Untitled - Blender.org

Ett varmt tack till bokförlaget Natur & Kultur 

för det generösa arbetsstipendium som möjliggjorde 

skrivandet av denna bok.

Lisa Bjurwald 

Skrivbordskrigarna 

Hur extrema krafter 

utnyttjar internet 

Natur & Kultur

info@nok.se 

www.nok.se 

© 2013 Lisa Bjurwald 

Natur & Kultur, Stockholm 

OMSLAG Elina Grandin 

SÄTTNING RPform 

isbn 978-91-27-13550-5

Innehåll 

Hotet 

Nätets mörka sida 9 

Internets pionjärer 19 

Skrivbordskrigarna: Vilka är de? 25 

Hatet mot medierna 47 

Grupperna bakom näthatet 58 

Så använder rasistiska krafter nätet 68 

Infiltreringen av sociala medier 93 

Den extrema bubblan 105 

Våldsromantik och lynchstämning 114 

Självradikalisering på nätet 127 

Kampen om ordet på internet 163 

Responsen 

Fria att hata 181 

De juridiska utmaningarna – frågor och svar 183 

Verktygen – att dra svärd mot skrivbordskrigarna 212 

Bilaga: Europeiska experter om nätrasism 242 

Källförteckning 251 

Noter 262

HOTET

Nätets mörka sida 

Ur diskussionstråden ”Skvaller om journalisten 

Lisa Bjurwald?” på Flashback.org: 

Skulle knappast tacka nej till att straffknulla den här 

korkade horan och lägga min ariska säd i munnen på 

henne. 

7 juni 2011 

Skulle inte förvåna mig ett endaste dugg om hon är en 

rasförrädare med tanke på all psykotiskt pladder hon 

spyr ut sig. 

5 juli 2011 

Nackskott..anser jag.. 

10 juli 2011 

Det är inte för att provocera som jag har inkluderat 

Flashbackcitaten här ovan. I stället vill jag illustrera hur 

man i dag kan uttrycka sig på internet utan att det får 

några av de personliga eller straffrättsliga konsekvenser 

som skulle följa i det fysiska livet. Hur gruppdynamiken 

och det laglösa klimatet får användare att gå längre och 

längre, i det här fallet ända till förslag om avrättning. 

Och, inte minst, hur chockerande det faktiskt är att i 

9

HOTET 

tryckt form läsa sådant som dagligen spys ut på internet. 

Just detta har varit ett av mina huvudargument i den 

debatt om tidningarnas kommentarsfält som intensifierades 

efter terrorattackerna i Norge 2011. Varför kan 

vi under texter på nätet läsa saker som medierna aldrig 

skulle publicera på papperstidningarnas insändarsidor? 

Hur har redaktörerna resonerat? Svaret har i många fall 

visat sig vara: inte alls. 

”Skriv om det du känner till” är en av de vanligaste 

uppmaningarna till oss i de skrivande yrkena. Få ämnen 

engagerar mig lika mycket, både privat och professionellt, 

som nätets mörka sida. Redan 2005 granskade jag 

hur islamistiska terrorister använder internet för att rekrytera 

nya jihadister till sitt heliga krig. Sedan dess har 

jag följt utvecklingen i extrema kretsar på nätet och hört 

tonläget i det antimuslimska lägret bli allt högre, alltmer 

våldsbejakande. 

Jag tar starkt avstånd från att hänga ut islam, något jag 

har preciserat gång på gång. Detta gäller som sagt inte 

islam som helhet, utan kulturer (subkulturer) kopplade 

till islam. 

Mannen som år 2002 skrev det här på norska Fremskrittspartiets 

ungdomsförbunds hemsida var noga med att 

understryka att han inte ville bidra till att dra islam i 

smutsen, bara för att dess extrema uttolkare begått illdåd 

i religionens namn. 

Nio år senare skulle samme man utföra ett av de värsta 

terrordåden i modern tid för att rädda Norge från att 

”islamiseras”. 

10


Vad hände där emellan? 

Attackerna den 22 juli 2011 i Oslo och på Utøya visar 

vilka fasansfulla effekter nätrasismen kan få i den fysiska 

världen. Bilden av internet som en isolerad sfär, där vi 

kan acceptera yttringar som vi fördömer offline, krossades 

en gång för alla. Efter att ha följt rättegången mot 

den norske terroristen på plats i Oslo har jag slagits av 

oförståelsen inför de nätmiljöer där han rört sig. Känslan 

av att detta inte är ett exotiskt exemplar av någon hittills 

okänd människoras, utan en livsfarlig brottsling, har 

varit påtagligt frånvarande. Anders Behring Breivik har 

i rättssalen och i norska medier betraktats med fascination, 

mild överlägsenhet, till och med roat. Åklagarna 

har utmålat honom som en datorspelande pojkrumsnörd 

och avfärdat hans påståenden om internationella kontakter 

– trots att dessa är pinsamt lite utforskade av polisen. 

Breivik har erkänt att han kallblodigt dödat 77 människor. 

Hur kommer det sig att så många fortfarande inte 

tar honom på allvar? 

När annars förnuftiga personer inte lyckas pussla ihop 

helhetsbilden, misstänker jag att det handlar om en äldre 

generation som inte har klart för sig internets enande och 

samtidigt exkluderande kraft, de svindlande möjligheterna, 

gränslösheten. Själv är jag övertygad om att det 

virtuella hatet och nätextremismen är en ödesfråga för 

människans framtid på internet, detta medium som blivit 

allt svårare att separera från våra ”riktiga” liv. 

Internets utveckling har gått precis så snabbt som jag 

och mina vänner fantiserade om på 1990-talet, när många 

unga ur min generation flyttade utomlands och sökte sig 

11

HOTET 

till den skinande IT-bubblan. Trådlöst gratisnät i luften, 

ständig uppkoppling i mobilen och ögonblicksbilder 

spridda till omvärlden med ett knapptryck var just det vi 

hoppades på i framtiden. Den nästan totala integreringen 

av nät och fysisk verklighet framstår inte längre som science 

fiction. I Sverige har andelen ständigt uppkopplade 

ungdomar och unga vuxna, det vill säga de som använder 

sociala medier som Facebook i mobilen, ökat från 20 till 

46 procent på bara ett år. 1 

Men samhällets ansvarskänsla har inte hängt med. 

Inte heller den juridiska utvecklingen. För faktum är 

att påhopp, hot och förtal likt de inledande nätcitaten 

fortfarande är svåra att komma åt. Ofta, när det gäller 

sajter som svenska Flashback, ett Mecka för förtal, är det 

rent av omöjligt. Hur kunde det bli så här? 

Internets förtjänster är många och vida omskrivna. Men 

det är bara under de senaste åren som rasismen i tidningarnas 

kommentarsfält och på högerextrema sajter börjat 

uppmärksammas på allvar. Faran med att få sin extrema 

världsbild bekräftad av andra människor uppdagades i 

fallet Anders Behring Breivik, vars liv kom att formas 

av den del av nätet där militant islamofobi frodas. Trots 

överflödet av information på internet – eller kanske just 

på grund av det – tenderar vi att söka oss till nätsammanhang 

som bekräftar det vi redan tror oss veta. 

Möjligheten att vara anonym har brutit tabut mot 

extrema åsikter och inlett en normaliseringsprocess 

av dessa. Även allmänheten märker av det förändrade 

samtalsklimatet. Åsikter som tidigare bara fördes fram 

12


i avskräckande extrema sammanhang – och därmed 

bara snappades upp av en liten klick människor – sprids 

nu dagligen i kommentarsfält och i sociala medier. Att 

internet endast skulle vara en reflektion av vårt fysiska 

samhälle är därmed inte korrekt. 

Demokratiseringen av publiceringsmöjligheten är 

historisk. Dagstidningarna har inte längre monopol 

på opinionsbildning. Det krävs inte några särskilda 

IT-kunskaper för att få ut sitt budskap. Samtidigt ökar 

kunskapsklyftorna. Nu när vi kan skräddarsy vår mediekonsumtion 

efter personliga preferenser kan vi också 

välja bort sådant som är ointressant för oss, som nyheter 

och politik. 2 Eftersom de sociala medierna i sig är opolitiska 

kan extremhögern och främlingsfientliga partier 

nå en annars svåråtkomlig publik – de politiskt oengagerade, 

till exempel – och de som visat sig svårrekryterade 

till dessa sammanhang, som kvinnor. 

De rasistiska konspirationsteorierna är ofta så krystade 

att de utan internets hjälp endast skulle slå rot hos en 

begränsad publik. Men på nätet, professionellt förpackade, 

vinner de gehör. Inte minst i ekonomiska kristider. 

För 15–20 år sedan spred rasistiska aktörer sitt budskap 

med hjälp av flygblad, klistermärken och egenkopierade 

tidningar. Läsarskaran var ytterst liten, liksom rekryteringsbasen. 

Då som nu har den högerextrema rörelsen 

små ekonomiska resurser, men tack vare internet behöver 

inte en skral kassa sätta käppar i hjulet för propagandaspridningen. 

Det är inte förvånande att den organiserade rasismen 

är så stark på internet, både i Sverige och internationellt. 

13

HOTET 

Att rörelsen skulle ta tillvara den nya utvecklingen inom 

IT-området var väntat. Deras bakåtsträvande åsikter till 

trots har de i flera decennier varit tidigt ute, för att inte 

säga trendsättande, vad gäller tekniska innovationer. 

Redan på internets föregångare, elektroniska anslagstavlor, 

fanns i slutet av 1980-talet en organiserad nazistisk 

närvaro. Däremot är det först de senaste 5–6 åren som 

de lyckats nå utanför den egna sfären och infiltrera 

mainstreamnätet. Det har främst skett genom tidningarnas 

kommentarsfält och sociala medier, men också 

med hjälp av deras egna nyhetsmedier. Webbtidningar 

tenderar att locka fler nyfikna ”outsiders” än uppenbart 

rasistiska grupp- och partihemsidor. 

Med andra ord: extremhögern har rört sig från nätets 

utkanter till samhällets mitt. Att nazister skulle komma 

i direktkontakt med politiker och journalister på Twitter, 

och dessutom få svar, tedde sig osannolikt för bara 

något år sedan. Nu möts de två sfärerna, makten och 

de marginaliserade grupperna, på en åsiktsneutral arena 

där alla har samma möjlighet att uttrycka sig. Det som 

ofta förbises med internet, ett banbrytande demokratiseringsverktyg 

inte minst i ljuset av den arabiska våren 

2011, är just detta: hur det så framgångsrikt utnyttjas av 

icke-demokratiska krafter. 

Utvecklingen IRL (in real life, i verkliga livet) ger genklang 

på nätet. Sedan Sverigedemokraterna kom in i 

riksdagen 2010 har deras anhängare vänt sig till internet 

med ökat självförtroende. Att som den främlingsfientliga 

nättidningen Avpixlat.info få sina artiklar rekommenderade 

av riksdagsmän (från SD), på Twitter och i andra sociala 

14


medier, skänker legitimitet och en känsla av vind i seglen. 

Även det omvända är sant, det vill säga att nätet 

påverkar det ”fysiska” samhället. Samtidigt som extremhögern 

fått en direktkanal via datorn in i vanliga 

människors hem har samhällets motståndskraft mot 

deras idéer börjat försvagas. Kanske var det oundvikligt. 

Meningar som vi stöter på varje dag förlorar sin hotfullhet. 

Åsiktspluralism är naturligtvis någonting positivt. 

Att få kontakt med tankar som före internet låg bortom 

den egna umgängessfären kan vara mycket lärorikt. Problemet 

uppstår när dessa tankar är antidemokratiska, 

människofientliga och till och med uppmanar till våld. 

Gårdagens extrema politiska åsikter har på det sättet blivit 

vardagsmat i dag – och kanske, för dem som påverkas, 

någonting önskvärt i morgon. 

På nätet uppstår också helt nya säkerhetshot. Radikaliseringsprocessen 

på internet är ett nästan outforskat 

fenomen, menar experter inom det säkerhetspolitiska 

området. Det var ur en sådan process som Europas första 

kontrajihadistiska terrorist, Anders Behring Breivik, 

föddes. Omfattningen av hans attacker kom som en överraskning 

för de flesta – vilken ideologi som låg bakom 

var inte lika förvånande. En av de mest akuta frågorna 

lyder nu: Hur många Breivik finns det där ute, och hur 

hittar vi dem som faktiskt menar allvar bland hundratusentals 

skrävlande skrivbordskrigare? 

Breivik är den yttersta konsekvensen av att ignorera 

nätextremismen. Men motståndet mot antidemokratiska 

idéer kan inte bara gälla de extrema exemplen; vi måste 

15

HOTET 

också motarbeta vardagsrasismen på internet. Det vill 

säga den uppsjö av hat och fördomar som inte ligger 

och sjuder på någon svårfunnen extremistsajt, utan som 

sprids på mainstreamnätet dagligen. Till största delen 

handlar det om texter som är obehagliga, uppviglande 

och hatiska, men inte olagliga. Det är material som vi 

inte kan – och i yttrandefrihetens namn kanske inte ens 

bör försöka – få bort från internet. 

Så långt vi kan överblicka kommer vi alltså att få leva 

med hatet och rasismen på nätet. Jag tror inte att vi kan 

undgå att påverkas av det. Faran är att det mörka nätet kan 

snärja personer som från början betraktade världen med 

nykter och balanserad blick. Som Anders Behring Breivik. 

Om boken 

Några korta förtydliganden för att undvika missförstånd. 

Den här boken handlar om rasism och främlingsfientlighet 

på nätet, främst organiserad sådan. Det vill säga 

partier, grupper och organisationer (men även enskilda, 

intoleranta individer) som ger uttryck för sådana åsikter. 

Den handlar alltså inte om andra typer av extremism, 

såsom vänsterextremism eller jihadism – även om jag 

kommer att ta upp det sistnämnda fenomenet i jämförande 

syfte. Bokens ambition är att beskriva och analysera 

rasismen på nätet och förhoppningsvis öka medvetenheten 

om det omfattande problemet och skapa debatt om 

detsamma. 

Med det numera etablerade begreppet islamofobi menas 

hat, fördomar och intolerans riktat mot muslimer. 

16


Motsvarigheten när hatet riktas mot judar heter, som de 

flesta känner till, antisemitism. För rasism mot romer 

(tidigare kallade zigenare) används en nyare men ändå 

etablerad term, antiziganism. 

Förenklat kan man dela in dagens extremhöger i två 

grenar: den ”klassiska”, som antingen är nynazister eller 

delar de huvudsakliga ideologiska spåren i nazismen, 

och som i de flesta fall har valt den utomparlamentariska 

vägen eller har liten framgång om de ställer upp i demokratiska 

val. Och så den antimuslimska grenen, vars idéer 

i dag sprids både på gatorna och i parlamenten och som 

är mer mån om att visa upp en städad och kanske till och 

med (pseudo-)intellektuell fasad. Det är inte lika enkelt 

som tidigare att prata om extremhögern å ena sidan, och 

demokratiska partier å den andra. Tidigare marginella 

partier befinner sig i officiella maktpositioner över hela 

Europa – i lokala församlingar, i nationella parlament 

och i EU-parlamentet. För den som är intresserad av den 

här utvecklingen rekommenderar jag min tidigare bok, 

Europas skam. 

Skrivbordskrigarna är uppdelad i två delar. Del 1, 

Hotet, beskriver vilka skrivbordskrigarna är, hur de 

utnyttjar internet och vilka konsekvenser det får. Del 2, 

Responsen, granskar hur samhället bemöter hotet och 

ger en rad förslag på hur olika aktörer, från privatpersoner 

till myndigheter, kan agera mer effektivt. 

Det finns tiotusentals rasistiska sajter på nätet och det 

är förstås omöjligt att studera dem alla. Boken har därför 

ingen ambition att vara heltäckande. De sajter som är 

inkluderade här är utvalda som representanter för sin 

17

HOTET 

genre, som kontrajihadism eller Förintelseförnekande, 

eller uppmärksammas för att de till exempel varit inblandade 

i intressanta rättsfall eller har ovanligt många 

läsare. 

Vad gäller nätcitat är de ofta felstavade, på grund av 

slarv eller internets krav på snabbhet. Jag har behållit 

dessa stavfel okommenterade, då boken annars skulle 

vara full av störande sic. Engelska citat har översatts till 

svenska av mig. Personnamn i citat har där det är befogat 

ersatts med NN för att inte lämna ut personen ifråga. 

Nätmobbning är ett ämne som inte behandlas här, 

eftersom det främst sker på individnivå snarare än på 

organiserad nivå och oftast saknar politiskt eller ideologiskt 

motiverade gärningsmän. 

Personer som lockas av extremistiska partier eller 

åsikter är inte nödvändigtvis extremister. Ofta ser man 

radikala vänsterprofiler beskrivas som vänsterextremister, 

eller främlingsfientliga ledare som högerextremister. 

Det är felaktiga och alldeles för grova etiketter. Enkelt 

uttryckt står extremisten bara ett steg närmare den politiska 

mitten jämfört med terroristen. Vill man använda 

uttrycket extremist korrekt bör man alltså reservera det 

för våldsbejakande grupperingar som antimuslimska 

English Defence League, nynazister som Svenska 

motståndsrörelsen, eller våldsverkare i vänsterextrema 

grupperingar. 

18

Internets pionjärer 

När Simon Wiesenthal Centre lanserade sitt banbrytande 

Digital terrorism and hate project år 1995 fanns det 

en (1) hatsajt. 2012 räknade de till 15 000 sidor på nätet 

som spred budskap om hat och terror. 

– Sedan 2001 har terrorister och deras anhängare uppvisat 

en häpnadsväckande förmåga att utnyttja varje ny 

teknologisk trend och varje nytt teknologiskt framsteg 

för sin egen hatiska och ibland folkmordiska agenda, säger 

centrets Abraham Cooper från Los Angeles. Det här 

är någonting som föräldrar, lärare och vissa regeringar 

inte har förstått vidden av ännu. 

I de flesta länder med en stark extremhöger, inklusive 

Sverige, har rörelsens närvaro på internet växt kraftigt de 

senaste åren. Enligt stiftelsen Expo ökade antalet svenskspråkiga 

rasistiska sidor från 96 år 2008 till 121 år 2010. 3 

Det här är ett fenomen som har registrerats utanför de 

egna kretsarna. En undersökning gjord av Synovate på 

uppdrag av Expo och Dagens Nyheter (2011) visade att 

var tionde svensk i åldrarna 16–29 år besökt någon av 

de mest inflytelserika rasistiska sajterna eller bloggarna 

under det senaste året. Åldersgruppen 30–44 år var inte 

långt efter på 8 procent. Uppdelat på kön dominerade 

männen. 4 

Att på fritiden ”bara sitta framför datorn”, som för - 

19

HOTET 

äldrar brukar anklaga sina tonåringar för, är inte detsamma 

som passivitet. Det kanske låter självklart, men 

nidbilden av den passiva slösurfaren – beroende av datorspel, 

bosatt hemma hos föräldrarna långt in i vuxen ålder 

– är en bild som fastnat. Både åklagarna och medierna 

målade under 22 juli-rättegången upp en bild av Anders 

Behring Breivik som en spelbesatt mytoman. 

Men sedan Breivik började hyra ett rum hos sin mamma 

år 2006 var han upptagen inte bara med att sammanställa 

sitt omfattande manifest, utan också med att finansiera sin 

kommande ”marknadsföringsaktion” för 2083. A European 

declaration of independence – terrordåden sommaren 

2011. Han tränade på gym för att bygga upp sin fysik, 

hyrde en ensligt belägen bondgård och gick med i en skytteklubb 

i Oslo. Datorspelen använde han för att träna upp 

sig för den kommande enmansoperationen. 

Resultatet talar för sig självt: två terrordåd så framgångsrika, 

att experterna hade svårt att begripa att han 

verkligen kunnat genomföra dem på egen hand. 

Den amerikanske IT-konsulten och författaren Clay 

Shirky har tack vare boken Here comes everybody: the 

power of organizing without organizations (2008) blivit 

en guru på sociala medier-området. I sin senare bok 

Cognitive surplus: creativity and generosity in a connected 

age (2010) berättar Shirky att den överskottstid 

i vardagen som vi tidigare lade på någonting verkligt 

passivt, nämligen tv-tittande, i dag används för att bokstavligt 

talat förändra världen. Allt från att bygga upp det 

användarskapade uppslagsverket Wikipedia till att störta 

regimer med hjälp av Twitter och Facebook. 

20


Den kreativitet och generositet som nätoptimisten 

Shirky beskriver återfinns tyvärr också hos extremistiska 

element – och det gäller inte bara den här bokens 

ämne, den organiserade rasismen. Efter den arabiska 

våren, som hyllades som en Twitterrevolution, har extremistiska 

krafter i Mellanöstern försökt lägga beslag på 

sociala medier i syfte att ändra kurs på den demokratiska 

utvecklingen. Länder som Kina har försökt strypa det 

fria nätet. Och al-Qaida använder internet för att locka 

till sig nya självmordsrekryter. 

Men innan vi ger oss i kast med dagens nätutmaningar 

kan det vara värt att backa bandet, tillbaka till den medeltid 

där extrema grupper kämpade för sin sak med 

hjälp av klistermärken. 

Ja herre djävlar det var det första nasse-möte jag skulle 

gå på, jag var tonåring. Det var på Medborgarhuset i 

Stockholm, dörrvakten såg ut som en karikatyr av en 

nazist, publiken bestod av två gubbar varav den ene 

luktade kiss och den andre sprit, dessutom återfanns ett 

antal äldre damer i kläder från 1932 och ytterligare några 

personer. 

En aktivist beskriver sitt första möte med Nordiska 

rikspartiet (NRP) på 1980-talet, i Heléne Lööws 

Nazismen i Sverige 1980–1997 5 

Det går inte att förstå hur revolutionerande internet 

har varit för den organiserade rasismen, utan att först 

måla upp en bild av deras tillvaro för bara några decennier 

sedan. På 1980-talet var extremhögern en på alla 

sätt marginaliserad rörelse. Rasistiska demonstrationer 

21

HOTET 

möttes av numerärt överlägsna motkrafter. Nazistiska 

nyhetsbrev var nästan bara åtkomliga för de redan övertygade. 

En lokalavdelning kunde innebära en eller två 

lokala aktivister – att jämföra med dagens tiotusentals 

skrivbordskrigare för den rasistiska saken. 

När vanliga svenskar kom i kontakt med högerextremt 

material handlade det om hemkopierade flygblad, eller 

klistermärken med karikatyrer av vildar på jakt efter 

blonda kvinnor att våldta. På klistermärkena fanns ofta 

ett telefonnummer som den hugade kunde ringa. Den 

entusiasm som dåtidens aktivister visade över telefonsvararens 

ankomst är nästan rörande i dag. 

Så här beskriver den då mobbade Johan Egonsson sin 

första kontakt med Sverigedemokraterna – en kontakt 

som skulle leda till år av grovt våld och kriminalitet (ur 

Ett liv i mörker: min resa in i – och ut ur – extremhögern, 

2012): 

Jag vandrade planlöst runt på Gröna Lund när jag helt 

plötsligt blev stoppad av tre fyra killar i övre tonåren. 

Först blev jag rädd när jag såg deras rakade skallar, 

bomberjackor och jeansen som var uppvikta över tunga 

kängor. Jag hade bara sett sådant på tv och trodde att de 

skulle flyga på mig och slå mig. Men istället gav de mig 

ett informationshäfte och sa till mig att jag skulle ta och 

läsa igenom det. Sedan var de borta lika fort som de hade 

kommit, och där stod jag med ett informationsblad från 

Sverigedemokraterna i handen. 

I början av 1990-talet sker nämligen ett generationsskifte. 

De övervintrade nationalsocialisterna ersätts 

22


av skinnskallerörelsen. Vit makt-tidningar stajlar om 

nazismens tankegods i ny, ungdomlig förpackning. Tidningarna 

har namn som Storm och RAHOWA (Racial 

Holy War, heligt raskrig) och deras tecknade omslag 

pryds av sammanbitna vita män med kroppar hårda som 

granit. I bakgrunden finns inte sällan en soluppgång. En 

ny era gryr. Uppmaningar som ”Vit revolution utan pardon!” 

börjar dyka upp på klistermärken och flygblad. 

Streetfight är den tidning som introducerar vit makt-musiken 

i Sverige. Vårt land skulle senare bli världsledande 

på att producera den uppviglande musiken, som före internet 

(och även flera år efter nätets intåg) var en vanlig 

första kontakt med de högerextrema idéerna. 

Rörelsens demokratiska ambitioner är lika med noll. 

Aktivister poserar gärna maskerade och beväpnade, vilket 

gör att medierna får upp ögonen för dem. Extremhögern på 

1990-talet är militant, macho och mansdominerad. Därmed 

finns fortfarande en psykologisk och social tröskel som 

intresserade måste ta sig över när de söker kontakt med 

rörelsen. Det är troligt att de personer som under sådana 

förhållanden tog det avgörande steget var mer radikala, eller 

hade större radikaliseringspotential, än de som i dag söker 

kontakt framför datorskärmen i hemmets trygga vrå. 

Med tanke på att extremhögerns idéer har sina rötter 

i Hitlertyskland kan den vid första anblicken framstå 

som bakåtsträvande. Men faktum är att dess aktivister 

och ideologer alltid haft fingret på pulsen. Så tidigt som 

1991 noterades en professionaliserad högerextrem närvaro 

på internets föregångare, bulletin boards, digitala 

anslagstavlor. 6 

23

HOTET 

– Från början var det bara forskare och extremister 

som använde såväl nätet som mejl och liknande, berättar 

historikern Heléne Lööw. Det var naturligt i och för sig, 

eftersom extrema grupper är early adopters på grund av 

att de varit exkluderade från mainstreammedierna. Det 

var samma sak när närradioreformen genomfördes – de 

var snabba att starta radiostationer – och de var också 

snabba att utnyttja BBS-nätverken när dessa kom. [BBS, 

bulletin board system, förf. anm.] 

Till en början använde de internet som ett sätt att 

kommunicera med varandra och komma i kontakt med 

likasinnade grupper i utlandet. Men väldigt snabbt började 

de använda nätet och inte minst mejl för att nå ut 

till nya grupper. 

– Vi glömmer ofta bort mejlen, men de elektroniska 

nyhetsbreven betydde mycket för gruppernas möjlighet 

att nå ut, säger Heléne Lööw. 

Den nya demokratiska möjligheten att uttrycka sig, 

oavsett plånboksstorlek, var alltså inte bortkastad på 

antidemokraterna. Eftersom de var exkluderade från tv, 

radio och tidningar tvingades de bli extra duktiga på att 

använda internet – något som är sant även i dag. Fortfarande 

finns ovanligt många skickliga webbdesigners 

och IT-experter inom den högerextrema rörelsen. Vill 

man dra historiska paralleller kan man med belägg säga 

att extremhögern alltid har varit skicklig på propaganda. 

Det går en rak linje från Leni Riefenstahls film Viljans 

triumf (1935) till dagens YouTube-videor av imponerande 

Wagnertonsatta nazistdemonstrationer. 

24

Skrivbordskrigarna: Vilka är de? 

Främlingsfientliga högerpopulister med udden 

riktad mot muslimer är den typ av organiserade rasister 

som har störst genomslag i dagens Europa, på nätet och 

offline. Michael Kazin definierar i The populist persuasion 

(1998) populism som en slags retorik snarare än en 

ideologi, ett språk ”där de som talar det föreställer sig 

vanliga människor som en nobel samling som inte är 

nära sammanbundna genom klass, och som betraktar 

sina motståndare i eliten som att de bara tjänar sig själva 

och är odemokratiska, och försöker mobilisera de förra 

mot de senare”. 7 I dag kan man ta del av en högerpopulistisk 

jargong i de flesta aktiva kommentarsfält. 

Högerpopulisterna har kopplingar till den så kallade 

kontrajihadismen (counterjihad), både på personnivå och 

på ett ideologiskt plan. I hjärtat av bägge grenarna finns 

nämligen islamofobi, hat och fördomar mot muslimer, 

vars mest populära konspirationsteori heter Eurabia. 

Det är rädslan för ett muslimskt maktövertagande som 

driver kontrajihadismen i alltmer militant riktning. 

Eurabia är en klassisk konspirationsteori. Politikerna 

tros ha gått bakom ryggen på folket och ingår 

nu i globala maktspel som ter sig svindlande för den 

lilla människan. I 1990-talets USA spreds videofilmen 

America in peril bland paramilitära grupper. Element 

25

HOTET 

inom den amerikanska regeringen påstods där samarbeta 

med utländska ledare för att förvandla USA till en 

diktatur under FN:s ledning. 8 Eurabiateorin har samma 

tongångar. Europas ledare sägs år 1973 ha gått med på 

ett arabiskt ultimatum för att få igång oljeleveranserna 

till EG-länderna igen efter ett embargo. Men Europas 

pris för oljan och rika arabiska bankkunder blev högt. 

Sedan 1970-talet har muslimernas lydiga marionetter i 

hemlighet förvandlat vår kontinent till ett Eurabien, med 

allt fler muslimer och allt fler eftergifter till islam. 

Allt detta avslöjar den judisk-egyptiska författarinnan 

Gisèle Littman (under pseudonymen Bat Ye’or, ”Nilens 

dotter”) i ett av den antimuslimska rörelsens mest centrala 

verk. Eurabia: the EuroArab axis (2005) var ett 

vågat försök att klä det oresonliga muslimhatet i logiska 

termer. Mot all förmodan fick boken genomslag världen 

över. Var det så konstigt att européerna tog avstånd från 

muslimerna, när de kommit för att kolonisera vår kontinent? 

Eller att den politiska eliten inte vågade berätta den 

skamliga sanningen om hur de sålt ut sitt eget folk? Kraften 

i konspirationsteoriernas förmåga att ursäkta rasism 

går inte att överskatta. Eurabiateorin har sedan boken 

utkom spridits av många konservativa journalister och 

debattörer i europeiska och amerikanska mainstreammedier. 

Eurabiafantasierna skänker en känsla av att läget 

är akut, vilket gynnar rekryteringen och benägenheten 

att donera pengar till dessa grupper och partier. 

Sanningen ser annorlunda ut. 2010 fanns det inte mer 

än 10 procent muslimer i något väst- eller nordeuropeiskt 

land. År 2030 beräknas muslimer utgöra runt 10 procent 

26


av befolkningen i Belgien, Frankrike och Sverige, cirka 8 

procent i Nederländerna, Schweiz (där bara en minimal 

del av alla muslimer, mindre än 1 procent, innehar medborgarskap) 

och Storbritannien, 7 procent i Tyskland 

och mindre än 4 procent i Spanien. 9 Och muslimer utgör 

naturligtvis ingen enhetlig, fientlig massa, även om extrema 

element finns där på samma sätt som hos Europas 

vita ursprungsbefolkningar. 

Det anmärkningsvärda med den här typen av organiserad 

rasism, kontrajihadismen, är att den inte existerar 

i samhällets utkanter. Idéer som att alla muslimer snarast 

måste anpassa sig till våra påstått överlägsna västerländska 

värderingar har fått fäste i mainstreamsamhället via 

konservativa politiker och debattörer. Många väljer att 

se mellan fingrarna när islamkritiker korsar gränsen till 

den islamofoba idévärlden. 

Kontrajihadistiskt material existerar inte bara på nätet 

utan säljer mycket bra i bokform över hela världen. På så 

sätt har tankegångarna spridits in i den kulturella och till 

och med den intellektuella världen. Naturligtvis har det 

också spelat in att så många folkvalda politiker i dagens 

Europa är anhängare av den antimuslimska rörelsen. 

Personer som representerar Sverigedemokraterna, Front 

National i Frankrike, Frihetspartiet i Nederländerna, 

Sannfinländarna, Dansk folkeparti, FPÖ (Österrikiska 

Frihetspartiet) och Lega Nord i Italien – för att nämna 

några – har under flera år fört ut sina budskap i sammanhang 

som inte bara är mainstream utan imponerande i 

sin tyngd, som nyhetsprogram med miljoner tittare och 

parlamentsdebatter. Islamofoberna spelar helt enkelt i en 

27

HOTET 

högre division än den ”klassiska” extremhögern (även 

om antisemitiska idéer fått politiskt genomslag i bland 

annat Ungern och Grekland). 

Att högerpopulistiska partier till skillnad från extremhögern 

valt den demokratiska vägen för att nå sina mål 

innebär inte att de lämnat de extrema idéerna bakom sig. 

Retoriken har bara blivit mer slipad, vokabulären mind re 

uppenbart rasistisk. Över hela Europa framkommer regelbundet 

att partiaktivister twittrat, bloggat eller i and ra 

sammanhang uttryckt sig främlingsfientligt. Det är så 

vanligt förekommande att det inte ens skapar rubriker 

längre. Tyvärr ställs partiledningarna sällan till svars på 

samma sätt som medierna skulle göra med icke-rasistiska 

partier – troligtvis för att vi inte förväntar oss mer än så. 

Vi har accepterat den antimuslimska diskursen som en 

del av dagens europeiska politik. 

Kontrajihadismen må verka mer civiliserad än den 

klassiska, nynazistiska extremhögern på grund av att 

dess tentakler når så långt in i maktens korridorer. Men 

den logiska slutsatsen av även denna ideologis kärnresonemang 

– Västs existens är hotad – är väpnad kamp. 

Det behöver inte uttalas (även om detta faktiskt inte är 

sällsynt på nätet). Den som stiger in i det kontrajihadistiska 

landskapet, som Anders Behring Breivik gjorde, 

kan snart själv dra den slutsatsen. 

Men hur många människor delar egentligen denna 

världsbild? När forskaren Lars Gule intog talarstolen 

som expertvittne under Breivikrättegången väntade 

sig många journalister en torr och akademisk utläggning. 

Men snart satt de hukade över sina laptoppar och 

28


smattrade fram uppseendeväckande rubriker: ”12 000– 

15 000 norrmän stöder Breivik”. Hur kom Lars Gule 

fram till dessa siffror över landets militanta islamofober? 

De är bara guesstimates (en blandning av gissningar och 

beräkningar), underströk han, men sa samtidigt att det 

saknas forskning på området. Just därför är alla försök 

att konkretisera de nya högerextrema miljöerna på nätet 

värdefulla. 

Lars Gules uppskattning av antalet militanta islamofober 

i Norge ser ut så här: 

• Ungefär 4 000 av användarna på islamofoba Document.no, 

där Lars Gule själv debatterat med Anders 

Behring Breivik innan dåden. Det utgör 10 procent 

av användarna och är enligt Gule ett lågt estimat – 

troligtvis handlar det om fler än så. Document.no har 

35 000–40 000 unika besökare per vecka. 

• De 400 medlemmarna i organisationen Stopp islamiseringen 

av Norge (SIAN). 

• Hälften av Demokratenes väljare, det vill säga 3 000 

av de 6 000 som röstade på partiet vid det senare valet. 

• 2–3 procent av Fremskrittspartiets väljare, det vill säga 

5 000–8 000 personer. 

Till detta kommer flera tusen norrmän som besöker 

islamofoba och högerextrema webbsajter, fortsatte 

Lars Gule. Han menade att den sammantagna siffran 

på 12 000–15 000 norrmän som stöder delar av Breiviks 

tankegods och kan betraktas som kontrajihadister 

29

HOTET 

stämmer väl överens med en färsk undersökning från 

norska Holocaustcentret. Där säger 38 procent att de 

skulle misstycka starkt om en muslim blev ingift i deras 

familj. 11 procent skulle starkt misstycka om en muslim 

blev deras granne eller introducerades i vänkretsen. 10 

Sett till hela Europa handlar det om flera hundra tusen 

människor som stöder den kontrajihadistiska världsbilden, 

enligt Gule. Det kan röra sig om över en miljon. 

En svensk uppskattning, också denna helt ovetenskaplig, 

skulle kunna se ut så här: 

• Motsvarigheten till islamofoba Document.no är 

rimligtvis Avpixlat.info. Avpixlat hade enligt mätverktyget 

Google Trends 210 000 unika besökare 

i veckan (30 000/dag) i juni 2012. 11 Ungefär samma 

siffror – ”200 000–300 000 unika besökare i veckan” 

– uppskattar den ledande webbanalytikern Nikke 

Lindqvist (februari 2012) att de har. 12 

Att 10 procent av dessa regelbundna besökare skulle 

stödja kontrajihadismen är rejält i underkant. Snarare 

handlar det om 10 procent som kan tänkas vara 

oliktänkande, det vill säga antirasister, journalister, 

poliser och de som surfat fel eller bara är nyfikna. 

50 procent kan man gott anta delar kontrajihadismens 

mål och idéer. Hälften av besökarna motsvarar minst 

100 000 personer. 

• Swedish Defence Leagues Facebooksida hade 4 103 

Gilla-markeringar i juli 2012 och skriver i sin presentation: 

”Swedish Defence League står tillsammans 

med övriga Defence Leagues runt om i världen för 

30


ett fredligt motstånd mot islamiseringen av vårt samhälle.” 

En likasinnad Facebookgrupp, ”NEJ TACK – till 

islamisering av Sverige!”, hade 1 918 Gilla-markeringar. 

• Sverigedemokraterna fick närmare 340 000 röster 

i riksdagsvalet 2010. Partiet och dess företrädare är 

mer främlingsfientliga och islamofoba än sina norska 

motsvarigheter i Fremskrittspartiet. Fördomarna 

mot muslimer luftas öppet och partiet är dessutom 

sprunget ur extremhögern. 

Att liksom i den norska beräkningen uppskatta att 

det handlar om 2–3 procent av SD:s väljare som delar 

partiets och Breiviks gemensamma tankegods lär därför 

vara i underkant. I en undersökning av SD:s väljare 

gjord av Aftonbladet och United Minds 2011 valde till 

exempel 47 procent invandring som det största hotet 

mot Sverige, följt av islamisering (37,8 procent). 13 

Även en mycket försiktig uppskattning på 2–3 procent 

av SD-väljarna skulle innebära att 7 000–10 000 

personer stöder kontrajihadismen. 

Till detta tillkommer även i Sverige flera tusen besökare 

på andra islamofoba webbsajter och bloggar. 

Sammanlagt skulle vi i Sverige kunna tala om någonstans 

mellan 111 000–116 000 personer som stödjer 

Breiviks idéer, om än inte hans dåd. Det är 10 gånger så 

många som i Norge (som har hälften så stor befolkning 

som Sverige). Men SD-väljarna överlappar sannolikt Avpixlats 

besökare i hög utsträckning. Det kan också till viss 

del vara samma personer som exempelvis kommenterar 

31

HOTET 

på Avpixlat som på Facebookgrupper som ”NEJ TACK 

– till islamisering av Sverige!” 

Mycket mystik omgärdar dagens extremister. Det finns 

ingen tydlig, enskild gärningsmannaprofil, varken hos 

dem som försöker radikalisera andra eller hos dem som 

är påverkbara för radikalisering. De består av både män 

och kvinnor och de kan komma från helt olika bakgrunder 

och miljöer. Experter menar att avsaknaden av en 

tydlig profil visar på att det är individens eget val som 

driver radikaliseringsprocessen. Vissa individer väljer att 

söka sig till extrema sammanhang. 14 

Men man kan konstatera att de allra flesta av extremhögerns 

aktivister även är aktiva på internet. Det är 

därför en god idé att titta på vad vi vet om de nätaktivister 

som jag här kallar skrivbordskrigare, offline. 

Klandermans och Mayers Extreme right activists in 

Europe (2006) är den första landsöverskridande studien 

av aktivister i högerextrema organisationer, till skillnad 

från de mer noggrant studerade väljare som röstar på 

främlingsfientliga partier. Med aktivister menas (inte 

bara i studien utan också i denna bok) personer som är 

aktiva snarare än passiva deltagare i en rörelse/grupp/ 

parti och som delar politiska och ideologiska mål med 

andra aktivister. 

Ledande forskare inom området har i Extreme right 

activists in Europe utfört över 150 djupintervjuer med 

aktivister från omkring 15 organisationer i fem västeuropeiska 

länder: Tyskland, Frankrike, Belgien, Italien 

och Nederländerna. De konstaterar att de intervjuade 

32


överlag är helt vanliga och socialt integrerade människor 

utan patologiska personlighetsdrag. Om de är isolerade 

eller marginaliserade är det mer ett resultat av deras aktivism 

än anledningen till det. 

”Med ett par undantag är de inte beundrare av Hitler 

eller nostalgiska för Tredje riket”, noterar författarna. 

Majoriteten av de intervjuade aktivisterna i studien definierar 

inte sig själva som högerextrema (extreme right). 

Det är ingen överraskning; inom rörelsen använder man 

en annan terminologi för politik och extremism: Patriot 

och nationalist, ibland bara konservativ, tillhör benämningar 

som de använder om sig själva. Motiven till deras 

aktivism, konstaterar författarna i studien, är främst 

ideologiska. Aktivisterna stödjer organisationens eller 

partiets ideologi, de understryker vikten av kollektiv 

handling och kollektiva ansträngningar, de söker övertyga 

allmänheten och de vill hänge sig åt sina ideologiska 

mål. Andra motiv, som sociala, är underordnade. De blev 

helt enkelt aktiva för att de likt medlemmar i vanliga 

partier vill förändra världen. 

Undersökningen innehåller ingen uppföljning av 

de intervjuade aktivisterna. Om läsaren av studien får 

en bild av att det högerextrema engagemanget är problemfritt 

för individerna så är den till stor del falsk. 

Avhopparorganisationer som svenska Exit kan vittna 

om de problem – bland annat relationsmässiga, ekonomiska 

och arbetslivsrelaterade – som väntar dem som 

lämnar extremhögern. De som stannar riskerar inte 

bara sina egna och andras liv. De är också en ekonomisk 

belastning för samhället. I en socioekonomisk analys av 

33

HOTET 

destruktiva subkulturer beställd av Fryshuset/CIDES 

har två nationalekonomer räknat ut att en person inom 

vit makt-rörelsen belastar samhället med en kostnad om 

två miljoner kronor per år. Det är resultatet av bland 

annat kriminalvård och polisinsatser vid våldsamma 

demonstrationer och prislappen är faktiskt högre än för 

kriminella gängmedlemmar. 15 

Det är inte bara männen som drabbas, även om bilden 

av avhopparen ofta har en mans ansikte. För boken 

God dag kampsyster! Kvinnorna i extremhögern (2009) 

hade jag och journalisten Maria Blomquist tillgång till 

ett medlemsregister för Sveriges största nazistorganisation 

– Nationalsocialistisk front, numera Svenskarnas 

parti – för perioden 1997–2003. När vi 2008 följde upp 

medlemmarna kunde vi se att få av organisationens 

kvinnor hade valt att studera vidare på högskola. Många 

nolltaxerade, flera var straffade och drygt en fjärdedel 

hade eller hade haft skulder hos kronofogden. Många 

kvinnor hade barn med män ur vit makt-rörelsen, vilket 

försämrade deras chanser att klippa banden till den destruktiva 

miljön. 16 

Ett intressant fynd i studien Extreme right activists in 

Europe är att endast en minoritet av aktivisterna kan 

definieras som konvertiter (converts) eller medberoende 

(compliants). Konvertiter är personer som sökt sig till 

rörelsen utan att ha några tidigare kopplingar dit. Deras 

engagemang är resultatet av antipatier mot samhället, 

regeringen, den förda politiken och så vidare. I extremhögern 

har de funnit förståelse för dessa antipatier. De 

34


medberoendes beslut att gå in i rörelsen kom, enligt 

studien, efter påtryckningar från en make/maka, vän 

eller släkting. Men majoriteten av de studerade aktivisterna 

hade redan förutsättningarna genom att de sedan 

tidig barndom utsatts för högerextrema åsikter. Det är 

en uppväxtmiljö som kontrasterar starkt mot de senaste 

decenniernas europeiska utveckling mot mångkultur. I 

vissa fall handlade det om ett högerextremt engagemang 

så långt tillbaka i tiden som tre till fyra generationer. 

Familjen är alltså den viktigaste socialiseringsfaktorn 

för högerextrema aktivister. Det stärker vår varning i 

God dag kampsyster! att ökad kvinnlig aktivism leder 

till att männen inte längre behöver leta efter en partner 

utanför rörelsen när de vill bilda familj. Detta gör att 

både de manliga och de kvinnliga aktivisternas engagemang 

förlängs och att fler barn växer upp i högerextrema 

familjer. 

Brottsförebyggande rådet (Brå) och Säkerhetspolisen 

(Säpo) har i sitt förebyggande antiextremismarbete tagit 

fram fyra av de vanligaste typerna av vägar in i extremistmiljöer. 

Den som tar ”Familjens väg” har – genom 

familj, släkt eller nära vänner – tidigt fått en acceptans för 

radikala föreställningar. Han eller hon behöver inte ha en 

problembakgrund eller svårigheter att passa in. Däremot 

har de här personerna ofta haft en isolerad barndom med 

få kontakter utanför den närmaste släktkretsen. ”Utagerarens 

väg” gäller för personer som redan har kommit på 

kant med samhället. Han eller hon kan ha haft en otrygg 

barndom med inslag av våld och misshandel eller ha 

missbrukat droger och gjort tidig kriminell debut. Den 

35

HOTET 

problematiska bakgrunden gör personen utagerande. 

För att få uppmärksamhet och skapa sig en egen identitet 

bryter Utageraren mot samhällets regler och normer. 

På ”Grubblarens väg” finns både aktiva och avhoppade 

aktivister, främst på den ideologiska sidan, det 

vill säga personer som lockats av idéerna snarare än av 

våld eller samhörighet. Personen kännetecknas enligt 

Brå och Säpo av ett sökande och har svårt att finna sin 

plats i samhället. Till skillnad från Utageraren vänder 

sig personen ofta inåt och söker svar genom att läsa och 

fundera. 

Inte alla som är aktiva i extrema rörelser är fanatiskt 

övertygade. De som lockas in på ”Kontaktsökarens väg” 

attraheras i stället av den närhet och gemenskap som är 

särskilt stark i slutna miljöer (eller så önskar de en närmare 

relation med en särskild person i gruppen, enligt 

min erfarenhet ofta en storebrors- eller fadersfigur). Det 

är därmed ofta en slump att Kontaktsökaren dras in i en 

extrem grupp överhuvudtaget, och vilken typ av extremism 

han eller hon hamnar i. 17 

I diskussionstråden ”Varför är du här?” (Why are you 

here?) 18 på nätets första hatsajt svarar användare på varför 

de kommit till amerikanska Stormfront.org: 

Jag är ute efter att känna mig stöttad och känna att jag 

inte är ensam 

SimplyHonored 

36


Jag kom hit för att finna likasinnade personer som är 

lika oroade som jag är vad gäller den öppna dörren- 

invandringspolitik som har gjort mig till en minoritet i 

mitt eget hemland. 

Dizzyheat från Ontario 

Stormfront är det största kontinuerliga medborgarmötet 

som försiggår och det är fyllt med vita aktivister. Var 

annars skulle folk som vi vara? 

eyzwydopen 

Jag snubblade över det här stället för omkring 2 veckor 

sedan. Jag letade då efter brottshistorier med svarta förövare 

och vita offer. Det kändes som om jag fått jackpot 

när jag började kolla in det här stället. Jag smög runt i 

ungefär en vecka innan jag blev medlem officiellt. Jag 

var imponerad över att det här stället inte bara verkade 

handla om Hat Hat Hat, som jag trodde att det skulle 

undercover55 

Jag är på SF [Stormfront Forum, förf. anm.] för att jag 

vill träffa likasinnade personer i mitt område för att förhindra 

att min ras blir helt utraderad. 

Trådstartaren BHRugger828, vars användarnamn 

syftar på det militanta nazistnätverket 

Blood & Honour International 

Det är ett enkelt sätt att nätverka med massor av vita 

nationalister från hela världen. 

TomP 

37

HOTET 

Jag gick med på Stormfront för att hjälpa till att förbättra 

vår ras ställning genom antal och kunskap. Vi är en dominerande 

kraft när vi står enade för vår sak. 

IrishIntent 

Stormfront är nätets första och fortfarande största 

högerextrema forum med över 250 000 registrerade 

medlemmar och 40 000–50 000 besökare per dygn. Den 

tidigare Ku Klux Klan-chefen Don Black grundade 

Stormfront 1995 och sajten, vars motto är White pride 

world wide (Vit stolthet världen över), är alltså inne på 

sitt 18:e år. Stormfront har aktiva medlemmar över hela 

världen, inklusive Sverige. Här ett urval av representativa 

diskussionsrubriker: 

Vita håller på att bli en minoritet i USA och Europa [198 

sidor lång tråd, läst över 350 000 gånger, förf. anm.] 

Berömda rasförrädare – dåtid och nutid 

Vilken ras är värst att ha som grannar? 

Topp 10 anledningar till varför Förintelsen inte ägde rum 

Har du blivit kallad rasist? Hur svarade du och hur du 

BORDE svara … 

De som har varit med i rörelsen ett tag är väl medvetna 

om internets fördelar. Så här skriver en person i tråden 

”Nationella hemsidor – effektiva?” på svenska Nordisk. 

nu, som i skrivande stund har över 21 000 registrerade 

medlemmar och fler än 600 000 inlägg: 

38


Nationella hemsidor som t.ex denna är otroligt viktiga 

redskap för rörelsen. Man blir ofta trött på folk som gnäller 

om »jävla internetnazister« (människor som slänger 

ur sig sådant har sällan lyft ett finger för rörelsen ändå, 

så de är lika bra att ignorera). 

Jag skulle aldrig ha gått in i rörelsen om det inte vore 

för internet. Jag skulle aldrig ha fått upp ögonen för 

rörelsen, utan skulle fortfarande ha suttit och försökt 

tolka in folkmordspropaganda i Ultima Thule-texter och 

trott att den nationella rörelsen är en bunt onda hatiska 

skinnskallar som vill ta över världen, starta ett globalt 

kärnvapenkrig och utrota alla som inte är blonda. 

Andra forummedlemmar vill inte sätta någon propagandakanal 

före en annan. En av dem anser att IRL och 

internet kompletterar varandra, och att de fysiska aktiviteterna 

behövs för att motverka nätets opersonliga och 

anonyma aspekt: 

Propagandan ska förekomma på så många olika sätt 

som det bara går. Internet är ett förträffligt medium, 

där mycket information går att få ut per hemsida. Hur 

man får reda på att vissa åsikter och organisationer existerar 

beror från gång till gång, men något så enkelt som 

klistermärken gör det synligt i vardagen, och flygblad 

»besöker« människor i deras hem. Aktivister på stan’ ger 

den nationella rörelse ansikten. 

Diskussionstrådens moderator håller med: 

Absolut, internet är otroligt effektivt. Jag skulle inte 

vart alls så utvecklad och bildad som jag varit om jag 

39

HOTET 

inte började surfa runt på nationella hemsidor i början 

av 2000-talet. 

Jag tror dock att det är väldigt viktigt att man syns på 

gatan med så folk verkligen ser att man finns. 19 

Författarna till The new face of digital populism (den 

brittiska tankesmedjan Demos, 2011) hävdar att deras 

rapport är den första att undersöka främlingsfientliga 

och högerextrema partier och gruppers nätsupportrar. 

Den kvantitativa undersökningen är baserad på över 

10 000 svar från 12 320 personer i 11 europeiska länder. 

Det är personer som klickat i på Facebook att de är fans 

av partier som Sverigedemokraterna, British National 

Party och franska Front National som kontaktats. 

– Vi är väldigt noggranna med att aldrig hävda att ett 

Facebookfan är lika med en offlineaktivist, menar Jonathan 

Birdwell på Demos. Men det är uppenbart att precis 

som att rösta är ett uttryck för dina politiska preferenser, 

så är det också så när du går med i eller ”gillar” något på 

Facebook. Och det är en handling som folk gör i allt högre 

utsträckning, och som de kommer att fortsätta göra. 

Att dra för stora växlar av att någon klickar på en 

knapp blir extra problematiskt när man har i åtanke alla 

de personer som är ”fejkfans”. 

– Ja, självklart. Så vi måste vara försiktiga med att 

dra alltför många slutsatser från det exakta antalet fans. 

Men, likväl, eftersom antalet supportrar ofta handlar om 

tiotusental, så skulle jag tro att inte mer än 10 procent är 

”låtsasfans”. Det är förstås ren spekulation. Men vi vidtog 

åtgärder för att exkludera dessa ”troll” från våra insamlade 

data och i slutänden behövde vi bara ta bort strax över 10 

40


procent av alla undersökningssvar vi mottagit. 

Deras slutsats är att Facebooksupportrar inte bara är 

cybersupportrar som klickar i en ruta: 

– En betydande andel av dem röstar på dessa partier, 

går med som formella medlemmar och deltar i demonstrationer. 

Demos undersökning visar att 75 procent av fansen är 

män och 63 procent är under 30 år. 67 procent uppger att 

de i det senaste valet röstat på det parti de är fan till. Bara 

32 procent definierar sig själva som formella medlemmar. 

Supportrarna uppvisar mycket låga förtroendenivåer för 

nationella och europeiska politiska institutioner samt för 

rättssystemet (men inte för polis och försvar) jämfört 

med de nationella befolkningsgenomsnitten. 

Värt att notera är att de inte säger sig vara antidemokrater. 

Tvärtom tror en överväldigande majoritet på det 

demokratiska systemet och tar avstånd från våld. Bara 

16 procent av svarandena höll med om påståendet ”det 

spelar ingen roll vem man röstar på”. Deras motiv för 

att vara fan är en positiv identifiering med partiets värderingar 

och av en önskan att skydda sin nationella och 

kulturella identitet. Skiftet från onlineaktivism till att 

rösta på partiet motiveras med oro över invandring och 

islamistisk extremism. 

Värnandet av svensk kultur och identitet från uppfattade 

hot utifrån är det främsta bekymret hos SD:s 

nätsupportrar. Trenden att betrakta hotet från muslimer 

och invandring som en fara för det egna landets kultur, 

snarare än (som tidigare) ett hot mot mer praktiska värden 

som jobb och ekonomi, är något som kunnat observeras 

41

HOTET 

i bland annat Demos paneuropeiska undersökningar 

och i brittiska Chatham House Europarapport Right 

response (2011). 20 Demos rapportförfattare framhåller att 

antalet onlineaktivister vida överstiger antalet formella 

medlemmar. Att förstå vilka de här unga människorna 

är kommer att vara nyckeln till att förstå nya politiska 

rörelser och deras framtidsutsikter, menar de. 21 

Av naturliga skäl befinner sig särskilt barn och ungdomar 

i riskzonen för extremhögerns propaganda. Generellt 

sett har de mindre livserfarenhet, är lättare att influera 

med starkt bild- och textmaterial och har en bristande 

förmåga till källkritik. 

– Det mest oroväckande är den låga åldern hos de här 

människorna, och de låga förtroendenivåer de har för 

politik som ett effektivt sätt att ge svar på det de oroar 

sig för, säger Jonathan Birdwell som svar på frågan vilka 

resultat från Demos undersökningar av den digitala populismen 

som bekymrar honom mest. 

– Det andra som oroar mig är att de yngre supportrarna 

tenderar att vara mer rasistiska – se till exempel hur det 

ser ut i Ungern, enligt vår rapport – och mer anti-islam. 

Många extrema grupper och partier har metodiskt 

riktat in sig på unga människor i sin nätpropaganda. I 

Mellanöstern har terrororganisationerna Hamas och 

Hizbullah blivit ökända för sådana satsningar. De 

sistnämnda har till och med producerat ett videospel 

som uppmuntrade barn att döda israeliska soldater och 

bosättare. I vapenträningen – Anders Behring Breivik 

är ett exempel på att man kan omsätta intensiv 

42


videospelsträning i praktiken – ingick att lära sig sikta 

på Israels premiärminister. 22 

Det paneuropeiska forskningsnätverket EU Kids 

Online vid London School of Economics sponsras av 

EU-kommissionens Program för säkrare internet. Enligt 

deras statistik från 2012 hade 21 procent av barn i 

åldrarna 11–16 år (av över 25 000 unga i åldrarna 9–16, 

från 25 europeiska länder) tagit del av potentiellt skadligt 

nätinnehåll. Det handlar bland annat om sajter som 

uppmanar till självsvält. Fler än så, 12 procent jämfört 

med ätstörningssajternas 10 procent, hade exponerats för 

hatsajter – 23 procent sett enbart till Sverige och åldersgruppen 

11+ år. 

