R E T O R I K

Att hylla
Gör som Gustav Adolf och
Earl Spencer
Ord för liv
Gisslanförhandlarens taktik
RETORIK
Spindoktorn rekommenderar
Sätt snurr på ditt budskap
The wrong war...
..in the wrong time
in the wrong place
M A G A S I N E T · N r . 2 5 · M a r s 2 0 0 5 · Å r g å n g 7

av Hans Bourghardt
Att hylla
Retorisk hyllning. ”Fanny & Alexander” från 1982 var Ingmar Bergmans
sista biograffilm och belönades med 3 Oscars. Earl Spencers tal
vid Lady Di:s begravning fick inga Oscarstatyetter, men borde kanske
ha haft ett par retoriska. Hans Bourghardt ser i denna artikel på den
retoriska talgenren genus demonstrativum, hyllningstal, en genre som
förenar fler och mer än Bergman och Earl Spencer.
Handlingen i Fanny & Alexander är välkänd för de
flesta. Den kretsar kring den borgerliga familjen
Ekdahl i Uppsala strax efter sekelskiftet. De lever
ett tryggt och välmående liv där familjebanden är starka och
familjens överhuvud Helena Ekdahl styr med kärleksfull
men fast hand. När teaterdirektören Oscar Ekdahl dör
under en repetition slås idyllen sönder och familjen splittras.
Oscars änka, Emelie, gifter sig med den asketiske biskopen
Vergerius och flyttar med sina barn Fanny och Alexander in
i biskopsgården. Barnens och Emelies livsbejakande, fria tillvaro
förbyts mot späkningar och bestraffningar. Efter en
dramatisk fritagning av Fanny och Alexander dör biskopen i
en olycka. Familjen Ekdahl kan åter samlas, nu med två nya
medlemmar, Emelies dotter, Aurora och Gustav Adolfs
dotter Helena Viktoria som han utan större protester från
hustrun fått med tjänsteflickan Maja. Vid en överdådig fest
tillsammans med vänner, skådespelare och tjänstefolk håller
krögaren och kvinnokarlen, Gustav Adolf Ekdahl ett tal.
Det är en glad och rörd Gustav Adolf i Jarl Kulles gestaltning
som håller hyllningstalet till den lilla världen. Parallellen
till Ibsens Vildanden där familjen ju också heter Ekdahl
och där livslögnen ger människornas liv en illusion av
mening, är tydlig. Gustav Adolfs ”lilla värld” skiljer sig dock
från Ibsens syn på livslögnen i Vildanden. Den lilla världen
4 RETORIKMAGASINET NR. 25 · MARS 2005
har i Fanny och Alexander ett försonande drag och en ljusare,
mer livsbejakande innebörd.
De retoriska genrerna
Talet till den lilla världen i Fanny och Alexander är ett hyllningstal.
Retoriken urskiljer tre olika typer eller genrer av tal:
rättstalet eller det utvärderande talet, rådstalet eller det föreslående/övervägande
talet och det cermoniella talet eller
festtalet. På latin betecknas de: genus judiciale, genus deliberativum
och genus demonstrativum.
Om jag i eller utanför rättssalen försvarar eller anklagar
någon så är det ett rättstal (genus judiciale). När en politiker
argumenterar för eller emot ett förslag så är det ett rådstal
(genus deliberativum) och när Gustav Adolf i Fanny och Alexander
talar om den lilla världen så formar talet sig till ett hyllningstal
(genus demonstrativum). Minnestalet och hyllningstalets
motsats, smädestalet, faller också in under den här kategorien.
I praktiken är det ofta svårt att entydigt kategorisera ett
tal. En dammsugarförsäljare som föreslår en kund att köpa
en speciell modell kan samtidigt hylla dess unika egenskaper
och anklaga ett konkurrerande fabrikat för att ha dålig kvalitet
och inte hålla måttet. Hur ofta har vi inte hört politiker

försöka få gehör för ett förslag och samtidigt prisa det egna
partiet och anklaga motståndarna för allehanda gemenheter.
