PASTELLBERGERS KROG - Murberget CollectiveAccess System

4
betydligt i överkant, i all synnerhet som kostnaden för ett
återställande av Bäckmans källare i dess ursprungliga skick
några få år tidigare hade beräknats ej överstiga 150.000 kronor.
Förespråkarna för ett bevarande av huset menade att
stadens myndigheter inte gjort verkliga ansträngningar för
att finna ett ändamål för byggnaden, om den restaurerades.
Två av stadsfullmäktiges ledamöter reserverade sig mot
stadsfullmäktiges beslut med följande motivering: »En överväldigande
sakkunskap har uttalat sig för bevarandet av
Beckmans källare på dess nuvarande plats. Sålunda har både
riksantikvarien och landsantikvarien i Västernorrlands län
förklarat att byggnaden har så stort kulturhistoriskt och
byggnadshistoriskt värde att ett bevarande vore i hög grad
önskvärt. I samma riktning går uttalanden aven rad tillfrågade
arkitekter, bland dem det nya bibliotekets arkitekt Nils
Lönnroth, länsarkitekten Stig Elmqvist och professorn i arkitektur
Jan Wallinder, vilken senare som ledamot av pristävlingsnämnden
för det nya biblioteket hade tillfälle att sätta
sig in i de arkitektoniska problem, som källarens bevarande
erbjuder.
Dels med hänsyn till denna sakkunnigeopinion och dessutom
med hänsyn till att vi inte anser att allt har gjorts för
att undersöka möjligheterna, särskilt de ekonomiska möjligheterna,
för byggnadens bevarande och med hänsyn till att
enligt vår mening dess rivande allvarligt skadar Härnösands
stadsbild på en känslig punkt, har vi velat uttryckligen reservera
oss mot ett beslut som vi djupt beklagar.»
Förkämparna för Bäckmans källare vann som sagt föga
gehör i stadsfullmäktige för sina synpunkter och för den sakkunnigeopinion,
som de anförde. Inte heller förmärktes någon
nämnvärd stämning bland stadens invånare för byggnadens
bevarande. De allra flesta ansåg att huset var fult,
att det vanprydde på platsen framför det nya biblioteket och
att det borde rivas så snart som möjligt.

Våren 1964 påbörjades rivningen. I stadsfullmäktiges beslut
fanns intaget ett erbjudande till Kulturhistoriska Föreningen
Murberget att tillgodogöra sig »de delar av byggnaden,
vilka föreningen finner vara av värde ur kulturhistorisk
synpunkt».
Därmed torde Bäckmans Källares öde vara definitivt beseglat.
De delar av byggnaden, som Kulturhistoriska Föreningen
Murberget har anhållit om, inskränker sig till porten
med infattning och överstycke och yttertrappan med räcken.
Bäckmans källare fick sitt namn * efter källarmästare Fredrik
Bäckman, som drev restaurangrörelse i huset under senare
delen av 1800-talet. Numer ser man visserligen oftast
skrivningen Beckman, men eftersom källarmästaren själv
skrev sitt namn med ä, är den skrivningen den riktiga.
Byggnaden uppfördes kring 1790 och ger ett vackert prov
på en »äldre gustaviansk smakriktning med rester av rokokoinslag»
(Theodor Hellman) . Den ståtliga rokokoporten med
dess svängda porträcken anses vara ett verk av den kände
ångermanländske storsnickaren Pehr Westman från Hemsön,
strax norr om Härnösand. Det är visserligen inte en typisk
»Westman-port», men två så framstående kännare som Gösta
Bucht och Theodor Hellman anser dock att den kan vara ett
verk av denne mästare; Hellman gör det för övrigt utan
reservation. Bucht har en uppgift om att Pehr Westman år
1789 utförde en port för amiralitetslöjtnant Grafströms fastighet.
Det var denne som lät bygga det hus som sedermera
fick namnet Bäckmans källare. Uppgiften om porten förefaller
sannolik av den anledningen att Westman just vid
denna tid arbetade i staden vid det nya gymnasiebygget och
därvid utförde ett par sådana ytterdörrar för det 1791 fullbordade
gymnasiehuset.
Löjtnant Grafström dog redan 1788. Hans änka, den ampra
Märta Gothnea, gifte snart om sig med stadens borgmästare,
Anders Niklas Westerberg. Äktenskapet blev kortvarigt, då
5

6
Snidad port och h5g, imponerande bro med svängda, vita träbalustrader.
Den gamla porten till Bäckmans källare, Storgatan 13, Härnösand.

