En ny boplats från äldre stenåldern på Gotland

En ny boplats från äldre stenåldern på Gotland
Hansson, Hans
Fornvännen 25, 257-285
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1930_257
Ingår i: samla.raa.se

En ny boplats från äldre stenåldern på Gotland.
Av
HENR. MUNTHE och HANS HANSSON. 1
1. Inledning och historik.
nder revisionsarbeten inom det geologiska kartbladet
"Kappelshamn" å norra Gotland sommaren 1928 upptäckte
jag i en lantbrukaren Gunnar Hellström tillhörig
grusgrop */• km. söder om Gisslause gårdar
i Lärbro socken ett kulturlager, som befanns innehålla smärre
ben av däggdjur och fisk samt slagna ordovic
i s k a f 1 i n t o r, ett material som hitförts med landisen från nordligare
trakter och är rätt vanligt såsom lösa stenar ä Gotland. Benen
visade sig vid senare undersökning hava tillhört säl (enligt doc.
Elias Dahr) och sarv (enligt lektor Olof Hammarsten). Kulturlagret
befanns ligga under ett i medeltal motermäktigt lager av klapperblandat
strandgrus samt vila på grus med karaktären av isälvsgrus,
tillhörande en här i N—S framstrykande liten rullstensäs.
Tubawägning gav rid handen, att strandgrusets yta vid fyndplatsen
ligger 21,5 m. över havet och alltså 1,5 å 2 m. lägre än traktens förut
till c:a 24 m. ö. h. bestämda Litorinagräns (L. G.) 2 Härav var
sannolikt, att strandgruset bildats, innan Litorinahavet under sin
transgression nått upp till L. G. Emellertid lyckades jag icke vid
1 Av föreliggande uppsats äro avdelningarna 1—5, sid. 257—275, författade
av M u n 1 h o och avdelningen 6, sid. 275—284, av II a n s s o n.
2 H e n r. M u n t h e, Studier öfver Gottlands senkvartära historia.
S. G. U., Ser. Ca, N:o 4. 1910. Med engelsk resumé. So kartan, Pl. 3.
17 — Fornvännen t93i).
K.VITTERHETS HIB1
OCH ANTIKVITETSAKABEii
BIBI It

258 Henr. Munthe och Hans Honsson.
den preliminära undersökning av strandgruset, som då företogs,
finna några skal eller andra fossila lämningar, som bevisade detta. 1
Av allt att döma var det funna kulturlagret att till tiden parallellisera
med ett vid Svalings i Gothem, 18 km. sydligare å ön, av extragcologen
Olsson upptäckt och 1911 beskrivet, c:a 7 cm. mäktigt kulturlager,
som befunnits ligga mellan c:a 0,5 m. mäktigt Litorinagrus
och Ancylusgrus. 2 Ytan av denna lagerserie ligger 17, kulturlagret
alltså c:a 16,5 och L. G. i trakten c:a 20 m. ö. b., vadan beloppet av
Litorinahavets transgression upp till L. G- här uppgått till c:a 5 m.,
om man antager, att medelvattenytan vid tiden för kulturlagrets tillkomst
stod c:a 1,5 m. lägre än detta lager.
De spår efter människan, vilka här anträffats, voro enligt av
Olsson (anf. st.) meddelade uppgifter tvåtydligtslagnaflint
o r, flera ben av gråsäl, en svavelkisboll samt stycken
av brungul järnockrahaltig sandsten; vidare några
stenar, vilka antagas möjligen ha bildat en del av golvet i hyddan.
Senare har bland det av Olsson hemförda materialet konstaterats
i understa delen av Litorinagruset, förutom ben av g r å s ä 1, ett
fragment av, enligt Dahrs bestämning, människoskalle 3 samt
nyligen vid slamning av ett prov från kulturlagret nägra skalfragment
av bl. a. två landmollusker, vilka dr Nils Odhner bestämt till
Cepsea (Helix) hortensis och Cochlicopa lubrica.
Litorinagruset innehöll nedtill en hel del skal av sötvattensmollusker,
bland dem Limnsea ovata, BUhynea tentaeulata, Sphserium
corneum och Anodonta, vilka tolkas såsom inkomna sekundärt ur
traktens äldre kalkgyttja, medan i lagrets mitt uppträdde enbart
den i svagt salt vatten levande Neritina fluviatilis forma litoralis
1
Fyndorten demonstrerades av mig samma sommar dels för nämndens
för Gotlandsfondon medlemmar ra. fl. och dels senare för bland andra dr
A. Enqvist, som därvid medtog några då gjorda fynd. Detta omtalas i
Kungl. Vitterhots Historie och Antikvitetsakademiens nyligen utkomna
Årsbok 1929, sid. 30, på följande sätt: "Lärbro s:n, Gislause, En stonåldorsboplats
har upptäckts och besiktigats samt fynd tillvaratagits av
dr Enqvist (inv. 18912)". Att boplatsen 'upptäckts'' av Enqvist är alltså
icko riktigt.
2
A. H j. Olsson, Om do äldsta spåren av människan på Gotland.
G. F. F. 1911.
8
Henr. Munthe, J. E. Hede och G. Lundqvist. Beskrivning
till kartbladet "Slite". S. G. U., Ser. Aa, N:o 169, 1928. So sid. 87.

En ny boplats frän äldre stenåldern pd Gotland. 259
samt i dess övre del enbart skal av de även i fullt salt vatten
levande molluskerna Cardium edule, Mytilus edulis, Macoma (Tallina)
baltica och Hydrobia ulvse. 1
Såsom vi i det följande skola finna, har Gisslauseboplatsen visat
sig vara ojämförligt mycket rikare än Svalingsboplatsen på såväl
ben som slagna flintor, varjämte tillkomma ett par arter landsnäckor
och växter. Detta har nämligen framgått av den undersökning, som
kand. Hansson ooh jag utförde sommaren 1929 med benäget lämnat
anslag från Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien, för
vilket anslag vi härmed anhålla att få frambära vår stora tacksamhet.
2. Undersökningens gång.
Undersökningen verkställdes efter följande plan: gradvis bortschaktning
av det överliggande strandgruset till en areal åt gängen
av c:a en meters längd och 1 /i meters bredd, varefter sållning ägde
rum av det så blottade kulturlagret. Antalet dylika rutor uppgick,
såsom av Hanssons plankarta, fig. 110, framgår, till summa 24, och
arealen av den sålunda blottade delen av kulturlagret utgjorde alltså
c:a 12 kvm., medan kvantiteten av det undersökta kulturlagret, vars
mäktighet växlade mellan ett par cm. och 30 cm., kan uppskattas till
1,2 kbm. Till sist grävdes N och S om grustaget tvenne provgropar
genom strandgruset för att utröna, om kulturlagret fortsatte åt dessa
håll. Detta visade sig vara fallet, men som det ansågs lämpligt att
hava kvar en del av lagret för eventuella framtida demonstrationer,
1 Den intressanta Svalingboplatscn omtalas senare och i enlighet med
Olssons tolkning av bland andra Lithberg (i hans utmärkta arbete
Om Gotlands stenålder 1914), av mig (i Munthe, Hede och von
Post, Gotlands geologi, En översikt. S. G. U., Ser. C, N:o 331, 1925)
samt av Nihlén (i Gotlands stenåldorsboplatser; Kungl. Vitterhets Historie
och Antikvitetsakademiens Handlingar, del 36:3, 1927). Nihlén har emellertid
— vid sitt försök att å den topografiska kartan i skalan 1: 100 000 (fig. 5,
sid. 22) inlägga don dåtida 15,5 m.-kustkonturcn — särskilt inom trakten norr
ut verkställt detta på ett häpnadsväckande nonchalant sätt, i det att linjen
förlagts bl. a. över en punkt, som å kartan har siffran 6,5 m. ö. h. När han
vidare å samma sida säger: "Att så få fynd från detta tidiga skede föreligga,
beror sannolikt på, att de till stor del ligga gömda under Ancylushavets
avlagringar" (kursiverat här), visar han en betänklig brist på geologisk
kunskap.

