Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
lotsförman) <strong>på</strong> Väderöarna, som gärna lade till där vid besök <strong>på</strong> Väderöbod. Där gick man med för<strong>en</strong> så nära det<br />
tvärbranta berget som möjligt, och när båt<strong>en</strong> av <strong>en</strong> våg lyftes <strong>upp</strong> i jämnhöjd med pall<strong>en</strong> kunde mattinor,<br />
mjölkspänner och folk langas iland. En tågstropp var försäkring<strong>en</strong> mot missöde. En man fick förstås stanna ombord<br />
och gå med båt<strong>en</strong> till Väderöarna för att avvakta bättre väder.<br />
Fyrbåt<strong>en</strong> hissades alltid <strong>upp</strong> direkt efter landresorna, utom vid de tillfäll<strong>en</strong> d<strong>en</strong> måste gå till Bohålet. Var det sjögång<br />
och "ia", eda, fick både folk och last åka med <strong>upp</strong> i kran<strong>en</strong>.<br />
Hur landresorna kunde gå till före motorbåtarnas tid, kan du också läsa om i "Skisser från Väderöarna". På d<strong>en</strong> tid<strong>en</strong><br />
var man ännu mer bero<strong>en</strong>de av väder och sjögång.<br />
Ville man in till Fjällbacka eller någon annanstans utöver de ordinarie resorna blev det med eg<strong>en</strong> båt. Det hände<br />
mest <strong>på</strong> sommar<strong>en</strong> eller annars i period<strong>en</strong> av vackert väder. När det gällde att förutse vädret för <strong>en</strong> landresa fick<br />
man, före radions tidevarv, förlita sig till teck<strong>en</strong> i natur<strong>en</strong> och till barometern. Omkring 1925 fick vi <strong>en</strong><br />
radiomottagare till Väderöbod. Det var <strong>en</strong> donation från <strong>en</strong> givare i Stockholm, till <strong>en</strong> <strong>fyrplats</strong> <strong>på</strong> västkust<strong>en</strong>, som<br />
låg <strong>en</strong>sligast till. Det blev Väderöbod. Radion var utrustad med spolar och rattar och två par hörlurar. D<strong>en</strong> drevs med<br />
två batterier, ett torrbatteri <strong>på</strong> ungefär 100 volt och ett anodbatteri, som måste laddas då och då. Torrbatteriet, äv<strong>en</strong><br />
kallat glödströmsbatteriet (om jag minns rätt) skulle kopplas in med flera sladdar i olika uttag. När batteriet började<br />
sina, kunde man testa de olika cellerna med hjälp av <strong>en</strong> glödlampa till <strong>en</strong> ficklampa. Förbi tömda celler kunde man<br />
sedan kortsluta med <strong>en</strong> metalltråd och så gick det ett tag ig<strong>en</strong>. Ville fler än två lyssna vändes <strong>en</strong> hörlur ut och in, och<br />
så satt man öra mot öra och njöt av musik<strong>en</strong> eller något annat program.<br />
Radion ställdes <strong>upp</strong> <strong>på</strong> fyrmästar<strong>en</strong>s kontor och så fick familjerna lyssna var sin dag i tur och ordning. Sedan talade<br />
man om för de övriga de viktigaste nyheterna och naturligtvis väderutsikterna för västkust – och vänerlandskap<strong>en</strong>.<br />
Jag vill minnas att det hette så redan då.<br />
Väderleksrapport<strong>en</strong> var viktig, främst om landresa planerades och under hummerfisket.<br />
Radion innebar att vi fått <strong>en</strong> <strong>en</strong>kelriktad förbindelse med omvärld<strong>en</strong>, dock inte när det gällde mera närliggande<br />
saker. Behövde ett viktigt meddelande sändas, och vädret gjorde det omöjligt att lämna <strong>fyrplats</strong><strong>en</strong>, hissades <strong>en</strong><br />
särskild signal i flaggstång<strong>en</strong>. Signal<strong>en</strong> observerades av Väderölotsarna, som svarade <strong>på</strong> samma sätt. Meddelandet<br />
sändes sedan med hjälp av semaforflaggor och <strong>en</strong> kraftig kikare för att se att allt <strong>upp</strong>fattats rätt. Kommunikation<strong>en</strong><br />
fungerade naturligtvis i båda riktningarna. En förutsättning var att signalutbildat folk fanns <strong>på</strong> båda platserna..<br />
Tursamt nog var <strong>en</strong> del lotsar och fyrfolk krigsplacerade <strong>på</strong> signalstationer längs kust<strong>en</strong>, och var alltså utbildade i<br />
signalering.<br />
Omkring 1930 fick vi telefon <strong>på</strong> Väderöbod. D<strong>en</strong> hette Väderöbod 1c, och var placerad i fyrmästar<strong>en</strong>s förstuga.<br />
Lotsplats<strong>en</strong> hade telefon tidigare, och nu drogs <strong>en</strong> kabel ut till <strong>fyrplats</strong><strong>en</strong>. D<strong>en</strong> landades i Kranhålet. En dykare lade<br />
