Tvätten skulle läggas ner, men räddades ... - Dagens Arbete

Byken
i Boden
Tvätten skulle läggas ner, men räddades.
Berättelsen om Bodentvätten kunde ha
blivit en solskenshistoria. Men den handlar
i stället om bitterhet, besvikelse och
beskyllningar. Och om priset för ett brott.
TEXT: HARALD GATU FOTO: NICKE JOHANSSON
4 dagens arbete nr 4 april 2006
Ska vi gå då? undrade en av kvinnorna.
Klockan var inte mer än strax efter
elva på förmiddagen och de var
tretton personer som samlats vid utstämplingen.
Att höra ljudet av utstämplingen
brukar vanligtvis förknippas med behag. Men
inte denna dag.
För var och en av de tretton var detta den sista
arbetsdagen på tvätten. Sista dagen bland rockar
och tvättmedel och lakan och strumpor, sista förbannade
dagen bland galgar och osorterat och
sorterat. Sista dagen bland vännerna de delat
åren, årtionden, en del av livet med.

Dessa tretton kunde denna fredagen den
fjärde mars i fjol ha betraktat varann och
konstaterat att du har jobbat här i tjugosju
år, du trettio, och du, du har till och med varit
här i fyrtio.
Först var det meningen att alla skulle bort.
Tvätten skulle läggas ner. Alla fi ck ett papper
i hand: uppsagd på grund av arbetsbrist. Men
sen, sen räddades tvätten och de fl esta skulle
återanställas.
Det fanns de som varit på tvätten i decennier
och som inbillade sig att de hade förtur
till de räddade jobben.
Nu stod de i begrepp att lämna sin ar-
Rita Larsson och Elisabeth Enbom hade jobbat
på tvätten i 27 respektive 30 år när den lades
ned. Sedan tog nya ägare över. Men varken Rita
eller Elisabeth återanställdes. ”Vi är offer som
kräver upprättelse och en offentlig ursäkt.”
betsplats för sista gången. Just då kom en
arbetsledare och sa: ”Vi ligger efter med inventeringen.
Skulle någon av er ha lust att
komma hit på måndag och hjälpa till några
timmar?”
De sa bara till varandra: Kom, nu går vi.
Och så gick de.
De nya ägarna till tvätten var helt på
det klara med vad de ville. Rätt bemanning,
hette det. Rätt folk på rätt plats. Eller snarare:
rätt folk på alla platser.
Alla skulle klara att jobba på alla stationer.
I mangeln. I sorteringen. I hotellsorteringen.
Vid tvättrören. Vid hundratjugofemkilosmaskinen.
Klubbens ordförande Anders Holmberg
hade hört argumentet varför: med rätt bemanning
blir organisationen mindre känslig
för störningar, exempelvis vid sjukdom.
Rotation. Var det så dumt egentligen att
folk skulle kunna rotera och göra allt? Då
minskade risken för förslitningsskador, värkande
axlar, smärtande nackar. I själva verket
hade facket slagits för rotation i årtionden.
Anders funderade. Han visste vad lagen
sa: ”Arbetstagare som sagts upp på grund av
arbetsbrist har företrädesrätt till återanställ-
»Du vill väl kunna
komma tillbaka
om så är. Då kryssar
du i den övre.«
ning i den verksamhet där de tidigare har
varit sysselsatta.”
Att kunna rotera var ett krav för återanställning.
För den som inte klarade av att rotera
fanns inget här att göra.
När förhandlingarna började låg turordningslistan
på bordet. I tur och ordning efter
antal anställningsår stod namnen på listan.
Så gick de igenom namn för namn.
Elva av namnen – varav många jobbat länge
på tvätten – var Anders och arbetsgivarna
överens om att lägga åt sidan. De fl esta av
dessa elva hade sjukintyg som visade att de
inte kunde rotera på alla platser i tvätteriet.
Därför undantogs de från turordningen.
Bland namnen fanns dessutom två som sagt
sig vilja sluta på tvätten.
Arbetsgivarna ville göra ytterligare två undantag
utöver de elva man kommit överens
om. Anders sa nej.
