Socialarbetares förhållningssätt till BBIC - "Det finns ... - FoU Nordväst

”De positiva framhöll att användning av utredningsformuläret bidrar till
helhetssyn, struktur, systematik, enhetlighet och tydlighet i utredningarna. Det
bidrar till mera koncentrerad, nyanserad, välgrundad och tillförlitlig
dokumentation och ger därmed bättre underbyggda beslut, vilket i sin tur
bidrar till ökad rättssäkerhet och bättre kvalitet i utredningarna. Uppdrag som
formuleras, på grundval av utredningarna, till behandlare, institutioner och
familjehem blir tydligare.” (ibid. s. 6).
De ”negativa” var tveksamma till om BBIC bidrog till en kvalitetshöjning av utredningsarbetet
i förhållande till tidigare arbetssätt. De olika formulären ansågs för detaljerade och svåra att
använda. Många uttryckte oro för att BBIC skulle försämra relationerna till klienterna. Dock
var många av dem som var negativa eller som uttryckte skepsis positiva till de grundtankar
som BBIC-triangeln bygger på. De hinder som de intervjuade socialsekreterarna angav för att
använda BBIC på ett mer systematiskt och omfattande sätt i praktiken var inte BBICmanualen
i sig; det handlade snarare om strukturella förutsättningar så som hög
arbetsbelastning, stor personalomsättning och för knappa resurser.
I en enkätundersökning som gjorts av FoU Välfärd Örebro (Ångman 2009) och som omfattar
svar på 149 enkäter (svarsfrekvensen var relativt låg, 53 % och resultaten får värderas
därefter) har handläggarna gett uttryck för en i grunden positiv inställning till BBIC. Det ger
uttryck för ett tydligt barnperspektiv, det ger utredare/handläggare en bra struktur för
utredningsarbetet, det ger den enskilde klienten större rättsäkerhet och det är bra med ett
gemensamt tänkande. På minussidan anförs tekniska svårigheter med systemet, det är
tidkrävande och leder till stress och ökade krav på handläggarna. Flera anger också att de
tycker att politiker och chefer har orealistiska förväntningar på BBIC och att det är svårt för
familjerna som utreds att förstå hur utredningarna görs. Det pekas också på att det blir svårt
att avgränsa utredningarnas omfattning, vilken information som är relevant/irrelevant eller
vilka rubriker som inte äger relevans för utredningen för att nämna några punkter. Mycket
tyder på att för att BBIC skall kunna utvecklas vidare är det viktigt att användarna upplever
det som meningsfullt att använda instrumentet. Vilken nytta socialarbetaren kan ha av en
BBIC-utredning i fall hon eller han är hänvisad till några få specifika insatser eller åtgärder är
en central fråga.
Wolf-Sandahl (2010) intervjuade tre handläggare om vad de tänker kring BBIC som verktyg i
utredningsarbetet. Handläggarna som intervjuas är ”försiktigt positiva” (min tolkning). En
intressant iakttagelse är hur enskilde handläggare kan bedöma en anmälan. En arbetsgrupp
fick till uppgift att enligt en skala mellan 1-10 bedöma hur allvarligt en nyss inkommit ärende
var. Resultatet visade att bedömningarna varierade mycket; från ”ganska lätt” till ”relativt
svårt” på samma ärende. En antydan om att den enskildes tolkningar är oerhörd viktiga i
sammanhanget. Det indikerar samtidigt att den enskilde handläggaren har makt och relativt
stor handlingsfrihet i den enskilde ärendehanteringen (ibid. s 34). Även med relativ hög
standardisering skiljer sig de olika handläggarna avsevärt åt i sina bedömningar. Detta borde
i teorin föra till stora olikheter i vilka beslut som fattas men bristen på möjliga
handlingsalternativ kan göra att de i praktiken fattade besluten inte skiljer sig avsevärt från
varandra. Det blir då i stället handlings- och beslutsalternativen som styr en
barnavårdsutredning snarare än klienternas behov av insatser, vilket inte riktigt var avsikten.
Wolf-Sandahls empiriska material är dock för litet för att kunna dra generella slutsatser.
21