Talkategorierna förutsätter en retorisk situation, det vill
säga en situation där talaren möter åhörare i syfte att övertyga
om någonting. Skillnaderna mellan de olika taltyperna
är också uppenbara. Rättegångstal i en domstol är i hög grad
formaliserat inte minst i den del som kallas sakframställan.
Den berör framför allt fakta och blir därför mer inriktad
mot faktaargument och bevisning. Det hindrar inte att det
även i rättsprocessen lämnas stort utrymme för värderingar
och känsloargumentering – inte minst i en slutplädering.
Rådstalet eller det föreslående talet har beroende på förslagets
inriktning och kvaliteter möjlighet att bli mer renodlat
fakta- respektive känslobaserat eller, som så ofta är
fallet, en kombination av fakta-, värderings- och känsloargumentering.
Hyllningstalets uppgift är alltid att väcka känslor; fakta
och värderingar som förmedlas i ett hyllningstal är underordnade
det övergripande syftet att röra känslor av något
slag. Ett tals inriktning mot fakta, värderingar eller känslor
har också att göra med hur jag som talare implicit eller
öppet formulerar mitt budskap. Om jag säger: ”Vi kan bygga
en bro över Öresund,” så är det ett konstaterande eller
beskrivande budskap som bör stödjas med plånboks-/faktaargument.
Om jag istället hävdar att det är rätt att bygga en
bro över Öresund, så vilar budskapet på en värderingsgrund
och bör stödjas med framför allt hjärteargument, det vill
säga värderings- och känsloargument. Om jag säger: ”Låt oss
bygga en bro över Öresund,” så är det ett föreskrivande budskap
som kan stödjas med både fakta-, värderings- och
känsloargument.
Övergripande syfte
Det är möjligt att göra en annan – och kanske mer praktiskt
användbar – indelning av tal än den klassiska retorikens.
Om vi istället utgår från vad ett tal har för övergripande
syfte så kan vi dela in tal i tre andra kategorier nämligen:
informerande tal, tal med syftet att övertyga och tal som vill
röra känslor.
Vi kan naturligtvis invända att nästan inga informerande
tal är enbart inriktade på att informera eller förklara; oftast
finns i informerande tal också inslag av argumentation med
syfte att påverka och övertyga. Även tal som vill röra känslor
av något slag har oftast inslag av övertygande syfte.
Poängen med indelningen efter övergripande syfte är att
det i inventeringsarbetet förmodligen är lättare att komma
fram till vilket material jag kan använda mig av, hur jag kan
använda det, hur jag ska ordna det och vad jag bör fokusera
på för att svara upp mot mottagarnas förväntningar och
krav på mig och mitt tal. Förväntar de sig en saklig information
och istället får ett flammande propagandatal så gör det
dem inte lyckliga.
Hur hylla?
För att kunna diskutera hyllningstalet i Fanny och Alexander
mer utförligt kan det vara lämpligt att se på hur ett cermoniellt
tal kan disponeras och i vilken utsträckning de skilda
förutsättningarna påverkar disposition, innehåll och språklig
utformning.
Det argumenterande talets grunddisposition fungerar
också som mall för hur ett hyllningstal kan läggas upp. Här
liksom i det argumenterande talet bör inledningen anslå
grundstämningen, väcka intresse och föra in på ämnet.
Inledningen som en del av ethosbevisningen, det vill säga att
bygga upp förtroende för talaren och skapa välvilja, gäller
också för hyllningstal. Det personliga tilltalet blir om möjligt
ännu viktigare i ett hyllningstals inledning som i så stor
utsträckning bygger på att ge personliga referenser och erfarenheter
för att röra känslor och skapa en stämning. Jag
kan i inledningen utgå ifrån mig själv och tala om varför jag
känner mig manad att tala. Jag kan utgå ifrån publiken –
varför de ska få ta del av saken. Jag kan också utgå från föremålet
för hyllningen och ta upp varför det är viktigt att just
det bör hyllas. Ytterligare en möjlighet är att utgå från saken
eller tillfället, om det nu är fråga om ett jubileum, en födelsedag
eller en begravning.