”Till slut köpte vi deras argument. Vi var
tvungna till det, annars hade affären gått i
stöpet.”
I februari 2005 undertecknades förhandlingsprotokollet.
Bemanningen var klar.
När de tretton stämplat ut för sista
gången gick de samfällt ner till Ming Palace,
Kinakrogen, för att inta sin sista lunch
tillsammans som arbetskamrater och första
lunch tillsammans som arbetslösa. Stämningen
var dämpad. Egentligen fanns det
mycket att tala om.
Bitterheten.
Ovissheten.
Förnedringen att tvingas försöka visa att de
dagens arbete nr 4 april 2006 5
ª

Tvätten lever vidare. Men striden tycks fortsätta. Tre av de tretton som inte återanställdes accepterade förlikningen och tog pengarna, 75 000 kronor. De andra
ska driva processen vidare. ”Om var och en av de sjuttonhundra Electrolux-arbetarna i Nürnberg i Tyskland fi ck 850 000 kronor kan väl vi tio få 600 000.”
ª klarade av att rotera på alla stationerna. En av
dem som varit med längst och som var bland
de äldsta hade, sades det, jobbat så fort hon
kunde medan några stod bredvid och ropade
”skynda dig, skynda dig”.
”Tänk, vi var så usla att vi tvingades bevisa
att vi klarade av jobbet.”
Rita var en av dem som satt runt lunchbordet.
Tjugosju år på tvätten. De sista åren, ja
de hade varit sisådär. Sjukskriven om vartannat.
Allt, säger hon, hade sin upprinnelse i att
hon en dag för några år sedan kallades in till
en chef som skällde ut henne efter noter. Det
fanns missnöje med hennes sätt att jobba.
Hon sjönk ihop som förlamad. Intygen från
primärvården signalerade i ordvalet: muskulära
besvär, utmattningsdepression, låg
stresstolerans, posttraumatiska stressymptom.
Hur mår man då, egentligen?
Den som frågar Rita får veta: ingenting
fungerar i kroppen, ont i varje muskel, alltid
trött, aldrig utsövd hur länge man än sovit,
kan inte kontrollera vikten, tappar hår, tappar
minnet, håller inte reda på saker, måste
hela tiden förlita sig på skrivna lappar, benen
skakar och ingenting, absolut ingenting
fungerar.
Till tvätten kom hon en gång som ung och
6 dagens arbete nr 4 april 2006
stark. Rita hade jobbat i skogen ett tag och
var därför van vid kroppsarbete. Hon ställdes
vid mangeln där tunga våta kläder, ihopklumpade
av tumlarna, drogs ur kärrorna
och matades in mellan valsar för att sedan
vikas och staplas.
Många år senare, i det ögonblick hon skällts
»Vi ska ha upprättelse.
Vi är offer, det är just
det allt handlar om.«
ut, var det som om alla år av arbetsglädje rann
av henne. Och kroppen sa ifrån. Vikten drog
iväg och håret föll.
Men hon kom tillbaka från utmattningsdepressionen,
hon skulle kämpa sig in i jobbet
igen. Hon arbetstränade och slet. Strävade
och ville.
Den tredje september 2004 blev hon liksom
alla andra kallade för att formellt sägas upp.
Hon fi ck papperet där hon kunde läsa att hon
var uppsagd på grund av arbetsbrist. Högst
upp fanns två rutor att kryssa för. Antingen
den ena eller den andra.
”Ja, det är bara att välja”, sa chefen. ”Du vill
väl kunna komma tillbaka om så är. Då kryssar
du i den övre.”
Rita kryssade i rutan där det stod att hon
ville ha förtur till återanställning.
Han hade varit här i trettiosex år på
företaget, Anders Holmberg, klubbens ordförande.
Han var tjugotre år när han började. En
bodensare som återvänt hem. I skarven mellan
femtio- och sextiotal, när han gick i sjätteklass,
fl yttade han från Boden när far hans
fi ck jobb på örlogsbasen Muskö utanför
Stockholm. Vid fjorton började han jobba
som pinnpojke, utsättarbiträdet som satte ut
pinnarna där tunneln skulle sprängas genom
berget vid Muskö och om kvällarna hängde
han med fi sketrålaren Marconi ut, sov bort
en stund innan de var framme vid de vatten
som gav fångst och sedan på vägen in mot
hamn sov han bort ytterligare några timmar
så han var någorlunda utsövd när han gick
tillbaka till pinnarna.
