Aktum nr 2 (Extra) - Umeå universitet

aktum 

AKTUELLT VID UMEÅ UNIVERSITET VÅREN 2003 

En tidning om forskning och utbildning 

E X T R A 

...om Rymden

Omslagsbild NASA Photo 

aktum 

AKTUELLT VID 

UMEÅ UNIVERSITET 

VÅREN 2003 

Ansvarig utgivare 

Ulrika Bergfors Kriström 

Redaktör 

Jonas Ericson 

Tel 090-786 99 45 

jonas.ericson@adm.umu.se 

aktum@adm.umu.se 

Adress 

Informationsenheten 

Umeå universitet 

901 87 Umeå 

www.umu.se 

Tel 090-786 50 00 (vx) 

Fax 090-786 99 95 

Redaktion 

Jonas Ericson 

Carina Dahlberg 

Stefan Lybeck 

Redaktionsråd 

Kristina Sjögren 

Camilla Norrbin 

Barbro Renkel 

Gunnel Grelsson 

Tommy Ericsson 

Dan Frost 

Kjell Grankvist 

Jan Mannberg 

Layout/produktion/repro 

Print & Media, Umeå universitet 

Tryck 

Ruter Media Group AB 

Upplaga 

49 000 

EXTRA 

LEDAREN L 

Immanuel Kants (1724–1804) berömda vördnad inför ”stjärnhimlen över mig” och 

”morallagen inom mig” är ofta citerad, ibland nog bara därför att den låter lite 

poetisk. Hos Kant själv är det dock föga fråga om något oförbindligt svärmeri inför 

tillvarons gåtfullheter. Stjärnhimlen är den av Newton nyss så strikt kalkylerade, 

till synes blint reglerad. Morallagen är det filosofiska uttrycket för varje människas 

vilja att kunna skilja gott från ont, förutsättningen för kultur och civilisation. Ska 

man tala om något poetiskt hos den rätt bistre Kant så finns det kanske främst i 

hans förening av dessa två perspektiv till en sammanhållen, personlig attityd. Jag 

törs kalla den för en sant studentikos, akademisk eller professorlig ambition. 

I varje fall är det ett faktum att Kants formulering spänner upp det själsliga och 

materiella universum som det är universitetens privilegium att nyfiket försöka 

genomkorsa och utforska. 

Det är en källa till inspiration att den rymden för Umeå universitets del högst 

påtagligt innefattar världsrymden i fysikalisk mening. Sedan ett tjugotal år har 

universitetet utbildat rymdingenjörer i Kiruna. Vi utvecklar nu denna verksamhet 

ytterligare. Tillsammans med Institutet för rymdfysik (IRF) och Luleå tekniska universitet 

(LTU) har vi nyligen bildat en gemensam institution, Kiruna rymdoch 

miljöcampus (KRM), där vi kraftsamlar våra kompetenser för utbildning och forskning 

på detta avancerade vetenskapsområde. Instrument- och satellitbyggandet 

på IRF, närheten till Esranges raketuppskjutningar och Rymdbolagets verksamhet 

bildar tillsammans en högteknologisk miljö i exotiska omgivningar som torde vara 

attraktiv för många studenter och forskare långt utanför vårt lands gränser. Förutom 

det intresse som knyter sig till rymdforskningen som sådan, är KRM ett spännande 

exempel på hur allt mer av organiserat samarbete kommer till stånd med 

sikte på Norrlands framtida utveckling. 

INGE-BERT TÄLJEDAL 

REKTOR 

Bild Erika Lidén

16 

INNEHÅLL 

8 

Aktum Extra om Rymden 

Två gånger om året, vår och höst, förvandlas vår personaltidning Aktum till Aktum Extra. Här berättar vi om ny 

spännande forskning, nya utbildningar och intressanta människor vid Umeå universitet. Här utökar vi också 

målgruppen ordentligt och når människor långt utanför campus. Du som läser detta kanske är en av våra 

många före detta studenter, du kanske arbetar vid någon myndighet eller organisation, eller inom politiken 

eller i ett företag. I vårens Aktum Extra har vi lyft blicken ovanligt högt och valt temat Rymden. Trevlig läsning! 

22 28 

4 

30 

21 

29 

Varför just Kiruna? 4 

Nära rymden på Esrange 6 

Hedersdoktor på väg ut i rymden 8 

EISCAT ledde Asta till meteorerna 10 

Profilen Bengt Hultqvist 12 

Till Mars och Venus 15 

Studiebesök på startbanan 16 

Bexus över förväntan 17 

Premiär för sommarkurs i rymdteknik 18 

Rymdforum 03 – i maj i Kiruna 18 

Ny ständig sekreterare vid Vetenskapsakademien 19 

Ordlöst språk på Kunskapsnoden 19 

”Jag ska bara dö först” 20 

Om förflyttning i rum och rymd 21 

Cyberpunken förutspår en ruffig framtid 22 

Hur känns det, Carl-Fredrik Enell? 23 

Apropå rymdforskning... 25 

Brännbollscupen för trettionde gången 26 

Spännande utveckling av Idrottshögskolan 26 

Alumnsidorna 27 

John-Henri Holmberg kåserar 32 

20 

17 

12 

JONAS ERICSON, REDAKTÖR 

4

Varför just Kiruna? 

4 AKTUM Extra • VÅREN 2003 

Kiruna, 20 mil norr om polcirkeln, är en 

idealisk plats för rymdforskning, och staden 

har sedan 1950-talet profilerat sig som 

ett internationellt rymdcentrum. Svenska, 

europeiska, ryska och amerikanska forskare 

arbetar där på regelbunden basis. 

Det finns fördelar med att vara nära 

någon av jordklotets poler för den som 

ägnar sig åt denna typ av verksamhet. 

Nära polerna är jordytans krökning som 

minst, vilket gör att förutsättningarna för 

kommunikation med till exempel satelliter 

maximeras. Det går alltså att hålla 

kontakten med satelliterna längre. Vid 

ekvatorn är förhållandet det omvända; 

där är jordytans krökning som störst. 

Men varför just Kiruna? Varför 

ingen annan stad nära en pol? Ett av svaren 

är att det helt enkelt inte finns så 

många andra bebodda platser med utbyggd 

infrastruktur så nära en pol i världen. 

En annan fördel med att förlägga 

verksamheten till Sveriges ultima Thule 

är att det är glest befolkat och stora arealer 

kan användas som säkra nedslagsplatser 

efter ballong- och raketuppskjutningarna. 

Ett glesbefolkat område betyder 

också att det inte finns så mycket ljus 

som stör norrskensforskningen. Det är 

också därför Umeå universitet har förlagt 

delar av sin rymdforskning och sina 

rymdutbildningar dit. Kiruna, landets till 

ytan största kommun, är det perfekta valet.

Kort rymdguide 

över Kiruna 

Kiruna rymdoch miljöcampus (KRM) 

En helt nystartad institution i samarbete mellan 

Umeå universitet, Luleå tekniska universitet 

och Institutet för rymdfysik (IRF). Grundläggande 

högskoleutbildning, forskarutbildning 

och forskning inom rymdoch miljövetenskap. 

Cirka 150 studenter och ungefär 20 

anställda. Idag är rymdforskningen förlagd till 

Kiruna och miljöforskningen till Abisko. Det 

senare kommer troligen att ändras på sikt. 

Institutet för rymdfysik (IRF) 

Statligt forskningsinstitut som bedriver rymdoch 

atmosfärsforskning av hög internationell 

klass. Startade så tidigt som 1957 och fick 1987 

sitt nuvarande namn. Bygger både markbaserade 

instrument som tittar upp mot rymden 

och instrument som skickas ut i rymden 

ombord på satelliter, raketer och ballonger. 

Verksamhet finns i Kiruna (huvudkontor), Umeå, 

Uppsala och Lund. 

Esrange 

Bas för ballong- och raketuppskjutningar. 

Esrange är en del av det statsägda Svenska 

Rymdaktiebolaget och har funnits i över 30 år. 

Samarbetar med Kiruna rymdoch miljöcampus 

i diverse studentprojekt, till exempel 

ballongprojektet Bexus. 

EISCAT 

(European Incoherent Scatter). En internationell 

forskningsorganisation som har tre stora 

radarstationer i norra Skandinavien. Huvudkontoret 

är beläget i Kiruna. Syftet med de 

gigantiska parabolantennerna, ofta med en 

area på 1 000 kvadratmeter, är att studera 

interaktionen mellan jorden och solen. Forskare 

från Umeå universitet arbetar där. 

Arena Arctica 

En jättelik hangar vid Kiruna flygplats, stor 

nog att rymma en jumbojet. Rymmer också 

flera laboratorier, konferensrum och utrymmen 

för forskning och teknik. Luftfartsverket 

och Esrange är delägare; frekventeras av forskare 

från hela världen. I vinter utför till exempel 

Nasa tillsammans med ryska forskare mätningar 

av ozonlagret med Arena Arctica som 

bas. Studenter från KRM gör studiebesök. 

TEXT JONAS ERICSON 

BILD KENNETH PAULSSON 

AKTUM Extra • VÅREN 2003 5

Carola och Marie nära rymden på Esrange 


Två ytterligheter förenas i Kiruna, gruvdrift och rymdforskning. 

Carola Sennius och Marie Karlsson arbetar 

med den sistnämnda på världskända Esrange. 

– Vi förbereder just nu uppskjutningen av vår största 

raket, Maxus 5, säger Carola. 

Esrange är en del av det statsägda Rymdbolaget 

som bedriver verksamhet i fyra 

divisioner. Huvudkontoret finns i Solna 

och två av divisionerna har verksamhet 

förlagd till Esrange. 

– Vi sysslar med att skicka upp raketer 

och ballonger, satellitkontroll och 

datamottagning, säger Carola Sennius. 

Carola läste till rymdingenjör vid 

Umeå universitet i Kiruna och är nu ITchef 

på Esrange. 

– Rymden har alltid haft en dragningskraft 

på mig, därför sökte jag mig 

hit. Här händer det alltid saker som intresserar 

mig. I januari sköt vi 50 raketskott 

och i mars kommer verksamheten 

att kretsa kring ballongsläpp. När vintern 

är slut kommer vi att ha haft utländska 

gäster här, det vill säga forskare, 

Maxus 1 skjöts upp maj 1991, den sista mars är det dags för Maxus 5. 

från många länder, till exempel Tyskland, 

USA, England, Frankrike, Japan och naturligtvis 

Sverige. 

Den sista mars skjuts Esranges största 

raket upp, Maxus 5. Den kommer att ta 

över 700 kilo vetenskaplig utrustning 

med sig upp till en höjd av 70 mil. Det 

betyder att den når högre än vad Nasas 

rymdskyttlar gör. 

– Det här blir femte gången en Maxusraket 

skjuts upp från rampen på Esranges 

skjutfält, säger Carola. Med ombord 

kommer experiment för bland annat 

tyngdlöshet att finnas. 

