VIKTOR SCHAUBERGERS

VIKTOR 

SCHAUBERGERS 

skrifter 

SAMLINGSKOMPENDIUM 3

Förord 

Den österrikiske forstmannen och naturforskaren Viktor Schauberger (1885-1958) vars historia 

jag berättat i boken DET LEVANDE VATTNET (Proprius), byggde bl.a. under 1920- och 30-talen 

flottningsrännor av en helt ny typ som med ett minimum av vatten hade en mångdubbelt större 

transportkapacitet än konventionella flottningsanordningar. Han konstruerade sina anläggningar 

på basis av egna, helt nya, upptäckter om sambandet mellan temperatur och vattenrörelse och 

kunde därigenom stegra vattnets bär- och dragkraft i dittills okänd grad. 

Då fackmannen inom området ej kunde fatta principen för dessa anläggningars arbetssätt 

tillkallade de den kände hydrologen professor Forchheimer för att denne skulle studera och 

utreda anläggningarnas funktionssätt. Detta blev inledningen till en med åren tilltagande 

intressegemenskap mellan Schauberger och Forchheimer och år 1930 uppmanade den senare 

Schauberger att i en rad uppsatser i den kända facktidskriften "Die Wasserwirtschaft" i Wien 

låta publicera ett utdrag ur en avhandling om vattenrörelsens lagbundenhet som Schauberger 

författat på uppmaning av Forchheimer och preses i Vetenskapsakademien, excellensen dr. 

Exner och deponerat i akademien. 

Föreliggande översättning återger dessa artiklar i "Die Wasserwirtschaft" under åren 1930- 

1931. Artikelserien innehåller det väsentligaste av Viktor Schaubergers teorier om vattnet och 

hans syn på skogens och vattnets roll inom den totala livsprocessen. Den kritiserar nuvarande 

metoder för vattenbyggnader, teknisk vattenbehandling och skogsvård och ger konkreta 

anvisningar för en helt ny teknik för dessa områden. Trots att dessa artiklar skrevs för snart 

femtio år sedan är de ännu idag brännande aktuella. Den mellanliggande tidens utveckling har 

visat, att Schaubergers varningar för en felaktig skogs- och vattenbehandling var helt 

berättigade. När nu intresset för hans teorier och praktiska anvisningar för vården av vår 

livsmiljö ständigt tilltager är det att hoppas, att denna översättning måtte bidraga till en 

avgörande förändring av tekniken inom skogs och vattenvård inom en snar framtid. 

I sin rapport till UNESCO 1974 framhöll en svensk forskargrupp (Bohlin m.fl.), att med tanke 

på världens vattensituation var det ytterst kritiskt att "forskningen om naturens vatten och 

lagarna för dess beteende i det naturliga förloppet" d.v.s. den "naturorienterade 

vattenforskningen" var så "grovt underutvecklad", den tekniska vattenforskningen, alltså 

teknologin om vattnets utnyttjande, däremot långt utvecklad. 

Viktor Schauberger var just den store pionjären inom den naturorienterade vattenforskningen 

och det är hög tid att våra forskningscentra nu allvarligt börjar sysselsätta sig med hans tankar 

och forskningsresultat. Denna skrift är en värdefull inledning till ett sådant studium. 

Utgivare: Olof Alexandersson 

Stiftelsen Institutet för Ekologisk Teknik (IET) 

Bygdegatan 416 

583 31 LINKÖPING 

Copyright: Aloys Kokaly, Wuppertal BRD 

Olof Alexandersson 

Eftertryck tillåtet endast i kompendieform och under förutsättning att innehållet ej ändras. 

Viktor Schaubergers skrifter. Samlingskompendium 3 Sida ii

INNEHÅLL SAMLINGSKOMPENDIUM NR 3 

FÖRORD ................................................................................................................................................... II 

INNEHÅLL SAMLINGSKOMPENDIUM NR 3..................................................................................III 

DEN NATURLIGA RÖRELSEKRAFTEN............................................................................................. 1 

DEN DÖENDE SKOGEN ....................................................................................................................... 43 

BIOLOGISK ODLING............................................................................................................................ 51 

DAGGMASKSANATORTET................................................................................................................. 58 

BONDEN OCH OXEN ............................................................................................................................ 66 

ETT BIOLOGISK TIPS AV VIKTOR SCHAUBERGER................................................................... 68 

Ordförklaringar 1 

Befruktningsämnen alla syreföreningar 

Fruktämnen alla ämnen som innehåller kol, alla metaller och mineral 

m.m. (geosfäriska ämnen) 

Positiv temperaturförändring 

avkylning mot + 4° C 

Negativ temperatur- uppvärmning från + 4° C 

förändring 

Centrifugal rörelseform rörelse som kännetecknas av att rörelseenergin går från 

rörelsepolen och utåt, axialt-radialt. Den är tryckstegrande 

och värmealstrande, volymsökande, uppluckrande, 

upplösande, nedbrytande. Motståndet mot denna rörelse 

ökar med kvadraten på hastigheten. 

Centripetal rörelseform rörelse som kännetecknas av att rörelseenergin går utifrån 

in mot rörelsepolen, radialt-axialt. Den är tryck- och 

temperatursänkande, volymsförtätande, koncentrerande, 

syntetiserande och uppbyggande. Motståndet mot denna 

rörelse minskar med kvadraten på hastigheten. 

OMSLAGSBILD: ”DEN GYLLENE PLOGEN”, ETT JORDBRUKSREDSKAP UTVECKLAT AV VIKTOR 

SCHAUBERGER. 

TECKNING AV EVA LUDVIGSSON EFTER FOTO I IMPLOSION NR. 17. 

1 Förklaringarna belyser allmänt de grundläggande orden och uttrycken. De är för djupare studier 

ofullständiga och bör betraktas som ett hjälpmedel till förståelse, ej uttömmande definitioner. 

Viktor Schaubergers skrifter. Samlingskompendium 3 Sida iii

Den naturliga rörelsekraften 

INLEDNING 

Detta är en översättning av Viktor Schaubergers skrift "Die geniale Bewegungskraft" - 

en av hans mest intressanta skrifter. Begreppet "genial" har här inget att göra med "geni" 

utan avser en ursprunglig grundkraft i naturen som i denna översättning kallas "naturlig 

rörelsekraft" fastän detta uttryck ej helt täcker Viktor Schaubergers begrepp. 

Den här föreliggande översättningen har påtagliga brister. Grundskriften är svår att 

översätta till lätt begripligt vardagsspråk. Man kan inte bara läsa den rakt igenom och tro 

sig ha fattat innehållet. Det är tvärtom så, att den måste studeras mycket grundligt, 

tänkas igenom många gånger, ja, nästan mediteras över om man skall kunna fatta det 

väsentliga i denne store tänkares och naturforskares djupa och genomgripande 

naturuppfattning. För den som kan göra detta öppnar sig en helt ny värld. Det förut 

självklara i naturen visar sig vara något helt annat än vad man hade föreställt sig. Det 

som man förut uppfattat som oväsentligheter kan visa sig betyda liv eller död för 

människan. Framförallt ger denna skrift en fascinerande ny syn på vattnets, trädets och 

jordens liv och uppgifter i naturen. Den ställer växtprocessen i nytt ljus. Den visar också 

hur forntidens människor intuitivt och praktiskt förvärvat ett naturvetande som dagens 

människor helt förlorat -- till sin egen skada. Den visar hur våra nuvarande tekniska 

metoder oundvikligt leder till livets och människans förstörelse men den visar också på 

nya vägar och metoder för att komma ut ur återvändsgränden. Den läsare som ej ger upp 

utan - trots brister i översättningen och materialets tyngd - går på djupet i denna skrift 

skall ej bli besviken. 

Välvilligt tillstånd till översättningen har givits av den tyske förläggaren och copyrightinnehavaren 

A. Kokaly, Wuppertal. 

Översättaren 

Viktor Schaubergers skrifter. Samlingskompendium 3 Sida 1 

Den naturliga rörelsekraften

Människans ingrepp i landskap och natur utövar sällan något gynnsamt inflytande på 

djur- och växtvärldens betingelser. 

Genomgripande förändringar i den hittills bestående naturliga livsgemenskapen och en 

återgång i livsmöjligheterna för djur och växter är säkra tecken på att jordens kraft är i 

avtagande. 

Följdverkningarna av dessa kvalitetsskadande kultiveringsförsök blir i regel först 

märkbara efter årtionden. Därför är också orsakerna till tillbakagången i jordens 

fruktbarhet så svåra att fastställa. 

Som de farligaste ingreppen måste räknas de rent mekaniska strandkorrektionerna vilka 

förstöra vattnets inre ämnesomsättning. Detta framgår av bl.a. regleringarna av Donau, 

Rhen och andra floder. 

Trots de överallt uppträdande följdskadorna av dessa onaturliga och därför felaktiga 

vattendragsregleringar synes det vara förgäves att kunna förändra den nuvarande åsikten 

att vattnet ej är något levande, innan det redan är för sent. 

Fortsättningen av dessa strandförändringar som ingriper i själva livets grundvalar har ej 

endast till följd en allt snabbare grundvattensänkning, ett alltmer tilltagande sinande av 

fjälltrakternas källsprång och liknande flöden utan odling av ädlare säd och frukter 

kommer med bestämdhet att en dag bli omöjliggjord i Mellaneuropa. 

Med tanke på de oöverskådliga verkningarna av en rent mekanisk behandling och 

ledning av livgivaren vattnet är det hög tid att visa på en hemlighetsfull kraft som 

uppstår i detta genom en biodynamisk rörelse. Med detta menas en rörelse i rörelsen, 

eller kort sagt själva livsrörelsen som sådan. 

Genom denna dubbla rörelseart, som samtidigt verkar i längs- och tväraxelns riktning, 

alstras en kraft som vi här vill kalla den "geniala" eller andliga rörelsekraften. Den 

uppstår genom en atomomvandling i strålningsartade bildningar som strömma uppåt och 

vilka efter mötet med den nedfallande kosmiska strålningen alstra ett ämne som verkar 

som animalisk 1 attraktionspol och är den egentliga vilje- eller livskraften. 

Denna, genom bestämda ämnesomsättningsprocesser uppkomna och villkorligt 

stegringsbara grundkraft är svår att beskriva, den verkar i varje organisk kropp och även 

i den s.k. oorganiska världen. Den går ej att mäta eller väga så länge dessa organismer 

har utvecklingsdugliga, uppodlade egenskaper. Kort sagt så länge de är friska. 

Där denna, hemlighetsfulla kropps- eller viljekraft framträder som förfall eller 

sönderfall, som trötthet eller smärta, så är detta redan ett tecken på att livskraften håller 

på att sina. Detta har alltid sitt ursprung i vattenförstörelse, eller då det gäller högre 

organismer, förstörelse av safter och blod. 

1 "animalisk" i Schaubergers mening tydligen något helt annat än det 

vedertagna begreppet (kanske motsvarande Freuds "Libido") ö.a. 



Livsbejakelse och livsförnekelse, hälsa och sjukdom, ja t.o.m. existens eller inte 

existens är därför uteslutande beroende av vattnets naturliga skötsel och ledning. Det 

kan därför med all rätt kallas organismen jordens blod. 

Denna ständigt växlande livskraft i de organiska och oorganiska kropparna vilken vi i 

allmänhet kallar viljekraft är den drivande rörelse- och gestaltningskraften 

överhuvudtaget. I vattnet förnimmer vi den som en drag- och släpkraft. 

Den är möjlig att öka efter behag såvida det rörliga eller stillastående vattnet är isolerat 

eller skyddat genom en knappast förnimbar hud (isoleringsskikt). 

Utan detta tunna hölje är en spänningsutjämning mellan den inre och yttre naturen icke 

möjlig. I det följande skall vi ingående sysselsätta oss med detta och hänvisa på för 

utvecklingen viktiga sammanhang som fullständigt förbigåtts av den nuvarande 

vetenskapen. 

Årslånga naturstudier var nödvändiga för att finna denna demarkationslinje mellan liv 

och död, uppbyggnad och nedbrytande. Som indifferent gränszon möjliggör den de för 

livet nödvändiga motsatserna eller differenserna. Detta är förutsättningen för ömsesidigt 

utbyte eller den livsuppbyggande utjämningen. 

Felas denna, den mellan det inre och det yttre begränsande avslutningen av två 

spänningar som vill möta varandra, så inträder likriktning, spänningslöshet och 

borttvinande av den rörelsegivande och gestaltande livskraften. 

I detta fall blir vattnet febrigt, trött, smaklöst, sjukt, slutligen börjar det försvinna och 

dör på samma sätt som ett levande väsen som förlorar sin inre spänningskraft eller själ. 

För att kunna göra sig en enkel föreställning om dessa svängningar, denna vattnets 

själskraft, må hänvisas på att ett vattendrag vars feberkurva stiger från +4° C till ungefär 

+22° C förlorar en effekt av i runt tal 50 miljoner kilowatt eller omräknat 60 miljoner 

hästkrafter av inre arbets- och rörelsekraft om t.ex. som i Donau de strömmande 

vattenmassorna omfattar 500 m 3 per sek. och meter. 

Detta påstående, som kanske kan tyckas absurt, blir utan vidare begripligt om man 

betänker att för uppvärmning av 1 m 3 vatten blott 0,1° C erfordras i runt tal 48.000 kgm 

i energi. I detta fall är det solkraften som under normala förhållanden tjänar vattnets 

förökning. Som det nu är tjänar solenergin istället till att skapa förluster i drag- och 

släpkraften och vidare till vattensinande. 

Med dessa hänvisningar står vi redan strax inför närheten till en naturens hemlighet, 

nämligen inför orsakerna till vattnets skapande och dess försvinnande. Denna hemlighet 

var känd av våra förfäder. Den har dock under årtusendenas gång gått förlorad, så att 

man idag överhuvudtaget ej längre känner vattnets väsen och betraktar denna grund- och 

kroppskraftens ackumulator och transformator som en död substans som man kan 

definiera genom en meningslös formel. 



De minsta orsaker har i naturen oanade följder. Sålunda är den alltmer hotande 

avsänkningen av grundvattennivån och därav orsakade försämringen av växtprodukterna 

blott en följd av avsaknaden av den hud (skikt) som skiljer döden från livet och vilken 

reglerar utbytet av spänningarna över den indifferenta gränszonen. 

Därmed får begreppet assimilation och diffusion i mer inskränkt mening och om- och 

uppbyggnaden av det kroppsliga, såväl som gestaltningen av det energetiska eller 

andliga en väsentligt annan betydelse. Därmed kommer alla nuvarande 

tyngdkraftbegrepp i vacklande emedan varje nedåtdrivande kraft balanseras av en 

uppåtdrivande och varje stabilitet står mot en labilitet. Utan denna motsats existerar 

inget växande och ingen utvecklingsmöjlighet. 

Det är självklart att utifrån denna synpunkt får den s.k. jordens dragningskraft också en 

väsentligt annan betydelse än hittills, emedan denna kraft blott är möjlig emedan en än 

större bortstötande kraft är verksam. Så blir det också klart att dagens läro- och 

grundsatser eller liknande dogmer är mänskliga irrläror vilka ej haft en aning om att det 

beständiga är en följd av det växlande. 

Uppehållandet av grundkraften, likgiltigt om vi betraktar denna i marken, vattnet, luften 

eller i de högre kroppsformerna, är endast då möjlig när varje kropp eller varje annan 

strukturform är så isolerad att det för uppbyggnad eller inre livskraft nödvändiga 

motsatsförhållandet är säkrat. Där så ej är fallet inträder ett bortdöende och tynande. Det 

levande går under för att på nytt hämta krafter till ett förnyat uppstigande. 

Denna förädlande kraft gestaltar sig i naturen blott genom hittills obekanta 

ämnesomsättningsprocesser. Av detta skäl är t.ex. också en naturlig reglering av 

vattendragen endast möjlig genom en inre korrektion av ämnesomsättningen, men aldrig 

genom en mekanisk strandkorrektion. 

Ett febrigt och därmed sjukt vattendrag är endast möjligt att hela genom medicinsk 

inverkan alldeles som då det gäller en sjuk kropp. 

Den som alltså tror att han skall få ett döende (och alltså igenslammande ö.a.) 

vattendrag att rinna snabbare genom att förkorta dess strömfåra, når samma resultat som 

en läkare som tvingar en svårt sjuk att en lång tid hålla på med häcklöpning. 

Samma gäller för alla dem som tror sig kunna betvinga vattnets inre rörelsekraft genom 

begränsande betongmurar eller rammpålar. Den allt sämre försörjningen av den ständigt 

växande mänskligheten är alltså förorsakad av människor som kallar sig vattentekniker 

och experter. Men de har ingen aning om vad vatten är, hur det uppstår och varför det i 

händerna på dessa för naturen främmande människor långsamt förstöres och förintas. 

För att i sista timman förhindra en fruktansvärd katastrof genom följdverkningarna av 

det nuvarande skogs- och lantbruket samt vatten- och energiförsörjningen, är statliga 

genomgripande åtgärder omedelbart nödvändiga. För detta felas tyvärr, åtminstone f.n., 

kraften till insikt och motsvarande sinnesändring. 



Denna inre omställning är så svår att uppnå emedan 99 % av våra samtida är tjänare åt 

det "döda" eller känslolösa oorganiska. 

Men t.o.m. bland den sista procenten befinner sig få enskilda människor som har modet 

att resa sig emot detta farliga oförnuft. 

De flesta av dem tror sig kunna få arbeta i lugn och ro för att vara väl rustade den dag då 

den övriga mänskligheten måste kapitulera inför konsekvenserna av vansinniga 

handlanden. 

Denna grupp människor som är utrustade med en mer eller mindre stark naturbegåvning 

och av ren bekvämlighet eller feghet undviker kampen med de nuvarande auktoriteterna 

är mera skyldig än de som äro fattiga i anden och ej veta vad de göra. 

Själviakttagelsen som ett medel att förstå omvärlden 

Varje människa måste betraktas som ett i sig avskilt världsallt. Så snart detta 

mikrokosmos kommer i närheten av ett annat mikrokosmos uppträder ögonblickligen 

utjämnande strålningsfenomen. De är reaktionsfenomen för intryck eller uttryck 

varigenom lust och olust, sympati eller antipati gör sig märkbara. 

Så måste man t.ex. förklara varför vi i sällskap med många människor känner oss 

behagliga till mods, under det att andra, t.o.m. tvärt emot vår vilja fyller oss med antipati 

och obehag. Samma gäller också vid läsandet av en bok eller hörandet av ett föredrag, 

vid vilket författaren trots ett fängslande ämne, genom sitt sätt att uttrycka sig eller sätt 

att tala kan förefalla oss odräglig eller i motsatt fall sympatisk. 

När människor med i grunden åtskilda åsikter vilja komma varandra närmare räcker det 

alls inte med bara den goda viljan, men naturligtvis är den till en viss grad nödvändig. 

Det utslagsgivande är dock alldeles bestämda beröringspunkter som gör ett tankeutbyte 

möjligt endast därigenom att en inre förändring till ämnet är verksam i förväg. Denna 

process alstrar tankar som har en viss likhet med de som kommer från den andre. 

Lyckas det den påverkande att bringa den andres blod i svallning så är kampen redan på 

förhand vunnen. Detta uppsvallande alstrar genast en tankeändring och tvingar den 

påverkade att ta det ena eller andra under överläggning. 

Dessa beröringsreflexer och deras verkningar kan vi iakttaga inte bara hos människor 

och metaller, om vi tillräckligt länge betraktar de inträdande förändringarna. 

Förändringen av färgen, lukten, smaken hos bestämda mineral eller metaller vid blotta 

beröringen hör t.ex. till denna avdelning. Så är t.ex. för varje naturnära bonde bekant hur 

groddkraften hos ett sädeskorn kan förändra sig i god eller dålig riktning genom blotta 

beröringen med handen. Detta är en hänvisning på olika slag av såningsmaskiner vilka 

om de är tillverkade av olämpligt material kan skada skördens kvalitet. 



Det finns människor som bara behöver vidröra ett vattenglas för att beröva vattnet i 

detta all kraft och friskhet. Dessa exempel har valts för att det följande bättre skall 

förstås. Det kommer för många att bli svårt, ja f.n. fullkomligt omöjligt att begripa den 

följande framställningen emedan de saknar varje beröringspunkt med den inre naturen i 

den dem omgivande yttre naturen. 

Dessa människor kan t.ex. ej förklara varför ett på konstlad väg nedkylt vatten från en 

bäck ej känns uppfriskande. Inte heller varför de blir påverkade av en fönvind eller ett 

annalkande åskväder, eller varför en stenget i rätt tid flyr undan ett lavinområde, varför 

forellen hugger före ett åskvader, varför fiskar på väg till lekplatserna ej intar någon 

föda, varför Golfströmmen flyter norrut med undanträngande av det kalla vattnet, varför 

flyttfåglar endast kan orientera sig under bestämda tider, varför barometern faller när 

luften blir fuktigare och därigenom tyngre, varför en vind, eller i tropikerna en cyklon, 

uppstår o.s.v. 

Alla dessa människor har, som man säger på landet, "tjockt skinn". I verkligheten har de 

istället en yttre isolering av sin inre natur. Uppbyggnaden är så felaktig att den inre 

kärnan helt enkelt ej kan utbilda sig, fastän den är spegelblank. I regel gömmer sig dock 

under en rå yta en kärna som reagerar på de lättaste känsloretningar. 

Det normgivande för en naturriktig isoleringshud är färglöshet och kvalitet som 

karakteriseras genom en möjligast ojämn yta. Därigenom erhålles de bästa och mesta 

beröringspunkterna vilka är nödvändiga för utbytet av de livsväckande differensämnena. 

Denna gränshud (gränsskikt ö.a.) har uppgiften att underhålla och stegra 

spänningsskillnaderna. Av det skälet är detta skikt att likna vid ett organiskt filter eller 

en diffusionsvävnad. In- och utgångarna är ordnade så tätt tillsammans att endast de 

ädlaste utjämningsämnena kunna passera och allt mindervärdigt silas bort. Ju närmare 

dessa in- och utgångar är placerade ju flera beröringspunkter ges det och ju livligare blir 

trafiken mellan det yttre och det inre. Därigenom kommer det till sist till en så högt 

stegrad rörelse att denna utifrån sett visar sig som stillhet. Denna trafik utspelar sig med 

så små tidsintervaller att inget fysiskt öga längre förmår märka de enskilda 

rörelsemomenten. 

Av denna orsak flyter t.ex. riktigt laddat vatten laminärt. 

Ackumulatorn och transformatorn är vattnet, växtsaften eller blodet. I dem försiggår 

ständigt analyser och synteser vilka stegras i samma grad som dessa medier röras 

naturriktigt. Därvid spelar den yttre hastigheten ingen roll men däremot den inre 

utjämningsrörelsens hastighet en stor roll. 

Väl utjäst, moget och homogent vatten har trots sin långsamma rörelse en större drag 

och släpkraft än gasrikt vatten som flyter ned i branta fall. Detta faktum kan särskilt 

vackert observeras i strömmar som flyter exakt i riktning med eller mot solbanan. 