Pinnpojken blev sprutlackerare och sprutlackeraren
ville fl ytta norrut och fi ck jobb på
Scania i Luleå. Han var hemma igen, hemma
i Boden några veckor innan han skulle gå på
det nya jobbet och på Café Carina satt han och

fi kade med en kompis och berättade om Scania
och om jobbet som lackerare. Han kunde
berätta om burkar med lösningsmedel han
doppade händerna i för att bli kvitt färgen
och hur denna färg åt sig in överallt, till och
med när han öppnade armbandsuret fann
han det fyllt av grundfärg innanför glaset.
”Om tre veckor börjar jag”, sa Anders.
”Tre veckor? Du kan få jobb direkt på tvätten,
de behöver folk.”
I dag återstår inte många år fram till pensionen.
Anders är halvt sjukpensionerad och halvt
förlamad i högra sidan efter en stroke för några
år sedan. De senaste tio åren har han valts och
omvalts till fackklubbens ordförande.
När tvätten räddades efter att de danska
ägarna Berendsen tröttnat på att vara ägare
hamnade Anders på tidningarnas löpsedlar
som den som räddat verksamheten. Två personer
med erfarenhet från landstingstvätten
skulle ta över, men utan Anders arbetsinsatser
hade det knappast gått. Han befann sig
hos sin gamla mor i Stockholm när beskedet
kom. Nordnytt ringde och han minns hur
orden föll: ”Nu är det klart. Tvätten blir kvar.
Björn och Robert tar över.” Anders knöt den
vänstra näven och sköt upp den i ett Yes!
När han kom tillbaka till jobbet hade arbetskamraterna
samlat ihop till en ny fi n klocka.
En tidigare klubbordförande gav honom en
femton år gammal maltwhisky som tack.
På tvätten ligger sammanträdesrummet
bara några meter från matsalen. På alla hjärtans
dag i fjol, den fjortonde februari, hade
ledningen bokat både sammanträdesrummet
och matsalen för möten.
Till sammanträdesrummet kallades tretton
tvättbiträden.
Till matsalen bredvid femtio andra.
Förhandlingarna var framme vid vägs
ände. Det hade, enligt Anders Holmberg, blivit
långa och hårda förhandlingar. Knappast
något kafferep, sa han.
Femtio före detta anställda på Berendsens
återanställdes i det nya företaget Textilservice.
Tvätten hade räddats och fått sin nya,
rätta bemanning.
Några veckor senare, fredagen den fjärde
mars, var den halvårslånga uppsägningstiden
slut för de tretton tvättbiträden som
inte skulle återanställas när tvätten räddats.
Tretton icke återanställda tvättbiträden hade
gjort sitt efter tjugosju, trettio eller till och
med fyrtio års anställningstid.
De gick till Ming Palace för den sista gemensamma
lunchen som arbetskamrater.
En lång, uppslitande strid hade bara börjat.
Vad kostar ett lagbrott mot en arbetare
som jobbat vid ett och samma företag i
tjugosju, trettio eller till och med fyrtio år?
Vad kostar ett brott mot rätten till återanställning?
”Vi begär 600 000 kronor”, säger Elisabeth
Enbom, en av dem som inte återanställts.
De sista åren på tvätten var Rita Larsson ofta
sjukskriven. Men hon kom tillbaka. När de nya
ägarna skulle ta över fi ck hon höra att de bara
ville ha frisk arbetskraft. ”Jag köper inte det.
Att vi förlorat jobbet är inte vårt fel.”
Klubbens ordförande Anders Holmberg har
blivit hårt åtgången av gruppen som inte
återanställdes.”Någon måste ta på sig skitjobbet.
Jag har haft svårt att ta emot rosor, betydligt
lättare att ta skit. Sånt kan jag stålsätta mig
emot.”