260 Henr. Munthe och Hans Hansson.
utsträcktes icke utgrävningen till lagrets återstående delar. Efter
flertalet sållningar togos prov av det finare materialet dels i oeh
för slamning i en närliggande kanal för utvinnande av en del smärre
ben m. m., dels för laboratorieundersökningar. Upprepade gånger
sökte jag efter skal i strandgruset, och nu med gynnsamt resultat,
varom mera längre fram.
På Hanssons lott kom vidare upprättandet av en karta i skalan
1: 500 (fig. 109) över fyndplatsen och den närmast angränsande trakten
samt av plan och profil över kulturlagret (fig. 110 och 111), varjämte
i anslutning härtill tubavvägningar ooh fotograferingar verkställdes
av mig. Den närmare bearbetningen av det hopbragta materialet
har under hösten utförts av mig beträffande djur- och växtlämningar
samt av Hansson rörande artefakterna. Härefter har bestämmandet
av däggdjursbenen, bland vilka märktes talrika sådana
av säl, verkställts av doc. Dahr, av fisklämningarna av lektor Hammarsten,
av molluskerna i kulturlagret av dr Odhner samt av en
del smärre förkolnade trädrester av doc. Carl Malmström, för vilka
bestämningar härmed frambäres ett varmt tack.
3. Fyndplatsens läge och lagerföljdens karaktärer.
Fyndplatsens läge i terrängen och relation till L. G. o. s. v. framgår
dels av bilderna fig. 101 och 102 och dels av översiktskartan fig.
103 samt av kartan fig. 104. För dess karaktär mera i detalj redogöres
längre fram.
Fig. 101 visar sålunda den del av den lilla rullstensåsen, vari grustaget
med kulturlagret (den mörka randen upptill i grustaget) är
beläget, och fig. 102 även den bortom åsen varande trakten, inom
vilken L. G. framgår strax nedanför de till höger synliga husen
vid Kumla gård (se kartan).
Närmare belysas dessa förhållanden av översiktskartan, fig. 103, å
vilken är inlagd, förutom fyndorten, dels Litorinagränsen ända från
trakten av Kappelsbamnsvikens södra del i N till Slitetrakten i S,
dels även den sannolika fördelningen mellan land och vatten vid
liden för kulturlagrets tillkomst. Vid inläggandet av denna senare
kurva har jag utgått ifrån den lägst liggande delen av kulturlagret
(c:a 19,5 m. ö. h.) samt vidare förutsatt, att Baltikums strand dä
vid medelvnttenslånd låg 1,5 m. lägre än denna nivå, alltså vid c:a

I.ti ny boplats från äldre stenåldern pd Gotland. 261
18 m. ö. h. här och, på grund av den olikformiga landhöjningen,
gradvis något högre resp. lägre N resp. S ut. Av det anförda
framgår, att beloppet av Litorinahavets transgression efter kulturlagrets
tillkomst här varit c:a 6 m. mot 5 in. vid Svalings. Denna
Baltikums nivå vid tiden för Gisslauseboplatsens tillkomst beteck-
Mmitlir toto. 19211.
Fig. 101. RuUstensasen med grustaget sedd från öster. Don mörka randen i
grustaget = kulturlagret.
nas med G. G. (= Gisslause-gränsen). Tilläggas må, att G. G.
ligger vid c:a 48 % av Ancylusgränsen (A. G.), som i trakten av
Gisslause befinner sig c:a 38 m. ö. b. (se kartan, fig. 104).
Den antagna 18 m.-kurvan är att anse såsom den ungefärliga
m a x i ui i n i v å n för Baltikums stånd vid tiden ifråga, i det att
stranden givetvis kan ha legat längre ned. Tidigare låg Ancylussjöns
strand f. ö. ännu lägre, eller måhända vid blott omkring 30
ä 20 %'• av A. G., vilket bevisas därav, att myravlagringar, t. ex.
kalkgyttja, som bildats i äldre insjöar å ön vid dessa låga nivåer,
överlagras av det senare transgredierande Litorinahavets avlagrin-

262 Henr. Munthe och Hann Hansson.
gar. (So t. ex. Munthe, anf. st. 1925, diagrammet, Tavl. 7, och 1928,
sid. 75—76 och 78.) I den insjö, vilken, såsom kartorna visa, upptog
området något norr om Gisslause, finnes (enligt A. Hj. Olssons
dagbok för 24 aug. 1911) under den c:a 0,4 m. mäktiga torven ett
Litorinaskikt på kalkgyttja, som i sin tur vilar på Ancyluslera.
Gränsen mellan dessa båda sistnämnda bildningar ligger här vid
Munthe toto. l«29.
Fig. 102. I förgrunden L. G., i mcllangrundon rullstensasen mod grustaget
och i bakgrunden L. G. litet hitora den längst At höger synliga Kumlagården.
G. G:s nivå eller c:a 18 m. ö. b., enär jordytan, såsom kartan, hg.
104, visar, befinner sig 18,3 m. ö. li.
För att ytterligare belysa relationen mellan boplatsens läge, L. G.
och G. G. hava dessa inlagts å sistnämnda karta i dubbla skalan
mot den å fig. 103. Härigenom hava kunnat medtagas en del nyavvägda
punkter, för vilka plats icke funnits å denna senare. Även
Ancylusgränsen (A. G.) är inlagd å denna karta i större skala.
Av kartan fig. 103 framgår bland annat, att under boplatstiden ett
brett sund förefanns mellan Kappelshamnsviken i norr och Vägomeviken
i söder, samt av de båda kartorna, att en vik söder ifrån sträckte

En ny boplats frän äldre stenåldern på Gotland. 263
li-;. •'feft^Kapp.
Fig. 103. Översiktskarta visande Gisslauseboplatsens läge (•), Baltikums
sannolika kustlinje vid boplatstidon (G. G.), ^Litorinahavets senare nådda
maximigräns (L. G.) och, det finstreckade, insjön under boplatstiden. Höjdoeh
djupsiffror i meter. — Skala 1:100 000.

264 Hem: Munthe och Hans Hansson.
sig upp väster om boplatsen, varemot Baltikum i norr varit avstängt
från densamma. Oaktat ett mindre område öster om denna ligger
något under 18 m.-kurvan, torde rullstensåsen med boplatsen vid
tiden ifråga ha hindrat vikens inträngande dit, och den svacka, som
nu finnes vid kanalen genom åsen litet N om boplatsen, har tvivels-
Fig. 104. Något mera detaljerad karta över Gisslauscboplatscn med omnejd.
Körande beteckningarna so under fig. 103. ••• = Ancylussjöns maximigräns
(A. G.). — Skala 1:50,000.
utan uppkommit genom erosion av vattnet från insjön i N, som här
tog sitt avlopp dels före Litorinahavets transgression
och dels efter sedan Litorinahavets regression
senare nått längre nor än den då uppkommande
yngre sjöns yta.
Om vi nu övergå till fyndplatsens karaktär nå g o .t
mera i detalj, så kan denna, såsom f. ö. redan i inledningen
antytts, sägas vara följande. Underst i grustaget träffas (se fig.

