You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
<strong>SWEA</strong><br />
och som en duktig affärskvinna som<br />
skötte ett tegelbruk, men hon hade en<br />
son som deserterat och som ibland<br />
nattetid dök upp i huset och hon<br />
hade tagit oss som var fiender som<br />
gäster i sitt hem.<br />
För mig började ett helt nytt liv utan<br />
skola. Till min stora sorg fick jag inte<br />
besöka byskolan (en nazistisk skola kom<br />
inte i fråga). Mamma undervisade mig<br />
varje morgon. Från Victoriaförsamlingen<br />
hade vi några få böcker. Jag minns<br />
egentligen bara „Bibel för barn“, brevskrivning<br />
till pappa, Fänriks Ståls Sägner<br />
utantill och pianospel. Däremot lärde<br />
jag mig en hel del praktiska göromål:<br />
att elda i alla husets kakelugnar kalla<br />
vintermorgnar, att sköta våra höns, att<br />
rensa trädgårdsrabatter och plocka bär<br />
och frukt. Hos grannbonden hjälpte<br />
jag till vid höskörden och när potatisen<br />
togs upp tillsammmans med bondens<br />
barn. Korna hade tuberkulos, så all<br />
mjölk måste kokas, men vi hade privilegiet<br />
att ha både ägg, mjölk, frukt<br />
och grönsaker och ibland slaktades en<br />
gris i grannskapet. Med hygienen var<br />
det inte mycket beställt och bönderna<br />
hade både loppor och löss, men mot<br />
ohyran hjälpte bara att klä av sig på<br />
backen innan man gick in i det egna<br />
huset. Jag trivdes bra i Krieglach även<br />
om det ibland blev lite ensamt i huset<br />
vid skogsbrynet. För någon daglig<br />
kontakt med andra barn i min ålder<br />
hade jag inte.<br />
Bombardemang till jul<br />
1944 vid jultiden närmade sig den<br />
ryska armén Steiermark och min pappa<br />
hade ordnat att vi skulle komma med<br />
en Bernadottetransport (de vita bussarna)<br />
från Berlin till Sverige. Vi tog farväl<br />
av Maria, som begav sig västerut mot<br />
Salzburg och tog tåget upp till Berlin,<br />
dit vi anlände på julaftonen 1944. Pappa<br />
mötte på station och vi tog oss hem<br />
genom ett kolsvart och bombat Berlin.<br />
Bernadottetransporten kom aldrig<br />
fram och i stället blev vi kvar under tre<br />
månaders nonstoppbombardemang när<br />
ryssar, amerikaner och engelsmän ”öste”<br />
bomber över Berlin dag och natt.<br />
Som barn vänjer man sig lättare vid<br />
omständigheterna och även jag vande<br />
mig vid bomberna, bristen på mat<br />
och det allmänna kaoset. Pappa visade<br />
mig den svenska bunkern, där vi skul-<br />
<strong>SWEA</strong> Bladet/Wien/2006<br />
le överleva när ryssarna kom och den<br />
var ju fint inredd med sovbritsar med<br />
nya filtar och helt nytt kök, allt under<br />
jorden. Men så fick vi en möjlighet att<br />
komma upp till drömlandet Sverige.<br />
Pappa kom hem en dag och berättade<br />
att mamma och jag skulle flyga upp<br />
med ett plan med svenska arkiv och<br />
Huset i Krieglach<br />
den 9 april 1945 stod vi på Tempelhof<br />
(pappa övervakad av flera nazistpoliser)<br />
och gick ombord på en Junkermaskin<br />
med enbart stora lådor med svenska<br />
legationens akter, som skulle räddas<br />
hem till Utrikesdepartementet i Stockholm.<br />
Där satt mamma och jag som<br />
enda passagerare i ett plan som höll på<br />
att bli nedskjutet med luftstrider runt<br />
omkring oss. Jag har väl aldrig förr eller<br />
senare varit så rädd.<br />
1943 i min "Steireranzug" i Krieglach<br />
Till Sverige som paket<br />
Vi landade så småningom på Bromma<br />
flygfält med 10 kronor i fickan. Vi tog<br />
oss in till stan och mamma kände till<br />
ett pensionat vid Norrmalmstorg, där<br />
de vänligt nog lät oss bo de första nätterna<br />
på kredit. Jag beställde en apelsin<br />
och en banan, något som säkerligen<br />
fanns i mitt fredsparadis. Men i Sverige<br />
fanns inga apelsiner och bananer och<br />
all mat var ransonerad. Mamma anmälde<br />
oss hos polisen och de var rådvilla.<br />
Vi borde ha kommit in via en flyktingförläggning<br />
i Skåne, där alla fick<br />
medicinsk vård, nya kläder och blev<br />
utackorderade i olika kommuner, men<br />
vi hade kommit in i Sverige som ett<br />
paket akter från Utrikesdepartementet<br />
och fanns i Stockholm. Min energiska<br />
mamma tog kontakt med gamla studiekolleger<br />
från 20-talets Berlin och de<br />
hjälpte henne att få en tjänst som pianolärare<br />
på Lundholms Pianomagasin<br />
på Regeringsgatan. Vi flyttade in i en<br />
jungfrukammare på Wallingatan hos en<br />
familj som mina föräldrar kände från<br />
Berlintiden och något senare i en bättre<br />
jungfrukammare på Birger Jarlsgatan.<br />
Vi återfann min lärarinna från Berlin,<br />
fröken Höök, som tog in mig i sin klass<br />
i Gamla Stan. Med 9 år den första riktiga<br />
skolan med över 30 barn i klassen<br />
och kall havregrynsgröt med socker<br />
till lunch – det var en mardröm. Efter<br />
skolan med nyckel om halsen till<br />
jungfrukammaren på Birger Jarlsgatan.<br />
Mamma kom ofta hem sent från<br />
undervisningen. Jag fick själv laga mat<br />
i det främmande köket och ibland fick<br />
jag gå med en matkupong till restaurang<br />
Norma. Jag bytte skola till hösten<br />
och fick mina första flickvänner, blev<br />
bjuden på en födelsedagsfest och gick<br />
på min första bioföreställning, men oj<br />
så jag längtade tillbaka, både till vårt<br />
egna hem i Berlin och till vårt andra<br />
hem i Krieglach.<br />
Så småningom fick vi en egen lägenhet<br />
i en Stockholmsförort och jag fick byta<br />
skola igen. Jag lärde mig riktig stockholmssvenska,<br />
fick nya kläder och blev<br />
med tiden integrerad i det svenska samhället.<br />
Men Krieglach förblev alltid för<br />
mig ett lyckligt barndomsminne och<br />
jag återvände så ofta jag kunde till det<br />
vackra huset vid skogsbrynet.<br />
Grazia Buchwald<br />
21
Change language