Vattenhjulets effekt avtar med stigande solstånd och tilltager med fallande solstånd. 

Skillnaden i utvecklad kraft utgör mellan dag och natt mer än 30 %. 



Orsaken till denna påfallande förändring i bär- och dragkraften vid annars lika 

hastigheter ligger i ämnesomsättningsprocessen. Denna blir allt ogynnsammare ju mer 

vattendragets riktning i sin helhet överensstämmer med solbanans. 

Det kommer kanske att överraska en lantman att denna ungefär 30 %-iga försämring av 

vattenkvaliteten har en parallell då det gäller marken. Tyskland skulle i ett slag kunna 

uppnå självförsörjning om lantbrukarna hade förstått meningen med den s.k. 

solplöjningen och använt den, såsom alltid var fallet i forna tider. I kapitlet "marken" 

skall detta behandlas närmare. 

Den s.k. solkraften har hittills fullkomligt missförståtts. Dessa strålar kan vara till både 

nytta och skada. De kan torka ut marken men också alstra vatten. 

I naturen har allting ett ändamål. Men alla processer utspelas indirekt och därför finner 

man aldrig någonstans medlet för ändamålet. Varje omedelbarhet för till återgång i 

utvecklingen. Den för till en utarmning av växtprodukten. 

Därför är det nuvarande sättet att arbeta ej folkförvärv utan folkfördärv. De närmaste 

sammanhangen i detta skenbart egendomliga påstående kommer att framgå ur följande 

förklaring. 

Hur eller var en kraft uppstår är den alltid en produkt av inre 

ämnesomsättningsprocesser. Därvid måste principiellt skiljas mellan vad denna kraft 

ackumulerar och vad den transformerar. 

Det nuvarande utövandet av överdrivet sportande måste med säkerhet ge anledning till 

ett kännbart sinande av själskrafterna. Kroppsligt starka människor är i regel godmodiga 

och dumma. Den kroppsliga överträningen är en huvudorsak till den påfallande 

nativitetsminskningen, emedan den kroppsuppbyggande energien är resulterande 

produkt av tankekraft som förbrukas till förmån för en överdriven kroppskraft. 

Detta avvikande från det egentliga ämnet skall enbart tjäna till att förtydliga det 

följande. 

Varje förlopp fordrar en kraft vilken å sin sida går att öka om förloppet försiggår 

naturriktigt. 

Produkten av normalt till varandra riktade ämnesomsättningsprocesser som genom den 

förut nämnda gränshuden blir så doserade och silade att endast det allra värdefullaste 

kommer till utjämning, är logiskt sett en kvalitetsprodukt. Det är ett ämne av högre 

potens. Det tjänar å ena sidan den stegrade rörelsen och å andra sidan den ökade 

gestaltningen eller den kvantitativa tillväxten. 

Stegrandet av växtligheten i rummet är förutsättningen för den i viss mån en oktav högre 

liggande andliga kraften, som omvänt i sin tur är förutsättningen för en stegrad tillväxt i 

rummet. 



Enbart detta faktum bevisar redan att det inte kan vara tal om ett konstant underhållande 

av en koncentrerad eller decentrerad energi. Därigenom visar sig alla dogmer på det 

världsåskådningsmässiga planet och alla, som det alltid heter lagbundenheter på det 

vetenskapliga planet, som för naturen främmande människors hjärnspöken. 

Om det inte ges någon konstant underhållen energi och ingen likmässig prestationskraft, 

då kan det endast finnas ett upp eller ned, en utvecklingsstegring eller stillestånd i 

utvecklingen. 

Sedan också här växlingen bestämmer riktningen hos ett beständigt uppbyggande eller 

nedbrytande kommer det på nytt an på den naturriktiga inledningen av förloppen som 

antingen har den kvantitativa gestalttillväxten (formutvecklingen ö.a.) eller det stegrade 

rörelseförloppet till mål. 

Emedan utökningen i rummet under riktiga förutsättningar är en följd av naturriktigt 

stegrad kvalitet, och denna omvänt är en följd av utökningen i rummet måste vid en 

ensidig stegring av kvaliteten den rumsliga utvecklingen minska (avtagande 

materietillväxt ö.a.) och omvänt genom ensidig tillväxt i rummet kvaliteten komma att 

försämras. 

Detta naturliga faktum föranledde de kinesiska vise att giva befolkningen rådet att 

gödsla sina åkrar med fäkalier för att genom dessa mindervärdiga tillsatsämnen öka den 

genom överstegrad kvalitet förminskade kvantiteten. Men genom denna kanske 

missförstådda omtanke kom under tidernas lopp överskridandet av det nyttiga tillskottet 

(av fäkalier ö.a.) att medföra motsatsen. Alltså det förde till en överstegrad 

kvantitetsökning och en kvalitetsförsämring. 

Denna reflexion resulterar i möjligheten av en omvandling av högvärdiga 

kvalitetsämnen som i det kaotiska luftrummet avvaktar den näst högre stegringen för att 

över omvägen av de renaste energiformernas eteriska mellanämnen skapa en elementär 

rörelsestegring genom ett organiskt vakuum. Detta uppträder då kvantitet förvandlas i 

kvalitet. Men detta skenbara intet är i verkligheten den mest högpolariserade 

attraktionspolen som med elementär kraft drar till sig de omgivande luftmassorna. 

Därigenom uppstår nästan gratis en tryck- eller sugkraft som vi allra vackrast kan 

iakttaga vid andningsförloppet. 

För att kunna utnyttja detta naturliga andningsförlopp till alstrandet av maskinella 

drivkrafter behövs det en motsvarande organisation av materialet såväl i form som i 

kvalitativ bemärkelse för att stegra de katalysatoriska verkningarna. Det i två 

axelriktningar förda materialet ger luftmassorna impulser i så hög grad att närmast högre 

utjämning (utbyte ö.a.) uppnås och därmed den önskade kvalitetsomlagringen av 

ombyggnads- eller uppbyggnadsprodukter. 

Denna förbindelse av de i högkaotiskt tillstånd varande föreningarna eller de organiska 

föreningarna (synteserna ö.a.) har den nuvarande vetenskapen ej kunnat finna. Den 

skiljer rent spekulativt det oskiljbara och förbiser därvid att kaos är förutsättningen för 



en närmast högre ordning. Denna ordning uppbygger sig självmant då kaos har blivit 

överkaotiserat. 

Den nuvarande vetenskapen begick det stora felet att stödja sig på rent mosaiska 

grundsatser. Den förlorade därmed helhetssynen och sammanhangen. Slutligen gick den 

så långt att den skilde det som är på denna sidan (gränsen för det synliga ö.a.) från det på 

den andra sidan, för att sedan förlora sig i en osann begreppsbildning. 

Det enklaste beviset för det långtgående påståendet att kaos är den naturliga 

förordningen, visar oss den naturliga skogen. 

Det är bekant att en naturlig skog stegrar sin kvalitet allt mer ju mer uppbyggnadsformer 

hopar sig på skogsarealen. (Tilltagande mångfald av arter ö.a.) 

Skogsvetenskapen tillskriver detta lika märkvärdiga som ologiska faktum det 

förbehållandet att avfallet övergår i förmultning. Avfallet är emellertid i en gallrad och 

välskött skog kvantitativt litet, mindre än den under goda förhållanden per år tillväxande 

trämassan (mängden m 3 ö.a.) när det t.ex. rör sig om rena barrskogsbestånd. 

Enligt den nuvarande åsikten måste, bortsett från den vanliga meningen att av det ringa 

mindervärdiga ej något kvalitativt högvärdigt kan uppstå, ur rörelse endast uppstå 

förluster. Dessutom skulle oerhörda tryckkrafter bli fria. Vidare är också ännu en kraft 

nödvändig som genomför lösningen av metaller och mineraler. Då under normala 

förhållanden elektrisk ström som kan påvisas i vatten, ej dissocierar salter utan vattnet 

självt, finns också i denna riktning en lucka. Redan efter dessa reflexioner är det klart att 

det här måste röra sig om väsentligt andra processer än som hittills antagits. 

Samma tvivel uppstår då det gäller jordbruket. Sedan monokulturen infördes i 

jordbruket går skördens kvalitet trots de mest olika gödselmetoder systematiskt tillbaka. 

Något som måste betraktas som ett misslyckande i likhet med den allmänna 

utvecklingen. 

Som noggranna beräkningar visat, förbrukar vegetationen mera vatten än vad som 

tillföres jorden genom källor och nederbörd. Dessutom felas också den prestationskraft 

som lyfter vattnet flera tusen meter högt och endast tillåter molnbildning när genom 

värmeinflytande vattenkoncentrationer kan äga rum på stora höjder. Vidare räcker ej de 

nuvarande fysikaliska förklaringarna för avdunstning och förångning till. Så uppstår i 

alla riktningar tvivel över den nuvarande fysikens riktighet. Den betraktar i för ringa 

grad en primär process. 

Samma betänkligheter vaknar då vi betraktar kapitlet energiförsörjning. Ett oerhört 

kraftslöseri och löjligt små nyttoeffekter är resultatet av stor möda och mycket arbete. 

Ingenting kan överallt göra den konstaterbara dödskulturen tydligare, än de meningslösa 

åtgärderna att förbränna jäsnings- och reningsprodukter som tjänar till uppbyggnad av 

näringsämnen, i s.k. maskiner. Adderar man de störningar som uppstår genom utvinning 

av råämnen ur jordens inre till det förutnämnda så kommer man automatiskt till den 



åsikten att den överallt uppträdande återgången i skördarna som enda orsak har 

människor vilka uppträda som rena skadedjur gentemot de aningslösa folken. 

De egentliga orsakerna till detta fruktansvärda missförstånd av naturliga 

uppbyggnadsprocesser måste sökas endast i en absolut felaktig världsåskådning. De 

profeter som predikar denna måste vara sinnessjuka, annars vore det omöjligt att t.ex. 

meningen och ändamålet med materiell uppbyggnad så kunnat missförstås. På annat sätt 

kan ej förklaras att man förbisett den genom organiska synteser uppstående 

uppbyggnadsviljan (? ö.a.) som är ett ämne som även kan maskinellt framställas. 

Allmänt över lantbruk, skogsbruk, vatten- och energiförsörjning 

De efterföljande upplysningarna skall ej uppfattas som besk kritik utan som välmenta 

anvisningar, vilka är nödvändiga för att lindra den överallt uppträdande nöden och 

framför allt för att klargöra de gjorda felen. 

Det är en öppen hemlighet att det går nedåt med vårt lantbruk, vårt skogsbruk, vår 

vatten- och energiförsörjning. 

De största ekonomiska misslyckandena kan skogsbruket notera. Skogen dör. Detta 

faktum kan eller vill de flesta ej se, emedan endast helt få människor kan erinra sig hur 

skogen såg ut för endast några få år sedan. 

De förr ej sällsynta resonansträdslagen, hassel, de värdefulla röda lärkträden, almen, 

ädelasken, idegranen, berglönnen och ädeleken, såväl som alla liknande ädla trädslag är 

så gott som helt försvunna ur den nuvarande skogsbilden. 

Den breda massan står utan förståelse för detta långsamt pågående kvalitetsförfall. Den 

ser att det är skog överallt och låter vilseföra sig av statistiken som påvisar att per har 

produceras nu mera m 3 bra trävaror än tidigare. 

Ser vi noga efter så kan vi snart lätt konstatera att hela konsten hos den nuvarande 

skogsvetenskapen består i att på någon kalyta plantera plantor i rader efter ett snöre och 

sedan göda fram kvantiteter. Enligt nuvarande skogssakkunnigas mening räcker det med 

gallring, upprensning etc. för att sätta ett utrymmesbesparande skogsbruk på benen. 

Att genom dessa åtgärder kvaliteten på ett förskräckande sätt går tillbaka redan efter 

knappt en generation i på detta sätt skötta skogsområden och att följden av en 

fundamental växtstörning är svampaktigt, med lucker struktur uppväxande trä, med 

svarta grenar och rödröta i kärnan, försöker man att förtiga eller prata bort. Också pratet 

om att jorden skulle vara så föråldrad och förgubbad efter årtusendena att inga ädla 

trädslag längre kan växa på den är meningslöst. Man kan bara undra över att tänkande 

människor kan hänge sig åt dylikt nonsens. 

Liknande företeelser visar sig också i lantbruket. Detta är en mänsklig uppfinning och 

trampar alltfort i barnskorna eftersom man fortfarande inte ens vet hur och varför ett 

grässtrå växer. 



Varje åker är ett kraftfält och detta måste isoleras så snart det öppnats för sådden. Det 

kan våra dagars diplomagronomer ej begripa emedan de ej har den blekaste aning om de 

inre spänningsprocesserna eller de vattenbildande och vattenunderhållande 

ombyggnads- och omvandlingsförloppen i marken. 

Ingenting kan belysa denna sanning bättre än en skrift av en läkare som riktats till 

Lantbrukets försöksanstalt i Hessen-Nassau (Lantwirtschaftliche Versuchsanstalt 

Hessen-Nassau) där det heter: "Just detta års (1935) jätteskördar som prålade på fälten 

var som det visade sig efter skördningen och tröskningen fullkomligt misslyckade d.v.s. 

med avseende på kornets fullständiga utveckling. Oerhörda mängder vagnar 

transporterade in mängder av halm, men skördetröskorna lämnade nästan katastrofalt få 

säckar säd efter sig, vilka på intet sätt räckte till att betala de utlagda, av regeringen 

förskotterade eller garanterade utgifterna för konstgödning med kalisalt. Människorna är 

tvungna att äta potatis som i mitten innehåller dessa kalisalter som rötfläckar. Gurkorna 

som inlagts i saltlake, ruttnar och ger i sina kar av storleken liknande Heidelbergs 

slottsfat, ingenting annat än en gödselstinkande, ruttnande, av flugmaskar vimlande 

massa, som inte ens kan användas till gödsel p.g.a. saltlaken utan som först måste ligga i 

kompost 1 till 2 år och så kopplas bort ur hushållsprocessen under denna långa tid". 

På detta svarade försöksanstalten samma som den moderne skogsägaren som stolt visar 

på genomsnittsskördar. Han glömmer dock att visa på att dessa skenframgångar endast 

kan fortsätta några få år och att redan efter ett årtionde inträder bakslag som ökar år ifrån 

år tills dess oerhörda ytor som en gång var kultiverad mark förvandlats till öken och 

ödemark där sand- och dammstormar draga fram. Människor och djur tvingas att fly från 

dessa områden för att ej gå under. 

Därtill kommer utbredningen av kräftfaran vilken under dessa förutsättningar har blivit 

vårt århundrades farsot. En liknande kvalitetsförsämring visar fallet med sockerbetan 

t.ex. som visar en tillväxt i vikt men samtidigt en sockerförlust av över 30 %, emedan 

genom dessa vansinniga gödselmetoder störningar har uppstått i de mest fundamentala 

växtprocesserna. 

Liknande rapporter kommer också från Schweiz. En erfaren jordbrukare skriver att då 

man kokat konstgödslade rovor stinker det i hela huset och dess omgivningar som om 

diplomlantbrukaren själv åkte runt med sin gödseltunna. 

Dessa förruttnelseprocesser finner vi inte bara i den nuvarande skogen och åkerjorden 

utan också i vattnet. 

Långa tider har man försökt förlöjliga ”de alltför ängsliga” som redan såg beduinerna 

med sina kameler nalkas som en följd av den hotande förstäppningen med en alltmer 

tilltagande grundvattensänkning å ena sidan och skyfall å den andra. 

Nu kommer en officiell rapport från Reichnärstandes i Berlin om att återverkningarna av 

det sjunkande grundvattenståndet är så omfattande att man faktiskt måste frukta en 

förstäppning av stora landområden. (Bericht des Reichsnärstandes vom 4.2. 1939). 



De i denna rapport planerade omläggningarna av floder och deras uppdämningar för att 

samla vatten för bevattningsanläggningar kommer endast att påskynda den slutliga 

ökenbildningen. Starkt genomluftat vatten befordrar jordförstöringsprocessen. Se på 

engelsmännens försök vid Nilen och i Sydafrika och exemplen från utgrävningarna av 

gamla kulturplatser. Där det överallt finns knappast använda bevattningsanläggningar 

vilka endast understött jordförstöringen, som vinden underblåser elden. 

I energiförsörjningen pekas på sagolika framgångar som den tyska uppfinnarandan 

skulle ha skapat. Men man förtiger de närmast förudmjukande fakta att verkningsgraden 

vid de modernaste metiderna att få olja ur kol endast har 1% verkningsgrad och att ett 

stort flygplan förbrukar 300-400 liter bränsle i timmen. 

Utan förekomsten av kol och utan motsvarande isolering av detta gentemot yttre 

inflytanden kan inget vatten uppstå eller växa, emedan de i kolet befintliga eteriska och 

alkoholhaltiga ämnena är nödvändiga för uppbyggnaden av vattnet. Om man betänker 

detta kan man ungefär göra sig en bild av vart vi är på väg. Utan vatten kan som bekant 

ingen näring byggas upp. 

Det överallt kännbara vattensinandet och återgången i den egentliga grundkraften har sin 

enda grund i den nuvarande vetenskapens svåra missgrepp. Denna gör alla möjliga 

försök att destillera kol och förbiser därvid att detta ämne är grundstenen för 

grundkraftens uppbyggnad. Det uppbygger, parat med högre processer graviterande 

avfallsämnen, de ”viljeämnen” som vi har att tacka för näringen. 

För att förstå det följande är det nödvändigt att ge en allmän inledning för att åtminstone 

rent allmänt klargöra vad man skall förstå med begreppet gödsling. 

Ett gammalt ordspråk säger: Inget kan utveckla sig vidare utan sitt eget avfall. En 

närmare förklaring på denna sanning finns ingenstans fastän den är förbluffande enkel 

och nykter. 

Varje kropp behöver för sin uppbyggnad och för genomförandet av livsprocesserna 

organiska metaller och i vatten olösliga mineral. 

Dessa visserligen olösliga, men trots det i finaste dosering förekommande mineralerna 

och metallerna alstras genom biokemiska omvandlingsprocesser och medelst 

biodynamiska rörelseförlopp. 

Denna på konstgjord väg kopierbara atomomvandlingsprocess har undgått den 

nuvarande vetenskapen. Det har aldrig funnits någon som kunnat servera denna 

vetenskap på ett sådant sätt att man kunde förstå den. Dessa processer på det gröna 

bordet är omöjliga att upptäcka emedan det rör sig om naturliga händelser. Om en kropp 

dör så är det inte likgiltigt om den förmultnar eller förruttnar i jorden, emedan i första 

fallet bestämda jäsnings och reningsprocesser, vilka är nödvändiga för uppbyggnaden av 

högre värden, ej kommer till stånd. 



Det själsligas himmelsfärd utspelar sig något mera komplicerat än våra dagars 

vetenskapare i kropp och själ föreställer sig. 

För att förstå de efter döden inträdande omvandlingsprocesserna skall vi ta ett möjligast 

enkelt exempel till hjälp. Naturen företager varje förädlingsprocess enligt en schablon. 

Allt måste bli efter en fason. 

Varje grönt blad och varje barr är en underbart inrättad metallfabrik. De uralstrar de 

mest olika metaller av den mest olika form ungefär som det berömda kyrktaket i 

Philadelphia av vilket man nyligen hämtade in för 50 000 Mark guld som fällts ut på 

zinkplåten. 

Denna organiska metallalstringsprocess kan experimentellt bevisas. Det rör sig om en 

kristallisation av positiva och negativa strålningsämnen under avstängande av 

ljustillträde. 

I blad och barr försiggår denna process under dag- och nattrytmen. 

Sedan blad och barr fallit kring strös dessa avstannade metallfabriker och ju mera 

undervegetation det finns i skogen desto mångfaldigare blir denna med organiska 

metallsalter genomsyrade markbeläggning som under vintern tryckes fast ned av snön. 

Genom egenartade oxidationsprocesser uppstår ett bakterieliv. Deras uppgift är att 

förtära alla rent organiska förmultningsämnen så att till slut endast skelettet eller de 

förutnämnda osmältbara resterna blir kvar i jorden. Detta är nu att betrakta som färdigt 

och det undvikes av allt bakterieliv som annars förintas av de starkt strålande 

metallernas oligodynamiska verkan på samma sätt som man leder bakteriellt vatten över 

silverplattor för rening. 

Varje metallmolekyl har en annan spänning och därför också en annan temperatur (än en 

annan, ö.a.) och så kommer det att finnas allt mera ömsesidiga motsatta 

beröringspunkter ju mångfaldigare övervegetationen var. Denna mångfald förintas nu 

t.ex. genom den moderna skogsteknikens "ordnande" hand. Därför måste en 

monokultiverad skog dö. 

De motriktade spänningarna är som allt annat i naturen ämnen som utsättes för förluster 

vid sin egenrörelse såvida de råkar in i ett kraftfält, vilket å sin sida medför att allt 

mindervärdigt stelnar och kristalliserar. Det som kommer fram till målet är alltid det 

relativt bästa. Sedan går högspänningsutjämningen (utbytet ? ö.a.) vidare och 

uppbyggnaden av närmast högre form och art påbörjas. 

Det nödvändiga motståndet erbjuder det i dessa processer i protoplasman eller urcellen 

som avfall från hydrolitiska mellanprocesser samtidigt uppkommande vattnet 

(fruktvattnet). 



Detta indifferenta avfallsämne är ett slags negativ magnet. Det verkar som attraktionspol 

på de omgivande strålningsämnena varigenom ännu mera vatten och ännu starkare 

spänningar uppstår. 

Där det uppträder avfall där finns också framstötar 1 (?) som går i normal riktning, alltså 

lodrätt verkande. 

Dessa stötar utjämnas med de infallande kosmiska ämnena. Åter avskiljes det mest 

mindervärdiga för att ej som barlast försvåra det mera högvärdigas uppåtstigande. 

Det kvarblivande är i sin tur ett indifferent ämne eller en animal attraktionspol för högre 

och djupare lagrade strålningsämnen som bringas till utjämning. Genom den tidigare 

nämnda vågräta strålningsriktningen och den just skildrade lodräta strålningen bildas en 

regelrätt vävnad. Den är spindelvävstunn och är det organiska filter som man i vår kropp 

skulle kunna säga motsvaras av solflätan. 

Detta, strax under markytan, i de finaste skikt vågrätt över varandra liggande gitter är 

den hittills fullkomligt förbisedda isoleringshuden mellan den negativt laddade marken 

och den positivt laddade atmosfären. 

Denna gränszon reglerar och stegrar trafiken genom gränsen. Den låter endast 

högvärdiga strålningsämnen (avfallsämnen) passera. Allt mindervärdigt uppifrån eller 

nedifrån använder detta gitter för att stärka sin egen existens för att också kunna trotsa 

de mekaniska påverkningarna. I kapitlet "skogen" skall vi se att för detta ändamål ännu 

mera originella hjälpmedel är nödvändiga. 