Esrange är en av Kiruna kommuns 

stora arbetsgivare med sina 160 anställda. 

Precis som många andra arbetsplatser 

med teknisk verksamhet domineras den 

av män. Men Carola och Marie är inte 

ensamma kvinnor, det har skett – och 

sker fortsatt – en förändring av könsfördelningen 

och fler och fler kvinnor 

söker sig till denna typ av jobb. Det är 

också något som avspeglar sig på utbildningen. 

– På min avdelning är könsfördelningen 

ganska jämn, precis som den var 

under utbildningen, säger Marie Karlsson 

som också läste till rymdingenjör vid 

Umeå universitet i Kiruna. Men om man 

ser på det totala antalet ingenjörer här är 

männen i förkrossande majoritet. 

Marie arbetar med satellitkontroll. 

– Det innebär i mitt fall att jag jobbar 

med satellitkontrollsystemen för 

telecomsatelliterna Sirius 2 och Sirius 3. 

Satelliterna förser Skandinavien, de baltiska 

staterna, England och Cypern med 

tv, radio med mera. 

Esrange betyder mycket för Kiruna. 

– Jag tror att när folk tänker på 

Kiruna tänker de på gruvan – och på 

Esrange, säger Carola. Det skapar de två 

ytterligheterna som profilerar staden. 


BILD KENNETH PAULSSON OCH ESRANGE BILDARKIV 

HÖGSKOLEINGENJÖRSPROGRAMMET I RYMDTEKNIK, 120 POÄNG, 

TEKNOLOGIE MAGISTEREXAMEN I RYMDTEKNIK, 160 POÄNG. 

Ger specifika kunskaper i rymdteknik och elektronik. Ger även den nödvändiga 

matematiska och naturvetenskapliga basen för att kunna inhämta nya kunskaper 

och tillämpa dem inom ett område som ständigt utvecklas och förnyas. 

Undervisningen sker i nya lokaler på KRM, Kiruna rymdoch miljöcampus. Läs 

mer på . 

Svenska Rymdaktiebolaget har två typer av verksamhet förlagd till Esrange, 

fyra mil utanför Kiruna. Det är Esrange-divisionen och Satellite Operationsdivisionen. 

ED – Esrange-divisionen (Space Operations) 

Ansvarig för uppskjutningstjänster och administration, utveckling och underhåll 

av de tekniska faciliteterna på Esrange. Kunder innefattar enskilda forskare 

och internationella organisationer som till exempel ESA, NASA, CNES och DLR. 

Satellite Operations-Division 

Förser support till operatörer av olika typer av satelliter. Stationen har kontrakt 

med satellitoperatörer som ESA, CNES, Spot Image, NASDA, Space imaging 

och Sovsond.


Hedersdoktor 

på väg ut i rymden 


Sveriges ende astronaut förbe- 

reder sig för sin första rymdfärd 

– men i något lugnare tempo. 

Efter olyckan med Columbia är 

det oklart när resan till rymd- 

stationen ISS blir av. Förutom 

rymdfarare är Christer också 

hedersdoktor vid Umeå univer- 

sitet. 


BILD NASA PHOTO 

Den 24 juli var det meningen att rymdfärjan 

Atlantis med Christer Fuglesang 

ombord skulle lämna jorden och påbörja 

sin resa mot den internationella rymdstationen 

ISS (International Space Station). 

Men efter olyckan med Columbia 

i februari är startdatum framflyttat på 

obestämd tid. 

Uppdraget går i första hand ut på att 

transportera och montera nya byggelement 

till ISS. Det arbetet innebär att 

Christer kommer att genomföra minst 

tre rymdpromenader. I samband med 

flygningen ska också besättningen på ISS 

avlösas. 

Besättningen ombord på den amerikanska 

rymdfärjan Atlantis består av 

fyra man, tre amerikaner och Christer 

Fuglesang. 

Hur känns det? 

– Nu känns det lite osäkert, vi vet inte 

hur länge vi får vänta. Kanske så länge 

som ett år. Men jag ser fortfarande fram 

emot resan.

Hur ser förberedelserna ut? 

– Innan olyckan blev det mer och mer 

förberedelser ju närmare avresedatum vi 

kom. Vi tränade ungefär 40 timmar 

i veckan, mycket simuleringar, procedurer 

och scenarion inför start och landning. 

Nu, efter olyckan, fortsätter vi förberedelserna, 

men i ett lugnare tempo. 

Jag ligger mycket i poolen med rymddräkt 

och övar procedurerna inför de så 

kallade rymdpromenaderna. Vi har då 

speciella rymddräkter för övning i vatten. 

En rymddräkt väger förresten ungefär 

100 kilo. 

Vad är det ni egentligen ska göra där? 

– Vi ska först och främst bygga vidare på 

rymdstationens konstruktion, det är 

huvudsyftet med uppdraget. Sen ska vi 

leverera en ny besättning och hämta hem 

den gamla. Vi ska också leverera reservdelar. 

Totalt genomför vi fyra rymdpromenader, 

jag kommer att vara med 

på tre av dem. 

Vilka egenskaper är bra att 

ha som rymdfarare? 

– Det viktigaste är nog att ha lätt för att 

lära, det är mycket som ska göras, så det 

är en förutsättning att man kan lära sig 

fort. Man måste vara tekniskt kunnig, 

praktisk och operationell. Man måste 

också vara någorlunda stark och uthållig 

rent fysiskt och inte heller för liten och 

inte för stor, man måste passa i rymdfärjan, 

så att säga. Sen bör man vara socialt 

kompetent, man kan befinna sig i 

situationer där man måste umgås intensivt 

med ett litet antal människor under 

lång tid under pressande förhållanden. 

Du är ju utbildad både i Ryssland och 

i USA. Vad skiljer utbildningarna åt? 

– Först och främst språket! Ryssarna har 

också mindre procedurinriktad utbildning, 

fokuserar inte lika mycket som 

amerikanerna på att lära sig procedurer 

för allt. Till exempel start- och landnings- 

procedurer. I Ryssland lär de istället ut 

mer bakgrundsförståelse för olika saker. 

Men procedurer för tre krissituationer 

tränas det dock för i båda länderna: 

brand, läcka och giftiga gasutsläpp. 

Vad har hedersdoktorstiteln vid 

Umeå universitet betytt för dig? 

– Det är jätteroligt, jag känner mig stolt. 

Det är en extra sporre att veta att folk 

uppskattar vad jag gör. Jag planerar att 

komma till er i Umeå och berätta om 

rymdresan. 

Vilket råd vill du ge blivande studenter 

som är intresserade av rymden? 

– Läs något tekniskt, naturvetenskapligt 

ämne. Och läs det du är intresserad av, 

försök inte vara strategisk och bara läsa 

det du tror kan vara smart, läs det du 

tycker är intressant istället. Sen är ju språk 

alltid bra att läsa. Läs något mer språk 

utöver engelska. 

Christer Fuglesang 45 år 

Blir förste svensk i rymden 

Stationerad vid NASA:s Astronaut Office 

i Houston, Texas 

Förste europén med både rysk och amerikansk 

astronaututbildning 

Hedersdoktor vid Umeå universitet 

Hur ser framtidsplanerna efter 

rymdfärden ut? 

– Vila, genomgå tester och förbereda för 

det späckade PR-programmet som följer. 

Sen planerar jag som sagt att komma 

till Umeå universitet och berätta om 

rymdresan. Därefter hoppas jag att det 

blir fler rymdresor för min del. 

Om du bara får ta med en sak ut 

i rymden, vilken skulle det vara? 

– Kameran, helt klart kameran. 



EISCAT ledde Asta till meteorerna 

– Min forskning handlar om vad som i folkmun kallas stjärnfall, 

det vill säga meteorer och meteoroider. Naturliga fyrverkerier 

som alltid fascinerat människorna – och som kommer att ha 

stor betydelse för vår framtida kunskap om rymden. 

Universitetslektorn och före detta Helsingforsstudenten 

Asta Pellinen Wannberg 

inledde sin forskarbana i Kiruna år 1982 

med att studera norrsken med hjälp av 

EISCAT-radaranläggningen. Genom något 

som kan betecknas som en slump i 

samband med 1990 års Geminid-svärm 

var hon med om att utveckla ett speciellt 

program som kunde studera mycket 

små partiklar, som vanligen filtrerades 

bort i radarbilderna. Asta och hennes 

forskarkollegor kunde på så sätt studera 

0,1 millimeter stora partiklar på 100 kilometers 

höjd. 

– Omedelbart föddes mitt eget intresse 

för meteorer och meteoroider. Men 

redan 1833 skapades den så kallade meteorastronomin 

i samband med de mäktiga 

stjärnfall som ägde rum den 13 november 

i USA. Alla meteorer verkade 

komma från en och samma punkt på 

himlen som ligger i Lejonets tecken. 

Därför döptes fenomenet till Leoniderna. 

Sedan hittade man en rapport om en 

TEXT STEFAN LYBECK 


liknande meteorstorm över Karibiska 

havet i november 1799. Detta var nyckeln 

till upptäckten att Leoniderna är som 

störst vart 33:e år och att stjärnfallet orsakas 

av att jordbanan korsar ett kometspår 

i rymden. 

Kometer kretsar runt solen på samma 

sätt som planeter, men ofta i starkt 

elliptiska banor som också lutar mot 

det plan som planeterna rör sig i, ekliptikan. 

När kometen närmar sig solen, 

Tack vare EISCAT:s parabolantenn i Kiruna 

kom Asta Pellinen-Wannberg, universitetslektor 

vid Umeå uiniversitet, in på sin unika 

forskning om meteorer och meteoroider.

förångas en del av dess materia och en 

kometsvans bildas. Svansen pekar alltid 

bort från solen. Den består av stoftpartiklar 

och större fragment från kometkärnan. 

Leoniderna, liksom andra meteorsvärmar, 

orsakas av kometstoft som har 

lämnat kometen relativt nyligen och därför 

ännu i huvudsak rör sig längs kometbanan. 

När jorden korsar kometbanan 

passerar den genom en sådan partikelström. 

Då träffar alla partiklarna atmosfären 

från samma håll och stjärnfallen 

verkar stråla ut från en bestämd punkt 

på himlen. 

– Vi känner till flera tiotals periodiska 

meteorsvärmar som återkommer varje år. 

Den mäktigaste, Perseiderna, är känd 

sedan medeltiden. Den inträffar dagarna 

runt den 10 augusti, Larsdagen, och kallas 

därför ibland Sankt Laurentii tårar. 

Perseiderna är mycket populära i Sydeuropa. 

Runt Lucianatten inträffar Geminiderna, 

en av de pålitligaste meteorsvärmarna 

med upp till 100 stjärnfall i 

timmen, fortsätter Asta. 