orgmästare Westerberg dog 1792. Under änkan upplevde
det ståtliga huset en kort och för hennes del mycket tvivelaktig
storhetstid, då överbefälhavaren för norra armen K. N.
af Klercker med familj inkvarterades där våren 1809. Änkefru
Westerberg hade redan föregående år haft inkvartering
i sin gård av »de bättre herrar officerare», för vilket hon
förgäves hade sökt få ersättning av stadens medel. Nu ansåg
hon sig bli rent ruinerad genom den nya inkvarteringsplikten,
men fick inte heller nu någon ersättning av staden. Däremot
gick man med på att hon skulle befrias från inkvartering
mot att åta sig gästgivarsysslan i staden, något som dock
strandade på att kommendanten i högkvarteret vägrade att
flytta. Därav torde man kunna dra slutsatsen, att huset var
ett av stadens i alla avseenden förnämsta, sannolikt det förnämsta
i privat ägo vid denna tid.
*:
Sitt namn i den lokala traditionen fick huset, när källarmästare
Fredrik Bäckman öppnade krogrörelse där på 1870talet.
Bäckmans källare blev snabbt populär liksom det av
Bäckman drivna utvärdshuset Rosenbäck. Byggnaden hade
då ett avsevärt annat utseende än vid sin rivning, då den
hade vanställts aven missprydande utbyggnad på baksidan
och fasaderna också i övrigt hade blivit rätt illa åtgångna
genom upptagande av skyltfönster och uppförandet
aven brandgavel. Framför den gamla källaren fanns en
prydlig terass och baksidan hade en trädgård med fontän och
en år 1882 av Bäckman byggd kägelbana, det senare sannolikt
ett motdrag mot den efterhand allt hårdare konkurrensen
från S:t Petri Ordens restaurang.
Bäckmans källare blev ett stamlokus för stadens bättre
borgare, inte minst för läroverkets lärare. När källaren slog
igen nyårsaftonen 1912, hade dock dess anseende gått starkt
tillbaka. Källarmästare Bäckman hade dött år 1899, och S:t
Petri Ordens lokal hade jämte det 1898 uppförda nya Stadshotellet
blivit övermäktiga konkurrenter. Hösten 1912 berö-
7

8
Bäckmans källare från trädgårdssidan. T. h. kägelbanan. Oljemålning av
C. Brandt 1891.
Ur Murbergets samlingar.
vades Bäckmans källare sina utskänkningsrättigheter. Det
var det slutgiltiga dråpslaget.
Den 31/12 1912 kunde man i Hernösands-Posten och Västernorrlands
Allehanda läsa följande annons:
I dag
SISTA DAGEN
å
BÄCKMANS KÄLLARE
Middag- o. Aftonkonsert
af
Damkapellet Carmen Sylvia
Båda ortstidningarna hade en liten notis om evenemanget,
där det talades om den berömda restaurangen som stadens
äldsta. Den 2 januari 1913 fanns det också ett par notiser om

a
källarens sista kväll. »Lokalen var proppfylld med folk och
stämningen hela kvällen mycket animerad», skrev Hernösands-Posten.
En vårkväll år 1954 hörde artikelförfattaren den kort efteråt
bortgångne originelle kontoristen Uno Wulcan berätta om
hur det gick till, då Bäckmans källare slog igen. Damkapellet
Carmen Sylvia, lett av den charmanta Meta Dobberstein,
spelade och briljerade med mer än vanligt virtuosa soloframträdanden
på violin och »piston», som det hette på tidens
förfranskade språk, numer kornett. Gång på gång fick damerna
bissera favoritnumren. Kvällens stora tal hölls av
redaktionssekreterare Ehrling, som utbragte ett leve för lokalen
och dess senaste innehavare, källarmästare Waldo.
Denne svarade med att utbringa ett leve för minnet av den
legendariske Bäckman, vars porträtt kvällen till ära var uthängt
i stora salen. Så utbröt ett allmänt talande. Man talade
för personalen i köket, för flickorna som passade upp, för
konungen och fäderneslandet. Till sist frampå morgonen, då
utskänkningsrättigheterna noga taget redan upphört, då familjerna
och de flesta gästerna brutit upp, sattes nya ljus i
julgranen. De kvarvarande herrarna stramade upp sig i sina
frackar, tågade fram till granen och satte tända ljus i uppslagens
knapphål. Så vände de åter till borden för att vid
nyinburen, iskall punsch, med tårarna rinnande längs kinderna
och stearinen längs frackarna minnas framfarna dagar,
somrarnas segelmiddagar, de tolv söndagarnas nästan idealiska
liv. De talade om Bäckmans tid, då kloten dundrade i
kägelbanan, som sen blev biografteater, om sommarkvällar
då »Bodensarnes» militärkapell spelade i den illuminerade
trädgården med dess fontän och stadens damer kastade ögon
mot uniformerna och tyckte sig uppleva en svag avglans av
den beryktade »offserstiden» från 1808-1809 års krig. De
mindes flickorna och de små skandalerna. Och naturligtvis
berättade någon om den gamle lektorns berömda tal vid en
av Bäckmans oförglömliga nyårsmiddagar som han bjöd sina
9
r

