Socialarbetares förhållningssätt till BBIC - "Det finns ... - FoU Nordväst

Sammanfattningen här ovan stämmer väl överens med den forskning som utförts av lokala
FoU-enheter inom flera svenska kommuner. Det är samma teman som lyfts fram, det är
samma svårigheter och diskussioner. Det finns, trots alla invändningar, en relativt sätt positiv
inställning till BBIC som ett praktiskt arbetsverktyg inom den sociala barnavården. Det finns
olika synpunkter på vissa delar av BBIC, det finns ideologiska diskussioner som har ett kritiskt
granskande anslag och det finns visst motstånd. Rasmusson (2004) anger tre olika
grunduppfattningar hos socialsekreterare i sin utredning. En urskiljbar grupp var de
”positiva” som hade upptäckt fördelarna. Det fanns också de ”tveksamma” som trots
positiva erfarenheter ändå inte fortsatte att använda BBIC och slutligen de ”osäkra” som inte
alls var positiva till att fortsätta använda utredningsformulären. I de intervjuer som
genomförts i denna studie kan dock skönjas en viss förändring från vad Rasmusson kom fram
till. Det går också ur denna studie att urskilja tre grupper. Den första gruppen var de
”positiva” som liksom hos Rasmusson var odelat positiva till BBIC.
I den andra gruppen, som i likhet med Rasmusson också kan kallas ”tveksamma”, har
attityderna ändrats, fast de var tveksamma så tyckte de att fördelarna vägde över bristerna
och att de i grunden också fortsättningsvis ville använda BBIC i det dagliga arbetet.
Även den tredje gruppen som skulle kunna betraktas som ”negativa”, kunde tänka sig att
fortsätta BBIC, antingen för att de ser utvecklingsmöjligheter i koncepten eller för att det
helt enkelt inte finns några alternativa utredningsverktyg som är ”bättre”. Detta skulle kunna
tolkas som om implementeringsarbetet har rönt framgång sedan 2004, förutsätt att
Rasmussons resultat från den gången är generaliserbara. Det kan också vara att den
generation av socialarbetare som i dag arbetar inom den sociala barnavården inte har
arbetat med något annat utredningsinstrument än BBIC och av den grund har svårt att tänka
sig något annat sätt att arbeta. 2004 hade en större andel arbetat med andra
utredningsmodeller och kunde därigenom på ett helt annat sätt göra jämförelser med
tidigare utredningsförfaranden.
När det gäller rättssäkerhetsaspekten visar empirin att det finns olika uppfattningar om
tillförlitligheten i denna. Att olika socialsekreterare har olika tolkningar av BBIC som
instrument innebär också att utfallet av olika utredningar skiljer sig åt mellan olika
socialsekreterare. Utfallet av en utredning beror också på vilka insatser som är möjliga att
bevilja eller tillgå, något som i sin tur är beroende av andra faktorer som förvaltningarnas
ekonomi, om kommunen har egna insatsenheter eller om tjänster köps utifrån. Paradoxalt är
det kanske begränsningen av olika åtgärder/insatser som gör att det finns en viss
rättssäkerhet eller rättvisa för klienterna. En familj får i stort sätt samma insatser som andra
familjer och beslutsunderlagen ser därför ut att vara ganska lika. Gladh & Palm (2011) har ett
resonemang kring frågan om BBIC är ett stöd i uppföljningen av insatser i
barnavårdsärenden där man ser att brister i en pågående insats upptäcks på ett bättre sätt
med BBIC än vid tidigare utredningar. De ställer frågan om ” är det här resultatet av en högre
träffsäkerhet gällande val av insats som en följd av BBIC – eller handlar det om
inskränkningar i stödstrukturer utöver socialtjänsten?” (ibid. s 49)
Det avslutande replikbytet under detta avslutande tema verkar vara ganska representativt
för den rådande uppfattningen av BBIC.
58