Rullstol i rutan - Mediestudier

Stockholms Universitet
Institutionen för journalistik, medier och kommunikation
VT 2009
Masterprogrammet i journalistik
Examensarbete
Rullstol i rutan?
Om funktionshindrade journalister och medverkande i Sveriges Television
Av: Annika Taesler
mail: annika@promotionpost.se
Examinator: Håkan Hvitfelt och Sigurd Allern
Handledare: Gunilla Hultén

Innehållsförteckning
1. På väg till Sveriges Television 3
2. I sammanträdesrummen 5
3. Framför kameran 22
4. Bakom kulisserna 38
5. I huset på Gärdet 44
6. Att knacka på dörren 51
2

1. På väg till Sveriges Television
Lisa är rullstolsbunden. När Färdtjänsten inte kommer kan hon inte ta sig utanför huset.
Handikappade Jocke får ingen personlig assistent – Försäkringskassan säger nej trots beslut.
Det finns inte tillräckligt med gruppboenden i Västerbottens län.
Det här är typiska exempel på hur det låter om Rapport eller Aktuellt skildrar personer med
funktionsnedsättningar. Som passiva och drabbade individer, i behov av samhällets stöd och
hjälp. Gemensamt för funktionshindrade personer är att ingen av dem jobbar, har ett familjeliv
eller snickrar på sommarstugan. Ingen är en vanlig medborgare.
Efter fem år som rullstolsburen känner jag inte igen mig i den bild som Sveriges Television ger av
funktionshindrade personer. Själv ser jag mig varken som hjälplös eller som ett offer. Och jag
anser att min delaktighet i samhällsfrågor är minst lika hög som alla andras. Så jag pratar med
andra rörelsehindrade personer, och det visar sig att de tycker precis likadant. Att de också anser
att SVT inte är till för oss. Och, vad värre är, att företaget förstärker fördomar som samhället har
om oss och våra funktionshinder. De allra flesta rullstolsburna personer jag själv känner
förvärvsarbetar, har en hel bunt högskolepoäng, är gifta, har barn... Fjärran från vårdberoende
stackare som väntar på att någon ska ta hand om dem. SVT:s bild och verkligheten går inte ihop.
Därför beslutar jag mig för att bege mig till TV-huset och prata med de personer som själva
jobbar på företaget. Hur resonerar man egentligen kring funktionshinder på Sveriges Television?
SVT är nämligen ett så kallat public service-företag. Förenklat innebär det att man ska göra TV
för alla. De olika programmen ska kunna tilltala och skildra alla olika grupper i Sverige, och även
vara tillgängliga för alla att ta del av. Oavsett kön, etnisk tillhörighet eller funktionshinder. Det
innebär också att företagets TV-verksamhet ska vara fri och oberoende av politiska och
kommersiella intressen, vilket gör finansiering via reklam omöjlig. I stället regleras verksamheten
av Radio- och TV-lagen, och genom ett sändningstillstånd som ges av staten. Det nuvarande
tillståndet är treårigt och gäller till och med den 31 december 2009. I det står bland annat att
”Sveriges Television ska utöva sändningsrätten opartiskt och sakligt”. SVT har dessutom
(tillsammans med SR och UR), till skillnad från alla andra medieföretag i Sverige, en lagstadgad
rätt att ta ut en licensavgift av alla medborgare som äger en TV-mottagare.
3

I utbyte mot denna licensavgift skall tittarna garanteras ett TV-utbud som riktar sig till hela
landets befolkning. I sändningstillståndet står dessutom att programutbudet ska spegla
förhållanden i hela landet, och att mångfald ska prägla programverksamheten. Regeringen
poängterar dessutom ett krav på Sveriges Television att man särskilt ska ”beakta
funktionshindrades behov”. För att säkerställa detta ska man ”föra en dialog med berörda
grupper”.
När det gäller mångfalden är SVT:s interna direktiv än mer detaljerade än vad som anges i
sändningstillståndet. På hemsidan svt.se kan man ta del av företagets kultur- och mångfaldspolicy.
Där står att ”SVT välkomnar och respekterar olikheter med hänsyn till kön, ålder, etnicitet,
religion eller trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder. /.../ Detta ska avspeglas i
såväl utbud som personalsammansättning.” [min kursivering]
Karin Ljuslinder disputerade 2002 med avhandlingen På nära håll är ingen normal.
Handikappdiskurser i Sveriges Television 1956-2000. I den visade hon att inslag som handlar om
funktionshinder sedan 1976 legat ganska konstant på 1,7 promille av företagets sändningar.
Samtidigt har Hjälpmedelsinstitutet i beräkningar konstaterat att cirka 1,8 miljoner, eller en
femtedel, av Sveriges befolkning har någon typ av funktionsnedsättning. De senaste åren har fler
rapporter producerats som visar på det stora underskottet av funktionshindrade i SVT:s program.
2007 utarbetade därför Gunilla Jarlbro och Mikael Rübsamen vid Lunds universitet ett
analysverktyg för hur man kan mäta funktionsnedsättningar i TV-inslag. Verktyget presenterades i
en rapport med det talande namnet Dissad och missad. Funktionshinder i Sveriges television.
För många människor, inte minst för alla funktionshindrade själva, är rapporter som de här mer
än välkomna. Ett programutbud helt utan personer med funktionsnedsättningar känns lika
främmande som, säg, nyheter som helt struntar i invandrare. Eller en Melodifestival utan
homosexuella. En rikstäckande TV-kanal kan väl knappast utesluta 20 procent av landets
befolkning. Eller?
Och vad är det man vill uppnå? Fler funktionshindrade i nyhetsinslag, visst. Men vilka ÄR
egentligen ”de funktionshindrade”? Ska man utgå från de gånger som SVT:s nyheter väl visat
personer med någon form av funktionsnedsättning blir bilden tydlig. Offer, som inte kan ta hand
om sig själva utan vadar i problem och ohälsa. Infantila stackare som inte kan påverka sin egen
situation. En funktionshindrad person uppträder aldrig som börsanalytiker, politisk kommentator
eller samhällsdebattör. Han eller hon är inte heller en vanlig medborgare, som tillfrågas på stan
4

om det rådande ränteläget eller om en skandalpolitiker bör avgå. Handikappade framställs i stället
som en homogen grupp, som antingen är privatpersoner eller representanter för något
handikappförbund, med särskilda behov och problem. Undantaget är TV-sporten, där
funktionshindrade personer snarare istället hyllas för att de över huvud taget lyckas skjuta prick
eller ta sig fram i en bassäng., trots sina handikapp. Riktiga hjältar! Ett reportage om en
funktionshindrad idrottare handlar ofta till cirka 80 procent om olyckan/handikappet/skadan,
och till 20 procent om själva sporten.
SVT är ju dock mycket mer än bara sina nyheter. Men några funktionshindrade syns inte heller
bland TV-lekar, i talkshowsoffor eller mitt bland mjukisdjuren i barnprogram. Den här frånvaron
vill jag veta mer om. Vad döljer sig egentligen bakom formuleringen ”Sveriges television är till för
alla”?
2. I sammanträdesrummen
Att de flesta medier är alltför strömlinjeformade, både när det gäller utbud och personal, har mer
än tidigare kommit på tapeten under de senaste åren. Både anställda och medverkande är av
ungefär samma bakgrund och har samma sociala tillhörighet. En effekt av detta är ett
samarbetsprojekt som nyligen startats mellan SVT, SR, UR och JMK. Representanter för de fyra
har träffats med en gemensam plan för att öka kompetensen om olika sociala kategorier i svensk
radio och TV. Från SVT deltar Johan Hartman, som är ansvarig för SVT:s samhällsansvar. Han är
med andra ord speciellt avdelad för frågor som handlar om mångfald och tillgänglighet. Och för
min del känns han onekligen som rätt person att börja prata med om företagets inställning till
funktionshinder.
Under sin tid på SVT har Johan Hartman arbetat intensivt för att inkludera alla typer av
människor i utbudet. Bland annat har han skapat ett mångfaldsnätverk, där cirka 50 SVT-anställda
ingår. Han säger själv att hans uppgifter handlar om vad som sker i TV-rutan.
- För mig handlar det här om värderingar. Jag vill ändra attityder hos de medarbetare som redan
finns på SVT.
Ambitionerna hos Johan Hartman är höga. Han menar att frågan om funktionshinder är mycket
uttalad inom mångfaldsnätverket. Samtidigt erkänner han att skillnaden mellan SVT:s public
5

serviceuppdrag och underskottet av funktionshindrade i TV är för stor. Och han har en
magkänsla som säger att det inte görs tillräckligt för att avhjälpa problemet.
- Men man jobbar med det, skyndar han sig att tillägga.
- I höstas genomförde vi en mångfaldsenkät. Den visade att det finns en stor vilja och förståelse
för varför detta är viktigt att göra, men av olika skäl avspeglas det inte i programmen.
Han tror att tidspress kan vara ett sådant skäl, som gör att man tenderar att gå i invanda spår
istället för att prova något nytt. För honom handlar det om att öka kunskapen hos medarbetarna.
- Vi måste minska rädslan för att möta personer med funktionshinder. Det finns ett
hjälparperspektiv som måste försvinna.
Så hur ska man ändra på de attityderna?
Johan Hartman tror mycket på utbildningar. Han berättar entusiastiskt om konkreta resultat han
har sett hos programmakare.
- Till exempel genomförde vi ett seminarium med några nyckelgrupper inom nyheterna. Redan
veckan därpå kunde jag se hur det hade fått genomslag hos en av redaktörerna, när de gjorde en
intervju med den CP-skadade läkaren Veronica Webster. Och projektledaren för Lilla
Melodifestivalen valde att sätta några barn i rullstol längst fram i publiken. Även det var ett
genomtänkt val.
Han säger själv att hans uppgift är att vara salt på företaget, att påpeka när mångfaldsfrågorna
hamnar i skymundan. Samtidigt är han positiv.
- SVT avspeglar samhället i stort. Vi har jobbat längst med genus, och därefter kom frågan om
etnicitet. Min absoluta uppfattning nu är att funktionshinder helt klart är på väg upp. Till exempel
får jag indikationer från Bolibompa om att frågan håller på att lossna, och inom nätverket finns
det många goda exempel. Arbetet med den här frågan pågår på flera ställen. Det sker ingenting
dramatiskt på ett år, men längre fram i tiden är jag övertygad om att vi kommer se resultat.
Prioriterar man bland sociala grupper, om vilken man bör arbeta med just nu?
- Nej, det värjer jag mig för. Vi jobbar med alla diskrimineringskategorier parallellt. Däremot kan
vi aldrig säga att någon kategori, till exempel genus, är klar. De kräver konstant underhåll för att
inte glömmas bort. Därför är det viktigt med en uttalad mångfaldspolicy i ett sådant här stort
företag.
6

Enligt Johan Hartman finns det alltså en väldig medvetenhet kring funktionshinderfrågan på
Sveriges Television. För säkerhets skull vänder jag mig till Margareta Cronholm, SVT:s
strategichef, för att ställa ungefär samma frågor som jag tidigare gav Johan Hartman. Hon
bekräftar bilden av en företagsledning som har en tydlig och uttalad vision på området
funktionshinder. För Margareta Cronholm måste mångfald vara en naturlig del av utbudet, för att
man ska kunna säga att man har det. Och enligt henne måste alla människor kunna känna igen sig
i SVT. Hon bekräftar att företaget har ett väldigt viktigt krav på sig att spegla människorna som
bor i det här landet.
- Det bästa är om det kan växa fram genom en självinsikt. Det måste finnas en vilja att förändra
synen, men samtidigt ligger mycket i uppdraget. Därför kan man inte bara säga att ”det vore bra”,
utan faktiskt ”ni ska”.
Men om ni nu är så medvetna om frågan om funktionshinder. Varför märks ingenting i rutan i dag?
Margareta Cronholm är också klart positiv, men manar till tålamod. Enligt henne går SVT i
bräschen, även om det går långsamt.
- Vi tar små små steg, men huvudsaken är att man kan uppmäta en rörelse. Och vore det inte för
oss skulle den privata TV:n se helt annorlunda ut.
Hon påminner om att sådana här frågor inte vänder över en natt.
- Kom ihåg att jämställdhetsfrågan tog över 25 år innan det hände någonting!
Mitt första möte ger alltså en bild av att funktionshinderfrågan är både uttalad och prioriterad på
SVT. Av Johan Hartman får jag ett dokument som ytterligare förstärker den bilden. Det är en
samverkansöverenskommelse mellan SVT och Handikappförbunden. Den syftar till att integrera
funktionshinderperspektivet i SVT:s verksamhet och är underskriven av företagets VD, Eva
Hamilton. Samarbetet startade hösten 2007 och är utformat så att SVT aktivt arbetar för en
större delaktighet av funktionshindrade i programverksamheten, medan Handikappförbunden
fungerar som bollplank och får komma med sakkunskap och idéer. Tillsammans genomför de ett
antal aktiviteter som både ska öka förekomsten av funktionshindrade i TV, och ändra den bild
som SVT traditionellt har förmedlat. Samarbetet avspeglades även i projektet ”Med i medier”,
som inleddes redan 2006. I det hölls bland annat seminarier där mediepersoner och personer med
funktionsnedsättningar fick träffa varandra och utbyta erfarenheter. Man tog även fram en lista
över personer med funktionsnedsättningar som kunde tänka sig att medverka som experter i olika
ämnen i SVTs program, för att undvika att funktionshindrade bara skildras i frågor som rör deras
handikapp. Dessutom utvecklades samverkansgrupper mellan SVT och Handikappförbunden.
7

Både Mia Ahlgren och Emil Erdtman, som jobbar på Handikappförbunden och som båda var
inblandade i Med i medier, beskriver projektet som lyckat. De säger att de nu har lyckats få upp
frågan om funktionshinder på SVT:s agenda.
- Om man bjuder in folk som själva har en funktionsnedsättning till seminarier blir det
automatiskt mer ”prata med” personerna, inte bara ”prata om”, säger Mia Ahlgren.
- Dessutom tvingar det här VD att sätta sig in i frågan. Om hon ska vara med på dessa seminarier
måste hon läsa på lite innan. Det skapar en helt annan medvetenhet.
Samarbetet är unikt. Det är onekligen ovanligt med ett samarbete mellan en intresseorganisation,
som Handikappförbunden, och ett public service-företag, som ska vara fritt och oberoende.
- Redan i mötet ligger en konflikt i sig, nickar Emil Erdtman.
- Men för oss är det här en vinn-vinn-situation. SVT behöver lära sig om och möta personer med
funktionsnedsättningar. Och samtidigt behöver handikapporganisationerna lära sig mer om hur
medier faktiskt fungerar. Men visst har det varit väldigt känsligt att gå in och kritisera. Om vi har
gjort det, har det varit på ett väldigt generellt plan.
Har ni känt ett uppriktigt intresse från SVT:s håll att komma tillrätta med den här frågan?
- Det där går att tolka på olika sätt, säger Emil Erdtman eftertänksamt.
- Eva Hamilton har varit med på mötena och sagt bra saker. Det visar att man tar frågan på allvar.
Samtidigt har hon ibland kommit in och rivit av sina fem minuter och sen gått.
- Det är klart att det är svårt att uttala sig om hur prioriterad den här frågan är på SVT, fyller Mia
Ahlgren i.
- Det kanske inte är jättemånga som kommer på utbildningarna. Men de som gör det blir
verkligen intresserade. Numera är den här frågan inskriven i sändningstillståndet, och de ska
faktiskt skriva någonting i public service-redovisningen varje år. Då blir de tvungna att göra något
också.
Handikappförbunden bekräftar alltså bilden av ett SVT som anstränger sig för att lyfta upp
frågan om funktionshinder på dagordningen. Men är tongångarna lika positiva överallt i
organisationen? Om visionen om funktionshinderfrågan ska få fullt genomslag, bör det här
synsättet avspeglas i alla hörn av TV-huset. Jag beslutar mig därför för att träffa folk från olika
redaktioner på SVT. Min ambition är att lyssna både på personer i företagets högsta ledning och
på de som själva jobbar i TV-kamerans blickfång. Har de samma tankar om funktionshinder i
TV?
8

Innan jag ger mig in och börjar gräva i företaget SVT träffar jag dock en person med andra
erfarenheter av problematiken kring funktionshinder. Sari Nykvist är journalist med en
imponerande bredd av mediala erfarenheter. Bland annat var hon sommarpratare i P1 2005. Till
vardags är hon redaktör för den handikappolitiska tidningen Stiletten, och hon var en av
reportrarna i SVTs eget CP- magasinet.
Hon rullar in i intervjurummet med en kopp te vant balanserande mellan knäna, och börjar direkt
att berätta om sitt handikappolitiska engagemang. Att hon blev tillfrågad om att vara med i CP-
magasinet hade till stor del att göra med hennes egen erfarenhet, då hon i tonåren var med och
blockerade bussar för att visa på problematiken med otillgängligheten för funktionshindrade.
Hon beskriver programserien, som sändes 2004, som väldigt lyckad.
- Vi skrev TV-historia, eftersom det var det första programmet som sändes både av och med
funktionshindrade.
Sari Nykvist är övertygad om att CP-magasinet blev så lyckat just för att redaktionen bestod av
personer med funktionshinder, som var med och utformade programmet. Hon säger att det alltid
blir bättre om de verkliga experterna, de funktionshindrade själva, får beskriva sin egen
verklighet. När andra skildrar ”handikappade” ger hon inte mycket för.
Jag har hört att program för särskilda grupper, som CP- magasinet, inte är populära bland TV-folk längre.
Rena döden för tittandet, var det någon som sa.
- Det är sorgligt att ett sådant program över huvud taget ska behövas. Men tyvärr är det så
verkligheten ser ut. Är man inte funktionshindrad själv är våra frågor främmande för
allmänheten. Därför är det extra viktigt att vi syns. Men sådana program måste göras av folk som
vet vad det handlar om, och det gör bara vi själva.
Enligt Sari Nykvist har SVT:s mångfaldspolicy ingen betydelse.
- Den är absolut inte värd någonting. Vad som står på papper och vad som sker i verkligheten är
två helt olika saker. Jag är inte nöjd förrän jag ser funktionshindrade personer i de vanliga TV-
programmen. Och jag vill kunna söka vilket jobb som helst och veta att jag inte blir bortsorterad
för att jag sitter i rullstol. Som det är nu vet jag inte om redaktionen kanske sitter på fördomar
som gör att jag gallras bort. Jag vill vara säker på att jag blir sedd som vilken journalist som helst,
inte som något sämre.
9