Ju bättre barn och unga är på att använda internet, 

desto mer ligger de i riskzonen för att exponeras för den 

här typen av material, konstaterar forskarna – vilket 

borde göra Sveriges ständigt uppkopplade unga särskilt 

utsatta. 23 EU Kids Online placerar mycket riktigt Sverige 

i landskategorin ”Högre användning, högre risk”, 

tillsammans med Norge och Danmark. 

En rapport från EU Kids Online med samma omfattande 

underlag (Digital literacy and safety skills, 2011) 

visar att många barn och unga saknar nyckelkunskaper 

om hur man använder internet på ett kritiskt och säkert 

sätt. Hur duktiga de är varierar också beroende på 

vilken socioekonomisk status de har; ju högre status, 

desto bredare repertoar av onlinekunskaper. Det gäller 

även för yngre barn och för flickor. I genomsnitt besatt 

barnen ungefär hälften av de kunskaper de tillfrågades 

om, som exempelvis om de kan radera sin webbhistorik, 

43

HOTET 

lägga till hemsidor i sina bokmärken och ändra privacyinställningarna 

i sociala nätverksprofiler. Det visade sig 

att barnen är mindre kunniga i hur man blockerar eller 

filtrerar innehåll än vad de är på att blockera personer, 

hitta säkerhetsinformation eller lägga till en hemsida 

bland sina bokmärken. Att barn skulle ha bättre internetkunskaper 

än sina föräldrar är något som har överdrivits, 

menar rapportförfattarna. 24 

Den årliga SOM-undersökningen från Göteborgs 

universitet mäter svenska folkets åsikter, livsstilar, medievanor 

och värderingar. I den senaste undersökningen 

(I framtidens skugga, 2012) konstateras att allt fler står 

utanför de traditionella medierna. Det vill säga, de tar 

inte alls del av traditionella nyhetsmedier som prenumererad 

papperstidning eller rikstäckande nyhetsprogram 

i tv och radio. 25 Som Demos noterat är nätsupportrar 

till främlingsfientliga grupper företrädesvis unga, vilket 

också är fallet med ”fysiska” aktivister. Därför är det 

särskilt oroväckande att yngre människor enligt SOM är 

klart mindre benägna att ta del av traditionella nyhetsmedier. 

Nästan hälften av alla svenskar i åldern 15–19 år 

läser till exempel aldrig en morgontidning. 

Personer som sällan eller aldrig gör det tenderar inte 

heller att ta del av andra nyhetsmedier i traditionella 

kanaler, konstaterar SOM-undersökningen, och pekar 

på att nyhetskonsumtion (inte oväntat) har positiva effekter 

för politisk kunskap. Därför har främlingsfientliga 

krafter på nätet troligtvis enklare att få gehör för sina 

politiska idéer hos dessa unga, än hos dem som också tar 

del av icke-vinklade nyhetsmedier. 

44


Internationellt är det en minoritet av nätanvändarna 

som skapar användargenererat innehåll som läsar - 

kommentarer och Wikipediaartiklar och SOM-under sök - 

ningen visar att så är fallet också i Sverige. Endast 5 procent 

av svenskarna skriver, kommentarer eller bloggar 

varje vecka; 20 procent läser dem. Under ett helt år har 

bara 17 procent någon gång kommenterat en nyhetsartikel. 

Ungefär hälften av befolkningen mellan 16 och 85 år 

har läst läsarkommentarer åtminstone någon gång under 

det senaste året. 

Producenterna av kommentarer är alltså i klar minoritet 

i förhållande till såväl konsumenterna som resten av Sveriges 

befolkning. Intressant nog riktar svenskarna kritik 

mot dem som skriver kommentarer, snarare än mot de medier 

som tillhandahåller utrymmet. Av undersökningen 

framgår att svenskarna tycker att idén med läsarmedverkan 

är bra, men att kvaliteten på inläggen är för låg. 

SOM-undersökningen använder ett enligt min mening 

missvisande uttryck i ett annars intressant påstående för 

de tillfrågade att ta ställning till: ”Kränkande inlägg ska 

alltid censureras.” Att tidningarna inte publicerar kränkande 

inlägg är ett publicistiskt ansvarstagande som inte 

har någonting med censur att göra. Enligt Nationalencyklopedin 

är syftet med censur ”att förhindra spridning 

av sakuppgifter och synpunkter som enligt de styrande 

inte bör komma till allmän kännedom”. Censur är vi 

lyckligt förskonade från i Sverige, men beskrivningen är 

helt i linje med de främlingsfientliga kommentatorernas 

bild av förtryckande statsmedier. Den negativa formuleringen 

till trots tycker nästan hälften av de svarande i 

45

HOTET 

SOM-undersökningen att det är helt riktigt att kränkande 

inlägg ”censureras”. Ytterligare 18 procent håller delvis 

med. 26 

Den lilla, högljudda minoritet som ägnar sig åt hatspridande 

i kommentarsfälten har alltså inget stöd hos resten 

av befolkningen för sina aktiviteter. Föga förvånande 

visar internationella studier att läsare är intresserade av 

att framföra sina åsikter i kommentarsfälten, men sällan 

villiga att ta ansvar för det de skriver. 27 Det finns ett klart 

sammanhang mellan nätanonymitet och mobbning. 

Forskningen visar också att anonym nätkommunikation 

har en hårdare ton och lägre tröskel till förolämpningar 

och trakasserier. 28 

År 2010 gick kanadensiska Media Badger, ett ledande 

företag inom sociala medier-research, igenom över 

150 000 kommentarer av 38 000 brittiska och nordamerikanska 

tidningsartiklar. Syftet var att få fram statistik 

över bland annat anonymiteten och tonen i inläggen. 

Media Badger fann att mer än 90 procent av kommentarerna 

hade skapats av anonyma läsare. Hela 97 procent 

av artiklarna följdes av vad Media Badger kallar ”falska” 

kommentarer; främst attacker och förolämpningar med 

udden riktad mot andra kommentatorer. Bara omkring 

12 procent av dessa hade någonting att göra med själva 

artikeln. Kommentarsfälten förvandlades till virtuella 

klotterplank, tillhandahållna av tidningarna. Det går 

förvånansvärt snabbt för diskussionerna att spåra ur. 

Media Badger konstaterar att snacket flöt ut i sidospår 

inom 4 kommentarer i 98,5 procent av fallen. 29 

46

Hatet mot medierna 

Datum: 2012/7/21 

Ni maste vara nöjda. Vem mördade och valdtog Elin 

Krantz. Var finns eriteranen NN:s medhjälpare? 

Ni som hyllar det mangkulturella samhället. här ser 

ni konsekvenserna. 

Ni är medskyldiga till mordet pa Elin Krantz. 

Mejl till svenska journalister. Elin Krantz våldtogs och 

mördades hösten 2010 i Göteborg av en svart man. En 

bifogad bild på hennes döda kropp uppges vara läckt 

från förundersökningsprotokollet. 

Extremhögerns hat mot journalister är nästan lika 

stort som mot de makthavare som öppnat landets portar 

för ”massinvandringen”. Hatet mot kvinnliga journalister 

är särskilt starkt, något som jag själv och många kvinnliga 

kollegor både i Sverige och i utlandet fått erfara genom 

åren. På grund av internet har mängden hatiska mejl och 

inlägg numera antagit överväldigande proportioner. 

Det finns en överrepresentation av män i näthatarsammanhang 

och attackerna handlar ofta om sexualitet, även 

när de sker i en rasistisk kontext (liksom trakasserier utan 

ideologisk grund). I en kandidatuppsats från JMG, Institutionen 

för journalistik, medier och kommunikation 

47

HOTET 

vid Göteborgs universitet (2011) som undersökt hatmejl 

mot svenska krönikörer uppger 41 procent av de kvinnliga 

skribenterna att de ”någon gång i månaden” eller 

oftare får kommentarer som riktar sig mot deras kön. 

För manliga skribenter är siffran 5 procent. 30 

Kvinnliga förespråkare av antirasism och mångkultur, 

eller kvinnliga journalister som i sitt yrke granskat till exempel 

Sverigedemokraterna, ses som särskilt ondskefulla. 

En av kvinnans viktigaste uppgifter – för att inte säga den 

viktigaste – i den högerextrema ideologin är nämligen att 

sätta fler vita barn till världen och säkra rasens fortlevnad. 

De kvinnliga ”multikultijournalisterna” är därmed rasförrädare. 

Hjärntvättade av mångkulturen tros de ha vänt sig 

bort från sina naturliga partners, de pursvenska vita männen. 

Den föreställda nobben svider. ”Batikhäxor!” väser 

de anonyma männen i kommentarsfälten. ”Multikultikärringar!” 

De kvinnliga journalisterna förtjänar eller 

vill ha sexuellt umgänge med ”rasfrämlingar” som svarta, 

muslimer, judar och invandrare. När en svensk kvinna 

våldtas av en man ur en etnisk minoritet heter det ironiskt 

att hon ”kulturberikas”: 

Jag vet var lilla [kvinnliga journalisten X] kan bo: Tensta. 

Där slipper hon rassenassar och vanliga svenskar också 

för den delen. Har hon tur så kanske hon till och med 

blir kulturberikad...... :) 31 

Så skriver en kommentator på Avpixlat.info om en 

kvinnlig krönikör. På den mer extrema webbtidningen 

FriaTider.se, som uppmärksammar samma kvinnliga 

skribent, bryr man sig inte om att använda kodord: 

48


Hoppas några somalier våldtar henne. 32 

Kvinnohatet tar sig fler uttryck än sexuella hot och trakasserier. 

Ofta handlar det om en aggressivitet många 

tonlägen högre än den som riktas mot manliga journalister. 

Våren 2012 publicerade Avpixlat ett påhopp på en 

kvinnlig gästkrönikör i Gotlands Tidningar. Kvinnan 

hade skrivit en text om hur islamofobi förhindrar en 

konstruktiv debatt om muslimskt kvinnoförtryck. Det 

gick inte hem hos Avpixlats läsare. I kommentarsfältet 

anklagades hon för att vara ”en exakt kopia på Adolfs 

polare som 1943 skrev på samma sätt”, en ”idiot” med 

”en skruv lös”, en ”jäkla hycklare” medskyldig till 

kvinnoförtryck. ”Tog dom hela hjärnan på NN när hon 

lobotomerades?” undrade en användare. 33 

Samma dag som Avpixlatartikeln publicerades blev den 

länkad och kommenterad på Twitter av den sverigedemokratiske 

riksdagsledamoten Kent Ekeroth. ”Otroligt 

vad förvånade multikulti är [över muslimskt kvinnoförtryck]. 

Har hon suttit i isoleringscell de senaste 20 åren 

eller?” fnös Ekeroth. Den här typen av korsbefruktning 

mellan nätets fotsoldater och sverigedemokratiska partirepresentanter 

pågår numera nästan dygnet runt i sociala 

medier. 

Inom den organiserade rasismen ställs nya medier mot de 

så kallade gammelmedierna, vars fall man hoppas på och 

ständigt tycker sig se nya tecken på. Att kalla neutrala 

medier för en nedsättande term blir ett sätt att rationalisera 

sitt eget grupptänkande: 

49

HOTET 

Det vinklas, selekteras censureras och ljugs, ibland på det 

mest utstuderade sätt. Frustrationen inom gammelmedia 

är också påtaglig över att man till följd av Internet har 

förlorat monopolet på att förmedla nyheter och åsikter 

till det svenska folket. 

Avpixlats anonyma redaktion i ett 

mejlsvar till Medievärlden (120605) 

Utan nya medier skulle inte sanna svenskar (eller sanna 

tyskar, britter och så vidare; utomlands låter det likadant) 

ha en chans att stoppa makthavarnas vansinniga 

mångkulturella projekt. Sanningen om muslimernas 

islamiseringsplaner eller judiska maktstrukturer skulle 

för evigt vara dolda för folket. Men nu finns det hopp: 

Internet tillåter mänskligheten att kommunicera på ett 

fenomenalt sätt, vilket gör att sådana som begår brott 

mot mänskligheten exponeras. Världsnyheter som judiska 

media tidigare låtit förbli okända sprids nu som en 

löpeld över hela världen. 

Om man ser på jorden på ett biologiskt vis så håller 

människor på att utveckla anti-kroppar mot den nuvarande 

makten. Därför kan aktivismen på Internet inte 

underskattas; vi sprider helt enkelt ordet om att många 

inte accepterar den situation som våra mästare försatt 

oss i, och människor världen över förbereder sig nu på 

att omkullkasta detta system. 

”Vad vore den nationella kampen utan internet?”, 

krönika på Nationell.nu (120217) 34 

50


”Jag är mycket tacksam för piratebay och liknande källor 

till information. Statens Television är ren propaganda, 

för mina skattepengar.” Så skriver Malmömördaren 

Peter Mangs i sina självbiografiska anteckningar, som 

ingår i den läckta förundersökningen. ”De utgör en 

elit, ett självsmörjande etablissemang.” På ett annat 

ställe i förundersökningen finns följande kommentar, i 

ett stycke om Adolf Hitler: ”Dagens propaganda kallas 

’fri media’.” Kopplingen mellan totalitära ideologier 

och mainstreammedier är bisarr, men mycket vanligt 

förekommande bland de främlingsfientliga skrivbordskrigarna. 

Eftersom islam jämförs med nazismen – ofta 

kallas världsreligionen till och med för ”den nya nazismen” 

– ligger det för dessa människor nära till hands 

att jämställa dagens journalister med andra världskrigets 

medlöpare. 

Förutom missuppfattningen att en världsreligion är 

en totalitär ideologi, liksom den konspiratoriska bilden 

av medierna, ligger tankefelet hos islamofober i att man 

tillerkänner extrema islamister långt mer makt än vad 

de faktiskt har. Tittar man på radikala ytterkantspartier 

i Europa domineras de av högerpopulister och rena rasister. 

De extrema islamisterna befinner sig i utkanten 

av samhället, de är marginaliserade och använder också 

marginaliseringens medel, som gatuvåld och i sällsynta 

fall terrorism. Men i de främlingsfientligas ögon verkar 

alla muslimer ha en extrem agenda. De har bara inte visat 

den än. Och det är endast rörelsens egna politiker och 

ideologer som vågar avslöja sammansvärjningen: 

51

HOTET 

[Avpixlat-krönikören] Mats Dagerlind är vår tids 

Vilhelm Moberg,Moberg använde pennan och stod på 

folkets sida mot den tidens överhet. 

Mats Dagerlind platsar också som vår tids Torgny 

Segerstedt. 

Han använde pennan mot nazikramande journalister,som 

sedemera vände kappan efter vinden,när det 

stod klart att Adolf skulle förlora sitt krig. 

Vår tids islamkramande jounalister skall också få 

vända kappan efter vinden,när de som predikar läran islam 

och finner tiden mogen för att visa sitt rätta ansikte. 

Läsarkommentar på Avpixlat (120706) 35 

I sitt manifest drar Anders Behring Breivik upp en utförlig 

mediestrategi för hur blivande terrorister bör förhålla 

sig till journalister: 

När du konfronteras, närma dig alla journalister med 

extrema fördomar. Flertalet rapporter bekräftar att 

västeuropeiska journalister inte är representativa för den 

folkliga opinionen … Journalister bör i stället betraktas 

som multikulturalistiska politiska krigare och överväldigande 

vänstervridna politiska aktivister med en klar och 

tydlig politisk agenda. 

För Breivik och hans gelikar är journalister allt annat 

än civila; de är politiska motståndare och därmed legitima 

måltavlor för verbala och fysiska attacker. Swedish 

Defence Leagues grundare och talesman Isak Nygren, tidigare 

politiker för Sverigedemokraterna, vill återinföra 

dödsstraffet – och anser på fullaste allvar att journalister 

på den antirasistiska tidskriften Expo borde straffas med 

52


döden. 36 I Oslo tingsrätt berättade Anders Behring Breivik 

den 19 april 2012 om sitt ursprungliga terrormål, den 

norska journalistkonferensen Skup: 

Det var det mest attraktiva målet, såsom jag ser det, i hela 

Norge, därför att norsk press bär det största ansvaret, 

kanske lika mycket som Arbeiderpartiet, för den situation 

vi är i i dag. 

Men Breivik hann inte klart med bombtillverkningen 

till konferensen. Det mest ideologiskt värdefulla målet 

hade varit det norska public service-bolaget NRK, menade 

han, och anledningen till att han inte attackerade 

dagstidningen Aftenposten var att alltför många civila 

(icke-journalister) jobbar i kontorsbyggnaden. Breivik 

berättade också att han funderade på en skjutvapenbaserad 

aktion mot Dagsavisens redaktion. Där skulle 

han mörda så många reportrar som möjligt. Scenariot 

är slående likt de jihadistiska terrorplaner mot danska 

Jyllands-Posten som avvärjdes av polis i sista stund vintern 

2010. 

I polisförhör har Breivik berättat om sina ”dödslistor” 

över personer han klassificerar som Kategori A-, 

B- och C-förrädare. Redan i den värsta kategorin, A, 

finns två chefredaktörer: Torry Pedersen på Verdens 

Gang och Hilde Haugsgjerd på Aftenposten. 37 När de 

ultranationalistiska revolutionärerna griper makten ska 

de alla avrättas, om de inte dör i terrordåd eller attentat 

innan dess. Den hotfulla tonen upplevde jag under mina 

reportageresor i nationalismens och nyfascismens Ungern 

2009–2011. Men även i våra svenska kommentarsfält. 

53

HOTET 

För också skrivbordskrigarna längtar efter den dag då 

landsförrädarna – myndighetspersoner, journalister, 

politiker från alla de stora partierna – ska möta sitt öde: 

En dag kommer revolutionen! Då ska huvuden rulla!! 

Kommentar under en artikel på Avpixlat om 

Datainspektionen, som uppfattas som fiende. 38 

En av Anders Behring Breiviks och kontrajihadismens 

centrala idéer är att Makten (medierna, politikerna) mörkar 

sanningen om islam och invandring. I rädsla för att 

inte vara ”politiskt korrekta” lägger de locket på i viktiga 

debatter om mångkultur, invandrarbrottslighet och hedersvåld. 

Idén har vunnit gehör även hos personer som 

står utanför den organiserade rasismen. Att människor 

på internet, på universiteten, i debattsofforna och i parlamenten 

kritiserar och forskar kring invandring, islam, 

hedersförtryck, islamistisk terrorism med mera borde 

göra argumentet omöjligt. Hur kan det vara förbjudet 

att prata om någonting som så många pratar om? 

Men europeiska journalister – som borde veta att 

medierna, den akademiska världen och så vidare, sedan 

länge bevakar och rapporterar om dessa frågor – tillhör 

den växande skara av inflytelserika aktörer som gått på 

konspirationsteorin. Det ger vatten på de främlingsfientliga 

partiernas och gruppernas kvarn när dessa hävdar 

att de bara ”säger vad folk i gemen tycker och tänker”. 

Något som i sin tur avdramatiserar hatet och förvandlar 

det till en fråga om sunt förnuft – ett diffust begrepp där 

fakta åsidosätts till förmån för vad som känns rätt. 

54


För att ta några exempel från svenska journalister och 

debattörer: 

Kanske ska man tolka tystnaden från feminister, politiker 

och debattörer efter ”Uppdrag gransknings” moskéjobb 

som tecken på samma beröringsskräck. Företrädarna för 

de granskade moskéerna känner sig överkörda och anser 

sig utsatta för en klipp- och klistrakampanj i medierna 

och på andra sidan står kvinnor med erfarenhet av islam 

som hävdar att det inte alls handlar om enskilda rötägg 

utan ett strukturellt kvinnoförtryck. Det ”svenska” samhället 

står tyst bredvid, lite som när ens unge kastar sand 

på en annan unge i sandlådan och man vägrar kolla dit 

för att man skäms över att man inte gör något. 

Belinda Olsson, programledare SVT Debatt. 

”Svenska journalister tycker det är jobbigt med islam”, 

Aftonbladet (120607) 39 

Det finns nu en paradoxal effekt av vansinnesdåden i 

Norge: att man ska lägga band på debatten och inte prata 

om vissa saker. Jag menar det motsatta, jag som är en stor 

anhängare av ett mångkulturellt samhälle tycker också 

att det finns en verklig anledning att prata om haveriet 

av det. 

Janne Josefsson, undersökande reporter på SVT 

Uppdrag granskning. Om sitt inhopp som programledare 

för Ring P1, Göteborgs-Posten (111019) 40 

Det svenska flyktingmottagandet har alltsedan 1990talet 

omgärdats av ett antal tabun som saknar motsvarighet 

på andra politiska områden. … 

Vi efterlyser i stället en debatt om orsakerna till de 

55

HOTET 

problem vi ser och som kan kopplas till invandringen, 

och hur dessa kan bemötas. Varför är invandrare överrepresenterade 

i statistik över våldsbrott? Varför lever 

en stor del av invånarna i många invandrartäta orter på 

bidrag? Varför upplever invånarna i Rosengård, trots att 

en stor del lever på offentliga bidrag, en sådan fientlighet 

mot det svenska samhället att ambulanspersonal inte 

längre åker dit utan polisbeskydd? 

Sverigedemokraterna har inte de korrekta lösningarna 

på dessa problem. Men de ställer frågorna, och har vunnit 

väljarstöd på att andra har försökt tiga ihjäl dem. 

Paulina Neuding och Johan Lundberg, chefredaktörer 

på de borgerliga magasinen Neo respektive Axess. ”Vi 

efterlyser en debatt om invandringens problem”, DN 

Debatt (100923) 41 

… politiker som blundar för verkligheten som om de fick 

betalt för det och en journalistkår som medvetet undanhåller 

all information som riskerar att få den förljugna 

kulissbilden av ett välmående land att krackelera. Allt 

för att undanhålla den egna befolkningen sanningen om 

hur lurade de blir på den trygghet och solidaritet de alltid 

har trott på. 

Nasrin Mosavi Sjögren, krönikör. ”Ett bedraget land”, 

Världen idag (120727) 42 

Skribenternas åsikter skiljer sig i det här fallet inte från 

vanliga svenskars. I den senaste SOM-undersökningen av 

svenska folkets åsikter och värderingar (Göteborgs universitet, 

2012) håller 23 procent av svarandena helt med 

om påståendet: ”Svenska medier berättar inte sanningen 

56


om samhällsproblem förknippade med invandring.” 41 

procent håller delvis med. Bara 16 procent anser att påståendet 

är helt felaktigt, 21 procent tror att det delvis 

är felaktigt. 

Fler svenskar misstänker alltså medierna för ett medvetet 

mörkande av invandringens avigsidor, än de som 

inte gör det. Det är skrämmande höga siffror för en 

konspirationsteori. Bland Sverigedemokraternas sympatisörer 

är siffran skyhög, 97 procent. Det finns dock 

ingenting som tyder på att dessa idéer skulle stämma. 

Såväl svensk som utländsk forskning visar i stället att 

invandrare och muslimer ofta porträtteras negativt och 

stereotypt i medierna. 43 Problemet är så välkänt att det 

sedan många år tillbaka anordnas internationella konferenser 

och görs otaliga akademiska studier i ämnet. 

Icke-statliga organisationer som brittiska Media Diversity 

Institute 44 arbetar aktivt för att vända utvecklingen. 

När Quick Response, som granskar den svenska 

nyhetsrapporteringen om invandring och integration, 

tillsammans med tidningen Journalisten frågade 1 655 

journalister om de avstått från att rapportera om negativa 

aspekter av invandringen, svarade 70 procent ”aldrig”. 

Den minoritet som någon gång avstått hade gjort så i enlighet 

med de pressetiska reglerna – det vill säga, etnicitet 

bedömdes sakna relevans. 45 

57

Grupperna bakom näthatet 

Ge mig ett vapen och jag ska ta hand om er alla à la Oslo. 

En EDL-aktivist hotar på Facebook, under 

Breivikrättegången våren 2012, att utföra en bomb- och 

skjutvapenattack mot sin hemstads asiatiska kvarter. 46 

English Defence League (EDL) bildades i Londonförorten 

Luton sommaren 2009. Luton är ökänt för 

islamistisk extremism och EDL säger sig ha som mål att 

bekämpa den. Sanningen är dock att EDL på bara tre år 

vuxit till ett nästan lika stort säkerhetshot mot Storbritannien 

som islamisterna. EDL:s medlemmar är en stökig 

allians av fotbollshuliganer, kontrajihadister och erfarna 

nynazister. Våldsamma gatukonfrontationer har präglat 

många medlemmars tidigare engagemang – ideologiska 

motiv är ovanligare – och det är också det som utmärker 

EDL. Flera medlemmar är dömda för våldsbrott. När 

gruppen gör sina nedslag i multikulturella engelska städer 

för att ”demonstrera” krävs omfattande polisinsatser. 

De är i dag Europas största antimuslimska gaturörelse. 

EDL skiljer sig från andra främlingsfientliga grupper 

då internet är deras centrala organisatoriska apparat. 

Det finns exempelvis inget formellt sätt att ansöka om 

medlemskap, något som ledningen inte har något emot, 

då våldsamma aktivister blir svårare att koppla officiellt 

58


till EDL. Det är i stället Facebook, YouTube och en 

rad hemsidor och bloggar som fungerar som samlingspunkter. 

Här kan man verkligen tala om professionella 

skrivbordskrigare. Redan har det bildats flera utländska 

dotterorganisationer (bland annat Swedish Defence League; 

alla avknoppningar är dock fortfarande obetydliga 

till sin storlek). 

Den organiserade rasismen använder Facebook på en 

rad olika sätt. De kan hålla kontakt med varandra och 

knyta nya kontakter, men också kartlägga personer som 

uppfattas som fiender. Facebook är också ett utmärkt 

verktyg för att göra reklam för kommande evenemang, 

som demonstrationer. Den gigantiska mängden sidor gör 

att det är svårt att hålla hatet i schack, även om både 

Facebook själva och deras användare regelbundet agerar 

mot sidor och inlägg som bryter mot sajtens regler. I 

dagsläget finns till exempel flera sidor som stöder terrorister 

som Anders Behring Breivik – på samma sätt 

som vit makt-hemsidor hyllade Timothy McVeigh efter 

bombdådet i Oklahoma City 1995 och grupper som palestinska 

Hamas länge idoliserat sina martyrer, men med 

mycket större räckvidd. 

EDL:s aktivister har aldrig försökt hålla någon 

civi liserad fasad i sociala medier, trots att gruppens ledar - 

skap på ett nästan komiskt sätt fortsätter att hävda att 

de inte är rasister utan bara kritiska till islam. Här är 

ett typexempel på vad man kan läsa på EDL-aktivisters 

Facebooksidor, detta skrivet under sommar-OS i London 

2012: 

59

HOTET 

KOM IGEN ENGLAND låt oss visa de trädklättrande, 

banankastande, kökshandduksturbanerna, spjutkastande, 

terrorister,bombande, islamiska, kebabare, 

curryglufsande, snedögda gulingar, storkäftade jänkarskithögar 

vad vi är gjorda av……… och araberna !!! 47 

Tack vare English Defence Leagues skicklighet i att 

använda sociala medier i rekryteringssyfte fick deras 

Facebookgrupp 25 000–35 000 virtuella sympatisörer 

från grundandet 2009 till 2011. Det visar rapporten Inside 

the EDL: populist politics in a digital age från den 

brittiska tankesmedjan Demos (2011). I dag finns inte en 

utan många olika EDL-grupper, exempelvis kvinnoavdelningen 

EDL Angels och lokalavdelningar runt om 

i Storbritannien. 

Av de EDL-anhängare som har Facebookkonton är 

72 procent under 30 år (36 procent mellan 16 och 20 år), 

enligt Demos. Ett betydande antal av nätsupportrarna är 

arbetslösa; högre än riksgenomsnittet för Storbritannien. 

De manliga anhängarna dominerar på EDL:s Facebooksida, 

med 81 procent. Då EDL är en militant gaturörelse 

är detta inte särskilt förvånande. Generellt kan man 

säga att ju mer militant och vålds- eller machobetonad 

en grupp är, desto fler av deras anhängare tenderar att 

vara män. 

Medias uppmärksammande av högerextrema grupper 

och individer leder, trots att fallen med exempelvis 

Anders Behring Breivik, Malmömördaren Peter Mangs 

och den nazistiska terrorcellen NSU (Nationalsozialistischer 

Untergrund, Underjordiska nationalsocialister) i 

60


Tyskland borde ha en avskräckande effekt, till att unga 

människor får upp ögonen för deras idéer. Av nyfikenhet 

söker de information på nätet och riskerar att hamna på 

någon av den organiserade rasismens tusentals sajter. Låt 

oss inte hyckla med att hatet presenteras på ett attraktivt 

sätt. English Defence League paketerar till exempel 

sitt muslimhat i konfrontativ korstågsretorik: ”Nu ska 

inkräktarna kastas ut av de sanna engelsmännen!” EDL 

erbjuder en flykt in i en annan, spännande värld där 

det pågår en kamp för England på liv och död. Videor, 

musik, liveuppdateringar på Twitter och intervjuer med 

ledargestalter på Facebook förstärker intrycken. Vanliga 

muslimer förvandlas till ett existentiellt hot mot ens 

hemland, familj och framtida välstånd. 

När ungdomarna väl är rekryterade kan engagemanget 

fortsätta att vara nätbaserat. I Demos EDL-undersökning 

står onlineaktivism för 52 procent av de svarandes 

utförda aktiviteter de senaste sex månaderna. Det följs 

av lokala demonstrationer (44 procent), att ha rest 100 

km eller mer för en större, nationell demonstration (24 

procent), och flygbladsutdelning (18 procent). För EDL 

och många andra rasistiska grupper går onlineaktivism 

och fysisk aktivism ofta hand i hand. En demonstration 

i ett mångkulturellt bostadsområde kanske lockar en 

handfull deltagare, men med hjälp av imponerande grafik 

och musik komponeras sedan en kraftfull propagandavideo 

från mötet. EDL:s ledare har till och med hänvisat 

till det förväntade internetgenomslaget i sina tal. Så här 

sa Stephen Yaxley-Lennon vid en demonstration i ett av 

Londons muslimska områden hösten 2011: 

61

HOTET 

Vi har kommit hit i dag för att säga till er, rätt så högt och 

rätt så tydligt, varenda muslim som ser den här videon 

på YouTube: den 7/7 [terrordåden i London 2005, förf. 

anm.] kom ni undan med att mörda och lemlästa brittiska 

medborgare. Ni kom undan med det. Det är bäst 

för er att ni inser att vi har byggt ett nätverk från den ena 

änden av det här landet till den andra. Vi kommer inte 

att tolerera det. Och det islamiska samfundet kommer att 

få känna English Defence Leagues fulla kraft om vi ser 

någon av våra medborgare dödad, lemlästad eller skadad 

på brittisk mark någonsin igen. 48 

Det är tydligt att gruppens anhängare har tappat tron 

på staten och makthavarna. Bara 8 procent av EDL:s 

nätsupportrar ansåg enligt Demos att Storbritannien ”är 

på rätt spår”, jämfört med 35 procent av befolkningsgenomsnittet. 

13 procent tenderade att lita på regeringen 

och 24 procent på rättssystemet, jämfört med 28 respektive 

50 procent av britterna generellt. 42 procent av 

EDL-supportrarna ansåg att invandringen är det största 

problemet för Storbritannien (följt av radikal islam, 31 

procent). Blott 6 procent av britterna höll med. 

30 procent av EDL:s nätanhängare i Demos undersökning 

hade högskoleutbildning, jämfört med runt 45 

procent av britterna (dock är många unga och kan teoretiskt 

sett fortfarande gå vidare till högre utbildning). 49 

I svensk forskning är det sedan länge belagt att personer 

med låg utbildning är mer negativa till flyktingmottagande. 

Ett annat starkt samband finns mellan utbildningsgrad 

och synen på invandring som ett hot och problem. Bland 

svenskar med enbart grundskoleutbildning instämmer 

62


62 procent helt eller delvis i att invandringen utgör ett 

hot mot svensk kultur och svenska värden. För högutbildade 

är siffran endast 17 procent. 50 Låg utbildningsnivå 

är alltså en av de viktigaste förklaringarna till negativa 

attityder mot invandring. 

Det är dock farligt att tro att man genom att ha studerat 

på högskola eller universitet automatiskt skulle 

vara skyddad mot främlingsfientliga åsiktsströmningar. 

Flera ledargestalter inom såväl extremhögern som främlingsfientliga 

partier i Europa har högskoleutbildningar i 

bagaget. Sannfinländarnas partiledare Timo Soini skrev, 

intressant nog, sin magisteruppsats om just populism. 

Ett av dagens mest framgångsrika högerextrema partier, 

ungerska Jobbik, grundades till och med på den historiska 

institutionen vid ett av landets finaste universitet. 

Även på andra sidan Atlanten har fenomenet digitala 

populister dykt upp. Sociala medier passar den 

högerpopulistiska Tea Party-rörelsen, med dess antietablissemangsretorik 

och gräsrotsimage, som hand i 

handske. Faktum är att sociala medier som Facebook 

och Twitter – och inte att förglömma, e-post – blivit en 

sammanhållande länk i den disparata rörelsen, som till 

och med anhängarna själva är oense om hur den bör definieras. 

Beroende på vilken falang man frågar får man 

olika svar: fristående från den korrumperade politiken, 

eller ett verktyg för att få ”rätt” politiker valda? Och den 

islamofoba grenen vill bara se sig som islamkritisk. De 

på samma gång ultrakonservativa som framåtblickande 

Tea Party-aktivisterna använder sig av ny teknik för att 

63

HOTET 

sprida sitt budskap om att USA måste hitta tillbaka till 

sina ursprungliga värderingar, och för att understryka att 

de är en folklig rörelse: ”Vi är folkets röst, alltså behöver 

vi inte elitens verktyg – de korrupta mainstreammedierna 

– för att höras!” Sällan har ett kommunikationsmedel 

varit så lämpat för populister som sociala medier. 

Men är det då givet att ”folkets medier” är mer demokratiska 

än, säg, amerikanska dagstidningar? I en 

amerikansk masteruppsats om Tea Party-rörelsens användning 

av nätet (2011) argumenterar författaren för att 

rörelsens tal om teknologisk frigörelse, revolution och 

demokrati mer handlar om retorik – och i själva verket 

är sättet de använder internet på ofta exkluderande och 

fragmentariskt. Teknologin spelar en komplicerad roll 

när det handlar om att skapa och bevara demokrati, 

skriver författaren i sina slutsatser. Att demokratisera 

information och frigöra annars förtryckta röster är bara 

en sida av myntet. Tea Party-rörelsen exkluderar exempelvis 

icke-engelsktalande från sin nätsektion ”Vanliga 

frågor” och anordnar seminarier i digital aktivism där 

medlemmarna får lära sig tekniker ämnade att tysta 

avvikande åsikter. 51 Den dominerande positiva bilden 

av internet som demokratiseringsverktyg, en bild som 

sprids av såväl journalister som forskare (och naturligtvis 

internetaktivister), är därmed i stort behov av att nyanseras. 

Historikern Richard Hofstadters berömda text om 

paranoian hos den ultrakonservativa högern på 1960- 

talet (The paranoid style) är en lika pricksäker diagnos på 

dagens högerpopulistiska partier i Europa och USA, och 

64


deras virtuella stödtrupper. Hoftstadter noterade att en 

stark känsla av förföljelse präglar dessa individer, liksom 

grandiosa konspirationsteorier och en förhöjd känsla av 

patriotism, rättfärdighet och moralisk indignation. 52 

Precis som på Avpixlat.info trodde dåtidens högeraktivister 

att tyranniet och förtrycket lurade runt hörnet. 

Det är i ljuset av denna kallsvettiga vision av ett alltmer 

fientligt samhälle som de främlingsfientligas överdrifter 

bör förstås. 

Det antirasistiska bloggkollektivet ”Inte rasist, 

men …” (interasistmen.se) har tagit sig an uppdraget att 

granska Sverigedemokraternas aktiviteter på internet. 

Under perioden 15–24 juni 2012 kartlade skribenterna 

den svenska vardagsrasismen på nätet och samlade sina 

fynd i en rapport. Totalt 3 358 inlägg med koppling till 

sökorden invandrare, invandring, flykting och flyktingar 

som publicerats i sociala medier eller under nyhetsartiklar 

analyserades. 59 procent av dem som skrivit inläggen 

i sociala medier var män, 26 procent kvinnor och bakom 

6 procent stod en organisation. Bakom 40 procent av inläggen 

postade i sociala medier fanns en anonym avsändare 

eller en person som inte hade uppgett ålder och kön. 

När det gällde inlägg skrivna specifikt på Twitter blev 

det uppenbart hur aktiva sverigedemokrater är. Hela 

4 procent av dem som skrivit inläggen ifråga (som alltså 

har koppling till sökorden invandrare, invandring, 

flykting och flyktingar) satt som förtroendevalda för 

Sverigedemokraterna. 39 procent var sympatisörer. 

”I många fall är tonfallet väldigt negativt men man 

har ändå lärt sig att röra sig i den gråzon som finns 

65

HOTET 

mellan negativ ton och rent rasistiska uttalanden”, skriver 

bloggkollektivet i sin analys. Även på Facebook är 

Sverigedemokraterna väldigt aktiva. 53 

Den anonyma redaktionen för Avpixlat.info, som är Sverigedemokraterna 

närstående, beskriver sig själva så här: 

Vi vill inte redovisa mer specifikt vilken bakgrund vi 

har, men på redaktionen finns personer med erfarenhet 

från såväl arbetar- som tjänstemannayrken och egenföretagare, 

personer som har högskolepoäng och de med 

bara gymnasiebetyg, personer som tidigare har röstat på 

allianspartier och de som röstat rödgrönt och faktiskt 

också personer med både svensk och utländsk bakgrund. 

Vi tycker att vi representerar ett rätt gott demografiskt 

tvärsnitt och känner inte alls igen oss i den nidbild av 

misantropiska arbetslösa bidragstagare från nån gudsförgäten 

bonnhåla som alla som kritiserar den svenska 

invandringen påstås vara. 54 

Man kan fråga sig hur mycket den främlingsfientliga rörelsen 

förlorar i inflytande genom att så många av deras 

pennor frilansar, så att säga. Troligtvis uppvägs bristen 

på organisering av två faktorer. För det första finns centrala 

och även utanför rörelsen kända samlingsplatser på 

nätet. De har alltså en virtuell bas där skrivbordskrigarna 

kan samlas och framstå som en enad kraft, bland annat 

genom att skriva hundratals positiva kommentarer till 

varje artikel. För det andra är högerpopulistiska partier 

numera så etablerade i Europa, att de som påverkas av 

aktivisternas propaganda inte behöver tveka om vilka 

66


som representerar dessa idéer ute i det verkliga livet. I 

Sverige är det Sverigedemokraterna (och även de mindre 

framgångsrika Nationaldemokraterna, som dock närmat 

sig vit makt-rörelsen). Det är just därför man kan tala 

om skrivbordskrigarna som SD:s virtuella stödtrupper. 

Det finns en rad andra strategier för att framstå som 

en enad kraft på internet. En sådan är att samlas under 

samma hashtagg på Twitter. I Sverige har de främlingsfientliga 

i stort sett kapat den tidigare neutrala 

samlingsrubriken #svpol, som står för ”svensk politik”. 

En klassisk metod är att länka till bloggar och webbtidningar 

i samma genre. Skrivbordskrigarna flockas också 

kring tidningsartiklar om invandring och liknande i vad 

som kan framstå som en koordinerad attack, men som 

kan handla om att den misshagliga artikeln ifråga blivit 

länkad på en sajt som Avpixlat.info – eller något så enkelt 

som att den publicerats i en kvällstidning på nätet, ett 

medium som verkar läsas i större utsträckning av skrivbordskrigarna 

än de ”elitistiska morgontidningarna”. 

På Facebook kan man ändra sin profilbild för att 

signalera samhörighet, något som också utnyttjas vid 

icke-rasistiska kampanjer, exempelvis Aftonbladets ”Vi 

gillar olika” 2010 och det iranska upproret 2009. En stor 

del av skrivbordskrigarnas aktivism är alltså propagandistisk; 

det framstår som minst lika viktigt för dem att 

sprida sitt budskap till potentiella rekryter som att nätverka 

och kommunicera med varandra. 

67

Så använder rasistiska 

krafter nätet 

Extremister och radikaler av alla slag har funnit en 

frizon på internet. Genom att förlägga centrala aktiviteter 

som propagandaspridning, rekrytering, kommunikation, 

planering och finansiering till nätet når de miljontals människor. 

Dessutom minskar det risken att bli identifierad. 

En mängd teknikaliteter gör att åtal ofta är osannolikt. 

I dag är internet den huvudsakliga arenan och verktyget 

för extremhögerns kommunikation, rekrytering 

och propaganda. Utan internet hade den organiserade 

rasismen aldrig kunnat bli så stark parlamentariskt som 

den är i Europa i dag. 

Terrorister är för svaga för att slåss framgångsrikt i 

traditionella slag. I stället slåss de för att forma uppfattningarna 

och attityderna hos allmänheten. På samma 

sätt kämpar de ofta marginaliserade rasisterna om sanningsföreträdet 

på internet. 55 

De ekonomiska fördelarna av internetaktivism jämfört 

med IRL är betydande. Gratis eller till mycket låga 

kostnader kan de knyta och upprätthålla lokala såväl 

som internationella kontakter, lägga upp effektiva propagandasajter 

och sprida extremistiskt innehåll i sociala 

medier – dygnet om, året runt. 

68

Så använder rasistiska krafter nätet 

Räckvidden är obegränsad. Där man tidigare tapetserade 

sina lokala kvarter med klistermärken, kan man nu 

nå pojk- och flickrum på andra sidan jordklotet. Gratisprogram 

som Google Translate gör att man inte ens 

behöver skriva på världsspråket engelska för att göra sig 

förstådd. Nätverks- och rekryteringsmöjligheterna för 

den organiserade rasismen och dess idéer är oändliga. 

Mainstreamsammanhang som tidigare varit stängda 

för den organiserade rasismen, som forum där politiker 

och journalister diskuterar politik, är nu tillgängliga tack 

vare internets demokratiska egenskaper. 

Möjligheten till anonymitet på nätet gör att män och 

kvinnor kan aktivera sig i extrema grupper och partier 

utan att riskera sitt rykte, sitt arbete och sin personliga 

säkerhet. 

Till skillnad från fysiska mötesplatser erbjuder internet 

också skydd från polisrazzior och våldsattacker från 

antifascistiska aktivister. 

Internet används av terrorister för att bedriva psykologisk 

krigföring mot civila genom att hota med 

terrorattacker. Extremister har också insett skrämselpotentialen 

online och hotar och förföljer dem som 

uppfattas som ideologiska fiender. 

Den dagliga rasistiska propagandan handlar till stor 

del om att lyfta fram saker som uppfattas som fel i 

samhället och mediernas påstådda blundande för, eller 

förvanskning av, dessa samhällsproblem. Främlingsfientliga 

och islamofoba webbsajter publicerar till exempel en 

strid ström av ”bevis” för att invandrare är mer kriminella 

än ursprungsbefolkningen – men har ingen vidare 

69

HOTET 

bevakning av etniskt svenska gärningsmän. De som 

sprider antisemitiska budskap, det vill säga främst nynazistiska/högerextrema 

webbsajter, tycker sig ständigt 

se tecken på en judisk världskonspiration, exempelvis i 

antalet judar på ledande positioner i mediebranschen. 

Det finns numera oräkneliga exempel på hur rasister, 

från enskilda individer till politiker, försagt sig eller gått 

över gränsen i sociala medier. Sommaren 2012 greps en 

man som kastat in en brandbomb i en judisk familjs 

sovrum i Gateshead i nordöstra England. Av ren tur 

skadades ingen. Polisen fick korn på gärningsmannen 

när han skröt om sitt dåd på Facebook. 56 I samband 

med sommar-OS i London 2012 uttryckte den grekiska 

trestegshopparen Voula Papachristou sitt stöd för nynazistpartiet 

Gyllene gryning och twittrade följande: 

”Med så många afrikaner i Grekland … får Västra Nilen-myggorna 

[som sprider sjukdomar i Grekland, förf. 

anm.] åtminstone äta hemlagad mat!!” Den grekiska 

olympiska kommittén ansåg att hennes uttalanden stred 

mot spelens värderingar och stängde av henne. 57 

Riksdagsmannen Kent Ekeroth och Jimmie Åkessons 

pressekreterare Linus Bylund utgör ett intressant, inofficiellt 

SD-team på Twitter. Ekeroth har rollen som hätsk 

”bad cop”, öppen med sin främlingsfientlighet, flitigt 

citerad och ryggdunkad av rasistiska twittrare och lika 

flitigt citerad och fördömd av sajtens mainstreamjournalister 

och debattörer. Han är en tillgång snarare än en 

belastning för partiet då många anhängare oroas över att 

SD förlorat sin udd sedan de kom in i riksdagen. 

Den nyligen avhoppade SD-veteranen Solveig Renham - 

70


mar, som vann partiets första kommunala mandat år 

1991, svarar till exempel så här på Nationell Idags fråga 

om vad hon tror att SD är för typ av parti om fem år: 

”SD är (om det fortfarande finns) ett parti som övriga 

politiskt korrekta partier. De har redan nu ’rättat in sig 

i leden’, profilen har suddats ut. Tycker att de mer och 

mer börjar likna Centerpartiet, vilkas största profilfrågor 

inte längre existerar och därmed snart inte partiet 

heller!” 58 Men Kent Ekeroth håller rasisterna och skrivbordskrigarna 

lugna. 

Linus Bylund är en hygglig ”good cop” som utvecklat 

goda kontakter med twittrande journalister. Genom 

humor och en skicklig balansgång mellan att ta avstånd 

från antidemokratiska yttringar och samtidigt försvara 

det egna partiets politik får han SD att framstå som vilket 

parti som helst. En ulv i fårakläder, om man så vill. Men 

Linus Bylund håller journalisterna lugna. 

Sverigedemokrater visar ofta upp ett mindre polerat 

ansikte online. Kommunpolitikern Erik Hellsborn i 

Varberg blev rikskändis efter att han i juli 2011 skyllt 

terrordåden i Norge på ”islamisering” och ”massinvand - 

ring”. 59 Under 2012 har flera SD-politiker uppmärksammats 

för att ha uttryckt grov rasism, till och med hot, i 

sociala medier. 60 ”I framtiden ska vänsterns blod flyta”, 

menade till exempel lokalpolitikern Christer Schoultz i 

Karlskoga, som också trodde att ”förr eller senare blir 

Journalister och PK folk öppet villebråd. Tyvärr kommer 

jag nog inte gråta när det sker.” 61 

En annan sverigedemokratisk lokalpolitiker, Ronny 

Esbjörnsson i Hörby, avslöjades med att ha hotat 

71

HOTET 

statsminister Fredrik Reinfeldt och migrationsminister 

Tobias Billström i Avpixlats kommentarsfält. ”Det 

skulle vara skott[p]engar på fan[s]kapen”, löd ett av hans 

inlägg under pseudonym. Så här ett annat: ”Billström 

bör snarast elimineras från vårt land, djävla landsförrädare.” 

62 Några månader senare hördes, som ett eko 

över Östersjön, en politiker från främlingsfientliga 

Sannfinländarna på Facebook önska livet ur Finlands 

statsminister och finansminister. 63 

Inom den organiserade rasismen tycks regeln vara: Ju 

mindre parti, desto mer sårbart är det för felsteg. Dess 

idéer har ännu inte blivit en del av samhällets vardag. 

Medierna har mindre problem med att sätta nazist- eller 

rasiststämpel på ett parti som betraktas som outsiders, 

än de som vunnit parlamentarisk representation. Brittiska 

analytiker av extremhögern menar att de digitala 

övertrampen från British National Partys anhängare är 

en belastning för partiet. Och de får medhåll av partiet 

självt. BNP:s Activists’ and organisers’ handbook hymlar 

inte med varför lokala partibloggar och hemsidor är 

förbjudna: 

Tyvärr har vi efter år av erfarenhet lärt oss att sådana 

välmenande lokala initiativ för med sig en rad problem. 

Många offer för Storbritanniens usla utbildningssystem 

är helt omedvetna om att de inte kan skriva korrekt 

engelska och andra går helt upp i att sprida nätets 

konspirationsteorier som, även om de är sanna, slår allmänheten 

som spritt språngande galna och som därmed 

kan användas av medierna för att skada Partiet. Värst 

av allt, sådana projekt kräver generellt enorma insatser 

72


och når få, om några, hos allmänheten och slösar bort 

värdefull tid som skulle vara bättre att lägga på lokala 

politiska kampanjer på gatunivå. 

Av dessa anledningar, medan vi inte kan hindra individer 

från att använda Internet som de vill, tillåter inte 

BNP medlemmar eller enheter att driva hemsidor eller 

bloggar som använder BNP:s logga eller partinamn i titeln, 

eller som ger intryck av att officiellt drivas i BNP:s 

regi. 64 

BNP förordar i stället spridandet av deras åsikter ”undercover” 

och rekommenderar sina medlemmar att vara 

aktiva på nätet utan att nämna sin partitillhörighet. Att 

exponera de etablerade partiernas misslyckanden och 

göra subtila, positiva hänvisningar till BNP är mycket 

mer effektivt för att övertyga vanligt folk, skriver BNP 

i handboken, än sajter som uppenbart hör till BNP och 

därmed automatiskt uppfattas som partiska. 65 

Det brittiska partiet är alltså försiktigare än Sverigedemokraterna 

och litar – med rätta – inte på att 

deras aktivister kan hålla sig borta från konspirationsteoretiserande 

och suspekt uppträdande online. Genom 

toppstyrning blir det enklare för partiet att hålla en enhetlig 

linje i sin propaganda. Å andra sidan, om ledningen 

sätter stopp för lokala bloggar och uppmanar andra att 

inte avslöja sin partitillhörighet, får allmänheten inget 

intryck av att BNP:s åsikter har brett stöd – till skillnad 

från i fallet SD. Troligtvis anser SD:s ledning att ”lite spill 

får man räkna med”. Intressant är att riksdagspartiet SD 

har mer att förlora än det mindre BNP. Egentligen borde 

rollerna vara omvända. Kanske befinner sig BNP på en 

73

HOTET 

sådan nivå att de inte har råd med för mycket dålig publicitet, 

medan SD växt till en sådan storlek att de kan kosta 

på sig att hålla sig väl med de mer extrema elementen. 

Å andra sidan bekräftar ett internt brev (som medierna 

förstås fick ta del av) från Jimmie Åkesson hösten 2012 

att SD:s skrivbordskrigare har blivit ett pr-problem: ”I 

vårt parti finns inget utrymme för extremister, rasister, 

rättshaverister eller andra med ett personligt behov av 

politiska eller privata utsvävningar”, skriver partiledaren. 

Partiets politik lär inte förändras, men kanske kommer 

fler SD-politiker att bli medvetna om internets fallgropar 

och bara uttrycka sina intoleranta åsikter i slutna rum. 66 

Kan det vara så att extremisternas nätnärvaro är om 

inte bra, så åtminstone användbar för polisen? Att miljöerna 

finns tillgängliga att bevaka i öppna källor, och att 

de lägger krokben för sig själva? 

– Ja, det tror jag faktiskt att de gör, säger Säpos Ahn-Za 

Hagström. De brottas hela tiden med det här att kunna 

prata klartext, vara tydliga och planera saker och lägga 

upp strategier, och hålla det hemligt, kontra att föra ut 

sitt budskap och få fler anhängare. Det finns ständigt en 

motsägelse i det. ”Säger vi för mycket får vi Säkerhetspolisen 

efter oss.” 

Renodlat nazistiska sajter skriver ofta egna artiklar där 

de analyserar det påstådda judiska herraväldet och använder 

till synes korrekta fakta om Förintelsen. Dessa 

artiklar är förrädiska på så vis att de har ett vetenskapligt 

anslag och kan lura unga människor att tro att de 

besöker en legitim sajt om exempelvis judeutrotningen. 

74


Ett uppmärksammat inslag på TV4 år 2007 visade att tre 

av fyra grupper i en svensk gymnasieklass ansåg att de 

Förintelseförnekande sajter de hade fått gå in på var de 

mest trovärdiga – mer trovärdiga än den genuina upplysningssajten 

om Förintelsen. 67 Behovet av utbildning i 

mediekunskap och källkritik blir här uppenbart. 

Förintelseförnekarna på nätet väljer också medvetet 

namn på sajter och artiklar som liknar etablerade antirasistiska 

källor. Googlar man till exempel på ”levande 

historia” för att komma till den svenska myndigheten 

Forum för levande historia, som bland annat informerar 

om Förintelsen, är en av de första träffarna Sannhistoria. 

org – där Förintelsen förnekas. 

Främlingsfientliga och högerextrema aktivister är 

också aktiva på Wikipedia. Som journalist blir jag förvånad 

när kollegor hänvisar till det användarskapade 

uppslagsverket (vem som helst kan skapa och redigera 

uppslagsartiklar), då jag genom åren upptäckt mängder 

av felaktig och medvetet falsk information. Jag frågade 

Wikipedia Sverige hur de hanterar problemet, säg exempelvis 

att någon drivs av en politisk agenda och lägger 

in en lögn, något helt påhittat. (Jag har konkreta exempel 

på detta.) Hur lång tid brukar det ta innan sådant 

upptäcks? 

– Det beror på en rad saker, svarar presstalesmannen 

Johan Jönsson. Som graden av hur uppenbart det är, hur 

läst artikeln ifråga är och vilken typ av lögn det är. 

Säg att det är en högprofilerad person som Fredrik 

Reinfeldt. Den ena lögnen är att vi hittar på något fånigt 

mellannamn åt honom. Det andra att han har gått på en 

75

skola han egentligen inte gått på. Vilken upptäcks och 

åtgärdas först? 

– Båda dina exempel, om vi tar dem ordagrant, skulle 

vara återställda inom två minuter, hävdar Jönsson. Har 

man en inloggad användare kan man lägga till en särskild 

artikel i sin bevakningslista för att hålla koll på vad som 

händer med den, berättar han. Wikipedia betraktar också 

sidan ”Senaste ändringar” som ett skydd mot manipulation. 

Där beskrivs exakt vad som har ändrats och av vem 

och den står under kontinuerlig uppsikt. 

Men lögnerna på en sida om mig slank ändå igenom? 

– Din sida kanske inte är tillräckligt högprofilerad för 

att hamna på deras listor. 

Men det är just det som är problemet. Tänk på hur 

många vanliga journalister som har fått sina profiler 

skapade av extremhögern på Wikipedia, det vill säga, en 

klassisk internetkartläggning av politiska motståndare, 

fast upplagd på en politiskt neutral sajt. Risken är ju 

större för oupptäckt manipulation av dessa sidor än av 

superstjärnors? 

– All information på Wikipedia ska vara källbelagd, 

det är vårt mål. Allting ska kunna gå att hitta genom 

fotnoter. Sedan är Wikipedia en process, inte en produkt. 

Det är ett pågående arbete. Vi har med gratisarbete i 10 

år hållit på och skapat världens mest använda encyklopedi. 

Det är inte konstigt att det finns brister, säger Johan 

Jönsson, som inte anser att Wikipedia bör användas som 

enda källa. 

Om det handlar om ett kontroversiellt ämne, så 

kan man i de flesta artiklar gå in och sätta in en liten 

76


uppmaning efter meningen ifråga: ”Källa behövs”, berättar 

Jönsson. I biografier om levande personer är det 

Wikipedias linje att allt kontroversiellt material som inte 

är belagt med en trovärdig källa ska tas bort – och det 

omedelbart. 

– Till exempel hade vi inte varit helt nöjda med att en 

artikel om Mona Sahlin var källbelagd med information 

från Avpixlat. Även om det är information, en källa, så 

ska den tas bort. 