Där denna "solfläta" saknas eller ej mer kan byggas upp inställer sig ett stillestånd i 

utvecklingen och senare en återbildning eller förminskad uppbyggnad. Denna 

mindervärdiga uppbyggnad är ingenting annat än den hemlighetsfulla kräftan. Denna är 

en ny livsföreteelse som har att sörja för att en, för den, tjänlig omgivning snabbast 

möjligt uppbygges. Genom denna nya uppbyggnad åstadkommes ett sönderfall av den 

tidigare organiska byggnaden. 

Eftersom varje organism bygger upp sin egen byggnad eller bryter ned den är det 

fullkomligt meningslöst att söka efter en kräftalstrare. Denna alstrare är den upp och 

nervända formen av den tidigare dominerande livsföreteelsen som nu efter denna 

omvandling får tjäna som näring för den nya livsformen. (kräftan ö.a.) 

Den senare omnämnda skabben (skorven ö.a.) hos gemsen uppträder då 

markspänningen försvinner vid för stark avverkning, kalhuggning. De högvärdiga 

metallstrålämnena kan ej stråla ut och bygga upp läkeörterna som tillför detta vilt 

metallsalterna som är nödvändiga för dem på dessa stora höjder för att bygga upp dem 

och bibehålla livsfunktionerna. 

1 Skulle möjligen kunna översättas med "urladdningar", ö.a. 



Där denna gränshud eller indifferenszon felas leder det till liknande skorvbildningar och 

därmed till fullständig förlust av den skyddande huden. Det visar sig då på ytan 

böldliknande bildningar vilka inleda förfallet utifrån eller inifrån och fulländar detta på 

snabbaste sätt. 

Dessa förfallstecken visar sig hos högre organismer allra först i de högutvecklade 

körtlarna. 

Det enda hjälpmedlet mot denna fruktansvärda farsot i det 20:de århundradet är endast 

ett vatten som innehåller de energier som ej löser substansen utan de s.k. föroreningarna 

och befriar från dessa. Då uppstår inre krafter vilka är i tillfälle att åter uppbygga 

metaller vilka vi finner i varje blad eller barr i den mest högvärdiga uppbyggnadsform. 

Dessa metaller uppbygger åter den förlorade indifferenszonen. Sedan kan trafiken 

genom gränsen fortgå som förut. 

De stående forellerna i strömmande vatten 

Egenartade iakttagelser är nödvändiga för att genomskåda naturens utvecklingsspel. Ett 

av de intressantaste problemen är de i forsande vatten orörligt stående ståndforellerna. 

De är bästa beviset för möjligheten att övervinna tyngdkraften. Våra förfäder hade löst 

detta grundproblem, vilket visas av transporten av över 50 ton tunga obelisker. Detta 

vetande begravdes på nytt genom den mosaiska hemliga vetenskapen. En vetenskap som 

endast utvalda begriper är från början värdelös. Urvalet av de naturbegåvade sker ej i 

skolan utan genom en sund själslig läggning. 

Om vi alltså vill utgrunda problem som t.ex. hemligheten med de i forsande vatten 

orörligt stående forellerna så måste vi bryta igenom den nuvarande vetenskapens 

förträngda horisont. Vi måste skåda ut över obekanta vidder, ut i naturen ut i det 

oberäkneliga och ovägbara livet. Dettas bärare och förmedlare, det från vaggan till 

graven troget ledsagande jordens blod är det så vanliga och välkända vattnet. 

Detta vatten har den mosaiska vetenskapen frånkänt allt liv fastän vi nu pressar fram det 

genom fasta väggar eller på annat sätt tagit bort dess skyddande solfläta för att ta vara på 

dess ytspänning för att vid dess genomgång (genom turbiner ö.a.) avtappa det mer än 10 

000 volt högspänd energi. 

"Hyvlar" vi av skikt efter skikt så utvinnes millioner och åter millioner volt animalisk 

energi som lyser blodrött i vakuumrör. 

Denna "avhyvling" av gränsskiktet har forellen att tacka för sitt liv och sin möjlighet att 

alla tyngdkrafter till trots stå lugn i den mest rasande fors. 

Årtiondelånga iakttagelser av fenorna och deras funktion var nödvändiga för att kunna 

avslöja en av de största naturhemligheterna. 



Att vid dessa företeelser också mediet och vattenarten spelar en stor roll är självklart. De 

bästa fenverktyg, som inte är något annat än katalysatorer, gör ingen nytta om vattnet i 

sig självt är tomt och unket och ingenting finns där som genom "avhyvling" kan 

frigöras. 

Det är nog med en förhållandevis ringa tillsats av varmvatten till sådant medialt vatten 

för att dess spänning skall avtaga och göra det omöjligt för forellerna att stå stilla i en 

vilt forsande ström. Detta är ett övertygande bevis för att värmen är den största fienden 

till varje naturlig rörelsekraft som det här är fråga om i dess primära art. Forellernas 

lugna stillastående är i verkligheten en följd av så hög inre rörelse att den sekundära 

eller mekaniska rörelsen ej mer kommer ifråga. (kan göra sig gällande). 

Om man funderar över detta märkliga beteende hos forellerna i flytande vatten så 

kommer man av sig självt till övertygelsen att vid varje tryck måste ett betydligt större 

undertryck vara verksamt för att den första företeelsen skall kunna uppträda. 

Av denna orsak är det kanske överhuvudtaget oriktigt att tala om ett övertryck där det 

uppträder som upptryck. 

Isaac Newton har genom sin matematiska fysik avlägsnat mänskligheten lika mycket 

från sanningen som Arkimedes vilken försummade vattnets växlande bär- och dragkraft. 

Samma förebråelse måste göras Pytagoras som förväxlade de kretsformiga 

ämnesomsättningsprocessernas kvadratur med spekulativa ytkvadraturer. Han talade 

t.o.m. om räta vinklar, raka linjer och ytor vilka aldrig förekomma i materien och den 

genom ständig utjämning avrundade naturen. 

Vart vi än ser finner vi de svåra följdverkningarna av föreställningar och av en tro som 

likgiltigt om den tjänar kroppens eller själens hälsa, är förankrad någonstans i den 

judiska Thoran. Denna tro har sin uppfattnings ursprung i människor som levde för 

årtusenden sedan och som under inflytande av väsentligt andra omgivningsförhållanden 

tänkte annorlunda än de nuvarande människorna som å sin sida måste leva under helt 

andra närings- och miljöförhållanden. 

Filosofen Kant säger: Ett vetande som ej låter sig matematiskt avledas är ingen 

vetenskap. 

Det matematiska resultatet är därför ett dogma. Men då det beständiga i naturen alltid 

blott är betingat av den ständiga förändringen så är naturkunskap och vetenskaplig tro 

skilda saker. 

Följer vi denna tankegång vidare så måste en vetenskaplig lära efter hand bli ett Babels 

torn. Denna lära, fattig på ande och sanning tjänar blott behärskandet av primitiva 

folkmassor och hjälpte till att kultivera ett ensidigt hjärn- och tankearbete, som 

utarmade hjärtat och måste döda varje känsla för naturliga sanna skeenden. 

Våra förfäder som stod på väsentligt andra trosgrundvalar hade sin naturliga uppfattning 

att det inte finns någon skilsmässa mellan kropp och själ ens efter döden att tacka för sitt 



höga vetande och sin, för den tiden, utomordentligt höga kultur. De ansåg istället att 

kropp och själ ömsesidigt understödjer varandra för den allmänna vidareutvecklingens 

ändamål. 

Genom denna naturliga helhetssyn var det naturligt att våra förfäder betraktade jord, luft 

och vatten som förbindande bryggor mellan det härvarande och det på andra sidan 

liggande skeendet. De hade heller ingen fruktan för döden emedan de kände till 

återfödelsen av döda fenomen från tiden före födelsen som en naturlig utvecklings- och 

förädlingsprocess. 

Genom det fullständiga missförståndet av en naturlig utvecklingsgång vars slut är början 

till en ny kultur, måste en ny teknik bli resultatet som redan finner sitt uttryck i namnet. 

Det ur grekiskan kommande ordet "technao" betyder överlista, lura, svindla. 

Den teknik som ensidigt använder explosionskrafter eller ensidiga expansionskrafter är 

naturstörande och naturfientlig. Den måste missa den naturliga motkraften eller den 

organiska syntesen som är ett negativt kvalitetsrum - det organiska vakuum - som 

återförenar det polära och det högststegrade till tjänst för en ny livsforms uppträdande. 

En utvecklingskräftgång och tilltagande djuriskhet hos människan var den fullkomligt 

naturliga följden av ett arbete på att bedraga sig själv. Detta måste öka alltmer och bli 

alltmer tryckande emedan det är rent naturligt oriktigt och slutligen rent vanemässigt 

blev till ett ok. Detta ok vill slutligen de som oregerliga dragoxar uppträdande 

människorna ej låta taga av sig, emedan de nu t.o.m. tror att detta slags arbete är 

högvärdigt. 

Det är fullkomligt meningslöst att lära människor som mödar sig i sitt anletes svett och 

sågar av grenen de sitter på, att varje arbete endast har till ändamål att förminska 

onödiga plågor. Förr eller senare kommer de själva till övertygelsen att det naturriktiga 

arbetet endast kan tjäna som understöd åt den naturliga uppbyggnadsviljan. Meningen 

med det naturriktiga arbetet ligger blott i organisationen av de inre och yttre 

sammanhangen. 

Det nutida arbetet sysslar som bekant med att slita sönder och slå i spillror allt det som 

sedan årmiljoner sökt ett samband för att genom ömsesidig spänningshöjning kunna 

utveckla sig högre. 

Därmed arbetar den nutida människan emot den naturliga viljan. Därför måste detta 

arbete bli till en alltmer tyngande börda och i längden föra till ett misslyckande. 

Våra förfäder har arbetat på ett annat sätt, som utgrävningarna i urgamla kulturplatser 

bevisar. 

En engelsk major har tillsammans med buddistiska präster lyckats dechiffrera urgamla 

manuskript så långt att han åtminstone antydningsvis konstaterat att atlantiderna kände 

till flygskepp som genom egenartade ljudlösa, utan drivmedel fungerande luftmotorer 

gjorde det möjligt att befara rymden. 



De gammalegyptiska hydraulikerna kunde leda vatten upp på de högsta bergspetsarna 

utan pumpverk. Genom vattenförbättrande ledningar kunde sagolika kulturer 

uppkomma. 

Sven Hedin berättar i sin bok Stora hästens flykt om egenartade och underjordiska 

kanaler med vilka ökenfolken lyckades odla de ädlaste sädesslag. 

De gamla morernas vattenkonst är också lika bekant som den gammalasiatiska 

fältbyggnadskonsten. Dessa folk uppfattade begreppet arbete på ett väsentligt annat sätt 

än som nu sker. 

Ett mycket noggrant studium av historien är nödvändigt för att finna att vid tidpunkten 

för en trosändring inleddes också en ändring av uppfattningen av arbetet. 

Årtiondelånga iakttagelser och egenartade försök var nödvändiga för att på nytt komma 

den gamla gestaltnings- och rörelsekonsten på spåret. Överallt framkom då bevisen för 

att orsakerna till människornas återgång till djurstadiet vid en gång mycket högstående 

raser helt enkelt var otroheten mot den gamla läran. 

Dessa tankar skall inte vidare utvecklas här. Det skall endast pekas på att tankeformen 

bokstavligen förmår ändra världsformen. Varje handling är förankrad i en tanke och 

denna i sin tur i en åskådning som förmedlas genom yttre intryck. Ömsesidigt ändrar sig 

också tankeformen genom ett oriktigt arbets- och handlingssätt och därmed också den 

dittillsvarande tron, åskådningen. Som senare skall visas kommer olyckan i form av 

naturfrämmande följder av arbetet till synes. 

Det märkvärdiga i denna sak är att människans ordningssinne är orsak till det nuvarande 

kaostillståndet i världen. Men detta kaotiska tillstånd måste dock betraktas som 

övergången till en kommande världsordning. 

Så är om-ordningen eller rättare sagt o-ordningen i det rinnande vattnet den egentliga 

orsaken till forellernas lugna stillastående i forsarna. Likaså är den skenbara oordningen 

i en naturlig skog orsaken till ordningen i övrigt. Det skenbara kaos är enligt detta i viss 

mening den egentliga ordningen inom det som hör till ett högre liv. (är bestämt för ett 

högre liv). 

Denna naturliga oordning visar sig blott som en oordning emedan den nuvarande 

människan fullkomligt missförstått växandets väsen. Detta missförstånd föranledde 

skogsvetenskapen att göra i "ordning" i skogen. Han ser det synliga som tillväxt då det i 

verkligheten blott är koncentrerat avfall från högre processer. 

Detta som blir synligt är alltså en uttalad bristföreteelse vilken som en animal magnet 

drar till sig stegrade omgivningsämnen 1 för att vegetera på dessa till tjänst för ett 

förbättrat uppbyggande. 

1 Svåroversatt ö.a. 



Detta vegeterande är egentligen en oordning. Genom tilldragandet av högre värden 

följer en förädling om denna omgivning påverkas så, att från denna, högre 

uppbyggnadsvärden kan införas i den originala utvecklingsformens inre. Men härför är 

ett naturriktigt arbete förutsättningen. 

Det som träder fram i kroppslig form är därför endast en kaotisk övergångsform som 

måste ha möjligast många beröringspunkter för att vinna kontakt med omgivningen. 

Dessa beröringspunkter är överledningsformer som vi också kan iakttaga i musiken. 

Outpräglade noter tillåter övergången från en oktav till en annan tonart. En liknande 

övergång finner vi också vid sömn och vaka. Mellan dem står en förändring av 

andningsförloppet som möjliggör en omordning av kaos så att efter omedvetet tillstånd 

följer det klara medvetandet. 

Entonig ordning verkar i varje fall andligt dödande. Ett exempel skall visa hur det 

ordnande oförståndet ruinerar den tyska skogen. 

Varför dör skogen ? 

Ingenting är farligare för det naturliga växandet än människans intresse. Några få 

årtionden, efter detta intresses uppvaknande för skogen, räckte till att i grund störa den i 

dess fundamentala växtprocess. Den är räddningslöst dömd att försvinna om det ej snart 

lyckas att störa den nuvarande skogstekniken. 

Varje folks död föregicks som bekant av dess skogars död. Lyckas det inte att skydda 

den tyska skogen för den nuvarande skogsvetenskapen så kommer inom några årtionden 

det tyska folket att upphöra att vara en makt- eller kulturfaktor. (Se Spanien, Grekland 

ö.a.) 

Detta tungt vägande påstående fordrar ett ovedersägligt bevis. Detta kan endast lämnas 

av en människa som under århundraden igenom, genom från far till son ärvd kunskap är 

förenad med skogen i innerlig gemenskap. 

Det kommer kanske att dröja århundraden innan skogen har hämtat så långt som den 

ännu var för några årtionden sedan. Orsaken till det överallt synliga dödandet av skogen 

är återigen den naturfrämmande människans ordnande hand. Men därmed förstör hon 

folkets värdefullaste ägodel och hänger på sig vetenskapens mantel. Det förödmjukande 

i den här saken är att denna vansinniga förintelse av en värdefull skogsutveckling 

faktiskt skedde i god tro, alltså av ren dumhet. Med tiden har dumheten blivit en 

auktoritär maktfaktor. Därför har denna skogsförstörelse avancerat så på några 

årtionden. Ingenting är farligare än oppositionslöst handlande och ve det folk som följer 

en vilja utan motstånd. 

I en frisk och av alla skogsvetenskaper orörd skog finner vi ett egenartat 

blandningsförhållande. Vid sidan av ädelträarter finner vi ett till synes märkvärdigt och 

uttalat kaotiskt tillstånd som kommer till uttryck i ett regelrätt huller om buller. Var och 



en som ej är förtrogen med de egentliga skogsförhållandena frestas då att röja undan allt 

som skenbart stjäl platsen i solen för det "goda". 

Det behövs mycken uppmärksamhet och iakttagelse under mycket lång tid för att kunna 

lära sig se den allvetande naturens visa hand i detta skenbart kaotiska tillstånd. 

Varje ädelträart är omgivet av en krans av mindervärdiga parasiter, som emellertid, då 

man ser närmare efter, ej skadar det dominerande träslaget. Istället gagnar de detta 

indirekt eller direkt, varför de inte endast tålas av detta utan t.o.m. är önskvärda. 

Denna sido- och undervegetation av mest olika art och form tjänar det värdefulla såväl i 

livet som i döden. 

Det har redan talats om de metall- och mineralvärden som gömmes i de nedfallande 

löven och vilka efter sin befrielse genom bakterielivet bygger upp jordens 

livsnödvändiga solfläta och bildar den indifferenserande gräns- och isolerhuden. 

I det följande skall omnämnas en funktion som å ena sidan försvarar detta mellan 

geosfär och atmosfär isolerande flätverk och å andra sidan skyddar det. 

Denna funktion är försvaret mot det hårt nedfallande regnet (nederbörden) eller det med 

döda avfallsämnen försedda regnet. I varmt tillstånd understödjer det förmultningen i 

marken. Den huller om buller fördelade under- och sidovegetationen till vilken också 

hör de mångfaldiga grässorterna har uppgiften att splittra regnet och dosera det så att det 

når marken i splittrad form och vad som är det viktigaste, i kallt tillstånd. 

Därigenom skyddas i första hand mekaniskt det utomordentligt ömtåliga 

isoleringsskiktet från förstörelse. Genom förstoftningen blir det i regnvattnet befintliga 

allotropa (oordnade) syret koncentrerat och därigenom vid samtidig dosering, 

inaktiverat. Allt mindervärdigt förlorar så sin genomslagskraft, och endast det ädlaste, 

samtidigt det mest passiva, förmår tränga genom isolerskiktet. 

Genom detta kyliga nedslag och genomslag blir emellertid de omedelbart före sitt 

uppåtstigande, stående och omedelbart under gränszonen befintliga kolföreningarna 

gjorda aktiva och aggressiva. Genom de föregående omvandlingsämnena har de redan 

förädlats så, att de redan uppträder som mindervärdiga (lägre) strålningsämnen, genom 

fördelningen, spridningen och doseringen, är de i stånd att binda de motströmmande 

differensämnena. 

Genom bindningen av det högre, men genom ovan skildrade omvandlingsprocesser 

försvagade avfallsämnena kommer det till en ystning och uppvärdering av de 

ursprungligen ännu allt för tunga avfallsämnena, vilka genom upptagande av de 

inaktiverade ädelämnena nu kunna uppstå och strömma uppåt. 

Detta förlopp kunde man rent mekaniskt beteckna som en kall oxidationsprocess. Men 

det är inte helt rätt, eftersom det här rör sig om levande processer som endast går att 

förklara biologiskt. De har biokemiska och livsuppbyggande funktioner. 



Det uppåtsträvande levitationsgodset binder på sin väg finast fördelade och i luften 

svävande syrepartiklar. Därigenom förstärkes uppdriften å ena sidan och å andra sidan 

fälls allt som ännu är mindervärdigt tillbaka som dämpade, kvävda ämnen. Detta tjänar 

sedan på jordytan som attraktionsämne för djupare liggande ämnen i jorden. 

Genom bindandet av allt högvärdigare motsatsämnen uppstår den så ofta tydligt 

förnimbara uppvinden som motverkar nederbörden. Så kommer regnet att falla på och 

ned på sådant sätt att det fysikaliskt doseras så att en mekanisk skada av gränsskiktet 

nära nog blir omöjlig. 

Det i marken delvis inträngande atmosfäriska vattnet bindes girigt genom inre 

ämnesomsättningsförlopp till det i jorden uppkomna fruktvattnet. ("fostervattnet".) 

Jordens fruktvatten är ensidigt laddat och det uppstår då en mellanprodukt av geo- och 

atmosfäriskt ursprung. 

Detta vatten har delvis så blandat mindervärdiga uppdriftsämnen och högvärdiga 

avfallsämnen att det råkar i ett tillstånd som ligger mellan fallande och stigande, ett 

uttalat svävningstillstånd (grundvattenspegeln). Detta i ett labilt jämviktsförhållande 

stående grundvatten är därför spänningstekniskt betraktat indifferent. Det verkar i likhet 

med den förutnämnda indifferenta isoleringshuden som en ackumulator för de nedifrån 

och uppifrån kommande differensämnena. Till följd av isoleringshudens diffunderande 

egenskap uppstår ett slags andning, och som ytterligare följd, en upp- och nerrörelse 

eller ett pulserande. 

Detta pulserande har till följd en stegring av den lodräta gränstrafiken mellan de 

atmosfäriska och geosfäriska differensämnena eller ett ständigt tillstånd av andning. 

Genom urladdning av vattnets överskott av uppbyggnadsämnen sjunker grundvattnet. 

Det uppstår i jorden ett slags organiskt vakuum som suger till sig de över markytan 

liggande motämnena. 

Men emedan dessa mekaniskt insugna atmosfärämnen måste passera den oerhört fina 

gräns- eller filterhuden blir de flerfalt avkylda. De blir också inaktiverade och å sin sida 

en attraktionspol (tillsugningspol) och tvingar det med motämnen mättade grundvattnet 

att åter stiga. Om den skenbart huller om buller bredvid och över vartannat växande 

mellanvegetationen i skogen är så kaotiskt ordnad att nederbörden i form av luft- eller 

vattenbundet syre kan förstoftas och doseras mekaniskt och fysikaliskt, så börjar 

skogsmarken att andas djupt och kraftigt. Den logiska följden av detta är att 

produktionen ökar alltmer ju mer försvars- och skyddskrafter i form av till synes 

mindervärdiga och som den moderna skogsvetenskapen tror, parasiterande sido- och 

undervegetation det finns. 

Skogsvetenskapen tar som bekant genom tidigt insatt utrensnings- och 

gallringshuggning bort allt som synes den mindervärdigt och markutsugande och 

avlägsnar med pinsam noggrannhet (flit) varje buske och till och med de högre 

ogrässlagen. Den tror att dessa snyltgäster endast hjälper till att suga ut jordens 

växtkraft. 



Den logiska följden av denna meningslösa och naturfrämmande handling är för det 

första ett oerhört hårt nedslag av regnet. För det andra följer ett mekaniskt sönderslag av 

isoleringen genom den motsatt spända geosfären och atmosfären. För det tredje en 

hämningslös uppdrift av de genom det varma luftsyret attraherade uppbyggnadsämnena, 

vilka å sin sida koncentreras genom värmeinflytandet och därigenom blir så inaktiva att 

de nu istället för att vederkvicka sig nu istället bindas. Detta resulterar i omkastade 

oxidationsprocesser och vidare förhöjda förmultningsprocesser, vilka å sin sida följes av 

ett farligt bakterieliv. 

Jorden kan under dessa förutsättningar ej mera andas. Genom inträngandet av det varma 

allotropa syret berövas jorden vidare sin energi. 

Att jorden i detta fall förlorar sin pulsationskraft och grundvattnet sin uppdrift är 

självklart. 