Sari Nykvist suckar. Så förklarar hon vilka åtgärder hon anser är nödvändiga för att
funktionshindrade ska bli lika delaktiga som andra:
- Jag är så trött på att medierna inte vågar ta steget fullt ut! Man sitter på sina seminarier och säger
att ”vi måste synliggöra bredden, vi har ett mångfaldsansvar...” Och så pratar man om att anställa
si och så många med funktionsnedsättning under si och så många år. Sluta snacka och gå ut och
sök aktivt efter folk i stället! Det är det enda sättet det går att göra på. Vi måste komma in, få
jobba och synas. Då kommer folk att upptäcka att vi är minst lika bra som alla andra. Man ser i
platsannonser att du får gärna ha en annan bakgrund än svensk, då måste det gå att söka folk
efter andra kriterier också. Jag kan inte direkt påminna mig att jag har sett det stå att du gärna får
ha ett funktionshinder. Och det lär ju dröja innan man får se till exempel en rullstolsburen
nyhetsuppläsare i Rapport.
Men är det viktigt att funktionshindret syns i TV?
- Det tycker jag. Folk har så mycket fördomar mot rullstolsburna. För att de ska försvinna måste
faktiskt rullstolen synas.
Sari Nykvists ord får mig att tänka till. Jag är själv blivande journalist. Hur ser mina
jobbmöjligheter ut på TV-marknaden? Har jag sämre chanser än mina klasskamrater att få jobb
på Sveriges Television, bara för att jag sitter i rullstol? Det är hög tid att börja prata med folk som
jobbar i TV-huset. Framför allt undrar jag varför ingen med ett synligt funktionshinder själv leder
ett program, när så många andra minoriteter gör det. Men innan jag börjar ställa frågor om vilka
profiler som syns i rutan, vill jag ta reda på vilken syn redaktionerna har på funktionshindrade
personer i TV över huvud taget. Är ledningens visioner lika uttalade överallt?
Det finns tre huvudlinjer för SVT:s behandling av funktionshinderfrågan. Den första är att göra program för
funktionshindrade. Detta innebär att den tekniska möjligheten för alla medborgare att tillgodogöra sig
programmen ska vara optimal. I år har SVT någonting som kallas för hörbarhetsåret, vilket innebär ett direktiv
dels om att undvika en alltför stor blandning av tal och musik och dels om att se till att så många program som
möjligt har en textremsa.
Man skall även göra program om funktionshindrade. Dessa blir specialprogram som specifikt behandlar
funktionshinder-frågor, till exempel CP-magasinet. Den här typen av program börjar bli mer sällsynta, men
förekommer fortfarande. Nästan alla jag pratar med vill ha bort den här typen av program. En ansvarig påpekar
att sådana program skrämmer bort minst 95 procent av publiken direkt.
Till slut ska man göra program med funktionshindrade. Det är här den verkliga integreringen kommer in.
Personer med funktionshinder ska kunna uppträda i dessa program på samma villkor som vilka individer som
helst. Funktionshinder ska återspeglas i samtliga programgenrer och i utbudet i sin helhet. Det är framför allt
under den här punkten som många anser att företaget brister.
10

De första personerna som möter tittarna, och som i många fall ses som företagets verkliga
representanter, är hallåorna. I flera fall är de minst lika kända ansikten – och lika starkt
förknippade med SVT – som nyhetsankarna och de tyngsta programledarnamnen. Därför är det
givetvis av stor vikt för SVT vilket mångfaldsarbete som bedrivs på just den redaktionen. Vilka är
värdarna för TV-kvällen, och vad representerar de?
Pekka Heino måste sägas vara Mister SVT himself. De senaste 25 åren har han guidat tittarna
genom TV-kvällen. Han är också berättarrösten i många av kanalernas trailers, där man gör
reklam för kommande program. På SVT:s hemsida är det han som ger besökarna en guidad tur
genom de olika länkarna. För många, inklusive mig själv, är han den första man kommer att tänka
på när det gäller SVT över huvud taget. Är det någon som har koll på företagets interna riktlinjer
och strukturer så måste det vara han.
Enligt Pekka Heino för hallå-gruppen ständigt diskussioner om språk, innehåll och fallgropar i
informationen man ger tittarna. Till exempel säger han att man tänker mycket på vilken ordning
personerna som ska medverka i program presenteras. Nämner man automatiskt mannen först?
Han är dessutom med och tycker till om nya personer som vill bli hallåor. I dessa fall säger Pekka
Heino att han är väldigt medveten om att inte bara plocka in blonda Svenssons. Istället vill han att
presentatörerna ska spegla hur hela Sverige ser ut.
- Jag vill gärna komma bort från nidbilden av en hallåa. Och då har vi ändå kommit långt i
Sverige om man jämför med delar av södra Europa. Där är presentatörerna alltid kvinnor, med
stora hår och uppumpade bröst...
Enligt Pekka Heino är det dock genus och etnicitet som står på agendan när man tänker på
mångfald. Om en person har en funktionsnedsättning är det ingen som har efterfrågat. Men finns
det inget reglerat mångfaldsarbete på redaktionen, som innefattar alla kategorier från SVT:s
mångfaldspolicy? Jag bestämmer mig för att dubbelkolla saken med en person högre upp i
företagets rekryteringshierarki.
Hallåornas gruppchef heter Camilla Hagert. Hon både koordinerar den information som tittarna
ska delges och har ett strikt personalansvar, med bland annat utvecklingssamtal och
schemaläggning. Hon är dessutom medlem i Johan Hartmans mångfaldsnätverk, vilket borde
göra henne extra medveten om den här typen av frågor. Trots det bedriver hennes redaktion
inget konkret mångfaldsarbete. Hon får inte heller några direktiv uppifrån på området.
11

- Jag vet att det har sagts bland folk med personalansvar att man ska tänka mångfald vid
rekrytering, men själv har jag inte anställt någon.
Som medlem i nätverket säger Camilla Hagert att hon försöker titta på vilka som syns i företagets
utbud. Samtidigt tillägger hon snabbt att SVT inte är särskilt duktiga på att visa mångfalden av
sociala kategorier i sina program. Sin egen hallågrupp kallar hon också väldigt homogen. Samtliga
presentatörer är i ungefär samma ålder, har varit på SVT lika länge – och alla är de utlandsfödda.
Medan Camilla Hagert pratar tänker jag på vad hon just sagt. Är hallåorna verkligen så likartade?
Gruppen representeras av både män och kvinnor. De kulturella tillhörigheterna skiftar från
person till person, och åtminstone en är öppet homosexuell. Faktiskt finns alla sociala kategorier
från mångfaldspolicyn närvarande i den relativt lilla grupp som hallåt utgör. Alla utom
funktionshinder.
Camilla Hagert funderar lite. Enligt henne har SVT, som public service-företag, ett ansvar för att
föregå med gott exempel.
- Vi anstränger oss ju så mycket när det gäller hörbarhet och textremsor. Egentligen borde det
gälla även här, vilka vi visar upp i rutan. Det skulle ge en signal.
Hur ska det ansvaret omsättas i praktiken?
- Just nu har vi en massa neddragningar, och då är det svårt. Det är tuffa tider nu. Men om några
år har vi flera pensionsavgångar, och då borde vi tänka på det.
I hallå-gruppen verkar alltså detta med funktionshinder vara ganska främmande. Och även om
det kan tyckas märkligt att en gruppchef, som dessutom är medlem i ett mångfaldsnätverk, verkar
likställa mångfald med kön och etnicitet är jag inte alltför nedslagen. Hallå-redaktionen är ju en
liten grupp, och det finns många redaktioner kvar att välja på. Säkert ska jag finna uttryck för
ledningens visioner någon annanstans.
I stället beslutar jag mig för att ta tjuren vid hornen och gå på en riktig tungviktare. Marina
Ghersetti vid JMG rönte stor uppmärksamhet 2007 för sin rapport Bilden av funktionshinder. En
studie av nyheter i Sveriges Television. I den visade hon tydligt att resultaten inte ändrats sedan Karin
Ljuslinder gjorde sin undersökning. Snarare var resultatet ännu mer nedslående när det gäller just
nyheterna på SVT. Personer med funktionshinder representerades i så få som 0,7 promille av
nyhetsinslagen. Och när de väl förekom var ämnesvalen givna på förhand. Färdtjänstpolitik.
12

Vårdköer. Försäkringskassan. Ständigt med den funktionsnedsatte personen som ett offer, en
hjälplös beroende av samhällets insatser och stöd.
Rapporten om hur funktionshinder och funktionshindrade personer behandlas av SVT:s nyheter
var inte nådig i sin kritik. Och är det någonstans som alla Sveriges medborgare bör ha en chans
att komma till tals så är det väl ändå i nyheterna. Ghersettis rapport väckte också mycket
uppmärksamhet när den kom, med artiklar både i SVT:s interntidning Vipåtv och i rikstäckande
medier. Har man tagit åt sig något av kritiken?
Per Einarsson är inrikeschef på Rapport. Han har 55 medarbetare under sig, varav 45 är
reportrar. De senare har han själv rekryteringsansvar för. Dessutom är han ställföreträdande
ansvarig utgivare, och är som sådan med och kontrollerar att sändningstillståndet följs. Med
Ghershettis rapport i färskt minne väljer jag att dra fram det tunga artilleriet direkt.
Hur ser du på diskrepansen mellan sändningstillståndet å ena sidan och det väldiga underskottet av
funktionshindrade i nyheterna å den andra?
Per Einarsson hajar till, men finner sig snabbt. Han lutar sig tillbaka och svarar med allvarlig min.
- Vi diskuterar det ibland, att det här är inte bra. Frågan lever ett tag, sedan klingar den av, så
blommar den upp igen ... Jag vet inte om man kan leda i bevis att vi bryter mot
sändningstillståndet, men vi är inte bra.
Även på redaktionen för Rapport är mångfald likställt med kön och etnicitet. När det gäller just
dessa två har redaktionen själv nämligen lagt fast mål för antalet medverkande, både när det gäller
reportrar och intervjupersoner. För att säkerställa dessa mål för man statistik över kvällens
huvudsändning, Rapport 19.30. Syftet är att ge en rättvisande bild av samhället så som det ser ut
idag. Några mål eller riktlinjer gällande funktionshinder har redaktionen däremot valt att utesluta.
- Vi har sagt att nej, vi orkar inte med att föra alla diskussioner samtidigt. Kön och etnicitet har vi
sett själva att vi är dåliga på, och de två pockar på större intresse. Funktionshinderfrågan kommer
lite i skymundan.
Nu är det min tur att haja till. Jag har full förståelse för att både genus och kulturell tillhörighet är
viktiga aspekter att ha med i beräkningen. Men innebär det att man helt måste utesluta frågan om
funktionshinder, för att koncentrera sig på de första två? Det var knappast det intryck Johan
Hartman gav, när han bestämt avvärjde från att prioritera mellan sociala kategorier. Dessutom
tänker jag återigen på universitetsrapporterna, tidningsartiklarna och SVT:s egen mångfaldsenkät.
13

Har verkligen inte Rapportredaktionen sett att de brister även på området funktionshinder –
faktiskt dramatiskt mycket mer än på de andra områdena?
Jag drar hela ramsan en gång till. Om 1,8 miljoner funktionsnedsatta svenskar. Om kravet i
sändningstillståndet på att skildra funktionshinder. Om SVT:s mångfaldspolicy.
Funktionshinder finns alltså med i dokumenten. Och du säger att du inte vill ha några kvantitativa direktiv
uppifrån. Men samtidigt anser ni inte frågan vara tillräckligt viktig för att själva räkna med på redaktionen.
Hur går det ihop?
- Vi pratar ju om det då och då ... Och hur ska man sätta ett sådant mål? Hur ska man bokföra
sådana funktionsnedsättningar som inte syns? Antalet medverkande i nyheterna är säkert många
fler än i Ghersettis rapport, bara att funktionshindren är osynliga. Eller att man inte gör något
nummer av det.
Enligt rapporten var andelen funktionshindrade i TV-inslag 0,7 promille.
- Där det faktiskt syns ja. Sen finns det säkert många som inte syns, eller där man inte gör något
nummer av det.
Här var det även medräknat när man inte gör något nummer av det.
- Ja... Men det kan ju även vara sådant som inte syns i rutan.
Här minns jag Sari Nykvists ord, om att folk har fördomar mot synliga rörelsehinder. Att
handikappattribut, som rullstolar, proteser och rullatorer, triggar känslomässiga associationer.
Och jag tänker på alla förskräckta miner min egen rullstol brukar väcka ute på stan, i affärer och
på tunnelbanan. Räcker det för Sveriges Television att bara visa funktionshinder som inte syns?
Ska de personer som råkar ha ett synligt funktionshinder gömmas undan, för att inte väcka anstöt
hos TV-publiken? Har inte public service ett ansvar att låta hela befolkningen komma till tals?
Och jo, Per Einarsson håller med om att det inte räcker.
- Men man behöver inte heller göra något nummer av det, även om man visar det i bild. Det
förekommer ju.
Visserligen. Men alla kvantitativa undersökningar och statistikrapporter visar ju att det är på tok för lite. Om
man säger att SVT ska spegla hur samhället ser ut.
- Det är förmodligen för lite. Men man tänker inte ens på det tror jag. Och Ghersettis
undersökning har väl några år på nacken.
14

Den är från 2007.
- Ja, jo. Men det är klart att vi borde visa det oftare.
Efter en halvtimmes samtal har vi äntligen kommit överens om att underskottet av
funktionshindrade i nyheterna är för stort. Och att det finns medvetna motiv mot att låta
medborgare med en funktionsnedsättning komma till tals i SVT:s nyheter. Enligt Per Einarsson
händer det nämligen att man tar upp frågor som rör funktionshinder till diskussion.
- Till exempel har vi pratat med reportrar som är ute på stan, att det gör ingenting om ni
intervjuar någon som sitter i rullstol till exempel. Samtidigt drar sig flera för att ta kontakt med
någon som är funktionshindrad.
Varför är det så?
- Det är en sorts rädsla. En och annan har till och med sagt det rakt ut. Man vill inte tränga sig på,
man tror att intervjun blir svårare att genomföra, att det ska ta längre tid ... Egentligen löjliga
fördomar, som det finns massor av.
Så hur ska detta kunna ändras? Per Einarsson säger flera gånger att han är glad över att slippa
direktiv uppifrån.
- Det kanske är så att för att det ska ändras måste vi lägga fast någon typ av mål för egen del. Det
kanske måste till för att det ska hända någonting. Så kan det vara. För att det ska hända någonting
måste det vara en daglig diskussion.
En daglig diskussion. Och Per Einarsson har själv inlett intervjun med att berätta att frågan om
funktionshinder är något som diskuteras sporadiskt, som blommar upp och klingar av. Utan
varken dagliga samtal eller uppsatta mål börjar jag förstå varför personer med
funktionsnedsättningar är så sällsynta i Rapport.
Efter den här intervjun är jag mycket mer modfälld. Inte någon av redaktionerna jag pratat med
inkluderar funktionshinder i synen på mångfald. Till och med nyhetsredaktionen likställer
mångfald med kön och etnicitet. Och snart upptäcker jag att det inte bara är hallåorna och
Rapport som är av den uppfattningen. Trots Johan Hartmans ord om att alla
diskrimineringsgrunder är lika viktiga, finner jag snart flera bevis för att Sveriges Television ser
begreppet mångfald enbart som jämställdhet och etnisk bakgrund. Bland annat finner jag på
hemsidan en tjock handbok vid namn ”Verktyg för mångfald. För fakta- och nyhetsprogram i
public service-TV”. Dokumentet är gemensamt för såväl till exempel SVT, brittiska BBC och
15

finska YLE, och berättar hur journalister bör tänka både då de väljer ut vilka som får synas i
rutan och hur man ska undvika att vinkla nyheter för att befästa stereotyper. Hela det 81-sidiga
dokumentet handlar dock uteslutande om etniska och kulturella minoriteter.
Och SVT själva då? För att främja arbetet med mångfald har företaget två interna priser som
delas ut varje år till en redaktion som arbetat framgångsrikt med den här typen av frågor. Det ena
heter Prix Egalia, och behandlar frågan om jämställdhet. Det andra, Prix Mosaik, ges till den
redaktion eller liknande som lyckats skildra mångkulturella frågor eller etnicitet särskilt väl. Något
”Prix Invalid”, en morot för väl genomförda funktionshinder-insatser, finns dock inte.
På kvällen tittar jag på ett avsnitt av ”Debatt” på SVT 1. Programmet handlar om mångfald och om olika sociala
kategorier som känner sig diskriminerade i samhället. Från början tittar jag med ett halvt öga, men mitt
intresse väcks när jag ser att det sitter två personer i rullstol i publiken. Diskussionen med de medverkande
startar, och snart är utlandsfödda svenskar och homosexuella i luven på varandra om vem av dem som
egentligen är mest kränkt. Det dröjer inte mer än ett par minuter innan kvinnan i rullstol räcker upp handen.
Det tar dock varken Janne Josefsson eller någon i panelen någon notis om. Vid det här laget blir jag riktigt
nyfiken: hur länge ska hon tvingas vänta innan hon får uttala sig? Det är uppenbart att hennes röstresurser är
begränsade, så att försöka överrösta de andra är knappast något alternativ. Hon försöker dock enträget vifta till
sig uppmärksamhet med vänsterarmen. Utan resultat. Dessutom sitter hon längst ut på ena kanten av
läktaren, vilket gör att hon bara kan få direkt ögonkontakt med Janne Josefsson om han väljer att vrida blicken
åt hennes håll. Och det gör han inte.
Först 24 minuter in i programmet får hon ordet. Hennes upplevelser av vardagsdiskriminering, när expediter
snarare tilltalar hennes assistenter än henne själv, är dock inte tillräckligt intressanta för panelen att följa upp.
Cirka två sekunder efter hennes inlägg fortsätter debatten mellan invandrarna och de homosexuella.
Efter ytterligare ett par minuter är programtiden slut. Killen i rullstol, placerad på andra kanten av läktaren, har
inte sagt någonting. I ett diskussionsprogram om mångfald stannar funktionshinderfrågan alltså vid ett inlägg.
Men jag tänker inte ge mig. Ett område där synen på funktionshindrade uppenbart ändrades
radikalt så sent som förra året är inom sportjournalistiken. Jonas Jacobssons och Anders Olssons
framgångar i Paralympics ledde både till soffintervjuer i Sportnytt och till daglig bevakning av de
andra svenskarnas insatser i spelen. Är det någon redaktion på Sveriges Television som
omvärderat sin bevakning och syn på funktionshinder så är det Sporten.
16

