Förord. - Murberget CollectiveAccess System

IS:"EIIÅLLANDE 

GAV ALERI- ELLER FÄL T- SAMT HÖGSKOLAN 

JElIITE DITHÖRANDE 

Ho H. ANREP. 

)t1W PLANCHER. 

STOCKHOLM, 

liULD:BERG /Il: K. 0)(1'.

• 

STOCl';i10LM, 

TRYCKT 1l0S J..t ,\. lUIS, ECZ.

RÄTTELSER. 

Sid. I. 11 llppifrlln; cMr ordet gagn ulglr kommIlt. 

- V, rad. -, uppifrän står, i en del exemplar: lljelf"llvara; Ull: 

sjelfv& vara. f 

- VI, rad. 5 nedifrf,n; tfler ordet n utgAr kommat.. 

- 110. Under det franska mottoL tilliggeJl namnet Frour;ilIe. 

- 126, rad. 11 uppifr. "år, i en del tJl:cmplar' lvafvtn, liit: trarven

aget att blifva utvisad. Till bäst deremot "betJder 

det ingenting". Jag undrar hvad man 

numera, i dessa frihetstider, ej kan tillåta sig 

klanderfritt - till bäst?! 

Utan att slå mig på spädomskonsten, förutser 

jag ganska lätt, hvarthän detta skall leda-o 

Ja, vid hvurje tiotal år skall man märkbart 

iiuna, huru ,UJjurligt allt skall blifva i deuna 

f"Itskola, slutligeu så natnrligt, att bondpojkens 

ridt ej är det minsta natnrligare. Plocka 

der frukten af frihetens och nonchalancens tidehvarf! 

Såvida ej ridkonsten skall än ytterligare 

förfalla, måste en högskola finnas, der Stallmästare 

bildas och unga Cavaleri-Officerare vid 

den dermoo fureuade faItskolan måste genomgå 

en kurs, såväl i ridning som i veterinärkunskap 

(hästens clt..'ierieur och behandling uti 

de vanligaste sjukdomar) samt skoning. De 

borde ej tå vidare befordran rorrän nämnde 

kurs yore nöjaktigt genomgången. Verkan deraf 

på bästarne blefve, att de bästa icke forderfvades, 

hvilket un ofta är fiillet, nuder det 

att de sämre, såsom mera flegm2.tiska, vanligen 

.genomginge eldprofvet. Enligt min åsigt bör 

bvarje la:Id harva hög- och fältskola förenade 

på samma ställe, så att de unga personer, \Som

" 

bevista fältskolan, må vara i tillfalle åtminsto, 

ne se att det existerar något högre i ridkonsten, 

än att byta om galopp, De sknlle d' ej 

så snart tro sig sjelfvavara mästare; och detta 

komme de hä..star tillgodo, som falla i deras 

händer, Dessa beggc skolor ta dock ej sammanslås 

i lectionerna, emedan hvarken den ena 

eller den andra skulle vinna derpå. Eleverna 

skola lära sig inse den himmelsvida åt,skilnaden 

mellan dressUl' af en skol- och en falthäst, följaktligen 

äfven mellan skol- och faltridning, 

Bästa läget för en ridskaia är vid ett 

stuteri, hvars chef skall kunna förestå- sko· 

lan. Stuteriet är bästa platsen för skolan, emedan 

der i alla fall födes ett tillräckligt antal 

hästar, så att en del deraf utan olägenhet kan 

afsättas för högskolan. Der är äfven god tillgång 

på unghästar till dressnrc, Hästafveln 

vinner älven betydligt det'af; ty hvad är dressure 

annat än gymnastik för hästen, utbildandet 

och härdandet af dess muskler, under hvil· 

ken tid honom bibringas fina känningar samt 

smidighet och ledighet i allurcrna. Som gym· 

nastiken stärker hästens krafter, måste den äf· 

ven hafva inflytande på a!'veln, Det finnes ytterligare 

ett skäl Qwilket jag tror ej bör lemnas 

utin afseende) Inrarför en manege bör vara vid

i sednare tider sällsamvordna ståtliga karuseller och kavalkader. 

Dess inverkan på. cavaleriet skulle ej miudre 

vara ringa, om icke umbärlig, emedan detta vapens bruk 

af hästen vore bel t olika det, som genom högre konst kan 

åstadkommas, och således kunde ridkonsten, fattig på. nyt 

tig syftning, blott fOrsvara sitt rum bland längesedan 

föraldrade tidsfördrif. Men hejdom oss, och görom rättvisa 

till en början åt utmärkte ca\'alerister, h\'ilka al 

drig instämt i denna ton. De haf,'s fastmer särdeles 

hyllat den enskildta ridningen, och uppå. den fotat ca 

valeriets största brukbarhet. En af dem har träffande 

sagt: "Om Stallmästaren \'ill att hästen skall verkställa 

alla delar af manegen som hans IUrmögenhet tillater, 

och om C8\-aleristen vill att den i fullkomlighet skall 

göra allt hvad som fordras i tjensten. hafva begge rätt". 

Beviset för den nära förvandskap, som råder mellan 

skol- och faltridning, eller emellan StaJlmästarens och 

cavaleristens ridkonst, utgår från ett och samma element, 

nem/igen ha8tens lydnad. I passiv lydnad lig-ger derföre 

den grund, hvarpå all ridkonst är fotad; ty denna grund 

lider deraf intet, att lydnaden är relativ till en svårare 

eller lättare verkställighet. Stallmästarells konst, med hästen 

uteslutande till l1,uiamål, fordrar, att denna verk.ställighet 

skall utsträckas mycket långt, och lydnaden som 

sökes har ingen positiv gräns. Ca,·aleristen, för hvilken 

Msten blott utgör medel, är deremot belåten med en ringa 

grad fardighet, nemligen den, hästens tjellstbarhet har 

af nöden; och med tjensten har således /ydoaden en gräns. 

Fina känningar hos basten kan Ridmä:otaren ej ond\-ara, 

men C8.aIeristen, som under tjcnstens utöfning af dem 

till och med kunde bes\'äras, är belåten med gröfre, ja

,.e att dd icke ä,. hltBU1l.8 begrepp dre88urm a/ser, utan 

t'änjandct vid kiJllningen. 

Det lir således ett orättvist förringande af ridkonsten, 

att ej medgifva en utsträcktare nytta deraf för ca,·aloriet; 

och en af ålder för dess mångsidighet och sinnrikhet kallad 

ädel konst. med orubblig syftning åt deUa håll, 1Jeslägtad 

med mången vetenskap, och till naturen härdande 

ynglingen, borde fredas från tillmälen och borde icke 

missaktad förnekas en ståndpunkt, hvarpå den sjelf kunde 

vinna och i sin ordning återgif\'a vida mer, till gagn för 

det hela, fUr häst och karl, i fred och krig. 

Men ännu återstår att vidröra de bestämda invänd 

ningar. b\"aråt gifves luft till ridkonstens förklenande, och 

främst ma anföras några ord till skolbistens (Iectionsbä 

stens) försvar. DeDDa häst sknlle o.ägerligen bevisa om· 

förmälta olikbet af ridsätt samt skolridningens otillämplighet 

i mltet. Men om niigm fil. sådane hästar - och få 

blifva de, - finnas inom skolans eget gebit, så äro do der 

på sitt ställe, till antydan af den höjd, h\"artill ridhästens 

konstfärdighet kan uppbringas, ()(:h såsom informalionerut 

tillhiirighner. Dtl knnna icke för en gradvis stigande 

undervisning undvaras, då denDa i en gradvis stigande hästens 

dressur måste finna motsvarighet. De intyga, buru 

långt väldet äfver hästen kan utsträckas, och förlljelpa 

dertilJ, att en ringare grad dressur faller sig lätt och blir 

mindre vansklig. De lysa som konststycken i full dager. 

Få. kODst!lrodukter nära så mycket intresse genom eftR.r· 

siuuande och ännu färre tör1lända erfordra en så lång tid 

att frambringas. MeD med allt detta böra dessa hästar 

afskiljas, och betraktas ur en isolerad synpunkt, icke så· 

som staendo i omedelbart samband med fälthäst och fält-

iu 

ridning. Förtjfl;oar skolhästen derföre att tadlas, att den 

såsom fulländadt monster sakuar användning utom sko 

lans, så lära de mest egentliga. konststycken, af hvad halt 

som helst, få dela samma öde; ty betraktade från nyttans 

och användningens tarf eller med afvikelse från deras 

ändamål, stå de till nyttan på samma punkt som rid 

kOnstens mest förädlade alster. 

Dressurens elementaröfoingar, hastens böjande och 

samlande, klandras såsom obehörige vid inridning af fält 

häst. Men antingen äro dessa dresSllrmedel diktade, el 

ler är lydnaden umbärlig, eller den misstänkta obehörig 

heten ogrundad, hvilket sednare är så. mycket tillförlitli· 

gare, som det lika litet kan nekas, att alla råa hästar äro 

stela, och stelare fOr en tygel, hvadan de gå snedt, som 

att de äro okänsamma för hand. Skall hästen rätas, 

blifva lika följsam till begge händer, så maste böjnings 

konsten anlitas; hvadan denna konst icke kan på den 

grund, att hästen skall gå rak, klandras, alldenstund det 

just är hans rakgående som söKes och befordras genom 

böjandet. En rak hållning hos hästen tilJvägabringas 

alltså i jemt förhållande till orsakens häfvande till snedhet, 

och denna ligger antingen i formationen och de svå 

righeter drraf kunna härflyta, eller ock har den 'sin grund 

i den olat, som kallas tygelns sökning; men hunt olika 

dessa orsaker må vara, både i sig sjelfva och till deras 

undanrödjande 1 så befinnes dock enda boten i höjandet 

af kroppens delar. HiirigeDOm vinnas småningom smidig 

.hetens fördelar och ryttarens lika stora makt öfver hä 

sten till begge sidor, dymedelst råhetens tillhörigheter af 

snedhet, obändighet och nackstyfhet försvinna. Slutligen 

uppkomma af hästens raka hållning raka t1yttverkningar,

moder fOr all annan ridning. Allt b,'aråt man derföre, 

besynnerligt nog, gifvit fart för att ,-isa manegens oum 

bärlighet, särdeles med hänsyn till det böjande och samlande 

arbetets ändamålslöshet, om ej skadliga inflytelse 

på. cavaleriet, kunde desto heldl'e fortjena en vederläggning 

af omständligare beskaffenhet. än denna, då af detta 

glam sports menliga verkningar såväl för skol- som för 

faltridning. Skolan, blott derigenom mycket nedsatt, bar 

ändtligen af många förenade skäl sjunkit. Farhågan for 

så kallade fint ridne hästar, bvaraf det bör anmärkas att 

ingen skymt visat sig, har föranledt till verkligen skämda 

bästar, for hvilken utgålJg icke behandlingen af hästen, 

mell hana rebelliaka ly,me lått, Oell sannolikt länge fa.r 

'Uppbära aklllden. 

- - Det medgifves 

att fordom gick lIlan allt for långt, då man försökte en 

omedelbar tillämpning af den 1Jugre manegen på atridamannahiiGtell. 

S,·agt motiverad må fördenskull den tanke 

ha varit, som vill böja. värdet af skolan och af skolspråop;en 

genom omedelbar användning på striden, man 

emot mun, De äro föråldrade dessa föregifvallden. Då. 

som nu öfverskreds medt'h"ägeD.

ALLt'REll$A. 3 

e) Galopp. 

Denna är sammansatt af små satser eller hopp, 

hvartdera deladt i 3 momenter: elevation, språng 

och ma r Häs te. Galoppen sker i 3, 4 eller 2 

tempo. Galoppen i 3 tempo begagnar hästen i naturtillståndet 

och vid ridning i s. k. allongerad galOPPi 

i 4 tempo är den ett alster af konsten och 

benämnes Skolgalopp eller Galoppadej galoppen 

i 2. tempo tillhör .konstens högsta grad: och 

delas i: Galopp på stället (Terre a terre), 

Sidvärts-galopp (Skifgalopp) och Galopp 

baklänges (Reculade). 

Den kraft häSten använrler för att åstadkomma 

galoppen utgår ifrån häsarne, h\'ariöre hästen mästa 

vara väl samlad före anslaget dertill j likväl 

bQrjar framdelen galoppen. Galoppen i 3 tempo 

börjas med inre-fram, derefter yltre-fram och inrebak 

på en gång, och sist yttre bakfoten. Galoppen 

i 4 tempo: inre-fram, yttre-fram, inre.bak, 

)'ttre-bak. Galoppen i 2 tempo är en jemnfola eller 

sluttande galopp, deri framfötterna följas åt, och 

likaså bakfötterna. I denna galopp böjes hästen 

ej. - Galoppen delas för ärrigt i högersidig 

OCh ven s t e r s i d i g , alltefter som de högra eller 

venstra benen kastas främst 

H\'arje annan galopp än de här ofv8n beskrifna 

är oriktig eller falsk. 