I detta fall uppträder på rotspetsarna istället för en kristallklar protoplasma en bildning 

liknande en varböld vid roten av en trasig tand, vilken nu under stort tryck pressar upp 

halvenergetiska förmultningsämnen i de överjordiska (över markytan belägna ö.a.) 

blodbanorna så att jordstammen blir kräftsjuk och får röta i kärnan. I det normala fallet 

verkar protoplasman som en Leydner-flaska som med oerhörd kraft skjuter upp 

överskottet av ädelenergi i trädkronorna. 

Vid detta tillfälle skall vi också kort befatta oss med den vansinniga föreställningen att 

växterna drar till sig vatten och de i detta lösta slaggämnena. 

Varje rotspets är en animal elektrod. Den drar till sig de finaste atmosfärämnen och 

skjuter sedan upp dessa i det med omvänd polaritet laddade moderrummet (i plantan 

ö.a.). Det uppstår då en reaktionsprocess ungefär som vid elektrolys, till en attraktion av 

motsatta ämnen. Denna elektrod visar sig som en rotsäck eller protoplasma. 

Denna protoplasma är en urcell eller ett tre-kropparsystem. Denna urcell består av ett 

fruktvatten och av animaliska energiämnen av feminin art. Genom en oerhört fin men 

tryckfast hinna är den sluten och isolerad mot omvärlden. 

Denna protoplasma har den märkvärdiga egenskapen att endast tillåta en begränsad 

spänningsstegring. Är spänningsmaximum överstiget sker en urladdning av den i 

protoplasman upplagrade energin i riktning uppåt. Det uppträder oavbrutna stötar från 

rötterna i form av osynliga stötar från jorden uppåt (i luften ö.a.) vilka man tydligt kan 

känna som små slag eller stötar om man sätter igång denna funktion på konstlad väg. 

Dessa stötar kan under vissa omständigheter bli så starka att man känner dem i hela 

organismen som nästan outhärdliga smärtor. 

I urladdningsögonblicket kommer denna urladdade energi in i ett kraftfält i vilket allt 

mindervärdigt genast stelnar varigenom det sker en s.k. stärkelsetillväxt. 



Det mest högvärdiga stiger högre och alltefter sin spänningsart går den mot spetsen eller 

strömmar radialt i dagen. Det sker genast åter en avskiljning av det mindervärdigaste 

och till groddens framträdande vilket endast är en ledning för efterkommande (impulser 

ö.a.) och som därför drives före och från varandra. 

Då det här rör sig om en bipolär strömart som strömmar ut dels axialt dels radialt 

förorsakas ett uppbyggande av grenar, blad eller barr. De är ingenting annat än stelnade 

rester av de tidigare nämnda energiurladdningarna från de på rotspetsarna sittande 

urcellerna. 

Efter varje urladdning skrumpnar protoplasman ihop och bildar en ansats till rot på 

vilken emellertid genast den nya protoplasman bildas. Avfallet från den exploderande 

protoplasman är det hemlighetsfulla fruktvattnet som genast binder atmosfäriska 

motämnen och så bygger upp det geosfäriska vattnet. Det följer en avkylning och 

bildandet av ett vakuum. Avkylning och vakuum verkar tändande på de omkring detta 

befintliga goesfäriska markvärdena (?) vilka då i på det högsta oroat tillstånd ryckas 

med av detta vakuum och bygges samman på rotspetsarna. 

Denna underbara uppbyggnadsprocess uteblir eller försvagas alltmer ju mer den 

moderna skogsteknikern (ägaren) rensar och sköter skogen efter sitt sätt. 

Ordningssinnet och den förmenta noggrannheten är därför den första fundamentala 

störningen i skogen. Skogen är inte vattenkonsument utan vattenproducent. Därför 

uppstår i skogen mer vatten ju oordentligare den verkar i den naturfrämmande 

skogsägarens ögon. Hur denna störning påverkar omgivningen, särskilt på åkrarna skall 

senare förklaras. 

Skogen är, biologiskt riktigt sett, den oundgängligt nödvändiga energicellen, eller det 

oundgängliga naturelementet för uppbyggandet av den vågräta markstrålningen. 

(grundstrålningen ö.a.) Denna strålning är det högvärdigaste moderämnet inte bara för 

uppbyggnadsviljan, utan också ackumulator för grundkrafterna som alstrar grundvattnet 

eller rättare ur-alstrar detta. 

De genom det moderna skogsbruket uppstående skadorna är så oerhörda just därför att 

dessa primära spänningskrafter ej kan uppstå i så högvärdig form i någon vegetationsart 

som i den naturriktigt uppbyggda skogen. Där växer de otaliga sorter och arter vilka som 

blandprodukter sedan utgör det samlade värdet av den högsta doserings- och 

spänningskraft som verkar kvadratkilometervitt omkring och vilka i förening med 

övriga omvandlingsvärden först kan bygga upp mångfalden. 

Den som vill lära känna skogen på ett naturriktigt sätt måste betrakta den utifrån en 

helhetssyn. Han måste betrakta förekomsten av ädla trädslag som den naturliga 

slutprodukten av otaliga sammanhang, vilka är så sinnrika att man vid första anblicken 

blir förvirrad och faktiskt tror sig ha ett meningslöst huller om buller framför sig i denna 

kaotiska oordning. 



Allmakten och naturens vishet kommer ingenstans så till sitt gällande som i den heliga 

av människor orörda skogen. Varje känslig människa gripes där så att hon måste bli 

andäktig, emedan man först i skogen riktigt känner hur liten och okunnig människan är 

trots allt sitt vetande och kunnande. 

Men om man å andra sidan ser människan med all sin auktoritativa rätt ingripa i denna 

underbara struktur då kanske enskilda människor kan begripa vilket avgrundsdjupt hat 

som måste uppstiga i en människa som känner vad den tyska storskogen (högskogen) 

betyder för den tyska så svårt kämpande folkhelheten. 

Mången lär väl ha märkt den egendomliga känslan som griper nästan varje människa då 

hon efter de sista huggen ser en trädjätte långsamt luta sig på sidan och sedan falla med 

ett så hemskt susande att det känns som om det egna hjärtat skulle stanna. (Ja!) 

Vad vore väl ej att säga allt om skogen och dess liv. Men uppgiften här är att skriva om 

dess död, för att göra de människor som känner tyskt och är i det läget att de kanske i 

sista stund kan hjälpa den döende skogen, uppmärksamma på de fruktansvärda fel som 

begås mot denna i händerna på naturfrämmande människor. 

När en människa dör ringer klockorna. När skogen dör och med detta ett helt folk går 

mot undergången, rör ingen människa ett finger. 

Det skönaste äreminne kunde en människa resa åt sig, som har makten och ville sätta en 

punkt för detta meningslösa mördande av storskogen. Tyvärr har dessa människor ingen 

aning om vad skogen betyder i folkens liv. Skogen är vaggan och härden för det 

gudomliga vattnet som mister balansen och blir till den största fara för de människor 

som förstör dess hem. 

Utan skog inget vatten. Utan vatten inget bröd. Utan bröd inget liv. Hur kan det då vara 

möjligt att med nuvarande skogskulturen tala om ett tusenårigt Tyskland. (Obs! detta 

skrevs år 1939 ö.a.) 

Varför dör åkerjorden ? 

Genom den markuppslitande plogkolonisationen och harvandet med genom jorden 

hastigt dragna redskap av järn berövas marken sin ytspänning. Utan denna kan Moder 

Jord ej andas och heller ej leva. Det som ej gick förlorat genom friktionselektricitet 

strömmar genom den oskyddade markytan hämningslöst ut i atmosfären. Så uppkommer 

ökenbildningar som en följd av en blandning av markens mindervärdiga ämnen och 

osorterade avfallsämnen från rymden. Det sker en sammanknytning av motsatser som 

sedan yttrar sig i katastrofer, oro, etc. dessutom. 

Varje form av nederbörd för med sig nya avfallsämnen in i den oskyddade och sin ära 

berövade jorden. De understödjer förruttnelsen och översyrningen av jorden. För 

människor för vilka torvan betyder allt blir lönen för outtröttligt flit endast tilltagande 

möda och alltmer avtagande skördar. Men de är vilseledda och berövar med varje sitt 

handgrepp sin jord det bästa och berövar också människor, djur och växter deras näring. 



De fruktansvärdaste följder förorsakar konstgödningen med slagg. I masugnarna har 

slagget berövats den sista resten av uppdriftsämnen. För att åter ladda upp sig med dessa 

sliter det döda slagget till sig markenergi från kilometervida områden omkring sig och 

bygger för kort tid upp skenfrukter som inte ens har kraft nog att övervintra utan som 

redan i källare eller silos går i förruttnelse. (jämför det vita sockrets verkan i människans 

organism ö.a.) 

Vi vet av erfarenhet att efter en kort period av sådan skenväxtlighet utarmas jordarna i 

sådan grad att det snart ej längre lönar sig att bruka den. 

Åkermarken är en människornas uppfinning. Ända fram till våra dagar har människan 

missförstått den verkliga växtprocessen. Stolt kallar man sig agronom utan att ens veta 

hur ett grässtrå växer, hur ett frö kan förvandlas till ett fruktträd eller hur under 

naturriktiga förutsättningar kvalitet och kvantitet ökas som ett perpetuum mobile i de 

mest skiftande arter och former. 

År för år växer arbetet och sedan ungefär 40 år tillbaka går skörden i genomsnitt 

tillbaka, fastän hela världen bemödar sig om att gödsla marken efter de mest olika 

metoder. 

Det är inget tvivel om, att det ej tillfälligtvis har lyckats att stegra skördeutfallet per 

hektar. Men redan efter några årtionden blir det tystare om framgångarna. Här och där 

kan man redan skönja förstuckna bekymmer emedan en bonde här och en annan där inte 

längre får ut tillräckligt av sin torva. Förfäderna fick både liv och underhåll från den, 

men nu kräver den bara ökat slit och arbete. 

Ingen har hittills förmått att ge en riktig förklaring till den egentliga orsaken till detta 

märkvärdiga kvalitetssvinn hos jorden. Den verkliga orsaken är både så oansenlig och så 

omisskännlig att det faktiskt är svårt att finna denna grund till förfallstecknen. 

Återigen är det den långvariga avsaknaden av det isolerande skiktet, vilket år efter år 

blir förstört vid åkerbruket, som är orsaken. Men jorden ger man inte tillbaka dess ära 

bara genom givor av konstlade eller naturliga tillsatser. 

Bortsett från dessa fel göres dessutom allt för att beröva den hudflängda jorden dess 

möjligheter att uppehålla sin spänningskraft gentemot de tärande motkrafterna. Varje 

buske, varje träd, varje buskage vid åkerrenen blir meningslöst bortrensat. Ingen 

människa anar vilka krafter som t.ex. göms i nyponbusken. Den innehåller millioner 

mer vitamin C än den på skenbart allra bästa åkerjord växande säden. 

Men dessa krafter är endast en liten bråkdel av runtom strålande energiämnen. Dessa 

korsar sig orubbligt i jordens kraftfält och förökar genom kristallisation det som vi 

kallar växtprodukter. 



Ingen människa har hittills gjort sig mödan att tänka efter varifrån dessa oerhörda krafter 

kommer som låter ett sädeskorn gro och mångfaldigt föröka sig år från år. Inte ens då 

det ibland börjar knastra och blixtra i spetsen på träd, blad och barr på de mest olika 

vegetationsslag. När detta hände i vissa delar av Frankrike råkade människorna i 

upphetsning och hjälplös skräck. Den blint omkringspringande människan ser inte 

atomernas omvandling i strålning som i det föränderliga kraftfältet antingen stelnar 

(materialiseras ö.a.) eller fladdrar upp som ljussken. 

Ingen förstod att förklara de av så många sedda ljusen över gravarna eller de hos många 

människor ur kroppen utträdande ljusfenomenen. Det är i båda fallen fråga om kalla 

kortslutningar av normalt osynliga grundkrafter (markkrafter? ö.a.) som vid sitt starka 

utströmmande i atmosfären bildar som ett vakuumrör. 

De binder med elementär kraft luftens ämnen och utlöser de vertikalströmningar som vi 

kallar cykloner etc. 

Ett enkelt don räcker för att dra milliontals volt ur vattnet. Donet är i princip en regelrätt 

vattenhyvel som i likhet med en över vattnet strykande vind samlar upp dettas florstunna 

isoleringsskikt. Det är frigjorda markkrafter om vars intensitet och styrka våra 

vetenskapare ej kan göra sig en föreställning. 

Ett gränslöst slöseri med denna markenergi sker vid dammanläggningar för uppdämning 

av vatten. För varje vindkåre som krusar vattenytan går geosfärisk energi av milliontals 

volt till ingen nytta ut i etern. Genom denna urladdning av vattnet sjunker emellertid 

dess innehåll av tunga metaller. Men det är ju dessa som ensamt är i stånd att bygga upp 

den isolerhud som plog och harv tagit bort från jorden. 

Vattnet blir tomt och får fadd smak då dess isolerande gränsskikt tagits bort. Jorden 

mister den energi ur vilken vegetationen skall kunna byggas upp. 

Ingen kom på iden varför de fruktansvärda stormarna uppstår på haven. 

Vattnet rör sig i vilda kurvor när solen sjunker efter en het dag. 

Varje människa vrider sig i smärta om hon förlorar ett stycke av sin hud vid ett 

olycksfall. 

Utan en tanke kör bonden sin maskinplog genom jorden utan att överlägga det ringaste 

beträffande detta att han med uppslitandet av marken berövar jorden dess 

isoleringsskikt. Utan detta isolerande skikt kan jorden ej andas och därför ej heller leva. 



I det följande skall några urgamla seder och bruk uppräknas som visar oss hur mycket 

klokare än vi våra förfäder voro. De kunde visserligen inte läsa eller skriva men 

ämnesomsättningsprocesserna i jorden var dock bekanta för dem. Våra förfäder voro 

därför mycket klokare än våra dagars lantbrukare som visserligen vet besked om de 

evigt varierande noteringarna på börsen, men ej har en aning om att under deras fötter 

ligger fruktbörsen vars noteringar faller då den moderne diplomlantbrukaren brukar sin 

jord utan att ge akt på solens gång. Denna går dag efter dag över hans fält för att 

befrukta det som är bestämt att återuppstå. Att fårornas vinkelräta riktning gentemot 

solbanan är av avgörande betydelse har gått förlorat ur arvet av vetande och erfarenhet 

från våra fäder. 

Enskilda äldre personer erinrar sig ännu vilken förbittrad kamp de gamla bönderna förde 

för servitutsrätten att få avbarra barrträden. Detta skedde vid bestämda tider och just då 

när träden savade som bäst. De gröna barren hackade de sedan med egna knivar i 

småbitar så fint som möjligt och strödde ut dem i möjligast färska tillstånd på fälten. 

Först senare vande man sig vid att först använda barren som strö under djuren i 

kreatursstallarna. 

Så efterapade den kloke gammelbonden på de mest originella vis det naturliga förloppet 

i skogen. Han utvann därigenom de värdefulla metaller som är obetingat nödvändiga för 

uppbyggande av den skadade markhuden. 

Den gamle bonden kände bättre till den fysiska hudandningen än moderna läkare och 

liknande strålningsexperter. Dessa kan väl mäta den märkvärdiga strålningen men vet 

inte varifrån den kommer eller vilket ändamål den har. 

De, som man menar, kodumma bönderna, till vilka i första hand räknas bönderna i övre 

Mühlviertel (ett område i Bayrischen Wald) hade för omkring 40 år sedan den bästa 

potatisen och den tyngsta havren. Frågade man då en sådan småslugt grinande och med 

jordens naturligaste förhållanden väl förtrogen gammalbonde (vad detta berodde på ö.a.) 

så fick man prompt svaret att man måste hålla sig till gamla seder och hålla sig långt 

från alla skolor om man skulle ha någon lycka med jorden. 

Ett annat lika nyttigt som meningsfullt bruk för att hålla lyckan kvar på fälten var det i 

många områden ännu för 30 år sedan brukade ton-sjungandet. 

Detta ton-sjungande ägde också naturligtvis rum vid alldeles bestämda, delvis bekanta 

tider. I varje fall omedelbart efter nedharvningen av säden. Alltså i påsktiden omkring 

palmsöndag. 

Detta ton-sjungande blev i allmänhet förhånat. Därför använde bönderna detta bruk helt 

i hemlighet så att det så småningom fullkomligt försvann ur senare generationers minne. 



I det väsentliga bestod detta gamla bruk i att god lera (tyska: Ton) med en stor träsked 

rördes ned i avkylt vatten, alltså mot kvällen. Rörde man åt höger sjöng man tonskalan 

uppåt och vid vänsterröring sjöng man nedåt. Leran rördes alltså ut under stämmans 

växlande tonlägen. Genom jäsningsprocesser under avskärmning av ljuset blev 

andningsämnena under den skallande sången tryckta mot vattenytan och bands till 

vattnet. 

God lera innehåller aluminium vilket genom detta under sång pågående rörande 

frigjordes och samtidigt bands i den finaste dosering. Tidigt nästa morgon förde 

gammelbonden ut karet på åkern. Han tog en styv palmbuske och bestänkte det 

nyharvade fältet som prästen bestänker de troende med vigvatten. 

Med detta uppnådde bonden att aluminium i finast fördelade dos blev kvar på åkern och 

genast byggde upp skyddshuden som vi f.ö. kan iakttaga på varje aluminiumkärl. Om nu 

varmt regn föll på detta på åkern utspridda aluminium så bildade sig, liksom om man 

bestryker aluminiumkärl med sublimat, ett snövitt om grästuvor påminnande utfall, 

varigenom en än starkare dosering och därmed en ännu verksammare spänning uppstod. 

I varje fall använder enskilda bönder ännu i dag andra liknande hemliga medel som de 

blandar ut i vatten, men som de ej avslöjar. 

Ett annat medel för uppehållandet av markspänningen är en god blandning av finast 

fördelad koppar och hornspån. Detta utröres i avkylt vatten tillsammans med ett 

kolsyrebindande medel under mesta möjliga avskärmning av ljus. 

Dessa anordningar liknar i viss mån de av Sven Hedin beskrivna kanalerna i Fjärran 

Östern som anlades i bestämda riktningar. Det rör sig om magnetiska, och i viss riktning 

strålande ämnen. På stort avstånd låter de ett Exnerskt elektroskop slå ut med över 300 

volt. 

De gammal-moriska markförbättringarna anlade bestämt formade gropar (gravar) som 

ännu kan ses i klosteranläggningarna. Munkar som kom från Spanien förde med sig 

hemligheten i deras konstruktion och fick särskilt på ängarna märkliga skördar. I många 

kloster var det också sed att bearbeta jorden med kopparplogar och kopparharvar. Också 

här stegrades skördarna tydligt. Genom friktionen mot koppar bindes magnetiska 

krafter. Genom järn dragas de bort ur jorden. Då man började plöja med traktorer (med 

hjul av järn ?) uppstod kortslutning i bensintanken och explosion. 

Försök har visat att en ur vatten utvunnen ström också tänder bensin. 



Dessa åtgärder var en del av den gamla konsten att odla jorden. Utom bestänkningen av 

fältet med vattenblandningar som tjänade till uppbyggande av det förlorade isolerskiktet, 

användes också solplöjningen. Med detta begrepp menas att fårorna och tiltorna drogs i 

en bestämd riktning. Om fårans längdaxel nämligen läggs som normal till solbanan 

(alltså i 90° till denna) så uppstår i första hand växelinflytanden och därigenom vatten. 

Som en ytterligare följd blir befruktningsförloppen gynnsammare då solens bana går 

som normal till fårornas riktning. Det rör sig här huvudsakligen om lodrätt till varandra 

stående beröringspunkter som alstrar uppbyggnaden, eller viljan till hängivelse. (?) 

Bästa beviset lämnar en riktigt välvd, och som normal till solbanan liggande kiselsten 

om den är starkt metallhaltig. Ju hetare solen bränner på den ju mera vatten uppstår 

under den. Det vet varje fiskare som söker daggmark till bete under dessa stenar eller 

placerar den där för att bevara dem för framtida användning. 

Den moderne lantbrukaren ger så många som flyger och far i dessa fakta och plöjer sina 

fält så att han på kortaste tid kan göra färdigt största möjliga yta. För honom är enligt 

mosaiska grundsatser tid lika med pengar. 

För den naturnära bonden var en gång tid och väg lika med uppbyggande kraft. Den 

gamle bonden blev åtminstone i hemlighet trogen de gamla sederna. Med den sista 

smörjelsen menade han också något helt annat än vad den förbättrade Thora-upplagan 

idag predikar. För att förstå den ursprungliga meningen med den sista smörjelsen måste 

man naturriktigt förstå balsameringen eller gravläggningen av lik som insytts i med feta 

oljor indränkta dukar. Också begravningen under skyddande granar hade sin djupa 

betydelse. 

I huvudsak oljade man in liken och skyddade dem mot regn för att inget syre skulle nå 

dem 1 . Därigenom uppnådde man en naturriktig förruttnelse. Den som går över gamla 

kyrkogårdar och uppmärksamt iakttager gamla prästers gravar skall finna att man 

regnskyddat dessa och dessutom skyddat dem genom täckning på noggrannast möjliga 

sätt. 

Detta gravskick har en originell orsak. Det måste hänföras till det faktum att i naturen 

går fröfällningen före bladfällningen. På hösten drar nämligen den milda höstsolen ut 

allt syret ur fröet och syret ersättes med ett eteriskt tillflöde av högvärdiga oljor. Dessa 

stelnar genast och omger kornet med ett ytterst fint och hårt oljeskikt. Detta oljeskikt 

förhindrar inträngandet av syret som understödjer förmultningen och skyddar kornet 

från att ruttna. 

Gamla spannmålsmagasins speciella utformning och det brukliga skovlandet av säden i 

vissa bestämda riktningar med speciella träskovlar, hade som allt vad de naturnära 

bönderna företog sig (praktiserade) en djup inre mening och betydelse. 

1 (syret binder kvävet och låter det avvika till atmosfären) ö.a. 



Den gamle bonden funderade och tog tid på sig vid allt arbete med jorden. Han visste att 

det här rör sig om bestämda känsloinflytanden som ej kan ersättas av något hastande 

eller jäktande. 

Den långsamme och ytterligt eftertänksamme ryske bonden bar vissa fröslag hela dagar i 

sina yllesockor och utsatte dem för fötternas dunster och uppnådde så alldeles 

utomordentliga skördar. På samma sätt bar gamla skogvaktare sina skogsfrön hela dagar 

tillsammans med lera och sand i byxfickan. Han visste att dessa frön i närhet till hans 

sexualorgan blev starkt upplivade och grobara. Omvänt uppnådde han en upptändning 

av sin egen mannakraft, emedan han visste att förbindelser alltid verkar ömsesidigt. Där 

det inte lyckades någon annan att få återväxt på gamla kalhyggen, där kunde en 

naturnära skogvaktare lekande lätt på få år locka fram tättväxande frodiga kulturer. 

Vid betraktandet av alla dessa ting kommer man förr eller senare till den insikten att de 

nuvarande misslyckandena uteslutande beror på fel i jorden, i luften och i vattnet. (fel i 

behandlingen av..). Vi lever i en övergångstid. Antingen för denna känslolösa jordkultur 

till bildning av öknar eller också till insikten att de nuvarande världsåskådningarna 

mångfaldigt baseras på medvetna eller omedvetna felaktigheter (förfalskningar). 