Alltså bestämmer jag mig för att prata med Albert Svanberg, SVT:s sportchef. Sporten sänder
mellan 1 200 och 1 500 timmar i rutan varje år. Albert själv basar över 90 anställda personer. Med
andra ord finns det en stor plattform att utöva inflytande över. Men nej. Även här har man
medvetet prioriterat ner frågan om funktionshinder.
- Vi har valt att ge företräde åt frågan om kön. Det finns nästan lika många kvinnliga som
manliga idrottsutövare, men fortfarande är de flesta sportjournalisterna män. Vi jobbar med att
försöka rätta till den sneda könsbalansen. Dessutom vill vi försöka spegla det mångkulturella. Det
är de två kategorierna vi prioriterar.
Inget arbete med funktionshinder här heller. Men den här gången tänker jag inte ge mig så lätt.
Vad hände med ledningens vision? Med mångfaldspolicyn? Albert Svanberg är dock inte av
uppfattningen att alla redaktioner måste jobba med alla diskrimineringsgrunder.
- Det finns en central hållning på SVT, som alla har att förhålla sig till. Men olika redaktioner har
olika behov. Och vi har valt att jobba med frågan om kvinnor och män.
OK. Men nog måste det finnas en väldig medvetenhet kring frågan om funktionshinder? Varför
skulle annars bevakningen av handikappidrotten så radikalt förändrats? Bevakningen av
Paralympics 2008 var ju dramatiskt större än 2004. Och enligt Albert Svanberg låter
sportjournalistiken funktionshindrade komma bort ifrån offerrollen, som han också tycker är så
vanlig i andra sammanhang. I sportens värld får en idrottare med en funktionsnedsättning vara
något annat.
Finns det ingen risk för att man fastnar i hjälterollen i stället? Funktionshindrade idrottare framställs ju ofta som
riktiga bragdmän.
- Det finns en stark journalistisk poäng med att berätta om ett skakande livsöde. Någon har tagit
sig igenom någonting dramatiskt och kommit tillbaka. Men om personen är tillbaka och tävlar på
hög nivå måste man fortfarande kunna bevaka detta som en rent idrottslig händelse. Den andra
delen får finnas kvar i reportageform. Men man måste få vara bara i tävlingsvärlden ibland.
Albert Svanberg inser dock att man inte har kommit dit än.
- Vi måste komma bort från ”klappar på huvudet”-journalistiken, som är så lätt hänt med
personer som sitter i stol. De ska kunna hyllas och kritiseras på samma sätt som vilken idrottare
som helst. Det blir en omvänd tjänst, när journalister lyfter upp handikappidrottare till någonting
de inte är. Sportjournalistiken har en resa att göra där.
17

Så hur ska TV-sporten komma dit? Enligt Albert Svanberg är man på rätt väg. Enligt honom var
bevakningen av Paralympics i Peking lyckad ur rent idrottslig synvinkel. Han menar dock att de
aktiva själva kan påverka frågan mycket, genom att avdramatisera ämnet.
- Om Jonas Jacobsson ber om att få bli sågad om han är dålig gör det jättemycket för folk som
sitter hemma och tassar kring ämnet, och inte vet hur man ska närma sig frågan. Vad får man
säga och inte säga, och på vilket sätt? Handikappidrottarna själva vill ju bli bedömda på precis
samma sätt som alla andra. Och det är först då de blir respekterade på rätt sätt.
Själv har Albert Svanberg fått en mycket större inblick i ämnet. Dels har han deltagit i seminarier
som SVT arrangerat. Dels har han själv en svåger som sitter i rullstol. Att möta rörelsehindrade
personer själv fick honom att inse att silkesvantar i mötet med handikappade knappast är
nödvändiga.
- Jag kommer ihåg första gången jag hörde min svåger och hans kompisar prata med varandra,
och vilken jargong de använde. Skröppel, kallar de varandra bland annat. Hoppsan! tänkte jag.
Det var ett riktigt uppvaknande.
Sina erfarenheter tar han med sig till jobbet. Och han tror inte att mötet mellan journalister och
funktionshindrade egentligen behöver vara så laddat.
- Visst måste man vara lite insatt för att det ska lyckas. Men då är det inte så dramatiskt längre.
Albert Svanbergs slutord inger en strimma hopp. Men jag letar fortfarande efter någon i denna
jättelika organisation som har ett uttalat mål även gällande funktionshinder. Som faktiskt har
åtagit sig hela SVT:s mångfaldspolicy. Och jag tror jag vet var jag ska leta. Var jag än kommer,
vem jag än pratar med, hänvisar alla åt samma håll. Till Bolibompa. De är tydligen SVT:s stolthet
när det kommer till en medvetenhet om likabehandling, mångfald och att alla ska få vara med. På
deras meritlista finns både läsarnas pris i Aftonbladet och nomineringar till både Prix Mosaik och
Prix Egalia. Johan Hartman själv pekade ut Bolibompa som föregångare på området mångfald. Ju
fler lovord jag hör, desto mer nyfiken blir jag.
Alltså stämmer jag träff med Anna Bylund, som fram tills alldeles nyligen var Bolibompas
planeringsredaktör. Som sådan hade hon ansvar för att hålla samman innehållet – och så
ansvarade hon för mångfalden. Jag berättar för henne om bilden av att Bolibompa är förebilder
på SVT när det kommer just till mångfald. Och Anna Bylund bekräftar att jo, de har kommit
ganska långt. Hon berättar om hur det fanns gamla mål som redaktionen kände att de redan levde
upp till, och hur de skruvade de ett varv och satte upp nya, högre mål. Om att de skriver
18

statistikrapporter och skickar dem vidare till högre chefen. Om en namnsdagsalmanacka som
även inkluderar utländska namn, som bidragit till att fler barn med utländsk härkomst blivit aktiva
på Internet. Men allt hon säger handlar uteslutande om kön och etnicitet. Anna Bylund nickar
instämmande.
- Vi är väldigt dåliga när det kommer till funktionshinder!
Min besvikelse syns antagligen utanpå. Inte ens Bolibompa har inkluderat funktionshinder som
en naturlig del av mångfalden. Hur är det möjligt? Varför kan inte ens barn som råkar ha en
funktionsnedsättning visas i TV på samma villkor som andra? Anna Bylund verkar dock
uppriktigt vilja försöka förklara varför redaktionen misslyckas. Hon berättar om en rädsla som
finns för att göra fel.
- Framför allt är man rädd för att hamna i de stereotypa bilder som finns, där personen antingen
blir offer eller hjälte. Vad är egentligen trovärdigt?
Anna Bylund berättar att man den här säsongen har haft med två barn och en vuxen med ett
funktionshinder i programmet. Och hon säger att man hamnade i precis de misstagen då.
- Alla funkade bra i TV. Men vi ältade mycket innan. Vad kan man säga? Vad ska man säga? Är
det viktigt att funktionshindret syns? Det blir lätt att man drar ett varv för långt. Med etnicitet blir
det inte alls samma diskussioner. Och det kan bli fel där också, men det blir inte alls samma grej.
Vi skulle behöva göra, ofta, i stället för att bara prata om det. Personligen känner jag en mycket
större rädsla för att göra fel när det gäller funktionshinder än etnicitet. Om man till exempel råkar
säga rullstolsbunden i stället för rullstolsburen. Och det beror på att vi har med det så sällan.
Egentligen tror jag att de här rädslorna fanns från början när det gällde kön och barn med annan
härkomst också.
Anna Bylund förklarar närmare hur sådana diskussioner på redaktionen kan se ut.
- Barn med utländsk härkomst kan vara med i egenskap av det, men också bara som sig själva.
Det kan inte ett funktionshindrat barn. Och om man har med ett barn med en
funktionsnedsättning som inte funkar i rutan gör man både barnet och andra funktionshindrade
en otjänst. Så indirekt ställer man nog större krav på det barnet.
Men har ni fått några reaktioner från tittare när funktionshindrade barn varit med i Bolibompa?
- Nej, inga alls. Och det visar ju tydligt att oron att göra fel bara är hjärnspöken.
19

Att säga att funktionshinder skildras sällan i barnprogram är knappast någon överdrift. På en
punkt hade nämligen de andra redaktionerna rätt, och det är att Bolibompa även för statistik över
medverkande med funktionshinder. (Det visar sig för övrigt vara både första, och enda, gången
som jag ser någon på SVT medvetet räkna med även den sociala kategorin löpande.) Efter en
snabb titt på tabellen blir jag dock nedslagen igen. Av 106 medverkande barn förra säsongen hade
nämligen 2 (två) någon form av funktionsnedsättning. Två barn per termin är även redaktionens
uppsatta mål, även om Anna Bylund skyndar sig att tillägga att det ska ändras till ett barn per
månad. Men varför är siffran så låg?
- Det finns ingen bra anledning till varför vi inte har med det oftare. Men när det gäller
funktionshinder känns det som att alla litar på att någon annan tar ansvaret. Jag tror att det är stor
skillnad på ledningens vackra ord och hur det ser ut på golvet. Många där har nog inte ens hört
talas om vad man vill uppnå.
Efter att ha fått samstämmiga svar från alla redaktioner jag pratat med om att funktionshinder
helt klart inte räknas in bland mångfalden tänker jag till. Jag anser mig fortfarande inte ha fått
några bra svar på varför det är på det sättet. Det var ju faktiskt ganska länge sedan som
handikappade gömdes undan och inte fick visa sig bland folk på stan. I dag är så många personer
med en funktionsnedsättning högutbildade, toppidrottare eller konstnärer, att det verkligen inte
borde vara varken svårt eller märkvärdigt att låta dem komma till tals i TV. Jag förstår det inte.
Och jag har knappast fått några tillfredsställande förklaringar från SVT:s redaktioner. Därför
beslutar jag mig för att ta hjälp av en person som är betydligt mer insatt i den här frågan än vad
jag är. Någon som både är rörelsehindrad själv, och som ägnar sitt liv åt att föreläsa och skriva om
dessa frågor.
Nämligen Thomas Fogdö. På nittiotalet var han uppburen i svensk press som en av Sveriges
främsta idrottsmän. Efter en olycka 1995 hamnade han i rullstol. Efter det har han både skrivit en
bok om motståndets psykologi och ägnat otaliga timmar åt att hålla föredrag om vad detta med
en funktionsnedsättning egentligen innebär. Dessutom har han själv medverkat i TV otaliga
gånger. Har någon svar på mina frågor så måste det vara han.
För Thomas Fogdö kommer det knappast som någon överraskning att SVT inte inkluderar
funktionshinder bland mångfaldskategorierna.
- Absolut inte. Mångfald har olika status. Den har likställts med kön och etnicitet, och sedan har
sexuell läggning kommit in. Jag tror inte att vi över huvud taget har räknats in förrän kanske de
sista fem åren. Och som det är nu blir vi gärna ett inslag, men vi blir aldrig inkluderade.
20

Thomas Fogdö blir upprörd när han hör Anna Bylunds argument om en rädsla att göra fel, som
leder till att man helt undviker att ta upp ämnet för att inte trampa någon på tårna.
- Sådana skäl gör att jag blir rädd. Tänker de så när det gäller kön eller etnicitet också?
Men varför tror du att folk blir så rädda?
- Det undrar jag också. Det är så intutat i oss att de handikappade är det så förbaskat synd om att
de ska man hantera väldigt varsamt. Står du på en scen och rör dig nära kanten slutar folk lyssna
och bara väntar på att snart ramlar du ner. Skulle en vanlig individ stå nära kanten är det ingen
som skulle tänka på det ens. Det är ett sådant omhuldande kring oss.
Jag känner igen det han säger. Och jag tänker på hur folk inte vill låta sina barn komma i närheten
av mig, av rädsla för att vanlig kroppskontakt ska göra att jag går sönder eller gör illa mig.
Så hur ska vi komma åt folks uppfattningar?
- Jag vet inte riktigt. Antingen är det vi som måste ändra på oss, men vi kan ju inte ta ansvar för
deras syn. Men vi kan åtminstone visa att vafan, vi är ju inget annorlunda.
Jag kan inte låta bli att skratta till. För nu lyfter jag blicken och försöker se på oss utifrån. Här
sitter alltså jag och fikar med Thomas Fogdö. Båda i trettioårsåldern. Båda i jeans. Båda
gestikulerande. Ser man oss ovanifrån ser vi precis ut som vilka som helst. Det är bara om man
tittar in under bordet som man upptäcker att våra stolar har hjul på sidorna. Och stannar man
kvar tills vi skils åt så ser man att vi inte ställer oss upp, utan rullar i väg. Det är alltså detta som är
så skrämmande för redaktionerna på Sveriges Television.
För mig är det konstigt. För Thomas Fogdö är det livsviktigt. Han förklarar varför detta med
mångfald på riktigt har blivit hans mission.
- När jag skadade mig upptäckte jag att jag själv har vetat för litet om funktionshinder. Nu har jag
chansen att ge andra en större inblick. Jag vill få folk att tänka till, och inte gå miste om de
möjligheter som faktiskt finns. Om folk får träffa personer med funktionshinder, och se att det
inte är något konstigt, så kommer det bli ett naturligt inslag i deras vardag.
Vilka möjligheter pratar du om?
- Man kan se på det här rent krasst. Jag tänker på en chef på SEB, som har sagt att riktig
mångfald är jätteviktigt. Han vurmar inget extra för de handikappade, utan ser på det som en ren
affär. Han vill ha in olika typer av människor som är bra på olika saker, för att då går affärerna så
21

a som möjligt. Hur de sedan ser ut eller vad de gör på sin fritid struntar han i. Det handlar om
att se vad människor kan bidra med! SVT undersöker inte ens möjligheterna.
Thomas Fogdö förstår att vägen till ett samhälle där olikheter accepteras är lång. Men han vägrar
ge upp.
- Det kommer aldrig finnas fördomsfria människor. Det är bara bullshit när folk säger att de inte
har några förutfattade meningar. Men i mötet med andra människor händer det någonting. Och
då kan man börja ifrågasätta sig själv. Tänk att jag har trott att de här människorna är dumma i
huvudet, och så har jag gått miste om flera jätteintressanta personer! Det är roligt när man får
folk att vidga sina perspektiv.
3. Framför kameran
Klockan 10.43 sätter jag äntligen igång bandspelaren.
Som avtalat träffar jag Anna Bylund, inslagsproducent på Bolibompa, 10.00 i receptionen på TV-huset. För att
genomföra vår bokade intervju ska vi ta oss upp till ett sammanträdesrum på Bolibompas redaktion. Det visar
sig vara lättare sagt än gjort.
Precis innanför receptionen på Sveriges Television ligger ett trapphus. I det finns även en hiss. Den används
ganska frekvent - dels leder den till studiogången, där publik kan bevittna allehanda inspelningar, och dels till
teknikplanet, där både nyhetsredaktionen och ljudteknikernas mixerrum är belägna. (Den sistnämnda
yrkeskategorin är ofta ute och åker med en hel del utrustning, som gör spring i trappor omöjligt.) Vad gäller
studiogången hyser den inspelningarna av såväl exempelvis Let's Dance, Skavlan som Bolibompa, vilket
innebär att programmens åskådare är av både skiftande ålder och konstitution. För SVT, ett public
serviceföretag, bör det vara självklart att vem som helst enkelt ska kunna komma och titta på ett
underhållningsprogram, utan att behöva kunna prestera ett visst antal trappor.
Så är dock inte fallet. Min rullstol är av en extremt mobil och lättmanövrerad modell. Dessutom drar jag inte
mer än 39 centimeter i sitsbredd, vilket motsvarar den näst minsta vuxenmodell som finns. Ändå är marginalen
för att jag ska kunna ta mig in i hissen inte större än någon centimeter på varje sida. Med en stol bara en
storlek större än min hade en åkfärd varit stört omöjlig att genomföra. Väl inne måste min assistent hänga av
väskan som hänger över handtagen på min rullstol, fälla fram min överkropp så att jag ligger dubbelvikt med
huvudet mellan knäna och sedan baxa sig själv ut ur utrymmet (oftast får hon klättra över mina lår för att
detta över huvud taget ska vara möjligt). Först när hon är ute går dörrarna till hissen att stänga.
Medan jag sedan åker till rätt våning, får hon springa upp eller ner i trapporna för att hinna vara på plats tills
jag anländer. Väl framme sker samma procedur igen, fast tvärtom: klättra över låren - hänga på väskan - fälla
upp min överkropp - klättra ut igen - köra ut rullstolen ur hissen.
På vår färd mot Bolibompa är detta alltså hiss nummer ett.
22

