-bladet - SWEA International

20
Thema
Svensk skola glädje i nöd
Det var många som uppmärksammade intervjun med Margit
Fischer i SWEA-bladet Wien 1/05. Hennes lyckliga barndom i
Sverige inspirerade Grazia Buchwald, så att hon nu kommer med
sin beskrivning av tiden under det brinnande kriget. Denna gång
är det Österrike som blir paradiset.
Jag är äldre än Margit Fischer (årgång
1935), född i Berlin av finlandssvensk
mor och norsk far. Mina föräldrar
kom till Berlin på det „glada tjugotalet“.
Min mamma kom från ett genom
inbördeskriget sargat Finland för att
studera musik och min pappa från en
trygg tillvaro i en norsk småstad
för en praktiktjänst på
bank. Mina föräldrar möttes
i Berlin, bildade familj och
trivdes i den stora metropolen.
Ingen av dem ville tillbaka till
en trång nordisk småstadsidyll.
Hitler var så galen. Man
kunde inte ta honom på allvar,
vilket tyvärr var en ganska
vanlig uppfattning på 30-talet.
När Finland gick med i kriget
på tysk sida och Norge ockuperades
av tyskarna satt vi
definitivt fast i Berlin och blev
som norska medborgare landsfiender.
Pappa fick behålla sin
tjänst i banken och gick aktivt
med i den norska motståndsrörelsen,
som hade ett stort
nätverk i Berlin.
Svenska skolan i Berlin
Hösten 1941 fick jag börja
i den svenska Victoriaförsamlingens
skola i Berlin. Jag
älskade min lärarinna, fröken
Höök, som undervisade en liten skara
klass 1-4 och hon introducerade mig
i läsandets värld med den fina läseboken
med Elsa Beskows sagor och jag
lärde mig mycket om det rofyllda och
trygga livet i Sverige. Som barn hade
jag visserligen besökt våra släktingar
i Norge och Finland, men jag hade
aldrig varit i sagolandet Sverige. Hösten
1942 kom kyrkoherdefamiljen Perwe
till församlingen och deras äldsta dotter
Margaretha blev min klasskamrat i
2:a klassen. I kyrkoherde Perwes regi
pågick under hela kriget ett intensivt
arbete med att rädda flyktingar undan
Skolundervisning i Svenska kyrkan 1942
nazismen. Redan på våren1943 intensifierades
bombningarna av Berlin och
mödrar och barn skulle evakueras.
Skolan stängdes och kyrkoherdens
familj sändes till Sverige. Fröken Höök
erbjöd mina föräldrar att ta mig med
till Sverige och ordna en fosterfamilj
och en ordnad skolgång. Jag ville oer-
SWEA
hört gärna komma upp till mitt drömland,
men mina föräldrar tackade nej.
Våra norska släktingar levde under tysk
ockupation och släktingarna i Finland i
fortsättningskriget mot Sovjetunionen.
Jag var mycket besviken. Mamma
ansökte om en resa till Bodensjön för
att därifrån söka komma över gränsen
till Schweiz, där vi hade goda vänner.
Utlänningspolisen avslog vår ansökan
och vi fick överhuvudtaget inte resetillstånd
till några gränsområden.
Genom våra schweiziska vänners nätverk
hamnade vi i Österrike. Närmare
bestämt i Krieglach i Steiermark,
där en dam tog emot oss
som ”paying guests“ i sitt hem.
Pappa måste givetvis stanna i
Berlin, där han måste anmäla
sig hos polisen varje morgon
och där arbetet i motståndsrörelsen
blev allt viktigare.
Fristad i Steiermark
En vacker vårdag efter en lång
tågresa stod vi på järnvägsstationen
i Krieglach, där en förtjusande
dam med cykel tog emot
oss och förde oss till sitt hem.
Allting var främmande, men
så vackert. Alperna i solnedgången,
gröna ängar och skog,
tystnaden, inga bombardemang.
Det var som en saga.
Det var svårt att förstå den
steiriska dialekten, men jag
lärde mig den snart.
Vi bodde i ett underbart hus
utanför byn, direkt vid skogsbrynet,
inrett med Biedermeiermöbler
och vackra kakelugnar.
Vår värdinna Maria och min mamma
blev genast goda vänner, en vänskap
som varade livet ut. Huset i Krieglach
blev under nästan två år även vårt
hem och mamma och Maria delade alla
krigets vedermödor i glädje och sorg.
Maria var visserligen mycket aktad i byn
som dotter till en känd byggmästare
SWEA Bladet/Wien/2006