”Allt annat är skambud. Vi säljer oss inte
för judaspengar. Vi vill också att företaget
offentligt ber oss om ursäkt och erkänner
lagbrottet.”
Ett år har förfl utit sedan hon, Rita och de
andra stämplade ut för sista gången. Ett år
har förlöpt av protester och demonstrationer,
uppvaktningar, stöduttalanden, intervjuer,
insändarskriverier, anklagelser och
motanklagelser om svek och lögn.
Vi träffas på Café Ollé i Boden. Att det varit
en uppslitande fejd går inte att ta miste på.
”Att de som tog över tvätten hotade med att
strunta i allt om de inte fi ck välja personal är
bara snack”, säger Elisabeth Enbom. Hon har
trettio år på företaget, den mesta tiden som
sömmerska.
”Först sades det att alla med sjukintyg inte
skulle återanställas. Jag har inget sjukintyg,
jag är frisk. Det hette också att min avdelning
skulle bort på grund av arbetsbrist. Syverkstan
är fortfarande kvar.”
”Jag är helt enkelt icke önskvärd och jag
anser att både företaget och facket har svikit
oss. De skyddar varandra.”
I Skellefteå fi nns ombudsmannen Tomas
Lundmark. Innan sammanslagningen
med Metall var han ombudsman för Industrifacket
i Västerbotten och Norrbotten. Därför
föll det på hans lott att ta hand om fallet när
»Stämmningen mot
facket var hätsk från
första början.«
de tretton hörde av sig till Industrifacket för
hjälp. Lundmark minns den märkliga känslan
att möta de tretton första gången.
”Stämningen mot facket var hätsk från
första början. Tonläget var högt uppskruvat
och det fanns inget förtroende. Misstron var
kompakt.”
Det var en sak att resonera enskilt med var
och en, men i grupp förändrades atmosfären.
Uppgörelsen mellan tvätten och det lokala
facket att neka trotjänarna återanställning
var ogiltig. Det var solklart. Facket kan inte
förhandla bort individens rätt till återanställning.
Den rätten förfogar den enskilde över.
En turordning och undantag mot ”sist in
först ut”-regeln hade arbetsgivaren och det
lokala facket kunnat komma överens om.
Men bara vid uppsägningen i september
2004. Inte i februari 2005 när det var dags för
återanställning.
Någon turordningslista gjordes inte i september.
”Men varför skulle vi ha gjort upp en egen
turordningslista då, när det såg ut som om alla
skulle bort, att tvätten skulle läggas ned”, undrar
klubbordföranden Anders Holmgren.
När tvätten sedan mot alla odds räddades
dagens arbete nr 4 april 2006 7
ª

ª
kom ”rotationstesterna” för de tretton.
”Ingen bra idé”, säger Tomas Lundmark.
”De som var med stressade upp sig och det
fanns de som blev så knäckta av testet att det
till och med dök upp självmordstankar.”
De nya arbetsgivarna sa sig inte vilja återanställa
de som hade sjukintyg?
”Alla tretton hade inte sjukintyg, men
många. Sjukdom är naturligtvis inget skäl
för att förlora jobbet”, säger Lundmark.
Men, det fi nns ett dilemma.
”Säg att du jobbar som taxichaufför och
blir uppsagd på grund av arbetsbrist. Taxifi
rman får en ny ägare och ska återanställa
chaufförer. Under tiden har du blivit blind.
Har du rätt till återanställning då?”
Frågan är komplex, anser han.
”För att ha rätt till förtur ska man dels ha
anmält att man vill jobba, dels klara jobbet.”
Alla de tretton kryssade – precis som Rita
den tredje september 2004 – för rutan att de
ville ha sin återanställningsrätt kvar.
Återanställningsrätten är alltså personlig.
Den förfogar individen över, inte facket. Individen
kan däremot avsäga sig rätten. Huruvida
några av de tretton gjort det muntligt
råder det delade meningar om.