Värt att nämna här är att nazisterna faktiskt har sitt 

eget Wikipedia vid namn Metapedia; ett lexikon på 

många olika språk med uppslagsord som ”Svenskfientlighet” 

och ”Tredje riket”. Journalister, politiker och 

andra makthavare är uthängda med personliga detaljer 

på Metapedia, vars artiklar naturligtvis är vinklade även 

om sajten ser legitim ut. Så här inleds till exempel sidan 

om Förintelsen: 

Förintelsen (engelska: Holocaust, hebreiska: Shoah) avser 

föreställningen att det i Tredje riket under åren 1941 till 

1944 försiggick ett systematiskt, fabriksliknande utrotande 

av Europas judar, till största delen med hjälp av 

gaskammare. 68 

Och så här beskrivs homofobi, det vill säga hat och fördomar 

mot homosexuella: 

Homofobi, ursprungligen engelskt låneord, en neologism 

av homofil och fobi. Används som nedsättande 

benämning av gaylobbyn gentemot dess kritiker. Termen 

implikerar att motståndet mot gaylobbyn i sig är sjukligt 

77

HOTET 

men termen är helt politisk och saknar medicinsk an- 

vändning. 69 

Främlingsfientliga och islamofoba hemsidor väljer ofta 

en annan typ av redaktionellt arbete än den militanta 

extremhögern, nämligen att vinklat kommentera sitt 

urval av artiklar. Här kan fakta vara korrekt, särskilt då 

de citerar från etablerade medier. Men genom att ignorera 

argument, fakta och rön som ger en alternativ bild blir 

helheten ändå skev, för att inte säga falsk. 

Sveriges största rasistiska forum Nordisk.nu har i 

skrivande stund över 21 000 registrerade medlemmar. 

Det är omöjligt att kontrollera hur många av dessa som 

är aktiva i extremhögern utanför nätet (men många är 

det bevisligen, inklusive ledande profiler). Som jämförelse 

lockar extremhögerns största årliga manifestation 

Salemmarschen ett par hundra deltagare. 

Rasistiska grupper och partier marknadsför sig förstås 

också genom egna hemsidor. De behöver inte vara 

det första ledet i rekryteringsprocessen, men de är betydelsefulla 

för att kommunicera med medlemmar och 

intressenter om exempelvis kommande evenemang och 

för att tillhandahålla kontaktuppgifter. Hemsidorna är 

också en viktig front utåt för att – oavsett hur det ser ut 

i verkligheten – förmedla en bild av framgångsrika och 

enade grupper. 

Sveriges mest militanta högerextrema grupp, Svenska 

motståndsrörelsen, driver hemsidan och webbtidningen 

Nordfront (Nordfront.se, tidigare Patriot.nu). Under 

fliken Kamprapporter kan man följa gruppens 

78


aktivism, såsom flygbladsutdelningar, fysisk träning och 

affischering. Oavsett hur liten en aktivitet är (som klistermärkesuppsättning 

i en mindre ort) ger kalendariet 

intryck av en ständigt pågående kamp. 

Det finns många skillnader mellan texter skrivna av 

professionella och icke-professionella skribenter. Det 

faktum att journalister har skrivandet som yrke är det 

mest uppenbara. I traditionella medier finns också en 

redaktör som tar bort de värsta övertrampen. Han eller 

hon kan vara mer aktiv än så och utgöra ett kreativt 

bollplank för sina skribenter. Taket är avsevärt högre när 

det är moderatorer och inte redaktörer som synar texten. 

Deras roll är endast att kontrollera att skribenterna håller 

sig till ämnet och inom lagens ramar. I många kommentarsfält 

finns inte ens en moderator. Läsarna loggar in 

via Facebook eller Disqus och sköter (eller missköter) 

sig själva. 

Det går inte att ställa samma krav på läsare som vill 

kommentera artiklar, som på professionella journalister 

som arbetar med det skrivna ordet och känner till de 

pressetiska reglerna. Däremot kan man ställa krav på en 

medvetenhet om frihet under ansvar. Det kanske är ett 

oundvikligt mänskligt gruppbeteende att ett fritt utspottande 

av åsikter får en negativ snarare än en positiv prägel 

– särskilt när det sker under negativt vinklade artiklar. 

Men det är viktigt att studera fenomenet i dess nya form 

på nätet, och att undersöka: Hur långt kan det gå? Finns 

det något osynligt tak? 

Avpixlat.info har efterträtt den omskrivna och plötsligt 

79

HOTET 

(hösten 2011) nedlagda nyhetssajten Politiskt Inkorrekt, 

PI. Genom ett selektivt urval av nyheter och utelämnande 

av nödvändig bakgrundsinformation förmedlar Avpixlat, 

liksom tidigare PI, bilden av ett samhälle – majoriteten 

av artiklarna handlar om Sverige – som invaderats av 

horder av kriminella utlänningar. I kommentarsfälten 

piskas främlingsfientligheten ofta upp till rena lynchstämningen. 

Avpixlat har band till Sverigedemokraterna 

och fungerar som en inofficiell partitidning. Den stöds 

aktivt av Sverigedemokraternas internationella talesman, 

riksdagsledamoten Kent Ekeroth, som tillhandahåller 

ett konto för sajten. SD-politikern Chang Frick verkar 

ha medverkat till och från som skribent sedan Politiskt 

Inkorrekt-tiden. 70 Sajtens mest profilerade representant, 

krönikören Mats Dagerlind, är också skribent på SD- 

Kuriren. Många ledande sverigedemokrater har uttryckt 

sin uppskattning för Avpixlats arbete, inklusive partiledaren 

Jimmie Åkesson. 71 

Sajter som Avpixlat gör Europas främlingsfientliga 

partier en tjänst som är svår att mäta i pengar. De fun - 

gerar som inofficiella propagandaorgan, utan att partierna 

de sympatiserar med behöver råka illa ut juridiskt. 

I stället får partierna vatten på sin kvarn i och med att 

deras argument, exempelvis om invandringens problem 

eller om ”islamiseringen” av Europa, sprids till en stor 

publik. Det är med andra ord ingen överdrift att tala om 

dessa sajter som virtuella stödtrupper, på samma sätt som 

militanta antimuslimska grupper som English Defence 

League (EDL) agerar stödtrupper på Europas gator. 

Främlingsfientligheten har i dag två ansikten; ett 

80


anpassat för nätet, ett för officiella sammanhang. De 

är del av samma kropp och används medvetet för olika 

målgrupper. Att betrakta dem som separata vore ett stort 

analytiskt misstag. Ändå sker det ofta. Man kan till exempel 

ofta läsa argument som ”i X partiprogram finns 

dock ingenting rasistiskt” – som om partier som SD inte 

hade den medieträning som krävs för att förstå vikten 

av en slipad image. Samtidigt ger nätet oss en inblick i 

de tankegångar som tidigare bara ventilerades vid slutna 

möten, konserter och liknande. Det är alltså inte i sig 

själv ett nytt, vulgärt ansikte – det nya är allmänhetens 

möjlighet att se det, och det faktum att hatet är så flitigt 

förekommande. När sverigedemokratiska politiker 

avslöjas med att ha skrivit grovt rasistiska saker i mejl, 

bloggar eller kommentarsfält, då är det inte enstaka missar 

– det är Sverigedemokraterna, under anonymitetens 

skydd. 

Den nazistiska motsvarigheten till Avpixlat är Nationell.nu 

(”Det svenska motståndets nättidning”), som 

ofta tar sig granskande och kritiska uttryck – inom 

ämnet, förstås. En typisk artikel kan handla om judiska 

sammansvärjningar eller försök att införa sharialagar i 

Sverige och har omkring 40 läsarkommentarer. Enligt 

Nationell.nu är deras sajt spärrad på skoldatorer över 

hela landet. 72 Någonstans där emellan befinner sig det 

rasistiska partiet Nationaldemokraternas veckotidning, 

Nationell Idag, som har en egen hemsida. Att tidningen, 

som är öppet rasistisk, uppbär presstöd har gett upphov 

till debatt. 

Ironiskt nog rensar den här typen av sajter ut många av 

81

HOTET 

de avvikande kommentarer som tar ställning mot deras 

världsbild. I ett experiment försökte jag själv under flera 

månader 2012 bemöta kommentarer under pseudonym 

(eftersom mitt namn är bekant i dessa kretsar och skulle 

påverka resultatet). Det var inga problem att smälta in 

under några falska alias. Jag hoppades på mothugg, men 

resultatet var nedslående. Oftast ignorerades mina inlägg 

helt – även om de intressant nog kunde få flera tysta 

”gilla”-markeringar. Först när jag låtsades ha samma 

grundsyn som övriga skribenter, men avvikande åsikt 

i en viss fråga, fick jag någon respons – men en torr och 

ointresserad sådan. När jag försökte lägga fram motbevisande 

fakta väcktes misstänksamhet. Troligtvis var jag en 

agent provocateur, framskickad av mångkulturalisterna 

eller sionisterna – och jag ignorerades igen. 

En av de mest tragiska lärdomarna från Förintelsen är att 

vi har så svårt att lära av historien. Ändå måste vi försöka. 

Men de överlevande från Förintelsen blir allt färre. 

Morgondagens skolbarn kommer inte att ha möjlighet att 

träffa en överlevande och höra hans eller hennes livshistoria. 

Förnekarsajterna har därför tiden på sin sida när de 

kämpar för att en falsk historiebeskrivning ska få fäste. 

Att motarbeta dessa sajter – som enligt Anti-Defamation 

League, ADL, bara ökar – är alltså särskilt akut. 

Den nu avlidne sociologiprofessorn Antonio Roversi 

har i Hate on the net: extremist sites, neofascism online, 

electronic jihad (en av mycket få böcker som getts ut i 

ämnet, dock något daterad sedan första utgåvan 2006) 

brutit ned förnekarsajternas retorik i sex punkter. Han 

82


sammanfattar dem med en skarp ”slogan”: Den som förnekar 

ignorerar inte. 

1. Narrativ fragmentering. Det innebär att man fokuserar 

på vissa aspekter som om de existerade i ett 

vakuum. Händelseförlopp bryts ned i en mängd små 

fragment så att läsaren tappar känslan av kontinuitet. 

Sociologer kallar det för teleskopeffekten. 

2. Att lyfta saker ur sin historiska kontext. Det här är 

väldigt vanligt på alla typer av rasistiska hemsidor. En 

judisk motståndsrörelse kan till exempel beskrivas som 

en terrorgrupp, vilket vore sant om man bortser från 

det faktum att motståndsrörelsen ifråga verkade under 

andra världskriget och under hotet av Förintelsen. 

3. Avdramatisering av symboler. Här syftar inte Roversi 

på symboler som hakkorset utan på nyckelhändelser 

och centrala fakta, som urholkas på sin betydelse och 

ges mer neutrala innebörder. Ett typiskt exempel är 

nazisternas gaskamrar, som förvandlas till ”desinfektionsläger” 

för att tona ned den fasansfulla sanningen. 

4. Ett semantiskt skifte. Ordvrängeri är extremhögerns 

paradgren. I stället för ”Förintelsen” och ”massmord” 

används det torra ”den slutgiltiga lösningen”. Även 

hos kontrajihadisterna ser vi detta knep. ”Assimilering” 

används till exempel som ett mer civiliserat sätt 

att säga ”anpassa er, eller så kastar vi ut er”. Språket, 

påpekar Roversi, blir ett instrument för att bli kvitt 

eller gömma ordens innebörd. 

5. Dokumentär totemism. Här letar aktivisterna efter 

uppgifter som kan vara felaktiga eller missvisande i 

83

HOTET 

dokument som rör andra världskriget. Alla dessa mer 

eller mindre betydelsefulla fel tas som bevis på att 

Förintelsen antingen inte skedde alls, eller ägde rum 

i långt mindre skala än vad den etablerade historieforskningen 

menar. Det är inom det här området som 

historierevisionisterna är som mest besatta. De enda 

som brukar ha en chans mot förnekarnas extremt 

detaljerade nätinlägg är akademiker som forskar om 

samma ämnen. 

6. Tematiskt undertryckande – att stjäla historien från 

vinnarna. Genom att beskriva det som om historien 

om andra världskriget har skrivits av vinnarna är det 

möjligt att komma undan med de hemskheter som 

nazisterna och fascisterna utförde. Det är bara att 

inte nämna dem, utan i stället beskriva vinnarna som 

”avundsjuka” på de fantastiska samhällssystem som 

Hitler och Mussolini lyckades bygga upp. 73 

En viktig punkt som är kopplad till den sjätte och som 

jag skulle vilja lägga till i Roversis lista, är skuldbeläggandet 

av offren. Förintelsen beskrivs som en judisk fantasi, 

påhittad för att skapa sympati för det judiska folket och 

rättfärdiga staten Israels handlingar. Den här strategin 

riktas också mot andra fiendegrupper. Romerna utmålas 

exempelvis som legitima måltavlor för fysiska attacker, 

eftersom de ”misshandlar” och till och med ”mördar” 

vita européer. Invandrare och flyktingar som råkar illa ut 

skulle ha hållit sig till sina hemländer. Och muslimerna 

kan faktiskt välja att ta avstånd från den ”totalitära ideologin” 

islam. 

84


Strategin används inte bara för att förövarna själva ska 

slippa skuldbeläggande. Eftersom en central del av den 

rasistiska propagandan – oavsett gren av den organiserade 

rasismen – handlar om invandrarnas brottslighet, 

måste de fall där invandrarna själva utsätts för brott 

hanteras på något sätt. Annars faller ju hela argumentet. 

Genom att lägga skulden på offren, eller åtminstone 

lämpa över en del av skuldbördan på dem, förringas den 

vite gärningsmannens brott. 

Utöver den dagliga propagandan satsar extremhögern 

med jämna mellanrum på särskilda temakampanjer. 

Oftast är den utlösande faktorn en nyhetshändelse, 

exempelvis en våldtäkt där förövaren är eller misstänks 

vara invandrare. Kampanjen får utgöra startskottet för 

en propagandasatsning där etniska minoriteter kollektivt 

skuldbeläggs för enskilda gärningsmäns dåd. 

Grupperna uppmanar till aktion mot påstådda missförhållanden 

och hetsar direkt eller indirekt till förföljelse 

genom generaliserande av folkviljan: ”Folket har fått nog 

av svenskfientligheten!” I kampanjer som handlar om 

våldtäkter utmålar de sig som riddare som står upp för 

vita kvinnors heder. 

– Jag trodde inte att det fanns sådana här krafter – 

eller att de skulle rikta in sig på Bollnäs. Ylva Lundin 

hade precis påbörjat sitt vikariat som nyhetschef på lokaltidningen 

Ljusnan när sommarens nyhetsstiltje bröts 

på ett oväntat sätt. En torsdagsnatt i juli 2012 ägde en 

påstådd våldtäkt rum i Bollnäs. Två dagar senare intog 

nazister stadens torg med fejksirener, flygblad och plakat 

85

HOTET 

med snaror på. De Bollnäsbor som protesterade genom 

att riva sönder flygbladen berättade för Ljusnan att de 

blivit verbalt attackerade av nazisterna. Stämningen var 

mycket obehaglig, rapporterade Ljusnans reportrar på 

plats. 

Den blixtsnabba mobiliseringen hade skett via internet 

och sociala medier. Nu började mardrömmen för redaktionen. 

För det var inte bara de påstådda (invandrade) 

förövarna som hamnade i extremhögerns sikte, berättade 

redaktionen när jag besökte den i höstas: 

– Antivita, landsförrädare, kulturmarxister … Ledarskribenten 

Lilian Sjölund räknade upp skällsorden som 

haglat mot tidningen, genom mejl, kommentarsfält och 

extremhögerns egna webbtidningar. 

– Mångkulturalister, fyllde Ylva Lundin i och skakade 

på huvudet. Med hjälp av Twitter kunde hon se att de 

flesta deltagarna i den digitala mobben kom utifrån, inte 

från Bollnästrakten. Det bekräftades av de telefonsamtal 

redaktionen fått där det tydligt framgick att de som 

ringt inte varit insatta i våldtäktsfallet. Den vitt spridda 

konspirationsteorin om att medierna är i maskopi med 

politiker och myndigheter gör det lönlöst att diskutera 

med angriparna, sa Ylva Lundin, som trots allt hade 

försökt: 

– Säger man emot deras påståenden om att vi döljer 

sanningen om våldtäkterna, bekräftar man ju bara deras 

teori. 

Lilian Sjölund fick ta emot många grova nätpåhopp 

efter att ha skrivit en signerad ledare med rubriken ”En 

våldtäkt är en våldtäkt”, där hon argumenterade för att 

86


brottet är detsamma oavsett gärningsmannens nationalitet. 

– Man förstår ju att det är propaganda, men ändå, hur 

många människor handlar det om som skriver sådana 

här saker? Så tänker man, berättade Sjölund. Men sedan 

började jag hitta mig själv på deras sajter, med namn och 

stora bilder. Jag förstår att det går ut på att jag ska bli 

rädd. De skriver att jag är frånskild, att jag bor si och 

så, att jag tar det här tåget varje morgon … Då har det 

krupit för nära. 

Extremhögerns propagandakampanjer mot invandrare 

drivs i sådana här fall – för Bollnäs är långt ifrån den 

enda ort som lockat till sig nazister efter en misstänkt 

våldtäkt – under en kvinnovänlig paroll. Ljusnans redaktion 

menar att de utnyttjar offret för sina egna syften. 

Extremhögerns kvinnosyn har de inte mycket till övers 

för: 

– Vi har fått höra att ”Kvinnorna som jobbar på 

[tidningens sajt] HelaHälsingland.se är så fula att inga 

svenska män vill ha dem”. Först utger de sig för att vilja 

försvara kvinnor, sedan yttrar de sig så här! Deras kvinnosyn 

är väldigt märklig, konstaterade Ylva Lundin. 74 

Pedofili är en annan fråga som främlingsfientliga krafter 

försöker profilera sig genom. Liksom våldtäkter väcker 

övergrepp mot barn starka känslor och människor har 

ofta en tendens att se mellan fingrarna på de etiska problemen 

med att hänga ut personer som avtjänat sina straff 

för sådana brott – vilket underlättar för extremhögern att 

nå ut. 

87

HOTET 

Kampanjer kan också vara riktade mot potentiella 

rekryter. Gruppen Nordisk ungdom driver sedan hösten 

2011 kampanjsajten BliAktiv.nu. Aktivisten Fredrik 

lyfter fram flera fördelar, som ”billiga semestrar genom 

Nordisk Ungdoms internationella kontakter” och ”gratis 

boende när jag flyttade till en ny stad”. Fredrik berättar 

också att hans engagemang hjälpt honom med jobbkontakter: 

När jag fram till sommaren blev klar med mitt examensarbete 

var det dags för mig att söka jobb. Det var inte 

det lättaste och flera av mina gamla studiekamrater hade 

stora problem att få ett jobb när konjunkturen var som 

den var. Även här blev dock mitt engagemang i Nordisk 

Ungdom det som slutligen gav mig fördel framför mina 

studiekamrater. Genom det breda kontaktnät som finns 

i organisationen lyckades jag få en arbetsintervju på 

ett stort företag som var i behov av nyexaminerade ingenjörer. 

Eftersom flera i organisationen gett mig goda 

rekommendationer var det inga problem alls att snabbt 

få jobbet. 75 

Invandrarkriminalitet är ett annat vanligt kampanjtema. 

Det nederländska Frihetspartiet startade 2011 en sajt som 

blev uppmärksammad ända in i Europaparlamentet. Medborgare 

uppmanades nämligen att anmäla utlänningar 

som betett sig störande. Partiledaren Geert Wilders är en 

av kontrajihadismens ledargestalter och webbkampanjen 

uppfattades av många som ett sätt att bredda måltavlorna 

från muslimer till invandrare i gemen, i hopp om att 

locka fler väljare. Sajten väckte internationell ilska (inte 

88


minst i Östeuropa, vars medborgare hade utmålats som 

brottslingar) och fördömdes av Viviane Reding, EUkommissionär 

för rättvisa, grundläggande rättigheter 

och medborgarskap. 

När nazistiska Nordiska rikspartiet (NRP) i mitten av 

1980-talet publicerade namn, adress och hemtelefonnummer 

till partiets fiender, hade NRP:s medlemmar 

och sympatisörer inga problem att läsa mellan raderna. 

”Det uppfattade jag som att terror skulle besvaras med 

terror”, berättade en av dem. 76 Vid det laget hade NRP 

ägnat sig åt den här typen av hot ända sedan 1960-talet. 

I många fall ledde publiceringarna till reella trakasserier. 

Att extremhögern hänger ut sina motståndare är 

alltså ingenting nytt i sig. Men internet har förändrat 

genomslagskraften radikalt. För det första nådde inte 

”pappersuthängningarna” allmänheten. Uthängningen 

var mer av en intern uppmaning om förföljelse och/eller 

en varning till offret än en offentlig skampåle. Om 

offret inte råkade vara exempelvis polis eller grävande 

journalist, var denne kanske inte ens själv medveten om 

att hon eller han hängts ut med namn, bild och andra 

personuppgifter. Hotet var alltså mindre, eftersom risken 

att andra personer inom extremhögern (eller rena 

galningar) skulle få upp ögonen för den uthängde var 

liten. Dessutom följdes inte pappershoten av den svans 

av frenetisk nätaktivitet som omgärdar liknande publiceringar 

på internet. 

Utöver de givna måltavlorna för högerextrema grupper 

och partier, det vill säga etniska och sexuella minoriteter, 

89

HOTET 

bedriver de också hatkampanjer mot individer och 

grupper som uppfattas som motståndare. Till dessa hör 

politiker, journalister, poliser, advokater, organiserade 

antirasister och vänsteraktivister. 

Vid en uthängning på nätet kan vilken läsare som helst 

bidra med ytterligare känslig information (som offrets 

hemadress) och vara med om att piska upp en lynchstämning, 

som ökar risken för att uthängningen ska 

leda till reellt våld eller trakasserier. Händelseförloppet 

kan också ske från motsatt håll, det vill säga att det är 

läsarna som tipsar den högerextrema sajten om personer 

att hänga ut, förfölja eller attackera: 

Till: volksfrontcalifornia@hotmail.com 

Skickat: Fre 9/10/10 14:29 

Det finns en jude i kalifornien som heter NN som är 

en socialarbetare som har blivit maktfullkomlig och 

behandlar människor av den vita rasen uselt och utan 

respekt, hon diskriminerar mot vita och hjälper bara 

niggrer, mexare och judar. hon är en lögnerska och en 

ohederlig person, som jävlas med vita och kommer undan 

med det. känn er fria att slå en signal till den här 

niggerälskande juden. 310 772-xxxx hennes mailadress 

är x@x.com. sätt den här smutsiga juden på sin plats. 77 

Tack vare internet är det lättare att kartlägga sina motståndare, 

och det finns ingen gräns för hur många personer 

man kan hänga ut. Datainspektionen polisanmälde våren 

2012 den högerextrema gruppen Försvarskåren Sveriges 

Självförsvar för att de enligt uppgift planerade att bygga 

upp ett nätregister över motståndare. 

90


Trots att extremhögerns fiender ofta var och är helt 

vanliga civila, som homosexuella och judar, uppfattas 

uthängningarna som en legitim kampmetod i det heliga 

raskriget, eller kampen mot islamiseringen och massinvandringen, 

beroende på vilken falang man tillhör. Den 

akuta situationen gör att ändamålet anses helga medlen. 

Det ryska antirasistiska centret SOVA lyckades 2010, 

efter flera försök, få sajten Redscumwatch (ung. ”Övervakning 

av kommunistiskt patrask”) att stängas av det 

amerikanska webbhotell som tillhandahöll den. Redscumwatch 

var ett typiskt exempel på extremhögerns 

förföljelser av oliktänkande och hängde bland annat ut 

rättsaktivister och forskare med foton och hemadresser. 

78 En svensk motsvarighet hette Rödinglistan och 

publicerades på nätet i början av 2000-talet. I ett sällsynt 

fall lyckades två journalister, Héctor Barajas och Björn 

Lockström, få skadestånd för att ha blivit uthängda på 

Rödinglistan. 

Héctor Barajas kom till Sverige och tidningen Östgöta-Correspondenten 

med en dramatisk livshistoria 

i bagaget. Som ung hade han samlat in vittnesmål för 

att ställa gerillan i hemlandet Colombia till svars och 

tvingats i exil under dödshot – bara för att hamna i det 

svenska invandrarhatets 1990-tal, där främmande människor 

kunde spotta efter honom på gatorna. En särskilt 

förnedrande händelse fick honom att vilja granska nynazismen. 

– Jag var på väg hem på bussen från Bona folkhögskola 

i Motala, där jag pluggade journalistik. Jag somnade med 

huvudet lutat mot fönstret och när jag vaknade igen hade 

91

HOTET 

några, troligtvis ett ungdomsgäng som brukade lyssna på 

Ultima Thule väldigt högt, satt upp klistermärken med 

slogans som ”Sverige åt svenskarna” på utsidan, runt hela 

mitt huvud. 

Jag träffar honom i Linköping där han arbetar som 

nattchef på Östgöta-Correspondenten, ”Corren”. Staden 

har en lång historia av främlingsfientlighet och, 

avslöjar Héctor Barajas, en central roll i historien om 

extremhögern och internet. Av missriktad välvilja hjälpte 

kommunen unga nynazister att lära sig hemsidesnickrandets 

grunder. Gängen var inte sena att använda sina 

kunskaper för att sprida propaganda: 

– Extremhögerns hemsidor var snyggare än Correns! 

Under år 2000 lades den så kallade Rödinglistan upp 

och Barajas skrev om den i lokaltidningen. Några veckor 

senare sprejades ett budskap på Correns fasad med stora, 

blodröda bokstäver: ”Barajas dö”. Tidningarnas Telegrambyrå 

spred nyheten att han själv nu stod med på 

Rödinglistan. Via polisen fick han reda på att personen 

bakom listan också var ute efter hans barn. 

Trots allt slutade historien lyckligt, tack vare att nazisten 

bakom sajten kunde spåras och ställas inför rätta. 

”NN har försökt skrämma [Héctor Barajas] till tystnad 

och omöjliggöra att han skall kunna fortsätta att skriva 

om rödinglistan och om de nazistiska grupperingarna 

i Linköping”, konstaterade Linköpings tingsrätt, och 

tilldömde Barajas ett skadestånd om 72 114 kronor. 

Nazisten dömdes för olaga hot och brott mot personuppgiftslagen. 

79 

92

Infiltreringen av sociala medier 

Om du är en europeisk patriot och inte finns på Facebook 

så behöver du rycka upp dig och anpassa dig. Gå med 

på Facebook nu och börja nätverka med likasinnande 

patrioter i alla europeiska länder. 

Sociala nätverkssajter kommer att vara oumbärliga för 

konsoliderings/rekryteringssyften under kommande decennier. 

Vår kamp är inte lokal; den är paneuropeisk och 

pågår i alla länder där det bor européer … 

Anders Behring Breivik i sitt manifest 2083. 

För ett antal år sedan fokuserade Simon Wiesenthal Centers 

årsrapport Digital terrorism and hate på webbsajter. 

Nu har de valt att lägga fokus på sociala medier – och är 

kritiska till att inte företag som Facebook och Twitter gör 

mer för att stävja hatet. Googleägda YouTube är mycket 

stränga vad gäller sexuellt och pornografiskt material, 

men har tappat kontrollen över extremistiska videor. Militanta 

högerextrema grupper som Combat-18 och Blood 

& Honour använder YouTube som propagandaverktyg 

och kommentarsfälten är fulla av internationella supportermeddelanden 

som ”sieg heil from Africa!”, ”sieg 

heil from hungary” och ”88 [Heil Hitler på högerextrem 

kod, förf. anm.] from holland my white brothers!!” Den 

nynazistiska terrorcellen NSU, som avslöjades i Tyskland 

93

HOTET 

hösten 2011 efter en decennielång terrorkampanj, var 

också aktiv på YouTube. 80 

YouTubes användarvillkor förbjuder hate speech, 

ungefär hets mot folkgrupp, men mängden videor som 

laddas upp dygnet runt gör det till en omöjlig kamp för 

IT-företaget. I en absurd varning som visar hur extremisterna 

kapat YouTube skriver en person som lagt upp 

en nynazistisk video: ”Alla antivita kommentarer kommer 

att raderas.” Videor kan anmälas som stötande men 

det kräver att anmälaren skapar en användarprofil och 

loggar in (de som har Gmail, som också ägs av Google, 

kan om de vill och vågar använda sin mejladress som 

inloggning). 

När Simon Wiesenthal Centre 2012 satte betyg på de 

stora internetföretagen fick YouTube ett C–. Facebook 

fick ett A– i årsrapporten Digital hate report då de visat 

på större förståelse för problemen och agerat genom att 

stänga tusentals sidor som centret pekat ut som hatsajter. 

Twitter har inte betygsatts då de enligt centret ”inte ens 

har kommit in i matchen ännu”. 81 

I slutet av 1990-talet och i början av 2000-talet utvecklades 

de personliga uttrycksmöjligheterna på nätet från 

att logga in på chattrum till att bossa över sina egna hemsidor. 

Plötsligt kunde den enskilda individen nå fler än 

chattenklaven – han eller hon kunde nå ut till hela världen. 

Tjänster som Geocities tillhandahöll egna hemsidor, 

som – till skillnad från chattprofiler – kunde se ut nästan 

hur som helst (om än amatörmässiga, betraktade med 

nutida ögon). De kunde vara blommiga och fyllda med 

söta kattbilder, fokusera på italiensk matlagning eller på 

94


snabba sportbilar. Många var alltså hobbybetonade och 

ingick i så kallade webbringar, en sammanlänkad grupp 

webbsidor med samma ämnesfokus. Vissa förde dagbok 

på sina hemsidor, andra valde att lägga upp en CV som 

sedan kunde mejlas ut i länkform till rekryterare världen 

över. 

När bloggen slog igenom i mitten av 2000-talet var den 

egentligen bara en förlängning av de tidigare hemsidorna 

(och, ännu längre tillbaka, av den fysiska dagboken). 

Skillnaden låg främst i att bloggen kräver regelbundna 

uppdateringar, medan en hemsida kan vara statisk under 

flera år. Bloggarna blev därmed lästa och kommenterade 

snarare än bara besökta. Många fick regelbundna läsare – 

allt från den egna familjen och vänkretsen till trogna fans 

i tusental, om man hade tur. Flera tongivande bloggare 

blev uppsnappade av tidningar och nyhetssajter. Inom 

främlingsfientliga kretsar går det inte att göra samma 

karriärresa in i mainstreammedierna. Men man kan ändå 

bli mycket inflytelserik i sin egen – globala! – sfär. 

För rasisterna finns viktiga skillnader mellan bloggar 

och hemsidor. De senare lämpar sig bättre för politisk 

kommunikation eftersom de är mer statiska och stabila. 

Det är till exempel ganska meningslöst att lägga upp ett 

politiskt manifest på en blogg, eftersom nya inlägg snart 

kommer att putta ned manifestet på sidan. Till sist hamnar 

det undangömt i arkivet. 82 

Det här är omöjligt att få några exakta siffror på, men 

min uppfattning är att det finns fler islamofoba bloggar 

i Sverige och även i Europa än vit makt-/nynazistiska 

bloggar. En tänkbar förklaring är att de förstnämnda 

95

HOTET 

har mer intellektuella ambitioner och hyser förhoppningar 

om att påverka mainstreamsamhället. De senare 

är huvudsakligen militanta och propagandistiska. De 

manar till kamp på ett mer direkt sätt – bättre lämpat 

för hemsidor – och har inte heller någonting emot att 

stå utanför det demokratiska samhället. En annan trolig 

förklaring är att nazisterna, som fanns på nätet långt 

innan den kontrajihadistiska rörelsen uppstod, har vant 

sig vid den gamla tidens nätkommunikation. Medan den 

antimuslimska rörelsen – som vi sett i fallet EDL – fötts i 

symbios med den nya tidens interaktiva internet. 

Den organiserade rasismen har under de senaste 2–3 

åren blivit mycket aktiv på Twitter, mikrobloggarsajten 

där allt från utrikesministrar och världsstjärnor till 

demokratiaktivister i Mellanöstern uttrycker sina meningar 

och tipsar om nyheter på max 140 tecken i taget 

(ungefär 20 ord). Men polisens syn på rasism i sociala 

medier skiljer sig mycket åt från land till land. I Sverige 

är den lågprioriterad. I maj 2012 uppmärksammade Dagens 

Nyheter att rasistiska inlägg tilläts ligga kvar på 

Södermalmspolisen i Stockholms Facebooksida. Det 

verkar som om den konsensus som råder kring att användarinteraktivitet 

är någonting övervägande positivt, 

har inneburit att inte ens polisen vågar radera rasistiska 

kommentarer. De är åtminstone osäkra på om de får 

gå in och agera – vilket de naturligtvis får, inte som 

brottsbekämpande myndighet utan som innehavare av 

Facebooksidan ifråga: 

”Det är jättetråkig när det skenar iväg så där, det här är 

vår elektroniska anslagstavla och vi vill att det ser bra ut. 

96


Samtidigt blir det inte rätt om vi ska gå in och filtrera och 

avgöra vad som är okej och inte”, menade polisassistent 

Robert Kindroth, som lade ut den efterlysningslänk som 

lockat till sig nätrasisterna. Problemet med stötande och 

kränkande inlägg på Facebook är återkommande hos 

Södermalmspolisen. Men ett halvår senare, hösten 2012, 

försvarade de sig återigen med att polisen inte bör gå in 

och ”censurera” sådana kommentarer. 83 

Inställningen kunde inte skilja sig mer från den brittiska 

polisens offensiva strategi mot näthat och nätrasism. De 

driver inte bara särskilda satsningar mot rasism på internet. 

De ser också till att konsekvenserna blir kännbara. 

När den 21-årige studenten Liam Stacey våren 2012 skrev 

rasistiska tweets – för grova för att återges här – om den 

svarte fotbollsspelaren Fabrice Muamba, som just hade 

drabbats av en hjärtattack på fotbollsplanen, väntade han 

sig kanske några mothugg från andra twittrare. I stället 

greps han av polis och dömdes till 56 dagars fängelse. 

Vid första anblicken kan det tyckas som om fängelse är 

ett alltför hårt straff. Så många andra människor spyr ju 

ur sig hat på Facebook och Twitter. Inte kan man spärra 

in dem alla? Men varje fall måste betraktas för sig. I 

det här fallet rådde det inga tvivel om att Twittermeddelandena 

gick över gränsen för vad som ryms under 

yttrandefriheten. Twittrandet var en handling; det var 

den handlingen som straffades, inte Liam Staceys privata 

åsikter. 

Om Stacey några år tidigare skulle ha fått samma 

straff för samma uttalande, fast då yttrat offline, finns 

97

HOTET 

det ingen anledning att mildra domen på grund av mediet 

i sig. 

”Det finns nu en chans att tydliggöra för dem som 

går över gränsen och missbrukar privilegiet att kunna 

kommunicera på ett så brett sätt, att den lag som gäller 

för andra miljöer och andra former av kommunikation 

också kan tillämpas på det de gör, och om det inte accepteras 

så kan det bli konsekvenser”, sa chefsåklagaren 

till BBC. 84 

Riksåklagare Dominic Grieve, regeringen Camerons 

främsta juridiska rådgivare, har också satt ned foten. 

Grieve varnar för att sociala medier inte får trotsa lagen i 

frågor om hets mot folkgrupp och förtal: ”Om någon går 

ner till puben med utskrivna papper och delar ut dem, 

så är det ingenting annorlunda än om personen går och 

skriver ihop en tweet. Tanken att du har immunitet för 

att du är en anonym twittrare är ett stort misstag.” 

Den brittiska offensiven gäller inte bara Twitter utan 

alla sociala medier. Några veckor efter fallet Liam Stacey 

gjorde till exempel skotsk polis en räd mot en grupp 

om sex användare som skapat en Facebooksida för att 

hetsa mot judar i en förort till Glasgow. Personerna greps 

och ställdes inför rätta för att ha ”stört ordningen med 

religiösa och rasliga motiv” (breach of the peace with 

religious and racial aggravations). 85 

Vissa brittiska poliser tycker att patrullerandet av internet 

tar upp för mycket tid och att de ändå inte kommer 

att kunna kontrollera allt som skrivs. Men Stuart Hyde, 

sociala medier-talesman för de brittiska polischefernas 

förbund ACPO, menar att sociala medier mer och mer 

98


blir en del av polisens angelägenhet. ”Folk har rätt till 

yttrandefrihet, men det måste hålla sig inom lagens gränser.” 

86 

Hur ser då IT-företagen själva på att deras produkter utnyttjas 

av extremister och rättshaverister? Google är ett 

av få företag som har blivit ett verb (att ”googla”). Google 

grundades så sent som 1998 men är i dag ett självklart 

inslag i den västerländska vardagen. Sökmotorn har integrerats 

i våra webbläsare så att vi inte ens behöver knappa 

in Googles webbadress längre. Vad heter Kazakstans 

huvudstad? Hur lagar man pannkakor? Styr judarna 

medierna? Orden är inknappade i sökfältet sekunderna 

efter att vår fråga tagit form i hjärnan. Människans vetgirighet 

tycks inte känna några gränser; varje dag görs 

över en miljard sökningar via Google. 

Men det finns en mörk sida av Googles dominans. De 

människor som blivit uthängda och hotade av extremhögern 

får finna sig i att andra människors första intryck 

av dem är att de kallas lögnare, prostituerade eller pedofiler. 

En ”googling” är som bekant det sätt många av oss 

kollar upp andra människor på. När det gäller sökresultatens 

ordning är det ingen skillnad mellan bloggare, 

vinstdrivande företag och främlingsfientliga aktörer. En 

hög sidrankning på Google är guld värd. 

En sökning på ”islamisering”, konspirationsteorin 

om att Europa är på väg att koloniseras av muslimer, ger 

som en av de första träffarna en blogg tillhörande Kent 

Ekeroth, sverigedemokratisk riksdagsledamot tillika en 

av den kontrajihadistiska rörelsens tyngsta profiler. Vid 

99

HOTET 

en sökning på ”Muslimer” kommer den ökända Aftonbladet 

Debatt-artikeln av SD-ledaren Jimmie Åkesson 

högt upp på resultatsidan, ”Muslimerna är vårt största 

utländska hot” (2009). Googlar man på ”judar” hamnar 

ett antisemitiskt underforum på Flashback på sida ett av 

de över en och en halv miljon sökträffarna. 

Många inom IT-branschen menar att Google är det 

fria internets främsta försvarare. Andra, som antirasistiska 

organisationer, lobbar för att företaget ska ta större 

ansvar för hets mot folkgrupp på nätet. Googles eget 

motto lyder: ”Don’t be evil”, var inte ond. Men från att 

inte vilja göra ont är steget långt till att börja kontrollera 

vad som får och inte får skrivas på nätet. Det menar 

juristen David Mothander, som 2011 utsågs till Google 

Sveriges policychef, när jag träffar honom på företagets 

Stockholmskontor. 

– Google är en spegling av internet. Det som finns på 

en hemsida, det blir sökbart eftersom Google kan visa 

dig dit. Men den dagen Google börjar anlägga någon 

typ av värdering på innehållet, då är vi farligt ute, säger 

Mothander. 

– Vi är viktiga i folks liv. Och då blir det ännu viktigare 

att kunna säga att vi är helt objektiva i sättet vi visar 

er till information. 

Ändå understryker företaget förstås gärna de positiva 

effekterna av internet. 

– Vi tror att internet i dess öppna form är en grund 

inte bara för innovation och tillväxt, utan också för demokrati. 

Ta den arabiska våren. Det är helt klart förmätet 

att påstå att internet på något sätt är ansvarigt för att vi 

100


fick se en demokratiseringsrörelse i de arabiska länderna. 

Men jag tror inte att det är oävet att påstå att internet var 

ett verktyg som snabbade på, och förenklade. I ljuset av 

detta brukar det vara lätt att få folk att förstå att det är 

viktigt att internet förblir öppet. Men vi får ofta propåer 

om att innehåll ska tas bort. Och det kan vara på det 

lite enklare planet – inte banalt, för det är lika allvarligt 

det – men någon person som känner sig förtalad. Eller så 

kan det vara frågan om brottsbekämpande myndigheter. 

Eller om politiska system. 

Något sådant har Google förstås inte möjlighet att 

göra. Men som ägare till YouTube, där extremistvideorna 

trängs och hatet i kommentarsfältet rinner över, får 

de ändå påstötningar från antirasistiska NGO:s (nongovernmental 

organization) som vill att de ska göra ännu 

mer för att få bukt med problemet. 

– Det är klart att om en domstol fattar ett beslut om 

att någonting ska fjärnas eller att vi ska ta bort en länk, 

då gör vi det. Vi lyder lagen som alla andra. Då kommer 

man i och för sig osökt in på vilken lag; vi är ju ett 

amerikanskt företag och det är där vi har vår verksamhet. 

– Sedan kommer naturligtvis frågan: Har vi ändå något 

ansvar? Eller har vi något intresse, kanske man ska 

säga? Det finns ju produkter där vi har ett ansvar. Vår 

bloggplattform exempelvis – där är det vi som äger sidan 

där folk kan skriva saker. Och där kan vi styra, och det 

gör vi också i och med att vi har regler för vad man får 

skriva eller inte. Bryter användaren mot reglerna, då tar 

vi ner bloggen. Där kan vi styra, och det är helt klart så 

att politisk extremism inte är välkommet på våra bloggar. 

101

HOTET 

Det vet ju [extremisterna], så de bloggar inte hos oss. 

Om man söker på ordet ”jew”, jude, är en av sökträffarna 

ett dokument från Google med titeln An explanation 

of our search results. Det visar sig att Google efter en 

stämning från franska antidiskrimineringsgrupper om 

de antisemitiska sökträffar som ordet ”jew” resulterade 

i, kompromissade genom att lägga in ett avståndstagande 

från antisemitism och en förklaring till varför Google 

inte censurerar nätet. Men varför stanna vid ”jew”? Och 

om man börjar lägga till förklaringar på fler ord, som 

”muslim” eller ”gay” – var ska man sätta punkt? 

– Det är just den där slippery slope-effekten som gör 

det så svårt, menar David Mothander. Var drar du gränsen? 

Kan du säga att Google aldrig kommer att införa något 

liknande för någon annan grupp eller minoritet? 

– Nej, det är klart att jag inte kan. Världen är inte så 

enkel som vi skulle vilja. Internet är ett väldigt, väldigt 

kraftfullt verktyg. Vi som tror på internet, vi har alla 

en del i att försöka värna det på något sätt vi kan. Det 

kommer att ställa oss i särskilda situationer som i vissa 

fall kanske kommer att kräva särskilda lösningar. 

Ändå har ni plockat bort högerextrema sajter från er 

nyhetsfunktion (där man söker på nyheter på samma sätt 

som när man gör en Google bildsök)? 

– Men det är skillnad. Om vi levererar en tjänst till 

dig, en bloggtjänst eller om vi gör en sammanfattning 

av nyheter, då är inte det en spegling av internet längre. 

Utan då är det trots allt någon typ av tjänst vi levererar. 

Och där kan vi ta nästan ett utgivarliknande ansvar. 

102


Det finns flera länder där ni faktiskt har agerat och 

tagit bort sidor ur sökresultaten, sidor som handlar om 

nazism? 

– Även om du har utgångspunkten att internet måste 

vara öppet, så måste internet ändå falla in under rule of 

law. Är du ett seriöst företag och följer lagen, då måste 

du följa ett domstolsbeslut. Och i vissa länder finns det 

särreglering. Det finns alltid en jurisdiktionsfråga i det 

här: Har tyska domstolar jurisdiktion att tvinga Google 

i Tyskland att göra något, eller inte, då Google faktiskt 

inte är tyskt utan amerikanskt? Men det är en fråga för 

jurister. 

I vad som kan tolkas som ett motdrag till kritiken 

mot bland annat Googleägda YouTube har Googles 

tankesmedja Google Ideas nyligen startat det globala 

nätverket Against Violent Extremism (AVE, againstviolentextremism.org) 

mot våldsbejakande extremism. 

Tidigare extremister och offer för extremism ska arbeta 

tillsammans för att hindra ungdomar att gå in i de destruktiva 

miljöerna, vilket innefattar såväl höger- och 

vänsterextremism som islamistisk sådan. Teknologi är 

centralt för AVE som bland annat använder sig av sin 

innovativa hemsida och YouTube för att sprida idéer och 

inspiration. 

– Det är att försöka få upp någonting i ljuset, berättar 

David Mothander. Jag tror att du ska se vårt engagemang 

där som en del i ett äkta engagemang för att internet 

ska utvecklas åt rätt håll. Mothander citerar Jared Cohen 

som är chef för tankesmedjan Google Ideas: 

103

HOTET 

Extremistgrupper använder i allt högre utsträckning 

teknologi för att sprida rädsla och för att rekrytera och 

exploatera samhällets mest sårbara ungdomar. Google 

har förbundit sig att analysera hur dessa verktyg används 

för onda syften, och beväpna dem som arbetar 

för fredliga och positiva alternativ med kunskapen och 

mekanismen att bekämpa våldsbejakande extremism. 

Hur mycket diskuterar ni på Google den här paradoxen 

mellan ett fritt internet som utsätts för försök till censur, 

och internets mörka sida? 

– Jag tror att vi är på väg till en punkt när internet är 

så viktigt att vi som samhälle inte har råd att låta internet 

kidnappas av skrivbordskrigarna, som du kallar dem. Då 

blir det en fråga för samhället: Hur rensar vi internet? 

Eller inte ”rensar”, för det tror jag inte att man kan göra, 

utan hur upplyser vi folk om internet på ett sådant sätt 

att skrivbordskrigarna inte får genomslag för sina idéer? 

I slutänden handlar det nog om ett allmänt ansvar, 

sammanfattar David Mothander. 

– Sedan kan man givetvis känna en frustration över att 

de verktyg som polis och åklagare har inte är tillräckligt 

vassa. Kanske inte tillräckligt snabba heller. Och i vissa 

fall finns det ju bloggar som är väldigt svåra att nå. Men 

det är egentligen ingenting som ankommer på oss. Jag 

återvänder till frågeställningen: Skulle det vara lämpligt 

om Google gick in och censurerade internet? Nej, det 

skulle det inte. 

104

Den extrema bubblan 

Det finns en rad faktorer som förenklar för grova uttalanden 

på nätet och förstärker negativa, förenklande 

tendenser, som att dra alla invandrare över en kam. 

Grupptänkandet, eller enklaviseringen, är en sådan 

faktor. Det finns väldigt lite psykiatrisk forskning på 

området internetenklaver, konstaterar den norska psykiatern 

Randi Rosenquist. Hon misstänker att Anders 

Behring Breivik kan ha fallit för den typ av förödande 

groupthink som präglat terrorgrupper som tyska Baader 

Meinhof-ligan. 87 

Idén om enklavisering går, enkelt förklarat, ut på att 

vi på nätet tenderar att söka oss till material och personer 

som bekräftar våra redan existerande åsikter. De 

stora IT-företagen, som Google, hjälper till genom att 

(om man inte aktivt slår av funktionen) spara våra internetsökningar 

och utifrån den informationen ge oss 

skräddarsydda sökresultat och annonser. I praktiken 

innebär detta att du och jag skulle kunna få helt olika 

resultat av en sökning på samma ord – och att din dator 

sorterar bort ”onödig” information åt dig. 2011 exponerade 

nätaktivisten Eli Pariser fenomenet filterbubblan för 

allmänheten med sin uppmärksammade bok The filter 

bubble: what the internet is hiding from you. 

Väl inne i den här ”bubblan” är det svårt att ta sig ur. 

105

HOTET 

Ofta är man inte medveten om att man befinner sig där. 

Men det faktum att vi prenumererar på nyhetsbrev som 

matchar våra intressen, blockerar misshagliga personer 

i sociala medier och har en daglig rutin av att besöka 

särskilda nyhetssajter, påverkar naturligtvis vår bild av 

vad som försiggår i världen och vilka som är de största 

problemen. Om några år ska det bli intressant att studera 

hur dagstidningarnas globala kris förstärkt enklaviseringen 

på nätet. 

Känslan av att ingå i en gemenskap innebär en stark 

lockelse, särskilt om man redan känner sig utanför i skolan 

eller i samhället i stort. Gemenskapskänslan (sense of 

community) har inom socialpsykologin definierats som: 

Intrycket av likhet med andra, en erkänd interdependens 

med andra, en beredvillighet att bevara den här interdependensen 

genom att ge till eller göra för andra det man 

själv förväntar sig av dem, och känslan av att vara en del 

av en större tillförlitlig och stabil struktur. 88 

När individer som tror på vissa idéer blir involverade 

i en social miljö som tror ännu starkare på dessa idéer, 

tenderar sociala mekanismer att få de nya deltagarna att 

anpassa sig. Socialt interagerande stärker dem i deras tro, 

även om deras åsikter från början var mindre kategoriska 

än gruppens, tills gruppens attityd som helhet är 

utjämnad. 89 

Det här kanske låter som självklarheter, men är viktigt 

att påminna om i den internetpräglade eran. På grund av 

det rika och varierade informationsflödet förleds vi att 

tro att vi kan vara mer objektiva, och därmed ha större 

106


kontroll över hur våra åsikter formas. I själva verket kan 

det vara tvärtom. 

Cass Sunstein varnade redan 2002 i sin bok Republic. 

com för enklaviseringen. I en era där antalet källor ständigt 

ökar, menar Sunstein, finns en allvarlig risk för att 

tendensen att välja ut information på basis av de övertygelser 

vi redan har blir allt skarpare. Därför är det viktigt 

att vi är öppna för kommunikativa möten som varken 

är planerade eller förutsägbara. Då undviker vi faran att 

finna oss i ett kommunikativt universum där det enda vi 

hör är ekot av vår egen röst. 

Är antirasister immuna mot detta, till skillnad från 

rasister? Självklart inte. Men det betyder inte att vi ska 

börja lyssna till exempelvis Förintelseförnekarna och ta 

deras ord om att Förintelsen är en myt på allvar. Inom 

det demokratiska universumet finns dock många fler 

röster än de egna. Man behöver inte söka sig till de mest 

extrema sammanhangen för att få sina åsikter utmanade 

(om man nu inte råkar arbeta med extremism, eller aktivt 

vill bekämpa nätrasisterna). Det räcker att bli medveten 

om sina egna konsumtionsmönster i nätinformationsutbudet 

– i sig ett steg i rätt riktning – och därefter försöka 

ändra på det. En neutral dagstidning varje morgon kan 

spela en viktig roll. Det enda motgiftet mot enklavisering 

är ett bredare perspektiv. 

Om man då talar om destruktiva idéer som högerextremism 

och främlingsfientlighet står det klart att 

enklaviseringen kan vara farlig snarare än bara tråkig för 

den personliga utvecklingen. I fysiska extremistgrupper 

fungerar indoktrineringen så att ju längre tid den pågår, 

107

HOTET 

desto mer intoleranta blir medlemmarna. De får allt svårare 

att ifrågasätta bevisen för att deras åsikter stämmer, 

och allt svårare att acceptera bevisen om motsatsen. 

Nätet erbjuder en rad förstärkande (och samverkande) 

faktorer för grupptänkande, näthat och dåligt beteende 

i största allmänhet. Det finns till och med ett namn för 

fenomenet: online disinhibition effect, myntat av den 

amerikanske psykologiprofessorn John Suler i tidskriften 

CyberPsychology & Behavior år 2004. Suler understryker 

särskilt anonymitetens roll i att användare ofta lyckas disassociera 

sig själva från sitt beteende online, och därmed 

befriar sig från ansvar för dessa handlingar. Den fysiska 

osynligheten – inte riktigt detsamma som anonymitet – 

förstärker detta ytterligare, menar Suler, liksom bristen på 

auktoritetsfigurer på det jämlika internet. 90 

På nätet kan man även indoktrinera sig själv, och det är 

ännu enklare än i en fysisk grupp att förneka tecknen på 

att ens världsbild är felaktig. Verkligheten blir mer och 

mer polariserad. Muslimerna, judarna eller invandringen 

blir roten till allt ont, från samhällsproblem som arbetslöshet 

till negativa inslag i privatlivet. En enda lösning tar 

över som förklaringsmodell, trots de uppenbara logiska 

bristerna i detta resonemang. Men logik är inte längre 

prioriterat när förmågan att tänka självständigt minskat 

så drastiskt. 

Trots att kommentatorerna befinner sig många mil 

från varandra och inte har några tidigare kopplingar, blir 

de oundvikligen en grupp, en virtuell sådan. Avvikande 

åsikter filas bort eller anpassas till ett huvudbudskap 

som hela gruppen kan stå bakom. 

108


Grupper som befinner sig utanför enklaven börjar 

betraktas på samma sätt. Liksom i den antimuslimska 

diskursen bortser man från individuella avvikelser, som 

exempelvis att många muslimska kvinnor frivilligt väljer 

att bära slöja; plagget är inte nödvändigtvis ett tecken på 

förtryck. Den enklaste och mest skuldbeläggande vägen 

föredras. 

Enligt extremhögern är Västerlandets värderingar 

goda, moderna och på alla sätt överlägsna främmande 

kulturers. Det är alltså värt att notera att rasism och 

främlingsfientlighet inte behöver uttryckas på ett negativt 

sätt. Tvärtom lägger många av Europas mest 

framgångsrika högerpopulistiska partier mycket kraft 

på att betona sådant som yttrandefrihet, kvinnors rättigheter 

och – hur absurt det än må låta – tolerans. När 

en idealiserad bild av väst är etablerad, kopplad till kristendom 

och en exkluderande nationell identitet, blir det 

mycket lättare att utmåla islam som ett hot. 

Att många muslimers integrationssvårigheter delvis 

skulle kunna förklaras med fientlighet och diskriminering 

– just sådan fientlighet som de främlingsfientliga 

nätenklaverna ger uttryck för – vill inte extremhögern 

kännas vid. I stället förklaras integrationsproblemen 

med att muslimer inte vill, eller rent av vägrar, att bli en 

del av samhället. I Tyskland och Frankrike anser hela 

75 respektive 68 procent av folket att så är fallet. 91 Den 

förföljande gruppen (och diskriminerande arbetsgivare, 

med flera) går skuldfri. 

Med andra ord: Ett svartvitt tänkande premieras. Fakta 

som inte passar in i den egna världsbilden ignoreras, 

109

HOTET 

ofta mot bättre vetande. På den högerpopulistiska Tea 

Party-rörelsens nätforum Tea Party Nation (TPN) har 

man tagit enklaviseringen till sin spets och betackar sig 

för åsikter som inte följer mallen: 

Meddelande till presumtiva liberala troll [uttryck för kommentatorer 

som medvetet förstör och provocerar, förf. 

anm.]: TPN tolererar inte liberala troll. Om ditt enda syfte 

med att bli aktiv på den här sajten är att störa flödet av 

konstruktiv dialog mot liberalism, kommer din tid här att 

bli väldigt kort. Du kan och kommer att bli portförbjuden 

för att du är en liberal. Om du önskar debattera liberalismens 

förtjänster (som om någonting sådant existerade) 

så finns det många andra sajter på nätet som kommer att 

tolerera dig. TPN är inte en av de sajterna. 92 

Extremhögern betraktar alla journalister per definition 

som vänster, ”kommunister”, ”stalinister” – även om de 

arbetar på borgerliga tidningar eller har uttryckt högeråsikter. 

Det finns inget utrymme för nyanser. Och det 

är faktiskt bland de farligaste aspekterna av all rasism. 

Heiner Bielefeldt, FN:s särskilda rapportör för religions- 

och trosfrihet, uttrycker det så här: 

Budskapet [att religioner inte är monolitiska] är särskilt 

viktigt, eftersom det hjälper till att dekonstruera existerande 

föreställningar om en kollektiv mentalitet som 

stereotypiskt, och ofta negativt, tillskrivs alla följare av 

en viss religion eller ett visst trossystem. I extrema fall 

kan sådant kollektiviserande leda till ”avpersonaliserade” 

uppfattningar om andra människor, vilket kan få 

förödande avhumaniserande konsekvenser. 93 

110


Förintelsen, Srebrenica, dagens antiromska förföljelse i 

Öst- och Centraleuropa – trots att de avhumaniserande 

konsekvenserna är kända går Europa ständigt i kollektiviseringens 

fälla. 

Vad är då själva kärnan i den rasistiska enklaven? 

Studien Extreme right activists in Europe (2006) kommer 

fram till att nationell identitet och den uppfattade 

nödvändigheten att försvara den från den underminerande 

influensen av främmande element, är det centrala i 

aktivisternas kollektiva identitet. Organisationsidentitet 

hamnar mycket längre ned. Den (både fiktiva och reella) 

stigmatisering som högerextrema aktivister upplever tjänar 

till att stärka den kollektiva identiteten. Det är inte 

otroligt att nätenklaviseringen har samma enande effekt. 