Och vägen dit är fortfarande lång. Nästa hiss är betydligt större, men går inte till rätt våningsplan. Hissen
därefter tar oss till rätt våning, men (som det visar sig när vi väl är framme) till en korridor som ligger på fel
sida av huset. För varje misslyckad hissutflykt blir Anna Bylund allt mer nervös. När färden går in på sin andra
halvtimme sneglar hon på sitt armbandsur, och säger nästan urskuldande att ”jaha, nu vet du vad du kan
skriva om i alla fall...”
Sändningstillståndet förordar som sagt även mångfald bland personalen. Och i fråga om de som
syns i TV-rutan – SVT:s ansikten mot publiken – har företaget lyckats i flera avseenden.
Programledare och andra TV-profiler följer knappast ett likartat mönster. Att Katarina
Sandström, som är mörkhyad, läser nyheter i Rapport är lika naturligt som att Nassim Al Fakir,
med invandrarbakgrund, är programledare i Bolibompa. Pekka Heino är både öppet homosexuell
och har bott i TV-rutan de senaste decennierna. Faktiskt är alla sociala kategorier som nämns i
mångfaldspolicyn representerade i TV-rutan. Med ett undantag. Ingen talkshowvärd, meteorolog
eller lekledare har någon form av synligt funktionshinder. Visst har vi sett rörelsehindrade
reportrar – i CP-magasinet, ett särskilt program som handlade uteslutande om
funktionshinderfrågor. Men i bred lördagsunderhållning eller i en morgonsoffa lyser fysiska
tillkortakommanden med sin frånvaro.
Hur kommer det sig? De andra sociala kategorierna har man ju aktivt kämpat för att föra in i TV-
publikens blickfång. För några decennier sedan blev det ramaskri när en kvinna skulle läsa
nyheter. Och det var inte länge sedan det sågs som otänkbart att ha en programledare med ett
svårstavat efternamn. Idag reagerar vi inte över varken det ena eller det andra. En person i
rullstol, med protes eller blindkäpp däremot, tycks dock fortfarande vara en omöjlighet på prime
time. Finns det verkligen ingen av alla dessa funktionshindrade svenskar som är tillräckligt
kompetent för att företräda SVT för tittarna? Och kan man prata om en verklig integrering av
funktionshindrade på SVT, om de inte finns representerade hos den synliga delen av företaget?
Från avdelningen för publikanalys betonar man SVT:s skyldighet att erbjuda alla i landets
befolkning någon att identifiera sig med. Tomas Lindhé, som är chef för publik- och
utbudsanalys, ser inga hinder med en funktionshindrad programledare. Samtidigt har
erfarenheten visat honom när TV-tittare fått problem med att tillgodogöra sig innehållet.
- Det kan bli svårt, till exempel om talet inverkar på förståelsen av vad en person säger. Visuella
delar kan också frånta uppmärksamheten från innehållet. Det gäller både om en person är väldigt
bildskön, eller om han eller hon har ett mycket udda utseende.
23

För Thomas Lindhé är sådana argument dock inte skäl nog för att undvika frågan. Han menar att
SVT måste fortsätta arbeta för att nå verklig mångfald.
- Det är en lärandeprocess och en dörröppnare som vi måste göra. Det är jätteviktigt för SVT att
vara uthålliga när det gäller att upprätthålla mångfald.
Han tror inte ett ögonblick på att en programledare med ett funktionshinder skulle få en minskad
trovärdighet hos TV-tittarna. Dessutom menar han att eventuella negativa reaktioner från
publiken ofta planar ut.
- Förr kunde vi få massiva protester till exempel om någon hade en grov dialekt. Sådant ger inte
alls samma reaktioner i dag. Vi får inte vara mottagliga för snabba små inspel av publiken. Det
som ger starka reaktioner från början planar i regel ut, och går nästan alltid över helt.
För Thomas Lindhé finns det dessutom en extra viktig anledning till varför SVT måste fortsätta
arbeta med den här frågan.
- Uthålligheten när det gäller publikreaktioner står i relation till vilken ambition man hade från
början, gällande tittarsiffror och så vidare. Och när det gäller mångfaldsfrågor är ambitionen
aldrig kortsiktig.
Det Thomas Lindhé säger låter ju bra. Men de argument han framför kan lika gärna handla om
medverkande i programmen, som om den person som leder dem. Och nu vill jag specifikt veta
varför det inte finns en offentlig profil på SVT med ett synligt funktionshinder. Mångfaldspolicyn
förordar ju att personer av olika kön, ålder, kulturell bakgrund, religioner, sexuella läggningar och
funktionsnedsättningar ska finnas med i personalsammansättningen. Är inte avsaknaden av en
funktionshindrad programledare relevant i SVT:s strävan efter mångfald?
Jag återvänder till strategichef Margareta Cronholm, för att höra hur företaget resonerar rent
taktiskt. Hon visar sig inte alls dela min uppfattning. För henne har mångfaldspolicyns sociala
kategorier ingen betydelse.
- Det finns säkert 10 000 olika sociala grupper. Alla kan inte vara representerade i ett företag på
drygt 2 000 personer. Och när en grupp väl kommit in är det snart dags för nästa. Först var det
kvinnor och män, sedan kom olika kulturella bakgrunder, nu gäller det funktionshinder. Vi kan
vara säkra på att snart kommer nästa grupp och vill vara med. Så kommer det alltid att vara.
24

Margareta Cronholm tillmäter inte programledarfrågan någon större betydelse.
- Det vore bra med en programledare med ett funktionshinder. Men det övergripande målet är att
det ska se ut i programmen som det gör i landet. Jag är övertygad om att det redan finns personal
bakom kameran på SVT med synliga funktionshinder.
Jag förundras över hennes nonchalanta inställning till frågan om vilka som ska få representera
SVT för publiken. Särskilt eftersom Johan Hartman tydligt uttryckt att företaget går efter de
vedertagna diskrimineringskategorierna, när man avgör vilka grupper som ska visas. Och från och
med den 1 januari 2009 är alla kategorier (kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan
trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning och ålder) inkluderade i samma
diskrimineringslag. Den syftar till att främja lika möjligheter för alla, oavsett vilken social kategori
man tillhör.
Men från företagsledningens håll får jag alltså indikationer på att funktionshindrade inte verkar
vara särskilt viktiga när det kommer till att representera SVT i rutan. Samtidigt har jag vid
upprepade tillfällen hört folk citera VD Eva Hamilton, när hon har uttryckt en önskan om att
inkludera en meteorolog som sitter i rullstol. Frågan om en synlig TV-profil med en
funktionsnedsättning har tydligt en viss laddning. Så jag bestämmer mig för att prata med folk
som själva jobbar i programproduktionen. Varför finns det idag ingen programledare med ett
synligt funktionshinder?
När jag pratade med Camilla Hagert snuddade vi vid ämnet om vilka personer SVT väljer att visa
upp i rutan. När vi nu går in på frågan lite djupare tänker hon till. Vad hon kan minnas har hon
inte fått några jobbansökningar från personer med funktionshinder.
- En anledning till det är nog för att man inte har sett någon i rutan tidigare. Då tänker folk
automatiskt att ”det där är nog ingenting för mig”. Hade vi haft en TV-person med ett
funktionshinder hade säkert fler hört av sig. Det skulle ge en signal.
Camilla Hagert tror att hon nästan uteslutande skulle få positiv respons om hon föreslog en
hallåa med ett funktionshinder.
- Internt skulle det nog nästan enbart ge positiv feedback. Om inte annat så är det ju väldigt
politiskt korrekt. Det syns ju inte ens om en person sitter i rullstol. Reaktionen från tittarna skulle
nog nästan bara vara positiv den också.
25

Varför har det i så fall inte hänt?
- Jag tror att det är lite bökigt. Det finns ett motstånd i magkänslan som man inte vill erkänna.
Och jag tror att alla tänker så, men ingen säger det högt. Det låter så fint med mångfald, men så
tänker man på neddragningar och att det blir stressigt och problem... Vad ska ett funktionshinder
innebära, och hur ska en sådan person klara sig?
Så vilka problem menar hon att en funktionshindrad hallåa skulle medföra?
- Man känner sig mer personligt ansvarig för en person med funktionshinder. Här finns det ju till
exempel inga ramper... Då har jag en skyldighet att se till att lokalerna är tillgängliga. Det kan
medföra problem och krångel som man vill hålla ifrån sig. Att det blir bökigare, helt enkelt.
Oj. Själv har jag aldrig insett vilka tvivel min blotta existens kan skapa hos en arbetsgivare. Helt
enkelt har jag tänkt mer på hur kvalificerad jag är för mina arbetsuppgifter, än på att andra ska
oroa sig över en eventuell tröskel in till fikarummet. Jag har aldrig ansett mig behöva någon som
ser efter och tar hand om mig heller. Med sådana funderingar förstår jag att det kan verka
omständligt att ha en anställd med ett funktionshinder. Från arbetsgivarens sida. Men kan det
verkligen stämma att inte en enda person med en funktionsnedsättning själv har sökt jobb som
hallåa?
- Givetvis måste det finnas någon som har sökt!
Pekka Heino berättar att det finns en tjock pärm på redaktionen med intresseanmälningar som
ramlar in kontinuerligt. Även om han hoppas att anledningen till att det inte finns någon
funktionsnedsatt hallåa är för att ingen har sökt, tror han att det är osannolikt. Någon i denna
pärm bör rimligen tillhöra den jättelika gruppen ”de funktionshindrade”.
Är det viktigt med en funktionshindrad TV-person?
- Självklart är det viktigt. Det skulle både öka synliggörandet och sätta i gång en diskussion. Och
varför inte? På samma sätt som att någon går mot kameran, varför kan inte till exempel Aktuellt
ha någon som rullar i stället? Det finns ingen anledning.
Inte heller Pekka Heino tror att SVT behöver oroa sig för negativa reaktioner från tittarna.
- Det är klart att uppmärksamheten skulle dras mot till exempel rullstolen till en början. Men det
är ju en inledningsfas. Vi ser ju rullstolar i samhället varje dag, så det är ju inte så att SVT
introducerar något som är helt nytt. Sådant skulle lägga sig ganska fort.
26

Däremot tror även han att det inte är vem som helst som kan bryta avsaknaden av
funktionshindrade i Sveriges Television.
- Den första personen man tar in måste antagligen vara väldigt överkvalificerad. Han eller hon får
inte gå att ifrågasätta.
Pekka Heinos svar gör mig på lite bättre humör. För även om han också tror att det måste till ett
riktigt stjärnskott för att SVT ska släppa in en funktionshindrad person framför kameran, verkar
det inte på honom som om en programledare i rullstol vore fullständigt otänkbart.
Så jag tar honom på orden, och beslutar mig för att undersöka vilka möjligheter det finns för en
rullande nyhetsuppläsare i Aktuellt. Där anser jag mig dessutom ha hittat en synnerligen lyckad
person att fråga om detta.
Ann-Britt Ryd Pettersson är nämligen redaktör för nyhetsprogrammet. Dessutom, vilket är högst
angeläget för min intervju, lider hon själv sedan 1980 av svår reumatism. Enligt henne själv gör
det att hon antagligen ser mer av att vara i den här branschen och ha en funktionsnedsättning än
andra. Hon berättar att hon när hon blev sjuk bestämde sig för att inte låta sig identifieras med
sin sjukdom, utan att fortsätta jobba som journalist.
- Jag anser att yrket fungerar väl med min åkomma. Möjligen kan jag inte frilansa, för att jag
behöver ha möjligheten att kunna bli sjuk. Annars går det bra.
Ann-Britt Ryd Pettersson har själv suttit i rullstol i omgångar. Inte heller hon tror att hennes
trovärdighet som nyhetsuppläsare skulle minska om hon blev rullstolsburen permanent. För
några år sedan gjorde Expressen en artikel som illustrerades med bilder på henne i rullstol, och
hon säger att den bara gav positiva reaktioner hos allmänheten. På arbetsplatsen SVT har hon
däremot kunnat känna av en obekväm attityd när hon inte stått och gått som andra.
- Jag har jobbat på SVT i nästan 20 år. Efter en del planerade operationer har jag blivit
rullstolsburen en period. Då blev jag helt plötsligt en annan person i min omgivning, bara för att
jag satt ner. Man såg mig som mycket sjukare, fast de visste att jag hade dragits med min
reumatism länge. Väldigt märkligt.
Varför tror du att det inte finns någon programledare med ett synligt funktionshinder?
- Jag vet inte. Det är på tiden att det finns en meteorolog som sitter i rullstol – det är bara att
ingen gör det. Samtidigt tänker jag att det kanske inte är så många funktionshindrade personer
27

som har rätt utbildning. Journalistiken är en tuff bana, och den kan verka avskräckande. TV
kräver ett jävlar anamma!
Att journalistyrket är en tuff bana skriver jag villigt under på. Men att funktionshindrade personer
skulle vara avskräckta från att utbilda sig till journalister stämmer inte med mina erfarenheter. Jag
kan med lätthet räkna upp dryga tiotalet personer som både är utbildade inom skrået och har
större eller mindre fysiska defekter. Och de mest drivna och beslutsamma personer jag vet har
alla en tydlig funktionsnedsättning. Med andra ord tror jag, liksom Pekka Heino, att det måste ha
kommit jobbansökningar från funktionsnedsatta personer till Sveriges Television. Men i rutan
syns inte någon. Kan det vara så att fler redaktioner på SVT hyser samma avoga inställning till
funktionshindrade som Ann-Britt Ryd Pettersson upplevt?
Per Einarsson på Rapport säger att han får ett enormt antal jobbansökningar, säkert hundratals
per år, och speciellt inför sommaren. Och jodå. Enligt Per Einarsson ”förekommer det absolut”
att han får ansökningar från personer med funktionshinder. Han har även tagit några av dem till
SVT.
- De har däremot inte gjort något nummer av det. Men jag tror att deras erfarenhet leder till en
större mångfald i inslagen.
Vi pratar om varför TV-tittarna inte fått se en funktionshindrad nyhetsreporter i rutan. Om det
nu har funnits sådana personer på redaktionen, varför har man inte utnyttjat någon i sändning?
- Det kan faktiskt vara av omtanke om individen själv!
Nu tappar jag hakan fullständigt. Kallar man det hänsyn när man inte låter en person med ett
funktionshinder ta plats framför kameran? Per Einarsson förklarar vad han menar.
- Vi har diskuterat saken rätt mycket. Arbetssituationen vi har haft har varit väldigt rörig, med
uppsägningar och annat. En funktionshindrad person som syns i TV-rutan kommer att behöva en
hel del stöd. Vi har inte haft orken till det nu.
Nu blir jag fundersam. Det är den andra personen som pratar om att särskilt hjälpa och stötta
personal, bara för att de råkar ha en funktionsnedsättning. Varför ser man funktionshindrade
personer som i mycket större behov av hjälp än andra?
- Man måste komma ihåg att TV har en väldig genomslagskraft. En funktionshindrad person
kommer att väcka mycket reaktioner, både positiva och negativa. Det kan vara så att man inte har
tänkt så långt. Och då blir det tufft.
28

Visst förstår jag vad han menar när han säger att ett funktionshinder väcker uppståndelse. Själv
har jag aldrig ens lyckats smita in på Konsum obemärkt – än mindre i större sammanhang. De
allra flesta personer med ett funktionshinder möts av omgivningens reaktioner och fördomar i sin
vardag, varje dag. Just därför finner jag det själv högst osannolikt att en funktionsnedsatt person
självmant skulle välja att söka sig till rikstäckande direktsändning, utan att räkna med att få
uppmärksamhet. Däremot känner jag flera rörelsehindrade personer som mer än gärna skulle
visa upp sig i TV – just för att synliggöra rullstolar och proteser.
Jag kan inte låta bli att bli upprörd över att funktionshindrade hålls borta från TV-kameran ”av
omtanke om de själva”. Så kanske främst för att lugna ner mig ber jag Per Einarsson räkna upp
några egenskaper han istället tycker att en programledare i Rapport bör besitta:
- Det finns givetvis massor av egenskaper att leta efter. Främst att personen har en ordentlig
journalistisk kompetens, och inger trovärdighet i rutan. I nyheterna måste vi lita på den som
förmedlar budskapet. Utseendet har också en viss betydelse. Hur personen ser ut får inte störa
budskapet. Jag skulle säkert även fundera över mångfald i olika aspekter.
Skulle ett funktionshinder minska trovärdigheten hos en nyhetsuppläsare?
- Nej, det tror jag inte. Däremot skulle det till en början dra fokus från innehållet. Det skulle
givetvis avta sedan, och då skulle man tycka att det är fullständigt naturligt.
Per Einarsson funderar lite.
- Egentligen är det den vägen man skall gå. Det är det initiala steget som är tröskeln.
Per Einarssons svar är inte första gången man från SVT:s sida uttrycker en oro över hur publiken
ska reagera på en TV-person med ett synligt funktionshinder. Detta trots att man nyligen lyckats
introducera – och i många fall även integrera – personer av en annan etnisk härkomst utan att
lyssna till trångsynta kommentarer från tittarna. Är en person med ett handikapp så mycket mer
svårsmält i rutan?
Peter Larsson, chef för kundtjänsten Tittarservice, får över 2 000 mail i veckan med synpunkter
från publiken. Han tror inte alls att en funktionshindrad programledare skulle ge någon negativ
respons.
- Utifrån min erfarenhet tror jag inte att tittarna skulle reagera alls. Han eller hon skulle bedömas
efter hur personen utförde sitt uppdrag.
29

Är det säkert? Finns det verkligen ingen grund för den oro flera har uttryckt? För säkerhets skull
frågar jag även Peter Larsson om sådana personligheter som tittarna brukar ha åsikter om. Skulle
det verkligen funka med, till exempel, en rullstolsburen Janne Josefsson?
- Det är klart, att är man oschysst och ogillar en viss person kommer man säkert använda
funktionshindret för att förstärka sina negativa åsikter om honom eller henne. Och det finns en
hel del oschyssta personer.
Trots det ser Peter Larsson inga hinder för en programledare med en synlig funktionsnedsättning.
Enligt honom finns det en stor acceptans och förståelse hos den stora majoriteten av SVT:s
tittare.
- Idioter kommer man aldrig ifrån. Men jag känner att det finns en sådan medvetenhet i det här
landet att det inte skulle vara nån grej.
Oavsett anledning konstaterar jag efter endast några timmar i TV-huset att jag är relativt ensam
om att ha ett synligt funktionshinder. I vilka delar av huset jag än befinner mig är det bara jag
som rullar fram, istället för att gå. Men redan en av de första dagarna blir jag tipsad om Ulla
Lennman. Hon är projektledare på K-special och har jobbat på företaget i över 35 år, hon sägs
vara pratglad och framåt – och hon sitter själv i rullstol.
Henne vill jag givetvis prata med. Med nästan fyra decenniers erfarenhet av Sveriges Television
bör hon kunna ge mig förstahandsinformation om företagets inställning till funktionshindrad
personal. Och kanske kan hon komma med en teori om varför tittarna inte får se en
funktionshindrad programledare eller TV-profil.
För Ulla Lennman är det självklart att Sveriges Television har ett särskilt ansvar för att föra
mångfaldsfrågorna framåt. Däremot kommer det som en överraskning för henne att
funktionshinder numera är inskrivet i mångfaldspolicyn.
- Jaha. Nu kommer alla sucka och stöna att ”åh, nu måste vi räkna pinnar och program igen”,
säger hon och ler snett.
Ulla Lennman tror att det finns en medveten tillbakahållenhet på SVT mot att släppa fram en
funktionshindrad person framför kameran. Även hon är övertygad om att tittarna vänjer sig fort,
bara personen i fråga är bra på sitt jobb. Enligt Ulla Lennman handlar också mycket om vana, att
tittarna vänjs vid att se en person som sitter ner och inte ställer sig upp. Hon spekulerar kring Eva
Hamiltons önskan om en rullstolsburen meteorolog:
30