En ny hoplat» från äldre stenåldtm på Gotland. 265
105) ytan av den lilla r u 11 s t e n s å s e n, vars övre del (c) blottats
till högst omkring 1 m. Detta grus, vilket här liksom strandgruset
(a) ovan kulturlagret (b) till allra största delen består av kalkstensmaterial,
är jämförelsevis väl rundat och jämngrovt, i genomskärning
vanligen växlande mellan 1 och 0,5 cm., vartill kommer
en kvantitativt obetydlig procent grovsand. Däremot saknas alldeles
Mnnlhe loin. 1920.
Fig. 105 visande lagoi följden inom grustagets östra del. a = "Litorinagrus";
b = kulturlagret; c = rullstensgrus; under detta rasat material.
klappersten. Fig. 106 och 107 giva en antydan om utseendet hos detta
lager (c). Det hela är starkt förorenat av sekundärt utfälld kolsyrad
kalk, som ibland sammanhåller gruset till ett konglomerat.
I detta grus hava inga som helst lämningar av skal, ben, artefakter
o. s. v. kunnat upptäckas, varför liksom av materialets natur ett
otvivelaktigt isälvsgrus föreligger. Här saknas alltså, i motsats
till vad vi sett fallet vara i Svalingsprofilen, Ancylusgrus under
kulturlagret. Om sådant funnits, har det blivit senare bortspolat
av vågorna under Ancybissjöns nivåförskjutningar.
Komma vi så till kulturlagret (lag. b å fig. 105 ooh 107).

266 Henr. Munthe och Hans Hansson.
Detta, vars mäktighet, som nämnts, växlar mellan c:a 30 och ett par
cm., utgöres i huvudsak av med grovsand blandad aska, kol och förkolnat
trä m. m., vari lågo inbäddade bl. a. talrika säl- och fiskben
samt molluskskal och slagna flintstycken. 1 Vidare märkas något grus
samt där och var klapperstenar av ända till en å två dm. i genomskärning.
Dessa senare få antagas vara frän en närliggande strand
Fig. 106. Rullstensgruset, kulturlagrcts direkta underlag (c), Gisslauscprofilen.
Naturlig storlek.
hitförda av människor, enär kulturlagret icke blivit omlagrat av
vågorna, vilka i motsatt fall skulle ha uppkastat stenarna. Ingenstädes
iakttogs emellertid med säkerhet, att dessa senare hade ett
sådant läge, alt de kunde antagas ha tjänstgjort säsom härdar,
möjligen däremot såsom et I golvartat underlag, i det att desamma gåvo
större stadga åt "golvet", än vad det jämngrova, klapperfria isälvsgrnset
kunde göra (jämför fig. 106).
i Blott ett bearbetat föremål av r s t c n'' har träffats (se Hanssons
fig. 112 a). Materialet är en finkornig (enligt dr Harald Johansson
olivinförande) d i a b a s, som icko visar spår av glueialrcpiiing utan otvivelaktigt
är slipad av människas.

En ny hoplats från äldre stenåldern pä Gotland. 267
Såsom särskilt den av Hansson meddelade profilen visar, ligger
kulturlagret mantelformigt på den välvda åsens yta, vilken i sidled
starkare avfaller åt både Ö och V. Kulturlagrets uppträdande i
profilen, sedan en del av utgrävningen utförts, framgår av fig. 105
och 107.
Munthe toto. UN,
I ig. 107. Detalj från Gisslausoprofilens södra del. a = "Litorinagrus" mod
klapper; b = kulturlagret; c = rullstcnsgrusets översta del.
Till de i kulturlagret anträffade lämningarna av djur ooh växter
återkommer jag, sedan en närmare beskrivning lämnats över det
på detsamma liggande strandgruslagret (a).
Detta, vars mäktighet växlar mellan c:a 1,2 m. (å åsens krön)
och c:a 1 ni. (nedtill å åsens östra sida), utgöres av mer eller mindre
rundat grus, mellanlagrat av grovsand i växlande mängd, samt av
flata klapperstenar av en storlek, som kan sägas växla mellan några
om. och c:a en dm., ibland mera. Lagrets närmare utseende framgår
av fig. 107, som f. ö. visar, att klappern i regeln ligger inbäddad
med flatsidorna närmclsevis parallellt med åsens yta, vilket för-

268 Henr. Munthe och Hans Hansson.
länar lagret en, om också i allmänhet svag, konkordant lagring, som,
i likhet med kulturlagret och dess underlag, mestadels stupar svagt
ut åt åsens sidor. Ingenstädes iakttogs någon rubbning av eller
åverkan å strandgruset efter dess tillkomst, varför detsamma utan
all fråga ligger i primärt läge på kulturlagret.
Strandgruset saknar upptill men blir neråt allt rikare på senare
utfälld kolsyrad kalk. Högst upp är det uppblandat med mylla,
som f. ö. bildar markens ytlager, och här och var märkes mylla kring
de mer eller mindre talrika rötter, som nedträngt ooh delvis ännu
nedtränga i och genom gruset.
Efter rätt mycket sökande lyckades jag i strandgruset finna ett
antal skal av snäckorna Neritina fluviatilis forma litoralis Linné
Fig. 108i = Neritina
fluviatilis f. litoralis.
• *
Fig. 108s = Limnsea ovata f. baltica.
IO81 ur Litorinalager och IO82 ur Ancyluslager
å Gotland. (Från Munthe, 1910.)
— fig. IO81 — samt Limnsea ovata forma baltica Linné — fig. IO82.
Till betydelsen härav återkommer jag längre fram. Flertalet skal
träffades på c:a 0,3—0,4 m. djup under lagrets yta, sällsynta sädana
ner till 0,5 ä 0,6 m. djup. Limnseans skal äro i regeln, i motsats till
den mera tjockskaliga och resistenta Neritinam, mycket sköra (delvis
urlakade) och fragmentariska.
4. Kulturlagrets innehåll av djur- och växtlämningar samt
dessas betydelse.
Genom sållning och slamning samt senare urplockning hava lämningar
av följande djur- och växtarter konstaterats i kulturlagret.
Mycket talrika halvstora och smärre ben av säl, bland vilka åtminstone
ett par, enligt Dahr, hava tillhört gråsäl (Halicharus
grypus Fabricius). Han anser sannolikt, att även en mindre art
är företrädd, antingen knubbsäl (Phoca vitulina Fabricius)
eller vikares äl (Phoca hispida Flower), men har ännu icke