10
stamgäster på och vid vilka hans syster var värdinna: »Om
man en gång i en, som vi hoppas, avlägsen framtid kommer
att obducera vår döda lekamen, kommer man förvisso att
däruti finna lika såsom årsringar. Och då kommer man att
utbrista: Se här, minnena efter fröken Bäckmans nyårsmiddagar!»
Det var en tid, dömd till undergång. »Adertonhundratalet,
det idylliska, schaggmöblernas, förmakens, fotografialbumens,
födelsedagsböckernas, punschens och söndagsseglarnas sekel.
hade sjunkit som en avlägset blånande kustförtoning i havet
bakom mänskligheten. Nittonhundratalet, det hårda, strejkernas,
lockouternas, dreadnoughternas, trusternas, jättebedrägeriernas,
flygmaskinernas och världskrigens sekel, var
inne», skriver Ludvig Nordström i »På hemväg till Öbacka».
När lokaltidningarna skrev om att den berömda Bäckmans
källare skulle upphöra, nämnde de dock inte Ludvig Nordströms
namn. Ändå är det han som förlänat källaren dess
namn i den diktens värld, som överlever både eldsvådor,
rivningsbeslut och all annan tänkbar förödelse. I Ludvig
Nordströms diktning bär Bäckmans källare namnet Pastellbergers
krog efter en sidenfabrikant och källarmästare från
1700-talets Härnösand. Så här skildras den i »På hemväg till
Öbacka»:
»Vad sålunda gubben Pastellbergers krog beträffar, så var
den gammal, med snidad port, och hög, imponerande bro med
svängda, vita träbalustrader. Ur förstugan trängde ögonblickligen
emot besökarna den mest lovande blandning av köksos
och allmänt, mångårigt, väl lagrat snusk-os. I det gick man
uppför en svängd trappa, brun. Kom upp till en liten spegel,
som man kunde spegla sig i, om man hade ett ansikte så stort
ungefär som en kattunges, ty det var ingen trymå, och vid
vilken man kunde borsta håret, om man medförde borste.
Ty den borste, som låg på spegeln, var ett mindre klappträ

2
Källarmästare lohan Fredrik Bäckman (1846-1899) - Pastellberger hos
Ludvig Nordström. Oljemålning av E. W. V. Nisbeth 1887. På oljemålningens
baksida står: Källarmästare Bäckman var en vänsäll, god man.
Ur Murbergets samlingar.
11

12
med ett (1) tagelstrå, så med den skulle på sin höjd Bismarck
eller Adamson kunnat borsta sig.
Till vänster hade man matsalen, till höger kafeet, vilka
möttes i en dörr. Ja, sen var det smörgåsbord, brännvinssamovar,
träbord och rottingstolar i matsalen, kateder med
kassa och kassabok, röda schaggsoffor och städens elegantaste
damer, uppasserskorna, med små vita förkläden på lilla
magen, i kafeet.
Vem kan beskriva den gåtfulla charmen av allt detta för
1800-talets Sverige? Hit gingo herrarna i Öbacka, här var
deras värld, här avgjordes stadens öden. I hemmen sprungo
fruntimren, bakade småbröd, drucko kaffe, födde barn, tvättade
lik och klädde brudar.»
Här är den glänsande skildringen av smörgåsbordet på
Pastellbergers krog, hämtad ur »De tolv söndagarna»:
»Mittpå golvet reste sig till lagom höjd på fyra ben och täckt
med en styv, vit duk det heliga smörgåsbordet. Om vi tänka
oss en linje dragen från en punkt på bordskanten upp till
diagonalernas skärningspunkt, så finna vi, att denna linje
genomlöpte följande assietter: saltköttets, tungans, rökta
laxens, gåsleverns, hummerns, räkornas, rädisornas, kaviarens,
ansjovisens, gåsbröstets, pressgurkans, ättikströmmingens,
laxaladåbens, sardellens och fårfiolens! I vanliga fall låg
smöret som gamla bortkastade skosulor på sin assiett, men
nu liknade smörassietten en nykrusad fröken och satt på näsduk
med persilja vid öronen som en annan julgris, fast det
var mitt i sommaren. Och brödet visade hur djupt den gamla
Babelstornstanken är rotad i människosinnet, ty ett sådant
bygge måste springa fram ur djupa anor.
Dock - smörgåsbordet vike för brännvinsbordet, som materien
viker för den ande, vilken skänker densamma liv,
rörelse och behag.
Smalt men avlångt och bländvitt uppbar detta bord flaskor,
innehållande först och främst vanligt simpelt renat
brännvin, men strax efteråt visade den ädla akvaviten sin