- När norskan kom till TV4 blev det ju stor uppståndelse. Tänk om hon hade suttit i rullstol
också, det hade varit kul... Det är klart, fördelen med en vädermänniska är ju att den är
återkommande och på samma ställe hela tiden. Det är svårare för en programledare som är på
flera olika ställen, som i en del nöjesprogram.
Samtidigt anser inte Ulla Lennman att detta är skäl nog att avstå från en funktionshindrad TV-
profil.
- Man får väl ställa lite krav på tittarna också. Talang och kunskap måste ju ändå sättas först. SVT
kanske missar jättemånga duktiga?
För Ulla Lennman kan man dock se problemet även från en annan sida.
- Sedan finns det ju inte heller så himla många med ett funktionshinder att välja bland. Man måste
ju faktiskt vara bra också. För att komma till den positionen måste man vara rätt kaxig och ta för
sig lite. Många handikappade är lite... försynta. Kanske vill de inte synas så mycket?
Hon skrattar till. Så utbrister hon:
- Jämför med Filip och Fredrik! De är kaxiga, pratsamma och orädda. Jag tror att det krävs mer av
en handikappad som vill ge sig på TV-mediet än av en som inte är det. Man behöver nog särskilt
ha en ordentlig självkänsla: att veta att jag klarar det här! För det är klart att du har ögonen på dig.
Särskilt om du misslyckas kommer många att muttra: det är klart, vad var det jag sa...
Ulla Lennman är tydlig. Journalister med en funktionsnedsättning borde själva ta för sig mycket
mer. Samtidigt ser hon SVT:s inställning från insidan. Och hon tror sig kunna se en anledning till
att funktionshinder hamnat på efterkälken.
- Det här handlar ju om vad man har för erfarenheter. Om Eva Hamilton hade haft en
funktionshindrad make hade det kanske sett annorlunda ut... Då kanske hon hade haft ett intresse
för att driva det.
Ulla Lennman får mig att se programledarfrågan ur ett vidare perspektiv. Förutom att det verkar
krävas en framåtanda utöver det vanliga för att man som funktionshindrad ska lyckas ta sig hela
vägen fram till TV-kameran, verkar det dessutom vara skillnad på vilken sorts program man vill
arbeta med. Är det som funktionshindrad mer otänkbart att jobba som snabbrörlig komiker än
som statisk meteorolog?
31

Är det någon som vet vilka krav som ställs på en programledare för en stor
underhållningssatsning är det Gunilla Nilars. Efter 43 år som projektledare och producent på
SVT har hon hunnit med att jobba med de flesta av de stora nöjesprogrammen. Det inkluderar
såväl Expedition: Robinson, Allsång på Skansen som det nyligen sända Dansbandskampen. Hon
är själv ansvarig för att rekrytera personal till sina projekt, och hon beskriver sig själv som både
kreativ och mycket delaktig. Dessutom tror hon att man är väldigt medveten om de krav och
önskemål som finns.
Vilket mångfaldsarbete bedriver ni när det gäller personal?
- Jag tycker ju att man ska få jobbet för att man är duktig, utan att det ska spela någon roll om
man är man eller kvinna. Jag tror att jag skulle vilja bli bedömd så även om jag satt i rullstol, att
man inte gav mig jobb av medlidande. Men självklart är det så att väljer vi mellan några som är
lika bra, och någon av dem har invandrarbakgrund... Och tyvärr har man ibland väldigt mycket att
göra. Då lägger man det åt sidan.
Varför tror du att det inte finns någon programledare med ett synligt funktionshinder?
- Det har jag aldrig tänkt på innan du ställer den här frågan!
Hennes svar gör mig minst sagt förvånad. Under mina intervjuer på SVT har jag stött på både
försök att urskulda redaktionernas frånvaro av funktionshindrade och regelrätta ursäkter. Men
hittills har alla visat att de är tydligt medvetna om problemet. Tills nu.
- Men jag hoppas att det beror på att det inte har funnits några kvalificerade handikappade,
fortsätter Gunilla Nilars.
- Något annat sätt kan jag inte se det på. Jag tror att man får titta på de handikappade själva, att
de inte ifrågasätter mer. Jag hoppas att de skulle få samma behandling som vem som helst.
Själv har Gunilla Nilars aldrig fått en jobbansökan från en person med funktionshinder. Men när
hon nu börjar tänka på det tycker hon att frågan är viktig.
- Jämför med sporten. En duktig utförsåkare ska få alla att åka utför. De framgångsrika
handikappidrottarna har haft stor betydelse för folks uppfattningar. Jag har själv tänkt att den dag
jag hamnar i rullstol ska jag uppsöka närmaste idrott för att se vad jag kan göra.
Gunilla Nilars ser även rent affärsmässiga vinster för företaget SVT med en funktionshindrad
TV-profil.
32

- I den krassa världen så skulle marknadsföringen vara oerhört gynnsam med en handikappad
programledare. En duktig programledare i rullstol skulle ge så mycket press och vara en fjäder i
hatten för oss. Det skulle gagna oss mycket mer än stjälpa oss, och det skulle vara något nytt.
Hittade man en duktig handikappad person så skulle inte det vara något problem alls. Jag skulle
önska att det dök upp någon.
Från nöjesavdelningen ser man med andra ord inga praktiska hinder för en TV-personlighet med
en funktionsnedsättning. Jag ler lite åt det faktum att chefen för de högst stillasittande hallåorna
är mer oroad över en funktionshindrad anställd än projektledaren för hisnande Robinson.
Däremot blir jag beklämd av att Gunilla Nilars ALDRIG fått en jobbansökan från en person med
ett funktionshinder. Var är alla drivna, rörelsehindrade journalister jag själv vet om? Varför har
ingen sökt sig till underhållningsgenren?
Jag behöver veta mer om hur det egentligen är att stå med strålkastarljuset i ögonen och leda ett
program. Därför vänder jag mig nu till Rickard Olsson. Han har både lett ungdomsprogram som
Bullen och sportsatsningar som Olssons studio. Just nu kan man se honom i SVT alla vardagar,
som programledare för frågesporten Vem vet mest. Hur ser han egentligen på yrket
programledare?
Rickard Olsson tycker själv att han är spetsen på ett isberg. Han säger att hans jobb är att se till
att det som andra har gjort blir så bra förvaltat som möjligt.
Hur ser du på medverkan av funktionshindrade i TV?
- När det gäller Vem vet mest tog vi ett aktivt beslut från början om hur man skulle göra till
exempel när funktionshindrade personer vill tävla. Hittills har vi haft tre eller fyra personer i
rullstol, och en kille som är blind. När det gällde honom var alla jätteoroliga innan, men det
kändes helt naturligt. Förklarar man bara läget så är det inga problem. Det är faktiskt inte så himla
märkvärdigt.
Skulle det funka att vara programledare och ha en funktionsnedsättning?
- Det skulle inte vara några problem alls. Det handlar ju mer om vilken person det är som sitter
och sänder, än om den sitter på en pinnstol eller i en rullstol. Jämför till exempel med simmaren
David Lega, som gör en grej av vad han kan göra med sina fötter. Man glömmer bort hans
33

ullstol när man ser honom. Faktiskt glömmer man nästan bort hans funktionshinder. Han skulle
definitivt kunna ha ett program.
Vi pratar en stund om hur det kommer sig att det inte finns någon funktionshindrad
programledare i dag. Rickard Olsson tror att anledningen är en kombination av att SVT inte
aktivt har sökt någon, samtidigt som funktionshindrade själva inte har sökt sig till SVT. Och han
tycker sig förstå varför det finns ett motstånd.
- Som tittare vill jag gärna ha ett avtal med en person som sänder till mig. När det kommer in nya
ansikten blir jag misstänksam i början, och undrar vem du är som säger så där. Jag har samma
fördomar som alla andra. Det är samma mekanismer som gör att man har fått vänta på folk som
heter Mohammed. Man har inte kontraktet, helt enkelt. Och det tar lite tid innan man vänjer sig.
En tråkig person i rullstol blir genast dubbelt så tråkig. När man väl har dömt någon, är det svårt
för dem att bevisa motsatsen. Man måste nöta på för att det ska bli ett normalitet.
Jag förstår precis vad han menar. Själv suckar jag högljutt så fort nyheterna introducerar en ny
meteorolog, som råkar vifta lite tafatt mot Dalarna när han eller hon pratar om vädret i Skåne.
Nästan alla TV-personer har låg trovärdighet i början. Däremot undrar jag hur tittarna ska kunna
vänja sig vid funktionshindrade personer i rutan, om de aldrig får komma dit. Rickard Olsson har
dock ett recept på hur introduktionen ska bli så smidig som möjligt.
- Ska man presentera funktionshinder mer permanent i TV måste det vara coolt. Det får inte vara
någon offergrej. En person som är duktig på att hantera sin rullstol skulle till exempel vara väldigt
bra i Bolibompa. Han eller hon skulle kunna snurra, hålla på med ramperna och sånt. Det skulle
bli barnens favorit alla kategorier.
Han tror också att en funktionshindrad programledare skulle göra mycket för att normalisera
människors uppfattningar.
- För många människor är det svårt att vara normal med en som sitter i rullstol. Antingen
överkompenserar man och är HYSTERISKT trevlig, eller så vet man inte var man ska fästa
blicken. På det sättet fyller det en funktion.
Samtidigt inser Rickard Olsson att vägen dit är lång.
- Om personen som sänder är tillräckligt stark glömmer man bort rullstolen. Men att komma dit...
Det skulle vara lättare om någon redan etablerad TV-person blev rullstolsburen. Det är ingenting
man önskar någon, men det skulle vara lättare. Då skulle det komma som ett brev på posten.
34

På Rickard Olsson låter det som att Bolibompa är den arena där en programledare med en
funktionsnedsättning har störst förutsättningar för att lyckas. Och även om Anna Bylund erkände
stora brister i barnredaktionens sätt att förhålla sig till funktionshinder, är det ändå till den här
avdelningen jag har störst förhoppningar om att vem som helst ska kunna få chansen att leda ett
program. Därför bokar jag en intervju med Monica Åhlén, rekryteringsansvarig på Bolibompa.
Hon har själv arbetat på Barn och ungdom i 20 år, och är ytterst ansvarig för både personal,
pengar och programmen.
Hur tänker du kring vilka som ska vara programledare för Bolibompa?
- I vårt uppdrag står det att det ska vara jämställt mellan programledarna. Givetvis måste man gå
igenom rutan, men producenterna vill att alla barn ska kunna identifiera sig med någon av
programledarna. Därför är det bra om de är olika. Alla ska inte kunna dansa. Däremot ska alla
kunna skriva manus och vara sig själva. Och självklart tittar vi även på kön och etnicitet.
Bolibompa har haft platsannonser där man specificerat vilken typ av programledare man söker
just då. Till exempel har man vid ett tillfälle önskat endast kvinnliga sökanden. Vid ett annat
letade man specifikt efter äldre kvinnor och män.
Varför tror du att ni inte fått några ansökningar från personer med funktionshinder?
- Antagligen har vi formulerat oss fel i annonsen. Någonting är det som gör att de inte tror att de
är önskvärda. Man kan jämföra det med äldre personer, där knappt någon heller söker. Det är
vårt eget fel. Samtidigt kanske man tror att man måste se ut på ett visst sätt för att vara med i TV.
Och det är tyvärr en bild som alla TV -kanaler givit.
Samtidigt erkänner Monica Åhlén att hon skulle vara extra försiktig om hon hittade en
funktionshindrad person som skulle fungera som programledare.
- Jag skulle nog tänka mig för både en och två gånger. Hur fungerar huset att jobba i? Och skulle
personen orka med? Det kanske är onödigt, men jag skulle tänka så.
Även hon tror att det krävs en alldeles särskild framåtanda av en funktionshindrad person som
vill till TV.
- Man måste nog vara lite kaxigare än andra om man är funktionshindrad och söker jobb. Så man
talar om ordentligt att jag kan, jag vill, jag orkar! Jag skulle önska att det inte var så. Men jag tror
det.
35

Rickard Olsson leder Vem vet mest. Jonas Leksell leder Bolibompa.
Efter alla samtal med folk ute i programproduktionerna har jag fått ett stort antal åsikter om vad
en programledare med en funktionsnedsättning skulle innebära. Men huruvida frågan är viktig
eller inte, och i så fall varför den är viktig, varierar från person till person. Därför vänder jag mig
direkt till Andreas Bedinger, ansvarig för personalfrågor inom SVT:s allmän-TV-verksamhet. Som
sådan ligger frågor om rekrytering och anställningar på hans bord. Nu söker jag efter företaget
Sveriges Televisions officiella hållning. Är det önskvärt med en funktionshindrad TV-profil?
Och jo, Andreas Bedinger är tydlig. En programledare med ett synligt funktionshinder är en
viktig fråga för identifikation. Enligt honom ska hela Sverige kunna få igenkänning i rutan.
- Men jag vill inte bara leva upp till något dokument. Vi vill faktiskt göra bättre TV!
Enligt Andreas Bedinger finns det en tydlig prioriteringsordning bland sociala kategorier även när
det gäller rekrytering av personal.
- Tittar man historiskt finns en prioriteringsordning där jämställdhet kommer högst upp. Därefter
kommer det etniska. När det gäller jämställdhet fanns det redan krav och regler, och den sågs
som en portalaspekt. Sedan skapade vi mångfaldscentret, som satte fokus på den etniska
mångfalden. Det fanns inget center för funktionshinder. Det skulle ingå i arbetet, men fokus
sattes på etnisk och kulturell mångfald.
Han berättar hur man väger in olika aspekter när man rekryterar programledare.
- Vi gör olika personlighetsbedömningar för olika program. Jämför till exempel Anne Lundberg
med Janne Josefsson, hur olika de är som personer. Det handlar om att väga in vad man vill ha.
Vad är nytänkande i det? Är personen är tillräckligt stabil för att klara av pressen? Sådana frågor,
och liknande, behöver man ta ställning till.
36

Varför finns det idag ingen programledare med ett synligt funktionshinder?
- Jag har inget bra svar på det. Antagligen är den största anledningen prioriteringsordningen. SVT
har inte lagt någon fokus eller tyngdpunkt på funktionshinder. Dessutom blir det en ond spiral:
utan förebilder i rutan är det färre funktionshindrade som söker sig dit.
Det han säger bekräftar bara de uttalanden jag fått tidigare. Att SVT inte aktivt arbetat med
frågan om funktionshinder märks ju tydligt, både i deras utbud och i personalsammansättningen.
Men hur ska man få bukt med detta? Hur ska fler funktionshindrade personer lyckas ta sig in på
företaget SVT?
- Det är för sent att i rekryteringsfasen tro att man kan jobba fram ett bättre urval av sökanden.
Vi måste jobba mer aktivt från grunden, med att söka upp folk och prata om det här. Det behövs
ett fokus på att frågan är viktig.
Varför är den viktig?
- I dag finns det en mix av anledningar till det. Politisk korrekthet, att andra ska tycka att vi är
duktiga, att ge viktiga signaler och, framför allt, att göra bättre TV. Vi kan helt enkelt inte säga att
SVT representerar hela befolkningen.
Så vems är ansvaret för att lösa detta med rekryteringen?
- Det finns flera ansvariga till det. Och det innebär en risk, eftersom man alltid kan skylla ifrån sig
på någon annan. Jag vill framför allt framhålla programcheferna och de som rekryterar. Vad vill
man uppnå med sitt utbud? Det har man en lön för att förvalta, och det inkluderar de här
frågorna. Det finns faktiskt en skyldighet att känna till huvuddragen i mångfaldspolicyn för att
vara anställd på SVT. Tyvärr är det många som fortfarande inte vet om det.
Du arbetar också med personalsammansättningen. Vad har du själv för ansvar?
- Jag har absolut ett ansvar för att driva de frågor jag tycker är viktiga. Men i det här fallet har jag
inga färdigformulerade analyser för hur det ska gå till.
Vid det här laget berättar jag om några av de reaktioner jag har fått under mina intervjuer med
folk i programverksamheten. Om hur det finns en rädsla för att det ska bli bökigt med en anställd
som är funktionshindrad. Eller att man kan medvetet låta bli att ge en sökande jobb, av ”omtanke
om personen själv”. Andreas Bedinger ser uppgiven ut.
37