2

DI: &OSSTGJOItDA ALLUJl.E:ItNA. 

eller galopp; det gifves deraf en mängd. 

gagnar till intet att bär upplaga dem. 

TREDJE CAPITLET. 

Om de konstgjorda aUnrerna. 

5 

men det 

Dess. indelas i, de låga (§§ 1-5) och de 

höga (§§ 6, 7). 

Al De låga allorerna. 

§. 1. 

Avancement i Skolskridt. Samling. Vändningar. 

Arreter och Ryggning. 

Av an cement i Skolskridt. 

I denna rörelse måste hästen hafva hufvud 

och bals bögburna, bogarne eleverade och ryggen 

väl sänkt samt häsarne något underdragna. bålet 

Steget skall vara kort, högt och afmätt samt något 

fördröjdt i luften. För att ett sådant avancement 

skall kunna verkställas, måste häsien dertill förberedas 

medelst

ALLORl!:a:u,. 

b) HaIf- eller 'int-arrete_ 

Sä benämnes den arrete, som ej blir fulländad. 

Farlen albrytes, hästen röres på stället några steg, 

h\'arefter han medelst ryttarens ben återföres i samma 

takt som förut. Denna rörelse gör den verk 

liga arreten fulländad, emedan bästen under fint-arrelen 

inöfvas i den samling, som bör föregå. den förra. 

Hästen. skall vara rakställd under fint-al'reten och 

efter den verkliga at'rclen, fÖr att denna mä kunna 

ske pä lläsarne. 

• 

RIggning. 

Denna rörelse är för hästen mycket motbjudande, 

hYarföre den ej bör ror tidigt företagas med 

en ung häsl Det är en bakätskridande rörelse, 

h\-arunder hästen skall hafva tyngden på. häsarne; 

den är särdeles alt recommendera för alt få. hästen 

af tygeln samt för att bearbeta samling j den tvin 

gar hästen att draga häsarne under sig samt följaktligen 

atl deröryer flytta sin kroppstyngd. Den 

kan ske i skolskridt, i mycket kort b'af samt slut 

Hgen i galopp (i 2. tempo), då den får namn af 

Reculade. Våld får ej användas för att åstadkomma 

ryggningen. 

9

12 DE KONSTGJOfiDA 

emedan hyar och en vet hvad en qvadrat är. Denna 

volt, äfvensom rectangeln (ridhushvurfvet omkring) 

betvingar hästen på raka linien samt fÖl'smidigar 

honom i vändningarne, om han derundf'r rätt arbetas. 

7. Axelvolt. 

Den är en hästlängds volt, der vändningen sker 

på inre framfoten med circulerande häsar. Denna 

volt är sJ'nnerligast för ryttaren af särdeles gagn, 

emedan den visar honom vigtBll af harmonien emel 

lan händerna och benen, fÖl'Uämligast mellan hän 

dernaj ty blir denna bruten derigenom att ban begag 

na den ena eller andra handen för hårdi eller häftigt, 

så blir det ingen axelvolt af, emedan bogarne då ej 

rörblif\'u fixerade (ärver samma punk l), utan falla 

ut eller in. 

8. Redoppvnlt. 

Detta är en cirkelrörelse på dubbla spår; den 

sker i galopp,"och delas i slu.ten och förvänd; 

den bör, verkställas i skifgalopp (galopp i två tempo). 

l den slutna äro bäsarne vända åt medelpunkten, 

så att yttre fram- och inre bakfoten samt hufvudet 

befinna sig på radien j hästens tyngd hålles öf\'er 

vägande pä häsarne, hvilka han skall bibehålla väl 

undel'l'iklade bålet, ja ända till midten deraf. l den 

f ö r y ä n d a l'edoppvolten äro bogarne vända ål cen-

ALLORGEUi"A. 

tern. men bästens kroppstj'ngd kan denid vara 

lika mJcket på häSarne som i den slutna. 

Skulle redoppen ej ske i 2 utan i 4- tempol 

ra vi nöja oss derwed; dock under iakttagande att 

da söka en bög grad af böjning. 

9. Pirouetteyolt. 

Den är en hastlängds voit l hvarunder inre bak 

foten vänder på stället och den öfriga delen afhä 

sten circulerar deromkring. Ju skarpare böjningen 

är l ju mera luxe utvecklas. Denna \'olt är ridkon 

stens perla; den ligger till grund för all ordenllig 

ridning-, emedan alla \·ändningar böra ske på bak 

delen, d. v. s. med mer eller mindre circu!erande 

bogar. 

BaUvolter. 

Dessa ärO: Volt tillbakaI Repellon och 

Passadevolt. 

a) Volt tillbaka. 

Denna bestär af en balfcirkel, hV3l'S diameter 

(6 il. 10 fot) är vänd \'inkeJräl1 emot väggen; sedan 

denna halfcil·kel är riden, rides snedt tillbaka 

till väggen, hvarest ombyte sker. Denna volt göres 

under sk:ddt eller traf och understundom äfven UD 

der ga10ppj dock böl' man under denna sednare 

föredraga 

13

ALLURERNA.. 15 

aldrig lika, på det hästen ej må lära sig hitta vägen. 

Dessa hvarf användas föl' att försmidiga hästen. 

Rebour· 

Hästen är härvid ställd på samma sätt som i 

Plie (se Skolol'lla), med den åtskillnad likväl, att 

han .här är vänd och böjd lUOt väggen. Rörelsen 

sker i samlad traf; den begagnas under messure 

eller ock för att cOl'1'igera en kärf eller stel häst, 

som är på hand eller på bogarne ; Rebour'n bör 

onl\'exlas med en liten volt i hvarje hörn. 

§. 3. 

Skolorne· 

Dessa äro: 1:0 PlirJ eller Öppna, 2:0 Travers 

eller Sluta och 3:0 Renvers eller För· 

vänd Slutning. 

1. Skolan PIi e eller Öppna. 

Detta är en samlad rörelse på dubbla spär, 

med öfvcrträdande steg, bogarne in och !läsarna ut, 

hästen vänd en balf l'ät vinkel frän directionslinieni 

hufvudet är böjdt från den sidan, hvaråt hästen går. 

Ändamålet med denna såväl som med de andra 

Skolorna är, att göra hästen än ytterligare smi 

dig, afvägd, vig och följsam, salUt att förbereda ho-

ALLt'RER:SA. 17 

stark, att hiistens haka står tätt M\"er bogspetsen ; 

på detta sält föres han, steg för steg, väggen utefter. 

3. Skolan Reners eUer Förvänd Slutning. 

Denna Skola är precist detsamma som den Andra 

Skolan j hästen är endast olika vänd j ban föres 

på samma sätt, men med bakdelen emot väggen. 

§. 4. 

Changementer och Passader· 

Cbangementer. 

Dessa ske antingen med rakställd eller sned 

ställd häst. 

ombyte. 

a) Med raksUilld. Sker endast med band 

h) Med snedställd. Sk., i t,e momente" 1 

mom. Hästen utrakas. 2 mom. Händerna ombytas. 

3 mom. Hasten omställes åt den nya sidan. 

Galopp-changementer ske medelst bogarnes fäll 

ning inåt, da omhoppningen och omböjningen verkställas 

i elt tempo. 

Passader. 

Dessa delas i: Snedpassacter, 'fvärpassader, 

"Medelpaaaade, Vinkelpassader, Hörn 

passader och RepeJloner.

ning; den försiggår med orubbade häsar, långsamt 

och högt. Afvägningen upptager 6 ii. 8 gånger 

längre tid än som åtgår till levaden, hvarefter baltue'n 

följer. Pesaden är den enda af jemnfotarörelser 

dervid häsarne ej flyttas. 

3. Pirouette. 

Är en half hästlängds volt med elevation, dervid 

yUre bakfoten kluver tätt öfver den inre: hvarpå 

levaden följer, då bästen vrider sig på begge bakfötternaj 

dock blir denna vridning sällan öfver 11& 

cirkel. Derpå följer markfäste. Fördelningen i 4. 

momenter är bär densamma som vid Courbetter. 

§. 7. 

Helsprång. 

Dessa äro tre, nemligen: Croupad e, Ballottade 

och Capriole. 

1. Cronpade. 

Ett konstsprång af lägre natur än de foljande, 

och hvilket i anseende till bristande slag (ruade) 

kan anses 80m en ofulländad Capriole, der bästen 

i spränget drager benen rätt upp under baken. 

Croupadensker i 3 momenter: Levaden, Språnget 

och Markfästet.

ANDRA AFDELNINGEN. 

Om informationen och leclions-ordningen. 

Dessa delas lämpligen uti: Fältskola och 

Hogskola. 

I. 

Fiåltskolan. 

FÖRSTA. CAPITLET. 

Allmänna reglor rör Instrnktören. 

1:0. All Jutian börjas och slutas till höger, 

af skäl att nästan aBa hästar af naturen äro stelare 

till höger än till venster. 

2,:0. Lectionen gifves med lugn, men med en 

viss verve, utan piska. Commaudo-orden och t

28 ALLJil. REGLOR F. INSTllliRTOIl.Ell'. 

6:0. Lections-repriserna få ej göras för långa, 

och erter hvarje arrete bör man låta nybegynnaren 

rygga, avancera, arretera och böja. Slutligen läres 

eleven att tätt före arreten röra hästen några steg 

på stället, hvilket är en förberedelse till 6nt-arreten. 

Detta arbete in- och uppöfvar sambandet emellan 

hand och ben. 

7:0. Yttersta noggranhet iakttages i de minsta 

detailler, så att ej något slarf eller fusk må inrota 

sig under lectionen. 

8:0. Tillses noga att takterna bibehållas, så 

väl i anseende till ajelfva rörelsen (att den ej blif 

ver loj eller orolig) som till farten (att den ej ökas 

eller minskas). 

ANDRA CAPITLET. 

Uppsittningen. Ställningen till bäst. Maniemenlet. 

Böjning. Stra« [or tygeln. Stra« för 

benen. Sporrens begagnande. Spöets 

begagnande. .HsIUningen. 

Uppsittningen. 

Den sker i 3 tempo. - 1:sta tempo: "sitt 

upp!" Sedan hästen blifvit införd i ridhuset och

UPPSITTNINGEN. 29 

ställd utefter eller tvärtöf"'er medellinien samt lod 

rätt på benen, går eleven vid nyssnämnda commando-ord 

med spöet i venstra handen j spetsen 

ned, till venstra sidan af hästens hufvud· och efter 

ser betslingen, hvarvid iakttages att munbetlet ligger 

öfverst i mungipan utan att skrynkla denna, 

samt att käkremmen är helt löst åtspänd. Derefter 

fattas, med venstra handen, venstra trenstygeln j 

tätt 

bakom söljan j köttsidan vänd åt handen. Högra 

handen fattar samma tygel längre bakåt, för att 

hindra den alt vidröra marken. Ryttaren går nu 

till bogen, stadIlar midtför sadeln, med fötterna till 

sammans, rätt vänd åt bästell, låtande tygeln löpa 

genom venstra handen, tills denna kan fatta öfre 

stegIädret utan att tygeln drager hästen i munnen. 

