Socialarbetares förhållningssätt till BBIC - "Det finns ... - FoU Nordväst

Att avvika från det korrekta och sakliga utredningsförfarandet är inte något som verkar vara
vanligt för handläggarna, men det förekommer, som både citatet ovan och det följande
vittnar om:
”… då måste man utreda grundligt för att kunna säga till föräldrarna att det
här fungerar bra och här måste ni få hjälp. Så blir det ju skevt om man bara
samlar in eländet. Då blir det ju bara skrutt, och då måste man säga till
föräldrarna att här går det inte att säga någonting positivt och det blir ju
väldigt oetiskt tycker jag för ofta är det ju skrutt, då får man vinkla tycker jag.”
Det förefaller inte otroligt att det är flera socialsekreterare som resonerar på följande sätt,
helt enkelt för att kunna få gehör för familjernas behov:
Analys
”Det som är en nackdel är att domstolarna inte har lärt sig det här med BBIC
och den uppdelning som finns vilket gör att man om man skall säkerställa för
att domstolarna skall stå på barnets sida så får man inte skriva så positivt om
familjerna och de känns ju inte riktigt bra, för om det står under trettisju
rubriker hur illa det är så går det vi föreslår igenom men om de positiva sidorna
fyller ut tretton rubriker så kan vi ju hälsa hem. Och då vet man ju vad man
gör.”
De intervjuade socialsekreterarna ger olika svar på vem de utreder för, det vill säga vem som
kan betraktas som adressat till den insamlade information som BBIC-formulären ger. Det kan
vara deras chefer, det kan vara politiker, det kan vara de familjer de utreder, det kan vara
domstolarna. Det finns olika uppfattningar om det finns stora skillnader mellan att utreda
mindre barn och ungdomar för att ta några exempel. Det är lite förvånande att ingen under
de tio intervjuer som genomfördes entydigt sade att utredningarna gjordes för barnens skull.
Barnens behov skall stå i centrum, men när grupperna använde klientbegreppet var det
familjerna som avsågs i första hand. ”Klientkontakt” blir lätt synonymt med ”familjekontakt”
eller ”föräldrakontakt”.
BBIC togs fram bl.a. för att stärka barnens position genom att öka barns delaktighet och
inflytande under utredning och åtgärder, men det finns skäl att undra om detta har fått det
genomslag i utredningarna som det var avsett vara. Vad intervjuerna också här visar är att de
olika socialarbetarna har en rad möjliga uppfattningar om BBIC-konceptet. Det används på
ett mycket individuellt och pragmatiskt sätt, där den enskilde socialsekreterarens egna
tolkningar av centrala delar av BBIC verkar vara viktigare än mer enhetliga gemensamma
tolkningar. Det verkar dessutom som om både chefer, samordnare och utbildare själva anser
att BBIC är ett flexibelt instrument som också skall förbli flexibelt. Gladh & Palms (2011)
antyder i sin studie att barnet har fått en starkare ställning efter införandet av BBIC, men de
säger samtidigt att det fortfarande är föräldraperspektivet som väger tyngst i
utredningshänseende.
Ett sätt att förstå socialsekreterarnas uppfattningar är att granska den sociala arena som
socialarbetarna opererar på och där det inte självklart finns en konsensus kring vad som är
35