Möjligtvis har de endast ändamålet att stegra nöden och eländet vilka är betingelserna 

för några enskildas behärskande av massan. 

Den gamle bonden var i förhållandet till sin torva både präst och läkare. Den moderne 

lantbrukaren är både till sitt inre och yttre politiskt splittrad och spekulerar i statliga 

subventioner. Han menar sig kunna trotsa naturen med våldsåtgärder. 

Den moderne läkaren är fullkomligt hjälplös gentemot den ständigt tilltagande kräftan. 

Han kan inte tända de inre kroppskrafterna som är förlamade genom konstgödslade 

näringsmedel. I körtlarna uppstår likriktningar och som logisk följd tecken på 

förruttnelse. 

På samma sätt uppnår den moderne, jäktade och med sina vansinniga maskiner över 

fälten jagande lantbrukaren endast att hans arbete tillväxer samtidigt som den kraft som 

verkar i jordens inre avtager. Samma krafter upprätthåller kontakten mellan vår kropp 

och den yttre naturen, bygger upp blodet och själsförmögenheterna varigenom 

överhuvudtaget en normal utveckling är möjlig. 

Den moderne lantbrukaren behandlar jorden sämre än en prostituerad. Dessutom ber han 

till en Gud som han inbillar sig bor i himlen men som i verkligheten är verksam under 

hans fötter. Den nuvarande lantbrukaren våldtager jorden som endast genom känsla kan 

fås att öppna sig för solguden. Lantbrukaren hudflänger henne varje år, förgiftar henne 

med konstgödningsslagg och är sedan efter detta förvånad att denna prostituerade år för 

år kräver mera arbete och som lön därför ger allt mindre skördar. 

Allt detta har han att tacka en vetenskap för som spelar under täcket med en annan 

vetenskap som skall låtsas frälsa själen. Även om dessa i vår tid hade den ärliga viljan 

förmår de dock inte hjälpa längre eftersom de förlorat varje beröringspunkt med 

naturligheten. 



De tidigare nämnda framställningarna över gamla seder och bruk torde väl mottagas mer 

eller mindre skeptiskt av enskilda människor. Av denna orsak är det nödvändigt att ge 

ännu några korta exempel som är erkända världen över, men som är okända i sina 

orsaksverkningar. 

Indierna använde vid framställningen av det s.k. mangoträdundret en med metalliskt 

ämne genomdränkt sidenduk som lägges om trädet eller busken. Återigen finner vi här 

ljusavskärmningen och diffusionen genom isoleringsskiktet. Därtill kommer beröringen 

av människor som har så starka magnetiska krafter att man vid blotta beröringen av en 

sådan människa känner det som man fick en smäll i bakhuvudet. 

Om man för en ur vatten avledd ström in i en växts kambiumlager så kan man efterapa 

det s.k. mangoträdundret utan att man förfogar över bestämda magnetiska krafter. 

Frampiskandet av trötta plantor (växter) genom aspirin eller högvärdiga eterämnen vilar 

på samma eller åtminstone på liknande grunder. Till detta område hör också de överallt 

brukade injektionerna, som mycket snart skulle försvinna om man istället för dessa 

materiella retmedel lärde sig att använda de ädlaste strålningsämnen som man kan 

utvinna ur vanligt vatten. 

Fastän detta tror knappast någon på. Vi kan därför ta till hjälp ett av hela världen känt 

exempel. 

Det är bekant att Nilen periodvis träder över sina bräddar, översvämmar de 

kringliggande fälten och lämnar kvar ett slamskikt som för till rika skördar. 

Engelsmännen trodde sig enkelt kunna efterapa detta under. De byggde därför jättelika 

dammanläggningar och förde därifrån nilvattnet ut på fälten. Men den väntade 

framgången uteblev trots att också nu avsattes slam. 

Grunderna till detta misslyckande är att finna i följande misstag eller villfarelser: 

1. Nilen träder inte över sina bräddar därför att dess källor skulle stiga, utan p.g.a. 

alldeles bestämda ämnesomsättningsprocesser förorsakar ökning av vattenmängden 

under vägen. 

2. Dessa översvämningar uppträder på alldeles bestämda tider. 

3. Vattnet blir inte hämmat utan följande naturliga inflytanden ökar dess fart genom den 

inre rörelsen. genom en vridning om den egna axeln välves vattnet ut så att 

avlagringar av alldeles bestämda sjunkämnen (utfällningar) sker till höger och 

vänster om strömfåran, vågformigt och i 90° riktning till denna. De utfällda ämnena 

finns endast i vatten vid alldeles bestämda tider och kan endast lösas av vatten under 

alldeles bestämda förutsättningar. 



I det väsentliga rör det sig om ett naturligt skeende. Det liknar i viss mån det tidigare 

ton-sjungandet, emedan vårvattnet, om vilket ordstävet säger att håret växer bättre av 

det, för särskilt mycket metallpartiklar med sig. Dessa flyter den tiden vid ytan. Vattnet 

har då så starka spänningar att vattnet t.o.m. välver sig ut till vänster och höger om 

strömfåran. 

Om detta vatten instängs i dammar så inträder starka urladdningar på ytan som medför 

att metallpartiklarna sjunker. Det genom kanaler, med det tomma vattnet, till fälten 

utförda slammet har inget metallinnehåll. Därför kan det i denna zon särskilt viktiga 

indifferensskiktet ej utbildas. De med stora kostnader byggda bevattningsanläggningarna 

kan ej fylla sitt ändamål. 

Sådana anläggningar kan under vissa omständigheter anställa betydande skador. En 

tillförsel av allotropt syre understödjer gasbildningar och förruttnelseprocesser. 

Grundvattenspegeln sjunker och en allmän tillbakagång i kvaliteten inträder. 

Den s.k. stenmjölsgödningen kan med nuvarande framställnings- eller 

beredningsmetoder ej medföra några särskilda fördelar emedan sönderdelningen sker på 

mekanisk väg. Därigenom kan den nödvändiga doseringsgraden ej uppnås 

(finfördelningen ö.a.). Dessutom går de värdefulla energierna förlorade genom stenarnas 

friktion mot varandra i stenkrossen. Naturen sönderdelar endast i mycket ringa grad 

grövre delar (rullsten) på mekanisk väg. I huvudsak sker det genom biokemiska 

lösningsprocesser med hjälp av animalisk energi, vilken ej som vid elektrolys löser 

vattensubstansen utan istället de i vätskan lösta svävande ämnena. Det uppstår en 

organisk avkylning genom omvandling av gaser i energi och därigenom en bindning och 

homogenisering. 

Denna process skall en gång få stor betydelse för framställning av drivmedel (kolväten). 

Det finns en möjlighet att med hjälp av bestämda katalysatorer lösa upp kol och binda 

den frigjorda energien i vatten. Det uppstår då ett hittills obekant ämne som ej kan 

brinna men som i finfördelat skick vid ringa tryck exploderar med stor effekt om denna 

blandning tillföres litet luft. 

Detta ämne liknar i viss mån den heliga eller grekiska elden med vilken man öste över 

offerdjuren och som sedan antändes då solen sken på den. 

Vid dessa ovan beskrivna processer rör det sig om en hittills fullkomligt obekant kraft 

som antingen deltager som en formkraft i växtprocessen eller ligger till grund för den 

naturliga rörelsekraften. 

Ett mycket instruktivt exempel erbjuder den i tropikerna bekanta cyklonen. Den uppstår 

då animala (?) energistötar från jorden stiger upp i atmosfären. Detta förorsakar en 

bindning av luftens syre som en sekundär följd uppkommer en vertikalt riktad 

vakuumslang som suger uppåt med elementär kraft. 



Uppkomsten av horisontalvindarna måste likaså hänföras till liknande 

bindningsprocesser som man idag ej kan förklara då man ej känner till detta slag av 

oxidationsprocesser. 

Då det vid dessa ämnesomsättningsprocesser också uppstår vatten, kan man på 

konstgjord väg använda dessa hydrolitiska högspänningsprocesser för vattenproduktion 

och samtidigt för en elementär vattenproduktion. Inte bara vårt lantbruk utan hela vår 

kraftproduktion kommer att genomgå en genomgripande förändring. 

Naturen känner en uppåt- och en nedåtrörelse (baklänges-). Det första inträder när 

omvandlingen av de minsta fysiska grundbyggnadsämnena (atomer) äger rum. Med 

hjälp av kalla oxidationsprocesser. Det andra fallet äger rum när genom varma, alltså 

bakvända ämnesomsättningsförlopp, det nedfallande döda ämnet (syret) aktiveras 

genom värmet. Syret binder då de koncentrerade och i gaser förvandlade ämnen som 

kommer från förmultnade tidigare livsföreteelser och som nu är på väg uppåt mot nytt 

liv. 

Vi ser detta i källvatten som uppvärmes, där den animala energien uppträder som 

uppåtstigande kolsyrebubblor. Sedan de lämnat vattnet får detta en fadd smak och 

ruttnar småningom. 

Denna förruttnelseprocess som också försiggår i jorden är orsaken till den nuvarande 

skördeminskningen emedan p.g.a. bristande ytisolering ingen egenspänning kan bildas 

och upprätthållas. Dessutom måste råämnena för uppbyggande av förädlingsenergier (?) 

själva förädlas istället för att ruttna genom bakvända processer. 

Den genom mosaisk vetenskap från naturen fjärmade människan har ställt den naturliga 

ordningen eller rytmen på huvudet. Av denna anledning är alla försök utan framgång så 

länge den naturliga ordningen ej återställes. Hemligheten ligger i en bindning av det 

naturliga motståndet varigenom sedan den gränslösa utvecklingen och motståndslösa 

rörelsekraften utlöses. Den som vill omvända sig måste förvandlas. Istället för att vara 

en troende - bli en vetande eller fördärvas. 

Varför försvinner vattnet ? 

Så långt historien går tillbaka kan man fastställa att alla människor som befattade sig 

med att lösa vattnets gåta bekämpades på det häftigaste. Alla antydningar som vi finner i 

urgamla böcker och vilka förklara vattnets väsen har redan rensats ut i den följande 

upplagan. 

Bevarandet av vattnets hemlighet är också ett medel för att säkra räntan på pengarna. 

Räntan frodas endast i tider av brist och nöd. 

Om vattnets problem är löst och det då blir möjligt att på varje plats framställa önskad 

vattenmängd och -kvalitet, då är man i det läget att oerhörda ökenområden åter kan 

göras fruktbara. Då blir näringens penningvärde och likaså maskinkraftens köpvärde 

sänkt till ett sådant minimum att det ej mer lönar sig att spekulera med sådant. 



Näringsfrihet och kostnadsfri maskinkraft är så omstörtande begrepp att hela 

världsbilden och även alla världsåskådningar kommer att förändras. 

Bevarandet av vattnets hemlighet är därför kapitalets största kapital och därför blir varje 

försök att avslöja den hemligheten hänsynslöst kvävt i sin linda. 

Ur vattnet har allt kommit. Vattnet är därför det universella råämnet för varje kultur 

eller fundamentet för varje kroppslig och andlig utveckling. Avslöjandet av vattnets 

hemlighet är slutet på varje slag av spekulation eller beräkning med deras utväxter krig, 

hat, avundsjuka, intolerans och tvedräkt. Det fullständiga utforskandet av vattnet betyder 

därför i sannaste mening slutet för varje monopol, slutet på varje herravälde och början 

till en socialism genom utformandet av individualismen i mest fulländad form. 

Olika tecken bevisar för oss att det redan en gång funnits människor som var 

vattenskapandet på spåren. De gamla romarna använde som bekant mattor av strå eller 

liknande material för konstgjord vattenalstring 1 . Dessa påminner oss på nytt om jordens 

solfläta som det talats om i det föregående. Under den tiden stod den romerska kulturen 

på sin höjd. Den börjar att sjunka i det ögonblick då man i städerna började bygga 

varmvattenberedare, bad och konstgjorda vattenledare, då man förändrade de naturliga 

källområdena och genom en onaturlig ledning borttog den inre livskraften ur själva 

substansen. 

Så står vi åter framför den hemliga urkraften till varje rörelseform och varje utvecklande 

rörelse som har sitt ursprung i vattnet. Sedan urgamla tider uppfattades vattnet, "jordens 

blod" som bärare av livet. 

Likaså visste man om vissa sammanhang mellan skog och vatten. Men ända till våra 

dagar förblev arten hos dessa sammanhang obekant. Det blev nödvändigt med 

egenartade iakttagelser för att fastställa att skogen varken drar till sig eller pumpar upp 

vatten utan istället stöter ifrån sig, alltså producerar vatten. Ty om det vore så skulle det 

ju finnas mindre vatten ju flera skogar som växte upp. Men varje barn vet ju att det är 

tvärtom. 

Den egentliga hemligheten som livsbyggaren omger sig med, ligger i vattnets möjlighet 

att bygga upp en hittills obekant energi och vidare att kunna ackumulera och 

transformera denna energi. Detta sker emellertid ej som vid elektrolysen på sådant sätt 

att substansen sönderdelas utan detta sker med de i denna befintliga ämnena. Ju 

högvärdigare vi bygger upp detta lukt-, smak-, form- och färglösa tillstånd och förmår 

stegra och uppehålla det ju mera färgprunkande och mångfaldigare kommer 

livsutvecklingens former att bli. 

Om vi lägger en hård och fast fogad kiselsten i det heta solskenet så uppstår under detta 

motstånd för solstrålarna mera vatten ju hårdare stenen är och ju mera ädla metaller som 

finns i denna sten i finaste dosering. 

1 Jämför de s.k. "daggdammarna" i Wales ö.a. 



Dessa spårelement är fundamentet för uppbyggandet av vattnet och i vidare bemärkelse 

fundamentet för uppbyggandet av blodet och safterna i de mest olikartade organismer. 

Dit räknas också mineraler och metaller. Till denna kunskap, som föregicks av 

årtiondelånga naturiakttagelser och uttalat misslyckade försök, och till den konstgjorda 

maskinkällan, var en lång och törnbeströdd väg. Men den måste gås för att det skulle 

lyckas att uralstra vatten ur luftriket på konstgjord väg och i varje önskad kvantitet och 

kvalitet. 

En liten och skenbart obetydlig jaktupplevelse förde till upptäckten av dessa 

spårelement. I Salzkammergut befann sig högt uppe i bergen och mitt i betesmarken en 

källa. Enligt herdarnas och jägarnas åsikt var den giftig. För att skydda den betande 

boskapen från dödsvattnet var den omgiven av ett starkt stängsel. "Den är verkligen 

döden" sade den gamle jägmästaren som förde mig till denna hemlighetsfulla källa. Den 

var en skräck för dessa primitiva naturmänniskor. 

"Om ni dricker av den här källan så får ni ett sting i lungorna och efter tre dagar bärs ni 

till graven av sex jägmästare eller jägare. Gå inte för nära, för bara att andas in luften 

omkring den dödar människor och djur". Så talade den gamle jägmästaren och försökte 

hindra mig från att närma mig källan. Men han uppnådde endast motsatsen genom att 

mitt intresse väcktes. Jag ställde studsaren åt sidan, tog av mig ryggsäcken vid vilken 

den värdefulla stövaren var bunden och i ett obevakat ögonblick stod denne plötsligt vid 

källan och lapade girigt i sig dödsvattnet. 

"Kors i Herrans namn, nu är det ute med den fina hunden" sade överjägmästaren och 

sprang fram och försökte dra bort hunden från källan. Under en hel timma iakttog vi 

sedan hundens beteende, men denne visade inga tecken på att gå hädan. Istället såg det 

ut som han ville dricka mer varför jag gav efter och löste honom från kopplet, varpå han 

kunde dricka av hjärtats lust. 

Runt om källan fanns spår av stengetter. Källan var omgiven av sällsynta högfjällsörter 

som överdrog skorna med en oljig hinna som för övrigt också syntes på vattenytan i den 

kristallklara källan. Särskilt påfallande var den blodröda färgen hos alprosorna. Som en 

blodröd matta omgav de källan. Bladen på dessa alprosor var liksom överdragna med 

guldstoft som under förstoringsglaset såg ut som fjäll. De hade tvivelsutan metalliskt 

innehåll. 

Slutligen drack jag själv ur källan. Först i försiktiga klunkar och sedan i långa drag. 

Först kände jag en viss svindel som emellertid snart vek för en påfallande uppfriskande 

känsla. 

Detta vatten frös ej ens i den strängaste vinter som ofta på denna höjd ej sällan kunde ha 

en kyla av -30° C. Gamla jägare använde sådana källor för att lägga ned sina rävsaxar i 

vilka om de täcktes med mossa aldrig frös utan höll betet mjukt och luktfritt. Ju kallare 

yttertemperaturen var ju varmare blev vattnet. Vid -30° C steg temperaturen till +10° C 

under det att den under särskilt heta sommardagar alltmer närmade sig anomaliepunkten 

+4° C. 



Det skildrade fallet utspelade sig strax före utbrottet av första världskriget. Under kriget 

gjordes en stor kalhuggning 600 á 800 meter längre ned på fjället. Redan nästa år 

började källan att sina. Påfallande var det fullständiga försvinnandet av den oljiga 

hinnan. Vattnet blev smaklöst och runtom försvann i första hand läkeörterna. Sedan 

också det av stengetterna särskilt omtyckta korta högfjällsgräset. 

Plötsligt satte i detta område, som hittills varit fullkomligt förskonat, en skorvsjukdom 

in som småningom alla stengetter föll offer för. Där det ännu fanns några ringa rester av 

dem så höll de sig alltid i omedelbar närhet av liknande källor. Dessa blev kvar om 

ingen kalhuggning sattes in i närheten eller nedanför. 

Så visade sig genom systematiskt genomförda iakttagelser att vatten ej kan stiga uppåt 

och att de inre spänningarna ej mer kan uppträda om de tunga metallerna börjar fällas ut 

när marken urladdar sig som följd av för stark avverkning. 

På de uppvärmda kalhyggena kunde de metallhaltiga läkeörterna ej mera växa. 

Stengetterna kunde ej längre bygga upp ett riktigt blod som hade den nödvändiga 

spänningskraften för de på dessa höjder levande djuren. Genom dessa indirekta 

urladdningsfenomen kan djuren ej mer förnya sin isolerande hud och kräftartade 

förruttnelseprocesser blir följden. 

De mest olikartade iakttagelser i flytande och stillastående vatten förde småningom till 

den kännedomen att varje företeelse endast då kan självständigt existera när kroppen 

kan bygga upp sin artegna kroppsisolering eller indifferenszon. Denna skyddar den för 

en hämningslös upp- eller urladdning mellan yttre och inre differensämnen. 

Efter dessa konstateranden var det ett förhållandevis ringa steg att komma begreppet 

"gödning" nära på ett naturriktigt sätt. Förruttnelsen av jäsnings- och reningsprodukterna 

har i första hand uppgiften att i de bio-kemiska processerna bilda den tidigare nämnda 

gränszonen. Därigenom går den allra högvärdigaste gränstrafiken mellan de terrestiska 

och kosmiska utjämningsämnena i den högsta funktion, alltså i finaste dosering. (mest 

finfördelad form ö.a.) 

Vatten kan genom detta gränsskydd uppehålla sin inre energi och stegra denna i sådan 

grad att det kan svämma över sina bräddar. Sådant vatten kan endast mycket försiktigt 

införas i kroppen. I annat fall äger sådana (häftiga ö.a.) energiutjämningar rum, att det 

ser ut som om detta högvärdiga vatten innehöll gift i bokstavlig mening. 

Stora spänningsskillnader kommer alltid till uttryck genom motsvarande stora 

temperaturskillnader. Om en människa eller ett djur är för starkt upphettat så kan genom 

ett plötsligt införlivande av dylika motpoliga energimassor uppstå en organisk 

kortslutning som för till varje ytterligare livsverksamhets snabba upphörande. 

Genom en kalhuggning uppträder omvänt i jorden så starka urladdningar att 

grundvattnet förlorar sin labilitet. Det sjunker och den resterande spänningsdifferensen 

är ur stånd att fälla ut högre växtprodukter eller låta dessa fortsätta att växa. 



Grundvattnets fallande och stigande betingas av innehållet eller förlusten av metalliska 

beståndsdelar, vilka egentligen reglerar gränstrafiken. 

Denna insikt förde till förklaringen på varför vatten börjar stagnera och översyra en jord 

som innehåller för litet metaller, de krafter som stegrar skörden eller förbättrar jorden 

kan aldrig uppstå genom en förmultning utan genom förruttnelse. 

Förutsättningarna för en naturlig förruttnelse av tidigare livsföreteelser är endast möjlig 

genom en rätt begravning. Denna måste skydda den till jorden återlämnade kroppen mot 

förmultning genom att hindra syrets tillträde. 

Ändprodukten av en torr destillationsprocess är en vågrät strålning. Denna är den 

moderbetonade uppbyggnadskraften, levitationen eller uppbyggnadsviljan. Denna 

uppbyggnadsvilja splittras och befruktas av den lodrätt infallande kosmiska strålningen 

om infallsvinkeln är riktig eller som man säger normal (se solplöjningens betydelse). 

Ur denna insikt följer av sig själv nödvändigheten av en sig om den egna axeln rörlig 

(flytande) vattenmassa i en flod. Vattnet måste bygga upp sitt skyddsskikt runtom. 

Därför uppstår det också en välvning när naturriktiga befruktningsprocesser inträder. 

Genom det indifferenta gränsskiktet kan endast det högvärdigaste intränga till 

befruktning. 

Här ligger också den mekaniskt olösbara hemligheten varför högvärdigt vatten aldrig 

kan sippra genom dammar eller kan tränga in i eller sjunka ned i en lucker jord. 

Intressant är också att det inre befruktningsförloppet är beroende av vattendragets läge 

och riktning. Därför bygger en flackt liggande flod upp fler meandrar och vindlar sig 

mera ju flackare terrängen är. Omvänt är också en alltför brant sluttande terräng en fara. 

Det finns då risk att vattnet genom sin egenvikt slår över och förlorar rörelsen om sin 

egen axel. 

I detta fall blir det en för stor genomluftning. Det blir en alltför stor atmosfärisk 

gasbildning och en störning av det harmoniska utjämningsförloppet mellan energier som 

frigöres ur det medförda slammet i vattnet. Följderna är bär- och dragkraftförluster som 

uppstår genom inre spänningsförluster och vilka rent ytligt uppträder som 

temperaturhöjning. 

Den meningslösa förkortningen av vattenvägen genom uträtning eller genomgrävning av 

meanderkurvorna är därför en den största fara. Om vi bortser från kostnaderna uppträder 

på ett avskräckande sätt följderna av sådana åtgärder som vi kan studera vid Rhens 

genombrott vid Salez i Schweiz. 

Det enklaste medlet att reglera vatten som blivit trött och kraftlöst är att tillföra kallt 

botten- eller grundvatten. Då uppnås på nytt spänningsskillnad och temperaturfall. 



