Socialarbetares förhållningssätt till BBIC - "Det finns ... - FoU Nordväst

uppfattar BBIC som ett ibland otydligt verktyg. Andra finner arbetssituationen så svår att det
vore önskvärt med mycket tydligare ramar, strukturer och anvisningar än de som idag finns i
BBIC-konceptet. Nordlanders (2006) förståelse av socialsekreterarnas pragmatiska
tillvägagångssätt i ett utredningsarbete passar väl in i sammanhanget, socialsekreterarnas
kunskapsanvändning är svår att formulera och passa in ett systematiserat
utredningsinstrument. Det pragmatiska tillvägagångssättet från socialsekreterarnas sida gör
samtidigt att BBIC för en utomstående kan te sig otydligt och oklart.
Men det finns också många handläggare som uppfattar det som positivt att det finns en hög
grad av frihet i BBIC och att det i sig kan vara trygghetsskapande. Wiklunds (2006)
uppfattning av att barnavårdsområdet kan liknas med ett minerat fält där det är lätt för den
enskilde handläggaren/socialarbetaren att göra misstag och felvärderingar kan ge en
förklaring till den rädsla många handläggare har för att göra ”fel” och att det därför blir
viktigt att ha en detaljerat manual. Många ser det dock som ett hinder för kommunikation
och relationsbyggande med klienterna och föredrar av den orsaken att betrakta BBIC som en
minneslapp, eller ett verktyg att använda i de situationer där man själv upplever det som
meningsfullt.
Detta synsätt från socialarbetarnas sida är något som redan Ward (2000) tog upp i sin
undersökning av LACS i Storbritannien. Formulären (i LACS) användes inte på det sätt som
var avsett; socialarbetarna använde det på de sätt som de själva ansåg lämpliga. Exempelvis
blev mycket av den information som socialarbetarna hade om de familjer de utredde inte
dokumenterad skriftligt, fast det kunde handla om centrala uppgifter, nödvändiga för
utredningen. Svårigheterna att sovra mellan relevant och irrelevant information skapar stor
osäkerhet för socialarbetarna och något facit på hur balansen mellan ”för lite” och ”för
mycket information” skall vara finns inte och inte heller en tydlig inriktning på vad BBIC skall
åstadkomma. I tillgänglig forskning från Storbritannien och Sverige finns flera resultat som
pekar i samma riktning, exempelvis visar Ward (2002) och Cleaver et al. (2004) att det var
svårt för många socialarbetare att kunna skilja på relevant och icke relevant information.
Vad ”tillräcklig information” innebär är inte vare sig självklart eller entydigt.
Det går av intervjuerna tydligt att se att olika socialsekreterare har olika tolkningar,
uppfattningar och tankar om hur BBIC skall och kan användas i det praktiska
utredningsförfarandet. Det finns olika farhågor om vad som skulle kunna hända om man inte
använder sig av konceptet fullt ut. Det finns handläggare som inte tvekar att använda det
efter eget huvud och förmåga. Mellan dessa två ytterpunkter finns en lång rad olika
positioner som socialsekreterarna kan tänkas inta. Klämda kanske mellan kommunernas
behov av ekonomisk rationalitet, klienternas behov och ett oklart forskningsläge om vilka
insatser som har effekt är kanske ett pragmatiskt förhållningssätt till BBIC det enda möjliga.
Det finns också en uppfattning att om inte ens Socialstyrelsen är tydlig när den pekar i sina
anvisningar på risken för att man i utredningshänseende överutreder och gör utredningarna
för omfattande, så kan ingen kräva att socialsekreterarna skall kunna lägga utredningarna på
en rimlig nivå. Men så länge inte det finns anvisningar på hur en ”lagom” utredning skall se
ut kommer antagligen socialsekreterarna att arbeta pragmatiskt. En ytterligare orsak till att
arbeta pragmatiskt återfinner vi i studiens nästa tema.
31