Socialarbetares förhållningssätt till BBIC - "Det finns ... - FoU Nordväst

”Utredning, beslut och insats hänger ofta inte ihop!”
I en beställar-utförarmodell är den ideala proceduren att beställarna gör en utredning,
analyserar och fattar beslut om lämpliga åtgärder. Utföraren skall utföra beslutade insatser
(utföra lämpliga åtgärder) i enlighet med de specifika krav beställaren ger. Det är svårt att
tillämpa idealmodellen inom socialtjänsten och i många fall skrivs utredningarna först efter
att beslut redan har fattats. Detta möjliggörs eftersom BBIC är ett så flexibelt system. Det är
samtidigt ett mycket pragmatiskt tillvägagångssätt och det är svårt att se att det kan utföras
på något annat sätt:
”Att göra en barnavårdsutredning är inte det samma som att utreda och bevilja
ett bygglov. Här kan vi inte vänta tills utredningen är klar. Ger man bygglov
kan man ju inte säga att ja du kan börja bygga det och det innan det är klart.
Det måste vi kunna göra när det gäller våra utredningar. Det är ju människor
det handlar om.”
När det gäller utförarna har de flera val. De kan välja att strikt följa uppdragsbeskrivningen
eller de kan välja att utforma insatserna efter de arbetssätt som de själva finner lämpliga.
Några handläggare antyder att det är bättre med fristående verksamheter eller
uppdragstagare än förvaltningens egna utförarenheter, därför att de förra är mer upptagna
av att verkligen utföra beställningen i enlighet med givna specifikationer än de egna
verksamheterna. Några utredare påpekar exempelvis att de själva har ett tydligt
barnperspektiv medan utförarna har ett familjeperspektiv. Utförare läser inte själva
utredningarna ibland av sekretesskäl och i andra fall helt enkelt för att de inte är
intresserade av utredningarna utan har en egen agenda. Det finns inget empiriskt underlag
för att hävda att det ”är” så, men det är en fråga som relativt ofta kom upp i studien och som
tyder på att det finns ett komplicerat förhållande mellan utredare och utförare inom de olika
kommunerna. Ibland verkar konfliktfyllt vara ett mer adekvat uttryck. Samtidigt finns det
oklarheter kring själva förloppet i utredningsförfarandet, som ibland inte verkar följa någon
linjär ordning mellan utredning och insats.
”Vi måste ju fatta snabba beslut och då bestämmer vi en insats och sen skall vi
skriva utredning. Och då måste utredningen skrivas som om den blev skriven
innan vi fattade beslutet. Och sen i mellantiden har massa saker hänt som gjort
att beslutet inte längre gills, men vi måste ändå skriva utredningen. Jag vet inte
om ni förstår hur jag menar…”
I kritiken mot barnavårdsutredningar har det också framförts att det ibland är
beslutsalternativen som styr utredningen snarare än att det är bedömningarna som faktiskt
avgör vilken insats som ska sättas in och det är många respondenter som är tydliga med att
de inte styrs direkt av tillgången till möjliga insatser, men att det finns någon känsla att det
ändå inte är någon större idé att försöka få igenom förslag till insatser som det ändå inte
finns ekonomi för att kunna genomföra. Följande citat belyser problematiken:
”… inte så att någon säger till oss vad vi skall skriva, men det finns någon sorts
självcensur kanske man kan säga. Man föreslår ju inget som man vet inte
46