Socialarbetares förhållningssätt till BBIC - "Det finns ... - FoU Nordväst

Historierna blir upphackade, fragmentiserade och otydliga. Den information som finns
mellan raderna blir osynliggjord:
”För min del kan jag känna mig lite hämmad av det hela. Manualerna gör att jag
kanske inte fångar upp det, ja det är svårt att förklara, det som går på känsla. När
jag intervjuar barn så finns det ofta någonting som ligger där och skaver – jag
borde kanske följa upp det, men så håller jag mig till manualen och då försvinner
det. Jag kanske inte ser vad jag borde se”.
”Jag tycker att när man skriver så går det ut över berättandet för att det man
skriver blir så väldigt upphackat i rubriker och pappa tycker, mamma tycker,
barnet tycker, de tycker vi tycker alla tycker. Vi kan ju sammanfatta och skriva ju
på hälsa att alla tycker det är ok med hälsan. Fan sitta där och skriva han tycker o
hon tycker o den tycker”.
Två handläggare är mycket tydliga i sin skeptiska hållning till själva utformningarna av
formulären och tar utgångspunkt i sig själva:
”Om jag hade fått sett en utredning om mig själv där jag blev indelat i många
olika rubriker då skulle jag kunna känna mig mycket förnedrat. Och då kan jag
tänka att de vi jobbar med också kan känna sig kränkta.”
”… om ens eget liv var dissekerat liksom och det hade jag tyckt var mycket
obehagligt. Det känns som om livet blivit mycket kallare och det är nästan
oförskämd här är ditt liv liksom. Jag skulle inte vilja vara med om det, men jag
utsätter ju andra.”
Följande replikväxling säger mycket om hur olika vinklingar man som handläggare kan ha.
Det är också ett exempel på hur diskussionerna kunde låta i en fokusgrupp:
”– Människors liv är ju sammanhängande, men det finns ju inte något större
sammanhängande sammanhang i BBIC tycker jag. Man har ett samtal med ett
barn och tycker verkligen att det här måste jag skriva ner i sin helhet.. men så
har man ingen plats att göra det, inget bra utrymme för det och sen när man
splittrar det upp så tappar man ju lite…
– Mmm.
– Kanske hela känslan för hur det egentligen är ja, försvinner? Och om man
försöker sätta ihop de olika delarna som man skrivit på olika ställen så känner
man nästan inte igen historien.
– Det ju självklart så att det vore bra om man kunde ge barnets historia rakt av.
Ja rättvist alltså. Det dom har sagt skall finnas som dom sa det och inte som vi
skrivit och benat upp. Tycker jag. Det saknar jag att göra, det blir för fyrkantigt
– Ja det blir glidningar och tolkningar då och inte det som dom sa
– Nej men i och med att man har stödet från triangeln så tycker jag att
behovsområdena i BBIC kan kopplas till barnen historier och då tycker jag inte
att jag saknar själva den sammanhängande berättelsen. Jag tycker faktiskt inte
att jag missar barnen så här.”
43