Socialarbetares förhållningssätt till BBIC - "Det finns ... - FoU Nordväst

det vore intressant att göra en uppföljande studie där utförarna fick ge sin syn på både
samarbetet med utförarenheterna men också hur de ställer sig till BBIC.
En viktig invändning mot BBIC handlar om att de tekniska systemen inte verkar ha
förbättrats på något avgörande sätt sedan BBIC infördes; handläggarna tycker fortfarande
att det är ett mycket krångligt system och att det är märkligt att inte datasystemen har
utvecklats mera under de år som har gått. Det i sig uppmuntrar inte till en systematisk
användning vilket är en allvarlig invändning; om systemet rent tekniskt varit enklare skulle
det också kunna frigöra tid som skulle kunna användas på ett mer effektivt sätt än det som
nu är fallet.
Tidsbrist är ett återkommande tema som inte enbart handlar om tekniska svårigheter. BBICutredningar
tar mycket tid att utföra och det är svårt att få den tid till förfogande som skulle
behövas då barnavårdsarbetet ofta är akutstyrd och präglat av snabba insatser. Många, men
långt från alla, pekar dessutom på att det blir alldeles för omfattande utredningar.
Merparten av de upplysningar som finns i en BBIC-utredning används aldrig och betraktas
som onödiga. För att kompensera för detta väljer många handläggare att sovra i materialet
genom att välja bort blanketter eller olika frågeruter. De som inte håller med om detta har
ett resonemang som går ut på att det i början av en utredning är omöjligt att veta vad som
kan bli relevant längre fram. Detta innebär med nödvändighet att en hel del information i
slutändan kommer att bli överflödig; den har dock tjänat sitt syfte genom att hjälpa till med
att ge underlag till relevanta frågeställningar. Upplysningarna är inte irrelevanta även om de
längre fram i en utredning inte har direkt med besluten i ett ärende att göra. Skulle en
handläggare använda alla BBIC-manualer fullt ut på ett och samma ärende skulle den
samlade mängden frågor närma sig 1000 och det är för det första oerhörd svårt att
sammanfatta den informationsmängd som skulle renderas från dessa frågor och det skulle
dessutom ta oerhörd mycket tid att dokumentera detta. Nu är kanske detta en rent
hypotetisk fråga. Även om det veterligen inte finns några studier kring hur omfattande
utredningarna är så är en kvalificerad gissning att utredningarna inte är mer omfattande än
kanske 10-15 sidor. När det gäller familjer med fler än ett barn, skall det göras individuella
utredningar för varje barn, vilket gör att den samlade dokumentationen i ett familjeärende
trots Socialstyrelsens rekommendationer om att kunna sovra i materialet lätt växer till stora
proportioner. Om man som flera socialsekreterare i studien antyder vill gå så grundligt till
väga som möjligt och besvara så många frågor som möjligt skulle detta skapa stora problem.
White et al. (2010) påpekar vilka svårigheter detta leder till i studien av ICS i England och i
Wales.
Socialstyrelsen varnar för att man överarbetar utredningarna och påpekar att BBIC bör vara
ett flexibelt utredningsinstrument, vilket också har fått stort gehör hos många handläggare.
Det är flexibelt för att kunna anpassas till det enskilda ärendet och de berörda familjernas
behov, men samtidigt kan det bli för flexibelt i händerna på en handläggare, så flexibelt att
det i sig skulle kunna äventyra den rättsäkerhet som BBIC annars skulle säkerställa. Att
socialsekreterare använder BBIC på ett så individuellt sätt som studien antyder innebär att
det också blir svårt att genomföra jämförande studier eller uppföljningar på gruppnivå (Shaw
et al. 2009).
60