Innan partiklarna träffar jordatmosfären 

kallas de för meteoroider. Mellan 130 och 

80 kilometer ovanför markytan förvandlas 

de till lysande stjärnfall, så kallade 

meteorer. För att bli synliga för blotta 

ögat bör meteoroiderna vara minst en 

centimeter stora. När luftens molekyler 

kolliderar med meteoroiden hettas den 

upp och förgasas. Den frigjorda materian 

och omgivande luft bildar ett hett 

spår, som ibland kan lysa i flera minuter. 

European Incoherent Scatter Scientific Association, EISCAT, 

är en av de ledande radaranläggningarna i världen. 

Systemet byggdes i slutet av 1970-talet och användes i början främst 

för norrskensstudier. Anläggningen omfattar fyra stationer, sex antenner 

bestående av tre 32-meters paraboler i Tromsö, Kiruna och 

Sodankylä samt två paraboler i Longyearbyen på Svalbard. 

Med systemet kan man observera en gemensam volym av cirka 10 

kubikkilometer vid 100 kilometers höjd och avbilda rörelser i rymden 

i alla riktningar. I Tromsö finns också en andra antenn med en reflektor 

i form av en parabolisk cylinder – ytan är stor som en fotbollsplan. 

Dessa två system kan samtidigt observera samma fenomen i jonosfären 

vid två olika våglängder, vilket är unikt i världen. 

I EISCAT ingår sex europeiska länder: Sverige, Norge, Finland, Storbritannien, 

Tyskland och Frankrike. Även Japan ingår i gemenskapen. 

Spåret består av elektriskt laddade ämnen 

från meteoroiden: metalljoner av 

kisel, kalcium, mangan, nickel, aluminium, 

järn och natrium. De rester som 

eventuellt dimper ner på jorden kallas 

meteoriter. 

– Naturligtvis kan stora stoftpartiklar 

i rymden slå ut hela satelliter. Dock är 

faran betydligt större att otaliga små partiklar 

kan ge elektriska överslag och orsaka 

störningar eller bestående skador i 

den känsliga elektroniken. Vi bör också 

komma ihåg att om cirka 30 år kommer 

vi att ha 10 gånger så många satelliter i 

rymden som vi har idag, avslutar Asta, 

som inom kort ska besöka en meteorworkshop 

vid Areciboradarn i Puerto 

Rico, världens största antenn med 305 

meters diameter. 

Stjärnfall 

En meteoroid kommer ner i den allt 

tätare atmosfären och vid cirka 130 

kilometers höjd har den krockat 

med så många atmosfärpartiklar 

och hettats upp att den börjar lysa. 

Efter sig lämnar den ett joniserat 

spår som expanderar och förvandlas 

till ett lysande stjärnfall, en så 

kallad meteor. 

De mest kända meteorsvärmarna 

heter Leoniderna (synliga vart 33:e 

år), Perseiderna (den 10 augusti 

varje år) och Geminiderna (årligen 

i samband med Lucia-natten). 


PROFILEN 

Bengt har lett 

rymdforskningen i 37 år 

När han kom till Kiruna 1957 var de fem stycken som arbetade 

med rymdverksamhet. Nu är de 500. I hela 37 år var han chef 

för IRF, Institutet för rymdfysik. Vid 76 års ålder är Bengt 

Hultqvist fortfarande ytterst verksam. 


– Dock fick omgivningen en smärre 

chock när jag svimmade vid årets Nobelfest 

i Stockholms stadshus. Men dessbättre 

var det inte hjärtat som krånglade, 

utan en enkel magåkomma, inleder 

Bengt Hultqvist med ett stillsamt leende. 

Att skriva om Bengt är synonymt med 

att teckna historien om rymdforskningens 

fantastiska utveckling i Kiruna. Låt 

oss därför börja från början: Efter disputation 

”Naturligt radioaktiv strålning” 

hos legendariske Rolf Sivert vid Radio- 

fysiologiska institutet i Stockholm, kom 

Bengt med fru och ett litet barn till 

Kiruna år 1957 för att bygga upp ett 

geofysiskt observatorium. Pengar hade 

Vetenskapsakademien fått tack vare att 

just år 1957 började det internationella 

geofysiska året, världens dittills största 

forskningssamarbete. 

– Den regniga sommaren 1949 hade 

jag för första gången varit i Kiruna. Jag 

var student och sommarjobbade med att 

bära upp utrustning och ner sten, vä-

Namn Bengt Hultqvist 

Ålder 76 år 

Yrke Professor emeritus i rymdfysik 

Aktuell Skapare av rymdforskningen i Kiruna 



gande cirka 800 kilo mellan Nikkaluokta 

och övre Tarfaladalen för en geologisk 

expedition. Trots regn och tunga stenar 

gillade jag vad jag såg. 

Utvecklingen vid observatoriet i Kiruna 

gick snabbt. Efter den ståtliga invigningen 

2 juli 1957 tog verksamheten fart 

och innan det första året var till ända arbetade 

11 personer där. 

– Allt har varit nästan otroligt. Under 

mina 37 år som chef har rymdverksamheten 

vuxit från 5 till 500 personer 

i Kiruna. I början var många naturligtvis 

mycket skeptiska. Gruvan var 

basen och tryggheten. Skulle rymden 

Norrskenet, Aurora borealis, utgör grunden för rymdverksamheten i Kiruna. 

vara framtiden? Ja, det visade sig att den 

höga latituden, det geografiska läget och 

personalens kompetens lade grunden till 

att vår stad blivit en internationellt erkänd 

rymdforskningsort. 

Internationellt samarbete har Bengt 

alltid ägnat sig åt. Han har bland annat 

varit ordförande för den europeiska 

samarbetsorganisationens (ESA) vetenskapliga 

kommitté, som föreslår nya 

satellitprojekt för det europeiska rymdprogrammet. 

– Den första satelliten inom det europeiska 

rymdsamarbetet sköts upp från 

Kiruna 1968. Det var en avgörande händelse 

som gav oss erfarenhet. Sedan dess 

har instrument från Kiruna flugit i över 

20 satelliter ute i rymden. 

Sovjet sköt upp Sputnik redan den 4 

oktober 1957. Oväntat för alla. Bengt 

menar att det förändrade allt. Intresset 

växte lavinartat. Halva jordens befolkning 

följde minsta pip från Sputnik – och 

stod och stirrade ut i rymdens mörker 

under den första tiden. 

Han tycker att det europeiska rymdsamarbetet 

varit den viktigaste grunden 

för verksamheten i Kiruna under de 

många år som gått. 

– Tack vare att vi lyckades få den europeiska 

raketbasen förlagd till Kiruna –

när ESRO, det vill säga den första europeiska 

rymdforskningsorganisationen, 

kom till 1964 – gick regeringen med på 

att Sverige skulle bli medlem i ESRO. 

Driften av Esrange övertogs av Rymdbolaget 

1972, då ESRO blev ESA. 

Sverige fick då en ny organisation för all 

rymdverksamhet som skickligt främjade 

utvecklingen. Ett annat viktigt steg var 

när den internationella forskningsorganisationen 

EISCAT med sina radaranläggningar 

togs i bruk i början av 1970talet. 

EISCAT är den enda internationella 

storforskningsanläggning, av de 

många som Sverige är med i, som har 

sitt huvudkontor i Sverige. 

– Våra största svenska framgångar 

har varit satelliterna Viking, 1986, och 

Freja, 1992. Viking var, trots att den var 

väldigt billig, en verklig succé. Alla instrument 

fungerade perfekt. Vi visade 

att vi kunde lämna viktiga bidrag vid 

rymdforskningens frontlinjer. Att åka 

runt i världen och föreläsa om detta har 

varit en stor glädje. 

Den gode och timide Bengt är inte nådig, 

när han sedan redogör för utvecklingen, 

eller snarare avvecklingen, av det 

svenska satellitprogrammet. Politikerna 

(läs dåvarande utbildningsminister Carl 

Tham) ströp anslagen och vår storhetstid 

ute i rymden och världen var över. 

Att vi idag i Sverige har en betydligt 

sämre utveckling av anslagen för rymdfysikforskningen 

än vad Finland och 

Danmark har, är inte något som faller 

Bengt på läppen. En annan utbildningsminister, 

Per Unckel, visade ett helt annat 

intresse, när han vistades i Gobi-öknen 

hel vecka tillsammans med svenska 

forskare och tekniker i samband med 

uppskjutning av Freja 1992. 

Framtiden i rymden styrs till stor del av 

om man kan sänka de skyhöga transportkostnaderna; 

idag kostar det omkring 100 

000 kronor per kilo att skjuta upp instrument 

i rymden. Rymdflygplan måste i 

framtiden ersätta engångsraketerna. Ett 

stort problem är också Europas låga ambitioner 

i rymden. Bengt menar att det i 

Till Mars och Venus 

Institutet för rymdfysik (IRF) i Kiruna 

är så kallad huvudexperimentator för 

satellitinstrumenten Aspera-3, som ska 

till Mars och skjuts upp i maj, och Aspera-4, 

som ska till Venus och beräknas 

skjutas upp i november 2005. Uppskjutningsplats 

är Baikonur i Ryssland. 

Aspera är ett instrument för att analysera 

energirika neutrala atomer och består 

av fyra olika sensorer. Genom att 

analysera dessa atomer kommer instrumentet 

att bidra till kunskap om växelverkan 

mellan solvinden och atmosfären 

på planeterna Mars och Venus. Från so- 

len kommer inte bara ljus (fotoner) utan 

även partiklar, det är dessa som brukar 

benämnas solvinden. Solvinden består av 

ett plasma som rör sig i en hastighet av 

300 km/s (långsam vind) upp till 700 

km/s (snabb vind). 

Aspera är ett internationellt, globalt 

projekt med ett femtontal intressenter 

från hela världen. Bland annat är forskarna 

mycket intresserade av att finna 

spår av vatten på Mars, vilket skulle skapa 

hopp om att finna liv på denna planet. 


DATASIMULERING AV MATS HOLMSTRÖM, IRF 

praktiken är den amerikanska regeringen 

i Washington som avgör hur framtiden i 

rymden ska gestalta sig. 

– Naturligtvis kommer utforskandet 

av rymden att fortsätta. Tillämpningar 

av kunskaperna om rymden för telekommunikation, 

navigation, meteorologi och 

andra jordobservationer spelar redan idag 

en stor roll i vår vardag och fortsatt forskning 

är en förutsättning. 

Pensionären Bengts egen framtid präglas 

av aktivitet, ty han säger att rymden 

är hans liv, hans arbete, hans hobby och 

fritid. Idag är han föreläsare vid bland 

annat IRF och verksam i olika positioner 

inom internationella sammanslutningar 

som ISSI (International Space 

Science Institute, Bern, Schweiz) och 

IAGA (International Association for Geomagnetism 

and Aeronomy). 

Och om inte detta skulle räcka till, så 

har rymdforskningens skapare i Kiruna 

tio barnbarn att upptäcka rymden tillsammans 

med. 