En ny boplats från äldre stenåldern på Gotland. 269
kunnat säkert avgöra detta. 1 Anmärkningsvärt nog har Dahr ej funnit
något ben, som tyder på närvaron av grönlandssäl (Phoca
granlandica Muller), ehuru denna (liksom f. ö. gråsäl och vikaresäl)
förut är träffad å Gotland bl. a. i talrika exemplar i kulturlager
från gånggriftstid särskilt å Stora Karlsö (Pira, anf. st. 1926).
Bland det övriga benmaterialet från Gisslause har Dahr konstaterat
tillvaron av hare (Lepus timidus Linné) i tre prov, en art
som förut är träffad i lager från gånggriftstid vid Gullrum, samt troligen
av rådjur (Capreolus capreolus Linné), detta sannolikare
än av get eller får, vilka närmast skulle kunna ifrågasättas. Emellertid
föreligger blott ett ben, som f. ö. är illa medfaret och därför
icke visar tillräckligt säkra karaktärer för en definitiv bestämning.
Av rådjur äro inga fossila lämningar förut funna å Gotland. Slutligen
föreligga från tre prov ben av fågel, vilka dock icke tillåtit
närmare bestämning. Möjligen härröra de enligt Dahr från
s k r a k e? (Mergus sp.), av vilken ej heller några fossila fynd förut
äro kända från Gotland.
En mängd kotor och mindre ben samt några tänder av fiskar.
Med ledning av tänderna har Hammarsten kunnat påvisa, förutom
sarv (Leuciscus erythrophtalmus Linné), av vilken art, såsom
ovan nämnts, träffades lämningar redan 1928, mört (Leuciscus
rutilus Linné) samt gädda (Esox lucius L inne).
Tämligen talrika, mestadels fragmentariska skal av landsnäckor,
vilka enligt Odhner tillhört Cepeea (Helix) hortensis M111 -
ler) och Eulota (Helix) fruticum (Linné). Vidare har i kulturlagret
såsom en stor sällsynthet träffats ett skal samt ett par lock
av den övervägande i sött vatten levande snäckan BUhynea tentaeulata
Linn é.
1 A priori är det sannolikt, att lämningarna tillhöra vikaren, alldenstund
hittills inga sådana av knubbsäl äro träffade å ön, icke ens i de på sälben
så rika och väl undersökta kulturlagron å St. Karlsö. (Se Adolf Pira,
On Bone Doposits in the Cave "Stora Förvar" on the Isle of Stora Karlsö,
Sweden. Acta zoologiea, B 7, Stockholm, 1926.) E. Nordenskiölds med reservation
meddelade uppgift (i Erland Nordenskiöld, Bensamling
från stenåldersboplats på Gotland . K. Vitt. Hist. och Antikv.-akad:s
Månadsblad, Bd 10, 1900) om förekomsten av knubbsäl vid Gullrum ansåg
Hedell (enligt brev till mig 1909) vara felaktig, möjligen med undantag av
ett enda. hen.

270 Henr. Munthe och Hans Hansson.
Bestämbara växter äro företrädda genom spridda kluvna hasselnötter
(Corylus avellana Linné) samt, enligt Malmström,
smärre förkolnade fragment av t a 11 (Pinus silvestris Linné) och
av lövträd, som dock ej kunnat bestämmas.
En av dr Gunnar Assarsson å ett prov från kulturlagret företagen
undersökning på pollen gav däremot negativt resultat.
För att få en föreställning om en del djur- och växtlämningars
uppträdande inom nägra bland rutorna har följande tabell uppgjorts.
De med ( ) försedda rutbeteckningarna angiva, att undersökningen
varit mindre detaljerad än i fråga om de övriga.
A,
B,
B,

En ny boplats frän äldre stenåldern på Gotland. 271
Genom äldre undersökningar veta vi, att tall och hassel hade invandrat
till Gotland före Ancylussjöns transgressions-maximum,
varför deras närvaro i kulturlagret icke innebär något överraskande.
Nötterna hava tydligtvis tjänat stenåldersfolket till föda.
Detsamma har möjligen varit fallet med de båda stora landmolluskerna,
av vilka Cepsea hortensis invandrat till ön redan under
Ancylustiden (Munthe, anf. st. 1910) och Eulota fruticum troligen
under samma tid, i det att den nyligen är funnen i kalktuff under
Litorina-gränsvallen i Fröjel. 1
De få resterna av sötvattensmollusken BUhynea tentaeulata härstamma
antingen från äldre myravlagringar, en lokal insjö, Ancylussjön
eller frän Baltikums övergång mellan denna sistnämnda
och Litorinahavet, vilket bland dessa många alternativ kan icke
avgöras. (Se dock längre fram.)
Även g r å s ä 1 e n, som jagades av stenåldersfolket och sannolikt
utgjorde dess väsentligaste animaliska föda samt f. ö. tagits i anspråk
för en del andra ändamål, bl. a., säsom i Hanssons redogörelse
visas, till redskap, uppträdde redan i Ancylussjön, vilket
ett fynd i Uppland visar. 2 Arten har fortlevat i Litorinahavet, där
den, åtminstone tidvis, var mycket allmän, 3 liksom den ännu fortlever
i Baltikum.
Av ett jämförelsevis stort intresse äro lämningarna i kulturlagret
vid Gisslause av de tre fiskarterna sarv, mört och
gädda. De äro nämligen sötvattensfiskar, vilka säkerligen levat
redan i Ancylussjön och sedan förmått ackommodera sig i det gradvis
allt saltare Litorinahavets vatten, med undantag troligen för
sarven.
I nutiden leva de alla tre' i sött vatten, gäddan och mörten inom
bl. a. en stor del av Sverige, medan sarven icke går nordligare än
'Henr. Munthe (J. E. Hede och L. von Post), Beskrivning till
kartbladet "Hemse". S. G. U., Ser. Aa, N:o 164, 1927.
2
II c n r. Munthe, Om fyndet av gråsäl i Ancyluslera vid Skattmansö
i Upland. G. F. F., Bd 17, 1895.
8
Pira (1926) har sålunda påvisat lämningar av talrika exemplar i kulturlager
från gånggriftstid o. s. v. i grottan "Stora Förvar" å Stora Karlsö
vid Gotland.
4
Enligt W. Lilljeborg, Sveriges och Norges Fauna. Fiskarne II—III.
Upsala, 1891.

272 Hem: Munthe och Hans Hansson.
till sydöstra Dalarna och Hudiksvallstrakten. I Baltikum, där de
synas uppträda blott nära kusterna, går gäddan ner till Blekinge
och nordöstra Skåne (utanför vattendragens mynningar), där ytsalthalten
är c:a 0,75 %. I Randersf jorden i östra Jutland lever
den i vatten med en ytsalthalt av högst c:a 0,8 %. 1 Mörten går mot
söder till Smälandskusten, där ytsalthalten torde uppgå till c:a 0,7
%, och i Randersf jorden lever den även i vatten av 0,8—1,0 % salt.
Sarven går i Baltikum sydligast till Sörmlands skärgård ooh lever
även i Randersf jorden vid en ytsalthalt av c:a 0,6 resp. 0,5 %.
Enligt Lindström 2 skall sarven en gång vara funnen i havet utanför
Gotlands kust.
Såsom fossila äro de nämnda fiskarna funna bl. a. i följande
lager 3 : gäddan i suprabaltiska senglaciala men även yngre lager
i Skåne, dessutom, liksom mörten, i Litorinalager och, allmännare,
i därmed samtida kultur lager flerstädes i Södra Sverige; sarven åter
är förut funnen endast i kulturlager från Litorinatiden (Äloppe i
Uppland) och senare (i Björkölager).
Av det sagda är sannolikt, att åtminstone sarven av Gisslausefolket
hämtats antingen ur en lokal insjö, ur Ancylussjön eller nr
Baltikums övergångsstadium mellan denna senare och Litorinahavet.
Av skäl, som jag längre fram skall anföra, torde man böra räkna
blott med det första och sista alternativet. Däremot torde det vara
alldeles uteslutet, att sarven av Gisslausefolket fångats i Litorinahavet
under något skede med större salthalt, dels emedan
inga lämningar av densamma träffats i Litorinalager, dels även och
framför allt av dess nutida utbredning, medan det motsatta kan
tänkas ha varit fallet beträffande gäddan och mörten samt f. ö. gråsälen
1 . Och att Baltikum under Gisslausetiden icke haft någon
vidare salthalt, därför har man ett indirekt stöd i kulturlagrets
avsaknad av varje spår av marina fiskarter, t. ex. torsk, som i Litorinatidens
kulturlager rätt ofta är representerad av otoliler o. s. v.
Uppenbart är, att även de tre fiskarterna tjänat Gisslausefolket
i Enligt A. C. Johansen, Randers Fjords Naturhistorie. Köbenhavn,
1918.
2
G. Lindström, Om Gollands fiskar. Gotlands Hushållningssällskaps
årsberättelse, 1866.
8
Enligt Sven Ekman, Djurvärldens utbredningshistoria pä skandinaviska
halvön. 1922, sid. 496.

