Socialarbetares förhållningssätt till BBIC - "Det finns ... - FoU Nordväst

Det är tolkningarna av det insamlade materialet som är det svåra. Följande replikväxling
indikerar att det är lätt att falla tillbaka i förenklade föreställningar om klienterna:
– ”Hur definierar du ett barnperspektiv? Eller anknytning? Eller
familjesituationen eller barns bästa? Är det bäst att flyttas eller stanna
kvar? Det säger triangeln inget om!
– Det är någonting vi måste lära oss?
– Vad handlar den här familjen om, är det en Asperger-familj eller är det en
missbruksfamilj?
– Så kan man väl inte säga – vad är en Asperger-familj?
– Du förstår vad jag menar!”
Några handläggare uttrycker en stor frustration över att det inte är möjligt att förutsäga vad
olika insatser har för effekter. Det finns en medvetenhet om att forskningsläget för den
sociala barnavården visar att de insatser som görs har liten effekt på en strukturell nivå:
Analys
”Vi har ju systemteori och anknytningsteori bakom oss men om det räcker till
vet jag ju inte och jag kan inte säga att även om vi vet att det är bra teorier så
säger det ju inget om hur resultatet blir på andra sidan. Och vad som sker med
barnen och ja ungdomarna också på längre sikt? Så vitt jag vet så är ju
resultatet av vad vi gör inte så värst vidare eller är det inte så forskningen
säger?”
Alla deltagare i fokusgrupperna har som huvuduppgift att göra utredningar i
barnavårdsärenden. Det är därför självfallet att fokus i intervjuerna från handläggarnas sida
har lagts på informationsinhämtning. Denna informationsinhämtning görs för att genom en
väl genomarbetat utredning kunna föreslå adekvata åtgärder för de berörda klienterna. För
att kunna få en bättre förståelse för vad handläggarna syftar på kan Holland’s (2004) två
utredningsmodeller; scientific observation och reflective evaluation, vara till viss vägledning.
Några handläggare påpekar vikten av den tekniska eller den rationella modellen där
utredningen följer i förväg bestämda mönster och strukturer och där vikten av objektivitet
och rättssäkerhet understryks. Andra vill samla in den nödvändiga informationen genom mer
reflektiva metoder där friare samtal, möjligheter till att följa andra spår än det som finns i
manualerna (speciellt i samtal med barn) skall stå i fokus, eller att det åtminstone skall finnas
tillräckligt med tid och utrymme för att kunna göra detta om så behövs. Dessa två
utgångspunkter står inte nödvändigtvis i konflikt med varandra, men av det empiriska
materialet framgår att det ger upphov till olika sätt att använda BBIC på. Oavsedd vilken
inriktning man har till dessa två modeller verkar det som om att den enskilde handläggaren
ofta har ett helt eget sätt att använda BBIC på; vad som åter skulle kunna kallas ett
pragmatiskt arbetssätt. I Socialstyrelsens grundbok om BBIC (2006) är det tydligt uttryckt att
BBIC är någonting mera än bara ett utredningsverktyg och att BBIC också är menat att vara
ett stöd i en förändringsprocess i de familjer man arbetar med, till exempel i de fall där en
insats har påbörjats utan att utredningen har färdigställts. Några socialarbetare använder sig
av BBIC på ett mycket pragmatiskt sätt i en utredningsprocess med familjerna, som i citatet
44