Detta tillvägagångssätt är blott sällan möjligt att tillämpa och verkar för övrigt endast på 

förhållandevis korta sträckor. Men redan med denna åtgärd ernås att t.ex. flottat timmer 

flyter i strömaxeln. Om man dessutom upplivar vattnet tillräckligt genom metalliska 

kroppar så uppträder en så stark stegring av bär- och släpkraften att stenar och t.o.m. 

järnmalm flyter som lätt trä. 

Och förklaringen på detta högst enkelt påvisbara faktum: Kan på grund av bristande 

spänningsskillnader ingen ämnesomsättning äga rum så följer ingen förädling av vattnet. 

I oriktigt rört vatten samlar sig ett övermått av atmosfäriskt avfall i form av gaser som 

uppstår genom assimilation av solstrålningen. Dessa gaser har en tendens att gå 

baklänges eller uppför floden och verkar efter uppvärmningen som ett mottryck mot 

vattnets rörelse. De ännu förhandenvarande geosfäriska uppdriftämnena koncentreras till 

gaser som då lämnar vattnet. I detta med atmosfäriska gaser ensidigt laddade vatten 

börjar en förfallsprocess som står i omedelbar förbindelse med den bekanta 

bakterieuppbyggnaden. 

De genom det inre spänningsfallet uppträdande förlusterna är oerhörda. På detta sätt kan 

också förklaras hur ett mäktigt vattendrag genom inre trötthetssymptom och genom 

avlagring av slam och sediment blir allt flackare och slutligen blir stillastående, 

försvinner. (Rhen typex. ö.a.) Ett sådant vatten har förlorat sin ytspänning och kan ej 

fortleva. 

Vatten får ej betraktas som en enhet. Det finns lika många vattenarter som det finns arter 

av vegetation. På grund därav är det den naturriktiga vattenreglerarens första plikt att ta 

hänsyn till den individuella och därför också utjämningssökande vattenblandningen. 

För att göra denna blandning möjlig måste man föra vattnet biodynamiskt. Därmed 

menas en rörelse i rörelsen. Den ena rörelsen står vinkelrätt mot den andra, alltså rörelse 

i två motsatta axelriktningar. 

Detta sätt att föra vattnet blir förståeligt om man tar hänsyn till att vatten är en organisk 

substans, alltså en produkt av sig ständigt utjämnande motsatser. Dessa har var för sig 

olika riktningar men samma strävan till utjämning. Därför är en växling av rörelsen 

nödvändig. En sig konstant stegrande inre kraft förutsätter en rytmisk förändring av den 

formande rörelsen. 

Där det sker någon förädling i en flods lopp där finns det också avfall i form av 

ädelämnen som uppstår ur sönderfallande sediment vilka är den egentliga bäraren av det 

närvarande uppbyggnadsämnet. 



Det förädlande godset blir genom normalrörelsen (tvärrörelsen) fört i vågformiga 

bildningar mot stränderna där det deponeras. Denna indifferenta rest är då 

isoleringsmassan som ompolariseras och sedan endast tillåter det högvärdigaste att 

passera igenom till den omkringliggande marken. Där följer upprepade 

korsningsprocesser med kosmiska infallsämnen med uppbyggandet av ett högvärdigt 

grundvatten som följd. Om detta indifferenta ädelämne ej kan avlagras riktigt så 

strömmar i det flytande vattnets inre livskrafter ej endast uppåt utan också i övermått åt 

sidorna. Därigenom får grundvattnet övergående så stark uppdrift att det stiger upp i 

markytan där det blir fullständigt urladdat. Sedan börjar det sjunka djupt, eller också vid 

ogenomsläpplig jord, stagnera och ruttna. 

Vid varje vattenrörelse måste därför tas hänsyn till den inre uppdriftkraften, som inte 

blott förändrar det inre läget utan också behärskar vattnets transporterande material. 

Den naturligt riktiga ledningen av vattnet är inte alls någon enkel sak utan en konst som 

kräver ganska mycket inlevelseförmåga. Men detta felas absolut de efter mosaiska 

grundsatser handlande hydrologerna. Därför finns det knappast heller ett enda 

vattendrag mera som är friskt och verkar uppfriskande på sin omgivning. 

Vid en naturriktig ledning av vattnet måste därför följande beaktas: 

1. Normalprofilen som ger sig av sig själv vid en biodynamisk rörelse. 

2. Vridningen om den egna axeln eller det egna jaget som ånyo är en sekundär följd av 

normalprofilen. 

3. Den riktiga isoleringen av vattenfåran genom naturriktig avlagring av sediment. 

4. Möjlighet för vattnet att välva sig uppåt vilket möjliggöres genom vertikal- och 

horisontalkurvorna. Därför är den naturliga rörelsen nödvändig emedan endast på 

detta sätt en omvälvning och som vidare verkan, en inre omstjälpning och förädling 

kan äga rum. Vattnet får då kraften att bygga upp en skyddande gränshinna som 

sörjer för motsatsförhållandet gentemot den omvänt polariserade omgivningen 

varigenom sedan ämnesutbytet kan försiggå i alla dimensioner: flytande, gasformigt, 

eteriskt och energetiskt. Sådant vatten andas, pulserar och är friskt. Om vattnet ej mer 

kan bygga upp sitt gränsskikt då är det som en människa som förlorar sin hud vid en 

brännskada eller vars hud blir så tilltäppt att hudandningen blir omöjlig. 

Ingenting är därför vansinnigare än att stegra den geologiska nivåskillnaden genom en 

förkortning av flytsträckan emedan vattnet i detta fall genom sin egenvikt slår över och 

de villkor uteblir som nämndes i punkt 1 - 4 som obetingat nödvändiga. 

Så som ett oriktigt plöjt fält förlorar sin mark- och själskraft så förlorar vattnet sin inre 

natur om de inre uppdriftkrafterna saknas. Samma är förhållandet om sedimenten ej 

löses genom biodynamiska förlopp och de inkapslade uppbyggnadsämnena därigenom 

frigöres. 



Solen kan bygga upp och förstöra vatten. Varje nytt väsen kan endast utveckla sig i sitt 

eget fruktvatten. Den som vill föröka vatten måste beakta solgudens gång och erbjuda 

honom möjligheten att naturriktigt kunna befrukta vattnet som välver sig upp mot 

honom. Ju närmare och fientligare de olika differensämnena står emot varandra, desto 

livligare och friskare blir substansen. Men ordnar människan vattendragets lopp så sker 

detsamma som i skogen där också den dödande ordningen för till kaos och ur vilket det 

livsfarliga bakterielivet uppstår. 

Utan vatten inget liv. Den ständigt omkring sig gripande ökenbildningen på jorden och 

skördeåtergången samtidigt som det erforderliga arbetet ständigt måste ökas, har vi 

endast att tacka människor som kallar sig vattensakkunniga. I verkligheten är de istället 

vattenfördärvare vilka med varje handgrepp försvårar livet för oss, varför forceringen av 

dessa meningslösa arbetsåtgärder endast är en ökning av livsnöden. 

Den geniala rörelsen 

Ju närmare vi kommer den springande livspunkten, ju svårare blir förklaringen. 

Forskaren måste då automatiskt gripa till experiment eller försök. Dessa verkar 

visserligen mycket åskådliga men i verkligheten det motsatta mot vad den teoretiskt 

otillräckligt skolade människan menar sig se. Av denna orsak är varje experiment eller 

försök en fara för den naturriktiga insikten om sanningen som alltid är en spegelbild av 

fenomenet. 

De närmaste raderna kommer för de oinvigda bli mycket svåra att förstå emedan det, för 

det som här avses, ej finns några ord och inga begrepp. De idag för oss bekanta tekniska 

begreppsbestämningarna utlöser allt för lätt felaktiga föreställningar vid förklaring av 

biotekniska sammanhang. 

Varje ämne har en tendens att förändra sig för att kunna röra sig. Om vi åstadkommer en 

naturriktig rörelse så uppnår vi, genom förändring av materien eller genom inledningen 

av en naturriktig ämnesomsättning, rörelsehastigheten eller den förhöjda effekten 

(prestationskraft). I detta fall arbetar vi ekonomiskt d.v.s. sparar drivmedel. 

Åstadkommer vi däremot en onaturlig rörelse uppnår vi motsatsen. Dessutom förstör vi 

också rörelsesammanhangen så att vi måste arbeta allt mer och mer men når trots detta 

ringa resultat. En reglering av ett vattendrag har t.ex. till följd att genom 

strandkorrektionen uppstår ett inre förfall av vattnets substans och ett försvinnande av 

det som vi genom vårt ordnande ville uppnå. 

Varje förändring av ett ämne förorsakar uppbyggandet av ett motstånd som hämmar den 

gränslösa stegringen av viljan till förändring. Utan detta motstånd skulle det ej finnas 

någon fortlöpande rörelse och i vidare mening inget liv. Det sig stegrande motståndet 

blir till "livskraften" som genom sitt omhölje blir synligt för oss som "livsfenomen". 



Dessa genom ämnesomsättningsprocesser uppträdande beständiga företeelserna som i 

verkligheten ange det naturliga utvecklingsförloppet, är förluster som för oss synes som 

vinst emedan de har blivit synliga och gripbara. Men i verkligheten är dessa fenomen 

ofullständiga former av materia som från alla håll måste draga till sig tillsatsämnen för 

att kunna växa. 

Den s.k. masskoncentrationen har endast då värden när den, på naturlig eller konstgjord 

väg, har nått högsta utveckling eller lägsta nivå. Blott så kan rörelsekraften stegras 

genom stegring av viljan till rörelse. Ju längre utvecklingsgången var ju kortare blir 

utvecklingstiden. Omvänt betyder en riktig förkortning av den omvända 

utvecklingsvägen eller en förkortning av förvandlingstiden en rörelsekraft och stegring 

av rörelsekraften. 

För att göra detta förlopp begripligare måste vi ta ett exempel till hjälp som åskådligt 

klarlägger för oss värdet av ett riktigt inlett ämnesomsättningsförlopp. Trycker vi t.ex. 

en högspänd ånga genom en turbin, så verkar rörelsekraften starkare ju högre ångan har 

blivit "förspänd" genom värmets splittrande kraft. Det decentraliserade vattnet har en 

strävan att så fort som möjligt förvandla sig åter i sitt ursprungliga aggregationstillstånd. 

Ju snabbare denna om- och återförvandling försiggår ju mindervärdigare blir den 

produkt som åter uppnått det ursprungliga tillståndet. Det frigöres dragkrafter som 

verkar i den önskade rörelseriktningen, vilka stegra rörelsehastigheten och därigenom 

den presterade effekten. 

Genom den hastiga återförvandlingen av den högspända ångan i det skenbart 

oförändrade tidigare aggregationstillståndet frigöres tillsatskrafter, som under vissa 

omständigheter är större än de aktiva krafter som med hjälp av värme uppnåddes genom 

en förändring av aggregationstillståndet. 

I naturen försiggår dessa omvandlingsförlopp alltid i motsatt art och form. Av denna 

orsak är det därför oriktigt att på fysikalisk väg kondensera vatten som förut redan på 

fysikalisk väg (genom värme) fått aggregationstillståndet ändrat. 

Den naturriktiga kondenseringen måste därför ske på mekanisk väg. Detta uppnås 

genom en överkaotisering av det genom värmet kaotiserade vattnet. I detta fall sker en 

återordning av expansionsprodukterna och därigenom till ett dödande av substansen. 

Denna lycer då bättre en biodynamisk rörelse p.g.a. brist på inneboende motkrafter, än 

ett livskraftigt vatten vilket motsätter sig varje biodynamisk rörelse genom att de inre 

livskrafterna genast frigöres. Därigenom orsakas en fördröjning av rörelsehastigheten 

och en förminskad rörelsekraft. 



Ett understödjande av koncentrationsviljan genom samtidigt "dödande" av vattenångan 

betyder därför ett påskyndande av omvandlingsförloppet. Rörelsekraften stegras i 

mångfaldig grad. Möjligheten att genom en riktigt inledd ämnesväxlingsprocess 

väsentligt öka en ångmaskins verkningsgrad har hittills förbisetts. Utom detta skulle 

mycket utrymme och material sparas emedan den fysikaliskt verkande kondensorn och 

kylvattnet bortfalla. Brist på kylvatten gör ofta att detta slags turbiner ej kan användas. 

Detta fall tjänade endast som ett förklarande exempel. 1 

Den egentliga fördelen med en naturriktigt arbetande materieväxlingsturbin 

(ämnesväxlings-) (ämnesomvandlingsturbin) kommer till sin fulla rätt på helt andra plan 

varigenom det blir möjligt att spara upp till 80 % av drivkraft och drivmedel i 

jämförelse med vad tidigare varit fallet. Detta gäller särskilt framdrivningen av flygplan 

och fartyg vid vilka som bekant rörelsemotståndet växer i kvadrat på rörelsehastigheten. 

Genom en riktig organisation av de tidigare nämnda materieväxlingskrafterna är ett 

upphävande av motståndet möjligt att uppnå nära nog kostnadsfritt. Sedan faller 

rörelsemotståndet i kvadrat med hastigheten varigenom med de minsta drivande krafter 

kan uppnås effekter som är omöjliga att föreställa sig. 

Den nuvarande tekniken har ej utnyttjat den i varje ämne befintliga viljan till förändring 

eller den naturliga rörelseviljan. Den har istället i alla maskiner och särskilt i 

explosionsmotorerna byggt in ett rörelsehämmande motstånd. Därför har dessa maskiner 

den mest oekonomiska verkningsgrad. Riktigt sett rör det sig härvid om en omkastning 

av den naturliga rytmen genom det fullständiga missförståndet av materien som för sin 

koncentration eller sin expansion behöver ett tillskott av viljeämnen. I varje ämne finnes 

detta i tillräckligt hög grad förhanden och behöver endast utlösas för att den naturliga 

rörelseviljan skall kunna användas nära nog utan motstånd. 

Möjligheten att utnyttja denna livsvilja i varje ämne kommer att revolutionera hela den 

nuvarande tekniken. Det är tillräckligt med de minsta impulser för att så stegra kraften 

och ljudlöst forma rörelsen så som vi kan förnimma den i naturen. 

Denna majestätiska, självklart lugna och utan larm eller oväsen till uttryck kommande 

legala rörelsen är den genom en biodynamisk rörelse frigjorda geniala rörelsearten som 

kommer att övervinna den nuvarande våldsamma och förstörande tekniken. 

Wien, i april 1939 

1 

Schauberger uppnådde i sin spiralturbin ögonblicklig avkylning av överhettad ånga (kondenserades till 

kallt vatten) ö.a. 



Den döende skogen 

Även kvinnor börjar nu få tunt hår på hjässan, ja ibland ren "måne" och det måste anses 

djupt beklagligt att kvinnorna i detta börjar likna männen. 

Tillväxande kala ställen är sannerligen en bedrövlig företeelse i en tid i vilket det går 

skevt ifråga om det mesta och så mycket finns som varken är vackert eller ens möjligt 

att fördraga. Inte att undra på att på vi inte längre ser de ständigt växande kala ställena 

på våra berg som vi, liksom kvinnornas kala fläckar, kan skylla på "frisörerna" som ju 

inte har en aning om att alla växtlighetsfenomen, det må vara hår eller träd, är 

förmedlare av de geosfäriska och atmosfäriska utjämningsfenomenen. Utan de 

sistnämnda givs det varken fruktbarhet eller manbarhet - när ställena som naturen har 

täckt med hår eller träd nu börjar bli kala eller visa andra förfallsfenomen. 

Om det förr räckte att en mjuk kvinnohand strök över ett rufsigt manshuvud för att få 

känslorna att gnistra och knastra så hjälper nu ingen massage, ingen hårtvätt eller borste 

för att locka fram minsta lilla stråle av hopp i ett mer eller mindre kalt huvud. Detta 

gäller också för våra skogar som man en gång med eld och våld måste hålla borta från 

odlade åkrar, och från vars blad- eller barrspetsar det flög blixtartade gnistor så snart 

vinden sakta drog fram över dem. Idag måste man stötta vartenda ungträd om man fäller 

vindskyddet omkring dem, för annars knäcks de. Detta borde man framhålla för dem 

som är ansvariga för bevarandet av våra viktigaste livsfaktorer och man borde överse 

lagarna som skall skydda dessa för att se om de verkligen är anpassade för sin uppgift. 

Men också i de ansvarigas huvuden har de livsviktiga spänningarna urladdats och därför 

är inget att hoppas från det hållet heller. Det enda vi kan göra är att vända oss direkt till 

folket som ännu bevarat en viss förbundenhet med naturen. 

Storskogens långsamma men säkra undergång är redan så uppenbar att äldre människor, 

ja t.o.m. dagstidningar har observerat det och varnat. Ja, t.o.m. journalister som ju 

annars lever i ett annat "bladsusande" har märkt de fruktansvärda härjningar som 

övergått skogen eftersom de under sina semestrar inte längre kan finna någon plats för 

rekreation i de "trädfabriker" (som nu ersatt en levande skog ö.a.). Men dessa otaliga 

varningar gör lika lite intryck som den varning som de förhärjande jord- och 

sandstormarna i Amerika som lägger hela stora områden öde. 

Hur bonden skärper liar och slår gräs 

Vi måste nu dra fram ytterligare exempel för att visa betydelsen av den sunda skogen 

och faran av de oerhörda skadefenomen som uppkommer genom kalhyggen och modern 

skogsplantering. Varför blir en äng fördärvad när man slår gräset med slåttermaskin? 

Många människor har säkert observerat hur de döende löven på träden faller i tusental 

när solen går upp fastän ej minsta vindfläkt kan märkas. Samtidigt upphör detta 

bladregn när solen stigit så att en viss luftvärme kan märkas. 


Den döende skogen

Vi har förut en gång förklarat att strålningsintensiteten är störst på morgonen och 

därmed också största produktionen av syre. 

Detta nya syre bränner på morgonen av bladfästena och tillsluter därpå såren sedan 

bladen fallit. Genom detta enkla förfarande skyddar naturen sig mot jordens förblödning 

eftersom alla öppningar på detta sätt, genom bränning, tillslutes lufttätt. Samma sker då 

gräs slås med hamrade liar 1 . Hamrandet av lien eller skäran alstrar i metallen en 

spänning och motspänning som urladdas genom de sågtandartade spetsarna när lie eller 

skära i flack vinkel svingas genom det daggvåta gräset som ännu är kyligt. 

Gräset blir då avbränt genom en från redskapets spets till dess fäste löpande ström av 

biologisk art varigenom ärren genast sluter till ett ärr. Varken jorden eller det avskurna 

gräset förlorar sina kraftämnen eftersom lien ju är isolerad genom skaftet. De mycket 

flyktiga energier det här gäller kan nu ej urladda sig utan kortslutes. Om vi betraktar en 

väl hamrad lie under mikroskop så ser vi vid temperaturväxling hur ljusfenomen far 

över från ena tanden till den andra. Om vi i den gråa gryningen låter lien glida i en riktig 

vinkel genom gräset så kan vi vid riktig temperatur se trådartade strömmar gå fram 

genom det våta gräset och blixtsnabbt fälla stråna utan att man behöver utöva något 

tryck på lien. Men när solen sedan stiger upp så urladdas lien med varje tilltagande 

värmegrad och arbetet blir allt tyngre. Hur skarp vi än håller lien så hjälper det inte och 

till slut slutar vi att slå. 

Dessa omständigheter är orsaken till att ängar som slås för hand med riktigt smidda och 

fackmässigt hamrade liar behåller sin frodighet även om de nästan helt saknar gödning. 

Men ängar som slås med slåttermaskin med horisontalt över varandra glidande knivar 

går raskt tillbaka i frodighet och angrips av mossa. 

Så som på många områden den en gång framstående hantverkskonsten gått förlorad, så 

finns det idag få bönder som längre kan hamra en lie. Det var inte för inte som de 

bönder som älskade sin jord ej släppte grejorna för hamrande av lien ifrån sig utan med 

en omsorg utan motstycke höll på med detta under aftontimmarna för att lien skulle 

ladda upp sig under natten. Man var noga med var lien förvarades också så att den ej 

skulle utsättas för solen och så laddas ur. 

I detta enkla exempel ser vi inte bara den naturförbundenhet som en gång fanns hos 

vissa människor utan också storheten hos den allvisa naturen. Men vi ser också de 

oerhörda fel som begås av nutida maskinmänniskor som psykiskt och fysiskt måste gå 

under sedan de med varje tekniskt framsteg alltmer avlägsnat sig från den verkliga 

naturen och dess lagbundenhet. 

Varje livsfenomen är beroende av kemiskt-fysikaliska växelverkningar vars 

rörelsefenomen visar sig för oss som växt. Varje störning av förutsättningar för tillväxt 

följs av allmänna störningar emedan den universella utvecklingen är beroende av en 

mycket noga avstämd skiktad uppbyggnad med dess skilda men samverkande 

1 skärpning av lien genom att med hammare knacka fram en egg användes förr istället för slipning ö.a. 


Den döende skogen

funktioner. Varje organism har sitt bestämda arbete att utföra vilket den bara kan 

fullgöra om den ej får sina uppbyggnadsbetingelser störda. 

Dessa uppbyggnadsbetingelser blir totalfördärvade genom den moderna 

skogshushållningen emedan såväl de obetingat nödvändiga blandningsförhållandena 

(olika arter ö.a.) med deras ömsesidigt avhängiga kron- och rotbildning, som också 

uppbyggnadsbildens allmänna karaktär och därmed det totala strålningsfältet blir 

förändrat. 

Samma gäller för nyttjandet av skogen eftersom fällandet av träd med såg och genom 

kalhyggena orsakas en förblödning av marken. Men också runt om ett sådant hygge blir 

vegetationen lidande eftersom denna avverkning i massa påverkar de oerhört viktiga 

magnetiska urladdningsprocesserna, eller skogens andning, varigenom också markens 

kvalitet påverkas på det mest ogynnsamma sätt. 

Hur kon betar 

Om våra akademiska skogsvårdare bara en enda gång studerade hur en ko bär sig åt när 

hon betar så skulle de få lära sig hur beundransvärt naturriktigt hon beter sig. Denna ko 

har säkert ingen aning om de viktiga spänningar och motspänningar som är A och O för 

varje växtprocess. Trots det bär hon sig i allt hon gör så naturriktigt åt att alla lärda 

borde skämmas när de en dag blir klara över hur naturvidrigt deras eget handlande 

hittills varit. 

Kon vrider med sin raspiga tunga ihop gråset i buntar i en bestämd riktning och vrider 

därpå av det just på det ställe där naturen har förutsett att detta skulle ske. När kon med 

en knackande ton har vridit av gräset från marken pustar hon ut sin andedräkt över de 

uppkomna såren hos stråna. Därigenom ändrar sig sammansättningen hos luften. Det 

bildas starka motsättningar hos uppträdande laddningar som leder till 

utjämningsprocesser som nästan ögonblickligen tillsluter de uppkomna såren. Vad kon 

har luckrat upp i marken genom dragningen i gräset trampar hon strax noga till och 

återger så mångfaldigt till jorden den värme som hon nyss lät strömma ut genom det 

vakuum som hennes dragning i gräset orsakade. Härvid gäller att värme eller kyla bara 

skall ses som följder av funktioner som har att göra med spännings- och 

urladdningsprocesser. Vid riktiga skördemetoder återges därför mångfaldigt till jorden 

vad som dras från den genom dess skördade frukter. 

