Socialarbetares förhållningssätt till BBIC - "Det finns ... - FoU Nordväst

lägger fram det vi vet i ett nytt uppdrag så säger dom att tack det vet de redan.
Och då är man redo att ge upp det hela.”
Hos andra verkar samarbetet fungera bättre. Socialsekreterarna inom både utförar- och
insatsenheter har relativt god kännedom om varandra och utredarna vet därför ungefär vad
man skall skriva och hur man skall skriva i uppdragsbeskrivningarna för att få
insatsenheterna att agera i enlighet med dessa:
”Våra egna verksamheter vill ju kanske inte veta så mycket om familjerna de vill
liksom bilda sig sina egna uppfattningar och då tar dom ju reda på vad dom
behöver veta. Dom har ju fått ett uppdrag av oss och där står det ju en del. Vi
träffas ju också med dom och då berättar vi ju hur det har sett ut och sen kan vi
diskutera tillsammans vad de vill veta, så det är inget större problem tycker
jag”.
Andra är mycket tydliga och konkreta i sina uppfattningar:
” Ja men det är ju inget stort problem och det har inte med BBIC att göra, det är
nog oberoende av det. Det gäller att vara tydliga och ställa krav i sina
uppdragsbeskrivningar, det här vill vi att ni skall göra, det här vill vi att ni tittar
på, det här är nödvändiga mål för att man skall kunna säga att omsorgen är
tillräckligt bra. Prata, vara tydliga och ställa krav är viktigt. För det är ju viktigt
att en familj inte skall behöva gå igenom oviktiga samtal som inte har med
saken att göra och att vi inte försöker ta reda på saker som vi inte har med att
göra. Och jag utgår från att våra verksamheter tar vårt uppdrag på allvar och
försöker göra vad vi vill. Jag tänker inte att dom inte gör som vi vill dom skall
göra. Vi är ju kollegor.”
Andra tar upp klientperspektivet utifrån att man som utredare ser behov som de vet inte
kommer att kunna tillgodoses:
”Nej men klarspråk! Vi tar in massa information. Vi ser massor av behov och ser
att man kan ju inte göra annat än att hänvisa till någon annan. Vi kan sitta där
med dom och ha en sorts dialog om vad som behövs och sen vet man att det
här är en massa grejer vi inte kan göra någonting åt.”
Andra socialsekreterare pekar på vikten av att använda utredningarna för att ge
förvaltningarna ett underlag för verksamhetsplaneringen; det är utredningarna som kan
klargöra både för förvaltningar och för politiker vilka behov som finns.
”Ja visst, egentligen borde vi bara tänka på vilka behov har den familjen och hur
skall vi täcka dom behoven? Utan att tänka på vad vi har att tillgå. Men det går
ju inte att se bort från vilka insatser som är möjliga?”
48