Socialarbetares förhållningssätt till BBIC - "Det finns ... - FoU Nordväst

Det här kan ha betydelse för gången i utredningsarbetet:
”Men man kan ju tänka sig att det finns så få beslut och möjliga insatser det är
möjligt att fatta att vi kan vänta med en utredning tills vi ser hur det fungerar
och sen kan utredningen skrivas sedan, det är väl inte så konstigt?”
Flera utredare hävdar att BBIC snarare ger en möjlighet att dokumentera och visa på vilka
behov som finns:
”Jag tycker att det är så att om jag som handläggare har en helt annan åsikt så
då är det min möjlighet att visa vad som behövs. Och då kan BBIC vara jättebra.
Men om någon annan läser och säger att nej det här räcker som det är, då får
det stå för dom, men då har man ju… ja man får inte mörka hur det egentligen
är. Vi måste ju skriva hur det är och så får någon annan säga då det som de
tycker om det är de som skall fatta beslut.”
Följande citat andas stor tilltro till den egna yrkeskåren och möjligheterna att påverka:
”… det som är häftigast med utredningar överlag är att vi har möjligheter att
påverka utifrån våra analyser, våra tankar och alltså vår profession. Det är ju
häftigt att vi har vår profession som socionomer att kunna bedöma och föreslå
beslut och de bedömningarna kan ingen ta ifrån oss.”
Och alla är inte lika negativa i sin syn på vad som är möjligt att uppnå:
”Ja, det tycker jag nog vi har (en stor frihet). Vi har en ganska stor möjlighet att
hitta alternativa lösningar. Inom vår kommun tycker jag man är ganska
frikostig med det, men det är klart – vi måste ju hålla oss inom de ramar som
finns.”
”Jomen precis så hittar vi på egna saker då och då, men inte alltid men det är ju
inte skrivet i sten att man inte kan gå utanför det som…”
Inte alla tycker att insatser som kan ha betydelse nödvändigtvis medför stora vårdkostnader
eller alls behöver kosta så mycket:
”Det kan ju kanske vara ridlektioner för mor och dotter så att dom skall få en
bättre relation, eller det kan vara resebidrag för att de skall kunna hälsa på
mormor och..”
Vad som egentligen är möjligt att uppnå och hur svårt det sociala barnavårdsarbetet är
kommer frekvent upp i diskussionerna:
”Men, men, problemet, ja det verkliga problemet är väl att ingen riktigt vet vad
man skall göra med de här familjerna som återkommer år efter år och där det
mesta man kan göra är att hålla dom under armarna på olika sätt. Så är det
ju”.
49