På internet kan man dessutom välja bort det motstånd 

som främlingsfientliga idéer riskerar att möta i 

det dagliga livet offline. Fanatism kräver exkluderande 

grupprutiner (group practices) för att bevaras, konstaterar 

Russell Hardin i Political extremism and rationality 

(2002). En förutsättning för fanatism är den isolering som 

tillåter vanföreställningar att undslippa ifrågasättande. 94 

De sköra åsikterna måste helt enkelt skyddas mot den 

skadliga kunskap som kan krossa dem. 

I kontrast till den enande effekten inåt i gruppen står 

den alltmer svart-vita synen på De andra, de som står 

utanför. Isoleringen genererar paranoida tankar, som 

att man är övervakad av staten dygnet runt, och förstärker 

känslan av att oliktänkande är ”ute efter en”. På 

sajter som Avpixlat är paranoian påtaglig. Läsarna har 

särskilt svårt att ta till sig att deras främlingsfientliga 

111

HOTET 

världsbild faktiskt inte är den förhärskande utanför den 

egna nätenklaven. En artikel på Avpixlat (120626) om 

en undersökning från SOM-institutet vid Göteborgs 

universitet, som visar att svenskarna blivit mer positiva 

till flyktingar, utlöser ilskna och misstroende reaktioner: 

”BARA BLUFF & BÅG, det gemosyrar alla PK 

led! Man bävar inte för att använda sig av alla tänkbara 

metoder för att vilseleda svenska folket och få ut sin propaganda”, 

skriver en användare. 

”Ännu fler lögner plus myter (= sk*t på ren svenska) 

producerat och släppt med stämpeln MVG av ’Sanningsministeriet’”, 

instämmer en annan. 

”Jag ger ärligt talat inte ett vitten för dessa så kallade 

undersökningar. Att de med största sannolikhet är riggade 

och beställningsjobb torde vara själklart för vilken 

normalbegåvad individ som helst”, tror en tredje. 95 

I den enskilda extremistens hjärna är det just den egna, 

specifika ideologin som rättfärdigar hans eller hennes fanatism. 

Men omgiven av oliktänkande är det svårt att om 

inte influeras så åtminstone notera och kanske tvingas 

acceptera existensen av andra åsikter. Det är gruppen, 

enklaven, som producerar och bevarar fanatism. Det är 

därför det är så viktigt att titta inte bara på individer som 

Breivik utan på hur fanatismen är socialt konstruerad. 

Fientligheten hos en extremistgrupp kan i högre grad 

härröra från gruppdynamiken och åsiktsisoleringen, 

och den effekt detta har på medlemmarnas världsbild, 

än från ett genuint motstånd mot en viss etnisk grupp 

eller samhället i övrigt. 96 

112


När jag har intervjuat aktiva och före detta medlemmar 

av extremhögern om deras engagemang, har alla 

understrukit kamratskapets betydelse – men också vilket 

litet utrymme det finns för opposition. Ju mer utsatt en 

grupp upplever sig vara, desto mer sektlik tycks den bli, 

med allt vassare taggar utåt och tajtare band inåt, mellan 

medlemmarna. Ingenting tyder på att det skulle vara annorlunda 

för nätbaserade enklaver. 

113

Våldsromantik och 

lynchstämning 

Om man ska nå fram, inte bara i Norge men i Europa, 

så krävs det tyvärr en väldigt blodig aktion. … Vi vill 

skapa en europeisk version av al-Qaida för kristna nationalister. 

Anders Behring Breivik i Oslo tingsrätt, 20 april 2012 

Många har reagerat på att Anders Behring Breivik 

så beredvilligt erkänt att han inspirerats av dem som 

borde vara kontrajihadismens dödsfiender, det vill säga 

muslimska terrorister. Men Breivik är en pragmatiker. 

Han har inga moraliska betänkligheter över att låna 

taktik och strategi från framgångsrika föregångare. Under 

rättegången uppvisade han goda kunskaper i såväl 

terrorismens historia som olika terrorgruppers taktiker, 

styrkor och fördelar. 

Det går att diskutera om och i så fall när jihadistiska 

terrorister verkligen bör beskrivas som muslimska, på 

samma sätt som Breivik inte optimalt kan kallas för en 

kristen terrorist. Både kristna och muslimska terrorister 

förvanskar sina respektive religioners budskap och 

hävdar att de företräder kristna och muslimska intressen. 

Hur troende de faktiskt är finns också anledning att 

ifrågasätta. Och faktum är att majoriteten av terrordåden 

114

Våldsromantik och lynchstämning 

i Europa utförs av separatistgrupper som ETA. Enligt 

Europol står separatistgrupper för majoriteten av terrordåd 

i Europa (även om det finns ett allvarligt hot från 

islamistisk terrorism). Av 174 rapporterade terroristattacker 

inom EU år 2011 hade noll religiösa motiv. 2010 

stod islamister för tre terroristattacker på EU:s territorium; 

separatistgrupper låg bakom 160. 97 

Men de terrordåd som faktiskt har genomförts av muslimer 

har varit omfattande, ofta rent av spektakulära, 

och har därför väckt stor uppmärksamhet – vilket som 

bekant är terroristernas främsta mål med sina attacker. 

I början av 2000-talet introducerade terrorgrupper som 

al-Qaida en ny och fasansfull variant av medeltidens 

torgavrättningar: halshuggningar, som tack vare internet 

spreds till en miljonpublik. 

Parallellerna mellan jihadister och kontrajihadister 

finns inte bara på ett abstrakt utan också på ett konkret 

plan. Innan Anders Behring Breivik gav sig ut på det han 

trodde skulle kunna bli ett självmordsdåd, bombdådet 

mot regeringskvarteret i Oslo, skickade han ut sitt manifest 

till tusentals e-postmottagare. Ett halvår tidigare 

hade självmordsbombaren i Stockholm tagit fram sin 

bärbara dator, kopplat upp sig på internet och mejlat iväg 

ett antal ljudfiler till Säpo, TT, sin hustru och sin mor. 

Därefter satte Taimour Abdulwahab eld på sin bil och 

begav sig mot Drottninggatan. 98 

Under rättegången i Oslo våren 2012 berättade Breivik 

att han hämtat idén med FedEx-uniformen och polisuniformen 

från al-Qaida. Men det var först när Breivik 

avslöjade sin ursprungliga plan för Utøya som den 

115

HOTET 

härdade samlingen journalister i rättegångssalen drog 

efter andan: 

Jag visste att Gro Harlem Brundtland var där. Planen var 

att ta med en kamera, en så kallad digital poliskamera, 

som jag hade skaffat på förhand. Jag hade laddat upp den 

för den dagen. Jag hade ursprungligen planer på att ta 

med en iPhone, för att sända en film till sympatisörer, 

eller ja, till Internet. Att lägga upp filmen på Internet. 

Som gick ut på att avrätta Gro Harlem Brundtland. Och 

planen, jag hade en bajonett på geväret, och jag hade 

också med mig en kniv. Och planen var att halshugga 

Gro Harlem Brundtland, medan det blev filmat, medan 

jag läste upp en text och sedan ladda upp filmen. 

Denna propagandametod, som Breivik lånade från 

jihadismen, fick genomslag på internet i och med 

kidnappningen och avrättningen av den amerikanske affärsmannen 

Nicholas Berg i Irak 2004. al-Qaida-ledaren 

Abu Musab al-Zarqawi ska ha varit den som utförde 

halshuggningen. Den 11 maj 2004 lades videobeviset upp 

på nätet. Inom 24 timmar hade videon spritts till andra 

sajter och laddats ned över 500 000 gånger. Det dröjde 

inte länge förrän miljoner tittare världen över hade tagit 

del av den fasansfulla filmen. 

Det oerhörda genomslaget på internet noterades med 

intresse av terroristerna, som redan tidigare var flitiga 

nätanvändare. al-Qaida hade till exempel dragit stor 

nytta av internet i planeringen av 11 september-attackerna. 

Från och med nu kunde de kringgå de traditionella 

medierna, som aldrig skulle visa eller publicera sådant 

116


material i sin helhet. Snart producerade al-Zarqawis 

medieteam videoklipp över självmordsattacker, prickskyttar 

och vägbomber riktade mot amerikaner i Irak. 

Året därpå, 2005, började al-Qaida sända jihadistiska 

nyhetsprogram på nätet. 99 Genom att kontrollera bilden 

av sig själva, sin kamp och sin vision underlättas rekryteringen 

– och detsamma gäller för högerextrema och 

främlingsfientliga grupper och partier. Medan massmedierna 

har ett negativt fokus på terroristernas våldsdåd 

och extremisternas ideologi, kan man på nätet utmåla sig 

som en legitim politisk kraft och få direktkontakt med 

sin publik. 

I dag har terroristerna inte bara brutit sitt beroende 

av traditionella medier – traditionella medier har blivit 

beroende av dem, eftersom de sitter på materialet. Inte 

bara al-Qaida utan i stort sett varje terrorgrupp har en 

internetnärvaro. Vissa grupper har så många som 20 

hemsidor, många extremt sofistikerade och på en rad 

språk. Syftena är både interna och externa; propaganda, 

kommunikation med pressen, uppladdning av meddelanden 

från sina ledare, rekrytering och pengainsamling, 

för att nämna några. 100 

Extremisternas inspirationskällor behöver inte vara 

färska. På sajter som förnekar Förintelsen finns inskannade 

dokument som annars bara är tillgängliga på 

specialbibliotek, om ens där. Pdf-versionerna av litterära 

vit makt-klassiker lockar ständigt nya onlineläsare. The 

Turner diaries, skriven 1978 av vit makt-ledaren William 

Pierce (1933–2002) under pseudonymen Andrew Macdonald, 

beskriver en vit revolution där judar, svarta och 

117

HOTET 

”rasförrädare” systematiskt slaktas. The Turner diaries 

inspirerade det då värsta terrordådet i USA:s historia: 

Timothy McVeighs bombning av Oklahoma City år 1995 

som dödade 168 människor. Boken har också inspirerat 

till en rad andra våldsdåd begångna av högerextremister. 

Den uppföljande boken, Hunter (1984), är dedikerad 

till den amerikanske seriemördaren Joseph Paul Franklin, 

som enligt William Pierce ”såg sin skyldighet som vit 

man och gjorde vad en ansvarsfull son av hans ras måste 

göra…” . Franklin har erkänt morden på 18 människor, 

alla svarta, judar, ”blandraspar” eller ”rasförrädare”, 

i syfte att starta ett raskrig. The Turner diaries fanns 

tidigt tillgänglig på en rad språk, däribland svenska, 

tyska och ryska, på William Pierces organisation National 

Alliances hemsida. 101 Den som vill ha böckerna i 

pappersformat kan köpa dem från världens största nätbokhandel 

Amazon.com, trots åratal av protester från 

bland annat judiska grupper. 

Också al-Qaidas numera nedlagda nättidning Inspire 

fortsätter att inspirera: ”Den laddas fortfarande ner och 

läses av personer som drivs av våldsbejakande islamism”, 

bekräftar Säpos före detta chefsanalytiker Malena Rembe 

i Magnus Sandelins Jihad (2012). 102 Berättelserna om 

islamistiska extremister som radikaliserats på internet 

är otaliga och finns också i Sverige. Den 28-åring som i 

mitten av 2000-talet försökte bränna ned en irakisk vallokal 

i Kista hittade likasinnade på internet, först genom 

att besöka radikala sajter och sedan genom att starta en 

egen. En ung bosnisksvensk man, uppvuxen i Sverige, 

dömdes för terroristbrott 2007. Han hade radikaliserats 

118


på internet, bland annat genom att se jihadistiska propagandafilmer 

och engagera sig i diskussionsforum 103 

– klassiska nätvägar in i extrema miljöer. 

Kvinnor är inte undantagna. Ett brittiskt exempel är 

Roshonara Choudhry, som efter att ha konsumerat en 

mängd extremistiska videor på YouTube år 2010 beväpnade 

sig med en kniv, sökte upp en brittisk politiker och 

knivhögg honom svårt. Radikaliseringsprocessen kan 

med andra ord gå ända till attentat bara genom besök på 

mainstreamsajter, inte de jihadistforum som ligger mer 

svåråtkomliga och bortom Googles sökresultat. 

Terrorister kan radikalisera nya anhängare och knuffa 

dem över gränsen, trots att de befinner sig tusentals 

mil bort. Den radikale islamistiske imamen Anwar al- 

Awlaki gav personliga instruktioner över mejl till major 

Nidal Malik Hasan, som mördade 13 av sina kollegor 

och skadade 30 i massakern på amerikanska Fort Hood 

i november 2009. Ibland behöver de inte ens ha direktkontakt. 

Två år efter massakern dömdes en man från 

New York för att ha planerat att resa till Mellanöstern 

och mörda amerikanska soldater. FBI konstaterade att 

mannen delvis hade blivit radikaliserad bara av att lyssna 

till internettal av just Anwar al-Awlaki, som dödades av 

USA 2011. 104 

Inom parentes kan tilläggas att vit makt-världen och 

jihadismen har andra band till varandra än vad jihadismen 

och den antimuslimska kontrajihadismen har. 

Övertygade nazister och islamister ser båda judar och 

påstådda judiska maktnätverk som en av de största fienderna, 

för att inte säga den största fienden. Det finns flera 

119

HOTET 

fall där enskilda aktivister faktiskt rört sig mellan de på 

ytan så olika miljöerna; gamla skinnskallar som plötsligt 

blivit fanatiska muslimer, till exempel. 

Våldsromantiken är en av den högerextrema ideologins 

byggstenar. Våld är inte bara accepterat utan uppmuntrat, 

till och med glorifierat. Det slutgiltiga steget 

i terroristens radikaliseringsprocess är planeringen och 

utförandet av terrordåd. Nätet tillhandahåller en bred 

meny av manualer för bomb- och vapentillverkning. 

Den högerextreme Londonbombaren David Copeland, 

som utsatte den brittiska huvudstaden för en rad attentat 

år 1999, laddade två år innan ned terrormanualen The 

terrorist handbook från ett internetcafé. En annan nätmanual 

(How to make bombs, part 2) fyllde i luckorna. 105 

En stor del av Anders Behring Breiviks nätdistribuerade 

manifest 2083 upptas av detaljerade råd och 

instruktioner kring bland annat bombtillverkning. Under 

den första veckan av sin researchfas om sprängmedel 

googlade han i 200 timmar, berättar han. Till Breiviks 

förvåning är informationen inte dold från sökmotorn 

Google utan han lyckas hitta både forum och nedladdningsbara 

böcker som lär honom det han behöver veta. 

Skrifterna – för han listar alla användbara källor i sitt 

manifest, som är tänkt att fungera som guide för nya 

antimuslimska terrorister – har namn som Handbok 

i sprängmedel för jihadistiska krigare och Förbjuden 

kunskap. Listan över de vapen, kemikalier, skyddsutrustning 

och andra terrortillbehör som Breivik anskaffat 

via internet är lång. I de allra flesta fall använde han sitt 

120


riktiga namn och kreditkort vid beställningarna, som 

levererades till hans lokala postkontor eller till och med 

hem till hans bostad. 106 

Den amerikanska vit makt-världen har sedan Barack 

Obama valdes till USA:s första svarta president år 2008 

fått ett rejält uppsving. I interna amerikanska mejlkonversationer 

blir rörelsens fixering vid vapen och våld 

tydlig. En diskussion mellan aktivister i det internationella 

nätverket Blood & Honour handlar om huruvida 

den enes son bör tränas i kampsport för att förbereda 

honom för en kommande vit revolution. 107 Inte sällan 

är det avhoppade aktivister, eller medlemmar som bytt 

grupp, som utsätts för hot om misshandel. Det skickar 

en signal till medlemmar och potentiella rekryter om 

vikten av lojalitet – och om vad man förväntas göra i 

gruppens namn. Blood & Honour har till och med en 

särskild underavdelning för säkerhetsfrågor som iscensätter 

hämndaktioner mot tjallare. 108 

Det höga antalet, och den vardagliga tonen i, mejl, 

artikelkommentarer och forumdiskussioner om våld 

bereder väg för radikalisering. De militanta grupperna 

är måna om att behålla sin relevans och för att göra så bör 

hatet underblåsas, inte dämpas. Med förakt talas det om 

aktivister som bara är ”internetnazister” och inte vågar 

ta steget från ord till handling. Mottot för Blood & Honours 

onlineradiokanal summerar det som: Look, learn 

and let the hatred burn (Se, lär och låt hatet brinna). Den 

renässans vi ser för den militanta extremhögern i bland 

annat USA och Storbritannien, i kombination med ett 

internet fyllt av terrorhandböcker och andra praktiska 

121

HOTET 

hjälpmedel som karttjänsten Google Earth, är skäl att 

oroa sig för fler attacker av typen 22 juli i Norge. 

Sinnessjukdomen Islam kommer att lamslå hela Europa. 

Att vi över huvud taget måste bemöta detta vansinne 

visar hur djupt tragedin drabbar oss. Vår enda räddning 

är att kasta ut dess fradgande anhängare och därigenom 

utradera varje spår av denna mentala smitta. 

Islam tillintetgör all mänsklig värdighet och måste 

stoppas om vi inte skall förfalla till ett krälande blodtörstigt 

inferno av mänsklig förnedring. 

Kommentar på Avpixlat.info (120221) 

På nätet kan uttalade eller underförstådda krav på våld 

komma snabbt. I vissa kommentarsfält händer det bara 

några minuter efter artikelpublicering. ”Lite bättre men 

fortfarande inte tillräckligt”, skriver en användare på 

Avpixlat.info under en text om att hovrätten beslutat 

om straff för en gruppvåldtäkt begången av asylsökande. 

”Bind upp dom i en källare. Ge mig en blåslampa och 

några timmar. Sen kan vi skicka hem dem igen”. 109 

Reaktionen är inte konstig i sig. Brottet ifråga var synnerligen 

rått och det begicks av läsarskarans hatobjekt, 

asylsökande. Men vad tillför det artikeln? Fungerar 

denna och liknande kommentarer som säkerhetsventil 

för ilska som annars skulle riskera att kanaliseras i våldsbrott? 

Så resonerar i alla fall den anonyma redaktionen 

för Avpixlat: 

I motsats till vad övriga medier påstår tror vi att personer 

som Breivik, som ofta används som alibi för att stänga 

122


kommentarsfälten, skapas i frustrationen över att inte 

bli hörda i den offentliga debatten. Vi är en sådan ventil 

där kritikerna till politikernas och medias oligopol kan 

få ett utlopp. Så länge människor har en möjlighet att 

slåss med ord är risken mindre att de tar till vapen. Detta 

är en av det civileserade och demokratiska samhällets 

grundpelare. 110 

Eller piskar kommentarerna upp hatstämningar mot 

invandrare, muslimer och asylsökande? 

Utan att granska varje läsares personliga bakgrund 

och motivation (vilket är omöjligt på grund av anonymitet 

och tidsskäl) går det aldrig att svara säkert på den 

frågan. För egen del lutar jag ändå åt att det sistnämnda 

är sant. Det finns till exempel ingen konstruktiv våldtäktsdiskussion, 

som tar hänsyn till kriminell bakgrund, 

missbruk och samhällsklass, i dessa sajters kommentarsfält. 

I stället skapas en farlig lynchstämning. 

Hoppas de hittar och mördar så många zigenare som 

möjligt. Dom är alla hjältar i min bok isåfall. Zigenare 

och deras ”kultur” måste utrotas från den här världen så 

enkelt är det. 

Inlägg i en Flashback-tråd om spänningar mellan 

fotbollssupportrar och lokala romer i Italien 111 

Den avhumaniserande retoriken är densamma som 

rasister använt långt innan internet tog form. Etniska 

minoriteter liknas vid skadedjur som råttor, kackerlackor, 

parasiter. Människor av kött och blod förvandlas 

till cancersvulster som måste skäras bort från den vita, 

europeiska kroppen. Endast ett blodbad kan rena 

123

HOTET 

kontinenten från smittan av Den andre. 

Några dagar efter 22 juli-attackerna skrev författaren 

Ola Larsmo en viktig text om ordets makt, från nazismen 

till Breiviks tal om ”kulturmarxister” via 1990-talets 

invandrarhets som kulminerade i mordbränder. Larsmo 

citerade den tyske journalisten Victor Klemperer, vars 

hemliga dagböcker från Hitlertyskland blivit moderna 

klassiker: ”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: 

De sväljs hela obemärkt, de tycks inte ha någon verkan 

men efter ett tag verkar giftet ändå.” 112 

Ord kan nästla sig in under huden. Att nästan dagligen 

ha besökt högerextrema eller främlingsfientliga sajter 

under flera år gör något med dig. Tillhör du ingen annan 

subkultur, blir detta den enda alternativa vokabulär 

du förstår. Till slut blir det kanske den enda vokabulär 

du använder i ditt sociala liv, som i allt högre utsträckning 

utspelar sig online. Du lär dig att förstå kodord 

som sionister (judar), PK-media (mainstreammedier) och 

islamisering (invandring av muslimer). Numera läser du 

automatiskt mellan raderna. Det är som att lära sig ett 

nytt språk: 

Så länge du använder vag retorik finns det ingen chans att 

lagstiftningen om hets mot folkgrupp kan användas mot 

oss. Till exempel, i stället för att använda orden döda, 

avrätta så kan du använda ordet straffa när du hänvisar 

till hur de så kallade kategori A- och B-förrädarna kommer 

att eller bör bli behandlade. 


124


Det tar inte lång tid innan ilskan riktas mot de verkliga 

förövarna, det vill säga de som vägrar att betrakta 

alla asylsökande som våldtäktsmän: ”Tankarna går till 

de som vill öppna gränserna till detta barbariska land 

som inte åstadkommit någonting alls, och som inte 

skulle klara sig utan denna massinvandring”, skriver 

en användare på Avpixlat sarkastiskt. ”Dessa svin som 

borde kastas ut med dessa människor, dessa människor 

som borde utsättas för samma brott så de får se hur det 

känns att bli lyckligt berikad av dessa grottmänniskor 

till avskum.” 113 

Läsarna jagar upp varandra, försöker överträffa kommentaren 

ovanför. Inne i sin världsfrånvända bubbla 

övertygar de både sig själva och andra kommentatorer 

om de mest vansinniga saker. Följande kan man läsa under 

en Avpixlatartikel med den konfrontativa rubriken 

”Polisanmäl mig eller håll käften, Lisa Bjurwald”, som 

kritiserar en text jag skrivit om Avpixlat och nätrasismen: 

Man blir mörkrädd av dessa rop på censur och märkliga 

påhitt som Bjurwald & co slänger ur sig. Vad 

kommer härnäst? Ska de kanske börja mörda folk vars 

åsikter de ogillar? Det skulle faktiskt inte förvåna mig. 

Vänsterpöbelns åsikter om demokrati, yttrandefrihet 

och samhällsbyggnad är skrämmande. 

Att svenska journalister skulle börja mörda oliktänkande 

är nu ett realistiskt scenario för läsarna av en av Sveriges 

mest populära webbtidningar. En annan läsare erbjuder 

en liknande analys, under samma artikel: 

125

HOTET 

Vi lever i en ny inkvisition där invandringskritiker, de 

som med öppna ögon ser vad som pågår, blir förföljda på 

ett sätt som påminner mycket om hur folk under medeltiden 

pekades ut som häxor och brändes på bål. 

”Lisa Bjurwald är en av många mörka politiska propagandister 

som korrumperar vår demokrati för att försvara 

en mycket destruktiv politik för svenska folket, hon vill 

oss inte väl”, varnar en annan uppskrämd kommentator. 

Därefter försöker skrivbordskrigarna korta avståndet 

till hatobjektet genom ett personligt tilltal: ”Vi vet att 

Du Lisa Bjurwald är en äkta förrädare och svikare”, skriver 

ytterligare en. ”Du är Sedd! Det vore bäst att Du 

bara håller käften som [Avpixlats artikelförfattare] Mats 

säger eller tar dig en rejäl funderare: Du skulle vinna 

en avgörande seger för din själ om du började med en 

omvändning.” 114 

Till slut tryter orden. Man når inte längre; det är 

dags att skrida till verket. Därför kommer inte Anders 

Behring Breivik att vara den siste skrivbordskrigaren att 

byta pennan mot svärdet. 

126

Självradikalisering på nätet 

Tiden för dialog är över. Vi gav freden en chans. Tiden 

för väpnat motstånd är kommen. PCCTS, Knights 

Templar förklarar härmed å Europas fria folks vägnar ett 

förebyggande krig mot Västeuropas kulturmarxistiska/ 

multikulturalistiska regimer. 


År 2002 var den blivande terroristen i Oslo noggrann 

med att påpeka, att han starkt tog avstånd från att hänga 

ut islam. Det är bara vissa subkulturer relaterade till 

islam som han önskar kritisera, påpekar han i ett förvånansvärt 

balanserat inlägg på Fremskrittspartiets 

ungdoms organisations hemsida. 115 Några år senare är 

Anders Behring Breivik så övertygad om det annalkande 

kriget mellan islam och väst, att han börjar planera för 

en massaker. 

Förvandlingen hade inte varit möjlig utan internet. 

Där har han enligt egen utsago tillbringat tusentals timmar 

med att informera sig om religion och politik. Där 

har han slukat antimuslimska bloggar, redigerat Wikipediasidor, 

diskuterat med likasinnade på högerradikala 

forum och sökt kontakt med utländska grupper som 

English Defence League. Där såg han till att sprida sitt 

manifest och samla ihop tusentals Facebookkontakter 

127

HOTET 

och mejladresser till potentiella sympatisörer. Internet 

blev universitetet, vardagsrummet och teaterscenen i 

Breiviks radikaliseringsprocess. 

När det brittiska inrikesutskottet arbetade fram en 

rapport (2012) om grunderna för radikalisering pekade 

många av deras expertvittnen ut internet som det i dag 

huvudsakliga radikaliseringsforumet. Sir Norman Bettison 

vid polischefernas förbund menade att ”internet 

tycks förekomma i de flesta, om inte alla, vägar mot 

radikalisering (routes of radicalisation)”. Inrikesdepartementet 

underströk nätets roll i att ”bevara och förstärka 

terrorismens ideologiska budskap och möjliggöra för 

individer att hitta och kommunicera med likasinnade 

individer och grupper”. 

Generellt sett är något element av kontakt ansikte mot 

ansikte nödvändig för radikalisering inom extremistiska 

rörelser. Men enligt rapporten exkluderar detta fenomenet 

självradikalisering, som definieras av att den sker i 

isolering. Särskilt uttrycktes oro för att ”shejk Google” 

(det vill säga internet; uttrycket anspelar på islamistiska 

terrorledare) kan påverka individer som är sårbara, men 

som inte har identifierats och som är i början av sin resa 

mot självradikalisering. Personer som helt enkelt är 

mycket svåra att upptäcka. 116 

Även Europeiska polisbyrån (Europol) bedömer i 

sin senaste lägesrapport (2012) att internet har blivit det 

främsta kommunikationsmediet för individer och grupper 

inom terrorism och våldsam extremism. Sociala 

medier underlättar radikalisering och rekrytering till 

dessa miljöer, konstaterar Europol, och nätets potential 

128


för dessa aktiviteter växer allteftersom nättillgången breder 

ut sig över världen. 117 

Hur går då radikaliseringsprocessen till rent konkret? 

Först och främst handlar det om att få kontakt med den 

radikaliserande miljön. Som vi sett är detta en bagatell 

jämfört med tidigare decenniers fysiska träffar med 

skinnskallegäng. Självradikaliseringsprocessen på nätet 

behöver inte heller vara lika aktivt uppsökande som tidigare. 

Det sägs ofta urskuldande att internet bara är ett 

verktyg, men det stämmer inte riktigt längre. Internet 

har i sig vissa kvaliteter och egenskaper som kan utlösa 

processer som annars skulle ha legat latenta – och som 

kan skapa helt nya beteendemönster, som unga barn som 

utsätter andra barn för avancerade sexuella övergrepp 

som de lärt sig från nätpornografin. 118 

En rimlig parallell är just den mellan nätextremism 

och användandet av internetporr. Miljoner användare är 

förstås kapabla att använda nätet, inklusive vuxet material, 

på ett ansvarsfullt sätt. Men för en inte obetydlig 

del blir surfandet till en nedåtgående spiral, där de hela 

tiden söker nytt och mer extremt material. I pornografins 

fall handlar det om råare filmer med våldsinslag eller 

allt yngre deltagare. För dem som söker sig till en idéströmning 

kan surfandet gå från exempelvis sidor med 

intensiva invandringsdiskussioner till bloggar som lägger 

fram konspirationsteorier om etniska grupper. 

Radikaliseringsprocessen är, enligt den brittiska underrättelsetjänsten 

MI5, en långsam process som pågår 

över många månader, kanske till och med år. 119 Skillnaden 

mellan radikaliseringsprocessen i exempelvis skolor 

129

HOTET 

och den internetbaserade är först och främst frånvaron 

av fysisk kontakt i den senare. Fallet Anders Behring 

Breivik har illustrerat att man framför datorn kan radikalisera 

sig själv, utan mentor. Det kan dessutom 

ske medvetet. Så här skriver Breivik i sitt manifest om 

”självindoktrinering”: 

Jag har tidigare konstaterat att långa promenader/träningspass 

medan man lyssnar till utvald musik är ett 

väldigt effektivt sätt att hålla motivationen uppe. 3–5, 

40–90 minuters promenader/träningspass per vecka har 

upprätthållit min höga moral, mitt självförtroende och 

min motivation under flera år. När du kombinerar den 

här ”ritualen” med att läsa motståndsbloggar då och då 

får du all motivation du någonsin kommer att behöva. 

Nätradikaliseringen är farligare än den fysiska processen 

på grund av överraskningspotentialen. Det är större sannolikhet 

att aktivister och till och med hela grupper går 

oupptäckta på grund av nätets anonymitet, vilket banar 

väg för vålds- och terrorattacker som ingen – inte ens 

säkerhetstjänsterna – förväntar sig. 

Svenska Säkerhetspolisen har efter terrorattackerna i 

Norge haft ett samarbete med Rikskriminalpolisen om 

hur man ska fånga upp signaler kring ensamagerande 

våldsverkare. En projektrapport väntades under hösten 

2012. Men att leta efter nästa Breivik i de här miljöerna 

på nätet, är inte det som att leta efter en nål i en höstack? 

– Inte riktigt, jag skulle säga att vi har ganska goda 

chanser att fånga upp den typen av aktörer med de 

metoder och den inhämtning som vi har, menar Säpos 

130


Ahn-Za Hagström. Men självklart kommer vi aldrig 

att kunna skydda oss helt. Vi har pratat om de här som 

radikaliseras i ensamhet, som inte talar med någon i omgivningen 

och som ensamplanerar på ett långsiktigt och 

strategiskt sätt. I ett öppet och demokratiskt samhälle 

kommer vi aldrig att kunna skydda oss helt och hållet. 

Då skulle vi i förebyggande syfte behöva följa enskilda 

individers åsikter, och det ska vi absolut inte göra. Och 

det är inte heller praktiskt möjligt. 

Radikaliseringen snabbas på av det faktum att många 

av oss numera är våra egna ”redaktörer” i informationsflödet. 

Den tändande gnistan kan vara helt oskyldig. 

Kanske vill man själv kontrollera sanningshalten i ett 

främlingsfientligt uttalande, som att muslimerna vill 

införa sharialagar i Sverige. Men eftersom rasismen är så 

djupt rotad på internet, och numera också har infiltrerat 

mainstreamnätet genom sociala medier som YouTube 

och Facebook, kan träffarna i stället bekräfta extremhögerns 

påståenden. 

Internethistoriken (tidigare besökta nätsidor) i den 

iPhone som tillhört Peter Mangs, seriemördaren i Malmö, 

ger en tydlig bild av hur ett selektivt urval kan se 

ut i praktiken. Mangs har läst om romer, kriminalitet 

och sina egna dåd. Webbadresserna tillhör både främlingsfientliga 

sajter, som Politiskt Inkorrekt, Svenskarnas 

parti och Fria Tider, och mainstreammedier som DN 

och Aftonbladet, med rubriker som: 

Skytten i Malmö stör i MFF:s guldjakt 

Bulgariska zigenare gör grannars liv till ett helvete 

131

HOTET 

Svensk våldtäktsman – gammelmedia jublar 

Lurade ut sina offer – sköt dem 

Milda straff i skånsk kopplerihärva med utsatt 14-årig 

flicka 

Det är inte alltid säkert i vilken ände radikaliseringen 

börjar; om ett intresse finns redan från början eller om 

det är resultatet av den egna konsumtionen. Peter Mangs 

beskriver i sina självbiografiska anteckningar hur han 

fick sina första fördomar mot invandrare redan som 

barn, ”när de slog mig på käften utan anledning”. ”Dom 

stod alltid för ytterligheterna”, minns han vidare. ”Dom 

jagade mig, alltid i grupp, ville ta min röda BMX-cykel 

med gula däck, osv.” Då, som ung pojke, definierade han 

inte människor efter om de var invandrare eller etniska 

svenskar: ”… det var när jag successivt blev äldre, som 

jag var tvungen att inse att det alltid var så.” 

Intresset eller det som senare ska uppfattas som en 

nyckelhändelse kan alltså ligga latent. Efter att ha tagit 

del av radikala videor, artiklar och användargenererat 

innehåll som läsarkommentarer passar plötsligt en rasistisk 

organisations budskap som hand i handske. Det de 

säger låter riktigt, i skenet av den ”kunskap” om världen 

som man förvärvat på nätet. 

De citat jag har inkluderat hittills i boken, som de om 

en kommande revolution, framstår kanske som hotfulla 

eller komiska. Men de flesta icke-radikala läsare håller 

nog med om att de låter överdrivna. Just överdriften är 

ett kännetecken för radikala grupperingar, inte minst på 

nätet. Bristen på normala referensramar, exkluderandet 

132


av åsiktsmotstånd och en sporrande, till och med hetsande 

gruppdynamik resulterar i dessa överdrifter. Ofta 

är användarna inte medvetna om hur uppblåsta eller 

skeva deras åsikter är. Tonen kan vara uppgiven, till 

och med lite road, när de skriver en artikel eller kommentar 

som de vet kommer att bemötas med tusentals 

tysta nickningar (”jaha, så har judarna/muslimerna/ 

frimurarna återigen bevisat att de styr regeringen som 

marionetter!”) 

Det finns personer i den organiserade rasismen som 

inte är helt övertygade om ideologins fullkomlighet, eller 

som tvekar inför att begå brott i dess namn, men som 

går med på både det ena och det andra i syfte att bevara 

gruppens gemenskap. Det står klart att Breivik radikaliserades 

på nätet. Där har han funnit sin inspiration och 

motivation till dåden, men vi kan inte med säkerhet säga 

att nätets gruppdynamik bidrog till att han faktiskt tog 

steget till aktiv planering och sedermera handling. Breivik 

är dock inte den förste att ha sett sig som del av en 

gemenskap utan att ha varit fysiskt involverad. 

Innan den 22 juli 2011 är Anders Behring Breivik fortfarande 

bara en i mängden. I efterhand är det omöjligt 

att särskilja hans inlägg från tusentals andra kontrajihadisters. 

Vanliga européer tar knappast del av hans 

texter. Därför måste hans ideologi och unika politiska 

insikter nu marknadsföras till en större publik genom 

terror. ”Fyrverkeri”, kallar han det själv. Morden på 77 

människor är alltså inte målet, bara medlet för att sprida 

2083 över hela världen. Året 2083 syftar på årtalet som 

133

HOTET 

markerar 400 år sedan slaget i Wien 1683, en nyckelhändelse 

för den antimuslimska extremhögern. Då hindrades 

det ottomanska riket från att lägga under sig hela Västeuropa, 

som Breivik uttryckte det under rättegången. 2083 

är också året då Breivik tror att de ”multikulturalistiska” 

västerländska regeringarna kommer att vara besegrade 

av hans meningsfränder. Resten av kompendietiteln är 

lånad från en text skriven av Breiviks ideologiska inspiratör, 

bloggaren ”Fjordman”. Man tror att Breivik började 

arbeta med dokumentet redan 2007. Två år senare inledde 

han de praktiska förberedelserna av terrordåden. 120 

Den ödesdigra sommardagen 2011 trycker Breivik 

på sändknappen och mejlar ut det färdiga manifestet 

till över 8 000 mottagare i fler än 30 länder, däribland 

främlingsfientliga politiker som Sannfinländarnas Jussi 

Halla-aho. Dokumentet kommer bara fram till 958 av 

dem. Breivik laddar också upp en kortversion av 2083 i 

filmformat till Veoh.com och YouTube. Hans 12 minuter 

långa film, som under rättegången rörde honom till tårar, 

är indelad i fyra delar: The rise of cultural Marxism in 

Western Europe, Islamic colonization, Hope och New 

beginning. 121 

Breiviks etnicitet gör honom till mer av ett mysterium 

än muslimska extremister. Till och med som gärningsmän 

åtnjuter vita medelklassmän positiv särbehandling 

och vi lägger energi på att analysera deras motiv, personlighet, 

intellekt och ideologi. Också andra terrorister kan 

beskrivas i lika förbryllade ordalag som Breivik, men det 

görs sällan. Kanske förväntar vi oss innerst inne ingenting 

annat från ”barbarerna”? Vi journalister är i hög 

134


grad skyldiga till bilden av terrorism som ett muslimskt 

fenomen, en vanföreställning som slagit rot trots att Europa 

under de senaste decennierna upplevt både röd och 

svart terrorism. Efter 22 juli-attackerna mot Norge gick 

världens kanske mest ansedda dagstidning, Wall Street 

Journal, till tryck med en ledarartikel som förutsatte att 

terroristen var jihadist. Så pass säker kände sig ledarskribenten 

på sin sak, trots att förövarens identitet ännu 

var okänd. 122 

Den ledande radikaliseringsforskaren Peter Neumann 

konstaterar att islamistiska extremister inte är den enda 

grupp som bedriver radikaliserings- och rekryteringsprocesser 

på nätet. Faktum är, säger Neumann, att 

besökssiffrorna för vit makt-sajter som Stormfront vida 

överstiger extrema islamistiska motsvarigheter. 123 Att 

forskningen om radikalisering trots detta nästan uteslutande 

fokuserat på jihadister är symptomatiskt för det 

senaste decenniets säkerhetspolitiska prioriteringar, där 

stor kraft ägnats åt att försöka förstå och bekämpa den 

muslimska extremismen. 

Att stirra sig blind på en viss typ av extremism är 

naturligtvis ett misstag. Extremhögern har aldrig lagt 

ned verksamheten. I Europa har den tvärtom fått ett 

uppsving, bland annat tack vare finanskrisen. Det såg ut 

att bekräftas när det grekiska nynazistpartiet Gyllene 

gryning vann nästan 7 procent av rösterna i valet 2012. 

Också i USA är extremhögern på frammarsch. Dessutom 

har en ny extremrörelse, den antimuslimska, fått växa sig 

stark. Men svenska Säkerhetspolisen delar fortfarande 

in den politiska extremismen i vit makt respektive den 

135

HOTET 

autonoma miljön, utan att inkludera kontrajihadismen, 

den militanta antimuslimska rörelsen. När kommer Säpo 

att göra det, eller bredda begreppet extremhöger för att 

få med de nya varianterna? 

– Vit makt-begreppet har vi valt för att signalera att 

det inte handlar om åsikterna utan om brottsligheten, 

svarar Säpos chefsanalytiker Ahn-Za Hagström. Pratar 

man om extremhögern eller högerextremism blir det för 

gemene man ett mycket bredare begrepp; då pratar man 

om åsikter. I media och den allmänna debatten pratar 

man också om Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna 

som en del av den högerextrema miljön. ”Vit 

makt” blir ett operativt begrepp, menar hon: 

– Det är ett försök att beskriva vårt uppdrag, att peka 

på att det inte handlar om högerextrema åsikter utan om 

den lilla del av den högerextrema miljön som faktiskt är 

beredd att begå brott för sina åsikter. 

Vad som faktiskt är extremism är alltså subjektivt. Det 

är inte oproblematiskt. I flera europeiska länder har en 

främlingsfientlig politisk närvaro förskjutit debatten i så 

hög grad att man med ”extrema åsikter” i dag syftar på 

åsikter mycket längre ut på den politiska marginalen än 

vad vi i Sverige gör. En politisk ledare som söker efter 

lösningar i marginalen, långt bortom mainstream, anses 

traditionellt ha låga chanser att nå framgång i det normala 

politiska livet. En sådan person är svår att inkludera 

i stabila koalitioner, till exempel. Som en naturlig konsekvens 

antas det också finnas en gräns för hur många 

väljare en så radikal ledare kan locka. Allt detta hade 

stämt in på den framgångsrike holländske politikern 

136


Geert Wilders (Frihetspartiet) om han hade hetsat mot 

judar. Hans islamofobi är däremot socialt och politiskt 

gångbar i vår tids Europa – och räknas alltså inte som 

extremism. 

Den högerextrema enklaviseringen är starkt beroende 

av, och både påverkar och påverkas av, de politiska skeendena 

i Europa. Sett i denna kontext är det inte lika 

märkligt att kontrajihadismen inte ses som ett lika stort 

hot som jihadismen, som sprids av De andra, de främmande. 

Att den antimuslimska rörelsen delar många av 

kontraterrorismens uppfattningar, som att unga muslimer 

i förorten är i riskzonen för att radikaliseras av 

jihadister, komplicerar situationen ytterligare och kan 

fungera som en spärr mot att ta den vita, inhemska extremismen 

på lika stort allvar som den ”exotiska”. Och att se 

invandrare som ett problem som måste åtgärdas genom 

att kontrollera deras språk, klädsel, val av bostadsområde 

med mera, hör till den europeiska vardagspolitiken. 

Det är troligtvis en bidragande orsak till att det verkar 

vara enklare att acceptera muslimska terrorister. ”Deras 

sort” är redan utmålad som ett problem, till skillnad från 

vita ungdomar. Högerextremister blir därmed någon 

slags freaks; svårförklarliga undantag från normen som 

bara kan förklaras med psykisk sjukdom. I den första 

rättspsykiatriska undersökningen av Anders Behring 

Breivik beskrev experterna hans politiska tillhörighet 

som en vanföreställning: 

137

HOTET 

Personen erkänner att han har utfört de kriminella handlingarna. 

Handlingarna bedöms stå i direkt korrelation 

med den vanföreställningsvärld i vilken han tror sig vara 

i ett inbördeskrig, med hot om utplåning av hans ras, 

liksom en fruktan för våld mot och folkmordet på vad 

han beskriver som mitt folk. 124 

De höger- och vänsterextrema miljöerna kommer inte 

heller under 2011 att utgöra något allvarligt hot mot det 

norska samhället, ansåg den norska säkerhetspolisen PST 

i sin hotutvärdering för år 2011. 125 22 juli-kommissionens 

förödande rapport konstaterar att ”gärningsmannens 

identitet, bakgrund, ideologi och förberedelsemetod 

föll utanför de rådande uppfattningarna om vem och 

vad som kan utgöra ett hot mot säkerheten i Norge.” 126 

Rapporten Blind spot? Security narratives and 

farright violence in Europe (2012) från ICCT, det Internationella 

centret för kontraterrorism i Haag, menar 

att högerextremt våld inte – till skillnad från jihadistisk 

extremism – betraktas som ett strategiskt hot av europeiska 

säkerhetstjänstemän. I stället ses det bara som ett 

problem för den allmänna ordningen. 127 Just så beskrevs 

den antimuslimska miljön när den 2011 för första gången 

uppmärksammades med ett eget stycke i den norska säkerhetspolisens 

hotutvärdering. 128 

Sammanfattningsvis är säkerhetsrisken uppenbar: 

hotet från extremhögern riskerar att missförstås, nonchaleras 

eller helt falla utanför radarn. Dess aktivister 

avfärdas som huliganer, psykiskt sjuka eller ensamvargar. 

Ändå har minst 249 personer dött av högerextremt 

138


våld i Europa (EES) sedan 1990. 263 personer har dödats 

av jihadistiskt våld. De två typerna av politisk extremism 

är alltså jämförbara. 129 Faktum är att den verkliga siffran 

för rasistiskt snarare än bevisat ideologiskt motiverat 

rasistvåld är mycket högre. Statistiken ovan exkluderar 

exempelvis dussintals mord på romer i Öst- och Centraleuropa 

och över 100 rasistiska mord i Storbritannien 

sedan 1990. 130 Tittar vi på målsättningarna hos grupper 

som det högerextrema terrornätverket Combat-18 (C18) 

ser vi också att de är minst lika fanatiska som al-Qaida: 

1) Att skeppa tillbaka alla icke-vita till Afrika, Asien, 

Arabien levande eller i liksäckar, valet är deras. 

2) Att krossa IRA och alla andra som dödar brittiska 

soldater och civila. Det finns INGA legitima måltavlor. 

3) Att avrätta alla bögar. 

4) Att avrätta alla vita rasblandare. 

5) Att rensa ut alla judar i regeringen, media, kulturvärlden, 

professionerna. Att avrätta alla judar som aktivt 

har hjälpt till att skada den vita rasen och att sätta resten 

i läger tills vi finner en slutgiltig lösning för den evige 

juden. 

6) Att skapa ett vitt samvälde innehållandes Europa, 

Amerika, Kanada, Sydafrika, Australien, etc. 

7) Att bygga upp våra väpnade styrkor. 

8) Att sluta döda vita bebisar innan de ens är födda och 

återgå till traditionella familjevärderingar. 

139

HOTET 

9) Att göra Storbritannien så självförsörjande som 

möjligt genom att ta tillbaka kontrollen över våra nationella 

tillgångar, investera i brittisk industri, förbjuda 

utländska importer och bara handla med likasinnade vita 

länder. Att gå och plundra vilka råmaterial vi än kräver 

från Afrika, Asien, etc. 

10) Att hänga alla våldtäktsmän och pedofiler efter att vi 

huggit av deras pungkulor. 

11) Att återutbilda och återintroducera anständiga vita 

värderingar och främja ett hälsosamt vitt samfund fritt 

från judiskt gift och fejkade idéer om ”frihet” och ”demokrati”. 

131 

I Storbritannien har Anders Behring Breiviks dåd 

försvarats av de militanta kontrajihadisterna i English 

Defence League, som sedan grundandet 2009 stått för en 

rad våldsaktioner och betraktas som ett hot mot demokratin 

i Storbritannien. Men i Sverige gör man inte den 

bedömningen av kontrajihadismen: 

– Den antimuslimska miljön och kontrajihadismen är 

inte oproblematisk, men det är svårt att stoppa in den i 

ett fack, menar Säpos Ahn-Za Hagström. Det här är en 

pågående diskussion som vi för just nu, men jag är benägen 

att inte se kontrajihadismen som en del av vit makt-miljön. 

För att den primärt – som det verkar i dagsläget – inte 

har en antidemokratisk agenda. De före språkar inte våldsamma 

metoder och begår inte heller brott för att nå sina 

politiska mål. Därmed faller den inte inom vårt uppdrag; 

de utgör inte ett hot mot demokratin eftersom de inte har 

en avsikt, och därmed kanske inte heller någon förmåga. 

140


Finns det inte anledning att uppdatera klassificeringen 

efter Breiviks terrorattacker i Norge och fenomen som 

EDL och deras europeiska avläggare? Kontrajihadismen 

har bevisligen också en våldspotential, på samma sätt 

som vit makt-rörelsen? 

– På ett potentiellt plan kan jag hålla med dig, svarar 

Hagström, men i dagsläget ser vi det inte tillräckligt 

starkt för att kunna göra den bedömningen. Det vill säga, 

de förespråkar inte brott och begår inte heller brott för 

att nå sina mål. 

– Men även om vi i dagsläget inte bedömer att de utgör 

ett hot och inte kan säga att de är en prioriterad aktör, så 

följer vi utvecklingen på ett generellt plan. 

Kanske bottnar oförståelsen inför den vite terroristen 

Anders Behring Breivik inte bara i bristande kunskaper i 

internetradikalisering och högerextrem ideologi. Politisk 

extremism har i sig länge beskrivits som någonting irrationellt. 

Därför blir dess utövare automatiskt svårbegripliga. 

Nationalism är inte nödvändigtvis fanatisk, men nationalistiska 

åsikter har det gemensamt med extremistiska 

sådana att de baseras på en okunskap som sanktioneras 

av grupper, skriver Russell Hardin i antologin Political 

extremism and rationality (2002). Med okunskap menar 

han att nationalismen bortser från allt som talar mot den, 

såsom att en nation är en förställd gemenskap och att det 

faktum att nationalismen inte åtnjuter universellt stöd 

innebär avsaknaden av den gemensamma vilja som den 

säger sig företräda. Kanske är det fanatiker som blir nationalister, 

föreslår Russell Hardin, inte tvärtom. Empiriskt 

är främlingsfientlighet starkt kopplat till nationalism. 132 

141

HOTET 

Den 11 september 2011, ett decennium efter al-Qaidas 

attacker mot USA och några månader efter terrordåden 

i Norge, grundade EU-kommissionen Radicalisation 

Awareness Network (RAN). Nätverket definierar radikalisering 

som ett komplext fenomen där människor 

bekänner sig till en radikal ideologi som kan leda till 

genomförandet av terroristaktioner. EU:s definition är 

snävare än den här bokens, eftersom den ligger i linje 

med praktiskt kontraterrorismarbete. Radikalisering 

kan på ett större, samhälleligt plan vara farligt även 

om det inte leder till terrorism. Exempelvis genom att 

grupper av människor medvetet ställer sig utanför det 

demokratiska samhället och därmed är mer benägna att 

begå brott, bidrar till att antidemokratiska partier får 

politiska framgångar och uppmuntrar till våld mot etniska 

minoriteter. 

RAN kommer att få närmare 200 miljoner kronor 

under fyra år för att fungera som mötesplats för forskare 

och praktiker, såsom frivilligorganisationer. Tanken 

är att bygga upp ett nätverk som knyter ihop duktiga 

människor från hela Europa, berättar EU-kommissionär 

Cecilia Malmström: 

– RAN består för närvarande av åtta arbetsgrupper 

som alla har olika inriktning. De går igenom best practices 

och tittar bland annat på hur man kan stödja offer 

för terrorism, hur man bäst motverkar radikalisering i 

fängelser och vilka strategier som finns att tillgå för människor 

som vill lämna extrema grupper. 

Den sistnämnda gruppen leds av Fryshuset EXIT:s 

chef Robert Örell, en annan av terrorismforskaren 

142


Magnus Ranstorp. Sverige har med andra ord en tung 

representation, understryker Malmström. I skrivande 

stund sätter Sverige också ihop en nationell handlingsplan 

mot våldsbejakande extremism, under översyn av 

demokratiminister Birgitta Ohlsson. Trots extremismens 

långa historia i Europa är sådana handlingsplaner 

sällsynta – och insatser eller förebyggande arbete mot 

extremism på nätet ännu ovanligare. En av RAN:s åtta 

arbetsgrupper kommer att fokusera på just internets roll 

i radikaliseringsprocessen. Men hur ska RAN hantera 

EU-ländernas vitt skilda syn på hotet från extremismen? 

– Det blir en utmaning, erkänner Malmström. Vissa 

länder har egna, brutala erfarenheter av terrorism, andra 

har varit förskonade och har knappt börjat fundera 

över motstrategier. Men RAN har varit noga med att 

förankra sitt arbete hos medlemsländerna och har fått 

dem att stödja målet att förebygga all extremism, alltså 

inte bara radikal islamism utan till exempel våldsam 

djurrättsaktivism. 

RAN:s arbete fokuserar på våldsbejakande extremism. 

Men en stor del av det rasistiska hatet sprids av politiska 

partier och dess anhängare, som har vunnit inflytande 

i många europeiska länder – från Jobbik i Ungern till 

Wilders i Nederländerna. Hur ser RAN på det? Cecilia 

Malmström säger att hon inte har något bra svar på den 

frågan. 

– Men jag tror att vi kommer att få se den utvecklingen 

i högre utsträckning. Nu har vi ju också ett annat 

våldsamt högerparti, grekiska Gyllene gryning, som 

inte använder internet lika mycket men det är nog bara 

143

HOTET 

en tidsfråga. RAN ska visserligen vara partipolitiskt 

neutralt, men man ser ändå med oro på hur antalet extrempartier 

växer och vad det gör med toleransen i våra 

samhällen. 

Det handlar sannolikt inte om en omfattande grupp 

människor som planerar att göra allvar av sin extrema 

nätretorik. Men när det gäller extremism och terrorism 

är det snarare graden av fanatism samt praktiska detaljer 

som finansiering, förmåga att undgå upptäckt och ren tur 

som avgör om en attack blir lyckad eller ej – inte antalet 

gärningsmän. 

Den nätbaserade extremismen är en ledarlös rörelse, 

men det betyder inte att den inte är hierarkisk. Moderatorer 

kan radera inlägg och stänga av medlemmar, 

webbredaktörer bestämmer vilka artiklar som ska publiceras 

och kommentatorer med särskilt vass penna får 

stjärnstatus. De grupper och partier som också har en 

nätnärvaro har inte släppt sina fysiska ledarstrukturer. 

Genom läckta högerextrema internmejl kan vi se hur 

intresserade läsare rekommenderas att först aktivera sig 

i de olika gruppernas forum. Där kan existerande medlemmar 

testa nykomlingarnas motivation och se om de 

är av det rätta virket för att också kunna välkomnas in i 

gemenskapen offline. 

När man inom terrorismforskningen talar om ensamvargar 

(lone wolves) har det hittills främst rört sig om 

personer som radikaliserats och agerat på egen hand, 

antingen utan att ingå i en nätgemenskap eller utan att 

144


forskningen uppmärksammat detta. Termen, eller kanske 

snarare teorin, är dock kontroversiell och de flesta så 

kallade ensamvargar har vid närmare granskning visat 

sig ingå i ideologiska gemenskaper. 133 Att fokusera på 

en extremists mentala hälsa (vilket görs i många fall där 

gärningsmannen klassas som ensamvarg) är inte nödvändigtvis 

fel, men blir skevt om man inte också tar hänsyn 

till andra viktiga faktorer: den samhälleliga kontexten, 

politisk motivation med mera. Däremot kan termen vara 

passande på så sätt att den beskriver en individ som misslyckats 

med att passa in i samhället och med att finna sin 

plats i ett socialt sammanhang. Det har funnits fler högerextrema 

och ensamagerande gärningsmän än Anders 

Behring Breivik, exempelvis Londonbombaren David 

Copeland och ”Lasermannen” John Ausonius, men det 

är inte ovanligt att begreppet fortfarande används exklusivt 

om islamistiska gärningsmän. Medan den norska 

säkerhetspolisen avfärdade hotet från extremhögern före 

22 juli-attackerna, betraktade de hotet från ensamagerande 

islamistiska extremister som allvarligt, konkret 

och överhängande. 134 

Frågan om det egentligen finns några ensamma vargar 

ställs på sin spets i den nya, ständigt uppkopplade värld 

där offlinegemenskaper inte nödvändigtvis är starkare 

än de som bildas online. Om en person bekänner sig till 

och identifierar sig med en viss ideologi, och blir del av en 

gemenskap genom att dagligen samlas vid den virtuella 

lägerelden och både lyssna och berätta – kan han eller 

hon då beskrivas som ensam? Den högerextrema rörelsen 

har inte längre samma krav på formella medlemskap som 

145

HOTET 

tidigare. Numera finns flocken ständigt där, ett klick 

bort, för stöd och uppmuntran. Den som vill ta steget till 

våldshandlingar har inga problem med att finna bekräftelse 

för att han eller hon är på rätt väg. Många så kallade 

ensamvargar känner sig inte det minsta ensamma. Under 

rättegången i Oslo sa Anders Behring Breivik tvärtom 

att han aldrig hade varit så social som under de åren då 

hans vänner hävdade att han isolerade sig – men att han 

var social på nätet. 