Sådana naturriktiga skördemetoder har vi att tacka för att skogens produkter och 

skogsmarkens kvalitet blir allt bättre ju flera slag av växter som "drar bort" kraft ur dess 

mark. 

I denna fullkomligt omvända tolkning gentemot nutida antaganden om det faktiska 

händelseförloppet ligger hela hemligheten förborgad till att skogen förlorar så enormt i 

kvalitet genom de naturfrämmande skogsvårdarnas åtgärder. 


Den döende skogen

Om vildsvinet 

Om våra skogsprofessorer en enda gång hade gjort sig mödan att iakttaga ett vildsvin 

som gräver efter rötter så skulle de ha fått en hum om vilken magnetisk kraft som t.ex. 

bor i ett svintryne. 

De s.k. elektronerna spelar en så glänsande förmedlarroll mellan rötterna och vildsvinet 

att man knappt kan fatta att våra lärda inte har begripit ändamål och väsen hos dessa 

livsstrålar som evigt upprätthåller förbindelsen (i naturen). Vildsvinet kan först känna 

lukt då denna strålning har genomgått en förvandling i dess slemhinnor (i trynet ö.a.). 

Därmed är bevisat att elektroner är organiska ämnen och elektricitet en organisk 

rörelseform som materiellt sett befinner sig i fjärde dimensionen. 

Men detta skulle först bli klart för våra lärda om de kunde studera hur vildsvinets ögon 

börjar få en glimt när det känner av en rot på meterhålls avstånd. 

Innan de förorsakade skadorna börjar stinka mot himlen, bokstavligt talat, finns inget 

hopp om att vi skall få sunda förhållanden i skogen igen. Vi kan heller inte vänta oss 

något slut på den kris som orsakas av störningen av vattenhushållningen innan dess 

fastän detta orsakat en ökande knapphet på livsmedel i hela världen som kommer att 

skapa bekymmer och oro. 

Om daggdropparna 

Om den skillnad som finns mellan ett faktum (värme eller kyla) och dess funktion skall 

ett litet exempel ge klarhet. 

Många människor torde väl ha sett hur den värme som finns innan soluppgången just 

innan denna inträder ersattes av en påfallande kyla när de första solstrålarna faller på en 

öppen plats i skogen. Vinden kan slå om i en helt annan riktning. 

När solen kommer ser det ut som om alla grässtrån på kalhygget på kommando börjar 

gråta. I miljoner står daggdropparna som tårar på grässtrånas spetsar och hånar därmed 

alla hittills antagna tyngdkraftlagar. Först då droppen har blivit varm och därmed, som 

ju allmänt antages lättare, börjar den hänga nedåt. 

En senare tid får döma om huruvida naturen är så ondskefull att den alltid gör allting 

tvärtemot vad våra lärda anser, eller om människorna är så dumma att de får allt i 

naturen bakvänt. Våra sakkunniga som ju måste mäta och väga allting, måste en dag 

märka att också skenbart stabila vikts- och andra mätfenomen ej representerar några 

ständigt oföränderliga data, utan är evigt växlande funktionsfenomen som ständigt är 

underkastade förändringar allt efter kvantitet och kvalitet. 

Men hur skulle inte vara lärdas huvuden börja hänga om de en gång fick klart för sig 

varför de i kyla skenbart tyngre vattendropparna då står upprätt som ljuslågor men sedan 


Den döende skogen

måste hänga nedåt då solen värmt upp dem, då förlorar sin halt och slutligen måste falla, 

fastän de nu blivit lättare. 

Nu visar oss emellertid varje källa att vattnet som sprudlar ur den är friskare och 

sundare ju tyngre det är. Så verkar detta och hundratals andra exempel som en enda 

anklagelse, eller som ett samlat bevis på oförståndet hos s.k. vetande människor genom 

ändring av de mest primitiva processer runt omkring oss förstör allt som är beroende av 

dessa naturnödvändiga enskildheter. 

Om vi strövar med varma, bara fötter genom det vatten (dagg ö.a.) som uppstått genom 

leviterande och graviterande krafter så känner vi en angenämt pirrande känsla som på 

kort tid tar bort alla trötthetssymtom. Vattenkurerna enligt Kneipp och Priessnitz ger 

dock det klaraste bevis för det jungfruliga vattnets hälsoverkan då det ej har berörts av 

urladdande järnledningar. Sådant vatten gör kroppen friskare än alla mediciner tillhopa. 

Dessa daggdroppar är i verkligheten otaliga kraftkällor som urladdar sin organiska 

energi till luften eller vår kropp när temperaturskillnader inträder som gör en 

utströmning i noga avstämda steg möjlig. Det kommer helt an på riktningen vilken i sin 

tur bestäms av en bestämd polaritet. Så som släpkraften förlamas i vattendragen när 

solen förtär dessa rörelsekrafter så verkar också vattnet hämmande och förlamande på 

blodcirkulationen när omkastade polariteter verka på varandra i fel riktning. 

I naturen härskar en stor lag som kommer till uttryck däri, att varje rörelse följs av vinst 

och förlust. 

Det som jorden måste utstöta tjänar atmosfären till uppbyggnad. Ämnen som luften 

förlorar vid sin rörelse uppåt tjänar jordens vidareutveckling. Här ligger också den stora 

hemligheten hos naturlig gödning, alstrandet av kvävehaltigt avfall. 

Hur många miljarder mödosamt sammanrafsade skattepengar skulle inte staterna spara 

om det verkliga väsendet hos temperaturfallet eller energins urladdningsriktningar blev 

känt. Ändå ligger det i öppen dag att vattnet som vandrar nedåt dalen i direkt 

solbelysning blir trött och får fadd karaktär när det inte längre kan bära med sig medfört 

material (Geschiebe). 

I naturen går ingenting förlorat. Har aldrig våra lärde ställt sig den viktiga frågan vart de 

många och viktiga strålar som vi dock kan mäta eller på annat sätt fastställa hos varje 

mineral, egentligen tar vägen? Har de ingen aning om varifrån temperatur och andra 

liknande spänningar och urladdningar kommer och hur de måste verka? Vakuumkrafter 

kommer genom avkylning och urladdning och leder massor med lägre organisation t.ex. 

näringsämnen, i en alldeles bestämd rörelseriktning. 

Hur skogen får näring 

Varje uppbyggnad i naturen sker för det första medelbart och för det andra i en viss 

normalriktning. 


Den döende skogen

En magnet uppladdar sin energi genom andarna och strålar ut den bredsidigt. Ett som 

normal till luftisotermerna stående träd, uppbyggt av metaller och mineral, är den axiala 

motsatsen till där lagrade bredsidesspänningar. Därför sker uppladdningen hos denna 

förvandlingsprodukt bredsides och urladdningen genom rot- och kronsystemen. 

Genom jordens rörelse laddar träden om sig bipolärt och kastar alltså om denna riktning 

hos laddningen allt efter ljustillflöde eller ljusavflöde. 

Detta är orsak till att skogsväxterna avger andra ämnen till luften om dagen än om 

natten, eftersom varje planta (träd) är ett bipolärt anod- och katodsystem som måste 

ställa om sug- och tryckpol allteftersom solen ändrar sin strålningsvinkel. 

Genom jordens rotation måste de växlande strålningsverkningarna hos de extremt 

bipolära solen och månen ständigt förändras. Det uppkommer då ett slutet kretslopp hos 

ämnena mellan jord och atmosfär som ju har motsatt laddning. 

Så som vi finner en neutral zon mellan geosfär och atmosfär som bildar handförrådet för 

rotsystemet så finner vi också ovanför jordytan övergångszoner som ligger mellan 

rotansats och krona. 

Står vi vid en vildbäck och ser på alarna som växer där finner vi att dessa träd inte växer 

mot ljuset. De välver sig som en dom över vattnet och närmar kronspetsarna mot 

varandra för att få den riktiga näringsblandningen som barken sedan, som varande 

trädets gälar, kan inandas. 

Varje exotiskt träd visar med sin spets mot hemlandet och inte mot solen, emedan blod 

och mark är oskiljaktiga begrepp och därför kan vi tala om hemlängtan också hos det 

skenbart känslolösa trädet. Detta gäller också för allt annat som människan vårdslöst 

omplanterat (i fel miljö ö.a.). 

Vi behöver inte pråla med lånta fjädrar. Vi borde akta på våra egna livsbetingelser och 

ge våra träd möjlighet att ta upp energi som de sammanför med sina kronor i riktig 

sammansättning på den plats där de står. Men vi får inte störa trädets miljoner år gamla 

uppbyggnadslagar. 

Men tar vi från skogen den luft den vill ha genom att vettlöst ändra kron- och rotsystem 

så får vi inte undra över om döden börjar härja i skogen och att denna död sedan också 

drabbar allt runt däromkring som nu vridits ur sin naturliga riktning. Varenda naturnära 

människa vet att trädet genast ändrar bark och hud om vi ändrar på den naturnödvändiga 

tillslutningen av kronan eller dess självskydd. Barken har en mellanpolaritet som allt 

efter andningsförhållanden ändrar sig meningsfullt. De på rotspetsarna synliga små 

blåsorna skulle ej kunna uppkomma om de bara var sugnappar. Likaså skulle 

rotspetsarna ej kunna smalna av som de gör om de bara vore avsedda att ta upp 

geosfäriska energiämnen. 

Också den rytmiska förändringen av bladens lägen visar oss det ständigt växlande 

klimat som uppstår genom den ständiga ombyggnaden av de ämnen som växten måste 


Den döende skogen

leva av. Varje människa har liksom varje djur en mun för att ta in råvaror genom och en 

öppning att andas genom. Fisken som måste hämta sin luft i vattnet har sina gälar. 

Trädet har naturligtvis också sina kroppsöppningar som tjänar dess ämnesomsättning. 

Men denna nödvändiga ordning bekymrar inte våra skogsakademiker. De gör processen 

kort och fixar öppningar för mun och hjärta och avföring på mest enkelspåriga sätt. Hur 

de in- och utströmmande ämnena av olika slag skall finna sig tillrätta låter de trädet få 

klara av bäst det kan. Därför finner vi också trädets ruttnande exkrementer i de 

utvidgade årsringarna, något som skogsakademikern sedan stolt kallar ljustillväxt 

(Genom öppen plantering och stark gallring friställs träden för ljus vilket driver på 

tillväxten, med breda årsringar som följd ö.a.). 

Trädet eller skogen är förmedlaren av utjämningen mellan luft och jord. Därför får vi 

inte förundra oss över att ämnen som normalt skulle in i trädet eller ner i jorden nu ger 

anledning till luftkatastrofer. Därför får vi både maskregn och annat eftersom 

forstmannen har hindrat det naturliga förloppet. 

Om cancer 

Många lärda grubblar redan över om inte de många sjukdomsalstrarna kan vara livlösa 

energiämnen. De är så små att man ej kan se dem i de starkaste mikroskop men under 

vissa betingelser får de liv och frodas sedan yppigt i försvagade och till försvar odugliga 

kroppar. 

Med sådana funderingar närmar människorna sig nu den så utskrattade 

uralstringsprocessen som måste föregå varje subjektiv alstring. Det finns i denna 

medelbart inställda natur inget omedelbart. 

Hos trädet gäller detsamma som hos djur och människa. Vad man äter det är man. Inget 

under då att skogen under nuvarande förhållanden blir bärare av sådana 

sjukdomsalstrare som i högre utvecklingsgrader bringar t.ex. människan till förtvivlan. 

Skall man ta itu med helande måste man veta vad som felas. Våra bönder skulle nog se 

till att våra skogar blev friska igen om de bara kände till att jorden får sin näring från 

skogens träd, om det är fråga om en naturlig skog, så som vi ännu kan se detta i 

förhånade bondeskogar. 

Det viktigaste som finns att göra i världen för att där åter skapa normala förhållanden är 

därför stiftandet av stränga lagar och överlämnandet av skogarna åt bönderna. De är de 

billigaste och mest naturnära vårdarna av jorden och därför också av skogen så snart de 

begripit att träden andas genom barken men inte längre kan andas då man friställer dem 

för solljuset. 

Om ryssarnas bomullsodling 

För att skingra tvivel på det som sagts här skall jag visa på ett missbruk som de moderna 

ryssarna utövar i sina bomullsodlingar. 


Den döende skogen

För att förkorta fruktmognaden och samtidigt få större kvantiteter så bränner man 

stammarna på bomullsbuskarna lätt med anordningar som liknar små eldkastare. Följden 

av denna bränning är ett uppträdande tryck och ett slags feber i trädets inre. Istället för 

de normala spänningsförhållandena sker nu en förändring som ger en hårdare uppdrift 

och genom den högre inre temperaturen blir ämnesomsättningen hastigare. Det är klart 

att jorden nu inte får några utväxlingsprodukter längre. Det gäller ett snabbast möjliga 

utnyttjande av konjunkturer och den genom behandlingen medelbart uppkommande 

försämringen av jorden spelar då ingen roll. De momentana kraven har man fyllt med 

produktionen av en skenfrukt. 

En liknande tillväxt med åtföljande markförsämring har våra skogsexperter ordnat till 

för stora landområden då de genom systematisk friställning eller kalhygge har låtit de 

unga trädstammarna brännas av solen. 

För att pröva riktigheten av detta med ompolarisering av markenergin behöver man bara 

hälla ut kallt vatten på marken en het dag vid middagstid och så kyla av jorden. Genom 

denna plötsliga avkylning eller urladdning av jorden omställer sig energiriktningen 

(temperaturvandringen). Nästa som händer är en urladdning av kulturenergin i jorden 

vilket visar sig i att växterna faller ner och dör. Solen är ett bipolärt katodsystem, alltså 

något helt annat än en glödande zon. Den är ett ensfäriskt energialstrande och objektivt 

centrum. Den tjänar syreuppbyggnaden i atmosfären som är metalliskt överpotent och 

hänvisad till motstrålningen från mineralerna i jorden. 

Livet i trädet kan först då förlöpa högvärdigt när de atmosfäriska och de geosfäriska 

ämnena i stammens inre kan korsas (reagera) med varandra riktigt doserade och riktigt 

organiserade, på ett harmoniskt sätt. 

Den egentliga livsimpulsen får trädet från den som normal till stammens riktning 

stående luftisotermen ur vilken det hämtar denna impuls med hjälp av barkens 

diffusionsvävnad. Ändrar människan denna fint avstämda vävnad så ändrar hon det 

viktigaste energiämnesupptagandet och den logiska följden är då den skogsdöd som vi 

redan ser överallt. 

Skog skulle bara skötas av människor som är kärleksfullt bundna till skogen. Folk som 

bara betraktar skogen som ett spekulationsobjekt skadar både sig själva och allt som rör 

sig på denna jord. Skogen är vattnets vagga. Dör skogen så sinar källorna och stränderna 

torrläggas. Då kommer en oro att uppträda på jorden som vi nog kommer att få märka 

mer än vad som är behagligt. Att rädda skogen är att rädda freden. 

Ur IMPLOSION nr. 20 

Övers. O Alexandersson 

Originalets titel: Der sterbende Wald. 

Wien i oktober 1933 

Viktor Schauberger 


Den döende skogen

Biologisk odling 

Det är ingen hemlighet att många människor ägnar sig åt biologisk odling och att antalet 

ständigt växer av dem som vägrar att äta livsmedel som odlats med konstgödning. 

Märkvärdigt nog är det dock nästan omöjligt att få närmare upplysning om den 

biologiska odlingens väsen. De olika meningarna och uppfattningarna visar att även i 

invigda kretsar är man oklar över orsakerna till att de biologiskt odlade livsmedlen har 

en så påfallande hög kvalitet. Somliga anser att detta beror på kosmiska inverkningar, 

andra menar att orsaken uteslutande ligger i den fullständiga förmultningen i en på 

sönderfallande ämnen rik kompost. 

I verkligheten ligger emellertid den sanna orsaken i den rätta blandningen av terrestriska 

och kosmiska ämnen och man kommer vid mycket noggranna studier av dessa ting till 

det överraskande resultatet att uppbyggnads- och växtprocessen strängt taget är okänd 

och att ingen människa egentligen kan förklara vad växandet är. Med denna fråga kan 

man bringa den bäste jordbrukare i dödlig förlägenhet. Ingen lärobok behandlar heller 

detta ämne uttömmande och så blir det omsider begripligt varför jordens fruktbarhet 

ständigt avtager och näringsfrågan blir alltmer brännande. 

Biologisk odling betyder inget annat än naturriktig jordbehandling som ej kan existera 

om denna primära fråga ej kan besvaras: Hur tillgår uppbyggnaden av livet i den lägre 

livssfären och vad menas med yttre växtpåverkan? 

Den som alltså ej tillfredsställande kan förklara detta är hemfallen åt slumpens skördar 

och är ingen praktisk jordbrukare. 

En mängd försök har visat att jordarten är oväsentlig och att även på ren sandjord eller 

t.o.m. utan jord, t.ex. i näringslösningar, kan högvärdiga livsmedel produceras. Inte 

heller är ett hänvisande till allmänna klimatiska förhållanden någon hållbar grund för 

lyckande eller misslyckande och så står vi då slutligen inför det generande faktum att 

återgången i skördeutbytet helt enkelt måste bero på okunnighet om de bestämmande 

växtprocesserna. Bästa beviset för den sjunkande kvaliteten hos jordens produkter är 

den ohyggligt tilltagande cancern och många läkares strävan att bekämpa denna farsot 

med biologiskt odlade livsmedel, en tydlig hänvisning på den kemiska gödningens rent 

förhärjande verkan i det den först förgiftar jorden och sedan dess produkter. 

Den inom alla områden tilltagande parasitvärlden och tvånget att med allt starkare gifter 

hålla livsmedlen fria från skadedjur, börjar göra även konstgödningsteknikens mest 

hängivna beundrare fundersamma. 


Biologisk odling

Märkvärdigast är att de bästa biologiska produkterna odlas av lekmän som står utanför 

de erkända agrarexperternas krets och att särskilt försiktiga och om sin hälsa måna 

människor, som kan få sina produkter från dessa förhånade odlare, icke desto mindre för 

den breda massan rekommenderar konstgödningsodling därför att jorden måste utnyttjas 

till det yttersta för att skaffa näring till massan av människor. Särskilt betecknande är att 

särskilt spekulativt anlagda jordbrukare - vilka, som man menar, lägger stor vikt vid att 

utnyttja jorden - ändå för det egna hushållet föredrar kvalitetsprodukter som de odlar på 

avskilda områden. Detta förklarar varför cancern ökar mest hos massan av konsumenter. 

Påståendet att kroppsligt förfall också för med sig själsligt förfall är väl svårt att 

vederlägga och därför är det verkligen hög tid att närmare klarlägga de egentliga 

orsakerna till den biologiska odlingens kvalitetsförbättrande effekt. 

Alla växtföreteelser är laddnings- (spännings-) rester från utjämningsförlopp och därför 

också värdemätare på två motsatt polariserade (motkönade) ämnen som korsas och 

förökas genom utstötandet av ett tredje ämne. Produkten av detta, i en motströmsprincip 

försiggående, alstringsförlopp är ett polärt avfall, eller ett undantag från den regel som 

bekräftar företeelsen, regeln för växeltrafik mellan de hög- och lågvärdiga ämnena, 

varigenom viljan uppstår att verka i bestämda riktningar. 

Den första avfallsprodukten var en gasformig förtätning i vilken, till följd av den i varje 

ämne förefintliga bi-polariteten, nya utjämningsreaktioner uppkom som gav vattenartade 

och slutligen fasta former av tillväxt. Dessa alltid bi-polära massor har egenskapen att 

dra till sig ämnen av högre värde, vilka man betecknar som arter eller, från en högre 

livsvärld stammande, byggnadsämnen av högre kvalitet. Vid dessa massor rör det sig 

om ombyggda företeelser från tidigare livsformer, vilka andligt befruktar de levande 

massorna, och så står vi, vid sidan av den rent sexuella alstringsprocessen, även inför en 

sådan process av högre ordning som förmår bygga in kvaliteten i kvantiteten. Denna 

högre alstringsprocess försiggår på den hittills obekanta elektriska andningens väg, 

varmed menas strålningsartade utjämningsreaktioner, vilka i den meningen är förbundna 

med fysiska, hydrolitiska och fysikaliska upptagningsprocesser av näring, att dessa 

växelstrålningar överhuvudtaget är orsaken till varje slag av näringsupptagande. 

Så är t.ex. vatten en företeelse som uppstår vid utjämningsreaktionen mellan två motsatt 

polariserade ur-viljeämnen. Det är alltså ur-barnet, vilket nu å sin sida kan taga upp och 

avge nya ämnen, det är en samtidig ackumulator och transformator. Bildningen av det 

atmosfäriska och geosfäriska vattnet är följden av en under bestämd vinkel skeende 

korsning av elektrozoiska strålar (energiströmmar) varför man också har möjlighet att 

genom en lämplig korsning av animaliska eller organiska strömmar alstra varje slag av 

vatten, gas, eller fasta ämnen, nästan gratis och av högsta kvalitet. Strålning är det 

naturligaste gödningsmedlet, som uppstått ur ytterligt förmultnade former från tidigare 

liv och långtgående har byggt om de former i rummet som de en gång hade, så att de nu 

i sin sista form kan uppträda som högpotenta energiämnen. Dessa avfallsmassor från 

högt utvecklade arter är evigt återvändande strålformade ämnen som korsar sig med 

jordens avfall av överflödsämnen varigenom den levande materien i rörelse uppstår som 

vi sedan kan studera som livsföreteelser. Dessa, det må vara människa, djur eller växt, 


Biologisk odling

mineral eller metall är i sista hand hänförbara till ur-alstringsprocesser som understödjes 

av alstringen av högvärdiga drivämnen. 

Den som känner de här utslagsgivande processerna kan tillverka alla de ämnen vi kan se 

och förnimma omkring oss, i varje önskad mängd och kvalitet, på konstgjord väg - men 

ändå på samma sätt - som sker i naturen. Men i och med detta kommer inte bara 

industriella utan också näringstekniska metoder att sättas ur spel, emedan man framdeles 

ej behöver gödning utan kan förse Moder Jord med de moderämnen som sedan 

producerar en sådan mängd av och så högvärdiga överflödsprodukter att allt smutsigt 

schackrande med livsmedel får en ände. 

Därigenom uppnår människan i näringshänseende djurens frihet som ej har några 

näringsproblem så länge ej någon egensinnig och självisk människa stör fortplantningen. 

Omvänt kommer människan först då att verkligen kunna skapa när hon kan reglera 

växtprocesserna så att jorden i överflöd producerar vad de ständigt växande 

människomassorna behöver till näring. 