Då venstl'a handen fattar steglädret, släpper högra 

handen tygeln. Venstra handen lyfter nu med steg 

lädret upp sadelkåpan, hvarefter den högra fattar 

det undre stegliidret så högt upp som möjligt och 

drager stegläders-söljan ända upp, sä långt den går; 

venstra handen fattar, med tummen och de tvenne 

närmaste fingrarne, stegbygels-öglan; högra handen 

skjuter upp löparen samt jemkar stegläders-remmarne 

lika, utan att draga ned söljan j löparen nedskjntes 

af högra handen, som derefter förer stegbygeln till 

hästens sida. Högra handen lägger venstra tygel 

spetsen öfver hästens hals, under det den vensb'a

urrSJTTl'll'GEN, 

bredvid h\'arandra: dock med fötterna tillbakadragna 

O'enom knäledens lindriga kräkning. - 3:dj e tem- 

, po: uJ sadeln IU Högra benet föres långsamt sträckt 

örver länden med tårna vända inåt; då det kommer 

till bögra handen, flyttas denna skyndsamt till 

högra f.'ambommen, som fattas förvänd (tummen 

framåt) med full hand, slödjande kroppstyngden på 

denna hand; högra benet fortsätter, utan atbrott, 

långsamt vägen öfver länden, till dess knäet får fä 

ste emot sadelkåpan, då ryttaren sänker sig småningom 

på skrefvet ned i sadeln, del' han förbJifvel' 

orörlig. Under denna ben-öfverflyttning skall rytta 

rens bufvud förblifva vändt emot häslens, och lifvet 

får ej lutas framåt. All SOrtI' ruakning eller jemk 

niug i sadeln är på det sh'ängaste förbjuden. Högra 

handen fattar derefter högra tygeln, med kött 

sidan vänd emot handen samt med tummen hvilande 

längs efter tygeln, och kastar medelst en knyck med 

haudJeden tygelspetsen äfver hästhalsen, utan att 

lossa armbågen från bålet; venstra handen vrider 

lillfingret upp, så att spö-spetsen likaledes vändes 

Uppj högra tummen och pekfingret fatta spöet tätt 

öfver venstra lillfingret och lyfter det rätt upp, hvarpå 

vensl.ra handen, med tummen längs efter tygeln, ka 

star denna öfver hästhalsen j venstra handen fattar 

då spöet tätt äfver den högra och skjuter 'in det i 

högra handen sedan den vridit upp sitt lillfinger; 

31

BOJ!\ll'G. 35 

tygeln, för att hindra hnfvudels utsträckning eller 

att skef böjning (då näsan går före nacken inåt) 

må uppslå; med denna spelning fortfares till dess 

hästens baka, med burvudet "ertikalt, kommer rätt 

öf,'er inre bogspetsen, dä böjningen är fulländad. 

Längre bakåt rår ej hästens hufvud böjas, emedan 

den väsendtligaste böjningen skall ske tätt bakom 

nacken. I nacken och de öfre halskotorne skall 

böjligheten vara störst i den skall aftaga allt mer 

och mer närmare till bogen. En böjning kallas 

fals k då den sker åt oriktig sida, och s kef då 

hästen vrider näsan mer än nacken åt böjnings 

sidan. Detta sednare afhjelpes genom Jttre tygelns 

höjande till tält bakom hästens öron, bvarefter genom 

yttre handens öf,'erförande (spelande) inåt, 

nacken spelas in och näsan uti på samma sä.tt 

spelas nacken mera in än näsan. Denna böjning 

är den mest fulländade och kan betraktas såsom en 

praktböjning. Under arbetet med nackens inspel 

ning gifves stöd af inre tygeln, som fores mycket 

lågt utät. Vid utrakningen spelar Jttre tygeln hufvudet 

utåt. Noga tillser Instruktören under böj 

ningen, att inre handen agerar genom handledens, 

ej armbågens, rörelse (hvilken oriktighet eljest 

är ganska vanlig) samt den yttre vid utraknin 

gen medelst armbägens bakåtdragning och framätskjutning. 

4

40 AFS1TTNING.aN. 

spöet på högra låretj för ärrigt måste damernas spö 

ersätta den grenslande ryttarens högra ben. 

Usittningen. 

Sker i 3 tempo.-l:sta tempo: Då "sittafl" 

eommenderas, kastas tyglarne i kors; först den 

högra, som medelst en liten hanleds-knyck kastas 

framom venstra banden j sedan den venstra tygeln 

framom den högra handen. Då detta' verkställes 

ledigt, kUfll18 begge tyglarne på en gång kastas i 

kors på nyssnämnda sätt. Tyglarne tagas nu korslaggda 

i venstra handen, spöet kastas en handsbredd 

upp ärver högra handen och öfvertlyttas till 

den venstra, byars lillfinger vrides uppåt, hvarefter 

spetsen sänkes så, alt spöet hvilar emot venstrs 

höften. Mabnen tages som vid uppsittningen. Högra 

stegbygeln släppes och högra handen fattar förvänd 

i frambommen. - 2:dra tempo: Ryttaren lyfter 

sig nu rätt upp ur sadeln med tilJhjelp af venstra 

foten och högra handen. Högra benet) rakt och 

sträckt, med tårna nedåt, föres nu långsamt öfver 

hästens länd; ryttarens hufvud förblifver oafbrutet 

vändt åt hästens; då midten af bakre bommen är 

af benet passerad, flyttas bögra handen skyndsamt 

dit. Under denna operation iakttages, att ej venstra 

knäet släpper sadelkåpan. - 3:dje tempo: Kroppen 

fälles raskt ned på högra Ulrna, med venstra

knäet fast emot sadelkåpan ; samma fot tillbakadragen. 

Högra handen tager stegbygeln af venstra foten, 

som 5ättes bredvid den högra, hvarefter ryttaren sjunker 

ned pä fulla fötterna. Högra handen uppdrager 

stegbygeln så långt, att nedra hälften deraf synes 

nedom sadelkåpan. Ryttaren släpper mahntaget, bibehål1ande 

sin venalra t,rgel, ocb gäl' till hästens 

hufvud, hvsrest han lemnar nämnde tygel åt stall· 

drängen. 

Afsittningen utan byglar sker antingen i 2 eller 

3 tempo. - a) I två tempo. Vid commando-ordet: 

"Ur sadeln med spräng!" göres 1:0 första tempo 

af ofvannämnda afsittning, och 2:0 lutar ryttaren 

kroppen nägot framåt, lyftande sig på händerna, 

hvarunder han med magen mot koppen (främre delen 

af sadeln) tager en sats, kastande högra benet 

rakt och sträckt, raskt och djerft öfvel' hästens länu, 

tagande mark med begge fötterna tillsammans, kroppen 

rätt vänd åt häslen och sladnande ell ögonblick 

vid dennes sida; hvarpå han lemnar ifrån sig venstra 

tygeln åt stalldrängen. - b) 1 tre tempo: 

Dä det commenderas: "Ur sadeln på styf\'a armar 

- ett!" göres 1:0 första tempo af ofvan beskrifna 

afsittningssätt; 2:0 kastas benet på nyssnämnda vis 

öfver länden, högra handen föres skyndsamt till 

bakre bommen, och blifver ryttaren på detta sält 

hängande på raka armar; ställningen densamma SOlD

AV.nrCEKEST. 

vid 2:dra tempo i afsittningen med b,yglarj 3:0 vid 

commando-ordet: "I mark!" skjuter sig ryttaren från 

hästen, hoppande rakt ned på tå, med fötterna till 

sammans. 

Dessa upp- och afsittningar ärO endast skrifna 

rör manege-ryttare: ej för cavaleriet. 

TREDJE CAPITLE'f. 

Avancement. Arrele. Skrid!. Vändningar. Chan· 

gementer. Samling. Ryggning. 

AVaDc.emeot. 

Då det commenderas: "avancera:" förbåller 

-ryttaren (nätt jemkande händerna bakåt), hvarunder 

benen äfven SnlJgas i hästens sidor. Hästen släp 

-pes ej fram i steget förrän dess muskiel' äro späudal 

sA att det (steget) ej blir slappt. Vid avancerandet 

mäste benen användas IDer än händerna, men 

vid arrete och l')'ggning tvärtom. Orsaken h\'arföre 

bänderna begagnas i förra fallet, är att åstadkomma 

samling, så. att stegel: då. det uttages: mil bLiIva 

djerft j benen begagnas i sednare fallet för att ar 

reten skall ske med kroppst'yngden pa bäsarne, eller 

för att hästen ej skall släpa benen nnder l'ygg-

'-Å:SDNrNGAK. 

bakdelen faller utåt, i trots af bäde ,Yttre tygeln 

och benet. Än mindre fä begge händerna föras 

inåt, af förut nämnde sl,äl. 

b) Under rörelse. 

Dessa. välldningar, SClJn ske antingen i bågform, 

eller i vin kel (egentligen i minsta bägform) 

verksLällas hufvudsakligen efter samma grunder som 

vändningarne på stiillet: Farten minskas och hästen 

samlas under vändningen, hvarvid iakttages att ej 

förgäta yUte tygeln och benet; dock får den fÖrra 

ej borttaga böjningen. 

1. Vändningar i bågform ske medelst volter. 

som i nästa capitel sl,ola afhandJas. 

2. Vändningar i vinkel. Del'af hafva vi, 

då flera ryttare rida tillsammans, 2 slag. nemligen 

den SOlD sker p å en g ä ng och den som verkställes 

successivt. Dä i förra fallet commenderas "vändIll 

vända alla ryttarne pli. en gång uti rät vinkel, rida 

rakt ut, med rättning åt det håll, hvaråt Wten var 

före \'ändningen, och, ankomne till motsatta väggen, 

följa de den ät den sidan, der de halvs handen upp. 

- Af successiva vändningar finnas 2: rätt upp och 

sne d t i ge n om. I flrätt upp" följes medellinien 

rakt ut, hvarvid efterföljande ryttare rida spår i spår 

efter de föregående. För örrigt lika med nyss be 

skrifns vändning. - Då "snedt igenom fl commen-

RYGGNING. öl 

ten; hvarföre den unge ryttaren än en gäng päminnes 

om böjningar på stående fot, för att upparbeta 

sina händer. Handens verkningar under samling 

eller andra rörelser synas sällan på handen s,ielf, 

emedan dess rörelser äro så. små, men de förnim 

roas på hästen. Instruktören ser dem på rounhettet. 

Ryggning. 

Detta är en retrograd (bakåtgående) rörelse, 

som är bögst motbjudande för hästen. För att ryggning 

skall kunna verkställas, måste hästen skjuta 

sitt öfverlif bakåt, så att dess tyngd blifver öfverver8yttad 

på bäsarne, hvarunder framfötterna flyttas 

bakåt, derefter bakfötterna, dock ej shipande utan 

med korta, eleverade steg. Släpningen förekommes 

medelst ryttarens ben. Denna rörelse kan ske 

j samlad skridt, kort samlad traf (Dans) pamt i galopp, 

i hvilket sednare fall den fål' Ilamn af Reculade. 

Ryggning är för både ryttare och häst en mycket 

nyttig rörelse; den lärer den förre att harva den 

sednare i hand samt att agera samfäldt med hand 

och ben. Hästen kommer derigenom af handen, 

blifver lugnad om han är orolig, hopsatt (förkortad) 

samt kommer på häsarne, släpper ner ryggen och 

vinner samling. Vid ryggning måste mycken var 

samhet iakttagas samt att den hvarje gäng blir 

helt kort.

VOLTEa. 

För att verkställa denna rörelse begagnas sam 

ma hjelper som i arreten j ryttaren förhåller i små 

tempo med bakåtlutadt lifj bänderna, som äro öfvervägande, 

seeunderas af benen. Ryttaren skall 

hafva sitt lif väl bakålluladt för alt underlätta rö 

relsen. Väld fÄr ej begagnas j deraf följer endast 

stegring. För den unge ryUaren recommenderas 

ryggning eRer hvarje a,'refej dock bör genast der 

efter avanceras lika långt fram, som ryggningen 

skett, för att ej vänja hästen att gå bakianges efter 

areelen samt föl' alt uppöfva ryttarens hjelpfardighet, 

FJERDE CAPITLET. 

Voiler, DalCvoller och Genom'ändRingar. 

Volter, 

Voltel'na äro, såsom nämndt är i l:sta Afdeln' J 

följande: Cirkelv'Olt. ÅUvoltJ Spiralvolt, 

Ögle\'olt, Mängvolt, Qvadrah'olt, Axelvolt, 

&edoppvolt och PirouettevoJt. 

Cirkelvolt, 

För att göra ryttarens arbete pIl. \'oIten åskåd 

ligt och lättfattligt, vill jag framställa och besvara

54 

VOLTER. 

bredd. Instruktören kan: om han finner skäl dertill, 

göra dem mindre j dock skall detorn tillsägas innan 

volterna. börjas. Rättningen emellan ryttarn e iakt 

tages alltid åt den sidan der handen är upp, så att 

de på. en ggng komma till midten af ridhuset (eller 

längst frän väggen) och likaledes på en ;ång tiU 

väggen. Volternas antal är obestämdt. Då dermed 

skall upphöras, commenderas "framåtr' - ·'t.illba 

ka l" - ellel" "följ väggen åt I" Vid "framåt" stJ'ra 

alla sina hästar rakt fram (rakt ur hand); vid "till 

baka" (se volt tillbaka). Genomvändning på dessa 

volter kan ärven ske. 

Vägen för genomvändningen liknar ett utdra 

gC't S. Då ryttaren kommer midt öfver medelpunk 

ten, som bästen skall passera rak och rakt fram: 

sker ombytet: dervid ej förgätes att behålla (draga 

tillbaka) Jttre hunden, så alt hästen blifver på vä 

gen,. och ej. som annars blir fallet, tränger inät. 