En ny boplats frän äldre stenåldern på Gotland. 273
som föda, och då så har varit fallet även med hare, rådjur (?) och
fågel, kan man säga, att dess "matsedel" icke varit dålig.
Vi övergå nu till frågan om det på kulturlagret liggande str an dgruslagret,
vars fossila fauna är av stort intresse, enär i detsamma
icke träffats några skal av rent marina mollusker utan
endast av de tvenne förut omnämnda, nu även i svagt salt vatten
levande formerna Neritina fluviatilis forma litoralis samt Limnsea
ovata forma baltica. Av dessa lever 1 den förra vid Baltikums stränder
från och med Ulfön i Bottenhavet med c:a 0,4 % ytsalthalt och ner
till Wismarbukten samt f. ö. i Öresund till Landskrona, inom de
båda sistnämnda områdena med en ytsalthalt av c:a 2,2 %. I Randersfjorden
lever den, enl. Johansen, anf. st., i vatten av högst
c:a 1,5 % salthalt. Den är här småväxt [maximilängd 7,4 mm.,
(1. v. s. något kortare än de längsta, som funnits i Litorinalager å
Gotland och nå c:a 8,2 mm. i längd (Munthe, anf. st, 1910)]. Formen
är allmän i Gotlands Litorinalager, bl. a. uppe i gränsvallen,
och är f. ö. jämte Limnsea ovata forma baltica den allmännaste mollusken
å stenar vid Gotlands nutida stränder. Neritinan har levat
vid Gotland under hela Litorinatiden och senare."
Även Limnsea ovata forma baltica, vilken var Ancylussjöns allmännaste
mollusk, har i nutiden en vidsträckt utbredning utmed
Baltikums stränder, eller från Bottenviken med c:a 0,3 % ytsalthalt
mot söder till Rrigen med ytsalthalten 0,8 %\ och f. ö. till Malmö
med ytsalthalten 1,0 å 1,1 %.' I Randersf jorden fördrar den en
största ytsalthalt av 0,8 %.
1 Se II o n r. M u n t h c, Preliminary Report on the Physical Geography
of the Litorina-Sea. Bull. Geol. Inst. ot Upsala, N:o 3. Vol. II. 1694.
2 Anmärkningsvärt är, att densamma (eller kanske snarare den i sött
vatten levande huvudformen JV. fluviatilis?) uppgives av Friedr. Schmidt
(Einigo Mittheil. ii. d. gogenwärtigen Kenntnis d. glazialen und postglazialen
Bildungen im silurischen Gebiet von Ehstland, Oesel und Ingermanland.
Z. d. deutschen geol. Gesolls., Bd 36. Berlin 1884) vara funnen i Ancylusavlagringar
i östersjöprovinserna. Enär jag aldrig träffat den i Gotlands
väl undersökta motsvarande bildningar lika litet som i svenska fastlandets,
kan man förmoda, att den i Östersjöprovinserna inkommit i Ancyluslager
sekundärt antingen från rinnande vatten (huvudformen) eller från
Litorinalager, som uppblandats med förstörda Ancyluslager. I ett senare
arbete av Schmidt (Blicko auf dio Geologio von Estland und Oesel. Reval
1885), upptages f. ö. icke Neritina bland Ancylusbildningarnas fossil.
18 — Fornvännen 1930.

274 Henr. Munthe och Hans Hansson.
I motsats till Neritinan och de i Baltikums Litorinalager relativt
småväxta marina molluskerna: Litorina litorea, L. rudis var. tenebrosa,
Rissoa-arter, Hydrobia ulvse, Scrobicularia piperata, Mytilus
edulis, Macoma (Tellina) baltica och Cardium edule, har Limnaean
icke levat i dot egentliga Litorinahavet under dess saltare skeden
med maximum c:a 1,4 % salt vid Gotland, varemot den ungefär
vid bronsålderns början, när salthalten minskats till c:a 1 % vid
Gotland, åter uppträdde där (Munthe, anf. st., 1910). Skedet därifrån
ooh framemot nutiden har därför blivit benämnt "Limnaealiden".
5. Kulturlagrets geologiska ålder.
Av det anförda är alliså uppenbart, att salthalten i Baltikum vid
tiden för strandgrusets bildning kan ha varit jämförlig med den,
som rådde vid Limnasatidens början eller senare och i så fall ännu
lägre. Elt dylikt skede med marint inslag har givetvis funnits även
vid övergången mellan Ancylussjöns söta och Litorinahavets tämligen
salta vatten, och Neritinans samt Limnseans närvaro 1 strandgruset
visar på, att det är till ett sådant skede, men före de rent
marina formernas uppträdande, man har att förlägga strandgrusets
bildning. Härmed synes alltså kulturlagrets geologiska
minimiålder vara fastställd, och de i detsamma funna
fiskarna och salarna torde därför kunna antagas vara fångade i
Ancylussjön under dess senaste del eller sannolikare i Baltikums
svagt salta vatten och väl närmast i den vik, som upptog området
väster om fyndplatsen. (Se kartorna, fig. 103 och 104.) Fiskarna kunna
dock även tänkas vara fångade i insjön norr om Gisslause, och
detsamma kan vara fallet med Bithynean, som emellertid då liksom
i nutiden kunnat resp. kan fördraga svagt salt vatten, i det att den i
Baltikum går åtminstone ner till Blekingekusten och därför lika
väl kan ha tagits ur Baltikum.
Enär överensstämmelsen med Svalingsfyndorten är påfallande
stor i det avseendet, att, såsom visats, Neritinan där uppträder i
mitten av det på kulturlagret liggande strandgruset, rent marina
skal åter först i dettas övre del, synes detta kulturlager vara ungefär
samtidigt med det vid Gisslause. För övrigt pekar ju det
kulturlagret underliggande Ancybisgruset vid Svalings direkt på