kristalliska glans och vidare kommo det doftande kummin,
det jordtyngda sädes, det livliga, söta pomerans och det lustiga,
snart förbrunna danska kornet. Men ensam i en mörk,
fyrkantig och allvarligt sluten butelj bidade den holländska
genevern ...»
Och så här skildras krögaren, patron Bäckman-Pastellberger
själv, i »Firman Nordhammare gifter sig»:
»Han var inte högre än en och en halv mjölsäck men lika
bred som två ställda bredvid varandra. Hans ansikte, som
täckte ungefär bredden aven, hade samma violetta färg som
garvat skinn, en tätklippt hårrem, där varannan punkt var
ett grönvitt hårstrå, varannan en svettdroppe, en näsa som
hängde likt en balkong över en bred mun med form som en
Tudorbåge, och öron så stora, att man inte ens begärde några
ögon, vilket var klokt, ty de funnos inte heller utan voro
ersatta med två gulvita påsar, som han då och då torkade
med en enorm, rödbrokig snusnäsduk, vilken han alltid bar
i höger hand och som alltid släpade efter honom i golvet.
Hans kläder, sydda av skräddarmästare D. Envaldius i
egentliga staden, som ansågs vara artist inom sitt fack (han
använde pincene vid måttagningen men skulle aldrig tillåtit
sig en sådan taktlöshet som att visa sig med pincene på gatan,
det skulle ha ruinerat hans affär), voro av alla kläder i
världshistorien de egendomligaste, ty, sade man i Öbacka,
antingen måste gubbens kropp vara gjord av korrugerad plåt
med ovanligt djupa räfflingar eller så måste det tyg han
använde vara aven särskild vävning. Kläderna i fråga sutto
nämligen på en gång oerhört pösiga och som ett dragspel,
i de mest fantastiskt regelbundna, djupa veckningar, och det
allra egendomligaste var, att dessa veckningar aldrig veterligen
förändrades utan förblevo aven för evigheten standardiserad
form, som om gubben om kvällarna skjutits in i ett
skåp med motsvarande rännor och fack och suttit där i press
hela nätterna. Och dock visste alla, att han sov som en vanlig
dödlig, d. v. s. inte alldeles likadant, ty om alla sovit som han,
13

14
»Bäckmans källare» sådan den såg ut, när rivningen påbörjades våren 1964.
Foto: K. E. Forslund. Härnösand.
skulle jordklotet om nätterna darrat som för vulkaneruptioner,
vilket gubben Pastellbergers krog gjorde, då han väl
kommit i säng och börjat snarka.
Alltnog! Detta praktexemplar av Homo Sapiens sive Faber,
som med sina etthundrafyrtiofem kilograms vikt icke
rörde sig fortare än en sköldpadda, kom sålunda in till herrar
Lutherholm, Nordhammare och Smerling denna himmelska
2 juli om kvällen år 1888.
Han talade, som då det stockat sig i ett rostigt vattenledningsrör,
och med minsta möjliga antal ord.
Afton! sade han följaktligen.»
Ett litet mer utförligt prov på Pastellbergers talekonst får
vi i hans förmaningar till den nyktre och driftige Lutherholm:
»- Du soper för lite Lotherholm! Får ingen riktig framfart
i Öbacka! Uneus, Mossberg, alla, som ha framfart, soper.
s

Födda idioter, ordförande i stadsfullmäktige och landsting,
riddare av Vasaorden, Nordstjärneorden. Sopa. Bra näsa.
Igenkända. Förtroende. Sop, Lotherholm, blir du stadsfullmäktiges
ordförande. Landstingets ordförande. Hushållningssällskapets
ordförande. Riksdagsman. Kommendör av Vasaorden.
Sop, din djävol! Affton!»
-tf
Genom en ovanligt elakartad ödets ironi kom Bäckmans
källare att sluta sina dagar som lokal åt Angermanlands
Mejeriförening. Det är länge sedan stadens öden avgjordes
mellan skål och vägg i det hemtrevliga matoset på Pastellbergers
krog. Och de två stadsfullmäktigeordförande, som
avlöste varandra, då dess eget öde avgjordes var båda organiserade
nykterister. I dagens Öbacka får man framfart utan
att »sopa». Därmed skall inte ens antydas, att rivningsbeslutet
var en nykterismens långsinta hämnd på den väldige
Pastellberger. Han och hans livsform har sedan länge blivit
en av de döda världarna i samhällsrymden.
Men också sedan den gamla krogen är borta ur sinnevärlden,
skall den leva kvar i den diktens värld, som inga stadsfullmäktigebeslut
kan hota, skall den ständigt öppna sin
vackert snidade port och föra de kungliga svenskarna uppför
den bruna trappan in till brännvinssamovaren och det heliga
smörgåsbordet, medan golvet ännu gungar litet efter den
friska seglatsen över fjärden i norr.
15