Jag begaJ;nar tillfället att här äter omniimna en sal" 

som för ryttaren är af sådan vigt, att den ej nog 

ofla kan "ppl·epas. helst jag varit vittne till alltför 

många ömkliga cbangemcnter i galopp äfven der 

man bordt kunlla vänta dem correclu, "nemligen alt 

pli bibehallandet af yUre handen i'och efter change 

ments-momentet beror till en stor del huruvida ett 

ombyte lyckas eller ej.

VOLTER. 55 

lu,on eller Tumling. 

Består af två lika stora volter, en vid hvar 

deLa långväggen, midt emot OC3 tangerande hvar 

andra. Är ridhuset mycket bredt, kan åttvolten ske 

på halfva dess bredd, hvarigenom de betydligt för 

s"åras. Först rides höger-volt, till medellinien, hvar· 

på ombytet sker; derefter ful! venster-volt, då vid 

återlwmsten till medelJinien Jtterligare ombytes j 

derefter passeras höger·volt till fullo, hvarefter på 

delta sätt fortfares aUt inlilldess [nslruktören com 

meDderar "framåt!"' "följ väggen!" "tillbaka!"' eller 

'·arrete!'· Beträffande rättningen iakttages samma 

förhållande som under volt. 

Till ,'innande af smidighet i ryttarens händer 

och hästens bogar recommenderas dessa volter 000 

vexlande med ramperingshvarf (se l:sta Afdeln.). 

Elevation "'jones till stor del genom höjande af inre 

handen (den JUre förblifver läg). Cbangementer 

böra göras arta, hvarföre åtlvolten särdeles recom 

menderas, men bör ofta omvcxlas med andra rö 

relser. Besynnerligt nog har jag till och med i dres 

SlU'en funnit 'rum lingarne alldeles förbisedda: ehuru 

de till otrOlig grad försmidiga hästen. 

Spiralvolt. 

R)'Uaren börjar på storvoiten, styrande 

ra1 illåt medelpunkten, der han med tillhjelp 

8pl 

af en

56 VOLTER. 

ögla eller genom vändning på liten volt gör changementet 

och rider samma väg tillbaka. Denna spi 

ral bar namn af enkel spiralvol.t. Sker ej !lägot 

omb;yte, utan ut-ridningen sker åt samma sida som 

in-ridningen, får den namn af dubbel spiralvolt. 

Dessa volter: såväl som mållgvolten, äro ganska 

nyttiga för både ryttare och häst. i det de arbeta 

bogarne inåt och uiiit. 

Öglevolt. 

Begagnas på stol'voltcn eller under hvarfvet 

kring ridhusett der en eller flera efter hVRl'andra 

göra stölTe eller mindre, bredare eller smalare öglor 

medelst en utdragen volt inåt. Dessa begagnas dIt 

hästen tränger inre bogen inåt: hvarunder skarp 

böjning sökes. Då biistell har denna nIat, visar det 

alt den under inridningen blifvit för litet eller alls 

intet tumlad och voltad" 

lIlåogvoll. 

Bestär af cn mängd volter, SOUl oupphörligt 

skära h\"arandra och hvilkas medelpunkter intriiffa 

på medellinien. Äro alla nessa volter Jil,a stora, 

benämnas de reguliera mångvolterj men äro 

de olika stora, kallas de irreguliera mäng 

volter.

VOLTER. 51 

Qvadratvolt. 

Kan göras så stor, att den intager halfva rid 

husets qvadl'at; denna kan fönlelas i 4 mindre 

qvadrater. (Changement som på storvolten.) 

Qvadratvolten är nyttig, emedan den betvingar 

hästen, följaktligen ryttaren att föra honom på raka 

linier l med ofta offivexlande vändningar. 

!xelvolt. 

En hästlängds volt, der vändningen sker på in 

re framfoten (se "vändningar på framdelen"). Denna 

fortsättes tills fulla cirkeln är passerad, och då är 

en axelvolt gjord. Ombyte på denna volt sker med 

tillhjelp af en fint-arrete. hvarunder ombytes och 

omböjes. 

Bedoppvolt. 

Denna volt, sasom utgörande en mellanlänk 

melJan Fält- och Högskolan, 6nnes beskrifven vid 

slutet af den förra. 

Pironettevolt. 

En hästlängds volt på fixerad inre häs. Ju 

skarpare böjning, ju mera luxe. (Se vändning på 

bakdelen). Härom talas vidare i Högskolan. Be 

träffande cbangementet hänvisas till axelvolren.

60 SII:OLORSE KED 

af låret, hvaröfver den skall hvila, glider fast utef 

ter sadelkäpan, allt med armbägarne fasta. Vid 

öfverg!ng iit andra sidan commenderas: "Till vensler, 

ett-.tu!" - då omvridning åt nämnde sida sker 

i ett moment, harunder lifvet bibehålles väl tillbakalutadt 

med stadig kropp och armbågarne väj 

anslutna till bålet. 

Till en början låter Instruktören den unge r,}'ttaren 

färhänga sig länge I1t hvardera sidan, under 

liden noga bearbetande ställningen, af orsak att 

då l'yttaloen blir trött, sWPPCl' han bättre till. I den 

mån fÖl'hängningarne ske med mera säkerhet, Offi 

ve xl as de oftare, tills de slutligen följa tätt på hvar 

andra. Då Instruktören dermcd vill upphöra, cooo 

menderas: "upp i sadeln!U Ryttaren återtager då 

den ställning på hästen, han harle före förbängningal'ne. 

SJETTE CAPITLET. 

Skolorne med Cbongemenler och Passader. 

Skolol'nl' äro tre, nemiigen: Den första: PlitS 

eller Öppna; den andra! Travers eller Sluta, 

den tredje: Renvers ellel' Förviind Slutning.

CIIAtI'GE)lESTl':.1l OCH PAUAD&Il. 65 

Inre handen agerar i direction itt lodlinien som går 

genom nafveln; )'ttre handen agerar bakåt, följande 

hästbalsen tätt efter. Agerar inre handen l.;äl'ft 

eller för hårdt. så drager den antingen bakdelen 

utåt eller hästen baklänges. Begge benen begagnas 

i \'ändningen, det yttre mest (se vändningar på bak 

delen). Sedan välldningen är fulländad, föras bän 

derna utat, för att hindra vändniugellti fortsättande, 

och den nyn directiona-linien följes. 

Passader Uled dem åtföljande Changement.er 

äro i 1:sta _4fdeln. 3 cap. utförligt beskrifna; åter 

står derom intet mer alt fäga. sedan jag genomgatt 

Travers på rak Ii nie med vändningar derunder; 

ty en Passade är sammansatt af en vändning på 

bakdelen och en rak linie snedt eller tvärt öf\·er 

ridhuset, \Tid hvars vägg ett cbangement följer elle1 

en båge med changement. 

3. Reuve rs eller Fltnäud Slutning. 

Den svenska benämningen innefaltar ett förtyd 

ligande af denna Skola. Sedan en snedpassade är 

verkställd och hästens bogar äro två fot från ,·äggen, 

bibebållas dessa (vändande kring inre framfoten) 

på samma punktj bakdelen föres för )'lh'e handen) 

secunderad af )'Ure benet. till ...·aggen; bojningen 

bibehålles för inre handen. Hästen får nu en Olli 

vänd, sned eller fÖf\'änd ställning mot väggen, till

68 aECAPIT(iLATION Å VEB.II:K. 

Jag delar tygeh'erkningen i den enkla och 

den sammansatta. 

a) Den enkla tygelverkan. Den begagnas med 

oridna hästar och räIar som skola dl"esseras, i det 

en tygel i sender agerar, utan stöd eller hjelp af 

den andra. Denna tygelhjelp, om jag så får kalla 

dp,lJ, beslår i ett längtag som ej eftergif\'e8 förr än 

häSten följt. Understundom är detta gansl,a kraf 

tigt, ja sä kraftigt, alt en stark karl der"id kan 

komma i brj'deri. Man har dock till sitt biträde 

straff för tygeln, hvilket gifves med ett hastigt 

längtag friin styr tygel. Om jag t ex. för högra 

t)"geln vill föra hästen till höger, så föres högra 

handen böjd åt höger, jemnt dragande på tygeln, 

sccunderad af begge benen medelst t\'enne på en 

gång gifna duktiga skenkelsiötar, ifall hästen viigrar 

att gå fram. En spöhjelp på venstra sidan är ej 

heller ur vägen. 'l'ygeln forer då bogen ät höger, 

och benen, secunderade af venster spö, tvinga den 

öfriga kroppen efter. 

Om jag vill för samma tygel föra hästen till 

yenster (h\'ilket tillhör dressuren då första tygelföljningen 

bibringas hästen), så-föres, från tra.!, högra 

banden uppåt och åt venster, secunderad af inre 

(högra) benet medelst en skenkelstöt, ifall bäslen 

y,ill stanna eller refuserar. Inre handens lyftning 

höjer upp hästens hufvud, dJ'medelst iistadkommande

Ar TYGLAR OCR BEN. 69 

elevationen i bogarne, hviJka vika undan för ty 

geltrJckningen emot halsen samt för benet. På 

detta sätt fås hästen till venster. Högra spöet skall 

biträda i händelse af behof. 

Om jag vill arretera hästen, föres inre handen 

uppåt och utåt, skarpt förhållande. 

rrorde bända att någon skulle vilja påstå att 

denna förning till venster för högra tygeln är overk 

ställbar, emedan han försökt och ej lyckats; detta 

be"isar endast att han ej kan delj IDen jag och 

många af mina elever, som dresserat under min 

ledning, hafva gjort det med de hästar som inridits, 

h'-ilka ej äro så mj och om den klentrogne kommer 

till mig, skall jag lära honom konsten. 

Således låter det sig göra att med en och 

samma tygel, ulan bjelp af den andL'a, föra hästen 

till begge sidor. Vi se häraf hvilken stor verkan 

tygelns dil'ection har på den råa hästen i huru o 

ändligt mycket större skall den dä ej harva på den 

ridna och på skolhästeu. 

b) Den sammansatta tygelverkan. Man vet 

att då ryttaren på inriden häst drager pa högra 

tJgeln, hästens hufvud böjer till höger samt att bo 

gen och bakdelen då vika till venster och i motsalt 

fall h-ärtom. Må ryttaren derföre taga sig i akt, 

att då han vill vända till höger och således först böjer 

hästen till nämnde sida, han ej med detsamma mA.

CH.UIGEME!iTER. 

Om rörelsen aOamar i ena eller andra bogen, upp 

Hf'-BS den af benet på samma sida. - Fällgaloppen 

är en mera vägvinnande galopp; skolgaloppen 

deremot skall vara sittsam och eleverad, samt hasten 

derunder alltid bibehållas ställd åt den sidan, 

hvaråt han galopperar. Ryttaren skall hä.lla silt)if 

bakåtllltadt så alt han må förblifva orörlig i sadeln 

under galoppen. Om galoppen är falsk (korsgalopp 

eller andra oriktigheter): eller om hästen faUat den 

åt oriktig sida_ känner l')'ttaren sådant på följande 

sätt: Vid korsgalopp förefaller det. r.rttaren som om 

ryggen vore utaf på hästen j i hvalje s3ts känner 

han med sätet först åt ena, sedan åt andra sidan, 

en "ridning: förorsakad af fl'am- och bakbenens 

korsvis-förnillgj t. ex. hästen galopperar höger-fram 

och venster-bak j då högra frambenet kastas framåt, 

känner böften il samma sida en benägenhet att vilja 

skufv3 framåt, och då ,'euster-bak kastas fram, 

känner ,-eostra höften samma benägenhet. Om an 

dra bortblandningar förefalla.. känner r.rttaren den 

harmonie störd, som den justa galoppen frambringar. 

Är galoppen oriktig, d. v. s. om I')-ttaren äm 

nar galoppera till höger: men råkar få venster galopp, 

eller tvärtom, h\'ilket vallligt\,js blir följden da 

hästen ej blif\'it ställd åt den sida, lwarat galoppen 

skall anslås, känner ryttaren böjelse för motverkan 

af den galopp han ville åstadkomma j t. ex. dä ryt- 

75

CHANGEM. I GALOPP. 

hvilka begge arter bestämmas af förkortningen. Då 

den sistnämnda förrättas i 4 tempo, bär den namn 

af galoppade. Den samlade eleverade galoppen för 

utsätter sänkt rygg, upprest hals, mycken elevation 

i bogarne samt kroppstyngdens betydliga öfverflJtt 

ning på bakdelen, hvilken sänl{es öfver väl böjda 

hä5al'. Sålunda uppfyllas alla villkoren för den)öga 

samlingens första grad. Hästen får ej söka mera 

stöd af handen än som fordras för hans ledning, 

och detta stöd bör, på den väl ridna hästen, kännas 

något men obetJdligt starkare af yttre tygeln. 