d<strong>en</strong> tillrätta <strong>på</strong> d<strong>en</strong> del d<strong>en</strong> kunde få känning av sjögång<strong>en</strong>. Sista bit<strong>en</strong> klamrades d<strong>en</strong> fast i <strong>en</strong> naturlig ränna i<br />
berget. Det föll <strong>på</strong> min lott att dra luftpump<strong>en</strong> åt dykar<strong>en</strong>. Det gick lätt så länge dykar<strong>en</strong> var <strong>på</strong> grunt vatt<strong>en</strong>, m<strong>en</strong><br />
tyngre och tyngre ju djupare han gick. Timp<strong>en</strong>g<strong>en</strong> var 25 öre. Telefon<strong>en</strong> innebar nästan <strong>en</strong> revolution för folket <strong>på</strong><br />
Väderöbod. För oss barn var det väldigt högtidligt att få prata i lur<strong>en</strong>.<br />
Det var det nog för dom vuxna också i början. <strong>Att</strong> telefon<strong>en</strong> s<strong>en</strong>are bidrog till att <strong>en</strong> tjänst drogs in var förstås inte<br />
lika positivt.<br />
<strong>Att</strong> det dagliga livet <strong>på</strong> Väderöbod var så <strong>på</strong>verkat av vind och sjögång, berodde till stor del <strong>på</strong> hamnförhålland<strong>en</strong>a.<br />
Många olika lösningar hade försökts. Farbror Ragnar, som växte <strong>upp</strong> <strong>på</strong> Väderöbod, berättade att d<strong>en</strong> första<br />
tjänstebåt<strong>en</strong> förtöjdes i d<strong>en</strong> s.k. Skiterhamn<strong>en</strong>. Det är ett smalt sund mellan två av holmarna i ögr<strong>upp</strong><strong>en</strong> Skitrarna.<br />
Sedan fick man ro dit och därifrån med <strong>en</strong> eka. Sundet är nu <strong>upp</strong>grundat av landhöjning<strong>en</strong>, så att det bara är<br />
tillgängligt för mycket små farkoster, ekor och liknande. Ålkråkorna har återtagit sina berghyllor som nattkvarter.<br />
Berget nedanför är vitfärgat av träck. Kanske orsak<strong>en</strong> till ögr<strong>upp</strong><strong>en</strong>s namn?<br />
På tre ställ<strong>en</strong> <strong>på</strong> Väderöbod minns jag att det fanns fundam<strong>en</strong>t efter lyftkranar. Ett fanns <strong>på</strong> <strong>en</strong> pall strax öster om<br />
Kranhålet, ett vid Gamla Kranhålet och ett vid <strong>en</strong> vik strax intill detta. Alla hade övergivits. Gamla Kranhålet hade<br />
redan <strong>på</strong> 1920-talet blivit allt för grunt g<strong>en</strong>om landhöjning<strong>en</strong>.<br />
Sedan lotsverket satt <strong>upp</strong> <strong>en</strong> 2 tons lyftkran av järn i Kranhålet fick fyrbåt<strong>en</strong> sin "hemmahamn" där. Kran<strong>en</strong> byttes så<br />
småningom mot <strong>en</strong> 4 tons. Första bron över klyftan var av trä. D<strong>en</strong> byggde fyrpersonal<strong>en</strong> själva. Bron betydde<br />
<strong>en</strong>klare väg till och från kransidan i hamn<strong>en</strong>. I början <strong>på</strong> 1930-talet fick Kranhålet det utse<strong>en</strong>de jag skrivit om <strong>på</strong><br />
sidan 9.<br />
På kartan från 1867 i "Skisser från Väderöarna" är Bohålet <strong>en</strong> rätt bred m<strong>en</strong> kort vik. I samma bok skildrar Artur<br />
Uhrberg hur fyrpersonal<strong>en</strong> arbetade för att förvandla vik<strong>en</strong> till <strong>en</strong> någorlunda användbar hamn.<br />
Farbror Ragnar berättade hur karlarna arbetade sig inåt i "st<strong>en</strong>mal<strong>en</strong>" med hjälp av <strong>en</strong> <strong>en</strong>kel st<strong>en</strong>sax och <strong>en</strong> roddbåt.<br />
St<strong>en</strong> efter st<strong>en</strong> fångades in med sax<strong>en</strong>, lyftes från bott<strong>en</strong> och roddes ut <strong>på</strong> djupt vatt<strong>en</strong> där d<strong>en</strong> släpptes. Sedan <strong>en</strong><br />
smal inseglingsränna skapats, fortsatte arbetet med själva hamnbassäng<strong>en</strong>. Här var det både st<strong>en</strong> och snäcksand. En<br />
del st<strong>en</strong>ar roddes utåt till djupt vatt<strong>en</strong>, andra st<strong>en</strong>ar lades <strong>upp</strong> <strong>på</strong> land tillsammans med sand<strong>en</strong>. En kajkant av trä<br />
avslutade hamnbassäng<strong>en</strong>. Kaj<strong>en</strong> hjälpte, <strong>en</strong>ligt <strong>upp</strong>gift, Lotsverket till med. På ett par ställ<strong>en</strong> förstärktes<br />
strandlinj<strong>en</strong> med fastborrade stockar och plankor för att hålla kvarvarande st<strong>en</strong>block <strong>på</strong> plats.
Change language