Socialarbetares förhållningssätt till BBIC - "Det finns ... - FoU Nordväst

in Word and give them that to sign, so they can see what we expect them to
do.” (ibid. s 411).
En speciell kritik riktas mot det byråkratiska användandet. ICS skulle främja både ett
barnperspektiv och den enskildes rättssäkerhet men har paradoxalt förvandlats till sin
motsats; barnavårdsutredningarna har förvandlats till en i huvudsak byråkratisk process.
“With the advent of the ICS, a form must be completed for each individual child.
For families with multiple children, the demise of the ‘family’ record is obvious.
The requirement to complete a record for each and every child, results in data
either being copied across automatically or ‘copied and pasted’ into different
fields. This negates the purpose of individual assessments for each child and,
more importantly, consumes excessive amounts of social workers’ time. It is
also inherently unsafe as such ‘cloned’ information is inevitably not checked
properly; moreover, there is no obvious place to describe fully the relationships
the children have with each other or their parent(s). The overall effect of such
intensified bureaucracy is to reduce the social work assessment task to data
entry, curtailing time for visiting and thinking about the casework task, and
therefore the needs of the child.” (ibid. s 411).
Den brittiska studien har ett omfattande empiriskt underlag som gör den svår att avfärda
även om ICS inte riktigt är samma sak som BBIC. Den rapporterar också om engelska
kommuner som har lämnat modellen. Det finns ytterligare kritiska studier av LACS och ICS,
exempelvis Shaw et al. 2009.
Gladh & Palm (2011) har gjort en svensk aktstudie som bland många intressanta resultat
visar att skillnaderna i kvaliteter i den sociala barnavårdens utredningar mellan ”gamla”
utredningsmodeller och BBIC inte visar på entydiga kvalitetsförbättringar efter BBIC:s
inträdande inom de verksamheter de har studerat. Studiens undersökningsmaterial omfattar
132 akter och utredningar i två svenska kommuner och resultaten visar bl.a. att
utredningarna har blivit tydligare efter BBIC:s införande, att samtal med barn genomförts i
större utsträckning än tidigare och att utredningarna fått ett tydligare barnperspektiv.
Samtidigt inhämtas färre professionella bedömningar av barnet annat än från socialtjänstens
sida än innan BBIC infördes. Det fanns flera beskrivningar av föräldrarnas behov av stöd eller
uppgifter om vanvård eller hot och våld i familjerna i utredningar gjorde före BBIC, vilket får
sägas vara anmärkningsvärd om barnperspektivet skall stå i fokus. Vård och
genomförandeplaner finns oftare i BBIC-utredningar än i äldre utredningar, men samtidigt
har barns uppfattningar hörts i mindre grad i utredningsuppföljningar utifrån BBIC än i äldre
utredningsmodeller, detta som några exempel på tvetydigheten. I studiens slutord finns
följande rätt pessimistiska uttalande:
”Vi kan utifrån denna studie inte heller uttala oss om BBIC som
arbetsinstrument medför att det verkligen blir bättre för de barn som samhället
åtagit sig särskilt ansvar att sörja för, när familjers resurser på olika plan inte
räcker till.” (Gladh & Palm 2011, s 49).
23