Satellitinstrument Aspera-3 och Aspera-4 skjuts inom kort ut i rymden 

med destinationerna Mars och Venus. 


Studiebesök på startbanan 

Johan Holmer och Sofia Olsson, studenter vid Kiruna rymdoch miljöcampus, på studiebesök ute på Arena Arctica. 

I bakgrunden håller det ryska höghöjdsflygplanet att förberedas för start. 


Timmen innan det ryska före detta 

spionplanet med ett öronbedövande vrål 

lyfter från den isiga startbanan för att 

utföra ozonmätningar högt över Nordkalotten, 

är studenterna Sofia Olsson och 

Johan Holmer där på studiebesök. Det 

är kallt, ungefär 30 minus och vinden 

gör det ännu kallare. Bakom oss, inne i 

den jättelika hangaren som bär namnet 

Arena Arctica, sitter den ryske piloten på 

en stol omgiven av sina ryska kollegor 

och får de sista instruktionerna inför den 

vetenskapliga flygningen. Ute på startplattan 

håller tankningen av planet på 

att avslutas. 

– Det är bra att utbildningen är förlagd 

hit till Kiruna så nära all rymdoch 

rymdrelaterad verksamhet, menar Johan. 

Det gör att vi har möjlighet till givande 

studiebesök ute i verkligheten, så att säga. 

Det är väldigt intressant att se hur proffsen 

arbetar med sina instrument och experiment. 

Då ser man kopplingen till 

de övningar och simuleringar vi gör inom 

utbildningen. 

– Vi knyter praktiken till teorin, säger 

Sofia. 

Från Malmö i söder och från Motala 

inte riktigt lika långt i söder, flyttade Sofia 

Olsson och Johan Holmer till Kiruna. 

Rymdintresset förde dem norrut, men för 

Sofia blev temperaturskillnaden nästan 

en chock. 

– När jag kom upp hit i slutet av augusti 

snöade det! Det var både häftigt och 

lite skrämmande. Men nu trivs jag bra, 

det är exotiskt här. En fördel med ett så 

litet campus som vi har är att alla känner 

alla, och på föreläsningarna blir det ofta 

givande diskussioner eftersom grupperna 

inte är så stora. 

Båda läser till rymdingenjörer på 

KRM, Kiruna rymdoch miljöcampus. 

Det är en utbildning som kan föra dem 

ut i världen. 

– Jag ska utomlands och arbeta med 

satellitteknik, det har jag bestämt mig för, 

säger Johan. Hela världen är intressant, 

men jag tror att ESA, European Space 

Agency i Holland kan bli en trolig framtida 

arbetsgivare. 


BILD KENNETH PAULSSON

På tre mils höjd och i 250 kilometer i timmen svepte Bexus-ballongen österut 

mot Finland. I gondolen fanns experiment som ständigt sände data till markkontrollen. 

Bexus-projektet avlöpte väl – trots ett par tekniska missöden. 

Bexus över förväntan 

Syftet med Bexus (Balloon EXperiment for University Students) 

är att ge universitetsstudenterna vid Kiruna rymdoch miljöcampus, 

KRM, tillfälle att medverka i ett av Esranges stora 

ballongsläpp upp i stratosfären. Projektet innebär också att olika 

studentgrupper möts och får jobba ihop utifrån sina respektive 

kunskapsområden. Det är första gången ett sådant samarbete 

med Esrange genomförs. 

– Det gick bra, säger studentprojektledaren Torbjörn 

Klemensson. Flygningen genomfördes i slutet av november och 

vi har just sammanställt resultaten från experimenten vi hade 

med ombord. Några fungerade bra och några krånglade. 

Ett av de krånglande experimenten heter Bamse och är en 

accelerometer; en tid efter kraftpåslag upphörde enheten att 

fungera. Problemet kunde inte lösas och Bamse fick flyga och 

leverera data så länge den kunde. Andra experiment fungerade 

klanderfritt under hela flygningen. 

– Det är lärorikt att bygga sina egna experiment och sen få 

testa dem i skarpt läge, säger Torbjörn. Det är också betydelsefullt 

att få träffa människor i den bransch man vill arbeta. Det 

kan i första hand leda till ett examensjobb och i andra hand till 

ett jobb i framtiden. 

Torbjörn siktar på jobb som satellitkonstruktör, kanske inom 

Rymdbolaget, OmniTech eller Saab Ericsson Space. Men i sommar 

går förhoppningsvis färden till USA. 

– Jag har sökt en 10-veckors sommarkurs på NASA, Goddard 

Space Flight Center i Maryland. Om jag kommer in ska jag 

bygga instrument, ta ner och behandla data från satelliter. 

Tanken är att Bexus ska få efterföljare och bli ett årligt återkommande 

samarbete med Esrange. 

– Ja, det hoppas vi, men målet är att få tillverka en satellit 

här på campus. Det hade lyft utbildningen ännu högre. 

TEXT JONAS ERICSON BILD KENNETH PAULSSON 

På eftermiddagen den 25 november 2002 skickades Bexus upp mot stratosfären. 

Experimentdeltagarna samlades därefter i Scientific Centre och övervakade inkommande 

data från gondolen. 

Torbjörn Klemensson med Bexus-gondolen som nu hänger i taket i KRMs 

ljusgård. – Jag när en dröm om att själv någon gång få lämna jorden, 

kanske ombord på en rymdfärja som Mission Specialist, säger Torbjörn. 



Premiär för 

sommarkurs 

i rymdteknik 

Under tre intensiva veckor i början av 

augusti kommer förhoppningsvis ett 

40-tal studenter att läsa kursen Rymd- 

vetenskap och rymdteknik, 5 poäng, 

i Kiruna. 

– Här uppe i Kiruna, Sveriges centrum 

för rymdforskning, har vi all kunskap och 

alla resurser som behövs för att ge en attraktiv 

sommarkurs. Men visst är det något 

speciellt med en premiär. Vi måste 

nå ut till rätt målgrupp med information 

och marknadsföring, så att kursen 

får det antal deltagare vi hoppas på, säger 

universitetslektor Carol Norberg, 

programansvarig för högskoleingenjörsprogrammet 

i rymdteknik vid Umeå universitet 

och stationerad i Kiruna. 

Sommarkursens mål är att ge studenter, 

som läser på traditionella naturvetenskapliga 

och tekniska utbildningar vid 

universitet och högskolor i Sverige och 

utomlands, en inblick i rymdvetenskap 

och rymdteknik. Naturligtvis kommer 

studiebesök vid Institutet för rymdfysik 

(IRF), Esrange och EISCAT att ingå, lik- 

RYMDFORUM 03 – i maj, i Kiruna 

Rymdforum ska väcka landets intresse för alla delar av 

svensk rymdverksamhet. 

Konferensen Rymdforum 03 Kiruna arrangeras 

6–8 maj. Arrangörer är Rymdbolaget 

och IRF, som för första gången 

har äran att presentera Rymdforum i 

Sverige. 

– Syftet är i första hand att informera 

fackfolk, politiker, massmedia och den 

breda allmänheten om de senaste rönen 

och framtidsplanerna för alla delar av 

den svenska rymdverksamheten, säger 

Johanna Bergström Roos, informationschef 

vid Esrange. Det kommer att handla 

om rymdforskning, rymdindustri och 

den praktiska användningen av dagens 

rymdteknik. Intresserade kan anmäla sig 

direkt på den nya svenska rymdportalen 

. Där kan du också 

läsa mer om den svenska rymdverksamheten. 

som studier i bland annat gravitation, 

atmosfärsfysik, magnetosfärsfysik och 

solsystemets fysik. 

– International Space University, där 

IRF ingår, ger sedan länge kurser under 

sommaren i olika länder runt om i världen. 

Dessa kurser är två månader långa 

och mycket dyra. Trots det är söktrycket 

oerhört högt. Vi hoppas att det ska bli 

lika stort intresse för vår sommarkurs i 

Kiruna, säger Carol. 

TEXT STEFAN LYBECK BILD ROLF EKLUND 

Tanken är att Rymdforum ska bli ett 

regelbundet återkommande arrangemang. 

Ur årets program saxar vi följande 

lockande rubriker: 

• Nya svenska forskningssatelliter 

• Solsystemets fysik 

• Atmosfärsforskning från rymden 

• Nanoteknik i rymden 

• Rymdtransporter 

• Rymdfarkoster och baser på 

andra planeter 

• Nya teletjänster i rymden 

Bredband via rymden 

• Rymdsystem för det 

nätverksbaserade försvaret 

TEXT STEFAN LYBECK

Umeåprofessor ny ständig sekreterare vid 

Vetenskapsakademien 

Kungliga Vetenskapsakademien 

valde professor Gunnar Öquist till 

ny ständig sekreterare från 1 juli 

2003. Samtidigt valdes professor 

Helena Edlund in som ny ledamot. 

Gunnar Öquist är professor i fysiologisk 

botanik. Hans forskning behandlar hur 

cyanobakterier, alger och högre växter 

Ordlöst språk på Kunskapsnoden 

Michael Treschow, Ericssons 

ordförande, mitt i minglet på 

Kunskapsnoden på Grand 

hotell i Stockholm. 

Kunskapsnoden är en årligt återkommande 

mötesplats mellan Umeå universitet 

och företagsledare och politiker i 

landet. Temat i år var Industridesign. 

I sitt tal menade Michael Treschow 

att design är ett ordlöst språk som det 

gäller att behärska. 

– Designen på en produkt är viktig, 

konsumenterna är ofta mer emotionellt 

köpdrivna än vad många tillverkare tror. 

anpassar sin fotosyntes när de utsätts för 

ljus- och temperaturvariationer, vatteneller 

näringsbrist. 

Ständige sekreteraren är en heltidsanställd 

svensk akademiledamot med uppgift 

att vara akademiens verkställande 

direktör. Han leder den dagliga verksamheten 

och har således bland annat ansvar 

för att kungöra akademiens val av 

pristagare till Nobelprisen i kemi och 

fysik samt ekonomipriset till Alfred 

Nobels minne, i oktober varje år. 

Helena Edlund, som valdes in i akademiens 

VII klass, är professor i molekylär 

utvecklingsbiologi och en av världens 

ledande utvecklingsbiologer. Hennes 

forskning har främst berört bukspottkörtelns 

funktion och utveckling, i synnerhet 

den hos de insulinproducerande 

Langerhanska öarna. Hennes upptäckter 

kan leda till helt ny typ av behandling av 

diabetes. Hon belönades 2001 med det 

prestigefyllda Göran Gustafsson-priset i 

molekylärbiologi. 

TEXT CARINA DAHLBERG BILD ROLF EKLUND 

Designhögskolans professor, Bengt Palmgren, 

underströk också hur viktig kontakten 

mellan utbildning och näringsliv är. 

– Vi samarbetar med näringslivet genom 

studentprojekt och examensprojekt, 

men också genom långsiktiga forskningssamarbeten. 