CbangementeI i galopp. 

Dessa tillhöra ridkonstens svåraste uppgiftel'j ty 

ett a tempo och med behörig elevation väl utfördt 

changement är elt rnästerslyr.ke, nästan Jih:a sällsynt 

som en skolhäst dresserad i högskolan. I ga 

loppen, utom i vändningen, hvilar hästens tyngd mera 

på yttre än Inre sidan: I hval:je galopp-sats gifves 

det ett moment, då hästen hvilar enda::;t på yttre bakfoten, 

förande de andra tre benen i luften. För att i 

changementet förmå hästen att hoppa om (skifta föt 

ter), hvilket skan ske i ett tempo, och att öfvernytta 

största delen af sin kroppstyngd från den ena till den 

andra sidan) måste ombytet ske a. tempo i det ögonblick 

då språnget verkställes. Bogal'ne fällas då så 

mycket inåt; att nästen blifver ställd åt motsatta si-

81 

ledig samt kan med fördel .begagnas på bättre 

ridna hästar. 

Stången vertmr som en häfstång af första ord 

ningen, der stödet (munbettet) ligger emellan kraf 

ten (ringarne hvaruti tyglarne äro spända) och Ja 

sten (kindkedjan med sin krok). 

Stångridning är ej annat än fortsijttning af t1'n8 

ridning, beträffande reglarna för förningen. Del'vid, 

likasom vid trensridning, skall den inre tygeln: visa 

hästen vägen och den yttl'6 föra honom derpå; det 

är del'före nöd\'ändigt, eftersom tyglarne hållas i en 

hand, att denna böjes eller vrides sä, att ryttaren 

kan agera med hvilkendera tygeln han vill, utan 

biträde af den andra handen, för att 601'1'eot kunna 

föra hästen. Åtskillnaden mellan t1'605- och stäng 

ridning är dock ganska stor beträffande tygel-in 

trycket på hästen. Man behöfver blott. belrakta 

dessa belseltyg för att inse denna skillnad. rrrens 

tygeln verkar dil'ect på lanerna (den tandlösa delen 

af underkäken, emellan fram- och oxeltänderna), 

med samma kraft, som utgår från ryUarens hand. 

Med stång deremot är förhållandet helt annorlunda, 

emedan tyglarne verka i ändan pä en häfstång,150m 

till mer eller mindre grad kommer att öka Iwmnde 

kraft. 

Vid upPEittningen går ryttaren till hästens huf 

vnd och efterser betslingen, Stångens rnunbett skall

83 

munt, och tro sig derigenom lättare kunna styra 

honom, föga anande att de sålunda förvärra det 

onda. Bättre då att medelst trensen upparbeta hä 

SLellS mun, hvilket i alla fall slutligen måste ske; 

a.nnars händer att, sedan alla grader af munnens 

förhiirdande ill'O genomgångna, såsom hårdare kind 

kedja. skarpare och sl,arpare stång o. s. v., hästen 

slutligen går durk. Stången måste då afLagas och 

hästen omridas med trens, då detta arbete blir 

mycket svårare än om det skett långt förut. Sedan 

kindkedjan är pålagd, fattar yenstra handen brido 

nen j stegbJgeln neddrages, bridonen fattas på mid 

ten med full hand och knogarne upp; högra handen 

tager, med knogal'ne upp, i spetsen på stångtygeln, 

som fattas af den venstioa med full hand och lill 

fingret emellan begge stångtyglarne samt löparen 

uppskjuten öfver handen, hva1'efte1' mahntaget sker 

och uppsittningen göres efter förut git'na reglar. 

Stalld,l'ängen, som med hela högra handen håller 

om hufvudlaget, så att två fingrar komma äfver och 

två under nosbandet, skall vid uppsittningen med 

den venstra handen fatta om högra steglädret, högt 

upp, krökande venstra knäet och hl1l'dt dragande i 

steglädret, för att hindra sadelns skufning åt sidan. 

Dä ryttaren sntit upp, fattar han spöet och justerar 

tyglarne med högra handen, som då fattar spetsen af 

stängtyglarne, dermed förande banden rätt upp, 

7

85 

jllsteras, såvida ej skäl förefinnes att bibehålla dem 

i bjelphanden. 

Regeln för hög eller låg styrhand är: den häst 

som förer sitt hufvud lågt, tarfvar hög styrhand, 

och för den som bär hufvudet hög., behöfves låg 

hand. Såsom jag redan antydt, eger ryttaren rät 

tighet att föra sin styrhand en tvärhand i alla di 

rectioner frän dess ståndpunkt; dock får detta fiyttningssätt 

ej missbrukas.' Hjelperna skola vara af 

passade efter behofvet'j de skola vara små och nätta. 

r vändning till höger eller då bogen åt den sidan 

skall fällas, böjes styrhanden genom handle 

dens böjning och utl'akning på samma sätt och i 

samma direction som inre banden med trens j inre 

tygeln böjer då hästen, och bridonen kan i nödfall 

secundera: styrhanden agerar derefler bakåt; den 

yttre stångtygelns verkan blir då, till följe af böj 

ningen, tryckande (vändande) emot halsen. Vid 

tillfällen då. en snabb vändning fordras, föres han 

den nå.got inåt och uppåt. För cavaleriet skulle 

jag alltid tillstyrka styrbandens förning åt den vän 

dande sidan, emedan det blefve temmeligen svårt 

att bibringa massan en smidig handled; dock bör 

dervid iakttagas, att i vändningen till höger vrida 

upp knogarne och i vändningen till venster naglame, 

för att på det sättet med inre tygeln gifva

88 REDOPP. 

TIONDE CAP1TLET. 

Redopp. 

Ehum denna rörelse egentligen tillhör högsko 

lan, förfl)'Uar jag den dock till fältskolan, för att 

något böja denna, synnerligast som redoppen, i en 

skild strid, är för cavaleristen af mycken vigt. Min 

mening är dock ej att nurnmerkar1en skall lära den, 

emedan det blefve i det llärmaste ogörligt, men väl 

att herrar officer:are, som böra genomgå en ridkurs 

vid en manege (posito att någon sadan verkligen 

funnes), borde inöfva den. Det skadar dem ej &.tt 

af ridningen få lära något annat än att kuska väg 

garne ikring och draga i låtarne. 

Säsom nämnd! är delas Redoppen i: Sluten 

och Förvänd. 

a) Den slutna. Tyngdöfverflyttningen på bä- 

sarne är häl' af mycken vigt, hvarföre ryttaren först 

ma8te dit öfverfl)'tta sin kroppstyngd genom lifvets 

bakätlutning. Händerna) eller styrhanden) något upp 

och utlb, för att befordra bogarnes elevation samt 

hindra dem att för ID,rck.et falla inåt (utraka hä 

sten). Benen agera midtemot hvarandra, med sm! 

samfälda impulser för galoppens anslående och 80U 

tenerande. - Belräffande den compleUa beskrif-

REDOPP. 

ningen huru Skifgaloppen, hvarmedelst redoppen 

egentligen bör ske, skall exequeras, hänvisas till 

högskolan. dit den endast hörer. Redopp med galopp 

i 4 tempo deremot kan af fälthästen verkstäl 

las, hvarfäre jag bär vill omständligt beskl'ifva den 

samma; Denna rörelse förberedes medelst en hög 

grad af samling. Galoppen kan bÖljas vid väg 

gen eller på volten i i förra fallet vändes g('nast 

från väggen och hästen föres in på cirkeln, ställd 

i traverS på förut beskrifna sält, dock böjd inåt, 

ju mer ju bäUre. Ryttaren förer sitt liC väl bakåt 

och äfver steget (något inåt), med kroppen väl 

sträckt; yttre axeln och höften något tillbakadragne; 

yttre benet agerar något bakåt för att biträ 

da yttre tygeln \'id bäsarnes bibehallande på den 

mindre vägen; inre benet kommer att agera på 

bogen) dock bakom sadelgjorden, föl' att bitl'ada 

inre tygeln i dess utålförning samt derigenolll in 

direct befordra höjningen (som skall vara stark) 

och för att determinera inre hasen; händerna, 

som redan nämndt är o(',h af ofvan uppgifna skäl, 

uppåt och utÄt. Ryttarens hufvud vändes mer och 

mer inåt, i den man redoppen närmar sig sin full 

ändning (lilla cirkeln ungefär en alns diameter), 

dä hufvudet kan få vara så mycket vridet, att 

blicken faller på hästens inre höft, aä att cirkeln 

må kunna blifva rund "(d. v. B. att ryttaren mä

AVASC&JI&ST. 

FÖRSTA CAPITLET. 

HAsten tagen med bibehållna häsar i skoiskridl, 

I al'ancemenl, vändningar, hörnsmygning, 

fint-arrete oeh ryggning, med rakställd 

häst. 

Anneement. 

Instruktören commer.de1'8r: "Med bibebilllna 

häsar avancera!» Ryttaren förbåller och samlar 

den rakställda bästen, hvarunder den böjes för- den 

inre tygeln och den )'tt1"e småningom skur,,&" bo 

gen utåt, tills hästen blir sliilld i half tra\'ers; der 

efter släppa tyglarne fram honom till ett kort: 

lugnt, högt och afmätt steg, ej längre än hof öfver 

hof, hvilket fOrtsättes framåt. Härunder iakUagea 

noga, aU lyglarne, utan all stelhet eller st)"fhet, 

agera lätt ocb nätt f6rbällande, för profana ögon 

osynligt, samt att benen drifva hästen på tyglarne, 

hvilka i sin ordning öfverflytta tyngden pä häsarne. 

Nacken, halsen och bogen föIblif\'a då ele\ferade, 

och häsarne samt ryggen sänkta" På detta sått 

fortsättes arbetet oafbrutet till dess 

91

G:\'LQPPAPEI'. 101 

såväl derunder, som vid hörnpassel'ingar och al 

la öfriga tillfällen. 

Galoppaden. 

Anslaget til1 denna galopp föregas af en högre 

grad samling än den till galoppen i tre tempo, 

och hvilkcn samling under galoppaden äfven bibehålles 

j till den ändan följer inre benets hjelp tält ef 

ter det )'ttres, då äfven aclionen i bogen bibehålles, 

synnerligast under omvexlingarne. I vändningar 

och volter iakttages noga att yttre höften för 

blifver något bakåtdragen ; ty detta har ett stort in 

flytande på yttre benets läge och \'erkan. Arreten 

föregås alltid af hästens rörelse på stället, hV8ruo 

der dess ben placeras lodrätt; skulle tätt derpå 

följa en Parade eller Courbette, så mycket bättre. 

TREDJE CAPl'rLET. 

Takt Terre a terre. Skifgalopp. Reeulade. 

Parade. 

Takl 

Denna delas i den mindrelTak1en och i 

Ta kt eller Daos. Deo förstnämnda är endast 

,

TAKT OCU TERRE A TF.ltRE. 

en för både ryttare och häst förberedande rörelse 

till den verkliga Takten. I denna mindre takt ge 

nomgås i högskolan de trenne Skolorne med deras 

passader, volter och changementer, hvaronder In 

struktören dock noga tillser, att denna takt ej ur 

artar till en ramling väggen utefter: hvilket lätt 

inträffar med mindre försigkomna ryttare, som ej 

mota hästen med inre benet; emedan de förgäta 

actionen hos hästen: äro de nöjda endast den 

lufTar litet väggen utefter. Under arbetet måste 

ryttaren stundom använda något mera verve i sina 

hjelper. 

Den verklig-a Takten (se l;sta Afdeln.) förbe 

redes mellan pelarne, der hästen taktar till följe af 

Instruktörens impulS, hvarunder eleven först lärer 

sig att följa med hästen; derefter får ban .!'jelf föra 

hästen pä fri band eller efter l'idhusväggen. 

Denna röreise \'crkställes med rakställd hiUt. 

Terre Aterre. 

Denna rörelse är, säsom vi redan nämnt (se 

1:sta Afdeln.): galoppen i 2 tempo på stället, bvar 

under hästen skall vara rakställd j detta är den 

första operation som måste ske, hvarefter hästen 

samlas och impulsen till galoppen gif...es liktidigt 

af begge benen midt emot hV3randl'a samt lika, 

så att hvarken det ena eller det andra verkar

104 SX1FGALQPP OCH Rl:CULADE. 

rörel' In bakdelen; bval"cfter sl)'rhanden äter age 

rar uppåt och inät, förande bogarne inåt, derefter 

nedc1t och utåt, föl' alt hindra bogarues vidare fl)'tt 

ning inåt, hvartill inre benel secunderarj derpå fö 

res bakdelen) silsarn nämndt är, till höger j Q. s. v. 

