Östra Vätterbranternas naturvärden - arter, miljöer och dellandskap

50
ÖSTRA VÄTTERNBRANTERNAS NATURVÄRDEN – ARTER, MILJÖER OCH DELLANDSKAP
Där det är som brantas löper
tallskogen rakt ned i Vättern.
Här är ett exempel på tallskog
med höga naturvärden från
trakterna kring Öland. Foto:
Peter Jonsson.
branter, stup etc. Berggrunden är ofta något näringsfattigare än t.ex. i den ädellövrika typen.
Aspen är det viktigaste lövträdslaget följt av sälg, rönn och björk. Tall och gran är naturliga
inslag, men andelen barr varierar från enstaka träd till helt dominerande. Något enstaka ädellövträd
kan också förekomma. Buskskiktet ofta dåligt utvecklat. I fältskiktet kan piprör vara
vanligt. Vanliga mossor som husmossa och väggmossa finns ofta i bottenskiktet.
Naturvärden: Sydexponerade bestånd utvecklar ett helt annat organismliv än de i
nord- eller nordostläge. I nord- och nordostbranterna är arterna ofta fuktighetskrävande,
skuggtåliga och störningskänsliga. I Vätterbranterna finns det många branter av ädellövfattig
typ längs sprickdalen i öster och de flesta av dessa är i skuggigt ostläge. Block, stenar och
lodväggar med olika fuktighet har ofta en rik påväxt av mossor. Om det finns bäckar och källor
höjs naturvärdena ytterligare. Det är troligt att asp har lång kontinuitet i branter vilket den
inte har i t.ex. igenväxningssuccessioner. Asparna är ofta senvuxna vilket ger dem ett stort
värde för lavar. Lågor, torrträd och högstubbar av olika trädslag finns och är av stor betydelse
för en lång rad arter. I branterna är det ofta en god tillgång på gryt för rävar och grävlingar.
Paraplyart: lunglav Lobaria pulmonaria
Några exempel på signalarter: Mossor: klippfrullania Frullania tamarisci, mörk
husmossa Hylocomiastrum umbratum, grön sköldmossa Buxbaumia viridis. Lavar: Lunglav
Lobaria pulmonaria, aspgelélav Collema subnigrescens, grynig filtlav Peltigera collina.
Svampar: rävticka Inonotus rheades, ullticka Phellinus ferrugineofuscus, gränsticka Phellinus
nigrolimitatus.
Tidigare markanvändning: Områdena har ofta varit obrukbara för slåtter och bete. De
ligger ofta på gamla utmarker. De är oftast tekniska impediment vilket gör att den största påverkan
ofta har kommit från vedhuggning.
Naturvårdande skötsel: Ofta gynnar man dessa miljöer bäst genom att låta dem utvecklas
fritt. Branterna har en egen dynamik med ras vilket möjliggör föryngring av löv. I
enstaka fall kan det vara motiverat att ringbarka eller avverka gran.
3. Ek-tallskog av bergig typ. A ***
EK-TALLSKOG AV BERGIG TYP är
betydelsefull för den biologiska
mångfalden. Den är en viktig del
av Vätterbranternas karaktär och
en ansvarsmiljö för området. Den
har högsta prioritet i naturvårdarbetet.
Nyckelbiotopstyper: Bergbrant
(delvis), ädellövskog (delvis),
ädellövnaturskog (delvis),
rasbrant (delvis).
Typexempel: Många miljöer
längs hela branten mot Vättern,
t.ex. Boeryd, Öland, Grav och
Klevabergen, Vista Kulle naturreservat.