Källan 1/2009 - Svenska litteratursällskapet i Finland rf.

har diskuterat Min dikt i relation till den
marxistiska världsåskådningen. Henrikson
talar om Diktonius ”revolutionära
psykologi” och påpekar att ordet ”revolutionär”
som Diktonius använde om sig
själv, kan hänvisa till både estetisk och
politisk rebelliskhet. Enligt Henrikson
vacklade Diktonius mellan det dionysiska
och det kommunistiska upproret,
mellan Nietzsche och Marx.
Hur ter sig då rebelliskheten i Min dikt
om man ser på den som en strategi vars
mål är att bereda författaren en position
på det litterära fältet? Då bygger den inte
bara upp författarens auktoritet genom
att kullkasta tidigare auktoriteter utan
väcker också uppmärksamhet, vilket de
redan citerade samtida reaktionerna visar.
Diktonius verkar ha varit medveten
om värdet av uppmärksamhet. Han beskrev
mottagandet av Min dikt i ett brev
till Erkki Melartin den oktober 92 på
följande sätt: ”… min första bok (’Min
Dikt’ aforismer om konst och liv + ett
dussin andra dikter) utkom tidigt i höst
i Stockholm, succés, men min vanliga:
skandal-dito. Hade till o.m. äran att komma
i Aftonbladets små noticer som grottmänska
och modern herre med omedveten
humor […] fann mig (naturligtvis)
vara dadaisternas överstepräst i Skandinavien
m.m. – allt detta mycket bra: är nu
en känd idiot (tänker de), skall utnyttja
epitetens förmåner.” [Fetstil i original.]
Att bli stämplad som en ”känd idiot”
är inte så negativt som det låter. Tvärtom,
det visar att Diktonius lyckats förvärva
sig en identitet, att han skiljer sig från
mängden, från samtida konkurrerande
författare på fältet. Vidare antyder Diktonius
kommentar om att han kommer att
”utnyttja epitetens förmåner”, att idén enligt
vilken all publicitet är god publicitet
även gällde på 920-talet. Elmer Diktonius
utgångspunkter och resurser, det som
3
Bourdieu kallar för socialt, ekonomiskt
och kulturellt kapital, var mycket anspråkslösa
om man jämför med de övriga
författarna på det samtida litterära fältet.
Jörn Donner utreder i sin bok familjen
Diktonius sociala, kulturella och ekonomiska
utgångspunkter och position. Han
konstaterar att Diktonius – till exempel i
jämförelse med Hagar Olsson – var född
i ett socialt underläge. ”Han hade inga
kontakter till de litterära kretsarna, de
etablerade skikten inom det litterära fältet,
som hörde till borgerskapet och som
bestod av tjänstemän, universitetsstudenter
och -lärare, den bildade klassen
eller den ägande klassen, de som gick på
teater, köpte böcker, levde på ärvd egendom”,
skriver Donner. Diktonius hade
inget ”namn” att hänvisa till eller falla
tillbaka på. Detta måste ha inneburit att
det var svårare för honom att skapa sig en
position på fältet i jämförelse med författare
som redan färdigt hade till exempel
viktiga sociala kontakter.
Allvar och kompetens
Det finns ytterligare skäl till varför man
kan uppfatta Diktonius öppna revolt
mot den legitima smaken och de ledande
smakdomarna som en fungerande
strategi. Den visar nämligen att han tar
litteraturen på allvar. Min dikt uttrycker
en seriös läggning, den åskådliggör hans
brinnande intresse för konstens och litteraturens
framtid och utveckling. Allvaret
och beslutsamheten är bland de första
och främsta förutsättningarna för att en
författare ska få en plats på det litterära
fältet. De är, skriver Bourdieu i Konstens
regler. Det litterära fältets uppkomst och
struktur (2000), ”det säkraste beviset på
att individen erkänner de eftertraktade
positionerna, det vill säga att han under-