- Sådana uttalanden visar att man inte ser någon vinst varken personligt eller för företaget, utan
bara problem. Med sådana resonemang blir attityderna svåra att förändra. Och det behövs. Vi är
långt ifrån att hitta någon bra hantering av det.
4. Bakom kulisserna
”Kvalitet i vårt utbud liksom att samhället skildras ur många perspektiv garanteras av en god
personalsammansättning. /.../ Mångfald i utbudet kräver mångfald bland medarbetarna.”
(ur SVT:s personalbokslut 2007)
TV-huset är en stor byggnad, och anställda kan välja att snedda över innergården för att slippa några av de
mest vindlande korridorerna. En av de flitigast använda ingångarna från gården är den som ligger närmast
matsalen. Ytterdörren där är utrustad med både en ramp för att undvika tröskeln mot gården och en stor
dörröppningsknapp precis under kortläsaren. Den vållar knappast någon problem att ta sig igenom.
Innanför dörren ser dock verkligheten annorlunda ut. Där hamnar man nämligen i ett trapphus, knappt två
meter brett och fem meter långt. Rakt fram finns en innerdörr, som man ska igenom för att komma in i
korridoren. Och det är inte helt okomplicerat. Väl framme vid innerdörren är den tung. I tyngsta laget för min
assistent att hålla den öppen, samtidigt som hon rullar mig genom öppningen. Utan assistent men med normal
armstyrka knappast möjlig att forcera i rullstol. Och någon dörröppningsknapp till den här dörren finns inte.
Efter en bra stund har vi försökt trassla igenom både oss själva, rullstolen och våra handväskor utan framgång.
Det gör oss tvungna att tänka om.
I stället väljer vi att gå till den andra entrén från innergården, som bara ligger några tiotal meter längre bort på
fasaden. Vid den ytterdörren går vi dock bet direkt. Här finns ingen form av dörröppnare, och tröskeln ser
dessutom besvärligare ut än den vid matsalen. Men eftersom mullret i våra magar har tilltagit vid det här laget
lyckas vi – inte utan ett visst mått av akrobatik – äntra dörren i alla fall. Väl innanför den är vi i ett nästan
identiskt trapphus som det förra, med tillägget av två (faktiskt normalstora) hissar. Rullar jag så tätt intill dem
som det går har jag ett par ynka decimeter till gångens slut. Där stupar ett par stentrappor rakt ner, så
överlevnadsinstinkten ser till att jag håller mig så nära hissarna som möjligt. Samtidigt åker jag fram till den
här entréns innerdörr.
Och döm om min förvåning. Den inre dörren är försedd med en öppnare som ambitiöst öppnar upp hela
dörrparet, och erbjuder en nästan två meter bred entré in i huset!
Paradoxen är uppenbar. Den ena entrén, som dessutom är flitigast använd av personalen, öppnas med lätthet
ut mot innergården – men inte in i själva huset. (Dessutom finns här inga hissar, så varför en person i rullstol
skulle vilja komma in i det trapphuset är en gåta.) Den andra entrén har både hissar till alla våningsplan och
dörröppnare in i huset. Men det går inte att ta sig in eller ut genom den från innergården.
38

Trots många om och men har jag sedan länge tvingats ge upp tanken på en synligt
funktionshindrad TV-profil. Istället vänder jag mig nu till korridorerna bakom strålkastarljuset.
Även om Sveriges Television inte visar upp funktionshindrade medarbetare inför sina tittare,
hoppas jag kunna finna dem på arbetsplatserna i TV-huset. Hur upplever de företagets krav på
mångfald?
Till att börja med vill jag dock höra vilken inställning personalen har till att få kollegor med en
funktionsnedsättning. Och jo, de allra flesta ser fördelarna med att få in fler infallsvinklar på
redaktionerna. Johan Hartman tror att funktionshindrade medarbetare internt minskar
okunskapen bland den resterande personalen.
- Det finns ofta en rädsla bland journalister att närma sig de här frågorna, för att de aldrig varit i
kontakt med till exempel någon person i rullstol själva. Funktionshindrad personal normaliserar.
På Handikappförbunden anser man också att medarbetare som själva har en
funktionsnedsättning är nödvändiga för att andra ska komma över tröskeln.
- Deras närvaro ger en helt annan diskussion på redaktionsmöten, när man pratar om sådant som
händer i vardagslivet. Sådana samtal gör att det här med funktionshinder blir naturligt, säger
informatör Emil Erdtman.
Även Camilla Hagert, gruppchef för hallåorna, menar att funktionsnedsatt personal gör mycket
för det interna arbetsklimatet. Hon tror dessutom att de kan ge effekt på företagets utbud.
- Fanns det funktionshindrade personer i redaktionen skulle det generera att man såg det i rutan
också. Många har ju helt andra kontakter, kunskaper och vägar än personer som inte har någon
funktionsnedsättning.
Visst. Jag håller med Camilla Hagert om att ett funktionshinder ofrånkomligen ger erfarenheter
och kunskaper som andra människor saknar. Men innebär det att funktionshindrade journalister
bara ska ägna sig åt ”handikappfrågor”? Jag vet att flera personer med annan etnisk bakgrund
uttryckt en liknande motvilja mot att placeras i ett särskilt fack. ”Jag vill inte bli någon blatte-
reporter!” har jag själv hört vid flera tillfällen. Och personligen kan jag inte tänka mig något mer
mördande tråkigt än att ägna mitt yrkesliv åt frågor om höga trottoarkanter eller otillgängliga
bussar. Är inte poängen att journalister med en funktionsnedsättning ska kunna jobba på samma
villkor som vem som helst? Trots andra ”kontakter, kunskaper och vägar”.
39

Alla jag pratar med tycks dock överens om att frågan är viktig. Och strategichef Margareta
Cronholm sa sig se funktionshindrad personal i matsalen ”varje dag”. Ändå upptäcker jag aldrig
någon, trots att jag under tre månaders tid är på SVT i snitt tre dagar i veckan. Under många av
intervjuerna frågar jag efter tips på funktionshindrad personal att kontakta. De allra flesta ser ut
som frågetecken själva. Nej, någon sådan vet de inte om ...
I de fall jag får napp är dock svaret samstämmigt. Ulla Lennman. Hon fyller tydligen
funktionshinder-kvoten i korridorerna på SVT. Så jag pratar med henne om de erfarenheter hon
har gjort på företaget. Har hennes arbetsliv påverkats av funktionshindret?
Ulla Lennmans övervägande omdöme om SVT är positivt. Hon tycker själv att hon blev
behandlad som vem som helst när hon började arbeta på företaget. Någon förminskande attityd
mot henne som yrkesmänniska anser hon sig inte heller ha upplevt.
- Förutom från en extern regissör, som sa nej till mig innan vi ens hade träffats. Han menade att
”hon är säkert mycket sjuk”, bara för att jag är rörelsehindrad. Han var en riktig skit! Och det är
klart, sådana attityder finns ju.
Arbetsplatsen SVT anser hon dock vara relativt fördomsfri. Men i samma andetag kritiserar hon
företagets sätt att prioritera bland mångfaldskategorier.
- Man har tittat jättemycket på kön och etnicitet. Men de handikappade är det aldrig någon som
har brytt sig om.
Tycker du att arbetsgivaren behöver ta ett större socialt ansvar för en medarbetare med ett funktionshinder?
- Nej, det stämmer inte. Man får väl se till att det finns en ramp i stället för trappsteg, men det är
ju egentligen småsaker. En liten ramp är väl ingenting? Jag tror att folk blir lite besvärade.
Egentligen ser man ju till vad människan kan, om man är lite vettig själv.
Själv har Ulla Lennman ett recept för hur framtida generationer ska handskas med olikheter med
obehindrat.
- Hade jag haft barn hade jag tvingat dem att umgås med handikappade! Det skulle ge dem en
inre styrka, och hindra dem från att blir rädda senare. Har man väl sett det så är det ju inget
konstigt sedan.
Under vårt samtal får jag veta att jag är ute i grevens tid. När jag frågar om de packade lådorna på
hennes skrivbord visar det sig nämligen att Ulla Lennman går i pension redan nästa dag. Men
40

innebär hennes bortfall att det inte finns en enda anställd på SVT med ett synligt
funktionshinder?
Min jakt går vidare. Lite orolig blir jag av Andreas Bedingers uttalande om att ”SVT är mycket
sämre bakom kameran än framför”. Med tanke på de 0,7 promille av sändningstiden som
tillägnas funktionshinder i nyheterna förväntar jag mig knappast en armé av rullstolar och
kryckor i receptionen. Men någon enda?
Till slut får jag nys om en halvtidsanställd bild-researcher på Gomorron Sverige vid namn Lise
Romare. Tydligen är hon och Ulla Lennman de enda medarbetarna med ett synligt
funktionshinder på SVT i Stockholm.
Andreas Bedinger visar sig med andra ord ha rätt. Enligt SVT:s egen public service-redovisning
från 2008 uppgår antalet anställda inom företaget i Stockholm till 1 640 personer (1 639 utan Ulla
Lennman). Lise Romares halvtidstjänst motsvarar inte mer än 0,3 promille av dessa anställda. Om
även Ann-Britt Ryd Pettersson inkluderas i denna statistik stiger dock andelen funktionsnedsatta
medarbetare till 0,9 promille. Högre än funktionshindrades delaktighet i nyheterna. Men
fortfarande lägre än ens en hel tusendel.
Under min intervju med Lise Romare bekräftar hon direkt det flera har trott, om att
funktionshindrade på arbetsplatsen leder till att fler vågar söka.
- Från början ville jag bli regissör. Men så var jag med om en olycka, och då hörde jag talas om
Ulla. Det var därför jag sökte mig till TV. Jag tänkte att det här är ju ett väldigt bra jobb om man
sitter i rullstol. Det finns ju faktiskt ingen anledning att stå upp.
Lise Romare har, liksom Ulla Lennman, lång erfarenhet av SVT. Hon var på anställningsintervju
redan 1979. Den ledde i sin tur till en provanställning i en månad. Trots att introduktionen gick
bra var det flera som opponerade sig när det efter provmånaden väl var dags för anställning.
- Själv fick jag inte höra några reaktioner. Men efteråt fick jag veta att det hade varit diskussioner.
Det var flera som hade sagt att det inte gick att ha mig där, eftersom jag var handikappad.
Tror du att ditt funktionshinder har gjort att folks förväntningar på dig är annorlunda?
- Jag kan tänka mig att de är lägre. Långa perioder har jag jobbat med folk som jag har lärt känna,
och då har jag inte blivit bemött annorlunda. Men nu på senare tid, när det har varit
omplaceringar här, har de tänkt att ”hon kan inte vara där, det går inte”. Det känns som att
41

många tror att jag måste sitta still vid en dator. Trots att ingen någonsin har frågat mig hur mitt
rörelsehinder fungerar.
För att värderas på samma sätt som andra menar Lise Romare bestämt att anställda med ett
funktionshinder behöver prestera bättre.
- Man måste väga upp sitt rörelsehinder genom att vara väldigt bra på det man gör. Det går
liksom inte att vara kvinna, halvdålig och sitta i rullstol... Det var det någon som sa förut, att ”det
förstår jag att du är jävligt bra, annars skulle du knappast vara här”.
Själv tror Lise Romare att hon den senaste tiden har blivit negativt särbehandlad på grund av sitt
rörelsehinder. Och hon tycker att konkurrensen har hårdnat.
- SVT har börjat likna de kommersiella kanalerna väldigt mycket. Man ser inga gamla kvinnor,
fula människor och så vidare. Allt har blivit mycket mer strömlinjeformat. På samma sätt som
man hittar andra att anställa, måste man kunna hitta någon som sitter i rullstol.
Hon känner att toleransen för olikheter har minskat drastiskt den senaste tiden.
- Arbetsklimatet har blivit jättehårt. Folk är unga och jätteambitiösa, och får ändå bara väldigt
korta tjänster. Sedan åker de ut. Sådan är tidsandan. Därför känns den här frågan mycket viktigare
nu än för 20 år sedan.
Ulla Lennmans och Lise Romares erfarenheter av arbetsplatsen SVT skiljer sig markant. Och jag
misstänker – bland annat utifrån de upplevelser Ann-Britt Ryd Pettersson berättade om – att flera
redaktioner inte är fullt så fördomsfria som de utger sig för att vara. Samtidigt är jag själv fast
övertygad om att umgänge med olikheter normaliserar dem. Därför uppehåller jag mig mer vid
frågan om varför så extremt få personer med en synlig funktionsnedsättning arbetar på Sveriges
Television. Den mångfald bland personalen företaget själv säger sig kräva ser jag inte skymten av.
Jag beslutar mig för att fråga hur man ser på detta rent fackligt. Varför arbetar så få
funktionshindrade bakom kulisserna på SVT?
Pia Weisberg är vice ordförande i Journalistklubben på SVT. Hon kallar det ”ett elände” att det
finns så få anställda med ett synligt funktionshinder.
42

På SJF:s hemsida står det att ni ska slå vakt om mångfalden i medier. Hur lever ni upp till det när det gäller
funktionshinder på SVT?
- Jättedåligt. Vi skulle kunna göra betydligt mer för att trycka på företaget. Vi borde påtala de
brister som SVT har i att visa hela verkligheten. Vissa principdiskussioner, som den här, måste
föras kontinuerligt. Egentligen finns det väldigt mycket att göra för att avdramatisera frågan.
Hon spekulerar kring om det är svårt att få stöd i sin utveckling som funktionshindrad, och håller
med Lise Romare om att man som anställd med ett funktionshinder måste visa framfötterna på
ett extraordinärt vis.
- Det krävs ofantligt mycket av en person med funktionshinder för att få respekt som vilken
medarbetare som helst. Man måste vara väldigt stark. Det handlar om att hela tiden marknadsföra
sig själv, samtidigt som man inte får inte vara så gå-påig att det blir jobbigt. Man måste balansera
mycket... Och det är mycket, mycket tuffare än för andra. Det gäller att vara förbaskat
kvalificerad, och göra sitt jobb så väldigt väldigt bra.
Journalistklubben har inte diskuterat diskrepansen mellan SVT:s sändningstillstånd, som särskilt
betonar funktionshindrades behov, och avsaknaden av anställda som har en funktionsnedsättning.
Men Pia Weisberg ger inte mycket för pratet om att alla är välkomna i TV-huset.
- Det talas så mycket om att det är så högt i tak här. Men det är det egentligen inte.
Vad borde Journalistklubben göra för att hjälpa fler funktionshindrade in på SVT?
- Vi själva borde bli bättre på att stötta individer, och gå ut och tala mer offentligt om alla
människors lika värde. Det gör vi inte i dag. Men jag vet inte hur vi skulle få det till stånd.
Så vad tror du krävs för att komma fram som funktionsnedsatt idag?
- Det är flera saker. Orädda chefer – och en orädd individ, som är villig att utsätta sig för det
initiala motståndet. Han eller hon behöver en vilja att göra det där lilla extra som krävs. Det krävs
att folk i ledande positioner är villiga att uttala sin öppenhet för en vilja att spegla hela samhället,
och inte bara en smal fåra som inte väcker uppmärksamhet.
Även från fackets sida betonar man dock att initiativet måste komma från båda parter.
- Jag tror att det krävs en anstormning av journalister som säger att ”jag vill ha det här jobbet för
att jag är bra och är intresserad av det”. Det andra är en ren bisak.
43

Samtidigt säger Pia Weisberg att SVT gömmer sig bakom tomma argument.
- Man säger att arbetstakten är så hög, att bara toppresterande människor kan jobba där. Med ett
funktionshinder kan arbetet bli omständligare. Det finns MÅNGA dåliga undanflykter.
Journalistklubben är, kanske som sig bör, kritisk mot hur arbetsplatsen SVT behandlar anställda
med ett funktionshinder. Men även bland oskadad personal på företaget går att höra kritiska
röster. Anna Bylund på Bolibompa säger spontant att SVT måste arbeta för att få in fler
funktionshindrade bakom kulisserna. Hon tror dessutom att en otrygghet bland den övriga
personalen är ett hinder för att påtala orättvisor.
- På Bolibompa är många bara anställda i två år. Då kanske man inte vågar komma in och driva
frågan. Det finns nog en rädsla hos många för att verka krånglig. Man vågar inte säga att det här
är under all kritik.
5. I huset på Gärdet
En dag kommer jag till TV-huset en kvart före utsatt tid. Tur är väl det, med tanke på att jag verkligen måste
uppsöka en toalett. I entrén ligger ett ganska stort café, där studiopublik och besökare brukar vänta tills det är
dags för insläpp. Här räknar jag med att kunna uträtta mina behov. Och visst, det finns toaletter som är
avsedda för allmänheten. Fyra stycken i rad, närmare bestämt. Moderna och fräscha verkar de också.
Problemet är bara att samtliga dörröppningar är för smala för att jag ska kunna ta mig in.
Efter att jag och min assistent tråcklat och tragglat med att försöka pressa in mig på WC:n en bra stund tvingas
vi ge upp. Samtidigt låter naturen mig förstå att nu är det bråttom. Så jag åker fram till tjejen bakom kassan i
cafeterian, och frågar försynt om det möjligen finns en handikapptoalett någonstans. Hon tittar medlidsamt på
mig.
- Näe vet du, de där fyra är de enda som finns... De har inte byggt någon handikapptoalett här i entrén. Det är
så pinsamt så man dör.
I samma stund skyndar en kvinna fram som stått framför mig i kön. Hon är uppenbart anställd på SVT, och
försöker nu lösa mitt dilemma.
- Det ska finnas en här någonstans... Jo, nu vet jag! Om du åker en trappa ner och går en bit bort i korridoren
kommer du till Studio 3. Bakom den finns en handikapptoalett. Det är jag nästan säker på.
- Men då måste jag ju ta mig in innanför receptionen. Och jag jobbar inte här, jag är bara besökare.
- Jaha. Nej, på det här planet finns inte någon.
44

Efter att ha vistats i de flesta hörn av TV-huset kan jag skriva upp flera mer eller mindre
halsbrytande incidenter där lokalerna knappt varit genomträngliga för någon i rullstol. Det får
mig att fundera. Många på SVT säger att de har en uppriktig önskan om att integrera även
funktionshindrad personal. Men vilka praktiska möjligheter har en medarbetare med ett
rörelsehinder att över huvud taget kunna utföra sitt arbete? Spenderar man 40 timmar i veckan på
en arbetsplats är det knappast för mycket begärt att kunna uppsöka en toalett då och då. Eller att
kunna ta sig till lunchmatsalen så fort att man faktiskt hinner äta något också, innan rasten är slut.
Dessa önskemål gäller givetvis inte bara medarbetarna på företaget. För en besökare med en
funktionsnedsättning ska väl också kunna gå på toaletten i huvudentrén? Under de här
månaderna håller de på att bygga om och renovera samma entre, den mot Oxenstiernsgatan 34.
Anna Haupt, varumärkesansvarig på SVT, menar att den nya ingången ska bli både trevligare och
mer välkomnande för besökarna. Om man inte sitter i rullstol och blir kissnödig, är jag på vippen
att lägga till.
De som använder hjälpmedel för att ta sig fram och utsätts för kruxen i TV-huset varje dag måste
naturligtvis ha ännu fler synpunkter och erfarenheter av lokalerna än jag. Och visst, både Ulla
Lennman och Lise Romare upplever hinder varje dag på jobbet. Ulla Lennman har vistats i
lokalerna på SVT i över 30 år. Hon har upplevt flera ombyggnader i huset, även om de inte har
föranletts av en vilja att göra lokalerna mer anpassade.
- Nej, det var ju knappast spontant de byggde om. Och det hände att jag fick en dum kommentar
från någon snickare, om att det minsann blev dyrt. De har ju inte direkt haft någon handikappsyn
på lokalerna.
Ulla Lennman räknar utan svårigheter upp flera exempel på där arbetsmiljön brister. Till exempel
finns det ingen handikapptoalett på hela det övre planet. Jag berättar om mina strapatser i den
mikroskopiska hissen bakom receptionen, och frågar vilken hiss hon själv brukar använda sig av.
Hon bekräftar att det finns en större hiss på entréplanet, om än en bra bit ifrån den lilla. Men inte
heller den fungerar för oss att åka i.
- Det kan inte finnas en människa som orkar öppna den tunga dörren!
Men har hon inte gjort någonting för att förbättra sin situation? Nej, nästan urskuldande erkänner
Ulla Lennman att hon inte har ”bråkat” någonting:
- Jag är inte så stridbar som person, säger hon och ler snett.
45

