Statsråden och dreven - Mediestudier

Förord
Stiftelsen institutet för mediestudier startade sin verksamhet i mars
1999. Bakgrunden till etablerandet av stiftelsen var att personer från
olika delar av det svenska samhällslivet under en tid diskuterat behovet
av ett fristående institut för granskning av och forskning kring
journalistiken i svenska medier. Institutet är sålunda helt oberoende av
alla politiska och ekonomiska intressen i samhället.
Tyngdpunkten för verksamheten inom institutet utgörs av beskrivningar
och analyser av mediernas innehåll, funktion och utveckling. I
fullgörandet av vår uppgift har institutet ett uttalat intresse av att samverka
med andra institut och organisationer där detta främjar ökad
kunskap om medierna och bidrar till en vital diskussion om mediernas
roll och betydelse i ett demokratiskt samhälle. Vidare eftersträvar institutet
att verksamheten ska vara tillgänglig för alla, presenteras på ett
verksamt sätt i olika former och därigenom medverka till att en bred
allmänhet kan vinna ökad förståelse och respekt för värdet av en vid
yttrandefrihet.
Ove Rainer, Mona Sahlin, Stig Malm, Björn Rosengren, Anna-Greta
Leijon och Laila Freivalds är bara några ledande personer som tvingats
avgå från sina poster i samband med politiska affärer. I samtliga
dessa fall har de inblandade huvudpersonerna förklarat sin politiska
sorti med att trycket från medierna blev för stort. Den politiska makten
måste emellertid finna sig i en kritisk granskning och starka medier
är en förutsättning för en väl fungerande demokrati. Givetvis kan man
även fråga sig om en granskning till varje pris är av godo för demokratin.
Det är mot denna bakgrund som föreliggande rapport ska ses.
I denna rapport belyses frågan om mediernas roll i den politiska opinionsbildningen
genom en jämförelse av mediebevakningen kring två
justitieministrars fall; Ove Rainer 1983 och Laila Freivalds 2000. De
3