En ny boplats frän äldre stenåldern på Gotland. 275
ii ven detta kulturlagers tillkomst före eller vid övergången mellan
Ancylus- och Litorinatid, vartill kommer, att beloppet av Litorinahavets
transgression efter kulturlagrens tillkomst är ungefär detsamma
som vid Gisslause. Denna transgression kan antagas ha
fortskridit allt långsammare upp emot L. G., och man torde därför
kunna datera kulturlagren ifråga till minst 7,000 år före vår tid,
ifall, såsom sannolikt är, L. G:s uppkomst ligger c:a 6,500 år tillbaka
i (iden. (Jämför Munthe, anf. st., 1925, diagrammet, Tavl.
7, där även ett tecken för Svalingsboplatsen är utsatt i kurvsystemet.)
Såsom av Hanssons följande utredning framgår, motsäga de arkeologiska
fynden icke min här framlagda åldersbestämning, även
om de icke giva något direkt bevis för densamma.
Till sist förtjänar framhållas, att det instängda läge, som Gisslause
fyndorten intagit, förklarar kullurlagrets bibehållande under
Baltikums senare stigning upp till L. G., då bl. a. den förut omnämnda
insjön N ut "dränktes" av Litorinahavet. Det vill synas,
som om härvid särskilt närvaron av klappern i strandgruset på
kulturlagret enklast förklaras därmed, att densamma transporterats
i huvudsak från oeh utmed lägre delen av den kalkstensklint,
som anstår söder ut. En del av det finare materialet åter leder
otvivelaktigt sitt ursprung frän rullstensåsens övre delar.
Från den avsevärda tidrymd, som representeras av Litorinahavets
senare transgressionsskede, stillestånd vid L. G. och regression till
boplatsnivån, föreligga, såsom nämnts, inga marina skal ens i
strandgrusets översta delar. Orsaken härtill är att söka antingen
däruti, att villkoren för en sådan inlagring här icke varit för handen,
eller också i att eventuellt förefintliga sådana skalförande lager
blivit under regressionen bortsköljda från lokalen.
6. Detaljbeskrivning av boplatsen samt kulturlagrcts innehåll
av artefakter.
Som ovan framhållits, ligger boplatsen V» km. S om Gisslause
gårdar. Den grusgrop, som här upptagils, har förstört en del av
kulturlagret, men därigenom har också dettas upptäckt möjliggjorts.
För de närmaste omgivningarnas karaktär har i det föregående redogjorts,
och kartan fig. 109 lämnar ytterligare upplysningar därom.

276 Henr. Munthe och Hans Hansson.
Även för undersökningens allmänna gång har ovan redogjorts.
Den inskränktes i huvudsak, som av planen fig. 110 synes, till området
för ooh närmast omkring grusgropen. Härav framgick, att
kulturlagret slutade i rutorna Hi och Ri, och att dess östra begräns-
Fig. 109. Karta över stcnåldorsboplatson vid Gisslause. Uppmälning av
Hans Hansson 1929.
ningslinje således följer åsens kant åt detta håll. Av undersökningens
utsträckning till rutan D6, där kulturlagret praktiskt taget
upphörde, framgick, att det åt väster icke sträckt sig långt över
åsens krön, som vid den tid, boplatsen tagits i bruk, låg ungefär
1 m. lägre än nu. Dess utsträckning i ö—V kan knappast ha
överstigit 6 m. Hur stor utbredning dot haft i N—S:lig riktning
är f. n. omöjligt att avgöra, men då de båda provgroparna gåvo fynd,

En ny boplats från äldre stenåldern pd Gotland. •ill
och avståndet mellan dem är 12 m., ger den uppgiften sig själv, att
boplatsen sträckt sig över en areal av minst 72 kvm.
Angående kulturlagrets mäktighet hänvisas till profilen Ai—Hi
(fig. 111) och nedanstående tabell, som även upptar den ungefärliga
förekomsten av flinta och ben.
A,
B,
15.
0,
0,
C, + ,
D,
D,
Kutbetockiiiiig
D,+,
B,
B,
F, .
V*
»i
•I,
M.
N,
O,
1>,
n.
\\ pl gr. till E,
Knlturlagrets
mäktighet
5
10—30
10
20-30
5-10
3—5
20
5-10
3-5
2—4
5-10
5
6—10
10
5
2-5
5
5-30
15—30
10-15
2-10
5
Fornsaksformerna. 1
Ungefärligt antal
flinta
3
25
80
20
40
15
20
30
10
1
15
20
10
1
10
20
30
15
5
däggdjurslien
15
30
40
125
15
15
50
25
10
10
20
40
10
7
5
70
30
30
2
40
320 589
Materialet till de redskap, med vilka Gisslausefolket fått nöja
sig, utgöres framför allt av flint a, varav något över 300 stycken
upptagits. 1 tre fall har kvarts fått ersätta flintan, och av "s t e n"
har endast ett bearbetat föremål kunnat iakttagas. Fem, möjligen
sex små benspetsar fullständiga listan över Gisslauseboplatsens
i Fyndet har i Statens Historiska Museum fått invcnlarionr 19178.

278 Henr. Munthe och Hans Hansson.
redskapsförråd, men det är, såsom nedan skall visas, möjligt att
åtminstone ange ett fall, där trä med ganska stor sannolikhet fått
ersätta benet. Inga spär av keramik träffades.
Furemål av flinta. I jämförelse med Sydskandinaviens flintrika
trakter blir kanske icke boplatsens rikedom på flinta och fattigdom
•
ProvorOfiZ
Fig, 110. Stenåldershoplatsen vid Gisslause. Plan av utgrävningen 1929.
på övriga redskapsformer så påfallande. Men för Gotlands vidkommande
är förhållandet värt att beaktas. Här förekommer nämligen
icke flinta i primärt läge; det material, man haft att tillgå,
utgöres, som förut påpekats, av med landisen hitfört ordovicisk
flinte av gråaktig färg. Gisslausefolket synes ej heller ha sparat
sig någon möda, då det gällde att leta reda på de obetydliga flintstycken,
som lågo spridda över markerna. Och det är mot hakgrunden
härav, man har att se de små och förkrympta redskapsformer,
som utgöra de tidigaste vittnena om mänsklig odling på

En ny boplats frän äldre stenåldern på Gotland. 279
Gotland. Detta förhållande kommer närmare att framgå av den
följande redogörelsen, där jag, så långt det varit möjligt, försökt att
ordna materialet i det typschema, som byggts upp efter fynden i
flintrikare trakter av Norden. Det har då visat sig, att det är få
flintor, som verkligen låla en sådan typologisering, och att, där
detta varit möjligt, man likväl måste räkna med sannolikheten av,
att ett och annat exemplar haft tillfälligheten att tacka för sin formgivning.
Huvudparten av det upptagna materialet kan karakteriseras som
avfall, varför man får antaga, att tillverkningen försiggått på
platsen.
Fig. 111. Profil genom boplatsen vid Gisslause.
En del av flintstyckena visa inga eller obetydliga spår av att
ha varit i beröring med slagstenen. Do få uppfattas som hopsamlat
råmaterial avsett för bearbetning eller förkastat som odugligt därtill.
Andra ha, ehuru icke utbildade till typiska och enhetliga former,
likväl genom enkel tillslagning blivit försedda med egg. Några
bland dem äro att räkna till de största flintor, som upptogos på boplatsen;
så hade ett stycke måtten 4,5 X 3,5 X 3,5 cm. Här skall
f. ö. blott nämnas de ganska rikligt förekommande långsmala flintorna
med en egg i längdriktningen. Även de höra till de största
på boplatsen funna flintorna, och det största bland dessa stycken
mätte 6 X 4,8 X 1 cm. I tvärgenomskärning få de en trekantig
form. Den eggen motstående sidan bildas alltid av flintstyckets
ursprungliga yta. Härigenom stå de en del av de största spånorna
nära, och de ha väl också tjänat samma ändamål som dessa.
Då de två ovan nämnda flintstyckena äro de största, som funnos
på boplatsen, kan man knappast vänta sig att här påträffa vare sig
skiv- eller kärnyxor. De äro ej heller förut i något exemplar funna
på Gotland.