Earl Spencer, yngre bror till prinsessan Diana, tar i sin
inledning till minnestalet över sin syster vara på dessa möjligheter:
Jag står framför er som representant för en familj i smärta, i
ett land som sörjer och inför en värld i chock. Vi är alla förenade,
inte bara i vår önskan att hylla Diana utan snarare i
vårt behov att gör det. Ty sådan var hennes unika utstrålning
att de miljontals människor som följer denna ceremoni via
television och radio, trots att de aldrig träffat henne, också
känner att de förlorat någon som stod dem nära under de
tidiga timmarna i söndags morse.
Det är en långt mer enastående hyllning än jag någonsin kan
hoppas kunna ge henne här idag.
Spencer utgår från sig själv som representant för familjen
och vidgar utgångspunkten till att omfatta Storbritannien
och slutligen hela världen. ”Vi är alla förenade”, säger han
och klargör tanken genom att säga att alla de som följer
RETORIKMAGASINET NR. 25 · MARS 2005 5

egravningsceremonien också känner att de har förlorat en
nära anhörig. Han tonar ned sin egen betydelse i sammanhanget
genom att säga att det är åhörarnas hyllning som
betyder mest. Elegant och effektivt uppfyller han de krav
som vi kan ställa på en inledning.
Bakgrunden
Bakgrundsteckningen i ett hyllningstal fyller en delvis
annan funktion än den i ett argumenterande rådstal.
Emellanåt utelämnas den helt om objektet för hyllningen är
väl känd av åhörarna. Vanligt är att bakgrundsteckningen i
ett hyllningstal utformas som en anekdot eller en personlig
berättelse som utmynnar i att någon eller några av de
främsta kvaliteterna hos objektet för hyllningen framhävs. I
det avseendet liknar den bakgrundsteckningen i ett argumenterande
tal som ofta antyder de argument som senare
lyfts fram i bevisningen.
Spencers bakgrundsteckning är en rundmålning av
Dianas kvaliteter som människa. Han nämner hennes inre
och yttre skönhet, hennes ansvarskänsla, medmänsklighet
med mera. Här antyds också den kritik av kungahuset som
senare i talet tydligt kommer till uttryck; Diana var klasslös
och hon behövde inga kungliga titlar för att utöva sin egen
speciella magi på sin omgivning.
Hyllande argument
Argumentationsdelen i ett föreslående tal motsvaras i ett
hyllningstal av den del där vi lyfter fram och belyser de viktigaste
kvaliteterna hos objektet. Om objektet för hyllningen
är en person är det vanligt att göra en uppdelning i: själ,
kropp och miljö/bakgrund. Det kan vara värt att notera att
yttre företräden ofta används som en spegelbild av inre kvaliteter.
Så kan rena anletsdrag användas för att spegla ett
rent hjärta, eller en vig kropp motsvaras av ett vigt intellekt
etc. Inre och yttre kvaliteter och miljömässiga omständigheter
kan användas både om jag hyllar eller smädar en person.
Kommer en person som jag hyllar från ett välbärgat
hem så kan jag framhålla den fina familjen där bildning och
kultur alltid stått i högsätet. Vill jag å andra sidan smäda
personen så kan jag hävda att han eller hon aldrig behövt
kämpa för någonting utan fått allt till skänks.
Spencer betonar en kvalitet hos Diana som den viktigaste:
hennes intuition och känslighet (”But your greatest gift was
your intuition, your godgiven sensitivity, and it was a gift
you used wisely”). Han stöder argumentet/kvaliteten med
fakta om hennes engagemang för AIDS-sjuka och HIV-smittade,
de leprasjukas isolering och kampen mot landminor. I
den här delen av talet blir han också djupt personlig. Han
6 RETORIKMAGASINET NR. 25 · MARS 2005
nämner att Diana berättat för honom att hennes ätstörningar,
en symptom på hennes sårbarhet och känslan av
otillräcklighet, hjälpt henne att kunna identifiera sig med
utsatta människor. Det som hos Diana skulle kunna uppfattas
som en svaghet vänder han skickligt till en styrka.
