Källan 1/2009 - Svenska litteratursällskapet i Finland rf.

För den unge Elmer Diktonius var det
inte helt lätt att få en plats bland de samtida
författarna. Upproriskheten blev ett sätt
att väcka uppmärksamhet, men också ett sätt att
visa sin litterära kompetens.
Talaren i Min dikt är definitivt en så kallad
arg ung man. Såväl stilen, tonfallet
som valet av föremål för kritik innehåller
upproriska element. Stilen och tonfallet
strävar efter att övertyga läsaren om talarens
överlägsenhet. Tonfallet är lakoniskt,
konstaterande, tidvis direkt befallande,
tidvis polemiskt. Diktonius kritiserar öppet
estetiker och kritiker. Därmed ifrågasätter
han hela det samtida litterära fältet,
de personer som i egenskap av smakdomare
bestämmer vad som är bra eller dåligt
inom litteraturen och även grunderna
för den estetiska värderingen. De som
förväntas vara experter på konsten, utpekas
i aforismerna som just de som per
definition inte känner igen konsten.
29
I Min dikt kallas kritiker för asfåglar, åsnor,
parasiter, kopplare och ”andens gynekologer”.
Den samtida läsande publiken
kommer inte lättare undan. Den likställs
med prostituerade, svin och sniglar.
Den samtida kritiken reagerade upprepade
gånger på Diktonius användning av
”låga” ord och ämnen. Signaturen E. Ed.
( 923) skrev till exempel i samband med
Diktonius andra bok, Hårda sånger ( 922),
att ”Elmer Diktonius’ diktning [visar] en
gränslös dyrkan av det elementära, av
faktum och av tinget; det stänker smuts
högt i vädret i hans aforismer när han tar
munnen full.” Diktonius utsätter dem
som har makten att bestämma över den
goda smaken och som har en hög posi-