Till '"eol"ter är förhållandet omvändt. 

Changement under demm glIIopp är endast en 

vändning, emedan hästen är rakställd samt fotskif· 

tet enahanda åt begge sidor. 

Som hästen i stuttande galopp är rörligare än 

i nägon annall, så fumlas i skifgalopp bäst haIfva 

och hela repellonvolter samt redoppvolter. 

Reculade. 

Detta är l'erre a terre baklänges, hVal'föl'e vid 

framdelens Iyflning ryttarens lit gal' förut bakåt. 

hvarvid bäslen under levaden skall, i följd af för 

hållningeJl, draga framfötterna under sig l och vid 

benens aget'ande hoppa bakfdttel'na ,indan. Dl': 

förut beskrLfna hjelpel'ue a tempo Tned hand och ben 

i h\'al'je sats (nu lik,isst handen öfv6n'iigande) 

lortsättas så länge reculaden yarar. E:egancen i 

t1enna rörelse är hastighet, och om den slutas med 

en COW'bette, har man ej mel' att ö:1ska. 

Tvenne redoppvolter, hvardera tagen i skifga 

lopp, med 4 Courbetter på h"arje volt, och sam-

PJJlOllETTB OCH CROllPADS. 107 

Pirouette. 

Den är en half hästlängds volt med elevation, 

och göres lättast från galopp. För att åstadkom 

ma detta spräng, förhålles, böjes, samlas och bä 

sarne riktas under tyngdpunkten; styrhanden föres 

derefter fermt uppelt och inåt, så att levade och 

svängning må åstadkommas. R)'tta1'en5 lif hålJes 

bakåt och inåt, med inre höften franu'ltskjuten, då 

inre benet agerar framåt, hål'dt stödjande i bygeln, 

och det yttre tillbaka. - Böjningen bör under ring. 

,dansen vara stark; detta förhöjer Pirouettens elegance. 

FEMTE CAPITLET. 

HeIsprimg. 

Dessa äro: Croupade, Ballottade och Caw 

priole. 

Croupade. 

I deUa sbäl som de följande sprången sker 

anmaningen å ryttarE'ns sida på enahanda sätt: Han 

förhåller och samlar sin hä.st för att förbereda den 

pä spränget; derefter lyftas händerna något, och hä-

CAPRlOLE. 100 

rätt öf"er benen, hellre bogarne något eleverade än 

härtomj \'id nedgåendet stödjes bästen af tyglarne. 

Få att häsarne taga markfästc tätt före bogarne. 

För Ofrigt arbetet å rJttarens sida lika med hvad 

som är nämndt i afseende på de tvenne föregående 

sprången.

114 D1Ell&t!BZS 

Andra lectiontn. 

Vändningar, volter och tumlingar (åttvolt) ge 

nomg1s först i skridt, bvarefter arreleras. Avan 

ceras och trafvas, bvarunder olllvexlas med vändningar, 

volter, cbangementel" och arl'eter, dervid böjrång 

bearbetas, dock utan våld. Af voIlerna ge 

nomgås storvat!, volt, åttvolt och ,'olt tillbaka. 

Tredje lectionen. 

Sedan 3vancementet skedt i skridt: bÖljas trar 

ven och Rebour i dock böjes hästen inåt under passerandet 

af hvarje hörn. HMten styres uteslutande 

väggen utefter, for yttre landen j den båller bästen 

vid '"äggen, secunderad af begge benen, och böjer 

honom utåt, med detsamma bakdelen skufvas inåt, 

begge benen föra hästen fram emot väggen, då hä 

sten sjelf bearbetar sin samling. Endast i händelse 

af försök till vändning utåt: agerar inre handen för 

att hindra densamma: hvarefter handen giiVer luft 

(ger efter). Det är troligt aH hästen visar obenä 

genhet för alt närma sig väggen, och springer sned, 

nAgot bl>jd, men med sträckt huf\'Ud och hals. Stöt 

dä dit begge hälarne och hjelp med inre spöet. 

(Beridarne hafva nemligen ett spö i hvardera han. 

den.) Nu händer alt hästen kastar inåt och gör 

språng; bästen omböjes då genast och två a tre

115 

volter göras. Instruldöl'cn commendel'ar: "volt!" 

Sedan hästarne under några volter blifvit lugnade, 

följes väggen åt ett litet stycke, och Rebou!' börjas 

ånyo, hvarmed fortsättes omvexJande med vojt och 

åth'oit samt täta ancte!' och böjningar. 

På detta sätt fortsättes lecLionen igenom. All 

tid då arreten verl,ställes, höjes inre handen för att 

bearbeta elevationen i bogarne. Instruktören commender3t: 

"Halt och inre handen upp!" Hallen 

göres långsamt, med lifvet tillbakalutadt och benen 

under. De sista h\'3l'fven i h\'aJje lection ske alltid 

i skridt. 

ljerde leetioDeD. 

Lika med föregående; dock börjas i denna att 

rampera medellinien. 

Hästen är nu ridhusvan, då det tillåtes att 

emellanåt straffa honom för den tygeln han söker 

(den inre} j detta straff åtföljes likväl alltid af en 

skenkeJstöt på samma sida (inre), om meningen är 

att tränga hästen ut, och af begge skenkIarne, ifall 

afsigten är att tränga honom fÖl' sig. Dock iakt 

tages noga att dessa tygelstraff ej missbrukas eller 

urarta till lösa T)·ck. 

Femte lec.tionen, 

'räla volter på långväggarne, omvexlande med 

Rebour, åttvolter, och medelliniens rampering. Un 

9

116 DRESSUREN 

der arreterna. denna lection börjas försök att rygga, 

medelst små bakåt trängande vändningar. Ryttaren 

drager åt sig begge sina bänder, delar dem emel 

lan. med benen under, såsom vid 8vancement, hän 

derna agerande öfvervägande. Nu sökes vändnin 

gen, och då hästen lyftat upp den inre framfoten, 

sd förhålles, för att del'igenom tvinga honom att 

flytta de upplyftade fötterna tillbak:l. i stället för 

framåt, först med inre, sedan med yttre handen; 

hvarefter händerna åter förhålla, agerande pä nyss 

nämnda sätt. Har nu hästen med alla frra fötterna 

gjort ett steg tillbaka, så var nöjd, och smek ho-' 

nom. Sök under nästa halt att få. honom två steg 

baklänges; lyckas det, så val' dermed bp.låten i denna 

takt. Skulle hästen totalt refursera vid l')'ggnings 

förSöKet så afslås derifr&n; ty våld får ej begagnas_ 

Påföljande gäng repeteras försöket: och så framgent, 

lection eftet- leetion, tills det lyckas, bvilket med 

t;ä.kerhet inträffar s1 snart hästen blir känslig i 

munnen. 

Sjette lectionen. 

Lika med föregående. Hästen tages derefler 

för begge t)'glarne mot slutet af lectionen, dä den 

allongel'ade galoppen tattas af 5 i sender, med 6 

fots afslånd emellan hvarje häst,. Galoppen fattas 

fl'ån kort traf, med forcemde sl,enkelstölar samt

I MASSA. 117 

hjelp af Jttre spöet. Vid albrottet af galoppen: inre 

handen upp, händerna secunderade af benen, pil 

det afbl'oltet må ske så ffi)'cket som möjligt på bä 

sarne. Denna galopp repeteras först 2. gånger till 

höger, derpä till veneter och sist äter 2 gånger till 

höger. Derefter skridt åt begge sidorne samt halt 

och afsittning. 

Sjunde lectionen. 

Lika med föreg-ående; hästen arbetas med en 

tygel i sender. Då galoppen börjas för begge tyglarne, 

likasom den derpä följande skridten.. 

lttonde ledionen. 

Sedan nägra hvarf Rebour och volter åt begge 

sidor, sist åt höger, äro gjorda, göres halt och böjning, 

hakan nu till bogspetsenI hvarunder yttre han 

den gifver stöd j annars kommer hakan till rytta 

rens knä, ja kanhända bakom detsamma. Hästens 

haka bibehålles derefter några secundCl' vid bog 

spetsen, hvilket kallas att sätta häslen i klan'e. 

L)'ckas det ej första gången, så arbetas derpä leetion 

efter lection. För att hindra inre benets ti11bakastigning, 

som föregill' ryggningen, lägges inre 

foten emot inre bogen. Stundom händer att under 

böjningen näsan smyger inåt utan att nacken följer 

(skef böjning); detta hjelpes medelst yttre handens

I loL",SSA. 

ANDRA CAPITLE1'. 

19- •• 

Halfann.n mllnads dressnre, med lvlI leetionsb.lftimmar 

hv.'·je söeknedag, eller tillsammalls 

78 leclioner. 

Leetion 1-6_ 

Skrid!, traf, vändningar och changementer. 

Leet. 7-9. 

Lika med föregående leclioner. Volter. 

lee\. 10, Il. 

Lika med föregående. Reboul'. Rampering, 

vo]t.er och ryggningar. 

Leet· 12. 

Lika med föregående salUt galopp_ 

lee\. 13-15. 

En repris Rebout, om'-exlande med \"oller, at 

1'eter och l'.}'ggningj dU'ener Första Skolan. Sedan 

lika med föregående.

126 URE!:ISUREN 

Leo!. 16-18. 

Börjas med Plie, sedan 'l'ra.vers med kortpassade, 

galopp, rebour omvexlande med volter och 

ramperingsbvarf; skridt slutar lectionen, som Olllvexlal' 

med haltel' och ryggningar. 

Leet. 19-21. 

PJie. Travers och Renvers ; för öfrigt 80m 

förra lectionen. 

Leo\. 22-27. 

Som föregäende. Galopp, dock med vändningar 

och volter, samt sista. hälften af tra.fven pil 

volten, rakt utur band. 

Leet. 28-32. 

Som föregående j dock skall under galoppen 

säUas öf\'er en folS högt hinder (Se Jeet. 56 i ue 

månaders-dressllren). 

Leet. 33-42. 

Trensridning i fältet (se en-mitnads-dressuren). 

Inga carrierer, endast allongerad galopp. 

Leet. 43, 44. 

l ridhuset repetition af föregående, med vänd 

ningar, en och en, från väggen, h\,ilka oCla repe 

teras under trafven.

I MAS8.\. 127 

Leet. 45-48. 

Stångridniug: Skridt. Vändningar. Traf-vänd 

ningar och ,'olter lUed om\'exlingar. 

Leet. 49-5\. 

De tre Skolornej ryggning; sedan repetition 

af föregående. 

Lee\. 52-64. 

Repetition af föregående och galopp med vänd 

ningarj m,'en successi\'t voIler och cbangementer 

medelst afbr}"tning l omböjning och omställning samt 

omfattning. 

Leet. 6.\-J4. 

Stångridning i fållet. efter samma grunder som 

trensridning. Inga MITierel', endast allongerad ga 

lopp. 

Leet. 75-78· 

I ridhuset repetition af röregäende.

128 DRESSUREJi 

TREDJE CAPl'rLET. 

Tre mimaders dressllre med tvä leetlolls-balttimmar 

bvarJe söcbnedag eller tillsammans 

156 leeticner, 

Huru hjelperna meddelas hästen och angående 

reglarna för verkställigheten af Instruktörens fordringar, 

se en-mÄnads-dressuren. 

De stadigaste 

Tl'af. Vändningar 

lande med halter. 

Le«:tioD 1-6. 

häslame främst och sist. Skridt. 

• 

med changementer, ofta omvex- 

Leet. 7-10. 

Lectionell börjas som de föregående, omvexlanda 

med volter. Slorvolt, volt, åltvolt och ,'alt 

tillbakA. 

Led, 11-23. 

LikasolU föregående. Efter hvarje halt inöfvas 

ryggning. Under dessa lectioner börjas inöf 

vandet af ReboUfj derefter ramperingsbvarf samt åt 

hvardera sidan nägra hvarf galopp, fattad från sam-

129 

lad traf. I den mÄn galoppen blir lugnare, för 

länges galopptidell och vändningar göras deronder, 

tillika med "sl1edt igenom::, då afbrytningen sker 

vid väggen j hvarefter, om hästen är lugn och ej 

andfådd, fattningen at den andra sidan genast kan 

företagas. 

L"t. 24-26. 