Dianas osjälviska personlighet illustrerar Spencer vidare
med minnet av deras sista möte. Det var på hennes födelsedag
då hon följdriktigt inte firade med vänner utan istället
deltog som hedersgäst vid en välgörenhetsgala. Det starkaste
intrycket gör Spencers redogörelse av deras barndom tillsammans
då hon som storasyster alltid stöttade honom i
skolan och var vid hans sida under de långa tågresorna
mellan föräldrarnas hem. Och, säger Spencer, i grunden
förblev hon densamma, sann mot sig själv.
Den här delen av talet motsvarar det argumenterande
talets argumentations och bevisdel. Här underbygger han
med hjälp av fakta och personliga erfarenheter påståendet
att Diana var en känslig och sårbar person med djup medkänsla
– en människa som alltid var beredd att hjälpa dem
som har det svårt.
Bryter mot konvenansen
Så här långt i talet är det lätt att se att Spencer följer dispositionen
och är trogen hyllnings- minnestalets idé och intentioner.
Det som sedan följde tror jag många kom att uppfatta
som ett brott mot konvenansen om än inte ett brott mot
den goda tonen och smaken (decorum). Spencer angriper
pressen och sedan kungahuset. Sådan kritik hör normalt
inte hemma i ett minnestal.
I avslutningens upptakt vänder sig Spencer direkt till
Dianas söner, William och Harry; trots allas sorgsenhet är
det de som måste sörja djupast. Han bekänner hur stolt han
är över att få kalla henne sin syster och återkommer till
hennes främsta gåvor som person.
Avslutningen följer det retoriska mönstret med sammanfattning
och slutsats.
Det är svårt att värja sig för ett tal som så träffsäkert fångar
det som alla känner med dess underliggande ton av smärta
och vrede över förlusten av en älskad syster och det sätt
hon behandlats på. Om något tal någon gång har givit en
människa upprättelse och förmedlat djup respekt, beundran
och kärlek så är det väl detta.
I det lilla, i den lilla världen
Nu till Fanny och Alexander.
Mina kära, dyra vänner, ja, jag är fruktansvärt rörd. Kära
vänner, käraste mamma, högt älskade hustru Alma, och min
älskade Emelie, vackrare än någonsin, och mina underbara
Foto: Embassy Pictures / Everett / IBL

RETORIKMAGASINET NR. 25 · MARS 2005 7

”Världen är en rövarkula, det mörknar mot natt.” Gustav Adolf i Jarl
Kulles gestaltning. Foto: Embassy Pictures / Everett / IBL
barn, Petra, Jenny och Putte och högst densamma Helena
Viktoria, som ligger här så snällt i sin säng och Majaflickan
som jag tycker så mycket om! Samt min oförlikneliga broder
Carl och hans ljuva maka och min högt värderade vän Isak
Jakobi, som gjort denna familj omätliga tjänster, kära fröken
Vega och fröken Ester och ni go vänner som så trofast hjälper
oss i livets uppförsbacke. Sist, men icke minst, kära
beundrade, högst talangfulla och genialiska konstnärer, om
jag kunde skulle jag sluta er alla till mitt bröst och trycka en
ömhetens kyss på era ännen, en kyss, som mer än alla ord
skulle säga er min kärlek och min glädje. Skål allesammans!
Talets inledning fångar hela Gustav Adolfs personlighet:
översvallande, känslosam med förkärlek för excesser. Inledningen
uppfyller också retorikens krav på ethosbevisning
det vill säga att behaga och vara förtroendeskapande; Gustav
Adolf glömmer ingen, nämner de flesta vid namn, ger dem
deras attribut och sitt personliga förhållande till dem.
