Terrorattackerna i London 2005 av ... - Krisinformation

grafier och namnen på Hasibs vänner.
Dessa visade sig vara samma namn som
hade hittats på kreditkort och körkort
vid flera av olycksplatserna (McAllister,
2005, Report of the Official Account
of the Bombings of London on 7th
July 2005, s 8). Vid polisens officiella
presskonferenser sades det att det knappast
var frågan om självmordsattacker.
Samtidigt arbetade utredare med
själmordsbombarteorin (Burke et al,
2005).
Dagarna efter
den 7 juli
Under morgonen efter terrorattackerna
återupptogs trafiken på tunnelbanan.
Fredagen den 8 juli kallade inrikesdepartementet
till ett möte med företrädare
för alla större trossamfund i landet
(Doward et al, 2005). Under dagen
höll Metropolitan Police en presskonferens
där det meddelades att polisen
inte hade några bevis på att det var en
självmordsattack. Polischefen Sir Ian
Blair sade bland annat:
We have absolutely nothing to suggest this
was a suicide bombing attack, although
nothing at this stage to rule that out. […]
It may have been that [a suicide attack],
it may have been a bomb that was left on
the seat, it may also have been a bomb
that went off in transit (Cobain, 2005).
Strax före midnatt hölls ett möte i
Westminster City Hall med syftet att
hitta en plats som kunde användas som
ett informations- och assistanscenter
för anhöriga (Family Assistance Center).
Centret öppnades lördagen den
9 juli (McClenahan, 2005). Nu var den
officiella dödssiffran uppe i 49 och den
förväntades stiga ytterligare. Omkring
700 var skadade. Cirka 100 personer
vårdades på sjukhus i London. Tjugotvå
av dessa vårdades för allvarliga
skador (Elliot et al, 2005).
k r o n o l o g i ö v e r t e r r o r a t t a c k e r n a i l o n d o n | 4 3