Kunskapsnoden hålls enligt traditionen 

under Västerbottensdagarna och 

besöktes i år av över 100 beslutsfattare 

inom näringsliv och politik. 

Lyssna på talarna på . 


BILD FREDRIK LINDMARK 


”Jag ska bara dö först!” 


”Maten är klar! Kom och sätt dig”, ropas det från köket. ”Vänta, jag ska bara dö 

först!”, svarar nioåringen från datorn. Ny forskning om IT och dataspelskulturer 

initieras nu vid Umeå universitet. 

Forskningsprofilen IT och humaniora 

Stefans anställning som doktorand är del i en satsning på området IT och 

humaniora. Förra året utökades de humanistiska forskningsprofilerna 

genusstudier, livsvetenskap och forskning om ”det nordliga rummet” med 

en inriktning mot ”IT och humaniora”. Som resurs finns Humlab, där humaniora 

och kultur möter modern informations- och medieteknik. Här 

finner forskare, lärare, studenter, artister, konstnärer, ingenjörer och 

mediefolk stöd för gränsöverskridande projekt. På Humlab finns också 

Sveriges förste lektor i ämnet. 

Allt fler spelar dataspel och umgås i cyberrymden. Samtidigt 

som spelarna upplever nya och befriande möjligheter till kreativitet, 

social gemenskap och identitetsbyten oroar sig föräldrar 

och allmänhet över hur våldsinnehåll och stereotypa könsroller 

ska påverka. Det finns stora behov av kunskap. När universitetet 

nu satsar på den tvärvetenskapliga forskningsprofilen 

”IT och humaniora” kanske några av luckorna kan fyllas. 

– Kommersiellt har datorspelen gått om filmmediet. Det 

säger något om hur stort mediet är och hur viktigt det är att 

kulturvetare undersöker det på olika sätt; gör användarstudier, 

undersöker hur det påverkar, berättelseformer och så vidare. 

Stefan Blomberg ägnar mycket tid framför sin dator de här 

dagarna och det är just datorspel som fängslar honom. Men 

inte på det vanliga sättet. Stefan filar på sin forskningsplan och 

förbereder sig för fyra års studier av datorspel och dess brukare. 

Han är en av två doktorander med inriktningen IT och 

humaniora som just har antagits vid humanistisk fakultet. 

Stefan berättar engagerat om de subkulturer, fankulturer, 

som växer fram kring vissa spel. Hur spelen börjar leva sina 

egna liv när spelföretagen gjort sitt. Fansen bygger vidare på 

grundspelet och delar med sig av sina amatörskapade modifieringar, 

”mods”, till varandra på Internet. Det är sådana fanfiktioner 

och de virtuella gemenskaper som växer fram kring 

spelen som Stefan ska undersöka. 

– Som etnolog är jag intresserad av spelarna och de subkulturer 

som bildas. Jag ska försöka fånga kreativiteten i det; 

hur användarna med hjälp av speleditorer blir medskapare genom 

egna berättelser, miljöer och banor och genom att delta i 

till exempel listor, nyhetsgrupper och webbforum. 

Det här är inte Stefans första nedslag i datorspelandets värld. 

Både C-uppsatsen i medie- och kommunikationsvetenskap 

och D-uppsatsen i etnologi har handlat om subkulturer i 

cyberrummet och självklart har han spelat mycket själv när 

han var yngre. Doktorsavhandlingen har han delvis tänkt bygga 

på observation och intervjuer, vanliga metoder för en etnolog. 

Men den verklighet som nu ska studeras är virtuell, så Stefan 

får ge sig ut i olika spelvärldar och andra mötesplatser på 

Internet. 

– Jag är tillräckligt intresserad av och insatt i spel och spelande 

för att bli accepterad där, men tillräckligt oerfaren som 

”mods”-skapare för att kunna gå in med öppen syn. 

TEXT HELENA VEJBRINK 

BILD JOHAN GUNSÉUS

Om förflyttning i rum och rymd 

Det är några exempel på frågor som sysselsätter 

forskaren Anders Böök vid institutionen 

för psykologi. Han forskar 

om rumsuppfattning, spatialförmåga, 

och hur vi förflyttar oss och hittar rätt i 

olika miljöer, eller platshittande som han 

kort och gott kallar det. 

Den första tanken är att det väl ändå 

inte kan vara så svårt, varje människa lär 

sig väl att hitta efter ett tag i en ny miljö? 

Men frågan är faktiskt svårare än vad den 

först kan förefalla. För egentligen vet forskarna 

inte riktigt hur vi gör, framför allt 

inte hur vi gör när vi förflyttar oss i redan 

kända miljöer. 

Genast när jag träffar Anders bjuds jag 

på en omedveten introduktion till ämnet. 

Vi ska gå från hans arbetsrum till 

ett konferensrum och fotografen Johan 

ringer och frågar var han kan hitta oss. 

Jag beskriver vägen: ta till vänster vid fiket 

i Beteendevetarhuset och sedan direkt 

höger. 

– Det där handlar om vägvisande, då 

behöver vi använda vår kunskap om 

rummet. Vi använder rumsminnet. Stora 

objekt, landmärken, i miljön hjälper oss 

att hitta. Tyvärr finns det inte så mycket 

forskning om detta, säger Anders. 

En teori är att vi använder oss av en 

kognitiv karta, ett rumsminne eller ett 

miljöminne. 

Hur orienterar vi oss egentligen i ett rum, i en stad eller ute i naturen? 

Vilka knep använder vi för att hitta rätt? Och när vi står i en okänd 

stad och inte riktigt vet åt vilket håll vi ska gå för att hitta till hotellet, 

hur gör vi då? 

– Det är en teori som inte går att bevisa. 

Men vi har en rumsuppfattning och troligen 

använder vi de kunskaperna. 

Den stora frågan är hur ett objekt kan 

hjälpa någon som gått vilse att ta sig till 

ett ställe där hon eller han känner igen 

sig. 

Ett centralt begrepp i Anders forskning 

är det naturliga perspektivet. 

– När vi blir desorienterade inriktar 

vi vårt seende mot ett landmärke. Det 

kan vara en kyrka, Globen, ett ensamt 

träd eller något som skapar kontrast till 

omgivningen. Min forskning går ut på 

att visa att det är det naturliga perspektivet 

hos landmärken som hjälper oss att 

orientera. 

Anders anser att seendet inriktas mot 

objektets naturliga perspektiv, det vill 

säga dels hur långt det är från den plats 

en person befinner sig till objektet, dels 

hur objektet är orienterat i förhållande 

till personens kropp. 

Landmärken är viktiga för att vi ska 

kunna orientera oss när vi gått vilse. 

Anders Böök försöker ta reda på vilka 

strategier vi har för att hitta rätt. 

– Det ger oss en struktur. Den spatiala, 

rumsliga, strukturen är en källa till information. 

Detta är något som andra 

forskare inte tänkt så mycket på. De utgår 

ifrån att landmärkens värde ligger i 

deras position. De har inte lagt någon 

större vikt vid det naturliga perspektivet. 

Ett villkor för att landmärket ska fungera 

är att vi känner igen det så att vi har 

information om det i vår kognitiva karta. 

För att styrka sin teori har han genomfört 

experiment med försökspersoner. 

Enkla papperslådor med färgade sidor 

har fungerat som landmärken och försökspersonerna 

har fått orientera sig efter 

det naturliga perspektivet. 

– Det visar sig att de kan återge det 

naturliga perspektivet si så där, men det 

är kanske tillräckligt, för oftast kommer 

de så nära att de sedan kan ta hjälp av 

den kognitiva kartan för att komma rätt. 

TEXT CARINA DAHLBERG 

BILD JOHAN GUNSÉUS 



Cyberpunken förutspår 

en ruffig framtid 

1980-talet kom med IT-vågen och en ny science fictiongenre, 

cyberpunken, med sin orena framtidsvision, en vision möjlig- 

gjord av just informationsteknologiken. 

– Science fiction har alltid pekat på möjliga konsekvenser för 

vetenskapen. 

Termen cyberpunk föddes ur en novell 

med samma namn skriven av Bruce 

Bethke 1983. Därefter har det blivit synonymt 

med en genre inom science fiction 

som beskriver en mindre klinisk 

framtid än den vi ser i traditionell science 

fiction. I cyberpunken är vardagen 

ruffig, skitig och full av subkulturer och 

ungdomskulturer – influerad av punken. 

Anders Öhman, docent i litteraturvetenskap, 

har skrivit om ämnet i sin nyutkomna 

bok ”Populärlitteratur, de populära 

genrernas estetik och historia”. 

Han pekar på två karakteristiska drag. 

– Först och främst fokuserandet på 

informationsteknologiken och de virtuella 

världarna; med datorernas hjälp kan 

De tre bästa cyberpunkböckerna enligt Anders 

1 Neuromancer, William Gibson 

2 Do Androids Dream of Electric Sheep? 

Philip K. Dick (filmatiserad under namnet 

Bladerunner) 

3 The Difference Engine, William Gibson 

och Bruce Sterling 

De tre bästa cyberpunkfilmerna enligt Anders 

1 Solaris (originalet från 1960-talet, 

ej att förväxla med den nya versionen som just 

haft biopremiär) 

2 Terminator 1 

3 Matrix 

man gå in och ut ur dessa världar. Sen är 

bruket av protetik vanligt, man kan modifiera 

sin kropp med proteser, till exempel 

genom muskelimplantat eller genom 

att placera ett chip i hjärnan som 

ger brukaren nya kunskaper. Det kan 

tolkas som en modern variant av drömmen 

om ett evigt liv. 

Hjälten i cyberpunklitteratur är som 

regel en ung man som är duktig på datorer, 

och kanske liknar han också den typiske 

cyberpunk-läsaren. 

– Kvinnor spelar ofta två olika roller. 

I en av William Gibsons böcker förekommer 

en ung kvinna som agerar livvakt åt 

huvudpersonen och har klor infällda i 

fingrarna – också ett bra exempel på dödlig 

protetik. Men sen finns också den 

traditionella kvinnorollen representerad, 

en vårdande person som tar hand om 

hjältens fysiska kropp framför datorn när 

han svävar ut i cyberrymden. 

Dragen av samhällskritik är tydliga i 

genren. Regeringarna är tandlösa, det är 

de stora multinationella bolagen som styr 

världen och resultaten av forskningens 

ivriga framåtsträvan är inte alltid så positiva. 

– Forskning har sitt egenvärde, men 

här beskrivs ofta dess möjliga konsekvenser 

i form av mörka framtidsvisioner. 

Ta filmen Terminator som exempel; där 

har de artificiella livsformerna tagit över 

jorden. 

All science fiction bygger på att författaren 

ser ett embryo till någonting i 

sin samtid och spinner vidare på det. 

– Så gjorde science fictionpionjären 

Jules Verne under andra halvan av 1800talet 

och så gör cyberpunkförfattarna 

idag. 