Inom terrorforskningen har fokus legat på hur rekryteringen 

påverkas av internet. Där har man bland annat 

funnit att grupper som al-Qaida fortfarande förlitar sig 

på fysiska platser som radikala moskéer och träningsläger 

för att knyta personliga kontakter. 135 Det är genom 

mänsklig kontakt som vänskapsband formas och lojaliteter 

uppstår. Internet, anser vissa, kan inte bli ett 

fulländat substitut för sådan IRL-interaktion. 136 

– Jag tror inte att internet helt kommer att ersätta behovet 

av att mötas fysiskt, säger Säpos chefsanalytiker 

Ahn-Za Hagström. Det har de 10 åren med Salemmanifestationen 

varit ett konkret exempel på. Fortfarande 

känner man ett behov av att få manifestera, rent fysiskt 

och visuellt, för andra människor. Men internet gör det 

lättare för individer att självradikaliseras. Det är också 

lättare för individer att plocka från det här stora smörgåsbordet 

av ideologier, åsikter, metoder och tankegångar 

som finns på internet. 

– Vår erfarenhet är att det i många fall finns någon form 

av interaktivitet, även om den inte är fysisk utan internetbaserad. 

Att helt och hållet radikaliseras i ensamhet, 

146


utan vare sig kontakt med omvärlden eller kontakt med 

internet, borde vara ganska ovanligt, bedömer hon. 

Hagström menar att det är svårt att avgöra vilken betydelse 

internet har haft i enskilda fall eller vid konkreta 

händelser. Ofta rör det sig om många olika samverkande 

parametrar, där internet är en av pusselbitarna. Men vissa 

fall står ändå ut i den samtida terroristhistorien. En av 

jihadismens ”superstjärnor”, Younis Tsouli, gjorde sig 

ett namn som användaren Irhabi007 (”Terrorist007”) på 

nätet. Radikaliseringsexperten Peter Neumann beskriver 

i Joining alQaeda: Jihadist recruitment in Europe 

(2008) hur 22-åringen gick från att vara helt okänd till 

att bli en av jihadiströrelsens mest prominenta figurer 

på bara ett år – utan att behöva lämna skrivbordet. Hela 

radikaliseringsprocessen skedde nämligen virtuellt. 2005 

greps han av polis i sin lägenhet i London, i full färd med 

att planera hur han skulle spränga sig själv i storstadens 

julrusch. 137 

Internet, menar Neumann, har inte bara stött radikaliseringsprocessen 

utan verkar ha varit dess drivkraft. 

När han besökte Oslo och Nobels Fredscenter för ett 

föredrag i ämnet sommaren 2012 gjorde han samma 

analys, fast generellt: När internet var nytt trodde vi att 

terrorsamarbeten krävde att människor möttes ansikte 

mot ansikte. Nu ser vi att internet i sig självt kan vara 

nog för att radikalisera till kamp. 

Kontraterrorismexperten Marc Sageman anser att det 

är interaktiviteten i gruppen som förändrar vad folk tror 

på: 

147

HOTET 

… och den typen av interaktion återfinns i islamistiska 

extremistforum på Internet. Samma stöd och bekräftelse 

som unga människor brukade få från offlinegrupper 

av likasinnade finner de nu i dessa forum, som hyllar 

terrorister som hjältar, kopplar samman dem med den 

virtuella sociala rörelsen, ger dem vägledning och instruerar 

dem i taktik. 138 

Fall där personer har radikaliserat sig själva på internet är 

inte många, men det vore ett misstag att vifta dem åt sidan 

bara för att de inte passar in i sedan länge etablerade 

åsikter om gruppdynamik och vikten av sociala band, 

skriver Peter Neumann i Joining alQaeda. Efter fallet 

med Anders Behring Breivik är detta en ännu viktigare 

poäng. Internet har även tidigare ställt mycket av det vi 

trott oss veta på huvudet. 

Slutsatsen blir att även i de fall där en fysisk komponent 

tros ha behövts för att slutföra radikaliseringsprocessen, 

kan internet ha spelat en betydande roll. En reservation 

är att man måste försöka se processen inifrån, med 

extremistens ögon. I den egna kontexten, bland likasinnade, 

är våldsdåd och till och med terrorattacker inte 

nödvändigtvis någonting chockerande. Tittar man på 

extremhögern var redan 1990-talets skinheadgäng blasé 

inför våldsutövning – för att inte nämna den kollektiva 

acceptansen av våld under nationalsocialismen. 

Det är också viktigt att understryka skillnaden mellan 

terrorism och extremism. Det kan mycket väl vara så att 

den fysiska kontakten i exempelvis en moské är avgörande 

för att en individ ska gå in i jihad. Men tröskeln för 

att fullborda den högerextrema eller kontrajihadistiska 

148


radikaliseringsprocessen är mycket lägre. Här är ju slutmålet 

inte nödvändigtvis ett våldsdåd eller väpnad kamp, 

utan aktivism/medlemskap. 

Det är enkelt att finna redan existerande extremistorganisationer 

där man kan anmäla sitt intresse för att delta 

i den väpnade kampen mot mångkulturen. Så här skriver 

en sådan intressent, som säger sig ha goda kontakter i 

den uppblomstrade amerikanska milisrörelsen, i ett läckt 

formulärsvar till en vit makt-grupp: 

01 - Namn = Shawn Loura 

02 - Mejladress = warrior_of_liberty@yahoo.com 

03 - Stat = Utah 

04 - Vad definierar dig bäst = Skinhead 

05 - Ditt meddelande = För att vara ärlig … så ser jag mig 

som alla ovanstående kategorier. men jag har blivit väldigt 

förbannad på många av dessa så kallade vita rörelser 

för de verkar kontraproduktiva och mer som bara tirader 

av irriterade personer som vi inom milisen betraktar som 

”sofflockspatrioter”, ljumma för saken. 

Jag är ordentligt beväpnad väl fysiskt tränad och redo 

för i stort sett vad som helst. 

Jag tenderar att vara lite pushig och rak ingen bullshit 

du ger mig något att göra en plan människor att kontakta 

och saker kommer att bli gjorda. 

Jag är väldigt smart och har ett stort nätverk av kontakter 

inom milisrörelsen och även inom andra områden. 

Nog sagt vad säger du? 

Jag säger Vit Makt [och] alla de där grejerna men ser 

fram emot handling. 139 

149

HOTET 

Kunskapsbristen inför det nya fenomenet nätradikalisering 

ställdes på sin spets under 22 juli-rättegången. I den 

första utvärderingen av Breiviks mentala hälsa bedömer 

psykiatrerna att de nätsäkerhetsåtgärder (exempelvis 

kryptering) som extremister och terrorister använt i 

många år och som säkerhetspoliser dagligen motarbetar 

är – hallucinationer: 

Den undersökte förnekar att han mottagit meddelanden 

via Internet som riktar sig direkt mot honom, men 

bekräftar att han haft omfattande kommunikation med 

andra genom teknologi som inte kan spåras. Han bekräftar 

att han har översatt koder. Fenomenen bedöms som 

möjliga inbillningar eller hörselhallucinationer. 140 

Journalister vid norska Aftenposten avslöjade att polisen 

struntat i att efterforska en rad dataspår som borde vara 

centrala för utredningen. Så många som 7 000–8 000 av 

terroristens mejlkontakter hade inte undersökts för att 

se vem de tillhör (Breivik själv hävdar att en av personerna 

i hans påstådda nationalistnätverk finns bland 

dem). Polisen har inte heller undersökt Hushmail, en 

anonym mejltjänst som Breivik både i sitt manifest och i 

förhör beskrivit som ett bra verktyg för att kunna skicka 

krypterade mejl under terrorförberedelser. Detta trots 

att han använda flera andra anonymiseringstjänster och 

att Hushmail sannolikt inte skulle vägra polisen dessa 

uppgifter. Vidare saknade polisen, efter att ett år hade 

gått, full insyn i Breiviks Facebookkonto och hade inte 

inhämtat den information han gav ut i chattprogrammet 

som tillhör spelet World of Warcraft. 141 

150


Anders Behring Breiviks främsta ideologiska inspiratör 

Peder ”Fjordman” Jensen kunde också tacka nej till 

att vittna – vilket han var inbjuden att göra för försvarets 

räkning. I sitt manifest 2083: har Breivik inkluderat hela 

39 artiklar av bloggaren. Jensen avvisade alla kopplingar 

till terrordådet, men Breiviks försvarsadvokat Geir 

Lippestad insisterade: ”Man har ett ansvar om man uttrycker 

sig på ett extremistiskt sätt.” 142 Man kan fundera 

över om en ultrakonservativ imam hade kommit undan 

så enkelt, om Anders Behring Breivik hade radikaliserats 

av hans ord i en norsk moské. 

Faktum är att Peder Jensen en gång själv radikaliserades 

på internet. När han 2001 skrev sin masteruppsats 

vid American University i Kairo blev han vittne till hur 

11 september-attackerna i USA utlöste (enligt hans egen 

utsago) extatiska scener på den egyptiska huvudstadens 

gator. Innan dess hade han studerat arabiska för att lära 

sig mer om islam. Men den 11 september skulle ha en radikaliserande 

effekt på Jensen, liksom på så många andra 

individer som efter terrordåden sökte sig till antimuslimska 

och jihadistiska kretsar. Jensen föll nämligen för 

en av de mest ihållande rasistiska myterna: att medierna 

mörkar sanningen om främmande kulturer, minoriteter 

och religioner, i detta fall islam, som han först hade varit 

så nyfiken på. 

Fyra år efter 11 september-attackerna tog han saken i 

egna händer och startade en blogg. 143 Då hade han hunnit 

bli en känd skribent på några av de tongivande antimuslimska 

bloggarna, som Gates of Vienna och Brussels 

Journal. Redan som professionell kommentator, om man 

151

HOTET 

kan kalla honom så, var det tydligt att han hade en minst 

sagt dystopisk syn på världen och förhållandet mellan 

islam och väst. Som bloggare blev Fjordman själv en av 

de mest hyllade ideologerna i den antimuslimska världen. 

Hans idéer blev sakta men säkert alltmer radikala. 

I ett manifest från 2007 (som liksom Breiviks manifest 

bär titeln En europeisk självständighetsförklaring) 

kräver han att EU upplöses, att sanningen om Eurabia 

läggs fram för alla att se och att de ansvariga för den 

påstådda pakten ställs till svars. Uppfylls inte kraven har 

sanna européer rätt att försvara sig och – här använder 

han klassiskt fascistiska ordalag – ”säkra sin nationella 

överlevnad”. Fjordman går så långt som till att kräva 

etnisk rensning av alla muslimer i västvärlden. 144 

I kommentarsfältet på islamofoba Document.no skriver 

han år 2009 i ett svar till Anders Behring Breivik 

(som han säger sig aldrig ha haft kontakt med IRL), att 

de europeiska ledarnas acceptans av den muslimska koloniseringen 

är ”världshistoriens största svek”. Vid det 

här laget står det klart att den man som inför sina studier 

i Egypten menade att världen är mer än bara Europa och 

USA, och som hyllade arabiska som ett viktigt världsspråk, 

inte finns mer. 145 

Om vi fortsätter att spåra Anders Behring Breiviks 

radikaliseringskedja bakåt – vem radikaliserade Peder 

Jensen? Han är tydligt influerad av Eurabialitteraturens 

kända namn, som Bat Ye’Or och Robert Spencer. På 

bloggen Gates of Vienna ”kom han ut” som skribent 

och ideologisk tänkare. Hans stora inspiratör är dock 

den bästsäljande kanadensiske författaren Mark Steyn. 

152


Och liksom för Jensen kan Mark Steyns personliga 

uppvaknande dateras till den 11 september 2001, skriver 

Andreas Malm i sin bok om islamofobi, Hatet mot 

muslimer (2009). 

I sitt manifest har Breivik inkluderat en rad frågor till 

sig själv. På ”Vad skulle du vilja säga till dina europeiska 

[ideologiska] bröder och systrar?”, svarar han att de bör 

veta att de inte är ensamma i sin kamp. Och det finns 

många sätt att bidra, fortsätter han. Att förvandla sig till 

en virtuell krigare kommer högre upp än att nästla sig in 

i mediebranschen och den akademiska världen: 

– Du kan bli en bloggare, spridandes sanningen om de 

ämnen som listas i den här boken. 

– Skapa en blogg i dag och sprid den konservativa revolutionen; 

Wordpress.com, Blogger.com. Registrera 

din blogg med nationalistiska/patriotiska/konservativa 

bloggnätverk så att du kan hålla kontakt med andra som 

du. Skapa en kanal på Youtube eller gå med i andras patriotiska 

kanaler. Du kan publicera dina videor genom att 

skapa ett konto. 

– Du kan infiltrera multikulturalistiska bloggar och 

forum spridandes samma argument och dokumentation, 

vilket kommer att bidra till att rekrytera fler och 

så tvivel i våra fienders hjärtan. Våra fiender har tusentals 

”Internet-apologeter” som gör samma sak mot oss. 

Cirkeln slöts när den norska tidningen VG avslöjade att 

sympatisörer till Breivik under 2012 satt upp en professionell 

blogg till stöd för terroristen. I brev från fängelset 

153

HOTET 

har Breivik hänvisat sina sympatisörer till sajten. 146 Och 

de bloggare som inspirerade Breivik fortsätter i samma 

anda som innan 22 juli-attackerna. 

Några av de främsta antimuslimska bloggarna är Gates 

of Vienna, Jihad Watch och Atlas Shrugs. Den sistnämnda 

drivs av Pamela Geller, rörelsens kanske mest kända 

ledargestalt och rådspresident för Stop Islamization of 

Nations (SION). Den nya kontrajihadistorganisationen 

är en transatlantisk sammanslagning av Stop Islamization 

of America (SIOA) och Stop Islamisation of Europe 

(SIOE). 

Tillsammans med den tongivande Robert Spencer från 

bloggen Jihad Watch och representanter för Defence League-rörelsen 

besökte Geller Stockholm i augusti 2012, då 

SION arrangerade ett internationellt kontrajihadistmöte. 

Enligt SION valdes Stockholm för att staden drabbats av 

ett (misslyckat!) terrorattentat i julruschen 2010. English 

Defence League (EDL) har velat uppmärksamma terroristens 

koppling till Luton, Londonförorten där EDL 

grundades och som blivit ökänd för islamistisk extremism. 

Logistiska orsaker och den pressbevakning som 

sammanfaller med den årliga svenska Pride-festivalen 

kan också ha bidragit till valet. 

Parhästarna Pamela Geller och Robert Spencer är 

exempel på kontrajihadismens inflytande i mainstream. 

Spencer är en bästsäljande författare som ofta uppträder 

som expert på islam och terrorism i seriösa 

(konservativa) sammanhang. Amerikanska människorättsorganisationer 

som Anti-Defamation League (ADL) 

dömer dock ut honom och Geller som islamofober. 

154


Under Almedalsveckan 2010 var Spencer inbjuden för 

att tala om islam och jihadism på ett seminarium arrangerat 

av Sverigedemokraterna. På hemmaplan i USA är 

Pamela Geller en av den konservativa och populistiska 

Tea Party-rörelsens mest populära talare – trots att hon 

öppet stöder de våldsbejakande extremisterna i EDL. 

Det är bloggen Atlas Shrugs, som Geller startade 2005, 

som cementerat hennes stjärnstatus i rörelsen. Trots 

att hon framgångsrikt använt den som karriärmässig 

språngbråda finns inga tecken på att hon nu skulle vilja 

tona ned sin svavelosande retorik. I augusti 2012 påstod 

hon att blodtörstiga islamister sedan många år tillbaka 

infiltrerat bland annat FBI, det amerikanska justitiedepartementet 

och utrikesdepartementet. 147 

Till de konspirationsteorier Geller sprider hör också 

att president Barack Obama är på väg att lämna över den 

fria världen i händerna på islamister. I hemlighet är Obama 

kontrollerad av muslimerna och han är ”pro-jihad” 

– liksom de västerländska medierna, som hon kallar 

enemedia (en ordlek på enemies, fiender). I sitt tal i den 

svenska huvudstaden sa hon att det pågår ett krig mellan 

medierna och kontrajihadismrörelsen (det hindrar dock 

varken Geller eller Robert Spencer att framträda i tv, 

radio och tidningar så fort tillfälle ges). 

Som vi sett tidigare är journalister nu officiellt utpekade 

som fiender, av Anders Behring Breivik, Pamela 

Geller och andra ledargestalter inom den militanta antimuslimska 

rörelsen. Deras digitala stödtrupper upprepar 

troget dekretet på nätet. Hatet mot samma måltavla finns 

sedan många år tillbaka inom vit makt-rörelsen, där med 

155

HOTET 

en antisemitisk twist. Det skulle därför inte vara förvånande 

om nästa högerextrema terrordåd eller våldsattack 

lyckades genomföra Breiviks ursprungliga plan och slå 

mot medierna. 

En annan faktor som banar väg för radikaliseringen är 

anonymiteten och möjligheterna att dölja sin identitet 

online. Det är bland annat den här osäkerheten kring 

användarnas verkliga identitet som gör internetradikaliseringen 

så problematisk ur ett säkerhetspolitiskt 

perspektiv. Inte nog med att det kan vara svårt att avgöra 

vem som menar allvar med kommentarer som att ”alla 

invandrare i Rosengård borde slaktas”. När exempelvis 

säkerhetspolisen upptäckt eller uppmärksammats på en 

sådan potentiell gärningsman måste de identifiera honom 

eller henne för att kunna agera. Nätextremisterna 

använder sig också av formuleringar som är mer underförstådda 

än uttalade hot. 

– Man kan anspela på ett upplevt hot och det är en 

medveten strategi, såklart, säger Säpos chefsanalytiker 

Ahn-Za Hagström. Man säger inte uttryckligen att ”jag 

ska döda dig”, utan insinuerar bara: ”Jag vet var du bor, 

jag vet vad du gör, jag har koll på dig. Slutar du inte med 

din verksamhet, så …”, och så säger man inte så mycket 

mer. 

Vad anser skrivbordskrigarna själva om nätanonymiteten? 

En utbredd uppfattning är att den är en 

nödvändighet för att kunna vara en ”dissident” i en 

”förtryckande stat” – men då syftar de inte på Iran eller 

Syrien, utan på demokratier som Sverige och Norge. I 

156


den konspirationsteori som varken började eller slutade 

med Anders Behring Breivik, men som blev känd utanför 

expertkretsar i och med hans manifest, anses de 

västerländska regeringarna så förtryckande att de kallas 

stalinistiska. 

I en artikel om att Tysklands inrikesminister tagit 

upp möjligheten att avskaffa anonymiteten på nätet, 148 

reagerar kommentatorerna på den rasistiska webbtidningen 

Friatider.se med missnöje. Att strypa den enda 

opposition värd namnet, det ”någorlunda fria ordet på 

internet”, är en av EU:s främsta målsättningar. Det tror 

en kommentator. Flera användare drar paralleller till 

kommunisttidens angivarsystem. En av dem använder 

det i de här kretsarna vanliga ordet ”demokratur”. Och 

Friatider.se vore förstås inte en främlingsfientlig sajt om 

inte en etnisk minoritet i slutänden fick skulden: ”De är 

verkliga desperata med att inte låta folk få reda på sanningen 

om sionismen. Internet är den enda media som 

sionister ännu inte kontrollerar i Västvärlden.” 

Få som uttrycker extrema idéer på internet står för 

sina skriverier i det verkliga livet. Vissa vill bara ha uppmärksamhet, 

andra tycks ha funnit ett sätt att ta ut sina 

privata frustrationer. När den brittiske tv-presentatören 

Noel Edmonds utsattes för en hatkampanj på Facebook, 

där nätanvändare uppmanades att mörda honom, 

bestämde han sig för att spåra upp personen bakom 

dödshoten med hjälp av företaget Web Sheriff. ”Trollet”, 

som nätsabotörer kommit att kallas, visade sig vara 

en ung och ångerfull universitetsstuderande. Som tack 

för att studenten vågade komma till ett personligt möte 

157

HOTET 

med Edmonds, erbjöd tv-presentatören honom ett stipendium 

– för att studera vad som får trollen att bedriva 

hatkampanjer mot människor de aldrig mött. 149 

Långt ifrån alla historier om hot och förföljelse på 

nätet har så lyckliga slut. Fallet Peter Mangs är ett bra 

exempel, eftersom sambandet mellan förföljelse och 

handling är så konkret. Den rasistiske seriemördaren 

i Malmö kartlade nämligen sina offer via nätet. ”Mitt 

namn och min adress lades ut på Flashback så det var 

inga problem för honom att hitta mig”, berättade en man 

som bara ville bli kallad Mac när rättegången mot Peter 

Mangs inleddes våren 2012. 150 

Den läckta förundersökningen är omfattande, många 

hundra sidor, och erbjuder en fascinerande inblick i 

mördarens användning av internet. Genom Ratsit.se, 

som har ett register över alla folkbokförda svenskar och 

deras hemadresser, födelsedatum med mera, har Mangs 

tagit reda på var människor är bosatta. Tjänsten är till 

största delen gratis, om man inte söker information om 

exempelvis inkomst. För att kartlägga människor är den 

både kostnadsfri och lättanvänd. I en kommentar på Politiskt 

Inkorrekt förklarar Mangs för andra användare 

”hur man söker gratis på Ratsit.se (bra om man vill veta 

var mångkulturförespråkarna bor)”. 

Peter Mangs visade upp rasistiska tendenser både off- 

och online. Han uttryckte sig beundrande om Hitler 

och såg filmer om hans liv (men ”Mein Kampf är lika 

tråkig att läsa som Bibeln”, noterar han), läste boken 

Lasermannen – han skulle själv komma att kallas ”Den 

andre Lasermannen” – och Nationaldemokraternas 

158


tidning Nationell Idag. Online läste han SD-Kuriren i 

pdf-format och var aktiv på webbsajter som Avpixlats 

föregångare Politiskt Inkorrekt och konspirationssajten 

Vaken.se. För de senare har han tagit sin aktivism IRL 

och delat ut flygblad i samband med föredrag i Malmö. 

På Politiskt Inkorrekt skrev han 63 artikelkommentarer 

under signaturen UsamaBinLadulås och gjorde 

”tummen upp” för 173 kommentarer. Han har också 

kommenterat under andra användarnamn. Från kommentarer 

skrivna av Mangs år 2010 som polisen begärt 

ut av Politiskt Inkorrekt får man veta att han röstade på 

Sverigedemokraterna i Malmö kommunval och att han 

tror att TV4:s chef (”juden Scherman”) vill att alla länder 

utom Israel ska bli mångkulturer. Han rekommenderar 

alla att läsa vit makt-ideologen David Dukes självbiografi 

My awakening. Andra inlägg av Peter Mangs går i 

klassisk Politiskt Inkorrekt/Avpixlat-stil: 

Om jag var en sopa så skulle jag också fly(tta) till det land 

där jag fick mest bidrag/lägst straff… 

Man vill ju inte betala för att höra InshallahBinSchyman 

prata ner till en … Någon borde skicka en UsamaBin 

CruiseMissile ner i hennes strupe… 

Ett dokument har titeln 14 koder av arisk etik, vilket 

är en svensk översättning av de ”14 codes of Aryan 

ethics” som cirkulerar på vit makt-sajter. Källan uppges 

vara From creed of iron: Wotansvolk wisdom, skriven 

av Ron McVan och David och Katja Lane. David Lane 

(1938–2007), dömd brottsling och ideologisk ledare, var 

159

HOTET 

mannen som myntade den internationella vit maktrörelsen 

budord, de 14 orden, Vi måste säkra existensen 

av vårt folk och en framtid för våra vita barn. 

Till sin dator har Peter Mangs laddat ned antisemitiska 

bilder kopplade till konspirationsteorin om judiska ritualmord; 

en myt som florerat i hundratals år och som 

nu frodas på internet. Googlar man på namnet på den 

dokumentär och tillhörande bilder han laddat ned, 

Ritual murder revisited, får man upp flera länkar och 

beskrivningen: ”Komplett dokumentär över ritualövergreppsbrott 

begångna av judar genom århundradena.” 

I förundersökningen har materialet dock fått neutrala 

titlar, som ”tidningsartikel om ett skelett som hittats i 

en synagoga”. 

Mangs nedladdade pdf-version av Citizens rule book 

beskrivs av polisen som en bok om handledning för jurymedlemmar, 

men i praktiken är den ökänd för att ha 

använts av kristna fundamentalister och högerextremister 

i USA. Bland namnen i Mangs mejlkontakter märks 

författaren och föredragshållaren Jüri Lina, sedan länge 

en central figur i antisemitiska konspirationssammanhang. 

Ute på nätet har Peter Mangs använt en rad olika 

tjänster, från gratisvideosajten YouTube till det virtuella 

fotoalbumet Picasa. På hide-my-IP.com har han lärt sig 

hur man surfar anonymt på nätet. Hans egen hemsida, 

mangs.org, är antingen under konstruktion eller aldrig 

påbörjad. Han har ett Twitter-konto, @roomy2020, men 

har bara twittrat en gång. Den 23 juli 2010 skrev han kort 

och gott: ”Jeff rense”. Det är namnet på en amerikansk 

160


radiopratare fixerad vid konspirationsteorier. Både 

Rense själv och hans gäster uttrycker ofta antisemitiska 

och extremistiska åsikter. 

Peter Mangs YouTube-konto ”Roomy2020” innehåller 

bara två uppladdade filmer, där han själv spelar gitarr 

(han byggde elbasar för försäljning). Men han har också 

ett annat, mer intressant YouTube-konto: Korsorvagen. 

Hans kommentar under filmen I am legend med Will 

Smith säger mycket om hur det material han tagit del av 

nu format hans bild av världen och dess maktstrukturer: 

Hahaha, en sexig svart hjälte, alla skurkarna är vita (ser 

ut som nynazister), den svarte vetenskapsmannen räddar 

världen från vitt hat till ett mångkulturellt samhälle, och 

manusförfattaren är jude – ren propaganda! f%&( the 

NWO 151 

Med ”fuck ’the New World Order’” vill Mangs uttrycka 

sitt förakt för NWO, en kommande totalitär världsregering 

– en populär konspirationsteori hos extremhögern. 

I papperskorgen på datorns skrivbord har polisen hittat 

listor över kända svenska och utländska judar. Flera 

av dem har fått sina bostadsadresser framtagna av Mangs 

på nätet. Ett av dokumenten har information hämtad 

från svenska Radio Islam – ett bevis på att den seglivade 

antisemitiska sajten, som startade som en svensk närradiokanal 

på 1980-talet, fortfarande är en värdefull källa 

för allehanda rasister. 1989–1990 hölls en uppmärksammad 

rättegång mot radiokanalen, och grundaren Ahmed 

Rami dömdes av Stockholms tingsrätt till sex månaders 

fängelse för hets mot folkgrupp. I mitten av 1990-talet 

161

HOTET 

upplät Flashbackgrundaren Jan Axelsson plats åt Radio 

Islam på sin ”frihetsserver”. 152 Den omfattande sajten 

Radio Islam ligger i dag på en amerikansk server och 

kan läsas på 22 språk. 

162

Kampen om ordet på internet 

Det finns mycket som är ironiskt med den utveckling 

jag har försökt teckna och göra begriplig. 

Ideologier som borde ha förpassats till historieböckerna 

har fått nytt liv och frodas nu på det internet som 

sades kunna ena oss, inte dela upp oss efter nationalitet 

och hudfärg. 

Det globala nätet suddar ut nationsgränser – och 

stänger samtidigt in oss och våra tankar i snäva enklaver. 

Det vi ser är födseln av en ny typ av nationalism. Dess 

förkämpar enas av idéer, inte av geografiska gränser. 

Samtidigt som främlingsfientliga krafter hyllar nätets 

frihet, använder de samma frihet för att hota oliktänkande 

och sträva efter ett förtryckande och ojämlikt 

samhälle. Deras kommunikationsmetod må vara demokratisk 

– deras budskap och syfte är det inte. 

Liksom med många andra negativa samhällsföreteelser, 

som drogmissbruk och övergrepp mot barn, är det naivt 

att tro att vi kommer att kunna utrota hat, extremism 

och rasism på internet. De kommer alltid att finnas, så 

länge internet är fritt. Däremot är det hög tid att börja 

motarbeta dessa fenomen. Men då krävs att vi ser problemet 

i vitögat. Det mesta av det som skrivs om internet ger 

sken av ett mycket mer problemfritt medium än vad det 

faktiskt är. Studier av nätbaserade gräsrotsrörelser blir 

163

HOTET 

missvisande om de inte också nämner de antidemokratiska 

aktivister och regimer som precis lika framgångsrikt 

använder sig av internet. Foreign Policy-skribenten 

Evgeny Morozov konstaterar i sin uppmärksammade 

bok The net delusion: how not to liberate the world 

(2011): 

… en farlig självuppfyllande profetia är i arbete: ju mer 

västerländska beslutsfattare hajpar hotet som bloggare 

utgör mot auktoritära regimer, desto mer sannolika är 

de här regimerna att begränsa rörelseutrymmet där dessa 

bloggare agerar. 

De frågor Evgeny Morozov ställer i The net delusion förtjänar 

att diskuteras i bredare sammanhang än den här 

bokens fokus på rasism och extremism. Som denna: Om 

internet verkligen är en revolutionerande kraft som kan 

knuffa alla auktoritära regimer närmare demokrati, bör 

då Väst hålla tyst om sina farhågor kring internet – som 

sexuella övergrepp mot barn, cyberkrig, cyberbrott och 

piratkopiering? 153 

Vi bör inte tala om internet som vad vi vill att det ska 

vara, utan vad det faktiskt är. Och faktum är att internet, 

inklusive sociala medier, har en omfattande mörk sida. 

Extremhögern tillhör internets pionjärer. De var långt 

före andra ideologiska grupperingar – till och med före 

medierna – med att inse nätets möjligheter. Sedan de 

första hatsajterna dök upp på 1990-talet har de skapat 

ett veritabelt onlineuniversitet för blivande extremister. 

Men det tar inte slut där. I och med extremhögerns 

”extreme makeover” från kängor till kostym har de 

164


infiltrerat mainstreamnätet och tagit plats i parlamenten, 

i en effektiv växelverkan. 

Vardagsrasismen blomstrar online. Journalisten Héctor 

Barajas berättade i avsnittet om uthängningar på 

nätet om hur vanliga Linköpingsbor kunde spotta efter 

honom på gatan när han kom till Sverige på 1990-talet. I 

dag utstår etniska, religiösa och sexuella minoriteter lika 

förnedrande påhopp på Twitter, Facebook och i kommentarsfälten. 

I vår iver att lyfta fram internets möjlighet till ökad 

yttrandefrihet har en annan central del av demokratin 

hamnat i skymundan, nämligen skyddet mot diskriminering 

och förföljelse. Människor har rätt att uttrycka 

radikala politiska åsikter. Men vad gör vi när det sker på 

bekostnad av andra människor, som med rätta känner sig 

hotade, förföljda och utpekade? 

Vi måste vara öppna för risken att nätet påverkar oss 

som individer och samhällsdebatten i stort på lika många 

negativa som positiva sätt. Flitigt nätanvändande kan 

göra oss smartare och mer öppna för nya idéer och kulturer 

– eller mindre allmänbildade och mer inskränkta. Vi 

vet helt enkelt inte ännu. I dagsläget är båda scenarierna 

fullt möjliga och man kan hitta stöd i forskningen för 

positiva såväl som nedslående prognoser. 

Det första steget mot ett sundare nätklimat är att inse 

att den långtgående yttrandefriheten på internet inte är 

oproblematisk. Antidemokratiska krafter använder den 

med stor framgång för att angripa demokratins grundvalar. 

Det andra steget är att agera. 

– Utmaningarna är svindlande, erkänner Abraham 

165

HOTET 

Cooper på Simon Wiesenthal Centre. Men om vi bara 

rycker på axlarna och inte gör någonting lämnar vi vägen 

fri för en bokstavlig explosion av global och inhemsk 

ensamvargsterrorism, och lämnar våra barn sårbara för 

näthat och för hatets och terrorismens onlinerekryterare. 

Internet löser inte bara upp gränserna mellan den organiserade 

rasismen och mainstreamsamhället, utan också 

de interna gränserna mellan de olika rasistiska grupperna 

och partierna. Det är en historisk förändring av en rörelse 

där dessa skiljelinjer haft mycket stor betydelse. 

Olika ideologiska synsätt på vad som för utomstående 

framstår som petitesser – historiska figurers roll under 

andra världskriget, till exempel – har byggts upp till 

oöverstigliga barriärer. 

Framöver kommer vi troligtvis att få se mer av gräns - 

överskridande aktiviteter, både på individ- och gruppnivå. 

I förlängningen kan det dessvärre innebära en mer 

enad och stabil organiserad rasism, mindre lättpåverkad 

av personliga schismer. Också det blir i sådana fall historiskt, 

då extremhögern traditionellt sett präglats av 

splittring. I slutänden handlar det dock om människor 

och de teknologiska landvinningarna är ingen garanti för 

att de ledarskapsproblem som är vanliga inom extremhögern 

plötsligt ska försvinna. Också för främlingsfientliga 

partier är ledarskapet en avgörande faktor för framgång. 

Framväxten av det interaktiva nätet med kommentarsfält 

och sociala medier som Twitter är en gudagåva 

för extremister. Bara på Facebook finns flera hundra 

miljoner aktiva användare. Den organiserade rasismens 

166


rekryteringsbas har mångdubblats, de har infiltrerat 

mainstreamnätet och de kan framstå som flexibla och 

öppna, vilket kan tyckas bekräfta ”etablissemangets 

lögner” om deras farlighet. Samtidigt kan det leda till 

att de stöter på mer motstånd. Gårdagens sajter var mer 

statiska och slapp detta problem; interaktiviteten som 

lockar fler nyfikna gör också att oliktänkande har chans 

att göra inspel. Det bryter den traditionellt hierarkiska 

strukturen hos extremhögern och främlingsfientliga 

partier och öppnar för ifrågasättande. En sådan positiv 

utveckling är dock beroende av att vanliga nätanvändare 

engagerar sig på nätets mörka sida. 

English Defence League (EDL) är viktig att studera 

då gruppen är nyskapande ur två aspekter: som militant 

antimuslimsk gaturörelse och som nätrörelse med stor 

mobiliseringskraft. De har gjort rekordkarriär sedan 

grundandet 2009 och blivit ett begrepp i Europa, där de 

också etablerat en rad dotterorganisationer. 2012 tog de 

det förväntade steget och bildade ett politiskt parti. På 

grund av internet ser vi hur högerextrema rörelser kan 

utvecklas på en bråkdel av den tid det tog för exempelvis 

Sverigedemokraterna att gå från skinnskallar till politiker. 

EDL lär inte vara den sista rasistiska grupp att göra 

denna resa på rekordtid. Det är en viktig anledning till 

att inte vänta med att motarbeta extremhögern på nätet. 

Lärdomarna från EDL:s korta historia och från den 

arabiska våren gör att samhället måste vara förberett på 

hotet från nätmobiliserade rörelser snarare än klassiskt 

hierarkiska organisationer. 

Samtidigt får vi inte förblindas av allt det nya och tro 

167

HOTET 

att vi har att göra med ett helt nytt fenomen. I grunden 

är hatet detsamma som under tidigare decennier, för att 

inte säga århundraden. På internet har uråldriga budskap 

om ”vi och dem” fått nytt liv. 

Historien har lärt oss att demokrati är ett gott, men 

ingalunda fullständigt skydd mot extrema rörelsers 

inflytande. Politisk extremism betraktas ibland som en 

bieffekt av demokrati, detta undertryckande av radikala 

åsikter till förmån för massornas tyranni. Och om demokrati 

uppmuntrar extremism, är det kanske inte särskilt 

märkligt att extremismen blivit så utbredd i det mest demokratiska 

mediet av alla, internet, där yttrandefriheten 

är total. 

Är extremism till och med någonting demokratiskt? 

Det motsägs av att extremhögerns ideologi bryter mot ett 

av demokratins grundfundament – alla människors lika 

värde oavsett etnicitet, kön och religion. Men så länge 

extremisternas aktiviteter sker på rätt sida om lagen, är 

det svårt att döma ut deras handlingar (till skillnad från 

deras idéer) som odemokratiska. Här kommer vi dock 

in på den juridiska problematiken. Att personer inte 

kan dömas är inte detsamma som att deras handlingar 

är acceptabla. Många av nätextremisternas aktiviteter balanserar 

precis innanför gränsen för vad yttrandefriheten 

tillåter och använder kodord som vi vet har våldsamma 

innebörder. 

Lagligt är inte lika med oproblematiskt. Vi har inte 

bara ett juridiskt utan även ett moraliskt ansvar. Ett demokratiskt 

samhälle kan inte utan diskussion acceptera 

antidemokratiska fenomen, som förföljelser av muslimer, 

168


i demokratins namn. Rätten att yttra sig innebär inte en 

rätt att kränka, förtala och hota sina medmänniskor. 

Hur bör vi då förhålla oss till hatspridarna själva? 

Bör vi betrakta dem som våra grannar i det som brukade 

kallas den globala byn – eller som utomjordingar? 

Sanningen är att den globala byn blev mer och mer en 

spegelbild av vår splittrade värld. Nu framstår begreppet 

som en naiv utopi i nätets barndom. Barriärer kan inte 

bara bestå utan faktiskt skärpas på nätet, menar Antonio 

Roversi i Hate on the net. När han i mitten av 2000-talet 

studerade nyhetsgrupper från Balkan konstaterade han 

att även internet hade förmågan att balkaniseras. 154 Aldrig 

har det varit så enkelt att få sina fördomar bekräftade 

och blunda för det som inte stämmer överens med den 

egna verklighetsbilden. 

Skrivbordskrigarna räds förändring. Det är rädsla 

som har banat väg för de framgångsrika extremismerna, 

exempelvis fascismen, som kom till makten med hjälp 

av skräcken för kommunismen. Skrivbordskrigarna är 

våra medmänniskor och genom att bryta oss in i deras 

bubblor kan vi hjälpa dem att övervinna sina irrationella 

rädslor. Inte genom att hjärntvätta dem eller tvinga dem 

att sluta ifrågasätta islam och invandring, vilket de själva 

fruktar, utan genom att erbjuda dem kunskap och en 

alternativ världsbild. Rädda människor är potentiellt 

farliga människor. 

Hur mycket av det blomstrande näthatet är en effekt 

av att vi i allt mindre utsträckning möts ansikte mot ansikte? 

Datorspel och ett nästan maniskt nätanvändande 

är inte de enda faktorer som skapade terroristen Anders 

169

HOTET 

Behring Breivik. Men hade han kunnat mörda 77 människor, 

många av dem ansikte mot ansikte, om han inte 

hade isolerat sig i en alternativ värld? Hur framgångsrikt 

hade hans försök att förvandla ungdomarna på Utøya 

till generiska datorspelsfiender då varit? Massakern blev 

kulmen på Breiviks internetradikalisering, en gränsöverskridande 

handling där den virtuella verkligheten 

slutligen smälte samman med den fysiska. 

De olika typerna av extremism är ur många aspekter 

spegelbilder av varandra. Nazisternas raskrig blir hos 

kontrajihadisterna ett kulturkrig, den evige juden får 

sällskap av den nye fienden muslimen. Jihadister håller 

alla västerlänningar ansvariga för kriget mot terrorismen. 

Kontrajihadisterna svarar genom att utmåla alla 

muslimer som extremister. I en ond cirkel av hat, rädsla 

och demonisering göder extremismerna varandra. Internet 

blir ett kraftfullt verktyg för att måla upp en svartvit 

bild av Den andre. Hat föder hat; rasismen kommer att 

fortsätta föröka sig. 

En viktig skillnad mellan de radikala krafterna är vilket 

inflytande de har. Där leder kontrajihadismen stort. 

Terroristen Anders Behring Breivik kritiserar multikulturalismen 

med samma skuldbeläggande retorik riktad 

mot invandrarna som europeiska politiker. Den antimuslimska 

rörelsens genomslag borde rimligtvis göra den 

farligare än den marginaliserade och välövervakade vit 

makt-miljön. Ändå graderas den lägre ned på hotbildsskalan. 

Tentaklerna som sträcker sig in i den parlamentariska 

170


sfären misstolkas som att den antimuslimska rörelsen 

saknar våldspotential. Men på internet ser vi hur påstådda 

demokrater verkligen resonerar: ”[Migrationsminister] 

Billström bör snarast elimineras från vårt land, djävla 

landsförrädare”, som SD-politikern Ronny Esbjörnsson 

uttryckte det på Avpixlat. Hur vet vi att problemet omfattar 

Sverigedemokraterna som parti och inte enskilda 

partiföreträdare? För att det händer gång på gång; så ofta 

att det knappt ens är rubrikmässigt längre. 

Rapporten Blind spot? Security narratives and farright 

violence in Europe (2012) från det Internationella 

centret för kontraterrorism (ICCT) konstaterar angående 

Anders Behring Breivik: 

Den obekväma sanningen är att den centrala programpunkten 

i en terrorists narrativ delas av ledare för 

västeuropeiska regeringar – en aldrig tidigare skådad 

situation som leder till frågan … : Har den säkerhetspolitiska 

diskursen i mainstream skapat en miljö som 

möjliggör kontrajihadistiskt våld? 155 

Vit makt inkluderas sedan länge i exempelvis antiterrorismstrategier 

(men också den typen av extremism har 

underskattats i åratal jämfört med jihadismen). Frågan 

är om Anders Behring Breiviks dåd och den efterföljande 

strålkastaren på organiserat muslimhat kan ändra 

den prioriteringsordningen. I min intervju med Säpos 

analytiker Ahn-Za Hagström framgår att deras fokus 

ligger på att förebygga och förhindra fysiska handlingar, 

som vålds- och terrordåd. Att den organiserade rasismen 

blomstrar online är inte nödvändigtvis negativt för deras 

171

HOTET 

arbete, och det är förståeligt. Däremot kan vi ifrågasätta 

Säpos definitioner och hotvärderingar på området politisk 

extremism. Trots att en person ur den nätbaserade 

kontrajihadismen ligger bakom det värsta dådet av en 

enskild terrorist i Europas moderna historia, betraktas 

rörelsen fortfarande inte som ett hot. Trots att, för att 

citera den ledande terroristexperten Magnus Ranstorp, 

”han är värre än al-Qaida. Jag har aldrig sett någon som 

liknar Breivik. Aldrig.” 156 

Från fängelset tillåts Breivik fortsätta sitt korståg. Han 

har inte tillgång till internet. Men under 8–10 timmar per 

dag driver han sin propaganda- och rekryteringskampanj 

brevledes, i syfte att grunda ett extremistnätverk 

utanför och ett innanför europeiska fängelsemurar. Det 

råder ingen brist på intressenter. Den norske terroristen 

har i skrivande stund mottagit hundratals brev från 

hela världen. På Facebook poserar hans sympatisörer i 

rånarhuvor och medaljer och gör samma högerextrema 

hälsning med knuten näve som Breivik introducerade 

under rättegången. Flera av hans fans är unga tjejer, 

andra muskulösa män. De kommer från hela världen, 

från Finland till Australien. Det går inte att utesluta att 

några profiler skapats i syfte att locka fram extremister 

åt polis eller medier. Facebook meddelade förra året att 

över 83 miljoner av deras konton är fejkade, det vill säga 

icke godkända. Det motsvarar 8,7 procent av Facebooks 

användare. 157 Men det är inte troligt att alla Breiviks anhängare 

är påhittade personer. 

Anmärkningsvärt nog räknar den europeiska polisbyrån 

Europols årsrapport för 2011 inte in terrordåden 

172


i Norge under högerextrem terrorism – troligtvis för att 

den kategorin syftar på nynazistisk/vit makt-terrorism. 

Kontrajihadismen är alltså så ny för polis och säkerhetstjänst, 

att det inte ens finns plats för den i officiell 

statistik. Men Säpo har åtminstone inte stängt dörren för 

att ändra uppfattning om kontrajihadismen? 

– Nej, svarar Ahn-Za Hagström. En mer militant utveckling, 

mer våldsförespråkande och där vi också ser 

att de har viss förmåga att omsätta de här åsikterna i 

praktiken, det vill säga om kontrajihadister börjar använda 

systematisk brottslighet för att nå sina syften, då 

är det absolut relevant för Säkerhetspolisen att inkludera 

dem i det här begreppet [politisk extremism, förf. anm.]. 

Som tidigare nämnts reagerar allmänheten på högerpopulismen 

på ett annat sätt än på nynazism, som har en 

förmåga att väcka avsky och universella fördömanden. 

Därmed är vi också mindre vaksamma på och fördömande 

av de förstnämndas propaganda. Det här är inte 

ett problem som Sverige är ensamt om. Vi ser det över 

hela Europa, även i USA. 

– I Tyskland finns det en brist på medvetenhet om 

högerpopulistiska hemsidor och om grupperna och individerna 

som driver dem, bekräftar Berlinbaserade Maik 

Baumgärtner, journalist och författare specialiserad på 

extremhögern. Medan den högerextrema och nynazistiska 

scenen står under konstant bevakning i Tyskland, 

kan högerpopulister ”utan problem” sprida hat mot 

muslimer och invandrare. 

– Alldeles för ofta rapporteras inte rasistiska kom- 

mentarer och artiklar på de här sajterna till polisen, eller 

173

HOTET 

så anses inläggen inte vara brottsliga. Framför allt är det 

diskriminerande innehåll mot muslimer och islam som 

anses falla under yttrandefrihetslagstiftningen och därmed 

inte kan åtalas. 

Men bara för att obehagliga åsikter inte kan förbjudas, 

behöver vi inte ignorera dem. Internets form är inte 

förutbestämd. Det är inte ett statiskt landskap som vi 

reser in i och ut ur; dess innehåll omformas dagligen. Det 

innebär att vi kan påverka. 

Vad tjänar vi då på att bevaka och uppmärksamma den 

organiserade rasismen online? En hel del: 

• Internet visar upp de främlingsfientliga och högerpopulistiska 

partiernas osminkade ansikte. Här 

uttrycker de och deras stödtrupper vad de tycker och 

tänker, bortom slipade partiprogram. Det är ovärderligt. 

• Vi lär oss deras argument och kan därmed motarbeta 

dem och deras idéer med större precision. Var kan vi 

motarbeta dem? I stort sett överallt. Online, i kommentarsfälten 

och på deras egna webbsajter, och i den 

fysiska verkligheten – från riksdagsdebatter till rasisternas 

besök i skolorna. 

• Vi kan riskfritt hålla koll på miljön, exempelvis 

dess omfång, antal aktivister, hierarkier, kommande 

demonstrationer och internationella samarbeten. Tidigare 

krävdes att man infiltrerade miljön vilket, om 

man alls hade möjlighet, riskerade infiltratörens personliga 

säkerhet. Sådana försök kunde bara företas av 

en begränsad skara människor (polis, säkerhetstjänst, 

174


grävande journalister) och gav inte automatiskt värdefulla 

resultat. I dag kan alla wallraffa. 

• Tack vare internet kan vi upptäcka nya trender och 

tendenser inom olika grenar av den organiserade 

rasismen. Exempelvis en ökad hets mot romer, nya 

antijudiska konspirationsteorier som döljs under Israelkritik, 

nya argument mot muslimsk invandring, 

ökad militarisering och nya personmåltavlor. 

Är den högerextrema nätnärvaron därmed någonting 

positivt? Nej. Enligt min mening är den ett negativt 

fenomen. Bakom den står verkliga grupper, partier och 

individer som gör stor skada, för det demokratiska samhället 

och för enskilda individer som råkar komma i deras 

väg. Det är naivt att tro att de bara försöker uttrycka ett 

motstånd mot invandringen, eller att deras närvaro på 

nätet skulle minska deras farlighet i det verkliga livet. 

Internet stärker dem i deras hat, raderar ut nationella 

gränser och hjälper dem att knyta band med likasinnade, 

låter nya generationer komma i kontakt med deras destruktiva 

värld och främjar militanta aktioner – bland 

mycket annat. Däremot kan vi utnyttja deras nätnärvaro. 

Rörelsen är i dag mycket enklare att bevaka än om de 

skulle bedriva underjordisk verksamhet. 

Internet kan omöjligen stå opåverkat av de värden – 

ras, klass, kön – som präglar den fysiska världen. Vem 

skapar innehållet? Vem är det som läser? Avsändare och 

mottagare är ofta lika privilegierade alternativt ignorerade 

som ute i den verkliga världen. 

Låt oss inte glömma den personliga aspekten. Hur 

175

HOTET 

hamnade jag här? Hur ser min egen internetbubbla ut, 

och hur har den format mig? Det är frågor som medvetna 

nätanvändare borde ställa sig. 

Nätet existerar inte i ett vakuum. Det både påverkar 

och påverkas av skeenden offline. I vilken politisk 

och samhällelig kontext framförs budskapet? Vilka 

stämningar appellerar man till? Vi kan inte förstå fenomen 

som nätradikalisering om vi inte först granskat 

de främlingsfientliga partierna och deras ideologier. 

Den antimuslimska rörelsen på nätet kapitaliserar på, 

och göds av, de politiska framgångarna för partier som 

Front National i Frankrike. Ett effektivt motarbetande 

av främlingsfientligheten i den fysiska världen kommer 

naturligtvis att få positiva följder för nätklimatet, och 

vice versa. 158 

De olika nätsfärerna befinner sig inte heller på olika 

nivåer. De tillhör alla det öppna internet, tillgängliga via 

Google och de sociala medierna. Hur bör vi se på det faktum 

att förföljelser, hot och extrem propaganda existerar 

sida vid sida med demokratiaktivism? Kan internet även 

fortsättningsvis beskrivas i så odelat positiva termer när 

det möjliggör så mycket negativt? 

Internet är inte ett ”gott” verktyg som ger röst åt de 

ohörda, hjälper demokratiutvecklingen och stjälper 

diktaturer. Det kan lika gärna användas för förtryck av 

oliktänkande och av avvikande åsikter. I nuläget är perspektivet 

skevt då forskning, debatt och mediebevakning 

fokuserat så starkt på internet som en positiv kraft för 

exempelvis människorättskämpar. Men nya medier är 

inte lika med mer demokrati. En tidigare marginaliserad 

176


främlingsfientlig och antidemokratisk rörelse har med 

internets hjälp växt till en betydande kraft i Europa. Som 

vi har sett i avsnittet om radikalisering har nätet till och 

med potential att forma radikaler till terrorister, det kanske 

största hotet mot demokratin av alla. 

Sammanfattningsvis behövs ett aktivt deltagande från 

hela galleriet av ovan nämnda aktörer för att få till stånd 

en förändring av nätklimatet: IT-företag (som rent krasst 

kommer att skada sina varumärken om de inte agerar 

mer effektivt), brottsbekämpande myndigheter, antirasistiska 

organisationer, lärare, journalister, jurister och 

politiker. Och, inte minst, vanliga nätanvändare. 

Min slutliga rekommendation riktas därför till dig som 

läser denna bok. Ge dig ut på en ideologisk upptäcktsfärd 

på nätet. Klicka dig runt och se vad som engagerar de 

främlingsfientliga. Vad gör dem rosenrasande, hur ser 

deras samhällsutopier ut, hur många konspirationsteorier 

kan du hitta? Sannolikt kommer du att bli upprörd, 

kanske till och med skrämd över allt hat du stöter på. 

Försök då att inte smälla igen datorlocket. Dra i stället 

svärd mot skrivbordskrigarna och använd teknologin till 

någonting positivt. 

Kampen mot rasism och intolerans är inte en kamp 

som kan vinnas en gång för alla. Ändå måste den föras 

av varje ny generation. I vår tid kommer många av de 

avgörande slagen att ske på internet. 

177

Responsen 

Hur samhället bemöter skrivbordskrigarna

Fria att hata 

Samma lagar gäller på internet som i den fysiska världen. 

Nätsajter lyder fortfarande under svensk lag, även om de 

saknar utgivarbevis. Så låter det från de brottsbekämpande 

myndigheterna och från juridiskt håll. Men hur ser det ut i 

praktiken? Få anmälningar leder någon vart. Anonymiteten 

på nätet ger ett nästan hundraprocentigt skydd åt skribenter 

och kommentatorer. Lägger man dessutom sin sajt på 

en utländsk server – vilket de flesta kontroversiella aktörer 

gör; amerikanska servrar dominerar – kan man komma 

undan med att förtala, hota och hetsa. 

”Det är uppenbart att brottet [mot personuppgiftslagen, 

förf. anm.] inte går att utreda”, skriver till exempel Åklagarmyndigheten 

i sitt skäl till att inte inleda en förundersökning 

mot en svensk högerextrem webbtidning år 2008. Motiveringen 

är lika kort som nedslående: ”Anmälan avser 

hemsidan www.info14.com. Hemsidan ligger på en server 

i Texas, USA och är registrerad på en [NN] med adress i 

Kalifornien, USA. Med hänsyn härtill är det uppenbart att 

brottet inte går att utreda.” 

I många länder står myndigheterna inför samma dilemma, 

trots att lagstiftningen varierar. Som svaren från 

internationella experter på högerextremism visar (se Bilaga 

s. 242) är problemet globalt. ”Denna typ av material har 

ökat på internet under senare tid, vilket sannolikt sammanhänger 

med att ’nätet’ har visat sig vara något av ett 

181

Responsen 

juridiskt vakuum.” 159 Så skriver historikern Heléne Lööw 

om den svenska extremhögerns fiendeuthängningar på 

nätet – i en bok som utkom för 15 år sedan. Att säga att 

den juridiska utvecklingen på internet har varit eftersatt är 

alltså ingen överdrift. Men i dag kretsar debatten främst 

kring det motsatta problemet, det vill säga inskränkningar i 

yttrandefriheten på nätet. 

Hur kommer det sig att vi inte har lyckats kväsa hat 

och extremism på nätet, trots att internet har blivit en så 

integrerad del av vardagslivet? Det är inte logiskt att upprätthålla 

juridiska och moraliska frizoner i den ena sfären. 

Målet måste vara att det som är juridiskt eller socialt 

oacceptabelt i den fysiska världen inte heller ska vara lagligt 

eller acceptabelt på internet. 

182

De juridiska utmaningarna – frågor och svar 

Varför får extremistiska sajter skydd av amerikanska 

servrar? 

Därför att det amerikanska skyddet av yttrandefriheten är 

så starkt under Första tillägget (First Amendment) – och för 

att den internationella dimensionen gör det alltför juridiskt 

komplicerat att agera från Europa. 

Först och främst: En server är en dator som tillhandahåller 

webbtjänster, exempelvis hemsidor. Serverdatorn kan 

vara placerad var som helst i världen men USA dominerar 

i dessa sammanhang. Det är olagligt för servrarna att hysa 

sajter som tillhör terroristorganisationer, sprider terrorbudskap 

eller informerar om hur man tillverkar bomber eller 

andra massförstörelsevapen. Där är den amerikanska lagen 

tydlig. De servrar som ändå gör det begår ett brott. Men 

det är förstås inte alla extremistiska eller rasistiska sajter 

som är så uttalat extrema. 

Internetleverantörerna är ofta omedvetna om att de 

hyser terrorister eller extremister på sina servrar. 160 De 

extrema grupperna kommer knappast att upplysa dem 

om sina syften. Internationella människorättsorganisationer 

och andra icke-statliga organisationer gör sitt bästa för att 

uppmärksamma internetleverantörerna på problematiska 

sajter, men kämpar mot en oöverblickbar mängd hatiska 

sajter och inlägg. 

När det gäller uttalanden som kan uppfattas som hets 

183

Responsen 

mot andra folkgrupper är den amerikanska lagstiftningen 

mer långtgående (tillåtande) än den svenska, förklarar Daniel 

Westman, forskare i IT-rätt vid Stockholms universitet. Om 

ett yttrande är straffbart enligt svensk rätt, men tillåtet 

enligt amerikansk, kommer det svenska rättsväsendet inte 

att få någon hjälp av USA med att få fram den bevisning 

från internetleverantörerna som krävs för att visa vem som 

ligger bakom yttrandet. 

Inte ens när svenska åklagare vänder sig direkt till USA? 

– Nej. Jämför med hur det svenska rättsväsendet skulle 

agera om amerikanska myndigheter skulle begära hjälp – till 

exempel med anledning av något som har stått i Expressen. 

Om de skulle vilja veta vem som har skrivit en anonym 

artikel skulle svenska myndigheter säga: ”Nej, i Sverige är 

den informationen skyddad av yttrandefriheten, så vi kan 

tyvärr inte hjälpa er.” 