Tomas Lundmark förhandlade med företaget
om ett allmänt skadestånd för brott mot
återanställningsrätten i lagen. Han krävde
dessutom ett ekonomiskt skadestånd för den
8 dagens arbete nr 4 april 2006
ekonomiska förlusten de tretton ådragit sig
när de inte blev återanställda. Även ombudsmannen
Kenneth Strandh och förbundsjuristen
Ulrika Westman från förbundskontoret i
Stockholm förhandlade för de tretton.
Knappt hade förhandlingarna kommit
igång förrän Lundmark i massmedier kunde
läsa hur gruppens språkrör krävt 600 000
kronor i skadestånd.
”Vilket störde mig. Vid förhandlingar avvaktar
man med att precisera kraven, det är
det som är förhandlingsstrategin.”
Tomas Lundmark har tjugo års erfarenhet
av snart sagt dagliga förhandlingar och han
»Vi är tretton som
begär 600 000. Det är
knappast orimligt.«
har lärt sig hur man lägger upp spelet. Och
att man måste kunna lita på varann.
”Jag hade gett mig den på att företräda dem
på bästa sätt och inte undanhålla dem något,
utan helt enkelt berätta allt. Men det bet inte
på alla. Mitt under pågående förhandlingar
gick några ut och berättade i medier. Resultatet
blev bara att det blev svårare för mig att
förhandla.”
Till slut kom ombudsmannen i den cen-
trala förhandlingen överens med företaget
om ett skadestånd för de tretton. Lundmark
är förhindrad att säga hur stort beloppet är,
men enligt Elisabeth Enbom och Rita Karlsson
uppgick summan till 75 000 kronor.
Tre accepterade, varav en också återanställts.
Tio vägrade ta emot ”skambudet”.
Elisabeth Enbom blir fortfarande upprörd
när hon tänker på de 75 000.
”Vi begär 600 000 och det viktigaste: vår
heder tillbaka”, säger hon.
”Det fi nns regelverk och det fi nns de som
fått 600 000. Det fi nns domar som gett 32
månadslöner. Vi har rätt till det. Allt annat
är skambud.”
Det här är det mest bisarra jag varit med
om i förhandlingsväg, säger Tomas Lundmark.
”Utan att gå in på några exakta belopp
kan jag bara säga att här bjuder arbetsgivaren
totalt mycket mer än vad som är gängse
praxis. Och så tackar man nej.”
De tretton tvätteriarbetarna är alltså
inte olagligt uppsagda. Samtliga på tvätten
sades upp i september 2004. Däremot förvägrades
de tretton rätten till återanställning
när den nya arbetsgivaren tog över. Ett brott
som bedöms något mildare än olaglig uppsägning
och därför ger lägre skadestånd.
En dom i regeringsrätten 2003 och en dom
i Arbetsdomstolen i fjol säger att: om arbets-
Betala tillbaka dyra avbetalningskrediter
med ett Medlemslån
Är du medlem i facket, kan du söka ett Medlemslån i
Nordea med lägre ränta än den som gäller för andra. Du får
låna valfritt belopp utan krav på säkerhet i upp till 12 år.
Räntan per 2006 01 02 är för lån 5,86% (effektiv ränta
6,02%). Den effektiva räntan är beräknad på 100 000 kronor
i ett lån och 5 års kredittid.
Hämta låneansökan hos ditt fack eller ring 0771-22 44 88.
Du kan också ansöka om Medlemslån på www.nordea.se.
nordea.se
Gör det möjligt
Nordea Bank AB (publ)

Efter 27 år på tvätten har Rita Larsson börjat
på en städfi rma. Tungt jobb? ”Javisst, men det
är inga problem för mig som jobbat i skogen. På
tvätten ansågs jag däremot inte orka.”
givaren döms att betala tolv månadslöner så
behöver han inte betala mer än en femtedel
av skillnaden mellan lön och a-kassa.
Den som exempelvis tjänat 18 000 i månaden
och fått ett ekonomiskt skadestånd motsvarande
en årslön skulle därmed ha rätt till
max 43 000 kronor.
”600 000”, säger Lundmark ”är helt utopiskt.”
Den centrala förhandlingen mellan facket
och arbetsgivarna är slutförd. IF Metall kommer
inte att driva frågan vidare till Arbetsdomstolen
av det skälet att uppgörelsen i
den centrala förhandlingen innehöll mer
pengar än vad som är brukligt på arbetsmarknaden.