BILD JOHAN GUNSÉUS

HUR KÄNNS 

DET 

H D 

– Lite förvirrande faktiskt, det är en lättnad 

samtidigt som det är en press att bli 

färdig med avhandlingen. Jag går ju nu 

från en säker försörjning som doktorand 

till en lite osäkrare framtid. 

Vad har du kommit fram till? 

– Jag har tittat på befintliga, och till viss 

del också hittat egna, metoder för att studera 

stratosfärsmolnen med optiska instrument, 

kameror och fotometrar. Man 

kan säga att jag är en verktygsmakare och 

att jag hittat verktyg för denna slags 

forskning. Jag har studerat förekomsten 

av molnen och deras förhållande till 

atmosfärens dynamik. Det är ett känt 

faktum att de atmosfäriska vågorna som 

...Carl-Fredrik Enell? Nybliven doktor i rymdfysik som 

disputerat med sin avhandling ”Optical studies of polar 

stratospheric clouds and related phenomena”. (Svensk 

titel: Optiska studier av stratosfärsmoln och med dessa 

sammanhörande fenomen.) 

bildas när vinden blåser över fjällen påverkar 

bildningen av molnen här i norra 

Skandinavien. Jag anser att resultaten bekräftar 

idén att de flesta metoder för observation 

underskattar deras förekomst. 

Vilka praktiska tillämpningar 

kan resultaten få? 

– Det är svårt att spekulera i det, men 

det är klart, min erfarenhet är att det kan 

vara fruktbart att använda resultat från 

en viss slags undersökning i ett helt annat 

syfte. Det finns tyvärr en tendens att 

koncentrera sig på verksamheter som leder 

till vinning på kort sikt, men nyttan 

med forskningsresultat framgår oftast 

först på mycket lång sikt. 

Stratosfäriska moln bildas på cirka 

20-25 kilometers höjd om temperaturen 

blir tillräckligt låg. Ibland 

har de ett väldigt speciellt färgglatt 

utseende och kallas då pärlemormoln. 

Pärlemormoln har observerats 

systematiskt sedan slutet av 1800talet. 

Men det var först i och med 

upptäckten av ozonhålet i Antarktis 

som de blev intressanta för 

atmosfärsforskningen, eftersom 

man snabbt insåg att det är kemiska 

reaktioner just på stratosfärsmolnens 

partiklar som frigör 

klor ur klorhaltiga föroreningar så 

att ozonnedbrytningen kan ske. 

Varför valde du just det här ämnet? 

– Det började egentligen med mitt fotointresse, 

jag har alltid varit intresserad av 

foto och av vackra fenomen på himlen. 

Och att kunna kombinera intresse med 

jobb var naturligtvis roligt. 

Vad ska du göra nu? 

– Just nu ska jag undervisa om optiska 

instrument på civilingenjörsutbildningen 

i rymdteknik. Jag ser mig också om i världen 

efter forskartjänster, men jag kan 

också tänka mig att stanna här i Kiruna 

en tid. Jag trivs med naturen och med 

klimatet. Människorna är också bra, det 

stressas inte så mycket över smådetaljer 

här. 




BILDRUTAN B 

R 

Arena Arctica klockan 14.15. Temperatur: 30 minusgrader. Efter långa förberedelser 

i den stränga kylan äntrar slutligen den ryske piloten cockpit 

på det före detta ryska spionplanet. Men syftet med flygningen är inte 

spioneri. Flygplanet, M-55 Geophysica, är köpt av den ryska militären 

och flyger numer bara i vetenskapens tjänst. 

Fullastad med instrument under både flygkroppen och vingarna ska 

det stiga upp till 21 kilometers höjd för att utföra mätningar i ozonlagret 

över norra Skandinavien. 

Arena Arctica, en 5 700 kvadratmeter stor hangar belägen vid Kiruna 

flygplats, är en bas för ozonforskarteam från hela världen, bland andra 

den amerikanska rymdflygstyrelsen NASA. 

Umeå universitet har många kontakter 

med samhälle och näringsliv 

och nu ska alla som söker samarbete 

med oss få det enklare att 

hitta rätt. Hösten 2004 kommer ett 

nytt hus för samverkan att invigas. 

Huset ska bli en ingång och en mötesplats 

för akademi, samhälle och 

näringsliv. Här ska genereras kontakter, 

kunskap och växtkraft. 

Till huset flyttar enheterna Externa 

relationer, UnivEx samt de universitetsnära 

delarna av Uminova 


TEXT OCH BILD JONAS ERICSON 

Samverkanshuset tar form 

Center AB. Dessa enheter kommer 

dock redan den 1 juli 2003 att gå 

samman till en gemensam enhet. 

Förutom arbetsplatser för universitetets 

personal kommer samverkanshuset 

även att inrymma 

konferenslokaler och arbetsplatser 

för personer inom kommun och 

näringsliv som arbetar nära universitetet. 

Byggnaden kommer att placeras 

i anslutning till Förvaltningshuset. 

Bli författare 

vid Umeå universitet! 

Vill du bli författare, skriva filmmanus eller kanske 

bli dokumentärfotograf? Då har du kommit rätt, 

utbildningar inom dessa tre områden skymtar nu 

vid humanistiska fakultetens horisont. 

Nya kreativa och konstnärliga utbildningar skymtar vid den humanistiska 

horisonten: en författarutbildning, en filmmanusskrivarutbildning 

och en dokumentärfotoutbildning. Peter Sedlacek, kanslichef 

vid fakulteten för humaniora, berättar mer. 

– Det känns kul att göra något lite annorlunda, vi siktar på att kunna 

starta utbildningarna tidigast hösten 2004. Alla tre utbildningar har 

en arbetsgrupp som just nu håller på att rita konturerna. 

När det gällerförfattarutbildnigen kan det ses som en naturlig förlängning 

av kursen Skapande svenska som givits vid fakulteten under 

många år. 

– I den arbetsgruppen sitter bland annat författaren Elisabeth Rynell. 

Och precis som i Skapande svenska ska vi använda oss av gästföreläsare, 

vi skulle gärna använda oss av några av våra norrländska 

hedersdoktorer, Sara Lidman, PO Enkvist och Torgny Lindgren. 

Vill du veta mer om någon av utbildningarna, kontakta Peter 

. 


TEXT ÅSA RUDEHÄLL 

BILD JONAS ERICSON Lokalplanerare Richard Olsson visar var det nya Samverkanshuset ska byggas.

APROPÅ 

RYMDFORSKNING... 

...som är både farligt och dyrt, 

är det försvarbart att fortsätta 

att tänja gränserna? 

Svante Goding, datakonsult, Umdac 

– Ja, visst behövs forskning om rymden. 

Dels är det ett mycket spännande 

område, dels kan vi lära oss 

mycket om oss själva genom att utforska 

rymden. Till exempel klarlägga 

hur universum och mänskligheten 

uppkom. Dessutom tror jag att det 

alltid kommer att finnas en mänsklig 

drivkraft att upptäcka världen runt 

oss. 

Annika Wikström, 

projektledare, Uminova Center 

– Svår fråga. Men eftersom vi på 

Uminova Center arbetar med teknikutveckling 

och innovationer, så anser 

jag att rymdforskningen är motiverad. 

Och naturligtvis är det spännande 

och intressant att undersöka 

vad som händer där ute i rymden. 

Lars-Göran ”Bokis” Bokeskog, 

administrativ chef, Umeå studentkår 

– Att ha åsikter om rymdforskning 

är kanske inte det allra lättaste. Naturligtvis 

är rymden mycket lockande, 

men det är lätt att stora resurser och 

pengar försvinner i ett svart hål. Jag 

tycker att det kanske är mer vettigt 

att satsa tid och pengar på mer jordnära 

verksamheter. 


BILD ROLF EKLUND 


ALUMNIVERKSAMHETEN 

Brännbollscupen för trettionde gången! 

Den legendariska och världsberömda bränn- 

bollsturneringen vid Umeå universitet går 

av stapeln i maj för trettionde gången. 


Brännbollscupen startade trevande år 

1974 med 49 lag och omkring 400 spelare. 

Segrade detta första år gjorde laget 

Brännwalls. I början av 1990-talet spelade 

omkring 10 000 spelare fördelade 

på 1 100 lag ute på ängarna vid campus. 

Då fick även turneringen VM-status. 

– Årets upplaga av brännbollscupen 

spelas i femlagspooler fredagen den 30 

maj och lördagen den 31 maj, informerar 

Iksus brännbollsgeneral Jonas Kihlgård. 

Vi räknar som vanligt med solsken, 

Spännande utveckling 

av Idrottshögskolan 

Anja Pärson, nybliven världsmästare i storslalom, gör ett syreupptagningstest 

vid idrottsmedicin. Det alpina landslaget gör dessa 

tester tre-fyra gånger per år i Umeå. Forskningsingenjörerna som 

testar Anja heter Lennart Burlin och Erkki Jacobsson. 

odelad spelglädje och hög kvalitet rakt 

igenom hela arrangemanget. 

Jonas Kihlgård har i dagarna skapat en 

exklusiv grupp för att forma brännbollens 

framtid i Umeå. Gruppen består av 

studenter, kårrepresentanter, universitetspersonal, 

erfarna brännbollsdeltagare och 

andra kreativa personer. 

– Välkommen till Umeå universitets 

campus och brännbollsturneringen sista 

helgen i maj, hälsar Jonas Kihlgård. 

Sista anmälningsdag är för övrigt 

måndagen den 19 maj. Du gör din anmälan 

på följande adress: . 



Utbildning planeras i fyra olika 

idrottsriktningar nästa höst. 

– Och samtliga block blir forsk- 

ningsförberedande, säger före- 

ståndare Ronny Lorentzon. 

Idrottshögskolan, som varit i gång i snart 

två år, är universitetets gemensamma resurs 

för att samordna, utveckla och marknadsföra 

utbildning och forskning inom 

ämnet idrott. 

– Just nu diskuterar vi hur huvudämnet 

idrottsvetenskap ska utvecklas, 

säger Ronny Lorentzon, professor i 

idrottsmedicin vid Umeå universitet och 

föreståndare för Idrottshögskolan. Under 

begreppet ryms discipliner som idrotts- 

pedagogik, idrottsmedicin, kostvetenskap, 

psykologi, sociologi, juridik, ekonomi, 

statistik och metodik. I och med 

att Idrottshögskolan har alla fem fakulteter 

bakom sig, så kan vi uppnå bredd 

och djup både inom utbildning och 

forskning. 

Idrottshögskolans styrelse arbetar nu 

med ett nytt utbildningssystem, med planerad 

sjösättning höstterminen 2004. 

Där ska utbildning erbjudas i fyra separata 

block med arbetsnamnen Sports 

management, Coach/tränare, Hälsa/fritid 

samt ett Idrottsvetenskapligt basblock. 

Samtliga block blir forskningsförberedande. 