Lectionen börjas med RebODr omvexlande med 

de smärre volterna j derefter halt. Sedan inöfvas 

J

l MMSA. 131 

nar hästen djupare med benen. Vid sjelfva språnget 

anläggas knäna skarpt, så att ryttaren ej må. 

bliC,'a rubbad i sadeln, och i detsamma lular han 

lifvet bakåt. Galoppen samlas in, och forlsättes 

till nästa språng. Instruktören står vid stängen, 

n

I KASSA. 136 

ter, utom på åtlvolten. Inga changementer få verk 

ställas förrän afbrymingen och omfattningen sker 

ytterst lugnt och så godt som i ett tempo; då komma 

de af sig sjelfva. Sedan changeroenterna lyc 

kats, må äfven ättvolten galopperas. Dessa smärre 

volter bearbetas flitigt, äfvensom Rebonr, emedan 

de till otrolig grad försroidiga bästen och påskynda 

dressnren. Efter galoppen rides l'ikridt några al 

nar, derpå arrete, ryggning, avancement, halt och • 

böjning, hvilken sednare under hvarje halt öfvas. 

Derefler traf, om behofvet så kräfver Rebour. Vol 

ter och ramperingshvarf följa derpil. Under 82:dra 

lectionen börjas språng öfver stang (se tre-månaders-dressuren). 

Leet. 92-110. 

Stänger påläggas och siångridning sker, de 

tre första lectionerna l'akt utur hand; bridonen bjelper 

vi'd bebof i vändningarne. Under de tveDne 

derpå följande lectionerna skolridning, sedan ga 

lopp; och genomgås nu på stång allt hvad som 

förut på trens varit verkstäldt. Under 104:de 

lectionen börjas att sätta öfver barriere (stång). 

Leet. 1lI-120. 

Trensridning i fältet (se föregående dressnrer). 

De 4 sista lectionerna afmarschvis med distan-

138 

ske på eftermiddagen, då hästen ej ånyo behörver 

pllsadlas. 

Sedan nu all fruktan för sadeln försvunnit, 80m 

på en a. två veckor bör kunna ske, betslas hästen 

;1n o med trens och kapson, deruti tyglar liro ispän 

; hV81'efter den införes i ridhuset. Kapsonen lägges 

så längt nedom öppningen på. näsbenet, att två 

finger, ett på hvardera sidan, kunna ö(\'c1' kapsonen 

inskjutas i nämnda öppningar. Nosbandet instickes 

innanför trensbuf\'udlaget och tillspännes s:ä hårdt, 

att blott ett finger rä; fum emellan näshrosket och 

kapsonen. Käkremmen, äfven instucken under trens 

bufvudlaget och uoder käken, åtspännes sä, att då 

ryttaren drager på en tygel eller lin-föraren på. linan, 

hufvudlaget ej må komma i hästens öga. 

D! fålen föres in genom ridhusdörren eller till 

baka genom stalldörren, går stalldrängen baklänges 

före honom, i det ban har motsatt t,rgel i motsatt 

band (höger tygel i venster hand), ballande kap 

sonstyglarne tätt bakom söljorna, och med dessa 

tyglar förer han hästen. Sedan karl och häst pas 

serat dörren, släpper han med högra handen kapsonslygeln 

vid söljan; derefter faHar ban med sam 

ma hand de fyra tyglarne nära ändan, tager Dled 

sin venstra band (knogarne upp), högra kapsonstygeln 

tätt bakom söljan, förande hästen dermed, me 

del1inien utefter, till midten afridlmset, då. han skyn-

EX$KILDT. 

141 

ftirbjudas, emedan de åstadkomma känslolöshet. Benet 

smyges varsamt till hästens sida med tilltagande 

klämning; hjeJper ej detla, så stötes hälen eller hälarne 

med kraft tätt bal,om sadelgjorden, hvarest de 

qvarhåUas klämmande några secundel', och åter/o 

ras derpå till sin plats. Dod;:, såsom nämndt är, får 

l'yllaren ej i de första lectionerna använda dem; 

det får ej ske förrän hästen är fullkomligt lugn och 

fri från mis::ltl'oende, och till och med då f lill en 

början sparsamt. 

Med denna skrubbridning fOl'tsättes intill dess 

hästen villigt låter föra sig dit ryttaren vill. Jag 

vill dertill anslå. två mänader. Utom all fråga kan 

den ske på kortare tid; men som meningen ej blott 

ot',h bart är att få hästen följsam, ulan att vänja 

honom vid att bära samt att stärka hans muskler 

och senor, så att han kan uthärda sjeJfva dressuren 

utan att deraf ruineras, så måste skl'ubbridningen 

prolongeras tills det dermed åsyftade målet är till 

alla delar vunnet. Sknlbbridningen är således en 

förberedande rörelse till dressul'en j dock fåt man 

äf\'en i denna akta sig att ej ruinera hästen l hvilket 

lätt nog sker om den tages för hål'dt och öf 

\'el'anstränges. I allmänhet är det vida bällre att 

uttänja tiden med allt hvad som till dressuren hö 

rer än att inknappa den. Endast i trängande be 

hof må det sednare ske, dock med mycken"val'sam-

ESSE1LDT. 


Den egentliga dressuren. 

143 

Sedan nu hästen genom skrubbridning blifvit 

tillräckligt följsam och gymnastiserad, börjas den e 

gentliga dressuren med 

Ofvertrådllnde steg. 

En häst i sender tages i lectionen. Så snart 

rj1taren sutit upp, ispänner Instruktören linan; som 

han sjelf förer; en stalIdl'äng som är van att föra 

piska följer på en mindre volt efter och på sida om 

bästtln och alltjemnt så nära densamma, att den är 

inom håll för piskan; som "'id höger \'olt föres i 

vens{er hand med släpande släng, tillhands att utan 

minsta förberedelse på commando-ordet "slål" ögonblickligen 

kunna gif\'a hästen ett sveprapp, tätt bak 

om sadeln. Begagnandet af några flera piskor för 

bjudes pä det strängaste j ej en gÄng om hästen på 

en viss punkt skulle tränga ul, får der ulanföre pla 

ceras en piska, hvilket jag dock sett många göra. 

Vid ett sådant tillfälle skall Instruktören, om behofvet 

det kräfver, med linan hålla hästen på vägen 

och med piskan föra fram honom. Repeteras detta 

några gånger, är delensen öfverat.ånden, och hästen

144 DRESSURE)'I 

tvekar ej att passera nämnda ställe, hvilke( deremot 

inträffar ifall en piska placeras utom volten. 

Äfvenledes må ej Instruktören missbruka sitt "slål"; 

ty det behöfves ganska sällan, endast då hästen tvekar 

att tränga föl' sig eller af naturen är lat:, SImlle 

hästen loja af, är det hos en eljest villig häst ett 

bevis, att reprisen eller lectionen varat föl' länge; 

hästen il!' trött, och Instruktören har begått ett stort 

fel; han är då på väg att låta utrida i stället för 

inrida hästen. I sådan händelse bör lectionen tvärt 

afbrytas och bästen bör få hvila påföljande dag. 

Instruktören commenderar: "avancera!" - "på 

volten!" - "trafva!" - "minska volten!" (dåden 

blifvit halfstol') - "blir qvar derl" - "viind igenom 

l" - Pis]

ENSKILDT. 145 

hnfvudet in medelst böjning, derefter bogen ut med 

biträde af benet j samma tygel bibehåller bogen på 

sin viig, på så sätt att den hindrar densamma att 

falla in, eller förer den ut medelst bandens böjning 

och utåtföl'ning, derviu secunderad af inre benet; 

från att falla för mycket ut hindras bogen genom 

bandens inåtförning, med biträde af begge benen; 

sanlJna medel användes äfven föl' att åstadkomma 

genomvändning. Yttre tygeln slak (hengande) för.. 

blifver overksam. Inre benet bibehåller äJvenledes 

bakdelen på det öfvertl'Mande steget. Under detta 

arbete må spöet begagnas SOUl straff, och piskan då 

hästan tvekar att gå fram eller envist tränger inåtj 

dock må ingendera missbrukas; hellre då må man 

begagna dem för litet än fÖl' mycket. 

I detta arbete är hästen fängslad inåt, emedan 

ryttaren hänger i inre tygeln, emellanåt straffande 

derför, för att få bästen att upphöra alt stödja der 

på, h\'ilket sker då han släpper till (böjer, eleverar 

naden, halsen och bogen samt drager hakan till 

baka). Hästen hålJes visserligen i ett hål'ut band, 

men han har den j'ttre sidan fullkomligt fri och kan 

tränga dit och framåt så mycket han vill, hvilket 

just är ryttarens mål. Dctla är orsaken hval'för-e 

dress uren, då den bearbetas pl'i detta sätt, ej är ut 

satt för den myckna opposition å hästens flida (så 

som språng och stegringar In. In,), bvilken annars

ESSKlLDT. 147 

arbeta honom af handen, ele\Tera bogarne ocb till 

följe deraf sammansätta honom. 

För att underlälta sHt arbete och för att på 

skynda dess mål eger nu ryttaren rättighet att dii 

och då straffa hästen föl' handen, hvilket tygelstralT 

lör det mesta åtföljes af en skenkelstöt af inre hälen. 

Med styf tygel rycker ryttaren hastigt inre banden 

i direction

148 DRESaURE'll' 

- "benen på'n!" (om bästen tränger för mycket 

utät) "iul'e hantlen inåt och begge benen på'n 1" 

o. s. v. Ryttaren har DU visserligen ensam mödan, 

men aä har ban också hedern af arbetets lyckliga 

utgång. 

Vinsten. af denna arbetsmethod är, aU bästen 

blir fortare färdig; hela dess muskelsystem blir full 

komligt utbildadt, bogarne blif\'a elc\"erade och försigträngande, 

emedan yttre sidan lär vara {l'ji hä 

sten blir stark, uthållig, vig och lätt j dessutom undvikas 

alla processer och stegringar, emedan hästen 

endast fängslas Kt en sida i sender; han har den 

andl'3 fri aU tränga åt; yttre frambenet kastas då 

djerft upp och framåt, hvartill balancens bibehållande 

tVlngar honom, i Iöljd af att yttre tygeln hän 

ger slak och ej genom sitt stöd manar till sprÄng 

eller stegring då han pressas. Stundom bar jag 

sjelf valt den beqvämare vägen (dressuren för 2 

tyglat· på en gång)} men då har jag nästan alltid 

under dressurens fortgång fått ångra del. 

Dessa lectioner, med tre-oen-ett-halfl-äringar, 

fortfara oafbrnt.et i 6 ved

E:SSKlLOT. 151 

deist en oriktig ställning störer eller motverkar hä 

sten i dess gång. 

Denna Skola börjas på volten, vid slutet af 

lectionen, och göres till en början helt kort, åt beg 

ge sidor: hvarefter afsittes. 

Den andra och påföljande lectionen bÖljas med 

öfverträdande steg, några hvarf åt hvardera sidan, 

hvilka ofta afbrJias med 31'reter med derpäföljande 

ryggningar och böjningar; del"efter Första Skolan, 

på volten och h\-arfvet ikring, ouwexlande med 

vändningar och cbangementer. Ofta arreteras och 

hästen smekes. Linan urspännes. Derener tral, 

rakt utur handen ocb för 2 tyglar, pä \"olten med 

genomvändningar, hvarrvet omkring, med vändnin 

gar och changemelltero Lectioneu slutas med 

skridt. 

Då nu hästen går complett i denna Skola, 

bvilket ej dröjer länge, så inöfvas 

'l'l'avers eller Sluta. - Från samlad skridt 

skufvas bakdelen steg för steg, frän väggen, hvarunder 

Instruktören noga tillsel o ryttarens ställning. 

Vid hörnpasseringen fördröjes hästen alltid något i 

hörnet, h\'aruti han skall föras upp (eleverad och 

samlad) och ut. 

Changementerna ske till en början med sned 

passader, sedan tvär- och medellinie-passader, sist 

med tillhjelp af volter.

Et'SltlLDT. 157 

stegb)'geln j lifvet bakåt och inåt, blicken åt inre 

höften, för att bestämma spårvidden. 

Dä redoppen med genomvändningar lyckas på 

denna cirkel, minskas den till den kortaste och be 

arbetas i den. 

Nu företages en kort ridning i fältet., hvar\'id 

öfvas fältskridt, de olika traftakterna ända till den 

flygande trafven, den samlade och aUongerade galoppen, 

omvexlande frän den ena till den andra, 

samt fyrsprång i korta repriser, frän allongerad galopp 

i afbrytes till samlad galoPPi sedan skl'idt. Rörelserna 

omvexla ofta med hvarandra. Traf\'en ihÄlles 

längre, för att upparbeta densamma. Cart'ib:erne 

göras oftare men korta, och afbrytas alltid 

långsamt, för att spara bakbenen på hasten j vinsten 

deraf blir den försigträngande galoppen. Hästen 

återföres derefter till ridhuset, då ryttaren UIlder 

loppet af en vecka repeterar hvad förut är genomgånget; 

dereftel' företages 

St!ugriduing. 