Men även den svenska yttrandefrihetslagstiftningen är 

långtgående och därmed apart ur ett internationellt hänseende, 

noterar Westman. Det händer inte sällan att svenska 

myndigheter hamnar i situationen att folk i utlandet tycker 

att ”det är väl inget konstigt att man ska kunna få reda på 

det? Vi ska ju åtala den här personen.” Även i fall där vissa 

saker är otillåtna enligt amerikansk rätt kan det bli problem 

för Sverige: 

– Då är det mer en fråga om en åklagare kommer att 

begära ut den informationen, hur mycket hjälp kan vi få. I 

fallet med Radio Islam var det samma problematik, de flyttade 

också till USA. Där hade man långtgående misstankar 

om vem det var, men kunde inte bevisa det. Den information 

som behövdes för att se vem som faktiskt gjorde 

184

någonting på sajten kunde man inte hitta för att sajten låg i 

USA. 

De flesta islamistiska webbsajter ligger på västerländska 

servrar, främst i USA. Särskilt absurt blir det när jihadistiska 

terrorister i Irak uppmanar till mord på amerikaner 

– från servrar i Texas eller Washington. 161 Men även den 

amerikanska extremhögern utnyttjar sitt lands frikostiga 

lagstiftning. De har till och med satt upp egna servrar i 

syfte att sprida hatpropaganda. Så här låter det i en hackad 

mejlkonversation där en aktivist, som håller på att få sin 

nazistsajt nedstängd på grund av brott mot användarvillkoren, 

har fått tips om en ny, välvillig serverägare: 

från Cole Mossey 

till bart@alsbrook.com 

datum Lör, jul 10, 2010 kl. 15:15 

ämne Hosting 

Var hälsad Kamrat 

Jag heter Cole A. Mossey och Dave hänvisade mig till dig 

angående värdtjänster (hosting)! Jag äger 2 Domännamn som 

jag skulle vilja ha på din server! 

1 www.whitepowerskinheads.com kommer att innehålla 

minimalt med information. främst skrivna verk som rör 

Skinheads och Skinheadideologi. 

2 www.nationandrace.com kommer att innehålla ett stort 

antal videor! Den kommer att ha 30 minuters-videor 5 dagar i 

veckan! En daglig videosändning om du så vill! Jag skulle också 

vilja arkivera videorna! 

Skicka mig ett meddelande och säg vad kostnaden skulle bli och 

var någonstans vi bör börja! 

”Inte en dag utan kamp” 

Hälsningar 

Cole A. Mossey 

185 

De juridiska utmaningarna – frågor och svar

Responsen 

Tre dagar senare får nätaktivisten svar: 

Hej Cole, 

Jag tar prick $10 i månaden. Jag skickar dig en räkning vid ett 

tillfälle den första varje år $120 Så om du börjar i augusti skulle 

det vara för 5 månader ( $50 per domän) Sedan, den 1 januari, 

$120 för 2011 per domän. 

Det här är Blood & Honours server så den blir angripen och 

utsatt för DOS-attacker mer än någon annan vit makt-server på 

nätet. Men på grund av det har jag också den bästa säkerheten 

på nätet. 

Reglerna är, ingenting olagligt. Förutom det har du full 

yttrandefrihet. 

… 

-Bart- 

Konversationen visar att personliga kontakter fortfarande 

är viktiga inom extremhögern, särskilt för den militanta 

gren som måste ha ett högt säkerhetstänkande. Serverägaren 

i mejlet ovan, Bart, äger den huvudsakliga Blood & 

Honour-sajten, www.bloodandhonour.com. Personen som 

satte Cole i kontakt med Bart har därför först tvingats gå i 

god för att Cole är en genuin och pålitlig aktivist: 

från DDSWAIM1@aol.com 

till bart@alsbrook.com 

datum Tor, jul 8, 2010 kl. 20:31 

ämne Hosting. 

Hej Bart, 

Jag hoppas att allt är väl och att värmen inte håller på att döda 

dig. Det är varmt och fuktigt som fan här i NY. 

186

Hur som helst, anledningen till att jag kontaktar dig är att det 

finns en genuin snubbe som har en webbsajt och han har den 

inte hos en yttrandefrihetsvärd och de kommer att stänga av 

honom väldigt snart för brott mot användarvillkoren. 

Jag sa till honom att du kanske skulle kunna hjälpa honom, det 

verkar som om hans sajt inte tar upp särskilt mycket bandbredd 

och han är en supporter av Blood & Honour, han har till och med 

en länk/banner till en B&H-sajt. 

… 

Den här brodern har mycket att erbjuda, han är ung. Men, 

väldigt frispråkig om vad han tror på. Så, om du kan hjälpa 

honom vore det verkligen grymt. 

Hälsningar, 

Dave~ 162 

Att extremistnätverk sätter upp sina egna servrar är kanske 

främst en fråga för polis och säkerhetstjänst, som redan 

har grupper som Blood & Honour under bevakning. Men 

alla de tusentals hatsajter som ligger på vanliga amerikanska 

servrar, hur kommer vi åt dem? 

– Om någon skriver olagliga inlägg på internet och befinner 

sig i Sverige, då gäller svensk lag, även om servern som 

inläggen lagras på skulle vara placerad i någon annan stat, 

förklarar Benjamin O J Boman, jurist specialiserad på förtal 

på internet. 

Den enda möjlighet som Boman ser för att få bukt med 

problemet är att svensk polis och åklagarväsen utvecklar 

ett samarbete, antingen med det amerikanska rättsväsendet 

eller med de största internetleverantörerna, så att 

information om innehavare kan utlämnas effektivt. 

– Företagen borde även som ”goodwill” kunna förbinda 

187 


Responsen 

sig att vid tydliga lagbrott utlämna uppgifter. Men det skulle 

sannolikt gå emot de integritetsriktlinjer som uppställts i 

dag. 

Dessutom kommer polis och åklagares eventuella 

samarbeten över Atlanten inte att hjälpa den som utsatts 

för förtal, som i regel behöver göra hela utredningen själv. 

– Jag har svårt att se någon lämplig lösning på problematiken, 

i och med att den innehåller för komplicerade frågor 

av internationell art, konstaterar Boman. 

Vad krävs för att en svensk internetleverantör ska lämna 

ut information som identifierar en användare? 

Polis och åklagare har sedan tidigare kunnat begära ut de 

uppgifterna om det finns misstanke om brott som kan leda 

till annan påföljd än böter. Förtal kommer inte upp till den 

nivån, men hets mot folkgrupp gör det. Enligt brottsbalken 

16 kap 8 § är det förbjudet att hota eller uttrycka missaktning 

för folkgrupper, eller andra grupper av personer, med 

anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung 

eller religion. 

Den 1 juli 2012 trädde en lagändring i kraft som gör att 

den information som krävs för att identifiera nätbrottslingar 

– IP-adresser, abonnemang med mera – även får lämnas ut 

i fall som bara ger bötesstraff. Men förtalsbrottet omfattas 

av så kallad särskild åtalsprövning, så jurister bedömer att 

lagändringen ändå inte kommer att förändra något rörande 

nätförtal. 

188

Kan internetoperatörer vägra att lämna ut information? 

Nej, de är skyldiga att göra så enligt lag när polis och 

åklagare begär det. I övrigt har de tystnadsplikt. 

Anonymiseringstjänster som Dold.se, är de lagliga? 

Ja, det finns ingen lag som förbjuder dem. Flera jurister jag 

talat med menar dock att man bör diskutera om de ska 

åläggas en loggningsskyldighet, det vill säga att de måste 

spara alla användaruppgifter ifall polis och åklagare behöver 

dem (när en användare misstänks ha begått ett brott). 

Nätforskare bedömer att omkring 700 000 svenskar aktivt 

gömmer sig på internet med hjälp av anonymiseringstjänster. 

163 

Är det lag på att även nättidningar och bloggar ska ha en 

ansvarig utgivare? 

Nej. En ansvarig utgivare är den person som är juridiskt 

ansvarig för innehållet. Främlingsfientliga sajter som Avpixlat 

väljer medvetet att inte ha någon ansvarig utgivare. Saknas 

utgivarbevis ska fallet inte prövas av JK utan av en vanlig 

åklagare. Det är i första hand personen som skrivit det 

brottsliga inlägget på sajten utan utgivarbevis som kan 

ställas till svars. Vilket förstås blir svårt om inte han eller 

hon skriver under med sitt riktiga namn – och det är därför 

sajter som Avpixlat inte är intresserade av utgivarbevis 

(samtidigt som konsekvensen för sajter utan utgivarbevis 

blir att också de som medverkar till brott kan straffas). 164 

– Att överhuvudtaget tillhandahålla en offentlig anonym 

blogg med kommentarer torde vara olagligt enligt lagen om 

ansvar för elektroniska anslagstavlor. Men problemet är att 

189 


Responsen 

ett sådant brott – vilket begås av den som tillhandahåller 

Avpixlat – inte kan utredas, eftersom webbhotellet ligger i 

utlandet, säger Benjamin O J Boman. 

Civilrättsprofessor Mårten Schultz anser att det måste 

utvecklas juridiska ansvarsmodeller som innebär att även 

sådana brott som begås på bloggar kan kommas åt. Men 

hur ska man få de bloggar och sajter som blomstrar just 

på grund av ansvarslöst innehåll att frivilligt ta straffrättsligt 

ansvar? 

– Genom att tvinga dem, menar Schultz. När det gäller 

förtal på en blogg som inte har utgivarbevis svarar som 

utgångspunkt den som själv kränker. Vi vet dock någorlunda 

säkert att en blogginnehavare som modererar kommentarer 

också ansvarar för de inlägg som godkänns. 

En offensiv linje i stil med Schultz förslag verkar vara en 

god idé, förutsatt att man kan identifiera de drivande krafterna 

bakom sajten ifråga. De anonyma personerna bakom 

Avpixlat gör i ett mejlsvar till Medievärlden klart att det 

är lönlöst att vänta på att de självmant ska inse värdet av 

ett tryckfrihetsrättsligt skydd. Deras val att inte ha någon 

ansvarig utgivare är bland annat: 

… en konsekvens av det svenska politiska klimatet där öppet 

invandringskritiska stigmatiseras, utsätts för trakasserier från 

vänsterextrema grupper och individer, straffas av fackföreningar 

och omgärdas av en beröringsskräck, en rädsla att det 

som drabbar honom också kan drabba mig. Det är lite som 

att vara regimkritisk i det forna DDR – de flesta var det men 

ingen vågade vara det öppet av rädsla att hamna i onåd och 

ingen vågade stödja den som hamnat i onåd. 165 

190

Enligt den så kallade BBS-lagen är dock sajter som saknar 

utgivarbevis ändå skyldiga att ha koll på det som skrivs i 

kommentarsfälten. Ett slags minimiansvar hos sajter som 

Avpixlat är alltså att inte förhålla sig passiva när det till 

exempel förekommer hets mot folkgrupp. 

– Ska man ha en strategi för att komma åt dem enligt 

BBS-lagen, då ska man lägga ned lite resurser på att 

systematiskt underrätta dem om allting: ”Det här påstår 

jag är hets mot folkgrupp, och det här”, för då måste de 

ta ställning till det, säger Daniel Westman vid Stockholms 

universitet. 

– Låter de yttranden som uppenbart utgör hets mot 

folkgrupp ligga kvar kan den som driver tjänsten straffas 

enligt BBS-lagen. Eftersom de inte har utsett en ansvarig 

utgivare så faller de inte under den särskilda grundlagsregleringen. 

Därmed finns det inget hinder mot att polisen 

gör en vanlig husrannsakan för att ta reda på vem det var 

som fällde yttrandet. 

Men det går ju inte att göra en husrannsakan när personerna 

bakom sajten är hemliga? 

– Då kan man åtminstone göra en undersökning på 

webbhotellet och begära ut uppgifter därifrån, och sedan 

göra ett beslag av datorerna – där kan det finnas loggar – 

så det går ju att nysta upp. Man får fråga sig hur allvarligt 

brottet är, vilka utredningsåtgärder som kommer att finnas 

tillgängliga. BBS-lagen förutsätter lite att man har ett case, 

att du kan visa att sajten systematiskt förhåller sig passiv, 

trots att man har kännedom om de olagliga kommentarerna. 

191 


Responsen 

Vad är BBs-lagen för något? 

Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (SFS 

1998:112, ”BBS-lagen”) stadgar att om någon besökare 

uppenbart gör sig skyldig till uppvigling eller hets mot 

folkgrupp, publicerar barnpornografi eller bilder/filmer som 

utgör olaga våldsskildring måste den ansvarige för webbplatsen 

ta bort det olagliga materialet. Anders R Olsson 

konstaterar dock i .SE:s rapport Yttrandefriheten på nätet: 

en guide om gränserna för det tillåtna på nätet (2009) att 

lagen inte är tydlig med vilka tidsramar som avses: 

… så mycket står klart att den som äger eller sköter den 

elektroniska anslagstavlan måste göra vissa ansträngningar 

för att hålla den ren från de uppräknade brotten. Han/hon 

måste regelbundet ägna åtminstone någon tid åt att läsa och 

kontrollera vad andra publicerar. Skulle någon tipsa om att 

något brottsligt har dykt upp på webbplatsen är den ansvarige 

skyldig att undersöka saken snabbt. 166 

BBS-lagen kan användas för att utkräva ansvar från extremister 

– även om de står passiva och ser på. 

– Det normala är ju annars att du aktivt måste göra 

någonting för att anses främja ett brott, säger Daniel 

Westman vid Stockholms universitet. Men BBS-lagen säger 

att om du tillhandahåller vissa typer av tjänster, till exempel 

en forumtjänst där användarnas inlägg går rakt ut och du 

inte kontrollerar dem på förhand, då kan du – även om du 

inte skulle ses som gärningsman själv – åtminstone hållas 

ansvarig. Det gäller inte alla typer av brott, men bland annat 

hets mot folkgrupp. 

192

Finns det extremister som tar ansvar för det de skriver? 

På sätt och vis. Det finns faktiskt flera högerextrema 

(snarare än ”bara” främlingsfientliga) sajter som har valt att 

ha en ansvarig utgivare. Men de högerextrema står redan 

utanför det demokratiska samhället och har inte mycket 

att förlora på att dömas. Till skillnad från Avpixlat har de 

inte kopplingar till ett riksdagsparti – Sverigedemokraterna 

– och behöver inte tänka på sitt eget eller andras rykte. 

Att straffas av makthavare kan till och med vara en fjäder 

i hatten för extremister. Det bekräftar att ”systemet” är 

emot dem, vilket ger gruppen en eftersträvansvärt hård 

image och ökar kamplystnaden hos deras aktivister. 

Hösten 2011 dömdes Emil Hagberg, då ansvarig utgivare 

för militanta Svenska motståndsrörelsens webbtidning 

(Patriot.nu, numera Nordfront.se) för hets mot folkgrupp. 

Straffet blev en månads fängelse. Sajten hade förhandsmodererade 

kommentarer, vilket innebär att sajtansvarige går 

igenom dem innan publicering, men en av dessa ansågs ändå 

bryta mot lagen om hets mot folkgrupp. 167 Kommentaren 

hade rubriken ”Invandrare upprättar rasistiska vägspärrar” 

och publicerades i april 2010. Personen som anmälde kommentaren 

hade särskilt hänvisat till uttrycken ”slå tillbaka”, 

”lägga händerna på en sån där jävla kulturberikare” och ”jag 

accepterar inte något skit från dessa jävla parasiter”. 168 Ett 

år senare, hösten 2012, dömdes Emil Hagberg återigen till 

en månads fängelse för samma brott. Denna gång innehöll 

kommentaren ifråga dödshot mot judar. 169 

Hösten 2012 bestämde Justitiekanslern (JK) att åtal skulle 

väckas mot Nordfront.se:s nuvarande ansvarige utgivare, 

Fredrik Vejdeland, om hets mot folkgrupp. JK misstänker att 

193 


Responsen 

artikelrubriken ”Negerpappa stoppar sitt barn i en tvättmaskin” 

kan vara rasistisk, liksom följande kommentar i en 

artikel om det grekiska nynazistpartiet Gyllene gryning: 

Det är rätta takter, det. Vi ska inte heller ta avstånd från våld 

mot rasfrämlingar på svensk mark. 

Vem ansvarar för efterhandsmodererade kommentarer? 

Ingen. Ja, märkligt nog visar det sig att ingen ansvarar för 

efterhandsmodererade artikelkommentarer, det vill säga 

sådana som publiceras direkt på en sajt utan redaktionell 

förhandsgranskning. Låt oss titta på ett exempel. Den 

rasistiska webbtidningen FriaTider.se har liksom Nordfront. 

se en ansvarig utgivare, Widar Nord. Men artikelkommentarerna 

är efterhandsmodererade – vilket innebär att 

personerna som skriver dem, inte Nord, är ansvariga för 

dem. Och kommentatorerna är förstås inte dummare än 

att de är anonyma. 

Så här kan olika kommentarer se ut under en artikel om 

invandring till Sverige: 

Vi skulle behöva 100 Breiviks i Sverige och Norge, för att 

kunna stoppa detta. 

Emigrerar gör vi först när alla möjligheter är uttömda och 

när det är riktigt kört. Därefter samlar vi oss på nytt i exil 

och för kampen utifrån för en förnyad kraftsamling där vi tar 

tillbaka landet och kör ut det samlade sverigefientliga packet. 

Ett enat folk kan aldrig någonsin krossas!!! 

Alle vanlige vettige mennesker i Europa forstår at dette går 

mot en katastrofe, de som står bak masseinnvandringen er 

onde krefter og de må stoppes med alle midler. 170 

194

Den 30 juni 2012 bestämde sig Svenska motståndsrörelsen 

för att upphöra med förhandsmoderering av kommentarer 

på Nordfront.se. Efter kontakt med JK ansåg redaktionen 

att de fått bekräftat att webbtidningar med utgivningsbevis 

inte måste förhandsmoderera (trots att BBS-lagen alltså 

stadgar att ägarna måste ha uppsikt över kommentarsfälten 

och ta bort uppenbart brottsliga yttranden): 

Icke-förhandsmodererade kommentarer kommer i praktiken 

innebära att vi lägger över mer ansvar på alla er som skriver 

kommentarer på vår sida. Det är nu upp till er att se till att 

ni inte skriver några olagligheter. Om någon politisk motståndare 

polisanmäler en kommentar kommer ärendet att 

gå till vanlig polis och åklagare. De kommer om de finner det 

påkallat att försöka hitta vem som skrivit kommentaren och 

i så fall ställa denne inför rätta. 171 

Sajter som FriaTider.se och Nordfront.se är alltså fria att 

sprida hat – så länge hatet är anonymt och placerat några 

millimeter under redaktionens egna texter. Flera jurister jag 

talat med menar att efterhandsmodererade kommentarer 

på sajter som har utgivarbevis och därmed skyddas av 

grundlagen är ett ohållbart fenomen. Juristen Benjamin O 

J Boman anser att frågan bör drivas i domstolarna så att 

rättsläget blir klart. 

Civilrättsprofessor Mårten Schultz vill att personen eller 

personerna bakom bloggen ska ha samma ansvar även för 

omodererade kommentarer, dock inskränkt till uppgifter 

som man kan visa att innehavaren faktiskt kände till. 

– I realiteten innebär det att ansvar inträder om man 

inte tar bort kommentarer som man uppmärksammats på. 

195 


Responsen 

så vad bör personer som drabbas av nätförtal, uthängningar 

och liknande göra? 

Agera – och lära sig skillnaderna mellan de olika brottstyperna. 

Den som anser sig utsatt för förtal måste själv driva 

målet, vilket sällan händer. 

– Det har i praktiken blivit amnesti om förtal sker på 

internet, konstaterar Daniel Westman vid Stockholms 

universitet. 

Men det finns fällande domar för nätförtal. Har man ett 

gediget fall bör det i teorin inte vara svårt att komma åt 

bloggare och andra nätskribenter som är öppna med sin 

identitet. En sverigedemokratisk kommunfullmäktigeledamot 

dömdes till exempel hösten 2010 för att ha förtalat 

en vänsterpartistisk politiker. De felaktiga uppgifterna om 

att denna skulle ha varit mordmisstänkt men släppt i brist 

på bevis hade sverigedemokraten hämtat hos Avpixlats 

föregångare, Politiskt Inkorrekt. 172 Genom att sprida uppgifterna 

gjorde han sig skyldig till en allvarlig kränkning, ansåg 

rätten. 

Benjamin O J Boman bedömer att chanserna är goda att 

få högerextrema skribenter som på icke grundlagsskyddade 

webbplatser (till exempel privata bloggar och Facebookväggar) 

agerar under eget namn dömda för förtalsbrott. 

– Den enskilde får då själv väcka talan mot den som 

framfört förtalande påståenden, förklarar Boman. Åtskilliga 

sverigedemokrater har i tvistemål blivit skyldigförklarade 

för förtalsbrott som begåtts av dem själva eller av användare 

på deras bloggar. Den som publicerar någon annans 

förtalande kommentar, ansvarar för innehållet i den. 

Vissa sajter är omöjliga att komma åt. Dessvärre gäller 

196

det en av de värsta förbrytarna, Flashback, som räknas som 

en elektronisk anslagstavla enligt BBS-lagen. Det innebär 

att innehavaren bara har ansvar för vissa brott, som hets 

mot folkgrupp. Men det skulle troligtvis inte ens gå att få 

Flashback dömd för det, eftersom forumet ligger på en 

amerikansk server och saknar officiella företrädare. Grundaren 

Jan Axelsson förbjöds i praktiken efter en svensk 

rättegång 2003 att driva diskussionsforum i Sverige och 

registrerade därför Flashback Forum först i Storbritannien 

och sedan, år 2010, i USA. Forumet är alltså dubbelt garderat 

genom både serverns och företagets utlandsplacering. 

Jan Axelsson står dock fortfarande bakom Flashback. 173 

Den diskussionstråd som handlar om mig innehåller såväl 

hot som lögner och förtal från högerextrema personer. 

Jag har upplyst ansvariga på Flashback om detta utan att 

få svar, än mindre en radering av inläggen ifråga. När jag i 

researchsyfte registrerade mig på forumet och skrev ett 

inlägg där jag önskade få kontakt med användarna och höra 

hur de resonerar, för att inkludera svaren i denna bok, 

raderades inlägget (med hänvisning till att det var reklam 

för den här boken) och jag stängdes tillfälligt av. Så mycket 

för sajtens slogan, ”Yttrandefrihet på riktigt!” 

Många är drabbade och känner liksom jag en stor 

frustration. Flashback har sopat igen sina spår. Är det så att 

man måste acceptera den delen av internet? frågade jag 

Datainspektionens generaldirektör Göran Gräslund. Kommer 

det någonsin gå att komma åt sådana sajter? 

– Jag känner visst missmod. Det pågår hela tiden aktiviteter 

för att hitta globala normsystem. Vi har väldigt 

mycket samverkan inom EU och alltmer samverkan med 

197 


Responsen 

våra amerikanska motsvarigheter – de har ju ett helt annat 

system, men de har ändå rätt mycket resurser för att bevaka 

Google och sådant. Så det är möjligt att det finns vissa 

tendenser i rätt riktning, medan andra är i totalt fel riktning. 

Om man nu skulle få ordning på sådant som ligger i USA 

så finns ju nya världsdelar som skapar nya problem, fortsätter 

Göran Gräslund. 

– Vi är många gånger maktlösa. Och jag förstår mycket 

väl att det är oerhört frustrerande att bli uthängd på nätet. 

Sådana som du blir det ju utifrån er professionella uppgift. 

Det är också väldigt många unga som kränks för sådant 

som händer i deras privatliv och som är totalt förödande 

för dem. 

Om vi talar helt fritt, om önsketänkande, finns det några 

befogenheter som du önskar att Datainspektionen hade? 

– En sak man kan utreda är om vi har de instrument vi 

behöver för att hjälpa enskilda personer. Som det är nu får 

vi in ett klagomål, sedan kan vi konstatera att det här var 

ett brott mot personuppgiftslagen. Och så kan vi, om det 

är ett straffbart brott, gå till polisen. Men om det inte är 

det, då är det upp till personen själv att begära skadestånd 

och ta tag i en sådan fråga, och det är ju ganska mödosamt. 

Vi skulle kunna ha i uppdrag att begära skadestånd, att 

driva sådana frågor i domstol. 

Ett annat alternativ, säger Gräslund, är att Datainspektionen 

”i solklara fall” skulle kunna ha möjlighet att utfärda 

böter – något som liknande myndigheter i andra länder har, 

bland annat norska Datatilsynet. 

198

Vad gör vanliga medier åt hatet under deras nätartiklar? 

En hel del, lyckligtvis. Efter Norgeattackerna i juli 2011 

bestämde sig många svenska medier för att ta sitt publicistiska 

ansvar i kommentarsfälten. Redan året innan hade 

flera tidningar börjat se över kommentarsfunktionen, men 

nu skedde det på bred front och med större insikt om 

problemet. Många utgivare tycktes förstå att hatiska inlägg 

varken bidrog till diskussionen eller var försvarbara i skenet 

av terrordåden, som ju utfördes av en person som var 

aktiv i den nätbaserade kontrajihadiströrelsen. 

Åsikter som framförs om exempelvis invandring förlorar 

sin legitimitet om vi får reda på att avsändaren har fördomsfulla 

eller rent av hatiska åsikter om invandrare. Det är 

ett av skälen till att anonymiteten i kommentarsfälten är så 

problematisk; vi vet inte vem som ligger bakom. Källskyddsargumentet 

för anonymitet (som fortfarande framförs då 

och då), det vill säga att användare måste få vara anonyma 

ifall de vill tipsa tidningarna om känsliga nyheter, är svagt i 

det här fallet. Sådana kontakter tas via mejl, telefon eller 

brev, inte i kommentarsfälten. 

På internet är det svårt att avgöra hur omfattande en 

högljudd grupp egentligen är. De rasistiska aktörerna vill 

av naturliga skäl uppfattas som så många som möjligt. Ofta 

misstänks koordinerade kampanjer ligga bakom överfulla 

kommentarsfält, frenetiskt länkande och annan nätaktivitet 

som kommer som ett brev på posten vid exempelvis ett 

brott begånget av invandrare. Kraften i den främlingsfientliga 

reaktionen kan imponera på icke-rasistiska läsare. 

Därför har de ansvariga utgivarna ett publicistiskt ansvar 

att inte låta sin produkt kapas av personer med en agenda 

199 


Responsen 

som går stick i stäv med mainstreammediernas demokratiska 

uppdrag. 

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson sammanfattar 

det bra när han under den märkbart lättade rubriken 

”Hejdå till rykten och lögner” meddelar att kommentarsfunktionen 

under hans blogg stängs av: 

En dagstidning som värnar tryck- och yttrandefrihet, måste 

också värna rätten att låta även obekväma röster komma till 

tals. Men den som formulerar sig på Expressen.se måste följa 

våra regler om att hålla god ton, och om det förtroendet 

missbrukas – då måste vi ta vårt redaktörsansvar. 174 

Flera medier, däribland svenska dagstidningar, har 

försökt lösa problemet med rasistiska och sexistiska 

artikelkommentarer genom att outsourca (lägga ut) kommentarsfunktionen 

till Facebook. Därmed tvingas den 

läsare som vill kommentera en text logga in med sitt 

Facebookkonto och stå för sina åsikter med sitt riktiga 

namn. Om man inte skapar en fejkad Facebookprofil, vill 

säga – men det är åtminstone mer omständligt än att bara 

skriva in ett falskt namn i avsändarfältet. Å andra sidan kan 

vi nu notera att förvånansvärt många läsare har fortsatt 

att hata under sina egna namn. Att tvingas stå för det man 

skriver blev en förbättring, men inte en markant sådan. 

Med kommentarssystem som det i mediebranschen 

populära Disqus måste kommentatorerna också logga in. 

Dock kan användarnamnet vara precis vad som helst. Du 

kan alltså skapa användaren ”Ultranationalist” och sedan 

börja sprida din propaganda. Men andra läsare har möjlighet 

att trycka på ”anmäl” när exempelvis högerextrema 

200

aktivister attackerar kommentarsfältet. En baksida med 

outsourcingen av inloggningstjänster är att medierna frånsäger 

sig en del av ansvaret. Tidningarna bör tillhandahålla 

sina egna anmälningsmöjligheter för extremistiskt material. 

I nuläget är det främst externa företag som Facebook eller 

Interaktiv Säkerhet i Varberg som tar hand om problemen. 

Kan man jämföra situationen med nätextremism med 

barnporr på internet? 

Det skulle kunna tyckas ligga nära till hands att jämföra extremhögerns 

hatsajter med pedofilernas. Men på de sajter 

där barn utnyttjas sexuellt är lagöverträdelserna mycket 

tydligare än i de främlingsfientliga fallen. När polisiära och 

juridiska insatser sker mot ”barnporr” (ett uttryck som de 

som motarbetar övergrepp mot barn vänder sig mot) på 

nätet, finns det inte heller någon politisk grupp som kan 

ta anstöt av aktionen, eller anse sig ha fått sina rättigheter 

inskränkta av att inte få komma till tals. 175 

Vad gör polisen? 

Det skiljer sig förstås åt från land till land. Säpos chefsanalytiker 

Ahn-Za Hagström poängterar att hon inte är jurist 

och att det i Sverige är JK som hanterar hets mot folkgrupp, 

men säger: 

– Det handlar i grunden om olika lagstiftningar och olika 

sätt att betrakta det här på. Jag vill också förtydliga att 

det inte bara är vit makt-anhängare eller de aktörer som 

Säkerhetspolisen följer som begår hets mot folkgrupp. 

Brottsförebyggande rådets statistik visar att det är en relativt 

liten del av hatbrotten som kopplas till vit makt-miljön. 

201 


Responsen 

Kanske handlar det också om andra erfarenheter hos 

polisen i utlandet, och därmed andra bedömningar, föreslår 

hon. 

– Vår erfarenhet är att extrema åsikter inte alltid hänger 

ihop med extrema handlingar. Därför är hets mot folkgrupp 

på internet inte lika intressant för oss; det skulle inte 

påverka brottsligheten, som vi ser det. 

Hur ofta kontaktar polisen det stora webbhotellet Loopia 

och ber om hjälp att få fram information? 

– När det gäller det här ämnet [extremhögern/hatbrott, 

förf. anm.] så är det ytterst sällan, säger Jimmie Eriksson på 

Loopia. En gång om året? Knappt. Jag har faktiskt inget fall i 

minnet där polisen har kontaktat oss angående det här. 

I alla ärenden utom en kategori, ekonomisk brottslighet, 

är det ytterst sällsynt att polisen kontaktar Loopia. Från 

allmänheten får de ungefär ett ärende i veckan. 

– Då är det allt från ”någon har tagit min bild”, ”någon 

har snott min hemsida”, ”de snackar skit om mig” – ja, allt – 

till barnpornografi. 

Ett annat tänkbart skäl till den svenska polisens ointresse 

är vårt (i jämförelse med länder som Storbritannien) unika 

och nästan fundamentalistiska skydd för yttrandefriheten. 

En annan tolkning är den som lyfts fram genomgående i 

denna bok, nämligen att toleransen för rasism ökat i och 

med att internet och särskilt sociala medier fört in extrema 

åsikter i mainstreamen. Vi har börjat acceptera de mörka 

sidorna av nätet på grund av de många positiva sidorna. 

Detta föranleder en central fråga: Bör vi försöka agera mot 

varje enskild yttring av rasism i ett oändligt hav av sådana 

202

inlägg, eller ta det onda med det goda och acceptera 

nätklimatet så som det ser ut i dag? 

Vintern 2011 lanserade det norska justitie- och beredskapsdepartementet 

webbsajten www.radikalisering.no, där 

lärare, ungdomar, föräldrar och andra kan få information 

om radikalisering och våldsbejakande extremism och hur 

man går tillväga om man är oroad över att en person i 

ens närhet håller på att radikaliseras. Justitieminister Grete 

Faremo erkände vid webbsajtens lansering att den norska 

polisen varit för dålig på att efterforska extrema nätmiljöer 

i kampen mot terrorismen. 176 Den norska kriminalpolisen 

Kripos har också en tipstelefon för olagliga rasistiska yttringar 

på nätet. 177 

I Sverige är privatpersoner välkomna att lämna upplysningar 

till Säkerhetspolisen. 

– Säpo kommer aldrig ensamt att kunna förebygga 

och förhindra den här typen av åsikter, strömningar och 

brottslighet, säger Ahn-Za Hagström. Vi behöver det civila 

samhället för att kunna ge oss en fingervisning, ett uppslag 

på var vi kan börja leta. Vi kan inte – och ska inte – söka 

igenom hela internet, varje dag. 

Det kan handla om att en person ur civilsamhället 

uppfattar vissa varningssignaler, som ett förändrat eller 

avvikande beteende hos en person, och sedan talar om 

det för polisen, eller kontaktar Säpo direkt. Då kan Säkerhetspolisen 

bedöma om det finns en avsikt och en förmåga 

att utgöra ett hot, förklarar Hagström. Även Datainspektionen, 

som inte är en stor myndighet, säger att de är 

beroende av att allmänheten är vaksamma på nätet och 

203 


Responsen 

uppmärksammar dem på brott mot personuppgiftslagen. 

Webbhotellet Loopia skulle inte heller klara av att gå 

igenom alla sina sajter på egen hand. I Sverige har de över 

800 000 domännamn. 

– Att kontrollera alla dem, varje dag, varje sekund, ”vad 

har de på sin sida?” – det är helt omöjligt för oss, säger 

Jimmie Eriksson. 

Säg att jag är en extremist och vill kartlägga mina politiska 

motståndare på en hemsida, och så vänder jag mig till 

er. Måste jag godkänna några regler först? 

– Ja. Det beror på vad du köper hos oss; köper du en 

domän så måste du godkänna våra domännamnsvillkor. Du 

måste även godkänna toppdomänens villkor. Köper man 

sedan också ett webbhotell, då måste man godkänna våra 

webbhotellsvillkor. Och där framgår det tydligt att man 

måste följa svensk lag. Gör man inte det så har vi rätt att 

stänga sidan. 

Men ni har ju ingen möjlighet att hålla koll på alla? 

– Nej, så är det. Vi är extremt beroende av tips. Vi gör 

ju våra egna kontroller. Vi scannar våra domännamn och 

tittar på om det nu är ett porrord eller vad det kan vara. 

Men det behöver inte betyda att det är någonting; sidan 

behöver ju inte vara det man tycker att det låter som. 

Dessvärre är många av de personer som är inblandade i 

kriminalitet väldigt kreativa och påhittiga, konstaterar Jimmie 

Eriksson. De använder sällan samma personnummer, 

men personnumret måste vara äkta för att kunna registreras. 

Däremot kan det vara ett stulet personnummer. Men 

kunder svartlistas inte, utan kan öppna nya konton efter att 

204

ha blivit nedstängda. Många kunder har bara sitt domännamn 

hos Loopia och servrarna någon annanstans. USA är 

det vanligaste landet. Det enda polisen då får ut av Loopia 

är domänägaren, men det är ändå allmän information som 

vem som helst kan få tag på genom att göra en så kallad 

”Who is”-sökning på nätet. Domännamn från .se är hemliga 

för privatpersoner, men inte för företag. .Com släpper ut 

allt. Och .nu, som tillhör den lilla ön Niue utanför Australien, 

släpper inte ut någonting och är väldigt attraktiv om 

man vill vara anonym, sammanfattar Jimmie Eriksson. 

Varför ser det egentligen ut så här? 

Det finns en rad anledningar. Både användare och nätpublicister 

kan sakna kunskap om att deras publiceringar faktiskt 

bryter mot lagen. Ett ökat medvetande, exempelvis genom 

riktade informationskampanjer, om vad som får skrivas 

och inte på nätet är därför en god början. Sajten Kränkt. 

se har tagits fram av Datainspektionen för att informera de 

som har blivit kränkta på nätet om hur de kan agera – men 

också hur man själv kan bete sig för att inte kränka andra. 

Sajtens språk är enkelt att förstå och den vänder sig främst 

till unga människor. 

Vad mer gör Datainspektionen? 

Datainspektionen gör så mycket de kan, inom sitt uppdrags 

ramar. Kränkt.se är mer en form av hjälp till självhjälp. 

Datainspektionens uppgift är att skydda individens integritet 

i IT-samhället. De ska också sträva efter att på ett tidigt 

stadium upptäcka och förebygga hot mot den personliga 

integriteten. 

205 


Responsen 

Man kan inte anmäla brott som förtal, hot och övergrepp 

mot barn till Datainspektionen – det gör man till polisen 

(www.polisen.se). Hets mot folkgrupp på internet anmäls 

till Justitiekanslern, JK (www.jk.se), om det sker på en 

grundlagsskyddad webbplats med ansvarig utgivare. Annars 

är det allmänt åtal. 

I vad som skulle kunna signalera en ny, tuffare linje har 

Datainspektionen polisanmält Avpixlat för dess publicering 

av känsliga personuppgifter i migrationsdomar (Migileaks). 

Avpixlat tror inte att de kan bli dömda på grund av sina 

servrars utlandsplacering (”våra servrar finns heller inte i 

Sverige så Migileaks befinner oss strängt taget inte inom de 

svenska censurlagarnas jurisdiktion” 178 ). Men det stämmer 

inte, enligt juridisk expertis. 

Avpixlat har försvarat sig med att de ägnar sig åt journalistik, 

vilket skulle göra att de inte kan dömas. Men det 

finns en gräns för vad som kan anses ha ett journalistiskt 

ändamål, kontrar Datainspektionens generaldirektör Göran 

Gräslund: 

– När det gäller Migileaks är det väldigt mycket som 

faller in under journalistiskt ändamål. Sedan kan man ha 

åsikter om de åsikter som framförs. Men det mesta faller in 

under det. Men, vi tycker att de går alldeles för långt när de 

systematiskt publicerar domar som många gånger innehåller 

väldigt känsliga personuppgifter. 179 

Avpixlat har ju liksom många andra främlingsfientliga sajter 

valt att inte ha någon ansvarig utgivare. Hur kan ändamålet 

vara journalistiskt om man inte har något utgivarbevis? 

– Det journalistiska ändamålet gäller för alla, även privatpersoner, 

som väljer att debattera på nätet och driva 

206

loggar. Så det här med journalistiskt ändamål är inte bara 

för journalister. Det är för alla. 

Är det verkligen rätt? Man skiljer ju mellan exempelvis 

läkare och de som håller på med new age-healing; de 

sistnämnda har inga läkarlicenser. 

– Det vore ju en fruktansvärd uppfattning om man 

måste vara utbildad för att få uttrycka åsikter och delta i 

debatten. 

Fast yttrandefriheten är en sak, att alla människor får tala 

fritt. ”Journalistiskt ändamål” borde väl syfta på just – journalistik? 

– Nej, det gör inte det. Utan det syftar på rätten att 

uttrycka åsikter, att delta i debatten. Det är mycket genomtänkt, 

att det inte ska vara en exklusiv rätt för massmedia 

som är etablerade. Så det är en del i det demokratiska 

bygget, så att säga. 

Att polisanmälan skulle handla om politisk förföljelse (!), 

vilket Avpixlat hävdar (”det är myndighetsutövning på en 

nivå som vi är vana vid att se i totalitära diktaturer men 

som inte anstår ett land som vill kalla sig demokratiskt” 180 ), 

avfärdar Göran Gräslund å det bestämdaste. 

– Det är inte en politisk bedömning vi gör överhuvudtaget. 

Det vi tittar på är, ”Är det här [brott mot] 

personuppgiftslagen eller inte?”. Och det är egentligen den 

svåraste uppgiften Datainspektionen har; att hitta gränsen 

mellan det område vi ska låta bli, på grund av att vi har en 

fri rätt att debattera och uttrycka åsikter i Sverige, och det 

som faller in under personuppgiftslagen som ska skydda 

den enskildes integritet. 

Ännu finns ingen klar gräns, berättar Göran Gräslund, 

207 


Responsen 

även om det finns ett eller annat tidigare rättsfall som har 

försökt att definiera den. När Datainspektionen väljer ett 

ärende som Migileaks är det för att få fram en tydligare 

gräns. Vad är okej och vad är inte okej? 

– Jag har föreslagit att för att slippa den här gränsdragningen 

mellan vad som är journalistiskt och 

grundlagsskyddat, och vad som är personuppgiftslagen, så 

borde man fundera på en kriminalisering av grova kränkningar 

– oavsett var de äger rum. Om det är i en tidning 

eller på en blogg. 

Det finns en enorm mängd sajter som sprider främlingsfientlig 

propaganda. De har lyckats hitta ett juridiskt glapp 

i och med att de kan lägga sitt material på amerikanska 

servrar. Därför är det spännande att se på andra sätt att 

komma åt dem. Hur goda chanser har ni att få Avpixlat 

dömda? 

– Jag vågar inte spekulera i det, faktiskt. Det är ju som du 

säger – det här att man lägger sin verksamhet på en server 

som är utomlands, det är i och för sig inget juridiskt hinder 

för oss att gå till domstol. Problemet med det är att det 

kan vara svårt att hitta den man ska åtala. Så det har med 

utredningsproblemen att göra. 

Rent juridiskt spelar det egentligen inte så stor roll var 

servern är, om man kan hävda att materialet är skrivet av 

en svensk för svenskar eller för någon som befinner sig i 

Sverige, understryker Gräslund. 

– Då gäller svensk personuppgiftslag. Men du har alldeles 

rätt i att det tekniskt sett är väldigt svårt. Och amerikanerna 

lämnar ju otroligt sällan ut sådana här uppgifter. 

208

Hur ser framtiden ut? 

Inte särskilt ljus. Många jurister understryker hur svårt det 

skulle vara att utforma nätregler som är godkända från 

yttrandefrihetssynpunkt. Och den fortsatta lockelsen i 

möjligheten att begå brott under anonymitet ligger som en 

mörk skugga över nätjuridiken. 

– Jag ser det bristande ansvaret som det största problemet, 

säger juristen Benjamin O J Boman. 

Anonymiteten blir ett hinder för rättvisan, menar han. 

Om alla drabbade hade kunnat finna en ansvarig för de 

inlägg som skrivits om dem hade den rättsliga processen 

kunnat gå smidigt och många av de dilemman som tagits 

upp här kunnat undvikas helt. 

– Ljusskygga individer och sammanslutningar förefaller 

dock inte vara det minsta benägna att frångå sin anonymitet, 

utan gömmer sig bakom amerikanska personer eller 

webbhotell för att undkomma lagföring. Framtiden ser inte 

ljus ut så länge utredningsmöjligheterna är små och brotten 

inte kan prioriteras eller ens utredas av rättsväsendet. 

ska de som drabbas ge upp? 

– Jag har ibland blivit uppringd av personer som råkat 

riktigt illa ut, och så ställer de frågan: ”Kan ni göra någonting?” 

Och jag har sagt: ”Nej, egentligen inte”, berättar 

Datainspektionens Göran Gräslund. Om man inte kan 

beveka upphovsmännen bakom Flashback, om man inte 

kan beveka de amerikanska myndigheterna så att de lämnar 

ut information som behövs för att driva fallet, då är det 

oerhört svårt. 

Kanske står hoppet till en opinionsbildande debatt om 

209 


Responsen 

förtal, hets mot folkgrupp, uthängningar och liknande brott 

på nätet. Ämnet måste i sedvanlig ordning hamna högre 

upp på den politiska agendan för att saker ska hända och 

de brottsbekämpande myndigheterna börja ta problemet 

på allvar. Redan i sin förra Sverigerapport från år 2005 

uppmanade ECRI, Europarådets kommission mot rasism 

och intolerans, de svenska myndigheterna att lagföra och 

straffa rashets på internet. I sin senaste rapport (september 

2012) noterar man med oro hur problemet med nätrasism 

bara har växt i Sverige sedan dess. ECRI uppmanar därför 

våra myndigheter att ”öka sina ansträngningar att bekämpa 

rasistiska uttrycksformer på internet”. 181 

Det behövs också fler prejudicerande domar. Civilrättsprofessor 

Mårten Schultz har spekulerat i om det inte är 

möjligt att lagföra de Avpixlatmedarbetare som är kända 

vid namn för medhjälp till hets mot folkgrupp eller upphovsrättsbrott. 

182 Det skulle vara ett effektivt sätt att slå hål 

på nätanonymitetens immunitet. 

Om du driver en verksamhet med uppsåt att den ska 

kunna användas för att begå vissa typer av brott, något 

som inte alltid är lätt att bevisa, så kan du hållas ansvarig 

för medhjälp till användarnas brott. Det berättar Daniel 

Westman. 

– Går det att identifiera sådana personer kan de hållas 

ansvariga för att de ”främjar en brottslig gärning med råd 

och dåd”, som lagen uttrycker det. 

Så gott som alla jag talat med – från jurister till poliser 

– understryker vikten av att anmäla. Om exempelvis 

nättrakasserier eller förföljelser pågår under en längre tid 

finns då tidigare anmälningar som bevis. Det är alltid bra att 

210

ha dokumentation. Och om tillräckligt många människor 

börjar uppmärksamma, fördöma och aktivt gå i clinch med 

rasisterna, kan vi kanske få till stånd en förändring. I stället 

för att vänja sig vid att det blir allt högre tonläge på nätet 

bör allmänheten reagera, menar till exempel Datainspektionens 

Göran Gräslund. 

– Både anmäla hit och gå till polisen och även naturligtvis 

kontakta dem som publicerar uppgifterna i första hand. 

Och tala om att ”det här är inte okej”. 

211 


Verktygen – att dra svärd mot 

skrivbordskrigarna 

Låt oss börja med ett praktiskt exempel på hur man kan 

dra svärd mot skrivbordskrigarna. På bara några minuter 

kan vem som helst komma igång med en motoffensiv. Så 

här gjorde jag: 

Först startade jag ett gratis mejlkonto hos Gmail.se med 

adressen ”reportracismonline@gmail.com”. Man kan välja vilken 

typ av adressnamn som helst, antingen någonting anonymt 

eller ett personnamn – och det går självklart bra att använda 

sin vanliga mejladress. Men det är inte en dum idé att använda 

en pseudonym om man vill gå i clinch med extremhögern, för 

att undvika obehagliga mejl eller till och med hot. 

Därefter startade jag ett gratis konto på Facebook 

knutet till min nya mejladress; också det gick snabbt. Sedan 

är det dessvärre en enkel uppgift att hitta rasistiska inlägg 

att anmäla. Ett exempel: En svensk man bosatt i utlandet 

har tusentals vänner och hans Facebookvägg är fylld av 

rasistiska länkar. Ett inlägg länkar till en artikel som beskriver 

hur muslimer i Schweiz chockats över att styckade 

grisdelar dumpats på deras moské. ”Bra initiativ…!” tycker 

mannen. Det faller under hat mot religiös eller etnisk grupp, 

vilket bryter mot Facebooks användarvillkor. Det gör också 

de kommentarer som liknar muslimer vid cancer, och som 

anser att man bör kasta styckade grisdelar på alla platser 

där det finns en moské. 

212

Aktar man sig inte kan Facebookanmälandet förvandlas 

till ett heltidsjobb. Det kan vara smart att bevaka ett antal 

utvalda sidor (eller bara en enda) kontinuerligt, i stället för 

att surfa runt på Facebook på måfå. De högerextrema och 

främlingsfientliga sajter som nämns i den här boken har i 

de flesta fall också Facebooksidor. De är en bra början. Via 

deras länkar kan man sedan få en överblick över till exempel 

den antisemitiska Facebooksfären. 

Tyvärr är det även på Twitter enkelt att hitta hatiska inlägg. 

Sök till exempel på någonting stötande rasistiskt, som 

”fucking muslims” (”jävla muslimer”), och hundratals tweets 

– för grova för att citera – radar upp sig på skärmen. Men 

till skillnad från Facebook kan man inte anmäla inlägget 

direkt genom en klickruta. Man måste gå till Twitters 

förstasida och där välja Support (eller Hjälp, på svenska), 

support.twitter.com. Därifrån är det en ganska krånglig väg 

till anmälningsformuläret (direktadress: support.twitter. 

com/forms/abusiveuser 183 ). 

Oavsett om du upptäcker hat och extremism skrivet av 

främlingar som du vill agera mot, eller om du personligen 

är utsatt, gäller samma sak: ta alltid en så kallad skärmdump 

(ett foto av det du ser på datorskärmen) och spara i din 

dator som bevis. Det är inte säkert att inlägget ifråga ligger 

kvar på internet tills du behöver det nästa gång. På nätet 

finns instruktioner om hur man tar en skärmdump i olika 

typer av datorer. 

I sociala medier som Facebook, YouTube och Twitter 

är det själva inläggen eller användarna som kan anmälas. 

Extre mistiska sajter bör rapporteras till internetleverantören 

ifråga. Ju fler som ringer eller mejlar in, desto bättre. 

213 

Verktygen – att dra svärd mot skrivbordskrigarna

Responsen 

Men är det inte ett problem att det här är vinstdri vande 

företag? Det kanske finns en gräns för vad de är intresserade 

av att göra. Skulle det hjälpa att det blir en debatt? 

– Ja, en debatt hjälper ju, tror Datainspektionens 

generaldirektör Göran Gräslund. Och det är just för att 

IT-företagen är lönsamhetsdrivande som det spelar roll 

vad kunderna tycker. Om kunderna med en röst säger att 

”det här är åt helvete”, ja, då måste ju företaget anpassa sig. 

Så det är du och jag – medborgare, användare – som kan 

påverka i vilken riktning vi går. 

Sociala medier kan med fördel användas för att försöka 

stänga en sajt. Sådana aktioner är mer punktinsatser än 

långsiktiga strategier för att bekämpa nätextremismen 

(långsiktiga åtgärder är till exempel att lära ut källkritik för 

internet och, naturligtvis, att arbeta mot rasism offline). 

Dessa aktörer är dessutom svåra motståndare på grund 

av deras skicklighet att hålla sig precis innanför lagens 

ramar. Men oavsett detta, och oavsett om sajten senare 

återuppstår under annat namn, har man skickat en signal till 

personerna bakom: internet är inte en fullständig frizon för 

hat. 

Internationella erfarenheter visar att uthängningar av 

extremistiska sajter har effekt. Efter att ha exponerats reagerar 

ofta deras internetleverantörer genom att självmant 

stänga dem. 184 Sajterna behöver inte bryta mot lagen – det 

räcker med att de bryter mot internetföretagens regler. 

SilentRegister.com är en kanadensisk internetleverantör 

som erbjuder anonymitet för personerna bakom sajter som 

svenska Avpixlat. I sina användarvillkor skriver företaget 

att de har rätt att stänga konton samt ge ut personlig 

214

information (när lagen kräver det) om bland annat följande 

är applicerbart: 

… det kommer till SilentRegisters kännedom att du använder 

SilentRegisters tjänster för att delta i, sponsra eller gömma 

din koppling till olagliga eller moraliskt förkastliga aktiviteter, 

inkluderande men inte begränsat till aktiviteter som är skapade 

för, ämnade för eller på andra sätt … förtalar, skämmer 

ut, skadar, smädar, hotar eller trakasserar tredje part: (iii) 

bryter mot delstaters eller federala lagar i USA och/eller 

utländska territorier; (iv) involverar hatbrott, terrorism och 

barnpornografi; (v) är olagliga, vulgära, obscena, inkräktar på 

en tredje parts privatliv, rasligt, etniskt eller på annat sätt 

förkastligt … 185 

Datainspektionens informationssajt Kränkt.se riktar sig 

främst till ungdomar och berättar hur man kan agera om 

man kränkts på nätet, och hur man bör göra för att själv 

inte kränka andra människor. Kränkt.se är en bra början, 

men Sveriges vuxna skulle behöva en större och mer sofistikerad 

sajt. En god förebild är True Vision (Report-it.org. 

uk), som drivs av polisen i England och Wales och specifikt 

motarbetar nätbaserade hatbrott, det vill säga brott där 

motivet är ras, sexualitet, religion, kön eller handikapp. 

Onlineformulären för anmälningar förenklar processen 

oerhört – dataformuläret skickas direkt till anmälarens 

lokala polisdistrikt – och uppmuntrar medborgare att 

agera. Polisen är dessutom en tung avsändare, tyngre än 

de NGO:s och ideella föreningar som i andra länder står 

bakom liknande sajter. Signalen är att engelsk och walesisk 

polis tar nätrasismen på allvar. 

215 


Responsen 

Enligt forskningsnätverket EU Kids Online har 13 procent 

av de barn som stött på en nätrisk (exempelvis sexuella 

inviter från vuxna) använt sig av rapporteringsverktyg på 

nätet. Forskarna understryker att de inte kan säga om 

den relativt låga användningen beror på att det inte fanns 

anmälningsverktyg tillgängliga, om de är svårfunna eller 

svåranvändbara, eller om barn och ungdomar föredrar 

andra strategier, som att prata med en förälder eller lärare. 

Men två tredjedelar av de som rapporterat problem är 

nöjda med tjänsten. 186 Verktygen möter uppenbarligen ett 

behov och därför borde man satsa mer på att göra dessa 

kända, lättillgängliga och lättanvända. 

Det juridiska dilemmat kan sammanfattas genom att 

betrakta nätaktivismen genom skrivbordskrigarens ögon. 

Om du och dina handlingar står över lagen, varför sluta? De 

kommer knappast att upphöra med att sprida sitt hat och 

sin propaganda för att PK-maffian/etablissemanget/judarna 

vill det. Snarare kan det sporra dem till ännu mer frenetisk 

aktivism. Det står alltså klart att förtal, hot och hets mot 

folkgrupp på nätet måste få kännbara konsekvenser. Hatspridarna 

bör hela tiden känna att de är inom räckhåll för 

lagens långa arm – inte som i dag, immuna och onåbara. Då 

krävs fler prejudicerande domar, det vill säga att rättsväsendet 

statuerar exempel genom fall som kan användas som 

guide vid framtida, liknande händelser. 

Men de enskilda fallen måste även ses i sitt sammanhang, 

där näthatet är ett nytt men redan utbrett samhällsproblem. 

Åklagarna i Sverige har i väldigt låg grad gått 

till domstol för brott mot personuppgiftslagen, berättar 

216

Datainspektionens generaldirektör Göran Gräslund. Delvis 

kan det vara för att man prioriterar andra brott som anses 

viktigare. 

– Men det kan också vara för att man inte i tillräcklig 

grad förstår att … Jag menar, en fysisk misshandel leder 

till skador. Men de skador en kränkning på nätet kan 

leda till, de kan vara precis lika djupa och svåra. Och det 

kanske man inte riktigt har förstått. Man ser det som ett 

enskilt ärende i stället för en företeelse som måste bekämpas. 

Alltför stor börda läggs på de enskilda personer som 

utsätts för näthat och liknande. Det blir offret, inte 

förövaren, som får ta ansvar. De utsatta uppmanas av 

experter att lägga tid och kraft på att ”ta kontroll över sina 

nätidentiteter”. Sådana motåtgärder gör inte bara att polis 

och rättsväsende kan fortsätta att se mellan fingrarna på 

potentiella lagöverträdelser. De exkluderar också barn, 

ungdomar och ovana nätanvändare, som inte kan förväntas 

driva privata nätkampanjer. 

Och så har vi det eviga problemet med amerikanska 

servrar. 

– Personligen tror jag att en ökad harmonisering och 

ökat samarbete mellan olika länder är nödvändigt om man 

tycker att det här med öppenhet och frihet på nätet är 

viktigt, och vill undvika utvecklingen med blockering och att 

olika länder sätter upp sina firewalls, föreslår Daniel Westman, 

forskare i IT-rätt vid Stockholms universitet. 

Serverdilemmat bör betraktas i skenet av att nätrasisterna 

funnit en kompletterande väg att slippa nedstängning 

och åtal, nämligen att använda ett kodat, icke-åtalbart 

217 


Responsen 

språk. Använder man en eller båda dessa strategier är man 

alltså i stort sett skyddad. 

Inom EU debatterar man just nu ett nytt regelverk som 

ska ersätta personuppgiftslagen (PuL). Det har funnits olika 

syn mellan EU-länderna på frågorna kring anonymitet och 

rätten att vara anonym, men detta kommer att tvinga 

EU-länderna till harmonisering av sådana här frågor, menar 

Göran Gräslund. Det krävs ingen nationell lagstiftning utan 

detta gäller så fort det har trätt i kraft på EU-nivå. 