– Idrott och motion blir allt viktigare, 

det angår allt fler i vårt moderna samhälle 

med en stillasittande och allt mer 

passiv kultur. Vi vill skapa förutsättningar 

för ett fysiskt mer aktivt samhälle, där 

färre drabbas av välfärdssjukdomar och 

fler ungdomar får en bra start i livet med 

goda motionsvanor, säger Ronny. 


BILD ROLF EKLUND

Tack till er som tyckte till! 

Universitetet arbetar just nu med ett stort projekt, Utvecklings- 

program 2006. Det ska bland annat leda till nya visioner, mål och 

strategier för oss. I samband med det har också 500 alumner 

delat med sig av sin syn på kontakten med universitetet. 

En ökad kontakt med människor utanför 

universitetet är viktig för vår utveckling. 

Därför är det roligt att se att nästan 

500 alumner svarade på en webbenkät i 

januari där syftet var att se hur alumnernas 

syn på kontakten med universitetet 

egentligen ser ut. 

Alumnerna anser att det finns mycket 

kunskap vid Umeå universitet som kan 

komma företag och organisationer till 

nytta. Samtidigt menar alumnerna att det 

finns mycket kunskap på arbetsplatserna 

som universitetet kan ha nytta av. Sammanfattningsvis 

kan man se att det finns 

många områden där vi tillsammans kan 

Spexfest 

på gång! 

Hör upp, alla gamla spexare! 

Umespexet firar 15-årsjubileum. 

Umespexet har, under stora ovationer 

och mullrande applådåskor, framförts 

sedan år 1988. Efter 15 år och 15 bejublade 

spex är det hög tid för ett nytt jubileum. 

– Vi inbjuder alla som varit umespexare 

under dessa år till en stor fest 

lördagen den 29 mars, berättar Fredrik 

Andersson, doktorand i ekonomisk historia 

och själv före detta spexare. Arrangemanget 

börjar med en social förfest. 

Därefter avnjuter vi tillsammans årets 

Umespex – ”Skabbskägg”, vilket handlar 

om en mindre känd pirat, som hittills 

lämnat få avtryck i världshistorien 

utveckla samarbete för ömsesidig nytta, 

till exempel examensjobb, utveckling av 

utbildning, gästföreläsningar, forskningssamarbete 

och rekrytering av medarbetare. 

Många alumner svarade att de själva 

kan tänka sig att vara handledare för 

examensjobbare, men även att vara gästföreläsare, 

mentorer, initiera/medverka i 

forskningssamarbete eller vara med på 

arbetsmarknadsdagar. 

En stor andel av alumnerna är intresserade 

av föreläsningar/seminarier i Umeå 

eller på hemorten, fortbildning och elektroniska 

nyhetsbrev. 

– på Sagateatern i centrala Umeå och 

sedan följer analys under jubileumsbanketten 

på gamla Galaxen, nuvarande 

Up Sweden, fram till dess Ultras bussar 

börjar rulla på söndagsmorgonen. 

Fredrik riktar sig i första hand till de 

cirka 400 alumner som varit med i 

Umespexet sedan begynnelsen 1988. 

– Vi hoppas kunna upprepa succén 

och den magiska stämningen som rådde 

vid 10-årsjubileet, då publikstödet uppnådde 

rent himmelska höjder. 

Det är svårt att redan nu säga vilka slutsatser 

vi kan dra av undersökningen, men den 

visar att det finns en stor vilja att utveckla 

kontakterna och att det finns mycket för 

oss att jobba vidare med. Under året kommer 

vi bland annat att göra en läsarundersökning 

för att få in synpunkter och önskemål 

om tidskriften Aktum Extra, så att 

vi kan göra den ännu bättre. 

Läs mer om vad alumnerna svarade 

på vår webbplats, . 

Här finner du även mer information om 

hur Utvecklingsprogram 2006 fortlöper. 

FREDRIK LINDMARK, 

ALUMNKOORDINATOR OCH UMU ALUMN 1989. 

Fredrik Andersson vet också att berätta 

att ett arkiv, SpeX-files, med gamla manus, 

gamla mönster, gamla bilder och 

gammal rekvisita från gångna spex är på 

väg att byggas upp. Arkivet ska förvaras i 

Forskningsarkivet på Universitetsbiblioteket. 

Han uppmanar också alla som är 

intresserade av jubileet, eller helt enkelt 

av vad dagens spexare har för sig, att kika 

in på hemsidan . 


BILD MAGDALENA ANDERSSON 

27 

AKTUM Extra • VÅREN 2003 27 

ALUMNSIDORNA

ALUMNSIDORNA 


Nordlig alumn i Jukkasjärvi: 

Monica, chef i isig reception 

Monica Johansson blev färdig idrottspedagog 1996. Då flyt- 

tade hon tillbaka till hemstaden Kiruna för pojkvännens skull 

– och för livskvaliteten. I dag är hon receptionschef vid 

Icehotel i Jukkasjärvi. 

– Utbildningen har varit till stor hjälp i 

karriären, även om jag inte riktigt jobbar 

med det jag utbildade mig till, menar 

Monica. Pedagogik- och ekonomikunskaperna 

har jag stor nytta av som 

arbetsledare. 

1998 började hon arbeta på världsberömda 

Icehotel, först som ekonomiassistent 

på ekonomiavdelningen, senare 

avancerade hon till chef för receptionen. 

– Ett verkligt drömjobb, varje dag 

innehåller något nytt med nya människor 

och nya möten, säger Monica som 

Magiskt ljus i Jukkasjärvi. 

just nu är mammaledig med Linus, fyra 

månader ung. 

Det var inte så många år sen hon 

tog sin examen, och alumnverksamheten 

har hon inte hunnit sätta sig in i så 

mycket ännu. 

– Nej, det har inte blivit av. Men det 

är bra att verksamheten finns, annars är 

det lätt att man helt tappar kontakten 

med universitetsvärlden. Särskilt, om 

man som jag, bor långt bort från studieorten. 

Icehotels receptionschef Monica Johansson 

arbetar i ett nytt hotell varje år – fjolårets 

smälter och rinner tillbaka ner i Torneälv. 

Monica Johansson, UmU-alumn 1993 

Idrottsledarprogrammet, examen 1996 

Monica kan tänka sig fortbildning i någon 

form. 

– Till exempel att läsa en fristående 

kurs eller något. Det är alltid kul att lära 

sig nya saker. Men annars är det bra att 

bara få en inblick i universitetsvärlden, 

även om man inte riktigt är en del av 

den längre. Till exempel genom den här 

tidningen. 

Tiden som student i Umeå minns 

Monica med glädje. Utbildningen till 

idrottspedagog var varierande och bra och 

eftersom hon är intresserad av ledarskap 

och pedagogik, så passade programmet 

perfekt. Hon trivdes med studentlivet, allt 

från studentlägenheten på Pedagoggränd 

via studierna på campus och till det för 

henne välbesökta Iksu Sportcenter. En sak 

minns hon med särskild värme. 

– Brännbollscupen, ler Monica, det 

är en klassiker som jag aldrig kommer 

att glömma. 

TEXT STEFAN LYBECK OCH JONAS ERICSON 

BILD KENNETH PAULSSON

Sydlig alumn i Melbourne: 

Roger efterlyser 

alumner i Australien 

Roger Kalla doktorerade i mikrobiologi 1988. Efter diverse 

irrsprång hamnade han på La Trobe Universitet i solvarma 

Melbourne. Nu efterlyser han UmU-alumner ”Down Under”. 

– Kom på grillfest hos mig i juli! 

Mikrobiologi och fysiologisk botanik vid 

Umeå universitet var språngbrädan, sen 

har färden gått både hit och dit i världen. 

Nu är den fasta basen Melbourne, 

huvudstaden i delstaten Victoria i Australien. 

Det är en stat med mycket jordbruk 

och exporten av jordbruksprodukter, 

främst ull och mejeriprodukter, är 

viktig. En utmärkt plats att vara på för 

en mikrobiolog med specialintresset 

plantor. 

– Jag är Senior Scientist vid ett statligt 

forskningsinstitut, The Plant Biotechnology 

Center, och forskar om hur 

man kan göra foderväxter mer sjukdomsresistenta. 

Här nere har jordbruksforskningen 

alltid fått stora anslag. 

Intresset för Australien väcktes under 

studierna i Umeå. 

– Vi hade en gästforskare från Melbourne 

på labbet som talade varmt om 

staden och landet. Samtidigt gjorde ka- 

bel-tv sitt intåg på Ålidhem, det här var 

ju i mitten av 1980-talet, och på Sky 

Channel visades australiensisk fotboll. 

Jag blev intresserad av landet och efter 

disputationen 1988 åkte jag dit första 

gången på ett statligt stipendium. 

Roger kommer egentligen från 

Vittangi utanför Kiruna, något av en 

klimatmässig motpol till Melbourne. 

– Jag minns en gång när jag var liten 

att det var 53 minusgrader en vinterdag i 

Vittangi, då fick jag inte gå ut för mamma. 

Det är lite skillnad från min vardag nu, i 

januari hade vi 44 plusgrader! 

Roger är gift med Jean från Australien 

och de har tre barn tillsammans. Förutom 

att vara forskare, sångare i ett Black 

Sabbath-coverband och allmänt engagerad 

i Svenska kyrkans sjömansmission, bär 

han även den stolta titeln President of the 

Melbourne Chapter of Distinguished 

UmU Alumni Downunder. 

– Verktygen jag lärde mig som forskare vid 

Umeå universitet har jag haft nytta av över 

hela världen, säger Roger Kalla. 

Roger Kalla, UmU-alumn 1981 

Doktor i mikrobiologi 1988 

– Alumnverksamheten är jätteviktig för 

mig, det är ett sätt att betala tillbaka på 

något vis, det var ju staten som betalade 

min första resa hit, det var början till alltihop. 

Men titeln är mest en ploj, jag är ju 

den enda UmU-alumn jag känner till här 

nere, men jag skulle gärna vilja komma i 

kontakt med flera. Därför passar jag nu 

på att bjuda in alla som vill komma på 

grillfest hemma hos mig i samband med 

den internationella genetikkongressen 

som 

hålls här 6–11 juli. Då firas också 50års- 

jubileum av upptäckten av DNAmolekylens 

struktur med speciella arrangemang 

under kongressen som kommer 

att gästas av inte mindre än åtta 

nobelpristagare, inklusive Jim Watson 

som delade priset 1962 för DNA-dubbelhelixen. 

Så råkar du vara UmU-alumn, eller 

bara allmänt trevlig och in the neighbourhood, 

titta förbi på Rogers grillfest! 

Mejla för mer information . 

TEXT JONAS ERICSON BILD JEAN MCMULLIN 


ALUMNSIDORNA

ALUMNSIDORNA 


Umeåalumnen, filmregissören och författaren Kay Pollak: 

– Välj livet! 

Kay Pollak är i ropet igen: ny film på gång efter sjutton långa år, två bästsäljande böcker och succé- 

artade föredrag om livet och dess mening runt om i landet. Möt förre detta Umeåstudenten Kay Pollak. 