Elisabeth Enbom och Rita Karlsson:
”Vi som tvingades gå har jobbat mellan nio
och fyrtio år. Vi har hela vårt liv där. Det är
inte vi utan företaget och facket som brutit
mot lagen. Därför borde Arbetsdomstolen få
döma i det här ärendet.”
600 000 är därför ingen fantasisumma, säger
de.
”I Tyskland fi ck sjuttonhundra Electroluxarbetare
850 000 kronor var. Vi är tretton som
begär 600 000. Det är knappast orimligt.”
Men varför ska facket lägga ner hundratusentals
kronor av medlemmarnas pengar
på att driva ett mål där ni riskerar att få lägre
skadestånd än det ni erbjudits? Praxis säger
att ni inte skulle få mer än runt 40 000?
”Vilken praxis?”, undrar Elisabeth. ”Vi har
inte gjort något fel. Vi ville jobba kvar, men
Gör det tillsammans
Chef, skyddsombud och
medarbetare har nu ett
unikt tillfälle att tillsammans
skaffa kunskaper om hur
man skapar en bättre
arbetsmiljö på arbetsplatsen.
Sveriges genom tidernas
största arbetsmiljöutbildning
BÄTTRE ARBETSMILJÖ
har uppdaterats och fått
nytt upplägg. Teoretiska
fakta om arbetsmiljö varvas med praktiska övningar på ett nytt
sätt, som enkelt anpassas till er egen verksamhet.
blev förnedrade. Sedan kommer facket och
lägger locket på och mörkar hela tiden och
förklarar för oss att det inte kan bli några
amerikanska skadeståndsbelopp. Vi har utsatts
för kränkande särbehandling och vill
ha upprättelse. Vi är offer, det är just det allt
handlar om. Facket är skyldigt att använda
medlemmarnas pengar i försvaret av lagen
om anställningsskydd. Det gynnar alla löntagare.”
En strid går in i en ny fas. De tio är fast
beslutna att driva frågan vidare.
Samtidigt har Rita fått nytt jobb på en städfi
rma där hon stortrivs. ”Här klarar jag av ett
fysiskt tungt arbete sex timmar per dag, varför
inte på tvätten?” Elisabeth tar datakörkort.
De skulle aldrig vilja återvända till tvätten
”med tanke på olagligheterna”. Men de vill
ha upprättelse.
Och Anders, klubbordföranden, säger att
så snart alla förhandlingar är över och lugnet
lagt sig ska han sätta sig ner och formulera
ett svar på alla anklagelser han levt med det
senaste året.
Nere på Torpgärdans östra industriområde,
inte långt från travbanan, fi nns en arbetsplats
som räddats. Men vars undsättning sådde en
bitter berättelse om svek och om priset för
brottet att inte återanställa den som jobbat
i tjugosju, trettio eller fyrtio år. ‡
NU BLIR DET ENKLARE ATT SKAPA BÄTTRE ARBETSMILJÖ PÅ ARBETSPLATSEN
Läs mer och beställ på www.prevent.se eller ring 08-402 02 20
De här materialen ingår i NYA BÄTTRE ARBETSMILJÖ – BAM
Här är alla grundfakta samlade
Handbok med heltäckande grundfakta om arbetsmijö
och arbetsmiljöarbete.
Art nr 880 270 kr
…men börja med det alla ska veta
Bättre arbetsmiljö för alla medarbetare.
Art nr 884 50 kr
Här får ni veta vad chef och skyddsombud
ska göra
Skyddsombudets och chefens roll i arbetsmiljöarbetet.
Art nr 883 120 kr
Utbildning med nya Bättre arbetsmiljö
Metodbok för handledare
En bruksanvisning över hur man genomför en
BAM-utbildning på nytt sätt.
Art nr 881 290 kr
Angivna priser är exklusive moms och frakt.
Prevent erbjuder även BAM-utbildning
för såväl handledare som deltagare.
Kod 42-06-DAR
dagens arbete nr 4 april 2006 9