Källan 1/2009 - Svenska litteratursällskapet i Finland rf.

Tilltalet överrumplar. Det är uppfordrande,
kärvt, osentimentalt och provokativt.
Motivet förvånar: urbant, kontrastrikt,
spänningsfyllt. Framställningen frapperar:
konkret, åskådlig och ögonblicklig
– naturalistisk och impressionistisk på
en och samma gång. Språket sätter sig på
tvären med en ojämn rytm. Zacharias Topelius
överraskar. Han bjuder läsaren ett
motstånd i form och innehåll som sticker
av från den romantiskt följsamma stil
som präglar merparten av hans lyrik.
Dikten publicerades som en av åtta i
diktsviten ”Motiv” (Ljung 898) där alla
dikter, skrivna på orimmad blankvers,
har samma måleriska och impressionistiska
karaktär. Den inledande versraden
till en annan dikt lyder t.ex. ”Ett kabinett.
Lyx. Damast. Speglar. Solsken.” – samma
koncisa scenanvisning och känsla för det
korta dramatiska formatet. Sviten hör till
de modernaste och samtidigt mest avvikande
som Topelius någonsin skrev i
diktform.
Det är därför anmärkningsvärt att varken
dikten eller sviten har behandlats i
Topeliusforskningen förrän 970, då Olof
Enckells festtal vid Svenska litteratursällskapets
årshögtid trycktes i Historiska
och litteraturhistoriska studier med rubriken
”Kommunismens vagga”. Han konstaterar
att dikten nog haft betydelse för
”vänsterradikala oppositionsmän”, och
att den har betecknats som ”revolutionärt
hotfull” och ”häpnadsväckande”. Dikten
ingår också i antologin De bästa dikterna om
friheten ( 9 7), som innehåller ”dikter med
upprorstankar mot den rådande borgerligheten”.
I en biografi från 950 skriven
av den unge socialisten Waldemar Bernhard
påstås ”Kommunismens vagga” ha
gjort många ungdomar till revolutionärer.
Att betrakta den -årige Topelius som
en rebellernas diktare balanserar upp
den mer konservativa framtoning som
25
Zacharias Topelius vid sitt skrivbord i biblioteket
på Björkudden, där dikten ”Kommunismens vagga”
förmodligen skrevs.
präglar bilden av den åldrande författaren.
Det är ett faktum att Topelius hade
svårt att smälta mycket av det nya i tiden
– särskilt inom litteraturen, t.ex. Zola,
Ibsen, Strindberg och andra naturalister.
Men det är också ett faktum att han engagerade
sig livligt i sociala frågor, inte
minst i sin roll som redaktör för Helsingfors
Tidningar. Han påtalade missförhållanden
i samhället och pekade på diskrepansen
mellan herrskapsklassens liv och
arbetarklassens. Ett helt nytt grepp var
att publicera brottmålsreportage i syfte
att avslöja de missförhållanden som låg
bakom fattigdomen och i förlängningen
brottsligheten.