Tänk att nu är vi återigen tillsammans, nu har vår lilla värld
slutit sig omkring oss i trygghet, vishet och ordning efter en
tid av skräck och förvirring. Dödens skuggor har förflyktigats,
vintern är jagad på flykt och glädjen har återvänt till
våra hjärtan.
8 RETORIKMAGASINET NR. 25 · MARS 2005
Det här är så nära en bakgrundsteckning Gustav Adolf kommer
i sitt tal. Den är mycket kort men ger ända en utgångspunkt
för varför den Ekdahlska familjen samlats till fest.
Denna korta bakgrundsteckning antyder också i enlighet
med retorikens krav talets tema: Den lilla och den stora
världen, som Gustav Adolf utvecklar senare i sitt tal.
Nu måste jag ta mig en titt på lilla Helena Viktoria. Nej, nu
ska jag hålla tal, titta hon skrattar åt mig, min dotter Helena
Viktoria, ja skratta du åt din gamle far och bry dig inte
om vad han säger. Det är bara dumheter! Min visdom är
enkel, det finns nog folk som föraktar min visdom. Men det
ger jag fan i, förlåt Mamma, jag ser att du höjer ditt högra
ögonbryn, du tycker din son pratar för mycket, var lugn. Jag
ska fatta mig kort.
Den lycklige nyblivne fadern kan inte stå emot lusten att
hålla tal och måla upp sin syn på livet och världen. Stolt och
trotsigt ger han oss också förutsättningarna till att lyssna på
det.
Alltså och följaktligen: Vi Ekdahlar är inte komna till världen
för att genomskåda den, tro aldrig det. Vi är inte utrustade
med apparater för dylika exkursioner. Det är bäst att ge

tusan i de stora sammanhangen. Vi ska leva i det lilla, i den
lilla världen. Den ska vi hålla oss till och den ska vi odla och
göra det bästa utav. Plötsligt drabbar döden, plötsligt öppnar
sig avgrunden, plötsligt ryter stormen och katastrofen är
över oss, allt det där vet vi. Men vi vill inte tänka på de där
otrevligheterna. Vi Ekdahlar älskar våra undanflykter. Beröva
en människa hennes undanflykter och hon blir vansinnig och
börjar slå omkring sig. Människor måste för fan vara begripliga,
annars vågar vi vare sig älska dem eller tala illa om dem.
Världen och verkligheten måste vara fattbar, så att vi med
gott samvete kan klaga över enformigheten. Var inte ledsna,
kära, storartade konstnärer, aktörer och aktriser, vi behöver
er likt förbannat. Det är ni som ska ge oss våra utomvärldsliga
rysningar eller ännu hellre våra inomvärldsliga förnöjelser.
Världen är en rövarkula, det mörknar mot natt. Ondskan
sliter sina fjättrar och går över världen som en galen hund.
Förgiftningen drabbar oss alla, oss Ekdahlar och alla andra.
Ingen går fri, inte ens Helena Viktoria eller lilla Aurora. Så
kommer det att bli. Därför finns det anledning att vara lycklig
när man är lycklig, vara snäll, givmild, öm och god. Därför
är det nödvändigt och inte det minsta skamligt, att
glädja sig åt den lilla världen, den goda maten, det milda
leendet, fruktträden som blommar, valserna.
Gustav Adolf är trogen sin karaktär. Hans tappra försök att
vara språkligt formell och högtidlig havererar i kraftuttryck
och svordomar. Känslorna tar överhanden här liksom i en
tidigare scen där han inledningsvis med stor behärskning
försöker övertala biskop Vergérus att släppa Emelie och
hennes barn fria bara för att i nästa ögonblick få ett koleriskt
anfall. Stilbrotten skapar också intryck av det personligt
upplevda och uppriktiga. Den obildade restaurangdirektörens
sentimentala utgjutelser och påstående att det
bara är dumheter visar sig vara något djupt personligt och
allvarligt menat.