– Har du hört den här metaforen om grodan? Om du 

sätter en groda i ljummet vatten, och sakta höjer temperaturen, 

så kokar grodan till slut. Däremot om du stoppar 

ned grodan i kokande vatten, då hoppar den ut. Och det 

är det som är metaforen; vi håller på och sakta hettar upp 

vattnet. Det är det som händer på nätet. 

Lagen om hets mot folkgrupp – Sveriges motsvarighet till 

andra länders hate speech-lagar – är ett potentiellt kraftfullt 

verktyg mot rasism som borde kunna appliceras på den 

organiserade rasismens hemsidor. Men lagen har kallats en 

papperstiger. Justitiekanslern, som hanterar frågor om förundersökning 

och åtal när det är fråga om tryckfrihets- eller 

yttrandefrihetsbrott, har varit mer benägen att fria än fälla. 

Det i stort sett okända Clean IT Project har initierats 

av regeringarna i Nederländerna, Tyskland, Storbritannien, 

Belgien och Spanien. Projektet, som inleddes i juni 2011 

och avslutas i mars 2013, har som mål att motverka terroristers 

och extremisters användning av internet. Hittills 

tycks det främst handla om att samla centrala aktörer till 

rundabordssamtal som kommer att utmynna i rekommendationer 

snarare än lagstiftning. 

218

Studien Countering online radicalisation (International Centre 

for the Study of Radicalisation and Political Violence, 

2009) föreslår att myndigheterna fokuserar på individerna 

bakom de problematiska sajterna snarare än på sajterna i 

sig. Dessa extremister är få till antalet, och det är onekligen 

svårare för dem att själva flytta till ett land bortom hemlandets 

lagstiftning än vad det är att flytta sajterna till juridiskt 

immuna zoner. Ett gott förhållande mellan IT-industrin och 

de brottsbekämpande myndigheterna är nödvändigt för att 

detta ska fungera, eftersom det oftast bara är IT-företagen 

som kan fastslå internetanvändares identitet. 187 

Det räcker inte att framgångsrikt stänga extremistiska 

sajter, eftersom en så stor del av internet numera 

handlar om användargenererat innehåll – från personliga 

Facebooksidor och bloggar till inlägg på Twitter och i kommentarsfälten. 

Det är omöjligt och inte önskvärt att stänga 

dessa spridningsplatser, och det är lika omöjligt att ha 

koll på all rasism som sprids där, varje minut, dygnet runt. 

Ingenting hindrar heller de nedtagna sajterna eller deras 

innehåll från att återuppstå på andra servrar. Och de sajter 

där överträdelserna räknas som mindre allvarliga förbrytelser 

– som förtal – går inte att komma åt alls. Därför krävs 

förebyggande arbete för att åstadkomma en attitydförändring, 

både hos dem som sprider hatmaterial och hos vanliga 

användare som kan bli mer benägna att anmäla. 

En utveckling att hålla koll på är den omfattande reformering 

av förtalslagarna som i skrivande stund planeras i 

Storbritannien. Sajter som Facebook och Twitter kommer 

troligtvis, för de användare som begär det, att tvingas 

avslöja identiteterna på de användare som trakasserat dem. 

219 


Responsen 

I gengäld kommer internetleverantörerna att ges utökade 

skyddsmöjligheter från att bli stämda. Tanken är att utsatta 

individer ska kunna ta saken i egna händer och i så hög 

utsträckning som möjligt lösa problemen utanför rättssalarna. 

188 

– Internet kan användas av skrivbordskrigare i ljusskygga 

syften. Men det kan ju faktiskt också användas av det 

godas riddare, menar Googles policychef David Mothander. 

Internet ger oss så många möjligheter. Du kan med hjälp av 

internet sprida – vem det är som har gjort dokumentärerna 

om Förintelsen, Steven Spielberg – du kan med hjälp 

av internet sprida den kunskapen på ett sätt som gör det 

fullkomligt omöjligt att förneka Förintelsen, på ett sätt som 

du förr aldrig hade kunnat göra. 

Den colombianska FARC-gerillan stötte på oväntat motstånd 

2008 när Facebookgruppen ”En miljon röster mot 

FARC” lanserades. Tusentals medlemmar samlades redan 

det första dygnet under gruppens slogan: ”Inget mer! Inga 

fler kidnappningar! Inga fler lögner! Inga fler mord! Inget 

mer FARC.” 189 I slutet av året hade gruppen över 300 000 

medlemmar. Liknande satsningar har gjorts mot rasism, i 

Sverige exempelvis via Facebookgruppen ”Sverigedemokraterna 

i riksdagen – Nej tack”. 

På Sveriges största forum för extremhögern, Nor disk.nu, 

går det att registrera ett konto utan att ha några personliga 

kontakter med rörelsen. Är man journalist, antirasist eller 

arbetar för någon myndighet som har behov av att kontrollera 

deras aktiviteter kan man enkelt sätta upp ett fejkat 

konto – så länge man anstränger sig lite för att få profilen 

220

att se genuint nationalistisk ut. Så ser det ut på många håll i 

det högerextrema nätuniversumet. 

Men mobilisering av demokratiska krafter är bara det 

första steget. Aktivism i sociala medier är menlöst om det 

inte leder till verkliga resultat. Risken är att nätaktivisterna 

känner sig nöjda och färdiga med sitt engagemang efter 

att ha klickat i en ruta, ändrat profilbild på Facebook eller 

återtwittrat någon annans Twitteruppmaning. Den som 

startar en Facebookgrupp, en specialsajt eller liknande bör 

därför ha en uttänkt strategi över hur, när och vart den 

mobiliserade kraften ska kanaliseras. 

När det gäller nätaktivism mot den organiserade rasismen 

kan det handla om att skapa medvetande om hat och 

hets mot folkgrupp på internet och vad vanliga människor 

kan göra åt det. En nätbaserad kampanj som informerar 

allmänheten om olika anmälningsverktyg har potential att 

förändra internetklimatet. Alla nätsatsningar bör ha konkreta 

mål, exempelvis att varje dag uppmärksamma intoleranta 

uttalanden och skriverier från SD-representanter och 

därmed försöka förhindra dem från att vara kvar i riksdagen 

efter valet 2014. 

Ett internationellt kontrajihadistmöte i Stockholm i 

augusti 2012 föregicks av den mest ”uppkopplade” antirasistiska 

protesten hittills i Sverige. Hashtaggar som #stoppaedl 

på Twitter gjorde att även människor utanför aktivisternas 

kretsar fick upp ögonen för att något var på gång. Men precis 

som extremhögern märkt är det ofta kombinationen av 

fysisk och nätbaserad aktivism som ger bäst resultat. Många 

använde till exempel Instagram, den populära tjänsten som 

direkt sprider ut mobilbilder i sociala medier, för att fota 

221 


Responsen 

protestplanscher på olika platser i staden; det vore svårt att 

fota en digital version och få den att se intressant ut. Och 

det första jag hörde om några större motprotester var inte 

via de sociala medier jag besöker dagligen, utan genom att 

få syn på en plansch på en av Stockholms huvudgator. 

Det svenska Twitterkontot Omavpixlat började våren 

2012 twittra ut intressant information om Avpixlat.info, 

från de vanligast förekommande orden (vilket kan belysa 

den här typen av sajters fixeringar) till övertramp från 

sverigedemokratiska partiföreträdare i Avpixlats kommentarsfält. 

Initiativet är lovvärt på alla sätt utom ett: 

avsändarnas anonymitet. Många tvekar att vidarebefordra 

information när källan och dess motiv är okända. I teorin 

kan personer från den antidemokratiska extremvänstern 

ligga bakom kontot – eller människor som har någonting 

otalt privat med Avpixlatredaktionen. Samma källkritik 

som vi bör lära barn och ungdomar måste vi själva använda 

oss av i sådana här fall, trots att Omavpixlat tycks stå på 

antirasismens sida. Strategin har i övrigt all potential att bli 

framgångsrik. Journalister är till exempel under historisk 

press att producera så mycket material som möjligt på så 

kort tid som möjligt, och är därför tacksamma för den här 

typen av tips och ”medborgargräv”. 

Till och med Wikipedia, det världsomspännande, demokratiska 

uppslagsverket där alla kan bidra, har anklagats för 

att vara kapat av extremhögern. Det pågår en ideologisk 

kamp, menade Wikipedia i Norges talesperson våren 

2012. 190 Johan Jönsson, svenska Wikipedias presskontakt, vill 

förtydliga att det inte är Wikipedia utan Wikimedia Norges 

(stödföreningens) ordförande som uttalat sig. 

222

– Och det han sa var lite mindre sensationellt: ”Det 

finns folk som delar Breiviks meningar bland användarna 

på Wikipedia, naturligtvis.” Sedan, lite senare: ”Det är ett 

problem att de mest aktiva användarna är en för likartad 

grupp. Fler bör ta ansvar, och särskilt skulle jag önska att 

fler kvinnor bidrog. Vi måste komma ihåg att detta är våra 

barns lärobok.” 

Ändå pågår ideologiska strider även på Wikipedia 

Sverige. 

– Det är klart att om man anser att ett enormt problem 

för Sverige är att Sverige håller på att ”islamiseras”, 

då tycker man att världens mest använda kunskapskälla 

ska skildra det. Men vi tycker inte, på det stora hela, att 

Wikipedia ska ge en bild av att Sverige befinner sig i ett 

förfall på grund av islamisering. Det är inte vad vi anser vara 

neutral information. 

Men så snart det blir en konflikt om något ämne, 

kommer fler än de som är direkt involverade att titta på 

artikeln ifråga, berättar Jönsson. Man kan också uppmärksamma 

användarna i Bybrunnen, det allmänna forumet på 

Wikipedia, att de behöver ta en titt på den infekterade 

nätdiskussionen ifråga. Här handlar det alltså om en mer 

neutral form av aktivism. Som Wikipediaanvändare tar man 

inte ställning mot högerextrema användare som exempelvis 

försöker skriva in falska uppgifter om Förintelsen, utan 

snarare för neutraliteten. 

– Jag tycker inte att man ska komma direkt och kasta sig 

in i de här diskussionerna, rekommenderar Johan Jönsson. 

Det är bra om man skapar några artiklar om saker som 

ligger en varmt om hjärtat först, så att man lär sig hur 

223 


Responsen 

Wikipedia fungerar. Man bidrar. För om du inte är aktiv på 

något annat sätt, då kommer det vara väldigt svårt för dig 

att vara neutral. Då finns risken att du är där och plötsligt 

driver din egen agenda. Och även om den agendan är 

vällovlig … Vi vill inte ha personer som bara är där för att 

driva en politisk agenda. Vi är ett uppslagsverk, vi vill vara 

neutrala. 

Är det märkligt att få reda på att Anders Behring Breivik 

var aktiv på Wikipedia? 

– Breivik har redigerat Wikipedia – han har inte varit 

vansinnigt aktiv, han har inte varit en av de centrala användarna, 

men absolut, Breivik har redigerat Wikipedia. Men 

nej, säger Jönsson. Det är inte ett stort problem för oss att 

just Breivik har gjort det. Det är ingen skillnad mellan om 

Breivik har redigerat Wikipedia eller om det är en finnig 

tonårskorsfarare som suttit i föräldrarnas källarrum och 

gjort det. Slutresultatet är detsamma. Någon är där för att 

vrida [artikeln] till en världsbild som vi inte vill ha. 

I många länder finns särskilda satsningar mot rasism och 

extremism på nätet. Redan 1997 grundade de federala ungdomsministerierna 

i Tyskland Jugendschutz.net i syfte att 

skydda minderåriga från skadligt innehåll på internet. Några 

år senare tillsattes en arbetsgrupp med specifikt fokus på 

extremhögern på nätet. Arbetsgruppen övervakar kontinuerligt 

dessa miljöer och lyckas i 80 procent av fallen den tar 

sig an stänga hatsajterna ifråga. Franska Ligue Internationale 

Contre Le Racisme Et L’Antisémitisme (LICRA, se även 

Bilaga s. 242) specialutbildar advokater om de juridiska problem 

som är kopplade till främlingsfientlighet på internet. 

Den holländska byrån mot nätdiskriminering, MDI, utbildar 

224

moderatorer på bland annat dagstidningarnas webbsajter i 

hur man tacklar rasismen i kommentarsfälten. 191 

Sedan 2012 har även Sverige ett liknande projekt, 

Nätvaro, som drivs av Diskrimineringsbyrån Uppsala och 

finansieras av Arvsfonden. Nätvaro är svensk kontaktpunkt 

för INACH (International Network Against Cyber Hate), 

som bland annat samlar in information från sina 20 medlemsorganisationer 

i olika länder och erbjuder expertråd åt 

dessa. Ännu är det för tidigt för att säga något om Nätvaros 

eventuella framgångar. Under hösten 2012 kommer 

de att börja ta emot anmälningar om exempelvis rasistiska 

påhopp i sociala medier. I många fall kommer de att erbjuda 

konkret hjälp, berättar verksamhetsansvariga Lina Gidlund: 

– Främst fall som gäller hatbrott och diskriminering, de 

som har den kopplingen. 

Förhoppningen är att många drabbade ska kunna agera 

själva. De andra medlemmarna i nätverket INACH har 

goda kontakter med företag som Facebook och YouTube. 

Knyter Nätvaro samma band kan processen att få bort 

stötande inlägg snabbas på. 

Nätvaro kommer att satsa på förebyggande arbete bland 

unga, särskilda utbildningskoncept som kan bidra till mer 

ansvarstagande internetanvändare. 

– Det är viktigt att tänka på att yttrandefriheten är 

en rätt att ha en åsikt, men det är inte en rätt att kränka 

andra människor, konstaterar Lina Gidlund. 

Prejudicerande domar är önskvärt för Nätvaro. Det 

skulle underlätta deras arbete, menar hon: 

– Då blir det lättare för oss att gå in och få bort saker, 

eller säga till och kunna referera till den eller den domen. 

225 


Responsen 

Ett problem är att organisationer som INACH, INHOPE 

(International Association of Internet Hotlines) och Sveriges 

Antidiskrimineringsbyråer fortfarande är ganska okända. 

Det finns helt klart ett behov av att informera allmänheten 

om deras existens. Mindre organisationer riskerar att 

avvecklas på grund av brist på stöd och bidrag, de tyngre 

aktörerna riskerar att förvandlas till forum för inbördes 

beundran med konferenser besökta av samma deltagare år 

efter år. 

Utvärderingar av insatser mot rasism är mer ovanliga än 

tillfälliga satsningar. Vi vet dock att olika strategier fungerar 

olika bra beroende på vilka länder de appliceras i, bland 

annat på grund av dessa länders politiska situation och 

historia. Utbildning är ett av få verktyg mot rasism som har 

visat sig fungera på bred front. Skolans roll är därför central. 

Den europeiska statistik från forskningsprojektet EU Kids 

Online som presenterats tidigare i den här boken tycks 

bekräfta det. Föräldrar överskattar ofta sina barns digitala 

kompetens – det är viktigt att inte skolorna gör detsamma. 

Tankesmedjan Demos, som granskat den digitala populismen, 

är en av många expertröster som understryker 

vikten av digital mediekunnighet (digital literacy). Demos 

propagerar för att detta ska bli en del av skolschemat. Ulf 

Dalquist är forskningsansvarig vid Statens medieråd som på 

regeringens uppdrag genomför en studie om extremism på 

nätet. Uppdraget ska inte redovisas förrän den 1 juni 2013, 

men Dalquist kan redan nu säga att han ser behovet av en 

utökad satsning på mediekunnighet för unga, för att öka 

deras motståndskraft mot antidemokratisk propaganda. 

226

– Att lära sig att själv kunna kritiskt förstå och analysera 

olika medieformer och medieinnehåll är det bästa sättet att 

kunna genomskåda falska budskap, menar han. 

Ulf Dalquist pekar på att internationella erfarenheter har 

visat att riktade mediekampanjer där man pekar ut vissa 

budskap från vissa rörelser som falska är kontraproduktiva. 

Kampanjerna kan i stället leda till att de redan aktiva radikaliseras 

ytterligare, eftersom etablissemanget pekar ut dem 

som outsiders. 

– En potentiellt lyckad satsning borde i stället vara 

generell, både i bemärkelsen att den ska komma alla till 

godo – genom att mediekunnighetsundervisningen ges i 

grundskolan – och att den berör alla former av budskap, 

oavsett ideologiskt innehåll. 

Rekommendationen som Statens medieråd landar i blir 

därför att utbilda fler lärare i mediekunnighetsundervisning, 

så att de i sin tur kan lära sina elever. 

– Jag tror inte att mediekunnighet är någon universell 

dunderkur som löser alla problem, men det är åtmin stone 

ett försök att åtgärda en medial problematik. 

Den prisbelönta kanadensiska organisationen Media- 

Smarts, tidigare Media Awareness Network, grundades 

1994 och är en föregångare på området. De arbetar med 

utbildning av barn och unga i mediekunnighet, med forskning 

och informationsspridande till allmänheten. Nästan 

allt deras utbildningsmaterial kan laddas ned gratis från 

hemsidan Mediasmarts.ca. Materialet täcker i stort sett alla 

problematiska internetområden, som rasism, hat, mobbning, 

pornografi och sexuella trakasserier. Föräldrar och 

lärare (specifikt material finns för båda grupperna) som vill 

227 


Responsen 

veta mer om hur man lär unga att hålla huvudet kallt på 

nätet gör alltså gott i att utgå från MediaSmarts hemsida. 

Ronald Eissens jobbar för INACH och den nederländska 

icke-statliga organisationen Magenta, som tillsammans med 

tyska Jugendschutz.net grundade INACH år 2002. Som 

en av de mest seniora experterna på området bad jag om 

hans rekommenderade åtgärder för att få bukt med hatet: 

– På kort sikt handlar det om att öka medvetandegörandet 

hos internetindustrin – särskilt sociala medier – och se 

till att de tar ansvar för att deras användarvillkor följs, att 

uppmärksamma allmänheten på problemet och att kontra 

näthatet genom en kombination av juridiska metoder, borttagande 

av hatiskt material och att skapa positiva motbilder 

(counter speech), sammanfattar han. 

– Långsiktigt bör vi satsa på utbildning och träning i 

mediemedvetenhet. 

Det verkar alltså råda enighet om att mer sofistikerad 

konsumtion av webbsajter och annan digital information är 

en av nycklarna till att hindra nätrasismen från att få fäste. 

Samtidigt är det viktigt att låta barn och ungdomar tänka 

själva. Att inte göra det riskerar att få dem att känna sig 

styrda. Stöter de då på det vanliga rasistargumentet att 

”staten hjärntvättar dig till att tänka politiskt korrekt”, kan 

det tyckas bekräfta deras upplevelser i klassrummet eller 

hemma vid köksbordet. Enligt min mening är det bäst att 

de i så hög grad som möjligt får komma fram till sina egna 

slutsatser. Man kan till exempel välja ut och sammanfatta 

de vanligaste främlingsfientliga argumenten från nätet, dela 

in elever i grupper och låta dem fundera över effektiva 

motargument till påståenden som: 

228

Man verkar inte längre få säga att man är stolt över sitt land. 

Allt vi vill är att återinföra en känsla av nationell identitet, av 

nationell stolthet. Vad är det som är så hemskt eller rasistiskt 

med det? 

Tänkbart svar: Ingen hindrar dig från att uttrycka nationell 

stolthet. Det är en av extremhögerns mest populära 

konspirationsteorier. Gå inte på den! 

Islam funkar helt enkelt inte med europeiska värderingar. Här 

i Europa har vi kämpat i många år för jämlikhet mellan män 

och kvinnor. Varför skulle vi vilja vrida tillbaka klockan till 

medeltiden? 

Tänkbart svar: Det finns många vita européer som slår 

sina fruar, har fördomsfulla idéer om kvinnor och diskriminerar 

dem i arbetslivet. Att fokusera på muslimer som 

behandlar kvinnor illa får rasisterna att känna sig överlägsna 

och gör att de slipper tänka på att diskriminer ing först och 

främst är ett könsproblem. Men självklart bör vi inte blunda 

för kvinnoförtryck i någon religion eller kulturs namn. 

Den riktiga rasismen är den som riktas mot vita européer 

från invandrargäng. De kallar våra tjejer för fula namn och är 

ute efter att slåss. Varför får vi inte prata om just den här 

typen av rasism? 

Tänkbart svar: ”Svenskfientlighet” – i andra länder kallad 

till exempel tyskfientlighet – är ett mycket mindre utbrett 

problem än vanlig rasism, inte bara i skolorna utan exempelvis 

på arbetsmarknaden och i europeisk politik. Men 

intolerans är viktigt att uppmärksamma, oavsett vem som 

är offer och vem som är förövare. Ignorerar vi den mer 

229 


Responsen 

obekväma sortens fördomar kan ungdomar bli lätta byten 

för främlingsfientliga partier och grupper. 

Vill man göra det extra svårt, eller om det handlar om 

äldre elever, kan man lägga till en dimension genom att 

kasta fram motargument på elevernas motargument. På 

så sätt får man till en levande diskussion och tränar dem i 

de snabba replikskiften som sker i sociala medier. Att våga 

nyansera rollerna offer och förövare är viktigt. Nätrasism är 

inte bara någonting som unga utsätts för utan också något 

som de själva sprider. Många platser på nätet där tonårskillar 

samlas flödar över av rasism, sexism och homofobi, vilket 

uppfattas som helt normalt av användarna. 192 En utvärdering 

– Vad var svårast att bemöta? Vilka argument har 

ni stött på tidigare, och i så fall, var? – kompletterar lektionen. 

Ingenting hindrar att man sedan går vidare och tar tillvara 

motargumenten genom att distribuera dem internt och/ 

eller externt och skapar nya, antirasistiska skrivbordskrigare 

– eller åtminstone verktyg för de unga. 

Medierna har också ett stort ansvar. Numera kan man se 

hur europeisk press känner sig nödgad att understryka att 

exempelvis det grekiska nazistpartiet Gyllene gryning inte 

själva kallar sig nazister. Och främlingsfientliga partier har 

felaktigt börjat betecknas som ”invandringskritiska”. Men 

medierna måste göra sina bedömningar utifrån demokratiska 

värdegrunder, expertutlåtanden, egen research och så 

vidare. De kan inte adoptera extremhögerns glorifierande 

beteckningar, som inkluderar: patrioter, nationalister, 

svenskvänliga, konservativa, invandringskritiker. I min bok 

230

Europas skam (2011) skriver jag om just den språkliga 

förskjutningen. 

Jag tror att de sociala medierna bidrar till den här 

försiktigheten. Plötsligt har granskarna kommit närmare 

de granskade. Kontakterna sker på en daglig basis, de är 

informella (ibland på gränsen till kompisaktiga) och de riskerar 

att göra en redan liten makthavarankdamm ännu mer 

intim. Det är värt att notera att den språkmässiga förskjutningen 

i de flesta fall rör den antimuslimska och inte den 

antisemitiska grenen av den organiserade rasismen. Inför 

det internationella kontrajihadistmötet i Stockholm i augusti 

2012 betecknade Expressen de militanta högerextremisterna 

i English Defence League som ”(den) islamkritiska 

rörelsen”. 193 Jag har ännu inte noterat att Svenska motståndsrörelsen 

och andra nynazister kallats judekritiska. 

Medierna har en viktig roll i att bevaka och granska 

internets mörka sidor, vilket bör göras i mycket större 

utsträckning än vad som nu sker. I dag tenderar fokus att 

ligga på kändis- eller sensationsaspekten. En känd person 

bloggar om en händelse i sitt privatliv – gärna födsel eller 

bröllop – och medierna snappar upp det och förvandlar 

det till en nyhet. En okänd person som råkar vara kurvig 

lägger upp en bild på sig själv i bikini och det förvandlas 

till nyheten om ”kvinnan som inte skämdes för sin kropp” 

(detta är ett verkligt fall). 

Mainstreammedierna bör också rapportera om utvecklingen 

kring trakasserier, kränkningar och extremism på 

nätet. Genom att redovisa fällande domar hjälper de till att 

bryta hopplösheten och många männi skors idé om att ”det 

går ju ändå inte att göra någonting åt det”. En inställning 

231 


Responsen 

som gör att toleransen för nätbrott ökar. Datainspektionens 

Göran Gräslund, som dagligen ser hur unga människor 

kränks på nätet, tror att ökad medieexponering gör att 

”folk kanske förstår att det trots allt finns gränser”. 

Problemet med näthat berör också medierna på ett mer 

direkt sätt – de har själva börjat vänja sig vid hot och trakasserier. 

Oräkneliga gånger har jag hört journalistkollegor vifta 

bort näthatet med meningar som ”äsch, lite smällar får man 

ta”. Uttryckliga hot bör inte bara uppmärksammas utan 

även efterforskas och polisanmälas, oavsett vilket forum de 

framförs i. Den ansvariga utgivaren måste sluta upp bakom 

sina anställda och inse att vi har att göra med ett arbetsplatsproblem 

som kan leda till depression och utbrändhet. Hur 

många journalister klarar av hatet, och hur länge? 

Hot och förtal är så flitigt förekommande på nätet att 

det inte är märkligt att journalister, många med internet 

som främsta arbetsverktyg, blir avtrubbade. Men blir det 

en accepterad del av vardagen kommer journalistkåren 

oundvikligen att påverkas. Extrema åsikter kommer att 

misstolkas som stödda av en större andel männi skor än 

vad som egentligen är fallet. Vissa journalister kommer 

att skriva mer försiktigt, eller helt undvika att skriva, om 

exempelvis Sverigedemokraterna för att undvika hatstormar 

– något som jag vet sker redan i dag. Samtliga (!) 231 

svenska krönikörer som intervjuats för en kandidatuppsats 

från JMG om näthat (2011) säger att de ”tänker efter” eller 

är mer noggranna när de skriver om ett känsligt ämne på 

grund av hotet från näthatet. Att anonyma extremister, 

rasister och näthatare tillåts påverka journalistiken är ett 

demokratiproblem. 194 

232

En annan potentiellt skadlig tendens är att medierna verkar 

falla för den främlingsfientliga idén att man måste ”lätta 

på locket” och låta dem komma till tals i kommentarsfält 

och på debattsidor. I en undersökning av nordiska journalisters 

medievanor och åsikter (2012) anser 22 % av norska 

journalister att medierna efter terrordåden i Norge den 22 

juli 2011 bör ge mer utrymme åt ”ytterkantsåsikter”. Endast 

4 % av de danska och 5 % av de svenska kollegorna håller 

med. 195 

Det tycks som om norska journalister påverkats av 

Anders Behring Breiviks uttalanden om att det ”åsiktsförtryck” 

han utsattes för av etablerade medier var en 

bidragande faktor till hans radikalisering och, i förlängningen, 

till terrordåden. Jag har träffat flera norska journalister 

som undrar om terrorattackerna hade kunnat undvikas 

om tidningarna bara släppt fram Breiviks islamofoba åsikter 

på debattsidor och i kommentarsfälten. Jag tror att det är 

högst osannolikt. Teorin går ut på att det demokratiska 

samhället skulle kunna ge tillräckligt med mothugg. Genom 

det misslyckade experimentet med tidningarnas kommentarsfält 

har vi fått en indikation om att så inte sker. Den 

stora majoriteten står tyst och passiv och låter de extrema 

hållas. Normaliserandet av intoleranta idéer leder också 

till ett främlingsfientligt samhällsklimat och det är ett alltför 

högt pris att betala för något som inte alls är en garanti 

mot extremism och terrorism. 

Gränsdragningen blir dessutom omöjlig. En vanlig konspirationsteori 

hos den antijudiska extremhögern är som 

tidigare nämnts att judarna styr medierna. Ska Breiviks 

idéer få ta större plats i det offentliga rummet, måste ju 

233 


Responsen 

även andra radikala idéer få göra det. Det innebär i praktiken 

allt från Eurabiafantasier till antijudiska konspirationer 

till utläggningar om romers medfödda kriminalitet. Hur 

skulle det kännas att som ”avvikande” person dagligen se 

sådana åsikter i mainstreammedierna? Som juridikprofessorn 

Jeremy Waldron, som kallats en av vår tids främsta 

juridiska filosofer, påpekat: Det är oftast en liberal åskådare 

snarare än måltavlan för rashetsen som är mest benägen 

att försvara rätten till yttrandefrihet hos den kränkande 

talaren. 196 

IT-gurun Andrew Keen varnar i The cult of the amateur 

(2007) för en amatörernas och gratistjänsternas tyranni 

där professionellt producerat material förlorat sitt värde. 

All världens kunskap breder ut sig framför våra ögon, utan 

att kosta en krona – och vi väljer att lyssna till pr-proffsiga 

amatörer i stället för proffs, eller surfa från ämne till ämne 

på 140 tecken i stället för att gå på djupet med informationen. 

Den utbredda anonymiteten på internet förstärker 

idén om att argumentet och inte avsändaren är det 

viktigaste. Detta trots att avsändarens identitet (politiker, 

extremist, lobbyist, nära vän eller neutral betraktare?) är 

central, vad som än diskuteras. Anonymiteten används inte 

av säkerhetsskäl – till skillnad från anonyma tipsare och visselblåsare 

– utan för att kunna attackera andra människor. 

Den som skriker högst och mest vulgärt i sociala medier 

är den som ges mest utrymme. När mer eller mindre betydelsefulla 

kändisar, fast i formatets krav på generaliseringar, 

har ett meningsutbyte – då heter det i medierna att de 

har en ”Twitterfejd”. Tyckareliten skapar sina egna nyheter 

som andra i tyckareliten sedan publicerar i sina tidningar. 

234

Enklaviseringen är med andra ord inte ett fenomen förbehållet 

extremhögern. Fördumningen och tendensen till 

självfixering hos mainstreammedierna kan göra läsarna till 

ett enkelt byte för alternativa nyhetskällor som Avpixlat. 

Krasst kan man också notera att nätrasisterna erbjuder 

stoff åt redaktionerna, som hjälper till att släppa in extremhögern 

i mainstreamsamhället. Ett exempel: I ett inslag i 

TV4 Nyheterna om könsneutral uppfostran av barn och 

det könsneutrala begreppet ”hen” (varken han eller hon), 

berättade en speakerröst att detta väckt debatt i sociala 

medier. Kommentarsfältet på högerextrema Nationell.nu 

visades sedan i bild – utan att upplysa tittaren om vilken 

typ av sajt det rör sig om. Det säger sig självt att reportern 

på 1990-talet aldrig skulle ha läst högt ur en nynazistisk 

tidning. ”Nationell.nu påverkar genusdebatten – citeras av 

TV4”, konstaterade sajten nöjt. 197 

Som jag har illustrerat genom exempel från främlingsfientliga 

sajter finns det mycket som talar emot argumentet att 

internet skulle erbjuda en ventil för radikala åsikter och 

därmed hålla extremister i schack. Tvärtom uppmuntrar 

dessa nätmiljöer till ännu mer radikala åsikter. Att kritisera 

invandringen räcker inte. Moderata åsikter ignoreras. 

Grupptänkandet härskar. Användarna hetsar varandra 

till att uttrycka sig mer och mer radikalt. I ett värsta fallscenario 

skapas lynchstämningar som kan leda till reella 

våldsdåd – inte nödvändigtvis omedelbart. 

Kan det någonsin vara en bra sak att extrema aktivister 

samlas i sociala medier-forum i stället för på gatorna? 

– Jag antar att det finns en synlighets- och 

235 


Responsen 

in-your-face-aspekt [ung. visuell påstridighet, förf. anm.] 

som gör folk illa till mods och som kan späda på lokala 

spänningar. Så ur den synvinkeln kanske det är bättre för 

relationerna i samhället att de här sakerna utspelar sig i 

den digitala i stället för den verkliga världen, säger Jona than 

Birdwell vid Demos, tvekande. 

– Å andra sidan tror jag att det kan vara rätt farligt 

eftersom internet så tydligt främjar ett extremt språk 

och extrema åsikter. Folk kan hetsa upp varandra helt 

besinningslöst och då finns en risk att någon går och gör 

någonting extremt i den verkliga världen. Men jag tycker 

att det viktigaste är att detta sker i båda sfärerna. Våra 

undersökningar visar att onlineaktivister är ganska aktiva 

deltagare i gatudemonstrationer – särskilt jämfört med den 

genomsnittliga medborgaren. 

I Storbritannien uppmanar projektet Measuring 

Anti-Muslim Attacks (MAMA), som stöds av lokala polismyndigheter, 

Neighbourhood Watch och muslimska 

organisationer, medborgarna att anmäla antimuslimska hot 

och våldsbrott. Hösten 2012 kunde de projektansvariga 

notera tusentals rasistiska hotmeddelanden i sociala medier 

– varje dag. Vad värre är, ökningen av näthot speglade 

ökningen av fysiska hatbrott. MAMA har exempelvis kunnat 

se att Facebookdiskussioner om att man borde hänga upp 

avhuggna grishuvuden utanför moskéer har resulterat i just 

sådana aktioner. 198 

OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i 

Europa, har sedan 10 år tillbaka uppmärksammat den farliga 

kopplingen mellan nätpropaganda och fysiska hatbrott och 

menar att utmaningen har växt under de senaste åren. 

236

OSSE och dess kontor för demokratiska institutioner och 

mänskliga rättigheter, ODIHR, höll våren 2010 ett expertmöte 

om frågan. Mötets rekommendationer inkluderade 

att granska kopplingen mellan dödslistor på internet och 

fysiska hatbrott, och att träna polis och åklagare i att 

hantera brott motiverade av hat och extremism på nätet. 

Mötet tog också upp nackdelarna med att framgångsrikt få 

bort hatmaterial från internet. Grupperna kan i stället gå 

”underground”, likt den avslöjade tyska nazistterrorcellen 

NSU, vilket kan innebära större svårigheter för myndigheterna 

att övervaka extremistiskt material. 199 

Kan internet vara en väg bort från extremism? Personliga 

berättelser och andra tecken på detta är långt mer sällsynta 

än motsatsen. Att lämna destruktiva miljöer är i dag en 

”offline-process” som går till på ungefär samma sätt som 

på 1980- och 1990-talen. Vägen bort är inte smärtfri och 

rädslan för repressalier är en ständig följeslagare. I nuläget 

fungerar internet som hjälpmedel främst för de aktivister 

som redan bestämt sig för att lämna exempelvis vit maktmiljön. 

På nätet kan de söka efter kontaktuppgifter till 

avhopparorganisationer som kan erbjuda praktisk hjälp. 

Men det är inte otänkbart att det finns en outnyttjad 

potential på nätet för dem som börjat känna tvivel. Magnus 

Sandelin berättar i Jihad – svenskarna i de islamistiska 

terrornätverken (2012) om Ali, som för att få bekräftat 

att hans planering av en attack hade stöd i islam tog kontakt 

med lärda imamer över internet. Till Alis förvåning 

berättade imamerna för honom att våld var fel metod 

för att förändra samhället. Hans planer stred mot islams 

budskap, menade de. Ali tog lyckligtvis till sig av deras 

237 


Responsen 

ord, genomförde inte attacken och bröt med sin radikala 

moské. 200 

Mer aktivt nätbaserat stöd åt dem som känner tvivel 

eller som bestämt sig för att hoppa av, skulle vara en del 

av samma motstrategi som jag skulle vilja rekommendera 

överlag för att bemöta rasismen på nätet. Nämligen 

att inte bara motarbeta det negativa utan även erbjuda 

positiva alternativ. Etablerandet av en stark antirasistisk/ 

antiextremistisk nätnärvaro skulle fungera som motkraft till 

rasisternas. Google Ideas satsning Against Violent Extremism 

(AVE, againstviolentextremism.org) och den svenska 

antirasistiska stiftelsen Expo (expo.se) är bra exempel. 

Expos webbportal innehåller nättidningen Expo Idag, Expo 

Skola med en kunskapsbank för elever, med mera. Att 

erbjuda alternativa motbudskap (counter narratives) är den 

primära strategin inom kontraterrorismen för att motarbeta 

jihadistiska webbsajter. 201 Den borde också kunna 

appliceras på extremhögern. Det kommer dock att ta tid 

innan det märks några resultat eftersom det är en långsiktig 

strategi. 

EU-kommissionens nya antiradikaliseringsnätverk RAN 

är också på rätt spår när de har satt ihop arbetsgrupper 

bestående av akademiker och praktiker. Båda synsätten 

och erfarenheterna behövs i arbetet mot intoleransen på 

nätet. Eftersom ämnet inte granskats särskilt flitigt av den 

akademiska världen ligger journalister och NGO:s ofta 

steget före. Samtidigt finns mycket kunskap att hämta hos 

forskare som specialiserat sig på att studera muslimska 

extremister och terrorister. I många fall kan deras forskning 

också appliceras på den organiserade rasismen. En lovande 

238

idé hos RAN är planen på motberättelser ämnade att ge 

européer en alternativ bild av livet i extremistiska rörelser: 

– Där kan vi ge ordet till terrorister som hoppat av, 

människor som kan berätta hur det egentligen är att leva 

i ett träningsläger i Afghanistan, till exempel. Och det är 

inte särskilt glamouröst, menar EU-kommissionär Cecilia 

Malmström. 

Det är värt att ha förhållandet gärningsman-offer i åtanke 

när man debatterar med de främlingsfientliga, då de tenderar 

att vända upp och ned på eller ignorera de verkliga 

förhållandena. När islamofober tar upp muslimska terrordåd, 

kan man till exempel kontra med att det oftast är 

just muslimer – inte vita européer – som faller offer för de 

terrorister som påstår sig agera i islams namn. Madrid 2004 

och London året därpå var skådeplatser för två dramatiska 

terrorattacker, men skapade knappast den dagliga skräck 

för terrorattacker som människor på många håll i Mellanöstern 

tvingas leva med. 

I den norska antologin Motgift: akademisk respons på den 

nye høyreekstremismen (2012) fick ett tjugotal akademiker 

i uppgift att metodiskt bemöta varsitt påstående i Anders 

Behring Breiviks manifest, för att visa att det trots den 

organiserade rasismens påståenden både forskas och 

debatteras om de områden de hävdar tystas ned, som 

muslimsk terrorism. Det är en utmärkt strategi som kan 

appliceras av akademiker på nätet. 

Journalister behöver också utbildas. I de senaste årens 

debatter har det framkommit att många inom medievärlden 

inte tycks känna till den stora mängd forskning som 

239 


Responsen 

finns om ämnen som rasism, invandring, invandrarbrottslighet, 

hederskultur med mera. Därför har ”myten om 

munkavlen” fått fäste även utanför sverigedemokratiska 

kretsar. Bättre samarbeten mellan den akademiska och den 

journalistiska världen vore därför någonting positivt. Det 

bör noteras att detta är en välvillig tolkning av problemet 

med den påstådda tystnaden. De som vill sprida sådana 

myter kommer förstås att fortsätta göra det. 

En slutsats jag landat i efter många års nätexkursioner, och 

efter att ha sett hur problemen inte bara kvarstår utan 

växer, handlar om ansvar. Att förmå enskilda användare att 

ta ansvar för sina handlingar på nätet framstår som centralt 

för det framtida nätklimatet. Alla behöver inte övertygas på 

en gång. Redan i dag kan man se hur de sociala spelregler 

som fungerar IRL också gör det på nätet. Ber en inflytelserik 

eller välformulerad användare om en skärpning av 

tonläget, brukar andra haka på. Samma gruppbeteende 

fungerar förstås även åt andra hållet. 

Men en betydande grupp människor på den radikala 

delen av internet kommer inte att låta sig övertygas. De 

ideologiskt drivna (för det finns ju de som är aktiva mer 

som en hobby, eller de som rör sig i extrema miljöer av 

vänskapsskäl) tror dessutom att deras agerande är att ta 

ansvar. Deras konspirationsteorier kan handla om att muslimerna 

förbereder ett heligt krig mot vita européer eller 

att regeringen mörkar sanningen om invandringen. Oavsett 

vilken radikal falang man tytt sig till, är den allmänna uppfattningen 

att folket är fört bakom ljuset. 

De som skådat Sanningen måste nu kämpa, med orden 

240

som vapen, för att väcka de sovande massorna. Konspirationsteorier 

är ett så behändigt sätt att förklara världen och 

det som skrämmer – globaliseringen, nya medborgare som 

inte ser ut som etniska svenskar, det ofta överväldigande 

informationssamhället – att man inte gärna släpper taget 

om tröstkudden i första taget. 

För potentiella och aktiva skrivbordskrigare erbjuder 

internet ideologisk vägledning, spänning, en känsla av 

mening, en känsla av att vara del av en global rörelse, 

kamratskap, kontakt med likasinnade nyfikna, kontakt med 

erfarna kämpar, grupptillhörighet och identitet, trygghet 

och bekräftelse. Det blir en stor utmaning för samhället att 

försöka erbjuda attraktiva alternativ till allt detta. 

241 


Bilaga: europeiska experter om nätrasism 

Jag frågade ett antal experter på rasism och högerextremism 

i olika europeiska länder: 

1. Hur skulle du beskriva situationen i ditt land vad gäller 

extremhögerns och främlingsfientligas 202 aktiviteter på nätet? 

2. Vad görs för att bekämpa/bemöta det – till exempel, är 

lagarna tillräckligt effektiva för att döma nätskribenter för hets 

mot folkgrupp? 

Deras svar visar på ett omfattande och globalt problem, som 

ännu inte bemötts med effektiva lösningar. 

Ryssland 

Alexander Verkhovsky, chef för den antirasistiska 

organisationen sova Center i Moskva 

1. I Ryssland, med vår begränsade massmediefrihet, talar nästan 

alla politiska krafter huvudsakligen genom internet. Nationalister 

av alla schatteringar är inte ett undantag. Nynazister är de 

mest aktiva. Det finns mängder av specialiserade mediekällor 

online, webbsajter som tillhör politiska partier och grupper, 

väldigt mycket aktivitet i sociala nätverk – särskilt Vkontakte, 

och på bloggplattformar – speciellt Livejournal, inklusive massor 

av multimedieinnehåll. 

2. Jag är övertygad om att det inte kan finnas någonting sådant 

som effektiva internetlagar. Vad som kan göras är att hitta 

dem som bryter mot lagen och se till att de blir dömda. Alla 

ansträngningar från de brottsbekämpande myndigheterna 

242

– till skillnad från medieaktivister och internetindustrin – att 

exkludera innehåll från nätet är ineffektiva. En detaljerad beskrivning 

av nätsituationen i Ryssland finner den intresserade 

här: 

www.sova-center.ru/en/xenophobia/reportsanalyses/2012/04/d24088. 

Och sedan här: www.sova-center.ru/en/misuse/reportsanalyses/2012/04/d24302. 

USA 

Heidi Beirich, chef för amerikanska southern 

poverty Law Centers Intelligence project, 

som kartlägger högerextremism 

1. USA är helt enkelt ett hem för många av världens extremistiska 

webbsajter. På grund av det skydd som det Första 

tillägget (First Amendment) erbjuder kan många högerextrema 

hemsidor, som skulle kunna bryta mot lagen i deras egna 

hemländer, lägga upp sitt material på amerikanska sajter. 

Genom att de som skriver inlägg på de här sajterna har 

möjlighet att använda sig av anonyma nätregistreringssystem 

ges ytterligare skydd. Extremistgrupper använder också 

USA-baserade webbservrar för att exportera extremistpropaganda 

in i länder som inte tillåter den typen av material att 

distribueras inom landets gränser. 

2. Den enda egentliga möjligheten som finns tillgänglig i USA är att 

framföra klagomål om att något specifikt material bryter mot 

ett specifikt webbhotells användarvillkor. Några stora sajter, 

som Facebook, har blivit pressade till att bli mer systematiska 

i sättet att ta bort anstötligt material från sina sidor. Ibland 

fungerar det, ibland inte. Det finns också extremister, som Don 

Black på Stormfront.org, som äger sina egna servrar och som 

därmed kan stå värd för andra extremister på dessa servrar. 

243 

Bilaga: europeiska experter om nätrasism


Storbritannien 

Hope not hate och Institute of Race Relations (IRR) 

1. Till största delen tacklas hatbrott på nätet genom självreglering. 

Nyhetsredaktörer på webben och sajtadministratörer 

uppmanas att vara vaksamma på förargelseväckande eller 

hotfulla inlägg, och regeringen har förbundit sig att arbeta 

med organisationer som Pressombudsmannen (Press Complaints 

Commission) och Redaktörsförbundet (Society of 

editors). Tidigare i år [2012, förf. anm.] publicerade regeringen 

en strategiplan för ökad integration och där lovade man 

att fokusera på hatbrott på nätet. För närvarande handlar 

polisens respons på hatbrott på internet främst om att svara 

på klagomål från nätanvändare eller sajtadminist ratörer. 

2. På senare år har det skett flera arresteringar av medlemmar i 

högerextrema grupperingar baserat på deras onlineaktiviteter. 

I januari 2012 arresterades sex män i Skottland för att ha postat 

antisemitiska meddelanden på Facebook och i april 2012 

arresterade kontraterrorismpolis fem medlemmar av gruppen 

North West Infidels. Det senare ingripandet tros vara kopplat 

till nätinlägg de skrivit och som anstiftat till hets mot folkgrupp 

(inciting race hate). Fotbollssupportrar har också blivit dömda 

för att ha postat rasistiska och sekteristiska smädelser på 

Facebook och Twitter. 

Avsnitt 19 i Ordningslagen Public Order Act från 1986 

behandlar publiceringen eller distribueringen av skriftligt 

material avsett att, eller troligt att, anstifta till hets mot folkgrupp. 

Det tycks som om detta är lagstiftningen som används 

för att bemöta rasistiska onlineinlägg. Kommentarer eller 

inlägg som bedöms vara av rasistisk, homofobisk, förtalande, 

religionshatande eller våldsam natur bryter också mot brittisk 

lag, oavsett var sajten ligger, och bryter mot Storbritanniens 

kommunikationslag Communications Act från 2003. Nätbaserade 

och andra övervakningsorganisationer för extremhögern 

244

(som EDL News och Hope not hate) har delgett information 

till polisen vid flertalet tillfällen när de har stött på inlägg av 

högerextrema grupper som hotar med våld (såsom hot om 

att bomba moskéer). 

Tjeckien 

Miroslav Mareš, expert på extremhögern och professor 

i statsvetenskap vid Masaryk-universitetet i Brno 

1. I Tjeckien är högerextremister väldigt aktiva på internet. Det 

finns många nynazistiska och rasistiska webbsajter och de 

flesta av dem ligger på amerikanska servrar. En del av sajterna 

är interaktiva. På hemsidan som tillhör organisationen White 

Media finns till exempel projektet Anti-Multi-Kulti Watch 

(www.white-media.info/amk_watch_imigranti.html), dit människor 

kan rapportera platser där immigranter möts upp eller 

är bosatta. Man kan också rapportera in så kallade xenofiler, 

det vill säga de människor som hjälper immigranter. 

2. Statens repressiva medel används, till exempel blev en man 

dömd på grund av rasistiskt innehåll i hans Facebookprofil. 

De privata insatserna mot rasistpropaganda är också viktiga; 

många dagstidningar har på sina hemsidor förbjudit rasistiska 

uttalanden i kommentarerna (men trots detta är attacker mot 

det romska folket mycket vanligt förekommande). Regeringen 

stödjer också projektet Horká linka (”hotline”, horka-linka. 

saferinternet.cz/internet-hotline), som är aktivt i flera områden 

av missbruk av internet (såsom barnpornografi), inklusive 

hate speech. 

Tyskland 

Maik Baumgärtner, journalist och författare 

specialiserad på extremhögern 

1. Nynazister, högerextremister och högerpopulister förlitar sig 

245 



i allt högre utsträckning på internet. Utöver distribueringen 

av deras egna nyheter och propaganda använder de nätet 

för att nätverka och byta information mellan varand ra. Men 

mer än något annat så använder antidemokratiska grupper 

och individer internet för att komma i kontakt med delar av 

samhället som de inte kan nå via sina klassiska aktioner, det 

vill säga demonstrationer, flygbladsutdelningar med mera. 

Antidemokratiska grupper använder också sociala medier för 

att sprida sin ideologi – särskilt Facebook och YouTube. 

Det är speciellt nynazister och högerextremister som 

försöker introducera sin ideologi till unga människor via 

internet. Högerpopulisterna försöker pusha sin EU-kritiska 

och antimuslimska ideologi till mitten av samhället och erbjuda 

sina egna ”lösningar”. 

Tyska nynazister har spritt nazipropaganda på nätet i många 

år – särskilt på forumet Thiazi.net – utan några problem. 

Thiazi var rörelsens största och mest inflytelserika forum med 

över 20 000 registrerade användare. Ända till juni 2012, då 

det stängdes av myndigheterna; mer än 250 poliser gjorde 

räder mot forumets viktigaste medlemmar över hela Tyskland. 

Bara NPD [Tysklands största nynazistparti, förf. anm.] själva 

har över 200 webbsajter. Utöver dessa spelar bloggar en viktig 

roll. De flesta militanta sajterna ligger på utländska servrar 

och undgår därmed att åtalas i Tyskland. På internetforum och 

bloggar finner man originalvideor och originalböcker från den 

nationalsocialistiska eran, liksom högerextrema musikalbum 

och videor. Allt detta kan laddas ned gratis. 

För att skydda sig mot åtal ligger de flesta tyska nynazistsajter 

på amerikanska servrar – många av dem på DreamHost 

Web Hosting. En liten grupp autonoma nationalister från 

tyska Dortmund är en av de viktigaste tillhandahållarna av 

teknisk infrastruktur. De (logr.org, 0x300.com) erbjuder möjligheten 

att få sin sajt upplagd i USA samt anonym registrering 

av domäner, mejladresser, servrar och så vidare. 

246

I maj 2012 konstaterade en rättegång i Wien mot personerna 

bakom den högerextrema sajten www.alpen-donau. 

info att företaget Perfect Privacy spelar en viktig roll för 

den tyska nynaziströrelsen. Perfect Privacy garanterar full 

anonymitet, från registrering till betalning. Över 50 tyska högerextrema 

hemsidor har hyrts anonymt via Perfect Privacy i 

USA. 

Egenproducerade videor om marscher eller andra mobiliseringstillfällen 

är på uppgång. Produktionerna blir mer och 

mer professionella, vilket innebär att rörelsen har aktivister 

eller anställda med relevant erfarenhet och kunnande. Det 

mest kända exemplet är nätverket Spreelichter som förbjöds 

sommaren 2012. Med slogans som ”Demokrater banar väg 

för folkets död” anordnade de spontana fackeltåg genom 

tyska städer. Deltagarna bar vita masker och svarta kläder. 

Aktionerna blev mycket populära hos rörelsen och spred sig 

runt om i landet, både på dagar och på nätter. Ett par dagar 

efter aktionerna lade Spreelichter eller andra grupper upp 

professionella nätvideor, som fick tiotusentals klick på kort tid. 

2. I fokus för myndigheterna, lagarna och särskilda satsningar står 

främst webbsajter som tillhör nynazister och andra högerextremister, 

samt de sociala nätverken i allmänhet. Det finns 

en brist på medvetenhet i Tyskland om högerpopulistiska 

hemsidor och grupperna och individerna som driver dem. 

Alldeles för ofta rapporteras inte rasistiska kommentarer och 

artiklar på de här sidorna till polisen, eller så anses de inte 

vara brottsliga. Framför allt är det diskriminerande innehåll 

mot muslimer och islam som faller under yttrandefrihetslagstiftningen 

och inte kan åtalas. Här skulle ett samhälleligt 

fördömande av rasism och islamofobi vara till hjälp. Det är 

inte tuffare lagar som stärker demokratin, utan utbildning och 

medborgerligt deltagande. 

247 



Frankrike 

Marwan Muhammad, talesman för Collectif 

Contre l’Islamophobie en France (Kollektiv mot 

islamofobi i Frankrike, CCIF) 

1. Extremhögerns webbaserade aktiviteter är en betydande del 

av den strategi de använder för att sprida sina idéer. Först har 

vi Front National som den främsta högerextrema politiska 

kraften. Sedan finns det satellitorganisationer som propagerar 

för olika delar av Front Nationals politiska diskurs. Det mesta 

av det riktar sig naturligtvis mot muslimer, men från olika 

infallsvinklar. Riposte Laique fokuserar på att sekulariteten 

hotas av en muslimsk närvaro. F. De Souche driver kampanj i 

frågan om fransk identitet, och hävdar att denna enbart är vit 

judisk-kristen. Sedan har vi också Bloc Identitaire som tränar 

ungdomsgrupper i internetaktivism. Det här är de främsta 

organiserade krafterna; utöver dem har vi dessutom massor 

av icke-koordinerade rasistaktiviteter på internet. 

2. Det görs inte mycket. Vi bevakar deras publikationer och 

artiklar och, när det är möjligt, agerar juridiskt mot dem. Hittills 

har vi vunnit flera fall som har involverat hate speech mot 

muslimska minoriteter eller hot om våld, vilket faller under 

fransk lagstiftning. Sarkozys regering gjorde inte mycket för att 

stoppa dessa rörelser. 

När hate speech bevisligen har uttryckts är det ganska 

troligt att personen kan bli dömd i Frankrike, men de här 

rörelserna har kommit på många sätt att fly undan åtgärderna. 

Vissa är väldigt noga med vilka formuleringar de använder för 

att inte vara explicita nog för att bli stämda, andra registrerar 

sina webbsajter utomlands för att komma undan rättvisan. 

248

Macha pariente, juridisk chef, International 

League against Racism and Anti-semitism/ 

Ligue Internationale Contre le Racisme 

et l’Antisémitisme (LICRA) 

1. Vi använder inte distinktionen mellan främlingsfientliga och 

extremhögern [far right vs. extreme right, förf. anm.]. Vad 

vi har är officiella högerextrema aktivister: politiska partier, 

ungdomsorganisationer, ungdomsförbund. De är ytterst 

medvetna om den makt deras idéer får genom deras officiella 

hemsidor. 

Vad som är ännu mer effektivt för dem är att öppna en 

”nyhets”-sajt med enbart den typ av nyheter som de finner 

intressant, det vill säga lokala nyheter om brott begångna 

enbart av utlänningar. En genomsnittlig internetanvändare 

kommer att veta vilken typ av vinklad information hon finner 

på Front Nationals officiella hemsida, men kommer inte att 

inse att hon befinner sig på en högerextrem webbsajt när 

hon surfar in på sidor som utger sig för att presentera riktiga 

nyheter, som www.medialibre.eu. 

Vi har också en uppsjö av anonyma högerextrema och 

nynazistiska webbsajter som förorenar nätet och vi har 

samma problem som andra medlemmar av nätverket INACH, 

International Network Against Cyber Hate: de kan fortsätta 

att ligga online och vara anonyma så länge de ligger på 

amerikanska servrar. 

2. Den franska lagen vad gäller detta område är väldigt effektiv. 

Vi har de juridiska verktygen för att få någon fälld, givet att 

vi har identiteten på internetanvändaren som lägger upp 

innehållet ifråga. Så, den största utmaningen för vår NGO är 

frågan om anonymitet. 

Något som vore väldigt effektivt för den franska polisen 

är möjligheten att infiltrera internet under falsk identitet. De 

behöver en lag för att vara auktoriserade att göra så men 

249 



med sådana lagar har de möjlighet att få fram identiteten 

på internetanvändare. Här i Frankrike arbetar vi nu för att 

utvidga lagen till att inbegripa hatiskt innehåll; i nuläget kan 

den bara användas mot pedofili, terrorism och vissa fall av 

bedrägeri. 

Danmark 

niels-erik Hansen, chef för Dokumentations- 

og Rådgivningscenter om Racediskrimination 

(DACoRD) 

1. Även Danmark har sett en uppgång i högerradikala aktiviteter 

på internet. För att illustrera med ett exempel så drogs tillståndet 

in för en sådan radiokanal på grund av att vi anmälde 

dem till polisen och radionämnden. Inte bara drogs tillståndet 

in, grundaren av Radio Holger dömdes också för hate speech. 

Radio Holger fortsätter dock att sända, men nu på internet, 

eftersom man kan gå till deras hemsida och sedan ladda ned 

”radioprogrammen” som ljudfiler. 

2. Exemplet här ovan visar att lagstiftningen misslyckas när det 

handlar om internet. Ett annat exempel är fallet med en 

medlem av Dansk folkeparti som också har spridit hate speech 

på sin hemsida. Hon blev aldrig dömd eftersom hennes 

webbmaster vittnade och sa att det var han som hade skrivit 

artiklarna, inklusive de olagliga uttalandena – men han hävdade 

också att han var ovetande om att innehållet hade laddats 

upp och därmed blivit offentligt. Inte heller han ställdes inför 

rätta, då åklagarna bedömde att fallet inte skulle leda till en 

fällning i domstolen. 