– Min tid i Umeå, mellan 1965 

och 1969, var helt underbar. 

Pionjärstämningen var otrolig. 

Alla kända alla, alla var positiva. 

Allt var möjligt. Livet lekte helt 

enkelt, säger Kay Pollak, känd 

filmregissör, författare och 

föredragshållare. 

Kay Pollak, UmU-alumn 1965 

Statistik, licenciat 1971

Kay Pollak kom från Göteborg till Umeå 

år 1965, det år Umeå universitet högtidligen 

invigdes, för att undervisa vid 

Institutionen för statistik. Han och hans 

svarta lapphund Pelle, aldrig kopplad, 

blev snabbt kända profiler i den lilla gryende 

studentstaden. 

– Hela Umeå präglades av positiv och 

dynamisk pionjäranda. Alla hjälpte alla, 

med studier, litteratur och bostad. Själv 

fick jag min första kulturchock när jag 

såg en kvinnlig student från Pajala lägga 

in en pris snus i studentkorridoren på 

Axtorpsvägen, skattar Kay. 

Snabbt väcktes Kays intresse för musik 

och teater. I klassiska Renhornen spelade 

han trombon, och teater i Umeå studentteater. 

– Utan någon som helst teaterkunskap 

satte jag upp Bertolt Brecht stycke 

”Tredje rikets fruktan och elände” på 

Mimerskolan. Där började den andra 

delen av mitt liv. Proppen gick ur, energin 

flödade. Jag upplevde som 27-åring 

att detta var min väg genom livet. 

Efter en licentiatexamen i statistik 

lämnade Kay Pollak Umeå för att arbeta 

på TV2 i Stockholm. Han långfilmsdebuterade 

därefter med ”Elvis! Elvis!” 

1977. Tre år senare kom hans mest kända 

film, ”Barnens ö”, efter PC Jersilds fantastiska 

bok om Reine på väg in i den svåra 

puberteten. Efterföljaren ”Älska mig” 

hade premiär den 28 februari 1986, samma 

natt som statsminister Olof Palme 

mördades. 

– Efter den premiären kände jag att 

jag ville ägna mig åt något annat en tid i 

livet. Jag började föreläsa. 

Nu är han dock på gång igen. Särskilt 

mycket vill han emellertid icke avslöja 

om sitt nya projekt på filmduken: 

– Filmen spelas in i en by i det inre av 

Norrbotten, med Luleå som bas. Valet 

av plats beror på den tysta, oändliga, 

karga och vackra naturen, som naturligtvis 

avspeglar sig på de människor som 

lever där. Filmen bygger på eget manus. 

Just nu letar vi skådespelare. 

Kay Pollak har under de senaste åren 

författat två bästsäljare med titlarna ”Att 

växa genom möten” och ”Att välja glädje”. 

Första boken har sålt i otroliga 130 000 

exemplar enbart i Sverige och översatts 

till sju språk, bland annat kinesiska. Den 

andra boken, en fristående fortsättning 

som just kommit ut, har redan sålt i över 

40 000 exemplar. 

Boktitlarna utgör också rubriker och 

teman på de mycket välbesökta föredrag 

och kurser Kay håller runt om i Sverige. 

– Egentligen handlar allt jag vill säga, 

i böcker och föredrag, om att man själv 

ensam väljer sitt liv och att man själv 

ensam måste ta ansvaret för sitt liv. Här 

måste jag citera Viktor Frankl, som överlevde 

Auschwitz, och säga: ”Allt kan man 

ta ifrån människan. Utom en sak – den 

yttersta friheten att välja förhållningssätt 

till det som livet för med sig.” 

Kay Pollak menar att all verklighet 

och all förändring börjar inom oss själva. 

Vi kan aldrig förändra någon annan, bara 

oss själva. Han påstår att det finns ett val 

för oss mellan lycka och olycka. Vi kan 

förändra våra liv genom att välja nya och 

bättre tankar som tjänar oss bättre, på så 

vis kan vi bli lite lyckligare, lite oftare 

och lite längre. 

– Våra tankar styr våra känslor. Jag 

måste alltså påminna mig själv om, att 

det är jag som skapar mina tankar. Och 

vi har själva ansvar för vår lycka och vår 

olycka. Naturligtvis kan vi inte förhindra 

att olyckor och tragedier uppstår, men 

det vi kan påverka är hur vi upplever och 

bearbetar olyckorna. Det är med andra 

ord frågan om vårt förhållningssätt till 

tillvaron och verkligheten. Alltför många 

i dagens samhälle väljer att vara offer, i 

stället för att ta herraväldet över sina egna 

liv. 

Kay har själv upplevt både medgång 

och motgång i sitt 64-åriga liv. Efter 

många, långa år har han lärt sig hantera 

detta och vill dela med sig av den oerhört 

viktiga kunskapen. 

Nu ser vi fram emot hans nya film. 



Fyra kännetecken på framgång 

Kay pekar på den amerikanske forskaren Warren Bennis, som grundligt intervjuat 

90 av USA:s mest framgångsrika ledare. Bennis fann dessa fyra gemensamma 

nämnare och kännetecken bland de människor som lyckats nå framgång i livet: 

1 De visste vad de var bra på och vad de inte var bra på. 

2 De bytte miljö, arbetsplats och bostadsort, om de inte var respekterade. 

De valde alltså att inte stanna kvar och bli offer. 

3 De var bra lyssnare. 

4 De hade minst en relation där de kunde vara absolut uppriktiga. 


ALUMNSIDORNA

MÅNADENS KÅSÖR M 

K 

Rymden vårt öde 

På en kulle i Samoa finns det en grav. Inristade 

på stenen är dessa ord: 

Under den vida rymdens rund 

gräv en grav för min sista blund. 

Glad jag levde till dödens stund 

och jag lade mig villigt ned. 

Rista i stenen över min grav: 

Här är den plats som han mest höll av; 

hemma är seglaren, hemma från hav 

och skytten från skymmande hed. 

Dessa rader kan man se på ett annat ställe, 

nedklottrade på en etikett som slitits från en 

syrgasbehållare och fästs vid marken med en 

kniv. 

Det stycket läste jag när jag var runt nio år. 

Så börjar Robert A. Heinleins novell ”Requiem”, 

i samlingen Mannen som sålde månen. 

Jag läste och steg ut på balkongen och 

stirrade på de stjärnor som trängde igenom 

ljusdiset över Stockholm och svor på att någon 

dag liksom novellens huvudperson få 

trampa måndamm under fötterna. ”Requiem” 

är en pendang till titelnovellen ”Mannen som 

sålde månen”. Där berättas historien om D. 

D. Harriman, som redan som barn grips av 

Drömmen att bege sig bort från jordytan, ut i 

oändligheten. Harriman lyckas nå månen, 

men får inte själv fara eftersom hans bolagsledning 

förbjuder honom att riskera livet; i 

den korta ”Requiem” lyckas han långt senare 

trots allt ta sig till månen, svårt skadad av färdens 

påfrestningar: 

Han satt mycket stilla och gned händerna mot 

månens yta och upplevde kroppens egendomligt 

lätta tryck mot marken. Äntligen hade 

han fått frid i hjärtat. Skadorna hade slutat 

plåga honom. Han var där han längtat efter 

att vara. Han hade följt sin dröm. Över västra 

horisonten hängde jorden i sista kvarteret, 

en grönblå jättemåne. Över honom sken solen 

ner från en svart och stjärnfylld himmel. 


Avsändare: 

Umeå universitet 

901 87 Umeå 

John-Henri Holmberg är förläggare och 

författare och har nyligen skrivit Science 

fictions historia i ”Inre landskap och 

yttre rymd”, del 1 och 2. 

Harriman dör medan han ser upp på jorden 

och som nioårig läsare grät jag på balkongen. 

Och drömmen har följt mig genom livet. Fortfarande 

är jag rymdfantast, och jag ber inte 

om ursäkt för det. Vad är vi människor utan 

drömmar? Och vilken dröm är mer värd att 

drömma än den om en evighet bland stjärnorna? 

Femtio- och sextiotalen var rymddrömmarnas 

tid. Science fictionförfattarna blickade 

uppåt och utåt och deras visioner påverkade 

miljontals barn och ungdomar, som liksom 

den unge Billy i Fredric Browns ”Mot stjärnorna” 

hade ”ögonen fyllda av stjärnstoft... 

Den vilsna, längtande blicken i hans ögon. 

Blicken hos en jordbunden rymdman”. Min 

barndoms science fiction bars av drömmen, 

och drömmen bar oss till månen. Men där 

hejdade vi oss, i utmattning och splittring. Det 

mänsklighetens väldiga språng Neil Armstrong 

talade om slutade där det började, på jorden, 

och i trettio år har drömmen sovit medan vi 

käbblat på vårt stoftkorn. 

Kanske har det äntligen blivit dags att 

vakna ur drömlösheten? Det finns tecken som 

tyder på det. Den första rymdstationen kretsar 

ständigt bemannad runt klotet; nedräkningen 

inför den första resan till Mars har 

påbörjats. Och science fictionförfattarna, som 

också de varit lyhörda för modets och den 

politiska korrekthetens nycker och ägnat sig 

åt det ”inre landskapet”, har under det senaste 

årtiondet återvänt ut bland stjärnorna. 

Jag medger min stjärnögda naivitet. Jag tröstar 

mig med att jag inte är ensam om den, och 

är samtidigt övertygad om att det är just den 

som är mänsklighetens räddning. Både som individer 

och släkte behöver vi mål och syften 

större än och utanför oss själva. Och vad kan 

vara större än att upptäcka, utforska och vinna 

kunskap om det universum vi lever i? Som 

Freeman Dyson skrev kan intelligensens och 

B 

John-Henri Holmberg 

blev redan som barn 

science fiction-läsare och 

beslöt sig för att fara till 

månen. Hittills har han 

utifrån de föresatserna 

blivit kritiker och förlagsman 

samt hunnit från 

Stockholm till Höganäs. 

livets enda överställda mål vara att sprida sig 

genom världsalltet: ”Varthelst livet färdas kommer 

våra ättlingar att följa med det, bistå och 

vägleda och anpassa det... galaxens blomstring 

kommer att bli en irreversibel process.” 

Men ytterst är kanske inte ens det syftet 

viktigast. På frågan varför han bestigit Mount 

Everest gav Edmund Hillary det klassiska svaret: 

”Därför att det fanns där”. Innerst inne 

tror jag att rymden är vårt öde – därför att 

den finns där. Vår tillvaro är ett val mellan 

stillastående och strävan. Den dag vi slutar 

färdas mot nya horisonter har vi givit upp. 

Eller som Karin Boye skrev: ”Nog finns det 

mål och mening i vår färd – men det är vägen 

som är mödan värd.” 

BILD EVASTINA TÖRNQVIST

Aktum nr 2 (Extra) - Umeå universitet

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?