Östra Vätterbranternas naturvärden - arter, miljöer och dellandskap

ÖSTRA VÄTTERNBRANTERNAS NATURVÄRDEN – ARTER, MILJÖER OCH DELLANDSKAP
Beskrivning: Längs den västvända branten mot Vättern finns långa sträckor med ektallskog
av bergig typ. Naturtypen är ett karaktärsdrag för Vätterbranterna och flera fina exempel
syns tydligt när man åker längs väg E4 från Huskvarna till Gränna. Typen finns på torra
marker med en blandning av ek och tall. Sträckor med antingen tall- eller ekskog finns
också. De flesta bestånden är glesa och mycket ljus når ned till marken. Eken och tallen
blandas ofta upp med gran, björk, rönn, oxel m.fl. Typen är mycket varierad beroende på
brantens lutning. Där lutningen är svag, oftast i brantens nedre delar, blir floran snabbt rik
med ett större inslag av andra ädla lövträd vid sidan om eken. I andra änden på skalan kan i
de brantaste partierna mager tallskog löpa hela vägen ned till Vättern. I buskskiktet finns ofta
måbär och skogstry och i fältskiktet lingon, ljung och olika gräs. Blåsippa, murgröna är exempel
på kärlväxter. I bottenskiktet finns ristypernas vanliga mossor och lavar som t.ex.
väggmossa och renlavar.
Naturvärden: Detta är oftast solexponerade miljöer som bl.a. hyser en artrik och värmekrävande
skalbaggsfauna. Närheten till Vättern ger ett mycket gynnsamt klimat. Gamla
senvuxna tallar, ekar och död solbelyst ved är viktiga substrat för framför allt skalbaggar och
lavar. Berg och block skapar en stor variation av miljöer. T.ex. finns den sällsynta ärtvickern
(Vicia pisiformis) i denna branttyp. Tallen och eken har troligen mycket lång kontinuitet i
dessa brantmiljöer vilket sannolikt är en orsak till den stora förekomsten av rödlistade arter
Paraplyart: dvärgbägarlav Cladonia parasitica
Några exempel på signalarter: Mossor: fällmossa Antitrichia curtipendula, porellor
Porella spp., guldlockmossa Homalothecium sericeum. Lavar: gammelekslav Lecanographa
amylacea, rosa skärelav Schismatomma pericleum, rostfläck Arthonia vinosa, aspgelélav
Collema subnigrescens, grynig filtlav Peltigera collina, gammelgranslav Lecanactis abietina.
Svampar: tallticka Phellinus pini, ullticka Phellinus ferrugineofuscus.
Tidigare markanvändning: Dessa brantmiljöer är ofta lågproduktiva eller till och med
impediment. I många fall är de så svårbrukade att de är tekniska impediment för skogbruket.
Avverkningarna har därför varit få, men äldre markägare har berättat att branterna har plockhuggits
och stockarna rullats ned på Vätterisen. I sen tid har vedhuggning inneburit den
största påverkan, men även den har varit sparsam.
Naturvårdande skötsel: Fri utveckling är vanligtvis det bästa.
4. Träd och buskbärande äng av ask-alm typ. P **
5. Blandlövhage av ask-alm-typ. P **.
Prioriterad miljö: Träd och buskbärande ängar och hagmarker av ask-almtyp är viktiga bärare
av biologisk mångfald knuten till i huvudsak grova ädellövträd. De har mycket hög prioritet
i naturvårdsarbetet.
Nyckelbiotopstyper: Löväng (lövängsrest). I nyckelbiotopsinventeringen i odlingslandskapet
används ”lövklädd hagmark”.
Typexempel: Vässingarp (delvis).
Beskrivning: Typerna utgörs av hävdade eller igenväxande slåtter och betesmarker
med alm och ask. Slåtter på dessa marker förkommer ytterst sällan idag och om de hävdas så
är det genom bete. Slåttermarker ofta med ganska många hamlingsträd förs till typen TRÄD
OCH BUSKBÄRANDE ÄNG AV ASK-ALM TYP medan betesmarker med färre hamlingsträd förs
till BLANDLÖVHAGE AV ASK-ALM-TYP. Båda typerna är viktiga bärare av biologisk mångfald
51