Börjas med vändningar, volter och chaugementer, 

derefter skolor, ryggning och galopp. Hästen 

går genast som en gammal häst, såvida han 

är tillräckligt tumlad under trensridningen.

158 DREBSl,iREN 

TREDJE CAPITLET. 

Jnsteringen. 

Härmed menas att bibringa hästen ytterligare 

stadga och säkerhet i allt hvad han lärt, med få 

ord, han skall fÖl'värfva alla de egens\,aper, som 

den äldre, ej förfuskade hästen eger. Detta sker 

för det mesta i fältet, under Il\'ilken tid hästen äf 

ven inöfv8s i att sätta öfver smi.irre bindel'. 1'ill 

detta arbete anslas vanligen en mÄnad. 

Ryttaren får aldrig under dressllrens lopp för 

gäta, att hästen ej är mer än 4 år j följaktligen måste 

han spara den. 

Då nu hästen är justerad, är den fullt färdig 

såsom fält- eller promenadhiist, hvarlill åtgått en 

tid af omkring 7 mÄuader. 

B) Skol.tlressuren. 

Man må ej inbilla sig alt h\7ilken häst som 

helst passar ens till ridhäst, mycket mindre till 

skolhäst. Företrädesvis väljas dessa ibland hing-

• 

ENSKILDT. 159 

star. Stoen anses dertill mindre passande, emedan 

deras halsar äro smala j dessutom visa de, vid drcs 

surens- :skärpande, en benägenhet att kasta vått 

ifl'ån sig, h\'arföre man ej begagnar dem dertill. 

Hingsten salmar hval'ken mod eller kraft. j ett ytter 

ligare skäl att föredraga honorn. För öfrigt måste 

de hästar, som skola inträda i högskolan, ej vara 

behäftade med några fel, såsom spatt, öfverben el 

ler gallar; de böra vara väl sammansatta, starkt 

byggda, med viga och lätta rörelsel" utgående från 

starka och vätställda hösar, lynnet gladt, välvilligt 

och djerft.· Detta oaktadt kan på förhand ej be 

stämmas, om hästen apterar sig till det ena eller 

andra, eller till någonting alls j detta förspörjes un 

der pelar-arbetet. Då hästen animeras och encou 

rageras, observeras noga om han bjuder något och 

hvad det är, och detta upparbetas då. Skulle, ef 

ter flerfaldiga fÖl'n)'ade försök, hästen hvarken bju 

da. det ena eller det andra, utan endast en mängd 

okJ'nne visa sig, råder jag ätt upphöra med pelararbetet 

och vara nöjd med hvad hästen vet) så 

vida man ej vill riskera att få den förded\'ad. 

Courbette är dock ett språng, ll\'artill dc flesta hästa.r 

med förutnämnda egenskaper aptera sig. 

Man bör aldrig bearbeta en häst i mer än 

en art språng, {ör att ej förderf\'a den. Dock hindral' 

ej att samma'häst är dansare, genomgår rrerl'e

160 DRES8UBE:S 

å. terre, skifgalopp, RecllIade och Courbette eller 

Pesade. En verklig springare bör endast bearbe. 

tas i Capriolen; understundom bänder dock med 

en häst som ej springer a tempo, att Capriolen 

måste förberedas med Oroupaden eller Ballotladen; 

språnget kallas då misslyckadt. Sällsynt, ja ytterst 

sällsynt finna en springare som springer a tempo 

(utan någon sorlS förberedelse) frän den samlade 

skridten. I sednare tider (jag menar för ungefiir 

40 Är tillbaka, ty numera finnes, mig veterligt, ingen 

s.pringare) fanns blott en som språng a tempo j 

den var pa FJynge hos framlidne Hofstallmästaren 

Ehrengranat. Samtidigt dermed var vid Kongl. 

maotgen i Köpenhamn flere springare, om jag ej 

missminner mig 3:ne, men ingen af dessa sprang 

a. tempo; ibland sprungo de till och med ej alls. 

Denna manege i Köpenhamn var likväl dl, med 

mycket skäl, särdeles renommerad. 

FÖRS'rA CAPITLET. 

Förberedande dressnre. 

Sedan fälthästen genomgiltt sin dressure, aftages 

stången, trensen pålägges och volterna genom-

162 DRESSUBEX 

egen smidighet innan han tänker pä högskolan. 

Ryttaren har då genom sin oskicklighet frånröfvat 

hästen munnens naturliga finkänslighet, "l a fl eur 

de la bouche". Föl' ait reparera hvad repareras 

kan, ,\ilcrgås till det öfvel'tl'ädande steget, och hästen 

styres nu derunder med trens. 


Pelar-arbete. 

Pelarna böra vara 7 fot höga och försedda 

med tvenne l'ingal' uti märlor, fästade upptill in 

vändigt. på främre delen, fem fot från marken, 

äro äf\'en fästade tvenne andra ringar, på samma 

sätt som de förstnämnda. Afståndet emellan pe 

la1'l1e 4 fot; marken fast och jemo, sä att hästen ej 

glider. 

Nu pålägges hästen en pelar-grimma,. gjord af 

dubbelt, bredt och starkt: läder och liknande en 

kapson, med käkrem och bredt nosband. Derfram 

för är en ring anbragt, hvaruli linan spännes. 

Främre och bakre delen af nosbandet äro förenade 

medelst tvenne ringar, hvaruti pelar-tyglarne spännas.

164 DRESSUREN 

l 2 a 3 dagar, tilldess häslen makar sig åt sidorna; 

dereftel' släppes han fram emellan pelarne: en fot, 

dock ej så långt, att bogarne komma fullt dere 

mellan. Mästaren ställer sig nu vid venstra bogen, 

med SPÖtlt i "enatra och en liten handpiska i högt!" 

handen; på. andra sidan hästen. midt emot sig, placerar 

han, en annan hjelpare med ett spö i högra 

handen. Spöna föras parallelt med hästens sidor; 

säväl Mästaren Bom hjelparne vända ryggen emot 

pelarne. Nu bÖlja malmingarne i1J sidorne för spö 

na, med biträde af rösten, då det behöfves. Till 

en början göres ett kort uppehåll emellan ruaknin 

game. Då dessa gå obebindradt, minskas de allt 

.mera: tilldess hästen slutligen rörer sig pii stället. 

Mästaren ändrar nu plals j han 6tii]Je1' sig bakom 

hästen (ersättande sin plats med en tredje hjelpare), 

med piskslängen, som fälles på länden, anmanande 

honom att röra sig. Detta fortsättes i små repri 

ser; under halterna smekes och gifves hafre; der 

efter börjas ånyoj för hvarje gång sökes frambringa 

mera och högre rörelse, hvilket äfven lyckas om 

lectionerna ej göras för långa och hästen ej uttrå 

il:as. Leclionerna böra ännu ej räcka mycket öfver 

'1& timma, men repeteras flera gånger dagligen. Var 

nöjd med litet och sluta när ,jet går som bäst. 

Skulle hä6ten visa motspänstigijet eller oviJjll, 

så afbryt pelar-arbetet, låt sadla honom och gif ho-

UOSXJLOT. 165 

nom i dess ställe en ridbuslection, derunder sökande 

hög samling. Förgät ej att varsamhet under 

pelar-arbetet är ytterst nödvändig; förgår sig ledareo, 

fördel'fvar han lätt alltsammans. 

Då nu hästen lugnt rörer sig på stället med 

tilltagande liflighet, släppes han ytterligare fram emenan 

pelarne, så att bogen är midt emellan dem. 

Bjelparne på. sidorne aflägsna sig nu, och Mästaren 

leder ensam arbetet, med piskan ömsom på marken 

oeh länden. Efter några dagar fastspännes hästen 

i de äfre peJar·ringarne, då det högre arbetet börjas. 

Dock iakttages att under några Jeclioner först 

repeter3 det gamla, af skäl att hästen, som nu är 

friare, måste invänja sig i denna frihet innan arbetet 

får skrida framåt. 

Skulle nu hästen, under detta arbete, opponera 

sig, hvilket dock vanligtvis är ledarens fel, emedan 

han i oträngdt mål skärpt leetionen eller gjort den 

för lång, med ett ord, varit oförnöjd, så upphöres med 

pelar-arbetet för någon tid j hästen tages i ridhnset, 

arbetas samlad, dels rak. dels ställd, med ryttare 

på; och kunna dessa leetjoner något skärpas, hvaraf 

man sedan har godt, då bästen återkommer mellan 

pelarne.

EI'SIULDT. 169 

Parade. - Det är en luxueux arrete med 

lhy åtföljande levade j den högsta grad af samlad 

galopp mc1ste föregå den. Ryttaren fÖl'hliller och 

tager en galopp-sats på stället j vid levaden till den 

påföljande satsen förhålles och eleveras, då det tillämnade 

språnget uteblifverj i dess ställe blir levaden 

högre och fördröjd. Hästen inöfvas dertill mellan 

pelarne under courbette-arbetet. Första förbe· 

redeisen sker genom arreter å tempo, från traf och 

galopp, med inre handen upp. Dessa arreter åter 

bearuetas genom derpA följande ferm ryggning. Derefter 

inarbetas le\'aden emellan pelarne, eller ock 

vid långväggen, derdd peJar-grimman fastas i en 

ring i väggen och andra tygeln hälles af en stall· 

dl·äng. 

Det är af lika stor vigt här som i bäde beloch 

balfsprången att bästen bar ryggen väl sänkt 

och bögburet buf\'ud med tillbakadragen haka, samt 

aU bäsarne äro väl krökta, så att ryttaren ej blir 

trakterad med en vanlig stegl'ing.

ESSKlLDT. 175 

I alla helsprång hal' ryttaren, 80m förut närondt 

är, under språnget att iakttaga, att vid levaden 

sträcka ut sig, att slaka benen, så att han famnar 

hästen djupt med skrefvet j att vid sjelfva sprilnget 

fast tillsluta knäna aamt så bibehålla dem ända tilldess 

hästen tagit markfäste, äfvensom att vid sänk 

ningen bibehålla hfvet väl bakåtlutadt, stödjande 

hästen med t.yglarnc, så att bakdelen först tager 

mark. Derigenom förekommes ruinerandet af hä 

stens framben och besparas ryttaren en obehaglig 

knuff, menlig såväl fOr bans ställning som för ut 

seendet och anständigheten, hvilken naturligtvis så 

ras om häst och l')'tlare komma ned med ändan i 

vädret j ett missförhållande sODlskulle beröfva konst 

sinnet den hänföreibe ett väl utfördt språng inger. 

2. Balottade. 

Arbetet Jikasom till Crollpaden j h\'arviJ ryttaren 

noga iakUagcr alt bibehålla sin ställning samt 

alt stödja hästen med tJglarne i spränget. Här an 

"ändes spöhjelpen då ruaden sker, för att öka densamma. 

3. lJapriole. 

Detta är det egentliO'a sprinO'are-apränlJ'et 80m 

o o o l 

uhisar den största förmåga hos hästen, hvilken 

ifrån en rörelse steg för steg i elt nu befinnes hafva

176 DRE!8URE:S EN8KU.OT. 

intagit. den högsta möjliga sträckning i luften, der 

miln med samma hastighet återtagande sitt lugna 

"steg för steg", eller arrete. 

Ryttarens beteende säsom forot är nämndt: 

han sluter armarne väl till, förhåller, samlar och 

encouragera!' under Jcvaden medelst händernas lin 

driga lyflning, sö]{ande .få den så hög 80m möjligt; 

vidare iakttages: under spränget, förnemligast i nedgäendet, 

att väl stödja hästen med tyglarnc, så alt 

bakdelen forst tager markj vid språnget, just som 

bakdelen lemnar marken) en Jiitt spöhjelp pli. län 

den, för att befordra ruaden (slaget) j vid nedgå 

endet, lifvet bakut med hÄrdt anslutna armbägar 

och knän, så att ryttaren må lika hastigt följa hä 

sten till marken, samt efter nedgåendet att intaga eH 

vackert stånd eHer lugnt framåtskridande. 

Under inga andra villkor kan ett l'egelmessigt 

springare-spräng- förrättas; och utan att alla de ODl 

nämnda egenskaperna förefinnas, urartar det mer 

eller mindre till ett väldsprilng. 

::11lII:3IuCEE'

Courbett'.

Croupade.

Förord. - Murberget CollectiveAccess System

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?