De här exemplen illustrerar att de nya möjligheterna på 

internet kan användas – och används – för att sprida hate 

speech, och att lagstiftningen fortfarande inte är redo att 

hantera detta. 

250

Källförteckning 

Litteratur 

Anderson, Benedict. Den föreställda gemenskapen. Göteborg: 

Daidalos, 1992 

Bjurwald, Lisa. Europas skam. Stockholm: Natur & Kultur, 2011 

Bjurwald, Lisa och Blomquist, Maria. God dag kampsyster! Kvinnorna 

i extremhögern. Stockholm: Bokförlaget Atlas, 2008 

Breton, Albert, Galeotti, Gianluigi, Salmon, Pierre och Wintrobe, 

Ronald (red.). Political extremism and rationality. Cambridge: 

Cambridge University Press, 2002 

Bromark, Stian. Selv om sola ikke skinner. Et portrett av 22. juli. 

Oslo: Cappelen Damm, 2012 

Carr, Nicholas. The Shallows: what the internet is doing to our 

brains. New York: W. W. Norton & Company, 2011 

Dauber, Cori E. YouTube war: fighting in a world of cameras in 

every cell phone and photoshop on every computer. Carlisle: 

Strategies Studies Institute (SSI), 2009 

Egonsson, Johan. Ett liv i mörker: min resa in i – och ut ur – extremhögern. 

Stockholm: Bokförlaget Forum, 2012 

Gal, Cecilia S., Kantor, Paul B. och Shapira, Bracha (red.). Security 

informatics and terrorism: patrolling the web. Amsterdam: IOS 

Press, 2008 

Häger, Björn. Problempartiet: mediernas villrådighet kring SD 

valet 2010. Stockholm: Stiftelsen Institutet för mediestudier, 

2012 

Indregard, Sigve (red.). Motgift: akademisk respons på den nye 

høyreekstremismen. Oslo: Flamme Forlag och Forlaget Manifest, 

2012 

Jackson, Paul och Gable, Gerry (red.). Farright.com. Ilford: 

Searchlight Magazine och New Media Research Group, 2011 

Kazin, Michael. The populist persuasion: an American history. 

251

källförteckning 

New York: BasicBooks, 1995 

Keen, Andrew. The cult of the amateur. New York: Crown 

Business, 2007 

Klandermans, Bert och Mayer, Nonna (red.). Extreme right 

activists in Europe. Abingdon: Routledge, 2006 

Laqueur, Walter. Fascism: past, present, future. New York: Oxford 

University Press, 1996 

Lööw, Heléne. Nazismen i Sverige 1980–1997. Stockholm: 

Ordfront Förlag, 1998 

Malm, Andreas. Hatet mot muslimer. Stockholm: Bokförlaget 

Atlas, 2011 (andra upplagan) 

Morozov, Evgeny. The net delusion: how not to liberate the world. 

London: Allen Lane, 2011 

Nacos, Brigitte L. Massmediated terrorism. Lanham: Rowman & 

Littlefield Publishers, Inc, 2007 

Neumann, Peter R. Joining alQaeda: Jihadist recruitment in 

Europe. London: International Institute for Strategic Studies 

(IISS), 2008 

Neumann, Peter R. och Stevens, Tim. Countering online radicalisation. 

London: International Centre for the Study of 

Radicalisation and Political Violence (ICSR), 2009 

Pariser, Eli. The filter bubble: what the Internet is hiding from you. 

New York: Penguin Press, 2011 

Ranstorp, Magnus (red.). Understanding violent radicalisation. 

Abingdon: Routledge, 2010 

Roversi, Antonio. Hate on the net: extremist sites, neofascism 

online, electronic jihad. Aldershot: Ashgate Publishing, 2008 

Sandelin, Magnus. Jihad – svenskarna i de islamistiska terrornätverken. 

Stockholm: Reporto, 2012 

Seib, Philip och Janbek, Dana M. Global terrorism and new media: 

the postAl Qaeda generation. Abingdon: Routledge, 2011 

Shirky, Clay. Here comes everybody: the power of organizing 

without organizations. New York: Penguin Press, 2008 

Shirky, Clay. Cognitive surplus: creativity and generosity in a 

connected age. New York: Penguin Press, 2010 

Strømmen, Øyvind. Det mørke nettet: om høyreekstremisme, kontrajihadisme 

og terror i Europa. Oslo: Cappelen Damm, 2011 

Sunstein, Cass. Republic.com. Princeton: Princeton University 

Press, 2002 

252


Rapporter, studier och uppsatser 

2083: a European declaration of independence. Behring Breivik, 

Anders. London: Digital utgåva, 2011. Hämtad 110724 

Antisemittisme i Norge? Den norske befolkningens holdninger til 

jøder og andre minoriteter. Senter for studier av Holocaust og 

livssynsminoriteter (HL-senteret), 2012. Tillgänglig på www. 

hlsenteret.no/publikasjoner/HL_Rapport_2012_web.pdf 

Blind spot? Security narratives and farright violence in Europe. 

Kundnani, Arun. Haag: International Centre for Counter- 

Terrorism (ICCT), 2012 

Choice and prejudice: discrimination against muslims in Europe. 

London: Amnesty International, 2012 

Digital literacy and safety skills. Sonck, Nathalie, Livingstone, 

Sonia, Kuiper, Els och de Haan, Jos. London: EU Kids Online/ 

London School of Economics, 2011. Tillgänglig på eprints.lse. 

ac.uk/33733/ 

För lite kuk? En studie om kränkningar och kvinnliga krönikörer, 

Andersson, Linnea och Andersson, Kaisa. JMG – Institutionen 

för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs 

universitet, journalistprogrammet HT 2011 

I framtidens skugga: fyrtiotvå kapitel om politik, medier och 

samhälle (SOM-undersökningen 2011, SOM-rapport nr 56). 

Weibull, Lennart, Oscarsson, Henrik och Bergström, Annika 

(red.). Göteborg: SOM-institutet vid Göteborgs universitet, 

2012 

INACH:s årsrapport 2010, publicerad i november 2010. Tillgänglig 

på www.inach.net/INACH_report_2010.pdf 

Incitement to hatred vs. freedom of expression: challenges of 

combating hate crimes motivated by hate on the Internet. 

Rapport från OSCE-ODIHR:s expertmöte (publicerad 100322, 

tillgänglig på www.osce.org/odihr/68750) 

Inside the EDL. Bartlett, Jamie och Littler, Mark. London: 

Demos, 2011 

Lone wolves: myth or reality? Gable, Gerry och Jackson, Paul. 

Islington: Searchlight, 2011 

Medievaner og holdninger: meningsmåling blant journalister 

253


9–29 februari 2012. Respons Analyse på uppdrag av Nordiske 

Mediedager 2012. Tillgänglig på www.nordiskemediedager. 

no/assets/Medieunderskelser/Journalister-2012.pdf (hämtad 

120601) 

Rapport fra 22. juli-kommisjonen (NOU 2012:14) 120813 (tillgänglig 

på 22julikommisjonen.no/Rapport) 

Responding to online hate. Ottawa: MediaSmarts, 2012. Tillgänglig 

på mediasmarts.ca/sites/default/files/pdfs/Responding_Online_Hate_Guide.pdf, 

hämtad 120804 

Right Response: Understanding and Countering Populist Extremism 

in Europe. Goodwin, Matthew. London: Chatham 

House, 2011 

Roots of violent radicalisation. Home Affairs Committee – 

Nine teenth Report. Publicerad 120131. Hämtad 120215 från 

www.publications.parliament.uk/pa/cm201012/cmselect/ 

cmhaff/1446/144602.htm 

Sociala relationer på nya digitala arenor – om mobbning, kunskapsdelning 

och en bygemenskap på nätet. Linde, Jessica och 

Qvarnström, Ida. Ung Kommunikations rapportserie, nr 

1/2008 

Steeped in rhetoric: Digital populism and the Tea Party movement. 

Branson, Tyler S. Kansas: University of Kansas, 2011 

Svensk vit makt årsrapport 2010. Ekman, Mikael och Olsson, 

Daniel. Stockholm: Expo, 2011 

TESAT 2012. EU terrorism situation and trend report. Europol 

120425. Tillgänglig på www.europol.europa.eu/latest_ 

publications/25 

The new face of digital populism. Bartlett, Jamie, Birdwell, 

Jonathan och Littler, Mark. London: Demos, 2011. Hämtad 

111110 från www.demos.co.uk/publications/ 

thenewfaceofdigitalpopulism 

Towards a better internet for children. Livingstone, Sonia, Ólafsson, 

Kjartan, O’Neill, Brian och Donoso, Verónica. EU Kids 

Online, juli 2012. Hämtad 120711 från www.eukidsonline.net 

Vänd dem inte ryggen: socioekonomisk analys av destruktiva 

subkulturer. Lundmark-Nilsson, Eva och Nilsson, Ingvar. 

Stockholm: Fryshuset/CIDES, 2012. www.fryshuset.se/cides/ 

documents/cides/vanddeminteryggen_utskrift.pdf, hämtad 

120620 

254


Yttrandefriheten på nätet: en guide om gränserna för det tillåtna 

på nätet. Olsson, Anders R, .SE:s Internetguide, nr 2, 2009. 

Tillgänglig på www.iis.se/docs/Yttrandefrihet_pa_natet.pdf, 

hämtad 111108 

Artiklar 

”Access to online porn ’twisting children’s view of sexual norms’”, 

Laville, Sandra, Guardian.co.uk 120612 (www.guardian.co.uk/ 

society/2012/jun/12/child-access-online-porn-sexual-norms, 

hämtad 120612) 

”Aldrig tidigare har en enmansrörelse fått så mycket uppmärksamhet”, 

Bengtsson, Alex, Expo.se 120804 (expo.se/2012/ 

aldrig-tidigare-har-en-enmansrorelse-fatt-sa-mycket- 

uppmarksamhet_5215.html, hämtad 120805 

”Allt fler svenskar anonyma på nätet”, Gustafsson, Sten, 

Göteborgs-Posten 120501 (www.gp.se/nyheter/ 

sverige/1.931400-allt-fler-svenskar-anonyma-pa-natet, 


”An EDL view on the Olympics”, Cressy, Simon, Nick Lowles’ 

blog/Hopenothate.org.uk 120728 (www.hopenothate.org. 

uk/blog/article/2072/an-edl-view-on-the-olympics, hämtad 

120729) 

”Ansvarig utgivare döms för hets i kommentarsfält”, DagensJuridik.se 

110928 (tillgänglig på www.dagensjuridik.se/2011/09/ 

ansvarig-utgivare-doms-hets-i-kommentarsfalt, hämtad 111202) 

”Beskriver Breivik som en ’eksemplarisk’ fange”, NRK.no 120612 

(nrk.no/227/dag-for-dag/1.8193381, hämtad 120612) 

”Breivik: Product of the Internet?”, Orange, Richard, Globalpost/ 

Salon.com 120419 (www.salon.com/2012/04/19/breivik_ 

product_of_the_internet/, hämtad 120521) 

”Brott är brott även på nätet”, Schultz, Mårten, SvD Kulturdebatt 

110820 (www.svd.se/kultur/kulturdebatt/brott-ar-brott-avenpa-natet_6402359.svd, 


”Cyber sleuth Noel traces ’he needs to die’ Facebook troll… 

and offers to pay for his studies”, Gould, Lara, Daily Mail 

120331 (www.dailymail.co.uk/tvshowbiz/article-2123384/ 

255


Cyber-sleuth-Noel-traces-needs-die-Facebook-troll-offerspay-studies.html, 


”Dålig stämning på Avpixlatredaktionen”, Bengtsson, Alex, 

Expoidag.blogspot.se 120805 (expoidag.blogspot.se/2012/08/ 

dalig-stamning-pa-avpixlatredaktionen.html?m=1, hämtad 

120805) 

”Ett bedraget land”, Mosavi Sjögren, Nasrin, Världenidag.se 

120727 (www.varldenidag.se/kommentar/2012/07/27/Ettbedraget-land/, 


”Facebook boasts snare Tyneside racist firebomber”, Butcher, 

Joanne, Evening Chronicle 120620 (www.chroniclelive.co.uk/ 

north-east-news/evening-chronicle-news/2012/06/20/facebookboasts-snare-tyneside-racist-firebomber-72703-31222158/) 

”FBI had al-Awlaki, imam to the 911 muslim terrorists, in 2002 but 

released him”, Geller, Pamela, Atlasshrugs2000.typepad.com 

120802 (atlasshrugs2000.typepad.com/atlas_shrugs/2012/08/ 

fbi-had-al-awlaki-imam-to-the-911-muslim-terrorists-in- 

2002-but-released-himem.html, hämtad 120803) 

”Främlingsfientlighet passerar journalister”, Rindevall, Qia, 

Quickresponse.se 090225 (www.quickresponse.se/ 

artiklar/2009/februari/framlingsfientlighet-passerar- 

journalister/, hämtad 120701) 

”Glasgow police arrest six for Facebook hate speech”, Flint, 

Miranda, Jewocity.com 120517 (www.jewocity.com/blog/ 

glasgow-police-arrest-six-for-facebook-hate-speech/2018, 


”Hatet mot Reinfeldt”, Leman, Jonathan, Expo.se 120704 (expo. 

se/2012/hatet-mot-reinfeldt_5184.html, hämtad 120729) 

”Hejdå till rykten och lögner”, Mattsson, Thomas, Expressen.se 

120607 (bloggar.expressen.se/thomasmattsson/2012/06/hejdatill-rykten-och-logner/, 


”Hemliga bloggen som Breivik hänvisar till”, Högström, Erik, 

Expressen.se 120804 (www.expressen.se/nyheter/hemligabloggen-som-breivik-hanvisar-till/, 


”Her er listen over Breiviks terrormål”, Brekstad Utheim, Eric 

och Andersen, Gordon, VG.no 120219 (www.vg.no/nyheter/ 

innenriks/22-juli/artikkel.php?artid=10069658, hämtad 120220) 

”How Anwar Al-Awlaki Inspired Terror From Across the Globe”, 

Ross, Brian och Ferran, Lee, ABCNews.com 111006 (abcnews. 

256


go.com/m/story?id=14643383, hämtad 120804) 

”Håper nytt nettsted kan forhindre voldelig ekstremisme”, Weiby, 

Hans Erik och Strand, Eva Marie, NRK.no 111206 (www.nrk. 

no/nyheter/norge/1.7904887, hämtat 120827) 

”I dag höjs säkerheten i Stockholm”, Skarin, Anna, Expressen.se 

120804 (www.expressen.se/nyheter/i-dag-hojs-sakerheten-istockholm, 


”’Jag vill inte ha några spärrar’”, Levin, David, Göteborgs-Posten 

111019 (www.gp.se/kulturnoje/1.698676--jag-vill-inte-hanagra-sparrar-, 


”JK väcker åtal om hets mot folkgrupp”, DagensJuridik.se 101116 

(www.dagensjuridik.se/2010/11/jk-vacker-atal-om-hets-motfolkgrupp, 


”Kampen om sannheten”, Tallaksen, Simen, Klassekampen. 

no 120420 (www.klassekampen.no/60142/article/item/null/ 

kampen-om-sannheten, hämtad 120720) 

”Kicked out for a racist tweet: Greek triple jumper is banned from 

the Games after her African ’joke’”, Faulkner, Catherine och 

McDermott, Nick, Daily Mail 120725 (www.dailymail.co.uk/ 

news/article-2178836/London-2012-Olympics-Greek-athlete- 

Voula-Papachristou-banned-racist-joke-Twitter.html, hämtad 

120729) 

”’Man kan inte ha respekt för en lag där det är okej att kalla 

svenskar för idioter’”, Hamrud, Annika, Dagens Nyheter 

111205 (www.dn.se/kultur-noje/man-kan-inte-ha-respektfor-en-lag-dar-det-ar-okej-att-kalla-svenskar-idioter, 

hämtad 

111205) 

”Mangs har försökt mörda mig tre gånger”, Ohlsson, Per-Ola, 

Expressen 120514 

”Muamba tweet: jailed Liam Stacey sorry for racist comments”, 

BBC News Wales 120522 (www.bbc.co.uk/news/uk- 

wales-18149852, hämtad 120623) 

”Nationell.nu påverkar genusdebatten – citeras av TV4”, Nationell. 

nu 120220 (www.nationell.nu/2012/02/20/nationell-nu-ochdess-lasare-paverkar-genusdebatten-citeras-av-tv4/, 

hämtad 

120720) 

”Nationell.nu spärras på datorer över hela landet”, Nationell.nu 

120830 (www.nationell.nu/2012/08/30/nationell-nu-sparras-padatorer-over-hela-landet/, 


257


”Nettanonymitet et reelt problem for god dialog”, debattinlägg av 

Bae Brandtzæg, Petter, forskare vid det tekniska forskningsinstitutet 

SINTEF, Aftenposten 110805 (www.aftenposten.no/ 

meninger/kronikker/article4191574.ece, hämtad 120625) 

”NSU probe goes on”, Hopenothate.org.uk 120214 

(www.hopenothate.org.uk/international/article/60/nsu-probegoes-on) 

”Nätextremister kallas att vittna”, GP 111206 (www.gp.se/ 

nyheter/varlden/1.792287-natextremister-kallas-att-vittna, 


”Näthat: Ett internationellt problem”, Bjurwald, Lisa, 

Medievärlden 110825 (www.medievarlden.se/nyheter/2011/08/ 

nathat-ett-internationellt-problem, hämtad 120630) 

”Polisanmäl mig eller håll käften Lisa Bjurwald”, Avpixlat.info 

120706 (avpixlat.info/2012/07/06/polisanmal-mig-eller-hallkaften-lisa-bjurwald/, 


”SD-politiker aktiv i rörelse som uppmanar till våld”, Bagge, Peter, 

SVT.se/UG 111214 (svt.se/ug/20111214060032/sd-politiker_ 

aktiv_i_rorelse_som_manar_till_vald, hämtad 111214) 

”SD-politiker delar Breiviks åsikter”, Svenska Dagbladet 110726 

(www.svd.se/nyheter/inrikes/sd-politiker-delar-breiviksasikter_6348264.svd, 


”SD-politikerna fortsätter näthetsa – men bryr sig partitoppen?”, 

Andersson, Matilda, Nyheter24.se 120821 (nyheter24.se/nyheter/ 

politik/721859-sd-politikerna-fortsatter-hetsa-pa-natet-bryr-sigpartiet, 


”SD-politikers hot tas inte på allvar”, Bjurwald, Lisa, Medievärlden 

120815 (www.medievarlden.se/blogg/lisa-bjurwald/2012/08/sdpolitiker-journalister-kommer-att-bli-villebrad, 


”Ser du hotet?”, Holmqvist, Anette, Wiman, Erik och Aagård, 

Martin, Aftonbladet (www.aftonbladet.se/nyheter/ 

aftonbladetgranskar/article8417425.ab) 

”Should hate speech be outlawed?”, Stevens, John Paul, New 

York Review of Books 120607 (www.nybooks.com/articles/ 

archives/2012/jun/07/should-hate-speech-be-outlawed/, hämtad 

120610) 

”’Självklart ta ställning för självständigt Palestina’: NI möter SD:s 

första ledamot”, Hill, Sanna, Nationellidag.se 120801 (www. 

nationellidag.se/visa/default.asp?dokID=1898, hämtad 120803) 

”Svar till en feministisk krönikör från en ’svennenasse’”, Dagerlind, 

258


Mats, Avpixlat 120520 (avpixlat.info/2012/05/20/svar-till-enfeministisk-kronikor-fran-en-svennenasse/, 


”Svenska journalister tycker det är jobbigt med islam”, Olsson, 

Belinda, Aftonbladet 120607 (www.aftonbladet.se/nyheter/ 

kolumnister/belindaolsson/article14939658.ab, hämtad 120729) 

”Så hanterar Ljusnan nazisternas attack”, Bjurwald, Lisa, 


sa-hanterar-ljusnan-nazisternas-attack, hämtas 120824) 

”Så kan språket bana väg för massmord”, Larsmo, Ola, DN Kultur 

110728 (www.dn.se/kultur-noje/essa/ola-larsmo-sa-kan-spraketbana-vag-for-massmord) 

”Så många av Facebooks användarkonton är fejk”, Söderlind, Ola, 

NyTeknik.se 120803 (www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/ 

allmant/article3514891.ece, hämtad 120805) 

”Vad vore den nationella kampen utan internet?”, Revolutionären, 

Nationell.nu 120217 (www.nationell.nu/2012/02/17/vad-voreden-nationella-kampen-utan-internet/, 


”Vem ansvarar för förtal på Internet?”, Boman, Benjamin 

O.J., InfoTorg Juridik 110909 (infotorgjuridik.se/premium/ 

mittijuridiken/article167905.ece, hämtad 111203) 

”Vi efterlyser en debatt om invandringens problem”, Lundberg, 

Johan och Neuding, Paulina, DN Debatt 100923 (www.dn.se/ 

debatt/vi-efterlyser-en-debatt-om-invandringens-problem, 


”We can’t control Twitter, insist police: storm over arrest of 17-yearold 

for ’offensive’ tweets about Tom Daley”, Greenwood, 

Chris, Fernandez, Colin och Salkeld, Luke, DailyMail. 

co.uk 120731 (www.dailymail.co.uk/news/article-2181851/ 

We-control-Twitter-insist-police-Storm-arrest-17-year-oldoffensive-tweets-Tom-Daley.html, 


”Websites will be forced to identify trolls”, Sky News 120612 

”Young, wired and angry: a revised portrait of Hungary’s rightwing 

extremists”, Verseck, Keno, Spiegel Online 120302 (www. 

spiegel.de/international/europe/young-wired-and-angry-arevised-portrait-of-hungary-s-right-wing-extremists-a-813243. 

html, hämtad 120306) 

”Åkesson slår ifrån sig kritik”, Orrenius, Niklas, Sydsvenskan 

111122 (www.sydsvenskan.se/sverige/akesson-slar-ifran-sigkritik/, 


259


Internetresurser 

Against Violent Extremism (AVE) 

againstviolentextremism.org 

Anti-Defamation League 

adl.org 

Clean IT Project 

CleanITproject.eu 

Datainspektionen 

Datainspektionen.se 

Europol 

Europol.eu 

Expo 

Expo.se 

International Centre for the Study of Radicalisation and Political 

Violence (ICSR) 

Icsr.info 

International Network Against Cyberhate (INACH) 

Inach.net 

Justitiekanslern 

JK.se 

Kripos 

Kripos.no 

Magenta 

Magenta.nl 

Measuring Anti-Muslim Attacks (MAMA) 

Tellmamauk.org 

260

MediaSmarts 

Mediasmarts.ca 

Netz gegen Nazis 

Netz-gegen-nazis.de 

No-Nazi.net 

No-nazi.net 


Nätvaro 

du2.pentagonvillan.se/index.php/projekt/naetvaro 

Polisen 

Polisen.se 

Radicalism and New Media, University of Northampton 

radicalism-new-media.org 

Simon Wiesenthal Centre 

Wiesenthal.com 

Säkerhetspolisen 

sapo.se 

True Vision 

Report-it.org.uk 

Övriga källor 

Mål nr B 260-01, Linköpings tingsrätt 030701 

Mål nr FT 2799-10, Helsingborgs tingsrätt 101026 

Rättspsykiatrisk undersökning av Anders Behring Breivik, av 

rättspsykiatrerna Torgeir Husby och Synne Sørheim, inlämnad 

till Oslo tingsrätt 111129. Fall nr. 11-120995EN E-OTI R/08. 

Tillgänglig på www.document.no/2012/03/forensic-psychiatricstatement-anders-behring-breivik-v-2/ 

Mål nr 11-188627MED-OTIR/05, Oslo tingsrätt 120824 

261

Noter 

1 I framtidens skugga: fyrtiotvå kapitel om politik, medier och 



(red.). Göteborg: SOM-institutet vid Göteborgs universitet, 

2012 

2 Ibid 

3 Svensk vit makt årsrapport 2010. Ekman, Mikael och Olsson, 

Daniel. Stockholm: Expo, 2011 

4 ”Unga män dominerar på extremhögerns sajter”, Dalsbro, 

Anders och Torén Björling, Sanna, Dagens Nyheter Kultur 

111130 (tillgänglig på www.dn.se/kultur-noje/unga-mandominerar-pa-extremhogerns-sajter) 

5 Lööw, Heléne. Nazismen i Sverige 1980–1997. Stockholm: 


6 Ibid 

7 Kazin, Michael. The populist persuasion: an American history. 

Rev. utg. Ithaca, New York: Cornell University Press, 1998. 

Citerad i Steeped in rhetoric: digital populism and the Tea 

Party movement. Branson, Tyler S. Kansas: University of 

Kansas, 2011 

8 Breton, Albert, Galeotti, Gianluigi, Salmon, Pierre och 

Wintrobe, Ronald (red.). Political extremism and rationality. 

Cambridge: Cambridge University Press, 2002 

9 Pew Research Center, citerat i Amnesty International. Choice 

and prejudice: discrimination against muslims in Europe. 

London: Amnesty International, 2012 

10 Antisemittisme i Norge? Den norske befolkningens 

holdninger til jøder og andre minoriteter. Senter for studier av 

Holocaust og livssynsminoriteter (HL-senteret), maj 

2012 (www.hlsenteret.no/publikasjoner/HL_Rapport_2012_ 

web.pdf) 

11 Detta kan jämföras med bloggen Blondinbella, som enligt 

262

Noter 

Google Trends har ungefär 140 000 unika besökare per vecka. 

Men om vi använder det mer exakta mätverktyget SIS-index. 

se, som kräver att man registrerar sig (vilket Blondinbella.se 

har gjort), ser vi att Blondinbella har över 170 000 besökare. 

Det vill säga 30 procent mer än vad Google Trends ger. Om 

samma relation gäller för Avpixlat skulle de ha cirka 270 000 

unika besökare – inte 210 000 – per vecka 

12 ”Avpixlat större än TV4, GP och Sydsvenskan? Nej, 

långtifrån!”, Lindqvist, Nikke, 120217 (www.lindqvist.com/ 

avpixlat-vs-tv4-gp-sydsvenskan/) 

13 ”Ser du hotet?”, Holmqvist, Anette, Wiman, Erik och 

Aagård, Martin, Aftonbladet (www.aftonbladet.se/nyheter/ 

aftonbladetgranskar/article8417425.ab) 

14 Ranstorp, Magnus (red.). Understanding violent radicalisation. 

Abingdon: Routledge, 2010 

15 Vänd dem inte ryggen: socioekonomisk analys av destruktiva 

subkulturer. Lundmark-Nilsson, Eva och Nilsson, Ingvar, 

Fryshuset/CIDES 2012 (www.fryshuset.se/cides/documents/ 

cides/vanddeminteryggen_utskrift.pdf, hämtad 120620) 

16 Bjurwald, Lisa och Blomquist, Maria. God dag kampsyster! 

Kvinnorna i extremhögern. Stockholm: Bokförlaget Atlas, 

2009 

17 Värna demokratin mot våldsbejakande etxremism, skrift från 

Regeringskansliet, nedladdningsbar från www.regeringen.se/ 

content/1/c6/19/66/52/4c3aec25.pdf (hämtad 120709) 

18 Why are you here?, Stormfront.org (www.stormfront.org/ 

forum/t894739/, hämtad 120620) 

19 ”Nationella hemsidor – effektiva?”, Nordisk.nu (www. 

nordisk.nu/showthread.php?t=1234, hämtad 120703) 

20 Right Response: understanding and countering populist 

extremism in Europe. Goodwin, Matthew. Chatham House 

Report, 2011 

21 The new face of digital populism. Bartlett, Jamie, Birdwell, 

Jonathan och Littler, Mark. London: Demos, 2011 (publicerad 

111107, hämtad 111110 från www.demos.co.uk/publications/ 

thenewfaceofdigitalpopulism) 

22 Seib, Philip och Janbek, Dana M. Global terrorism and new 

media: the postAl Qaeda generation. Abingdon: Routledge, 

2011 

263

noter 

23 Towards a better internet for children. Livingstone, 

Sonia, Ólafsson, Kjartan, O’Neill, Brian och Donoso, 

Verónica. EU Kids Online, juli 2012. Hämtad 120711 från 

www.eukidsonline.net 

24 Digital literacy and safety skills. Sonck, Nathalie, Livingstone, 

Sonia, Kuiper, Els och de Haan, Jos. London: EU Kids 

Online/London School of Economics, 2011. Tillgänglig på 

eprints.lse.ac.uk/33733/ 

25 SOM-undersökningen definierar att inte ta del av nyheter som 

att göra det mindre än en dag per vecka 




(red.). Göteborg: SOM-institutet vid Göteborgs universitet, 2012 

27 Ibid 

28 ”Nettanonymitet et reelt problem for god dialog”, debattinlägg 

av Bae Brandtzæg, Petter, forskare vid det tekniska 

forskningsinstitutet SINTEF, Aftenposten 110805 

(www.aftenposten.no/meninger/kronikker/article4191574.ece, 


29 ”Näthat: ett internationellt problem”, Bjurwald, Lisa, Medievärlden 

110825 (www.medievarlden.se/nyheter/2011/08/ 

nathat-ett-internationellt-problem, hämtad 120630) 

30 För lite kuk? En studie om kränkningar och kvinnliga 

krönikörer, Andersson, Linnea och Andersson, Kaisa, JMG – 

Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid 

Göteborgs universitet, journalistprogrammet HT 2011 

31 Ur kommentarsfältet under artikeln ”Svar till en feministisk 

krönikör från en ’svennenasse’”, Dagerlind, Mats, Avpixlat 

120520 (avpixlat.info/2012/05/20/svar-till-en-feministiskkronikor-fran-en-svennenasse/, 


32 ”Krönikör: Vi kan inte kritisera islam för då röstar ’svennenassarna’ 

på SD”, FriaTider.se 120520 (www.friatider.se/ 

kronikor-vi-kan-inte-kritisera-islam-for-da-rostar- 

svennenassarna-pa-sd, hämtad 120730) 

33 ”Svar till en feministisk krönikör från en ’svennenasse’”, 

Dagerlind, Mats, Avpixlat 120520 (avpixlat.info/2012/05/20/ 

svar-till-en-feministisk-kronikor-fran-en-svennenasse/, 


264

Noter 

34 ”Vad vore den nationella kampen utan internet?”, Revolutionären, 

Nationell.nu 120217 (www.nationell.nu/2012/02/17/ 

vad-vore-den-nationella-kampen-utan-internet/, hämtad 

120620) 

35 ”Polisanmäl mig eller håll käften Lisa Bjurwald”, Avpixlat. 

info 120706 (avpixlat.info/2012/07/06/polisanmal-mig-ellerhall-kaften-lisa-bjurwald/, 


36 ”Aldrig tidigare har en enmansrörelse fått så mycket uppmärksamhet”, 

Bengtsson, Alex, Expo.se 120804 (expo. 

se/2012/aldrig-tidigare-har-en-enmansrorelse-fatt-sa-mycketuppmarksamhet_5215.html, 


37 ”Her er listen over Breiviks terrormål”, Brekstad Utheim, 

Eric och Andersen, Gordon, VG.no 120219 (www.vg.no/ 

nyheter/innenriks/22-juli/artikkel.php?artid=10069658, 


38 ”Datainspektionen fortsätter sitt myndighetsmissbruk”, 

Avpixlat.info 120628 (avpixlat.info/2012/06/28/ 

datainspektionen-fortsatter-sitt-myndighetsmissbruk/, 


39 ”Svenska journalister tycker det är jobbigt med islam”, 

Olsson, Belinda, Aftonbladet 120607 (www.aftonbladet. 

se/nyheter/kolumnister/belindaolsson/article14939658.ab, 


40 ”’Jag vill inte ha några spärrar’”, Levin, David, 

Göteborgs-Posten 111019 (www.gp.se/kulturnoje/1.698676- 

-jag-vill-inte-ha-nagra-sparrar-, hämtad 120729) 

41 ”Vi efterlyser en debatt om invandringens problem”, Lundberg, 

Johan och Neuding, Paulina, DN Debatt 100923 (www. 

dn.se/debatt/vi-efterlyser-en-debatt-om-invandringensproblem, 


42 ”Ett bedraget land”, Mosavi Sjögren, Nasrin, Världenidag. 

se 120727 (www.varldenidag.se/kommentar/2012/07/27/Ettbedraget-land/, 


43 Se till exempel Brune, Ylva. Nyheter från gränsen: tre studier 

i journalistik om ”invandrare”, flyktingar och rasistiskt våld. 

Göteborg: Institutionen för journalistik och masskommunikation, 

2004 

44 www.media-diversity.org 

45 ”Främlingsfientlighet passerar journalister”, Rindevall, 

265

noter 

Qia, Quickresponse.se 090225 (www.quickresponse.se/ 

artiklar/2009/februari/framlingsfientlighet-passerar- 

journalister/, hämtad 120701) 

46 Blind spot? Security narratives and farright violence in 

Europe. Kundnani, Arun. Haag: International Centre for 

Counter-Terrorism (ICCT), 2012 

47 ”An EDL view on the Olympics”, Cressy, Simon, Nick Lowles’ 

blog/Hopenothate.org.uk 120728 (www.hopenothate.org. 

uk/blog/article/2072/an-edl-view-on-the-olympics, hämtad 

120729) 




49 Inside the EDL: populist politics in a digital age. Bartlett, Jamie 

och Littler, Mark. London: Demos, 2011 (hämtad 111029 

från www.demos.co.uk/publications/insidetheedl) 


samhälle (SOM-undersökningen 2011, SOM-rapport nr 56). Weibull, 

Lennart, Oscarsson, Henrik och Bergström, Annika (red.). 

Göteborg: SOM-institutet vid Göteborgs universitet, 2012 

51 Steeped in rhetoric: digital populism and the Tea Party movement. 


52 Ibid 

53 Kan laddas ned från interasistmen.se/redaktionellt/rapportom-vardagsrasismen-pa-natet 

54 Svar till Medievärlden via mejl 120605 för intervju i Medievärldens 

Almedalstidning (juli 2012) 

55 Dauber, Cori E. YouTube war: fighting in a world of cameras 

in every cell phone and photoshop on every computer. Carlisle: 


56 ”Facebook boasts snare Tyneside racist firebomber”, Butcher, 

Joanne, Evening Chronicle 120620 (www.chroniclelive. 

co.uk/north-east-news/evening-chronicle-news/2012/06/20/ 

facebook-boasts-snare-tyneside-racist-firebomber- 

72703-31222158/) 

57 ”Kicked out for a racist tweet: Greek triple jumper 

is banned from the Games after her African ’joke’”, 

Faulkner, Catherine och McDermott, Nick, Daily Mail 

120725 (www.dailymail.co.uk/news/article-2178836/ 

266

Noter 

London-2012-Olympics-Greek-athlete-Voula-Papachristoubanned-racist-joke-Twitter.html, 


58 ”’Självklart ta ställning för självständigt Palestina’: NI möter 

SD:s första ledamot”, Hill, Sanna, Nationellidag.se 120801 

(www.nationellidag.se/visa/default.asp?dokID=1898, hämtad 

120803) 

59 ”SD-politiker delar Breiviks åsikter”, Svenska Dagbladet 

110726 (www.svd.se/nyheter/inrikes/sd-politiker-delarbreiviks-asikter_6348264.svd, 


60 Se en sammanställning på nyheter24.se/nyheter/ 

politik/721859-sd-politikerna-fortsatter-hetsa-pa-natetbryr-sig-partiet 

61 ”SD-politikers hot tas inte på allvar”, Bjurwald, Lisa, 

Medievärlden 120815 (www.medievarlden.se/blogg/ 

lisa-bjurwald/2012/08/sd-politiker-journalister-kommer-attbli-villebrad, 


62 ”Hatet mot Reinfeldt”, Leman, Jonathan, Expo.se 120704 

(expo.se/2012/hatet-mot-reinfeldt_5184.html, hämtad 120729) 

63 ”Police mull inquiry into Finns Party candidate’s inflammatory 

Facebook posts”, Yle.fi 120924 (yle.fi/uutiset/ 

police_mull_inquiry_into_finns_party_candidates_ 

inflammatory_facebook_posts/6307527, hämtad 121021) 

64 Jackson, Paul och Gable, Gerry (red.). Farright.com. 

Ilford: Searchlight Magazine och New Media Research 

Group, 2011 

65 Ibid 

66 ”Jimmie Åkesson vill sparka ur olämpliga personer”, 

Expressen 121012 (www.expressen.se/nyheter/jimmie- 

akesson-vill-sparka-ur-olampliga-personer/, hämtad 121020) 

67 ”Källkritiken i skolan måste stärkas”, Poohl, Daniel, Expo. 

se 071003 (expo.se/2007/kallkritiken-i-skolan-maste-starkas_2087.html, 


68 Se sv.metapedia.org/wiki/F%C3%B6rintelsen 

69 Se sv.metapedia.org/wiki/Homofobi 

70 ”Dålig stämning på Avpixlatredaktionen”, Bengtsson, Alex, 

Expoidag.blogspot.se 120805 (expoidag.blogspot.se/2012/08/ 

dalig-stamning-pa-avpixlatredaktionen.html?m=1, hämtad 

120805) 

71 ”Åkesson slår ifrån sig kritik”, Orrenius, Niklas, Sydsvenskan 

267

noter 

111122 (www.sydsvenskan.se/sverige/akesson-slar-ifran-sigkritik/, 


72 ”Nationell.nu spärras på datorer över hela landet”, Nationell. 

nu 120830 (www.nationell.nu/2012/08/30/nationell-nusparras-pa-datorer-over-hela-landet/, 


73 Roversi, Antonio. Hate on the net. Aldershot: Ashgate 

Publishing, 2008 

74 ”Så hanterar Ljusnan nazisternas attack”, Bjurwald, Lisa, 


sa-hanterar-ljusnan-nazisternas-attack, hämtas 120824) 

75 ”Därför är jag aktiv”, BliAktiv.nu, bliaktiv.nu/varfor-ska-jagbli-aktiv/ 

(hämtad 111201) 



77 Mejlkonversationen hackad från vit makt-aktivisten Brandon 

Vespermann. Tillgänglig 120531 på pastebin.com/EyCGFFwp 

78 INACH:s årsrapport 2010, publicerad i november 2010, 

hämtad 111017 från www.inach.net/INACH_report_2010.pdf 

79 Mål nr B 260-01, Linköpings tingsrätt 030701 

80 ”NSU probe goes on”, Hopenothate.org.uk 120214 (www. 

hopenothate.org.uk/international/article/60/nsu-probe-goes-on) 

81 ”Facebook gets an A– for fighting ’digital hate,’ Twitter gets 

incomplete”, Lasalle, Luann, Globe and Mail 120523 (www. 

theglobeandmail.com/technology/tech-news/facebook-getsan-a--for-fighting-digital-hate-twitter-gets-incomplete/ 

article4204179/) 

82 Jackson, Paul och Gable, Gerry (red.). Farright.com. Ilford: 


83 ”Söderpolisen: Vi censurerar inte”, Lundberg, Elina, Södermalmsnytt 

22–28 sep 2012 (tillgänglig på pdf.direktpress.se/ 

flashpublisher/magazine/8380) 

84 ”Muamba tweet: jailed Liam Stacey sorry for racist comments”, 

BBC News Wales 120522 (www.bbc.co.uk/news/ 

uk-wales-18149852, hämtad 120623) 

85 ”Glasgow police arrest six for Facebook hate speech”, Flint, 

Miranda, Jewocity.com 120517 (www.jewocity.com/blog/ 

glasgow-police-arrest-six-for-facebook-hate-speech/2018, 


86 ”We can’t control Twitter, insist police: storm over arrest of 

268

Noter 

17-year-old for ’offensive’ tweets about Tom Daley”, Greenwood, 

Chris, Fernandez, Colin och Salkeld, Luke, DailyMail. 

co.uk 120731 (www.dailymail.co.uk/news/article-2181851/ 

We-control-Twitter-insist-police-Storm-arrest-17-year-oldoffensive-tweets-Tom-Daley.html, 


87 ”Breivik: product of the Internet?”, Orange, Richard, 

Globalpost/Salon.com 120419 (www.salon.com/2012/04/19/ 

breivik_product_of_the_internet/, hämtad 120521) 

88 Sarason, Seymour B. The psychological sense of community: 

prospects for a community psychology. San Francisco: Jossey- 

Bass, 1974. Citerad i Sociala relationer på nya digitala arenor 

– om mobbning, kunskapsdelning och en bygemenskap på 

nätet. Linde, Jessica och Qvarnström, Ida. Ung Kommunikations 

rapportserie, nr 1/2008 




90 ”The online disinhibition effect”, Suler, John, CyberPsychology 

and Behavior, 7, 321-326 (2004). Tillgänglig på users.rider. 

edu/~suler/psycyber/disinhibit.html 

91 French Institute of Public Opinion (IFOP), rapporten 

”Comparative survey France/Germany on Islam”, Research 

Report, 13 december 2010. Citerad i Choice and prejudice: 

discrimination against muslims in Europe. London: Amnesty 

International, 2012 

92 Steeped in rhetoric: digital populism and the Tea Party movement. 


93 Choice and prejudice: discrimination against muslims in 

Europe. London: Amnesty International, 2012 




95 ”Svenskar allt mer positiva till flyktingar – påstår ny rapport”, 

Avpixlat.info, 120626 (avpixlat.info/2012/06/26/svenskarallt-mer-positiva-till-flyktingar-pastar-nyrapport/, 

hämtad 

120627) 




269

noter 

97 TESAT 2011: EU terrorism situation and trend report. 

European Police Office 2011, samt TESAT 2012. EU terrorism 

situation and trend report. European Police Office 

2012. Tillgängliga på www.europol.europa.eu/publications 

98 Sandelin, Magnus. Jihad – svenskarna i de islamistiska terrornätverken. 




2011 

100 Dauber, Cori E. YouTube war: fighting in a world of cameras 

in every cell phone and photoshop on every computer. Carlisle: 


101 William Pierce/Extremism in America. Anti-Defamation 

League, adl.org. Tillgänglig på www.adl.org/learn/ 

ext_us/Pierce.asp?LEARN_Cat=Extremism&LEARN_ 

SubCat=Extremism_in_America 



103 Ibid 

104 ”How Anwar Al-Awlaki inspired terror from across the 

globe”, Ross, Brian och Ferran, Lee, ABCNews.com 111006 

(abcnews.go.com/m/story?id=14643383, hämtad 120804) 

105 Lone wolves: myth or reality? Gable, Gerry och Jackson, Paul. 


106 Rapport fra 22. juli-kommisjonen (NOU 2012:14) 120813 

(tillgänglig på 22julikommisjonen.no/Rapport) 

107 Jackson, Paul och Gable, Gerry (red.). Farright.com. Ilford: 


108 Ibid 

109 ”Mariannelund: hovrätt fastställer dom för afghansk gruppvåldtäkt”, 


mariannelund-hovratt-faststaller-dom-for-afghansk-gruppvaldtakt/) 



111 Postad 120505 i tråden ”Zigenare: ni har 5 dagar på sig (sic) att 

lämna staden eller ta konsekvenserna!” Tillgänglig på www. 

flashback.org/sp37191518 

112 ”Så kan språket bana väg för massmord”, Larsmo, Ola, DN 

270

Noter 

Kultur 110728 (www.dn.se/kultur-noje/essa/ola-larsmo-sakan-spraket-bana-vag-for-massmord) 

113 ”Mariannelund: hovrätt fastställer dom för afghansk gruppvåldtäkt”, 


mariannelund-hovratt-faststaller-dom-for-afghansk-gruppvaldtakt/) 

114 ”Polisanmäl mig eller håll käften Lisa Bjurwald”, Avpixlat. 

info 120706 (avpixlat.info/2012/07/06/polisanmal-mig-ellerhall-kaften-lisa-bjurwald/, 


115 Strømmen, Øyvind. Det mørke nettet. Oslo: Cappelen 

Damm, 2011 

116 Roots of violent radicalisation. Home affairs committee – 

nineteenth report. Publicerad 120131. Hämtad 120215 från 

www.publications.parliament.uk/pa/cm201012/cmselect/ 

cmhaff/1446/144602.htm 

117 TESAT 2012: EU terrorism situation and trend report. 

Europol 2012. Tillgänglig på www.europol.europa.eu/ 

latest_publications/25 

118 ”Access to online porn ’twisting children’s view of sexual 

norms’”, Laville, Sandra, Guardian.co.uk 120612 (www. 

guardian.co.uk/society/2012/jun/12/child-access-onlineporn-sexual-norms, 




2011 



121 Mål nr 11-188627MED-OTIR/05, Oslo tingsrätt 120824 




123 Neumann, Peter R. och Stevens, Tim. Countering online 

radicalisation. London: International Centre for the Study of 


124 Rättspsykiatrisk undersökning av Anders Behring Breivik, av 


till Oslo tingsrätt 111129. Fall nr. 11-120995EN E-OTI 

R/08. Tillgänglig på www.document.no/2012/03/forensicpsychiatric-statement-anders-behring-breivik-v-2/ 

271

noter 



126 Ibid 









130 Ibid 

131 Mejlkonversation hackad från vit makt-aktivisten Cole Mossey. 

Tillgänglig 120531 på pastebin.com/b0sgchza 




133 Lone wolves: myth or reality? Gable, Gerry och Jackson, Paul. 






2011 




137 Neumann, Peter R. Joining alQaeda: Jihadist recruitment in 

Europe. London: International Institute for Strategic Studies 

(IISS), 2008 

138 ”The next generation of terror”, Sageman, Marc, Foreign 

Policy nr 2/2008 



140 Rättspsykiatrisk undersökning av Anders Behring Breivik, av 


till Oslo tingsrätt 111129. Fall nr. 11-120995EN E-OTI 

R/08. Tillgänglig på www.document.no/2012/03/forensicpsychiatric-statement-anders-behring-breivik-v-2/ 

272

noter 

141 ”Ba aldri om Breivik-data”, Johansen, Per Anders och Bakke 

Foss, Andreas, Aftenposten 120531 

142 ”Nätextremister kallas att vittna”, GP 111206 (www.gp.se/ 

nyheter/varlden/1.792287-natextremister-kallas-att-vittna, 


143 Bromark, Stian. Selv om sola ikke skinner: et portrett av 22. 

juli. Oslo: Cappelen Damm, 2012 

144 ”SD-politiker aktiv i rörelse som uppmanar till våld”, Bagge, 

Peter, SVT.se/UG 111214 (svt.se/ug/20111214060032/sd- 

politiker_aktiv_i_rorelse_som_manar_till_vald, hämtad 

111214) 

145 Strømmen, Øyvind. Det mørke nettet: om høyreekstremisme, 

kontrajihadisme og terror i Europa. Oslo: Cappelen Damm, 

2011 

146 ”Hemliga bloggen som Breivik hänvisar till”, Högström, 

Erik, Expressen.se 120804 (www.expressen.se/nyheter/ 

hemliga-bloggen-som-breivik-hanvisar-till/, hämtad 120805) 

147 ”FBI had al-Awlaki, imam to the 911 muslim terrorists, in 

2002 but released him”, Geller, Pamela, Atlasshrugs2000. 

typepad.com 120802 (atlasshrugs2000.typepad.com/ 

atlas_shrugs/2012/08/fbi-had-al-awlaki-imam-to-the- 

911-muslim-terrorists-in-2002-but-released-himem.html, 


148 ”Tyskland vill avskaffa anonymiteten på nätet”, Friatider.se 

110807 (www.friatider.se/tyskland-vill-avskaffa- 

anonymiteten-pa-natet, hämtad 120624) 

149 ”Cyber sleuth Noel traces ’he needs to die’ Facebook troll… 

and offers to pay for his studies”, Gould, Lara, Daily Mail 

120331 (www.dailymail.co.uk/tvshowbiz/article-2123384/ 

Cyber-sleuth-Noel-traces-needs-die-Facebook-troll-offerspay-studies.html, 


150 ”Mangs har försökt mörda mig tre gånger”, Ohlsson, Per-Ola, 

Expressen 120514 

151 Tillgänglig på www.youtube.com/user/ 

korsorvagen?feature=plcp, hämtad 120601 



153 Morozov, Evgeny. The net delusion: how not to liberate the 

world. London: Allen Lane, 2011 

273

noter 

154 Roversi, Antonio. Hate on the net. Aldershot: Ashgate 

Publishing, 2008 




156 ”’Verre en Al-Qaida’”, Johnsen, Alf Bjarne, VG 120420 

157 ”Så många av Facebooks användarkonton är fejk”, Söderlind, 

Ola, NyTeknik.se 120803 (www.nyteknik.se/nyheter/it_ 

telekom/allmant/article3514891.ece, hämtad 120805) 

158 I det sista kapitlet i min bok Europas skam: rasister på 

frammarsch (2011) lägger jag fram en rad förslag på hur den 

organiserade rasismen kan bemötas och tittar på vad som har 

fungerat i olika europeiska länder. En statlig utredning om 

ett effektivare arbete mot främlingsfientlighet och intolerans, 

där jag suttit med i expertgruppen, presenterades av utredaren 

Bengt Westerberg på senhösten 2012 (efter att denna bok gått 

till tryck) 



160 Gal, Cecilia S., Kantor, Paul B. och Shapira, Bracha (red.). 

Security informatics and terrorism: patrolling the web. 

Amsterdam: IOS Press, 2008 

161 Ibid 



163 ”Allt fler svenskar anonyma på nätet”, Gustafsson, 

Sten, Göteborgs-Posten 120501 (www.gp.se/nyheter/ 

sverige/1.931400-allt-fler-svenskar-anonyma-pa-natet, hämtad 

120731) 

164 Yttrandefriheten på nätet: en guide om gränserna för det 

tillåtna på nätet. Olsson, Anders R., .SE:s Internetguide, nr 2, 

2009. Tillgänglig på www.iis.se/docs/Yttrandefrihet_pa_ 

natet.pdf, hämtad 111108 



166 Yttrandefriheten på nätet: en guide om gränserna för det 

tillåtna på nätet. Olsson, Anders R., .SE:s Internetguide, nr 2, 

2009. Tillgänglig på www.iis.se/docs/Yttrandefrihet_pa_ 

natet.pdf, hämtad 111108 

274

Noter 

167 ”Ansvarig utgivare döms för hets i kommentarsfält”, DagensJuridik.se 

110928 (tillgänglig på www.dagensjuridik. 

se/2011/09/ansvarig-utgivare-doms-hets-i-kommentarsfalt, 


168 ”JK väcker åtal om hets mot folkgrupp”, DagensJuridik.se 

101116 (www.dagensjuridik.se/2010/11/jk-vacker-atal-omhets-mot-folkgrupp, 


169 ”Nazist fängslas efter dödshot mot judar”, Vergara, Daniel, 

ExpoIdag.se 120914 (expo.se/2012/nazist-fangslas-efterdodshot-mot-judar_5292.html, 


170 ”Avslöjat: 174 500 nya bidragsinvandrare till Sverige – PÅ 

TVÅ ÅR”, FriaTider.se 120614 (www.friatider.se/avslojat- 

174-500-nya-bidragsinvandrare-till-sverige-pa-tva-ar, hämtad 

120615) 

171 ”Nu är ordet fritt!”, Nordfront.se 120630 (www.nordfront.se/ 

nu-ar-ordet-fritt.smr, hämtad 120703) 

172 ”Sverigedemokrat dömd för förtal”, Dalsbro, Anders, Expo.se 

101027 (expo.se/2010/sverigedemokrat-domd-for-fortal_3457. 

html, hämtad 120727) 

173 ”Déjà vu på internet”, Gustavsson, Anton, Magasinet Filter 

110112 (www.magasinetfilter.se/artiklar/deja-v%C3%BA-paainternet.aspx, 


174 ”Hejdå till rykten och lögner”, Mattsson, Thomas, Expressen. 

se 120607 (bloggar.expressen.se/thomasmattsson/2012/06/ 

hejda-till-rykten-och-logner/, hämtad 120607) 




176 ”Håper nytt nettsted kan forhindre voldelig ekstremisme”, 

Weiby, Hans Erik och Strand, Eva Marie, NRK.no 111206 

(www.nrk.no/nyheter/norge/1.7904887, hämtat 120827) 

177 Se tips.kripos.no 



179 TT 120426 



181 ECRI-rapport om Sverige (fjärde övervakningsomgången), 

Europarådets kommission mot rasism och intolerans (ECRI), 

275

noter 

antagen 120619, offentliggjord 120925 (www.coe.int/t/dghl/ 

monitoring/ecri/Country-by-country/Sweden/SWE-CbC- 

IV-2012-046-SWE.pdf) 

182 ”’Man kan inte ha respekt för en lag där det är okej att kalla 

svenskar för idioter’”, Hamrud, Annika, Dagens Nyheter 

111205 (www.dn.se/kultur-noje/man-kan-inte-ha-respektfor-en-lag-dar-det-ar-okej-att-kalla-svenskar-idioter, 

hämtad 

111205) 

183 Med reservation för att adressen ändrats 


Security informatics and terrorism: Patrolling the web. 


185 www.silentregister.com/legal/reg.htm, hämtad 120726 

186 Towards a better internet for children. Livingstone, 

Sonia, Ólafsson, Kjartan, O’Neill, Brian och Donoso, 

Verónica. EU Kids Online, juli 2012. Hämtad 120711 från 

www.eukidsonline.net 

187 Neumann, Peter R. och Stevens, Tim. Countering Online 

Radicalisation. London: International Centre for the Study of 


188 ”Websites will be forced to identify trolls”, Sky News 120612 

189 Seib, Philip och Janbek, Dana M. Global Terrorism and New 


2011 

190 ”Kampen om sannheten”, Tallaksen, Simen, Klassekampen. 

no 120420 (www.klassekampen.no/60142/article/item/null/ 

kampen-om-sannheten, hämtad 120720) 

191 INACH:s årsrapport 2010, publicerad i november 2010, 

hämtad 111017 från www.inach.net/INACH_report_2010.pdf 

192 Responding to online hate. Ottawa: MediaSmarts, 2012. 

Tillgänglig på (mediasmarts.ca/sites/default/files/pdfs/Responding_Online_Hate_Guide.pdf, 


193 ”I dag höjs säkerheten i Stockholm”, Skarin, Anna, Expressen. 

se 120804 (www.expressen.se/nyheter/i-dag-hojs-sakerheteni-stockholm, 


194 För lite kuk? En studie om kränkningar och kvinnliga 

krönikörer, Andersson, Linnea och Andersson, Kaisa, JMG – 

Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid 

Göteborgs universitet, journalistprogrammet HT 2011 

276

Noter 

195 Medievaner og holdninger: meningsmåling blant journalister 

9–29 februari 2012. Respons Analyse på uppdrag av Nordiske 

Mediedager 2012. Tillgänglig på www.nordiskemediedager. 

no/assets/Medieunderskelser/Journalister-2012.pdf (hämtad 

120601) 

196 ”Should hate speech be outlawed?”, Stevens, John Paul, New 

York Review of Books 120607 (www.nybooks.com/articles/ 

archives/2012/jun/07/should-hate-speech-be-outlawed/, 


197 ”Nationell.nu påverkar genusdebatten – citeras av TV4”, 

Nationell.nu 120220 (www.nationell.nu/2012/02/20/nationellnu-och-dess-lasare-paverkar-genusdebatten-citeras-av-tv4/, 


198 ”Fear of far-right cyber threats turning violent”, Yorkshire 

Post 120918 (www.yorkshirepost.co.uk/news/at-a-glance/ 

main-section/fear-of-far-right-cyber-threats-turningviolent-1-4929766, 


199 Incitement to hatred vs. freedom of expression: challenges of 

combating hate crimes motivated by hate on the Internet, rapport 

från OSCE-ODIHR:s expertmöte (publicerad 100322, 

tillgänglig på www.osce.org/odihr/68750) 




Security informatics and terrorism: patrolling the web. 


202 Jag underströk att jag menade hela spektrat, från högerpopulistiska 

partier med främlingsfientliga idéer till den 

”klassiska” extremhögern (nynazister, vit makt-rörelsen)

Untitled - Blender.org

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?