- Egentligen tycker jag att man borde säga ifrån mer. Om inte annat för att strida lite för sina
kamrater. Men tyvärr har jag väldigt hög tröskel själv. Om en vanlig toalett inte är pytteliten, kan
jag använda den i nödfall...
Lise Romare däremot har försökt åtgärda det värsta hindret på sin arbetsplats.
- En hissdörr, där jag går ofta, är supertung. Samtidigt har jag alltid varit stark och tänkt att det
klarar sig. Men nu börjar det kännas i axlarna. En dörr har helt enkelt blivit för jobbig, så där får
jag gå en annan väg.
Ann-Britt Ryd Pettersson fick nya erfarenheter när hon satt i rullstol. Bland annat märkte hon
själv TV-husets alla tunga dörrar. Det fick henne att engagera sig personligen när
nyhetsredaktionen skulle flyttas 2001.
- Jag sa till specifikt att de skulle tänka på att inte bygga trösklar, knappar precis vid
dörrhandtagen och liknande.
Hennes påpekanden hörsammades dock inte. Den nya nyhetsredaktionen saknar faktiskt i princip
alla moderna former av handikappanpassning. Enkla åtgärder, som dörröppnare, finns inte.
Dessutom är det trösklar till nästan alla rum.
- Det är så himla korkat! Och den lilla hissen vid receptionen ska vi inte tala om. Det är faktiskt
väldigt pinsamt.
Det är inte bara medarbetare med egna rörelsehinder som har försökt åtgärda de värsta
stoppklossarna i TV-huset. Gunilla Nilars har också ansträngt sig för att undanröja problem i
lokalerna. Utan att lyckas.
- En bekant till mig sitter i rullstol och praktiserade ett tag som klippare. Även om det fanns
hissar dit han skulle var dörrarna för tunga för att han skulle kunna öppna dem. Jag lämnade in
en skrivelse om det. Men det har inte åtgärdats.
SVT:s ovilja att skapa en arbetsmiljö som fungerar för alla förbryllar mig. Ännu märkligare finner
jag det att man väljer att ignorera synpunkter på arbetsmiljön från en etablerad redaktör för
Aktuellt – som till råga på allt har en egen rörelsesjukdom.
Jag bestämmer mig därför för att föra saken vidare till Terje Gudbrandsen, som är ett av två
centrala arbetsmiljöombud på Sveriges Television. När jag träffar honom tar jag med både mina
egna erfarenheter och det jag hört av andra. Och jag frågar honom hur de här praktiska hindren i
46

lokalerna rimmar med viljan att anställa rörelsehindrad personal. Kan inte huset i sig bli ett
argument mot att anställa personer som har behov av en tillgänglig arbetsmiljö?
Föga förvånande säger Terje Gudbrandsen att en sådan inställning inte får ha någon betydelse vid
rekrytering. Själv gör han riskbedömningar av lokalerna med hjälp av arbetsmiljölagen, som inte
tar upp några mångfaldsaspekter. Lagen upplever han som trubbig och fyrkantig. Han menar att
det därför är viktigt att det finns en samverkan och ett förtroende på arbetsplatsen. Samtidigt vet
han att man kan vara njugg med åtgärder som kostar pengar. Och kan ställer sig tveksam till om
det egentligen är så högt i tak på Sveriges Television.
- Jag har själv sagt till Eva Hamilton att folk inte vågar säga till om saker. Hon undrar alltid varför,
och menar att ingen har fått sparken för att man har påtalat ett missförhållande. Det stämmer
säkert, men man vågar inte säga någonting i alla fall.
Varför tror du att det är så?
- Jag tror att det brister när man kommer till mellanchefsleden. Om jag kommer och säger att det
behövs någonting känner inte chefen att den har pengar nog, eller mandat nog, att kunna agera.
Att det spräcker budgeten. Jag tror att det finns en känsla av att man vill vara duktig, och då blir
det jobbigt att prata med sin chef om att man inte får pengarna att räcka. Det känns som om
man inte är kompetent nog. Man upplever att man är till besvär, att man borde kunna fixa saker
själv.
Terje Gudbrandsen har en rad exempel på hur den här rädslan att inte duga kan ta sig uttryck.
- Bland annat får vi skriva under papper, där det står att om detta är någonting man inte klarar ska
man föra det vidare till sin chef. Det är det ALDRIG någon som gör.
Men kan en sådan rädsla verkan avspegla sig även i större ombyggnader av hela redaktioner? När
jag berättar Ann-Britt Ryd Petterssons historia om nyhetsredaktionen får Terje Gudbrandsen
stora ögon.
- Ursäkta språket, men det måste vara ren dumhet! Ett sådant beteende är oförsvarligt. Och det
visar tydligt att det officiella sättet att tänka inte når ner genom företaget.
I arbetsmiljöombudets egen roll ingår dock att berätta om upplevelser och erfarenheter, och
påtala missnöje när sådant finns.
- Det är underbart med den rollen! Jag kan vara hur öppenhjärtig som helst. I mitt jobb ingår
möten med både VD och personalchef, och då kan jag säga vad jag vill. Däremot har jag ju ingen
47

faktisk makt, så egentligen kan jag stå och skrika mig blå utan att det händer något. Men jag
upplever ett hyfsat förtroende.
Jag kan inte låta bli att fråga Terje Gudbrandsen om den ökända mikroskopiska hissen. Hans
ansikte förvandlas med ens till ett frågetecken. Det visar sig att han inte har någon aning om hur
liten den faktiskt är. För att sätta in honom i problematiken berättar jag diverse anekdoter om TV-
huset ur ett funktionshinderperspektiv. När jag är klar ser han upprörd ut.
- Det här visar ju bara att det är lätt med papper och policys. I verkligheten är det inte samma sak.
Det måste vara något problem med kommunikationen som gör att tänket inte kommer ner
genom företaget. Vill man vara trovärdig säger man att nu SKA vi göra det här och så pekar man
med hela handen.
Tidigare under intervjun har vi snuddat vid ämnet pengar, vilket verkar vara minst sagt
betydelsefullt i frågan om arbetsmiljön. I ett företag som den senaste tiden drabbats av enorma
neddragningar, är varje krona viktig att hålla i. Är det så att redaktionerna själva måste betala för
att handikappanpassa arbetsplatsen? Då är det kanske inte så konstigt att många drar sig för
risken att behöva utsätta sig för den extra kostnaden. Så hur ser de monetära förhållandena ut när
det gäller arbetsmiljön på SVT? Om någon vet, bör det vara Terje Gudbrandsen. Han märker
också oviljan att lägga pengar på den här frågan. Och han har en teori om varför det är så.
- VD och personalchef säger hela tiden att det här med arbetsmiljö är jätteviktigt. Samtidigt har
det tagit mig tre år att tjata mig till en kurs i arbetsmiljö. För mig handlar det om att man inte
säger tillräckligt tydligt uppifrån att det här är viktigt. Då hade pengar funnits. Det behövs
tydligare direktiv, och ska jag vara elak så även större engagemang. Att bara skriva en policy är
himla lätt!
Så varifrån kommer pengarna till ombyggnader då, om man skulle anställa en rörelsehindrad
person? Det vet däremot inte Terje Gudbrandsen. Och jag undrar hur producenter och
projektledare ska kunna avsätta sådana pengar, om inte ens arbetsmiljöombudet vet varifrån de
ska komma.
Pia Weisberg ifrågasätter vilket inflytande arbetsmiljöombuden över huvud taget har, och om de
har tillräcklig kunskap på det här området. Hon menar att ombuden kommer in i ett för sent
skede vid ombyggnader.
- Arbetsmiljön får inte bara låtsasfungera. Vi har handikapptoaletter överallt, men man måste ju
kunna ta sig till dem också. Man tänker inte till hundra procent.
48

När det gäller sådana här praktiska frågor önskar flera personer jag pratar med klarare direktiv
om vad som gäller. Camilla Hagert visar att Terje Gudbrandsen inte var fel ute i sitt resonemang
om en rädsla att inte räcka till. Hon tror nämligen att tydligare anvisningar uppifrån skulle göra
det lättare att få gehör ute i företaget om praktiska saker.
- Som mellanchef känner jag att jag måste ha något i ryggen om det skulle uppstå problem – att
nu har vi ju faktiskt sagt att vi måste ha funktionshindrad personal ... Annars får jag som chef
driva frågan själv mot SVT, till exempel om vi skulle behöva en ramp i receptionen. Och det kan
vara ganska tungt.
Den förklaringen ger dock Pia Weisberg inte mycket för. Hon skrattar lite trött.
- Det där låter bara som dåliga undanflykter från en situation som man inte riktigt är beredd på.
Det handlar inte om ramper i receptionen, utan om att det känns för udda att ha en
funktionshindrad person i rutan.
Enligt Pia Weisberg är praktiska frågor lätta att gömma sig bakom för att slippa ta itu med sina
fördomar. Thomas Fogdö, som föreläser bland annat om utmaningar, håller med:
- Men herregud. Se rampen som ett problem, eller lös uppgiften! Är det en duktig person så ska
den ha jobbet, punkt. Om man sen behöver göra några små förändringar ... Och? Oftast handlar
det ju faktiskt om pyttesmå grejer. Man vill bara slippa ta i problemet. Jag blir matt ...
Sari Nykvist tror inte heller på att vara tyst och acceptera otillgänglighet. Hon betonar att det
finns lagar som säger att offentliga byggnader ska handikappanpassas, och att arbetsgivare har en
skyldighet att ställa upp med det man behöver för att kunna utföra sitt arbete. Hon berättar att
SVT byggde en extra handikapptoalett när CP-magasinet drog igång. Och hon vill att fler
personer med funktionshinder ska våga sätta press på etablerade företag.
- Det är när de möter oss som de får sina aha-upplevelser, som det händer något. Om vi kommer
dit och jobbar tvingas de göra lokalen tillgänglig på något sätt.
Pia Weisberg är inne på samma tankegångar.
- Man får inte utestänga människor från vissa miljöer för att de har ett funktionshinder. Då får
man göra det möjligt. Det är inte givet idag, och jag tycker att det är förjävligt. Något annat kan
jag inte tycka.
Under min egen tid i TV-huset ser jag exempel på flera pågående om- och tillbyggnader där
tillgänglighet uppenbarligen inte varit honnörsordet. Och då är det inga avancerade
49

handikappanpassningar, med höj- och sänkbara bord eller ramper jag tittar efter. Snarare skulle
jag nöja mig med så små förändringar som till exempel alla nyare bostadshus automatiskt bygger
in. Men icke. Flera av arbetsrummen är så små att jag knappt kan ta mig in. Trösklar och kanter
finns det gott om, medan dörröppnarna lyser med sin frånvaro. Även om något
arbetsmiljöombud blivit tillfrågat har SVT uppenbarligen inte tänkt sig att en rörelsehindrad
person ska vistas i lokalerna.
Och anställda med permanenta rörelsehinder är en sak. Men vad händer om en av
redaktionscheferna bryter benet? Eller om projektledarens småbarn behöver vara med mamma
eller pappa på jobbet en dag? En barnvagn är trots allt minst lika skrymmande som en rullstol.
Mycket bygger på medvetenhet, funderar Terje Gudbrandsen.
- Har du ingen erfarenhet av funktionshinder så har du en barriär. Jag vet att Johan Hartman gör
mycket, men jag tror att han stångar huvudet blodigt ibland.
Vårt samtal lider mot sitt slut. Som vid alla andra intervjuer, frågar jag om han har något han vill
tillägga.
- Att jag är för dålig på de här frågorna! Och att jag borde lära mig mycket mer om dem. Jag har
inte ens tänkt på att vi behöver dörröppnare. Det finns för mycket prestige här, för många
inpinkade revir. Vi måste bli duktigare. Så enkelt är det.
Men jag är fortfarande förbryllad. Att företaget inte anser sig ha råd att bekosta anpassningar till
kommande nyrekryteringar är en sak. Men att de inte ens anpassade arbetsmiljön efter en redan
anställd, som dessutom varit på företaget i flera decennier? Det känns märkligare. För att inte tala
om alla besökare till TV-huset. Åter till Ann-Britt Ryd Pettersson.
Vad tror du skulle krävas för att de ska lyssna?
- Jag tror att man måste sätta in en bild till exempel i Aftonbladet. ”Kolla här, jag vill in på SVT
och titta på Let´s Dance, men kommer inte in.”
Det låter hårt.
- Jag är lite cynisk. Men det är sånt som brukar krävas till slut.
50

6. Att knacka på dörren
Efter att har genomfört nästan 30 intervjuer med SVT-anställda känner jag knappast att jag fått
någon enhetlig bild av företagets relation till funktionshinder. Där vissa tydligt skämts över att
redaktionen inte kan uppvisa en enda funktionshindrad medarbetare, har andra pendlat mellan
oförstående och ren nonchalans. Jag känner instinktivt att min egen framgång vid en eventuell
anställningsintervju på SVT är helt avgörande av vem som råkar befinna sig på andra sidan
bordet just den dagen.
Så vad bör göras för att företaget ska börja leva upp till hela sin mångfaldspolicy? Att bara vänta
på att tiden ska hinna ikapp SVT:s inställning känns föga hoppfullt. I dag avhåller sig företagets
ledning från att ge redaktionerna styrande direktiv. Ska SVT rent av börja ge funktionshindrade
sökande företräde vid rekrytering, för att rätta till sin skamfilade statistik?
Om detta går åsikterna isär. Anna Bylund på Bolibompa tror att det finns behov för ledningen att
visa att de tycker att den här frågan är viktig. Hon föreslår att man till exempel avsätter en heldag
till att prata om sociala kategorier. Vi diskuterar även de mångfaldskriterier som finns för
redaktionen att rätta sig efter när de rekryterar programledare. Och inte heller Anna Bylund har
någon bra förklaring till varför det inte finns någon funktionshindrad TV-profil.
-Det är egentligen lättja att skylla på chefer, luddiga direktiv och så vidare - men samtidigt är
kravet mycket tydligare när det gäller etnicitet. Hade det kommit ett direktiv om att nästa
uttagning bara ska ske med personer med funktionshinder hade det hänt.
Hade inte det känts som kvotering?
- Jo. Men samtidigt kanske det är det som behövs. Det är under all kritik att vi inte tar ansvaret
själva, och jag skäms för det. Men med ett tydligt direktiv tror jag att det skulle vara lättare.
Även hallåornas gruppchef Camilla Hagert säger – om än motvilligt – att kvotering kan vara
nödvändigt för att nå framsteg. I mina öron låter det märkligt när det kommer från henne. Är det
inte hon själv som bestämmer vilka sökande som ska erbjudas anställning? Har hon inte läst
personalbokslutets krav på mångfald bland personalen?
51

Du har ju faktiskt rekryteringsansvar själv. Har du inget personligt ansvar i detta?
- Det har jag absolut. Och jag tror att ledningen skulle vara positivt inställd om flera mellanchefer
verkligen tog tag i den här frågan. Men det skulle ändå underlätta om det fanns ett direktiv att
hänvisa till vid en rekrytering. Något mer än bara mångfaldspolicyn.
Rapports inrikeschef Per Einarsson däremot säger att han är helt emot kvotering. Han menar att
mål har förutsättningar att fungera bättre om de kommer ur uppfattningar hos medarbetarna, än
om de dimper ner på ett papper uppifrån. Samtidigt erkänner han att det kan krävas uttryckliga
förhållningsorder för att nå resultat.
- Det är klart att det skulle ha betydelse om ledningen sa att nu måste ni lyfta den här frågan, för
att det ser för illa ut i rutan. Då skulle det hända saker.
Och trots sitt inledande motstånd medger Per Einarsson att funktionshinder kan behöva ses som
en fördel när det gäller rekrytering.
- På ett sätt ägnar vi oss faktiskt redan åt kvotering. När det gäller kön och etnicitet har vi ju
fastslagna mål.
Emil Erdtman på Handikappförbunden berättar att de flesta länder i södra Europa har ett slags
kvotsystem för hur olika sociala kategorier representeras i arbetsstyrkan. Norra Europa är av
tradition emot den typen av särbehandling. Även Handikappförbunden är officiellt negativt
inställda till kvotering. Emil Erdtman förklarar riskerna med kvotsystem när det gäller just
funktionsnedsättningar.
- Automatiskt kommer frågan om osynliga funktionshinder upp och går att gömma sig bakom.
Till exempel kan man höra chefer att säga att ”det kryllar av allergiker här”. Då har man kommit
bort från kärnfrågan.
Hans kollega Mia Ahlgren håller med. Samtidigt kan hon se faror med den svenska inställningen
till våra medmänniskor.
- Jag tycker att det finns en annan grundsyn på människor, till exempel i USA, som saknas här.
Här i Sverige slår vi oss gärna själva för bröstet. Vi är så duktiga och snälla, att det inte behövs
någon lagstiftning. Vi tar hand om människor – och då blir det en social fråga. Det finns säkert
någon annan som tar hand om dig, så då behöver inte jag.
Både när det gäller frågan om förekomsten av personer med funktionsnedsättningar i TV-rutan,
och vilka möjligheter det finns för funktionshindrade journalister att arbeta på Sveriges
52