280 Henr. Munthe och Hans Hansson.
Av kärnor upptogos allt som allt fyra stycken, varav två med
mått, som motsvara de största spånornas. Båda ha tagits så obetydligt
i bruk, att man endast med tvekan kan beteckna dem som
kärnor. Däremot visa de båda andra, hur väl ett flintstycke utnyttjats,
då man kommit över ett stycke av gott material. Den ena
mäter något över, den andra något under 2 cm. (fig. 112:g). Dylika
små kärnor äro kända även från Norge. 1
M*ll
i Wem.
Fig. 112. Artefakter funna i kulturlagret vid Gisslause. 2 /.i. (a av diabas;
b—h samt k av flinta; j av kvarts; 1—n av ben.)
Som spånor kunna karakteriseras ett antal flintor mellan 1,5
och 4,5 cm. i längd. Jämför man dem med på andra håll i Norden
funna, finner man, att de äro synnerligen små och obetydliga. Fleekkerne
i skaldyngerne mäta ofta 15 å 20 cm. Enqvist 2 anger den
vanliga längden för de på Orust och Tjörn på Ertebölle-Lihult-tidens
boplatser funna till omkring 10 cm. Något annorlunda förhålla sig
däremot spånorna i Svärdborgfyndet. Flortalet mäta ej mer än
mellan 5 och 2 cm. i längd, ehuru större med tydliga spår av att ha
i Se A. W. Brogger, Vistelundot. Stavanger 1908, Pl. 111:31.
2
So Arvid Enqvist, Stonåldorsbcbyggclsen på Orust och Tjörn.
Uppsala 1922, sid. 15.

En ny hoplats frän äldre stenåldern pä Gottand. 281
varit använda finnas. De mindre, som ha skarpa och friska eggar,
ha tjänat som ämnen till de på boplatsen rikligt förekommande mikroliterna.
1
Ser man närmare på det tiotal större spånor, som ingå i Gisslausefyndet,
finner man, att endast ett par stycken ha båda sidorna
utbildade till egg, under det att de flesta äro eneggade med motsatta
sidan bildad av flintstyckets ursprungliga yttersida. De flesta
ha väl bevarad slagbula. Två stycken äro avbrutna. En annan
visar tydliga märken av att ha använts som kniv eller skrapa (fig.
112: b), ändamål som helt visst också de övriga tjänat.
Skrapor och knivar i egentlig mening saknas.
Vad de mindre, i allmänhet ett par cm. länga och något över 0,5
cm. breda spånorna beträffar, är det föga troligt, att de fått göra
samma tjänst (fig. 112: f). Att de icke kunna hänföras till flisor
och avfall, visa de båda små kärnorna, varav tydligt framgår, att
man bemödat sig om att få fram dessa små spånor, som knappast
kunna vara ägnade för annat ändamål än som skärpor till fångstredskap
av ett eller annat slag. Det ligger då närmast till hands
att sätta dem i samband med fågelpilarna; ty det är icke på grund
av deras obetydliga grovlek och därav följande ringa styrka troligt,
atl de varit skattade var för sig och fått tjänstgöra som pilspetsar,
vartill deras form i allmänhet ej heller gör dem lämpade.
Visserligen ha varken här eller förut annorstädes på Gotland fågelpilar
blivit funna, men detta bör ju icke utesluta, att man i stället
för ben av en eller annan orsak, exempelvis avsaknaden av lämpligt
material för dessa ofta kraftigt tilltagna redskap, använt ett förgängligare
material, t. ex. trä av fur eller liassel, varav, såsom visats,
lämningar träffats i kulturlagret.
Som p i 1- eller spjutspetsar kunna de i fig. 112 c, d, e, j och
k avbildade föremålen anses.
c visar åtminstone en avlägsen likhet med en tvärpil; enbart
som ett brottstycke av en spån kan den i varje fall icke betraktas.
Tvärpilen är icke känd från Gotland annat än i ett obetydligt
exemplar från Gullrum (Lithberg, anf. st, 1914, sid. 63).
Huruvida d utgör en med avsikt till formad pilspets är ovisst.
'K. Friis Johansen, En Boplads fra den eeldste Stenålder i Svierdborg
Mose. Aarböger, Köbenhavn 1919, sid. 136 orh 138 ff.

282 Hem: Munthe och Hans Hansson.
e är väl närmast att anse som bladformig pilspets. (Jfr Enqvist,
anf. st., 1922, Pl. VII, fig. 78.) Hit kan också ett par av kvarts
tillverkade spetsar räknas (j). Den avbildade mäter i tvärgenomskärning
vid basen 0,7 cm. Här kan anmärkas, att en liknande
spets i flinla ookså är funnen på den vid 100—85 % av L. G. belägna
Norrbysboplatsen. Den påträffades av professor Munthe
sommaren 1928 några meter nedanför L. G. bland andra tillfälligt
upptagna skärvor. Den är liksom j svagt ryggad på ena sidan.
k utgör en av spån omsorgsfullt tillverkad spets.
Slutligen bör nämnas dot i fig. 112: b avbildade redskapet. Detta
bör möjligen uppfattas som borr av den klumpiga och grovt tillhuggna
typ, som ej är ovanlig under äldre stenåldern.
Föremål av "sten". Den slipade stenbit — närmare bestämt av
diabas — som avbildas i fig. 112: a, utgör det enda redskap av detta
material, som träffats på boplatsen. Formen framgår av bilden.
Den rundade sidokanten saknar i stort sett slipning. Möjligen
kan det anses som fragment av en y x a, men fullt säkert är det icke.
Det kan också vara en naturlig sten, som av en eller annan orsak
erhållit slipning.
Av intresse är det emellertid att kunna påvisa slipningens uppträdande
i Sverige redan före Litorinahavets maximum. För Danmarks
vidkommande har Nordman 1 visat, hur såväl slagna som
bultade och därpå slipade stenyxor förekomma i Skaldyngerne från
äldre stenåldern. Han anför härvid också en yxa, som sannolikt
blott genom slipning formats av naturlig sten. En tidig trindyxa
från Selager, för vars tillverkning slagning, bultning och slipning
i förening använts, "anträffades i ett fält i det femte av de 20 cm.
tjocka utgrävningslagen; i det fjärde låg en skivyxa, i det tredje
likaså, och i det fjärde laget i en angränsande kvadrat hittades
även en skivyxa — — — yxan tillhör ej Solagerfyndels sista tid,
den kan ingalunda hänföras till den äldre stenålderns slut". (Nordman,
anf. st., s. 137 ff.)
Föremål av ben. Intet av de fem funna ben föremålen tillhör någon
bestämd lodtyp.
1 C. A. Nord m a n. Skaldvngcnies stenyxor. Aarböger, Köbenhavn 19)8.