Det här avsnittet är det centrala i talet. Här presenterar
Gustav Adolf sin huvudtanke, sin tes med åtföljande argumentation:
”Vi ska leva i det lilla, i den lilla världen”. Den
låter oss för en stund komma undan allt det hotande och
hemska som finns utanför, den är begriplig och gripbar och
den låter oss njuta av livet och vara lyckliga, är vad han säger.
För Gustav Adolf blir den lilla världen liktydig med livet
som vi kan uppleva med våra sinnen. Det är det verkliga,
påtagliga livet, det enda vi faktiskt känner till och kan bilda
oss en uppfattning om. Den lilla världen skänker oss trygghet,
om än bara för en stund. Samtidigt är den lilla världen i
Ekdahlsk tappning med sitt överdåd, sin prakt och sitt
teatrala tilltal något av en illusion, som låter oss ana att det
finns en annan och vidare dimension i tillvaron. Talets
avslutning blir också en bekräftelse på detta:
Ja, nu mina kära, mina älskade vänner, nu har jag pratat slut
och ni får ta det för vad ni vill – en obildad restaurangdirektörs
sentimentala utgjutelser eller en lallande gubbes
eländiga snack. Det bryr jag mig inte om. Jag håller en liten
kejsarinna i mina armar. Det är fattbart och ändå omätligt.
En dag bevisar hon att jag har fel i allt vad jag har sagt nu,
en dag härskar hon inte bara över den lilla världen utan över
alltsammans. Alltsammans!
Gustav Adolfs avslutning skiljer sig från den gängse i argumenterande
tal och hyllningstal. I dessa bör man som vi tidigare
berört landa i slutsatser genom en kort sammanfattning
och en upprepning av huvudtanken. Bergman låter
Gustav Adolf snarare gör det motsatta. Han låter honom
förringa värdet av vad han sagt och vederlägga sina påståenden.
Det finns en annan värld än den gripbara och begripliga.
Det är inte min värld och det är inte upp till mig att
förstå den, tycks han säga. Det gör Gustav Adolf, trots hans
bullrande framtoning, till en opretentiös och sympatisk
gestalt.
Det blir paradoxalt nog den här avslutningen, stick i stäv
med retorikens anvisningar, som ger tyngd åt Gustav Adolfs
livsfilosofi.
Han gör inga anspråk på sitta inne med den enda sanningen
– han vill bara berätta vad som är sant för honom.
Läs mer
Earl Spencers tal till Diana, se:
http://www.britannia.com/diana/article4.html
Gustav Adolfs tal till den lilla världen finns bl.a. i antologin
“Svenska tal”, Kurt Johannesson & Erik Åsard (red).
Om författaren
Hans Bourghardt har – efter retorikstudier vid Uppsala
universitet och Södertörns högskola – undervisat och
föreläst i retorik inom näringslivet, för myndigheter och
fackförbund i drygt tio år.
RETORIKMAGASINET NR. 25 · MARS 2005 9

Använd språket!
Retorik handlar om hur vi använder
språket; för att påverka, övertyga,
reflektera, utbyta synpunkter,
undvika missförstånd. Retorik är
samtidigt en konst, ett hantverk, en
vetenskap – och en inspirationskälla
med rötterna i antikens Grekland.
RetorikMagasinet är ett specialmagasin
för och om verklighetens
retorik: med analyser, praktiska råd,
recensioner, berömda tal, etc, etc.
RetorikMagasinet kommer fyra gånger
per år och en prenumeration kostar
159:- (företag 250:-).
Prenumeranter får 10-15% rabatt när
de handlar skandinavisk retoriklitteratur
i vår Den Retoriska Bokhandeln.
Ren retorik
Rhetor förlag är Skandinaviens enda specialförlag för retorik:
med böcker, tidskrifter och kunskap.
Ring 042-679 59 eller besök oss på
www.rhetor.se