Television, skiljer sig åsikterna åt. Det gäller både internt på TV-bolagets redaktioner och bland
de funktionshindrade själva. Så vem vet vilken väg SVT ska gå? Och vilken betydelse har
egentligen frågan om funktionshinder för företaget?
Den sista frågan vet jag i alla fall hur jag ska få svar på. Anna Haupt är varumärkesansvarig på
SVT. Hon arbetar med att förtydliga vad företaget gör idag – och vart de är på väg.
- Mycket handlar om att skapa kännedom om oss och vår verksamhet. Vad tycker vi är viktigt? Är
vi en viktig mediespelare i dagens samhälle? Vad innebär public service?
Anna Haupt vill även se till att SVT lever upp till, och följer, sitt uppdrag. Hon menar att det
handlar om att företaget måste bibehålla sin trovärdighet.
- Vår utgångspunkt är att finnas där för alla, och då är mångfaldsarbetet en jätteviktig del av
varumärket. Självklart ska även funktionshinder finnas med där.
Hon fortsätter uttrycka sig på samma sätt som jag vid det här laget hört många gånger förut. Om
hur alla är så välkomna på företaget. Om att funktionshinder ska lotsas in och bli en helt naturlig
del av utbudet. Om att SVT måste fortsätta ha en mycket större bredd än sina konkurrenter. Om
att målet är att alla människor ska respekteras på samma sätt. Men hur ska man komma dit? Även
Anna Haupt ställer sig från början negativ till kvotering. Hon betonar att det är viktigt att få in
rätt personer på jobben. Men vad är rätt? Hon funderar en stund.
- Det är klart att man rör sig i trygga miljöer. Då blir det jätteläskigt att släppa in någon annan
där. Man kanske behöver vara så yxig som att använda kvotering för att få in det som en naturlig
del. Det är bara synd att vi är så korkade att vi inte förstår det av oss själva.
Vi fortsätter prata om kvoteringens vara eller icke vara. I likhet med både mig själv och flera jag
pratat med tror Anna Haupt att motståndet mot funktionshinder handlar om okunskap.
- Jag tror att man generellt är ganska mycket emot omställningar. Tolerans kommer av att man
inte viker sig när man har gjort en förändring. Skulle man lyssna på allting, och backa för det,
skulle man stå still. Det gäller att ha modet att fortsätta jobba vidare även om folk är kritiska.
Inte heller personen med ett övergripande ansvar för varumärket SVT är alltså säker på hur man
ska bete sig för att funktionshinder ska bli en naturlig del av mångfalden på företaget. Men Anna
Haupt påminner om att public service inte är någon självklarhet. Hon vill att SVT ska fortsätta
vara viktiga och angelägna. Och hon tror att en funktionshindrad programledare skulle vara
”jättebra” i trovärdighet för varumärket.
53

- Jag är nog naiv. Vi kanske måste ha kvotering för att få in funktionshinder. Tittar man historiskt
har man ju faktiskt varit tvungen att göra så många gånger.
Vid det här laget är jag överväldigad av intryck. Reaktionerna på min egen uppenbarelse, när jag
kommit inrullande på företagets redaktioner med en assistent vid min sida, har onekligen varierat.
Många av mina intervjupersoner har agerat som om jag var precis vem som helst. En del har –
mer eller mindre obemärkt - stelnat i sina leenden och stressat höjt sina röster en oktav, ivrigt
bedyrande att ”för mig är det här med handikapp heelt naturligt”. Båda typerna av bemötanden
stöter jag på i mitt dagliga liv, och därför reagerar jag inte nämnvärt även när människor blir
fullständigt handfallna för att jag sitter i r-u-l-l-s-t-o-l. Däremot förbluffas jag över att SVT:s
inställning till funktionshindrade, oavsett om det är som medverkande i program eller som en
arbetskollega, växlar så fullständigt beroende på vem i företaget jag för stunden pratar med. Trots
sändningstillståndet, trots mångfaldspolicyn, spretar åsikterna. Till och med trots den enkät
företaget genomförde i höstas, där mellan och 80 och 90 procent av de anställda svarade att det är
viktigt för SVT att arbeta med frågor som rör just mångfald.
Så vilka faktorer är avgörande för att så få funktionshindrade syns i Sveriges Television? Är det
för att redaktionerna medvetet uteslutit att räkna med den sociala kategorin, eller för att man är
rädd att trampa någon på tårna? Vill man helst ha programledare som är snygga, smala och
framgångsrika – eller har helt enkelt ingen funktionsnedsatt person sökt jobben? Bör
arbetssökande med ett funktionshinder ha företräde till TV-huset, eller ska anställning ske utifrån
strikt kompetensbaserade villkor?
Alla varianter tycks möjliga. Så med alla åsikter och intryck på hand beslutar jag mig för att
återvända till Johan Hartman. Han är trots allt den person på SVT som har ett särskilt ansvar för
mångfaldsfrågor. Vad anser han om de kommentarer jag fått? Och hur kommer det sig att
uppfattningarna om funktionshinder i TV-huset är så diametralt olika?
Att frågan om funktionshinder inte är helt bekväm märks hos nästan samtliga jag pratar med.
Flera urskuldar sig också med att ”du borde prata med Johan Hartman om det här, det är han
som kan något om de här frågorna”.
54

Är du ett alibi för att företagsledningen ska kunna säga att man jobbar aktivt med frågan om funktionshinder?
Johan Hartman hajar till. Han säger att det är smickrande att medarbetarna refererar till honom i
frågor som rör mångfald, att det tyder på att han har ett högt förtroende på företaget i det här
ämnet. Men ett alibi? Nej, det går han inte med på. Alla har ett ansvar för företagets värderingar.
Däremot anser Johan Hartman att inrättandet av hans tjänst har påverkat SVT i praktiken, och
han känner att han kan peka på faktiska resultat. Redaktörer som varit med på utbildningar om
funktionshinder har vid flera tillfällen låtit detta speglas i sina program. Samtidigt är Johan
Hartman väl medveten om de statistiska mätningar som talar ett helt annat språk.
Gör SVT tillräckligt för att åtgärda problemet?
- Det kan man alltid fundera över. Likaså om jag kan göra mer som ensam person. Utifrån de
resurser jag har tycker jag att jag har gjort skillnad, även om den kanske inte är så stor som jag
skulle vilja. Mitt mål är att vi ska skapa en bred förståelse för de här frågorna i
programproduktionen. Men det är inte lätt att få genomslag när det gäller den här typen av ämne.
Även Johan Hartman pratar om okunskap och rädslor, som lägger hinder i vägen för att man
faktiskt tar tag i frågan praktiskt. När jag berättar om kommentarer och reaktioner jag fått under
mina intervjuer nickar han instämmande. Han verkar föga förvånad över det motstånd jag många
gånger tyckt mig märka mot att låta funktionshindrade ta plats i TV-rutan. Och även om han
tycker att han får bra gehör hos SVT:s högsta ledning, anar jag en frustration hos honom över att
inte kunna göra mer på det här området.
- Jag tror att det är jätteviktigt att den här frågan har en given plats högt upp i organisationen.
Och det har den absolut på SVT. Men ledningen har ju andra frågor att hantera också. Jag känner
att jag måste jobba som en entreprenör internt. Det handlar om att sälja in frågor, och
tillfredsställa väldigt många olika personer. Med min roll kan jag inte ta någonting för givet.
Jag minns hur arbetsmiljöombudet Terje Gudbrandsen beskrev det som att han trodde att Johan
Hartman ”stångar huvudet blodigt ibland”. Själv har jag inte svårt att sätta mig in i den vanmakt
han måste känna över att inte nå fram. Trots allt är han en enda person som ska nå ut – till ett
företag med 2 700 personer anställda. Hur kan man avhjälpa det?
Många personer jag pratat med efterlyser tydligare direktiv från ledningen. Håller du med om det?
- Jag tror att vi ibland är för försiktiga. Vårt företag är beroende av kreativitet, och det finns alltid
en risk att man dödar den kreativa kraften om man går in och styr för mycket. Samtidigt tror jag
55

också att vi skulle kunna vara tydligare. Jag upplever att frågan om funktionshinder är på väg upp
i det offentliga samtalet, ute i samhället. Och det är möjligt att vi inte riktigt hänger med där.
Johan Hartman beskriver ett behov av att höja kompetensen på företaget när det gäller de här
frågorna. Men han kan inte utlova några garantier för att detta kommer att avspegla sig i
programmen.
- Man kan utbilda alla chefer, men det är inte säkert att det ger resultat. Det här är inte enkelt. Jag
tror att vi måste möta det på två sätt. Å ena sidan behöver detta ”mainstreamas” på bred front, in
i all programverksamhet. Parallellt med det skulle det ha ett högt signalvärde med en
funktionshindrad programledare. Till exempel skulle vi kunna lägga in funktionshinder som ett
kriterium när vi rekryterar vikarier.
Funktionshinder som ett kriterium vid rekrytering. Med ens snuddar även Johan Hartman vid
frågan om kvotering för särskilda grupper av arbetssökande. Vid vårt första möte minns jag att
han uttalade en principiell motvilja mot anställningar som inte grundats på enbart strikt
kompetens. Han berättade till och med om interna exempel på SVT, där det varit oklart på vilka
meriter personer med annan etnisk bakgrund fått sina tjänster. Och att han kunde se svårigheter
för dessa personer att utföra ett bra jobb. Men nu är tongångarna annorlunda. Eller?
Hur får man in funktionshindrad personal samtidigt som man undviker att någon får gå före i kön?
- Det är otroligt svårt. Men om vi sätter in i vår kompetensprofil att funktionshinder är någonting
vi värderar vid rekrytering så är det någonting vi har bestämt på förhand. Då är inte det positiv
särbehandling som jag ser det. Annars skulle vi ju aldrig kunna säga att vi vill ha en
programledare i rullstol.
Just en funktionshindrad programledare tror Johan Hartman är en både möjlig och nödvändig
väg för SVT att gå. Han beskriver det som ett sätt för ett public serviceföretag att manifestera att
man är till för alla. Mångfald har dessutom redan haft en särskild status vid rekrytering till
företaget, när vikarier anställdes förra sommaren. Att särskilt värdera sökandes sociala bakgrund
ledde till att mellan 16 och 20 procent av de anställda tillhörde någon av mångfaldskategorierna
etnisk tillhörighet, annan religion eller trosuppfattning eller funktionshinder. Johan Hartman
erkänner dock att procenten mest tillhörde personer av annan etnisk och kulturell bakgrund.
Så vad säger SVT:s mångfaldsansvarige om några av de reaktioner jag mött ute på företaget? Jag
redogör så noggrant jag kan för kommentarer jag fått både från personer som varit positiva till
56

funktionshindrade, och från dem som förhållit sig avvaktande. När jag berättat klart är Johan
Hartman tyst en stund.
- Det kanske är så att vi har lyckats bättre när det gäller etnicitet i vårt mångfaldsarbete. Det är ett
socialt ansvar som jag arbetar med att vi ska ta. Och det är vår rättighet som public serviceföretag
att välja vilka programledare vi vill ha. Det finns ingen rättvisa i det. Jag kan inte kalla det
kvotering om vi tar in en programledare i rullstol.
Efter detta samtal vet jag inte hur jag ska känna mig. Ska jag vara upprymd över att Johan
Hartman öppnar för en möjlighet att tvinga SVT att ge plats åt en journalist med ett
funktionshinder? Eller ska jag uppröras över att Sveriges största TV-bolag år 2009 när det
kommer till kritan fortfarande inte tycks anse någon funktionsnedsatt person tillräckligt intressant
för att få vara med och representera företaget?
Det ord som bäst sammanfattar min sinnesstämning är sorgsen. Främst över alla skickliga
personer som arbetar i mediebranschen och som undanhålls från att visa upp sig och sina
färdigheter i TV, bara för att de råkar vara av en annan kroppslig konstitution än den stora
massan. Men även över den sneda människosyn som gör att en individ, oavsett personlighet och
intressen, kan mötas av rädsla och motstånd från sin omgivning enbart på grund av att hans eller
hennes ben inte bär. Eller för att personens tal råkar vara otydligare än andras.
Samtidigt vägrar jag deppa ihop och ge upp. I mina ögon skulle det vara detsamma som att
acceptera läget som det förhåller sig. Personligen tror jag heller inte att kvotering automatiskt
skulle lösa situationen. Det måste gå att få SVT att inse att även personer med ett rörelsehinder
kan vara minst lika kompetent branschfolk som andra. Men hur ska det gå till?
Inte utan en viss belåtenhet lyckas jag få till stånd en intervju med Annie Wegelius, som är
programdirektör för SVT:s allmän-TV. Det innebär att det är hon som är ytterst publikansvarig
för allt inom SVT som inte är nyheter, sport eller rena aktualitetsprogram. Det är Annie Wegelius
som håller i pengarna och fördelar dem på dokumentärer, underhållning, drama, barnprogram,
kultur och så vidare. Det är hon som är med och skapar strategier för åt vilket håll SVT är på väg.
Och jag ser framför mig hur jag ska sitta och ge henne en lektion i alla människors lika värde, och
tålmodigt förklara att även individer med ett funktionshinder kan bli kompetenta TV-människor.
- Vi kan inte hålla på och snacka längre, vi måste göra någonting. Och göra det nu!
57

Oj. Här har jag förväntat mig samma typ av urskuldande, politiskt korrekta svar som jag redan
stött på så många gånger. Mer fel kunde jag knappast ha. Annie Wegelius visar sig nämligen både
vara insatt och engagerad i frågan om funktionshinder i Sveriges Television. Och hon är trött på
högtravande visioner och långsiktiga mål.
- Jag tror att vi måste ha radikala, handfasta förslag på hur vi ska komma till rätta med det här.
Och de kanske inte behöver vara helt konventionella. Till exempel skulle man kunna införa
”mångfaldspoäng”, som ger bonus till den redaktion som varit bäst på att integrera den här typen
av frågor. Styrkorten, de övergripande visionerna om vart SVT är på väg, känns mer: ja, ja, och så
kommer någon och pratar två gånger om året... För mig är det så: gör det bara!
Är frågan om funktionshinder viktig?
- Absolut. Det är inte bara av arbetsmarknadsskäl, eller för att vi ska vara schyssta. Det handlar
om vår roll hos publiken. Vi måste helt enkelt vara representativa. Med alla nya kanaler har
komplexiteten runt SVT ökat. Det ger oss ett mycket större behov av att vara tydliga och
tillgängliga.
Annie Wegelius har flera tankar om hur SVT rent konkret ska få in fler funktionshindrade
personer framför kameran. För egen del vill jag höra varför hon tror att frågan framkallar så starka
reaktioner. Även Annie Wegelius pratar om journalisters okunskap och rädslor. Men till skillnad
från många andra kan hon se orsaker till varför dessa rädslor fått fäste på SVT.
- Det handlar om att kunna bottna i ett förhållningssätt. Personligen känner jag till exempel
många bögar och blattar, men inga funktionshindrade. Tittar man på SVT finns här en riktig
monokultur. Alla som jobbar här är vita, medelklass och bor i Bromma eller på Söder. I deras
verklighet ingår inte särskilt många funktionshindrade personer. Det personliga kontaktnätet
saknas.
Hon berättar om hur hon satt i receptionen för brittiska TV-kanalen Channel 4 för några
månader sedan, och slogs av hur många olika sorters människor det var som arbetade där.
- Sätter man sig i vår reception och tittar på vilka som går in och ut får man mycket av svaret på
frågan. Egentligen tror jag att det handlar om väldigt enkla psykologiska grejer. Vi skulle helt
enkelt behöva hänga mer med funktionshindrade.
Så vem har egentligen skyldighet att lyfta den här frågan? Annie Wegelius tar själv på sig ett stort
ansvar för att implementera frågan. Men hon skiljer på en officiell och en utförande del.
58

- Jag kan trycka på detta varje gång vi har programchefsmöte, varje gång vi ska ge feedback på
styrkorten, när vi skapar regler och villkor som ska in i kontrakten och så vidare. Det är det rent
formella. Samtidigt har jag inget skarpt ansvar i organisationen för att det ska bli så. Det ansvaret
ligger på hela SVT. Jag måste hitta sätt att komma åt de som gör programmen, och de jobbar ju
inte för mig. Det räcker inte med att jag står och delar ut priser. Det är verkstan.
Efter tre månader har jag så genomfört alla mina intervjuer på SVT. Klockan tolv på dagen rullar
jag för sista gången ut genom dörrarna på TV-huset. Även om jag bara pratat med en bråkdel av
alla företagets anställda, känner jag att jag har fått en någorlunda sammansatt bild av varför jag
inte får se, till exempel, en rullstolsburen programledare för Melodifestivalen. Eller varför cp-
skadade så sällan uttalar sig om ränteläget i Rapport.
Det hindrar inte en obehaglig känsla från att fortsätta gnaga även när jag satt mig i bilen. Är alla vi
svenskar med ett funktionshinder verkligen så besvärliga att vara omkring, att människor blir
rädda av att ha oss i närheten? Skapar vi sådana olustkänslor bara genom att visa oss ute på stan,
att journalister tar omvägar för att slippa ställas ansikte mot ansikte med oss?
Just när jag börjar tvivla på min egen framtid inom journalistyrket minns jag vad Thomas Fogdö
sa vid fikabordet.
- Folk tänker fortfarande att det här med att sitta i rullstol måste vara ett helvete varje dag. Det
kan inte vara så lätt som vi säger. Och det vi säger att vi klarar av, det kan aldrig gå egentligen.
Genast känner jag hur mitt jävlar anamma rinner tillbaka. Även när han pratade om hur många av
oss funktionshindrade som blir förtidspensionerade eller sjukskrivna. Många gånger helt i
onödan.
- Visst har vi skavanker och omständigheter som bara rullstolsburna får. Men jämför det med
småbarnsföräldrar, som ofta råkar ut för sjuka småttingar. Själv vet jag inte vad mina medarbetare
gör när de går hem. Jag är inte så hemskt intresserad heller.
Thomas Fogdö menar att det alltid är obekvämt, till och med ”skitjobbigt”, så fort man ska göra
någonting som är nytt och annorlunda. Som i det här fallet att rekrytera kollegor med en
funktionsnedsättning.
59

- Jag hatar när man börjar med att kolla på vad som inte går. Och det är nästan uteslutande så när
man pratar om funktionshinder. När du skall anställa en person börjar du inte med att tänka:
undrar vad det kommer bli för problem med den här individen? Istället ser du vad han eller hon
kommer att bidra med. När det kommer till kritan har ju alla sina problem. Sina egna
funktionshinder.
60