En ny boplats frän äldre stenåldern på Gotland. 283
Prylen fig. 112: n är icke bearbetad på annat sätt än genom den
.-spetsbildande sneda avskärningen.
Det i fig. 112:1 avbildade redskapet utgör övre delen av en slät
benudd. Huruvida de streck, som synas inristade på spetsens mera
välvda sida, kunna uppfattas som avsiktligt anbragta, är omöjligt
att avgöra.
Ytterligare tre benföremål hava träffals. De äro säregna så till
vida, att fullständiga motsvarigheter till dem icke förut tyckas vara
funna i Norden eller åtminstone ej publicerade. Det bäst bevarade
av dem, vilket är återgivet i fig. 112: m, utgöres av ett mot bägge
ändar spoltormigt avsmalnande och i en trubbig spets utlöpande
rörben. Liksom de båda övriga är det omsorgsfullt tillverkat och
delvis glättat. Det ena av dessa, som båda upptogos i rutan Ni
är avbrutet i bägge ändar, ooh det andra saknar spets. Vartill
de varit avsedda, är svårt att avgöra; de kunna ha tjänat många
ändamål. Den omständigheten, att spetsarna brutits, och att de, där
de bevarats, synas ha varit utsatta för stark nötning, talar onekligen
för, att de använts som fångstredskap. Och eftersom de ha
funnits i så relativt stort antal och två stycken tillsammans, är
man frestad alt antaga, att de tjänstgjort som ljusterspetsar,
vilka möjligen varit med remmar bundna runt omkring ett skaft av
trä. Emellertid synes den dubbla tillspetsningen knappast kunna förklaras
av en sådan användning. Det kanske bör nämnas, att Sarauw 1
i Maglemose funnit sju liknande, i bägge ändar tillspetsade benredskap
av spjälkat revben. Endast två voro hela. Längden var
6,0—20,2 cm. Han anser, att de rimligtvis tjänat som fångstredskap,
men tillägger, alt åtskilliga andra tydningar också kunde
ligga nära till hands. Det är väl också möjligt, att de tre Gisslausespetsarna
använts för mindre påfrestande ändamål, t. ex. som prylar
eller nålar. Härför talar också den omständigheten, att de
äro glättade.
Såsom förut påpekats, kan det arkeologiska inventariet knappast
anses motsäga det resultat angående boplatsens ålder, vartill professor
Munthe på geologisk väg kommit, även om icke bland de
funna redskapsformerna någon direkt påvisbar typ förekommer.
i Georg F. L. Sarauw, En stenålders Boplads i Maglemosso ved
Mullerup. Aarböger, Köbenhavn 1903, sid. 247 och fig. 29.

284 Henr. Munthe och Hans Hansson.
som är hänvisad enbart till ett så tidigt skede. Frånvaron av keramik
har knappast något atl betyda i fråga om boplatsens förläggande
före eller efter Litorinamaximum, ty sådan saknas ju också
vid Norrbys. Även om antagandet, att Gisslausefolket kände ett
fågelpilarna närstående redskap, är riktigt, behöver detta likväl icke
betyda, att detta redskap, om vars närmare utseende vi ingenting
veta, till tiden sammanfaller med fågelpilarnas. Det faktum, att man
icke med säkerhet kan påvisa förekomsten av yxor, skulle i så fall
ha mera att betyda. En jämförelse mellan boplatserna vid Gisslause
och Norrbys samt dess likar Toftaboplatserna visar den stora
skillnaden i inventariets karaktär. På den förra består det material,
varpå hela kulturen bygger, av flinta; vid de senare är det stenyxorna,
som fullständigt dominera.
ZUSAMMENFASSUNG.
Henr. Munthe und lians Hansson: Ein ncuer Wohnplatz aus
der älteren Steinzeit aut Gotland.
1928 entdeckte Munthe siidlich von dem Baucrnhof Gisslause im Kirchspiel
Lärbro auf Gotland ein Kullurlagor, das, allom nach zu urlcilen,
mit dem 1911 von A. Hj. Olsson beschriebenen bei Svalings im Kirchspiel
Golhem auf der Insel gleichzeitig sein musste, welch letzteres zwischen
Ancyluskies und Litorinakies mit Neritina unten und der salzigcren Lilorinafauna
oben liegt. Diese Parallelisierung hat eine Besläligung durch dio
Untersuchung erhalten, die Munthe und Hansson 1929 ausgefiihrt haben.
Das gcncrello Profil bei Gisslause ist das folgende (siehe Fig. 105 und
107):
a) (zuoberst) za. 1 m mit Sand gemischter Uferkios, reich
an flachen Strandstoinen (Fig. 107) und Schalen von der Bräckw
a s s e r m u s c h e 1 Neritina fluviatilis forma litoralis und der gleichfalls
in Brackwasser lebendon Limnsea ovata f. baltica enthnltend;
b) za. 5—30 cm dickes Kulturlager (Fig. 105, 107 und 111), bestehend
aus mit Sand und flachen Strandstoinen v e r ra i s c h ( o r
A se h c und Kohle, worin angetroffen wurden zahlreiche
K n o c li en von Seehund |u. a. Kcgclrobbe (Hnlicheerus grypus)]
und in spärlichor Menge solche von Lepus timidus und möglicherweise
Capreolus capreolus sowie V o g el k n o c h en (Mergits sp.?), z.ihlrciche
Fischgräten von Leuciscus eryihrojihthalmus, Leuciscus rutilus
und Esor lucius; zahlreiche Schalen! ragmente der Landschnecken
Cepsea hortensis und Eulota fruticum sowie von P11 a n-

Ein neuer Wohnplatz aus der älteren Steinzeit auf Gotland. 285
zen: gospaltene Nilsso von Corylus avellana und Kohlenfragmentc
von Pinus silvestris. Ferner enthält das Kulturlager
zahlreiche Artefakten aus ordovicischom Feuerstein und
vereinzelto aus Quarz, Dia b as und Knochen.
c) Glazifluvialer Kies (ohne Strandsteine) — siehe Fig. 106.
Da der Fundplatz hier wie bei Svalings ein paar Meter niedriger als dio
Litorinagrenzc (L. G.) — bei 24 bzw. 20 m il. d. M. — gelegen ist (siehe
Fig. 103 und 104), und da der Uforkies an beiden Fundorton eine Brackwassorfauna
enthält, die bei Svalings oben durch dio salzigero Litorinafauna
orsetzt wird (die jedoch bei Gisslause nicht vertroten ist), da ferner die
Fauna und die Flora wie auch die Artefakten (siehe unten) in dem Kulturlager
nicht dessen Datierung in den Ubergang zwischen
dem Ende der Ancyluszeit und dem Beginn der eigentlichon
(sal z i ger en) Litorinazeit widersprechen, so
ist dio Entstehung des Kulturlagers aus geologischen
Gr ii n don in diese Ubergangsperiode öder möglicherweise
in das Ende der Ancyluszeit zu verlegen. Die
Transgression des Litorinamecres von za, 1.5 m unter den niedrigsten
Teil des Kulturlagers bis hinauf zur L. G. hat mindestens za. 6 Meter
botragon, weshalb das Alter des Wohnplatzes auf mindestens za.
7000 Jahre vor unserer Zeit zu veranschlagen sein diirfte.
Hansson tcilt u. a. Detailkarte (Fig. 109), Plan (Fig. 110) und
Profil (Fig. 111) fiir den Fundplatz mit und berichtet iiber den Inhalt
des Kulturlagors an Artefakten.
Unter diesen letzteren finden sich (Fg. 112) relativ kleine K e r n o.
Spä ne sowie Pfeil- öder Speerspitzen aus Feuerstein (teilweise
auch aus Quarz), ferner, in jo einem Exemplar, ein Bohror(?)
aus Feuerstein und ein geschliffencs Beil(?) aus D i ab
a s. Schaber und Messer im eigentlichen Sinne fehlen wie auch Keramik.
Einigo Späno können möglicherweise als "V o g e 1 p f e i 1 c'' betrachtet
werden.
Bea.rbeiteto Gegenstände aus Knochen sind spärlich vorhanden und
slellen einen Pfriem und einige Fischgabelspitzen(?) dar.
Das archäologische Material erlaubt zwar keine bestimmte Dalicrung des
Kulturlagers, andorerseits aber widerspricht dieselbe nicht der erwähnten,
auf geologische Griinde hin vorgenommoncn Datierung.