Alla utjämningsreaktioner försiggår i en normal axelriktning, d.v.s. vi måste skilja på 

ämnen vars spänning har lodrät eller vågrät riktning. Den s.k. tillväxten i höjd, bredd 

och styrka måste hänföras till dessa axelorienterade spänningar. Dessa växelsidiga 

spänningar är enligt detta sätt att se inget annat än över- eller underordnade magnetiska 

funktioner, alltså attraherande eller repellerande krafter vilka förekommer i den högsta 

form, den ovannämnda elektrozoiska, icke-rumsliga formen. 

Den s.k. elektriciteten och magnetismen är som företeelser följden av de mest 

högvärdiga utjämningsprocesser, alstrade av dessa biologiskt-dynamiska rörelseförlopp, 

vars avfallsprodukt av högsta värde är det s.k. livet - eller biologiskt riktigt betraktat, det 

inverterade värdet, alltså en sidoform, vilken som tredje produkt av 

utjämningsprocessen förtätar ur-fader och ur-moderviljan. Barnet är ej den "yngre" utan 

den "äldre", d.v.s. den högre utvecklade. Därför kommer allt vatten från dessa urviljeämnen 

och icke, som man allmänt antager, allt liv från vattnet. Detta är det 

hemlighetsfulla "tredje" eller barnet från den högvärdigaste företeelseformen - när denna 

utjämningsprocess kan försiggå ostört. 

I detta ligger alltså hela hemligheten i utvecklingen och frågan om den kvantitativa 

förökningen gömd. 

Vattnet är det ideella ämne som breder ut sig vitt i horisontalaxeln och som i sig kan 

uppladda såväl graviterande ämnen ovanifrån som leviterande ämnen underifrån. Den 

logiska följden av dessa växelriktade uppladdningsämnen är grundvattenspegelns 

stigande och fallande. Riktlinjen bestämmer de ovan eller underifrån kommande 

högvärdigaste ombyggnadsprodukterna eller m.a.o. de kosmiska eller geosfäriska 

strålarna. Genom överladdning med geosfäriska levitationsämnen får vattnet en 

moderlig karaktärsutformning och stiger därför uppåt. Omvänt måste 

grundvattenspegeln falla då vattnet överlagras med graviterande ämnen. De ämnen som 

trycker ned vattnet kommer från solens katodsystem vilket i viss mening är tryckpolen, 

vars utstrålning är den sjunkande vattenytan. 


Biologisk odling

Attraktionspolen för de från jorden utstrålande ämnena är månen eller den sfäriska 

anoden vilken drar till sig och bygger om de från jorden utstrålande överflödsämnena. 

Genom detta växelartat arbetande polära system fixeras, resp bibehålles, 

grundvattenspegeln i en mer eller mindre labil nivå. Vattnet självt är alltså endast 

bäraren av den under- eller ovanifrån kommande strålningen, följaktligen ackumulatorn, 

som stiger och sjunker allt efter sin förmåga att upptaga laddning - alltså rör sig i vågor 

upp och ned. En våg = vägen för två viljeyttringar. Sjunkandet eller stigandet styres 

genom inverkan av organisk värme eller kyla. Avkylning betyder tilltagande levitation - 

uppvärmning betyder tilltagande gravitation. 

Vi har alltså här att göra med en helt ny form av värme och kyla vilken utlöses av rena 

ämnesomsättningsprocesser och som ej har något alls att göra med de riktningar som vi 

vanligen känner från värmefenomen, emedan vid vanlig värme ämnena bringas att stiga 

under det att här råder ett omvänt förhållande. Varifrån kommer nu den leviterande 

kylimpulsen? 

När ämnen sönderfaller frigöres värme. Den under riktiga förhållanden frigjorda värmen 

strålar ut radialt, bygger om sig och visar sig för oss som en organisk kyla, vilken efter 

full mognad normalt åter ställer om sig och strömmar axialt uppåt. Denna från sidan 

kommande strålning har sin källa i alldeles bestämda ämnen som vi för enkelhets skull 

kan beteckna som modersimpulser och som understödjer de allmänna 

utvecklingstankarna i jorden. De motsatta impulserna är fadersimpulser som stammar 

från jordens massa och som understödjer den graviterande riktningen hos de axialt 

nedfallande kosmiska infallsämnena. Karaktären av beskickandet av jorden med 

graviterande och leviterande impulsämnen har människan helt i sin hand och så kan 

också den tänkande jordbrukaren genom en dosering av de bipolära återfallsämnena i 

rätt tid understödja utvecklingens gång på graviterande eller leviterande sätt. Att denna 

beskickning av jorden med uppåtdrivande eller nedåttryckande impulsämnen också är 

grundad i ämnets egenart är väl självklart och därför är det för en naturnära jordbrukare 

av oerhörd betydelse att lära känna de arter av ämnen som ger jordens fruktvatten en 

moderlig och horisontell spänning. 

Dessa moderligt orienterande ämnen är: kalk, guld och koppar 

Fadersorienterande ämnen är: kisel, zink och silver. 

Genom en riktig organisation kan människan skapa element som så att säga är urkällan 

för horisontellt eller vertikalt riktade impulser. (Med element menas här ej kemiska 

grundämnen utan energikällor - lika de elektriska elementen.) 

Om människan vill ha en ökad växtlighet så måste hon ordna så att jordens rytm 

understödjes genom på konstgjord väg skapat moderligt fostervatten. På det sättet kan 

människan befrukta geopsyket i moderligt gravid mening. Då det vid denna konstgjorda 

tillförsel av impulser rör sig om rent energirika gödningsämnen som nästan helt saknar 

rumslighet, finns möjlighet att i nästan obegränsad mängd bygga in dessa växtfrämjande 

ämnen i jordens vatten som genom detta blir ett moderligt fostervatten ur vilket sedan 


Biologisk odling

obegränsade mängder av växtlighet uppstår när den vertikalt uppstigande 

ombyggnadsprodukten av denna näringslösning omedelbart korsar sig med den 

kosmiska strålningen. 

Den stora hemligheten med den biologiska gödningen är tillförseln av de högvärdigaste 

ombyggnadsämnen som i jorden alstrar ett kvinnligt psyke, varigenom i sådana jordar 

uppstår en allmän uppbyggnadsvilja i en leviterande strålnings gestalt och därigenom, i 

skärningspunkten mellan ljus och mörker, en rikedom av växtprodukter uppstår, som ej 

är något annat än avfall från urladdningar vid utjämningsreaktionen mellan två motsatta 

spänningar. 

Växandet är till sitt väsen inget annat än övervinnandet av jordens tyngd. 

För att kunna föreställa oss dessa processer måste vi på det noggrannaste beakta det 

livsrytmiska växelspelet och framförallt fördjupa oss i den lägre materiens själsliv. 

Moder Jord är en arvsmassa som i sig samlar allt som lämnat livet och ombygger detta 

för att därur alstra ett psyke som å sin sida gestaltar hennes fasta former och gasformiga 

omhölje. Den högvärdigaste spänningsprodukten är den mineraliska metallen och det 

metalliska mineralet. Den förstnämnda alstrar uppbyggande modersstrålning och det 

andra alstrar retande, väckande fadersstrålning. Om nu jordens vatten övervägande 

anrikas med modersstrålning så inträder med stigande spänning horisontellt en 

inaktivering av den strålning som vid värmeinflytanden alstrar spänning i vertikal 

riktning. Genom denna inaktivering av fadersämnet följer ett sjunkande, varigenom i 

djupare jordlager samma retningstillstånd uppstår och i sista hand spänningar 

uppkommer som dock laddar ur sig uppåt. 

Varje urladdning i denna riktning betyder per grad Celsius en förlust i volym av 1/273 

av den ursprungliga volymen, och så uppstår ur den i början fadersbetonade impulsen en 

kvinnlig frukt i ett geosfäriskt psykes gestalt. Detta kvinnliga psyke erhåller sin högsta 

potens i gränsskiktet mellan geosfär och atmosfär. I denna jordens kambiumring uppstår 

genom högvärdiga utjämningsreaktioner mellan den uppåtsträvande 

levitationsstrålningen och den infallande gravitationsstrålningen bl.a. det geosfäriska 

vattnet - eller bättre - en väteartad bildning som laddar upp sig i horisontell riktning och 

drar till sig resterna av den växande - eller sig uppladdande eller urladdande 

vegetationens fruktvattenrester. Att denna isotropartade massa i den neutrala zonen nu å 

sin sida attraherar spänningsämnen uppifrån och nedifrån och sedan repellerar dessa 

horisontellt är självklart. Likaså är det självklart att de ur den elektriska 

horisontalspänningen uppåtstigande differentialämnena får en axial avspaltning. 

Genom denna oupphörliga uppladdning och urladdning horisontellt och vertikalt uppstår 

motsatta strålningsarter som verkar på höjden och djupet. Det sista resultatet av dessa 

otaliga upp- och urladdningar är den ur den axiala riktningen kommande förtätningen 

som visar sig för oss som stängel, krona och rotsystem. Denna färdiga helhet är den 

organiska magnet eller det bristfenomen som uppkommer ur avfall och på nytt drar till 

sig energiämnen från sidorna varvid det på nytt måste stöta bort i fenomenets inre 

ombyggda energiämnen axialt mot djup och höjd, varigenom det sker ytterligare 


Biologisk odling

efruktningar, ett sönderslående av den ursprungliga formen och i sista hand sker en 

fenomenutveckling som vi vanemässigt betraktar som växtfenomen. Enligt sitt väsen är 

detta ej något annat än högt utvecklade ledningskärl för de åt alla sidor avstrålande 

energiformerna. Lyckas det nu genom riktigt organiserande av de axialt och radialt 

strålande moders- och fadersbetonade impulsämnena att bilda en motsvarande stor 

fruktvattenbehållare i jorden så har vi framför oss ett element som sänder de retande 

(tändande) ämnena mot djupet och de modersbetonade fruktämnena horisontellt, 

varigenom då de radialt omkring jordkärnan löpande fruktzonerna uppstår vilka utåt 

sluter sig i en högvärdig kambium- eller livsring i vilka olika växter kan rota sig. 

Den naturfrämmande jordbrukaren må nöja sig med att överlåta dessa underbara 

energiuppbyggnadsprocesser åt slumpen och därför i bästa fall göda sin åker med gödsel 

och latrin. Den mera naturnära jordbrukaren samlar dessa rester i riktigt anlagda 

komposter för att låta dem jäsa och förmultna och sedan göda sina åkrar med denna 

energiladdade humusjord. Men den verkligt naturnära jordbrukaren kommer att gräva 

riktigt utformade fruktvattenbehållare i sina åkrar och ladda upp dessa brunnar genom 

riktigt doserade inblandningar av mineraliska metaller och metalliska mineraler som 

genom sina impulser ger horisontell uppladdning och fördjupande av det kosmiska 

infallet i den vertikala axeln. 

Genom denna anordning uppstår ett högvärdigt geopsyke som i sin tur alstrar 

växtprodukter som avger livsfrämjande strålning - så som vi t.ex. möter den i goda 

tankar hos människor. 

Alla konstgödningsämnen, påverkade av eld eller kemiska åtgärder, har en motsatt 

verkan. D.v.s. dessa, som i regel är mer eller mindre en-poliga, drar till de sig de 

horisontella moder-impulserna och stöter uppbyggnadsprodukterna i den vertikala axeln 

uppåt varigenom visserligen tillfälligt uppkommer en kvantitativ tillväxt, men jorden 

fördärvas därför att deras anodartade verkan urladdar jorden centripetalt på km 2 runt 

omkring. 

Genom dessa gödningsmedel går jordens geosfäriska psyke förlorat. De på sådana jordar 

under ett fåtal år växande vegetationsarterna verkar ogynnsamt i kroppen emedan de 

kastar om livsrytmen och följden av denna livsförnekande omställning är ett kroppens 

förfall och en ständig återgång hos de själsliga och kroppsliga krafterna. Den gode 

jordbrukarens konst ligger i att bringa de s.k. gödningsämnenas spänningsrytm i 

samklang med jordens spänningsrytm varigenom med de minsta impulser uppnås de 

största möjliga verkningar. Det konstlade alstrandet av en egenrytm hos de berörda 

ämnena kan väl övergående föra till en kvantitativ merproduktion, men aldrig till 

kvalitativa näringsmedel emedan genom dessa åtgärder en veritabel kakafoni uppstår i 

jorden som väl där åstadkommer ett allt överröstande larm, men som p.g.a. bristande 

resonans med den omgivande jorden förblir en främmande inblandning. Den bästa 

likheten med dessa processer finner vi i musikens harmonilära. Högklassiga instrument 

är i stånd att alstra de tonskalor och tonbilder som upptäckts av geniala människor och 

som tvingar den övriga världen att svänga med. Denna mindre utvecklade värld, som 

dock är mottaglig för dessa högvärdiga svängningar som geniet första gången tvingade 

in under sitt välde, kommer ovillkorligen i kontakt med denna högre utvecklade rytm 


Biologisk odling

och blir så en arvsmassa för för högt utvecklade rasprodukter, eller ett slags 

resonansbotten för geniala impulser som förr stod utanför den allmänna livsrytmen och 

därför var overksamma i den breda massan. Varje kropp som återgår till jorden förblir 

borta så länge som erfordras för sönderfallet och måste så länge vandra förgängelsens 

väg till dess den förlorar sin egen vilja till helhet och först i detta tillstånd åter en gång 

kan ansluta sig (till den nya livscykeln). 

När idag många människor anar att de i en eller annan form har förorsakat straffbara 

ingrepp och störningar i jordens livsrytm och därför vägrar att äta konstgödslade 

livsmedel, så är detta blott ett tecken på att i dessa människor rent känslomässigt verkar 

ett vetande som varnar dem för att överhuvudtaget spekulera gentemot de urgamla 

livslagarna emedan i naturen inget går förlorat och gjorda fel under vissa omständigheter 

först kan gottgöras efter årtusenden. 

Att en god tankeform åtföljes av en i godhet utvecklad världsordning har enskilda 

filosofer redan konstaterat. Men ingen har hittills upptäckt att även lågt organiserade 

livsformer, likgiltigt om det rör sig om mineraler, växter eller djur, också avger 

gynnsamma eller ogynnsamma energistrålar i en slags tankeström och även mottar 

sådana från omgivningen. En mänsklig tankeform som är helt inriktad på att roffa åt sig 

det sista från Moder Jord och ett arbete som är helt inriktat på att hänsynslöst slita ur 

jorden grundämnen som är nödvändiga för en vidare utvecklingsuppbyggnad, kan 

omöjligen föra någon välsignelse med sig, så som dessa naturfrämmande människor 

väntar sig av sitt andliga och kroppsliga arbete. I naturen sker allt på medelbar väg och 

därför hjälper det ej att bara tänka logiskt. Den som vill utveckla sig själv eller bidraga 

till den allmänna utvecklingen måste vänja sig vid att tänka och handla bio-logiskt. 

Ett fritt folk kan endast uppstå ur en fri jord. Ett folk som våldför sig på moder Jord har 

ingen rätt att ha ett hemland eftersom i spekulativt förstörda områden inga högvärdiga 

raser kan slå rot. D.v.s. massor som ej har kontakt med, ej står i förhållande till jorden, 

går under och måste vandra förfallets fruktansvärda väg så länge, till dess de i likhet 

med olämpliga gödningsämnen förlorat sin egen sinnliga vilja, för att från detta tillstånd 

åter baklänges infångas i den väldiga utvecklingen. 

Livets ursprungliga mening är att åter göra ett stycke jord ursprunglig. Detta betyder att 

så organisera jordens krafter, att de modersbetonade impulsernas ämnen urladdar sig 

horisontellt och de befruktande manliga ämnena urladdar sig mot djupet, varefter de 

sedan laddar upp sig horisontellt och uppväcker till liv det som sjunkit djupt ner i jorden 

och där bidar uppståndelseropet som en naturnära bonde kan ge då han är förbunden 

med sin jord och vet att denna jord inte är någon död klump materia utan urmodern som 

vi - som ett litet tack för all hennes kärlek till oss - åtminstone är skyldiga att visa 

aktning för de processer som gör det möjligt för henne att få bli moder också till 

kommande släkten. 

Översättning ur IMPLOSION nr. 37 

Originalets titel: Biologischer Fruchtbau. 


Biologisk odling

Daggmasksanatortet 

Justus von Liebig upptäckte konstgödningen och tillfogade därmed det tyska jordbruket 

omedvetet en svår skada. Ty det rör sig här ej om naturlig gödning utan endast om 

tillförsel av retningsämnen som i särskilt farlig form fås från masugnsslagg vilket man 

på detta sätt tror sig utnyttja på ett utmärkt sätt. I de fall konstgödningen ej kommer från 

rester av en gång levande djur som livnärde sig av vegetabilier, leder den till sänkning 

av grundvattenspegeln. Förklaringen till detta är enkel. De i slaggen befintliga 

obrännbara resterna av katalysatoriska biämnen vilka varje organism oundgängligen 

behöver för att hålla igång ämnesomsättningsprocesserna, har genom hettan blivit nästan 

fullkomligt urladdade i ugnen. De verkar nu nästan som magneter i det de, med samma 

kraft som elden berövade dem denna laddning, nu på nytt roffar åt sig grundvattnets 

uppbyggnads- och uppdriftsämnen som detta behöver för upprätthållandet av det labila 

jämviktsläget på t.ex. höjdernas sluttningar. 

Grundvattnets pulsation, rörelseimpulserna, som jordens blod behöver för sina 

ämnesomsättningsprocesser, är biologiska följder av kalla oxidationsförlopp. I första 

hand alstrar dessa motkraften till kroppars tyngd, den hittills obekanta 

"levitationskraften", varigenom det, genom en fortsatt utjämning mellan graviterande 

och leviterande grundämnen och därmed till ökning och samtidig kvalitetsstegring, blir 

en ytterligare utjämning och därmed svängningar som man allmänt kallar pulsationer 

utan att känna orsakerna och betydelsen hos dessa utlösare av rörelse. 

Dessa katalysatoriska retningsämnen som felaktigt kallas gödningsämnen verkar liksom 

injektioner av kokain o dyl. - ett kort uppblomstrande, och sedan är allt slut. Sådan är 

verkan av dessa från masugnarna kommande, jordförstörande konstgödningsämnen. För 

att uppskjuta slutet måste man ständigt ge allt starkare injektioner. För att bekräfta detta 

påstående skall här kort redogöras för arten av och ändamålet med en rätt anlagd 

komposthög i vilken förruttnelse (varma oxidationsprocesser) ej uppträder utan endast 

förmultning, där det sker en anhopning av leverantörer av feta oljor varigenom skapas 

en eftertrupp av verkliga fruktgivande ämnen av det ädlaste slag. En 30-procentig 

höjning av skörden är den ständiga och ihållande biologiska följden av denna den bästa 

och billigaste av alla gödningsarter. 

Den bästa läromästaren är och förblir naturen som sörjt för att varje levande väsen har 

sin s.k. fiende som med förkärlek förtär det. Räven äter gåsen, spindeln flugan, katten 

råttan etc. Och till slut förtär den gamla goda jorden oss alla, det må vara människa eller 

djur för att kunna föryngra sig själv och därmed allt det som kommer efter. Hela denna 

gödselhög med allt som kryper och krälar där, är ingenting annat än 

utvecklingsfrämjande råvaror. 


Daggmasksanatortet

Det sönderfaller emellertid ej i stoft och aska och går under utan mening eller ändamål, 

utan bildar högvärdiga övergångstillstånd eftersom det uppkommer genom kalla 

oxidationsprocesser i jordens mörka sköte för att sedan via många omvägar uppstå på 

nytt. Men samtidigt är detta endast avfallsämnen som blir kvar som en stelnad 

(materialiserad) rest när motströmmande ljus och koncentrerad värme möter (den 

uppåtstigande energin från processerna i jorden, ö.a.). Detta "avfall" blommar sedan för 

oss i vårens fulla färgprakt. 

För det som verkligen uppstår, det verkligt värdefulla, kan vi inte se med blotta ögat 

utan endast intuitivt genom ett inre skådande. 

Alla sjukdomsfenomen, i synnerhet i mage och tarm, är mer eller mindre farliga, 

cancerartade förfallsfenomen. De är biologiska följder av störande ingrepp genom vårt 

arbete (i naturen, ö.a.) som kopplar bort de fortsatta metafysiska utvecklingsprocesserna, 

vilka annars omedelbart efter dödens inträde inleds i en organisk substans. 

De flesta människor förstår och begriper emellertid inte att naturen endast på detta sätt 

(genom människans sjukdomar, ö.a.) kan avlägsna fridstöraren i denna underbara och 

eviga självförnyelse. Därför har de inte heller någon aning om varför de själva i förtid är 

dömda till en smärtsam död. De avrättar sig bokstavligen talat själva genom allt det de 

frambringar i sitt anletes svett och som de kallar framsteg. 

Kanske skall det lyckas efter dessa förfärliga (krigs-) upplevelser vars verkningar vi 

länge kommer att få känna, att i ett på nytt uppståndet Österrike - som ej får vara ett 

"klosterrike" (tysk ordlek "Klösterreich-Österreich, ö.a.) att göra slut på detta 

förskräckliga självbedrägeri. 

Om här valts uttrycket "klosterrike" så är det bara för att visa på de svåra fel som också 

kyrkan begått. Den väcker och vårdar en tro att de "fattiga själarna" efter döden far till 

himlen, helvetet eller - övergående - till skärselden. Med sin nuvarande tro fattar kyrkan 

inget av meningen och ändamålet med all kroppsuppbyggnad. På samma sätt som de 

som i lantbruket inte förstår skillnaden mellan fruktämnen och retningsämnen och 

därför i slutändan medvetet eller omedvetet bedrar sig och andra på tillvarons verkliga 

glädje. 

För det som försvinner i högre zoner fortsätter på en utvecklingsväg hinsides (denna 

tillvaro, ö.a.). Övergående undandrar sig detta vår tillvaro och våra blickar men finns 

likaväl. Det som åter når oss är avkastad barlast, ett avfall som måste förädlas och 

utvecklas vidare genom fortsatt ombyggnad. För levitationen är det en nödvändig 

befrielse från skräp för att utvecklingen skall nå ännu ett trappsteg högre. När 

utvecklingen slutligen har nått sitt mål, den högsta vändpunkten i det relativt högsta 

spänningstillståndet, måste det uppåtstigande åter träda i utjämningsreaktion med det 

som i andra ändan av utvecklingen nått sin djupaste punkt. Sedan börjar 

uppståndelserumlet åter från början igen för att tjäna förökad bildning av råvaror och 

den uppbyggnad av kvalitetsämnen som springer fram ur dessa. 


Daggmasksanatortet

Det "evigt kvinnliga" eller "allt till sig upplyftande" som Goethe kallar jordens 

motstrålningsprodukter är motsatsen till det vi kallar "gravitation". Utan denna i flera 

steg verkande uppdriftkraft skulle det ej finnas någon s.k. tyngdkraft i sina olika steg. Il 

primo motore sätts i rörelse av Il primo movere och uppstår då i en ny förökad och 

kvalitativt förbättrad övergångsform o.s.v. 

Så kommer det sig att allt levande rör sig och allt i rörelse skapar nytt liv. Biomaskinerna 

som kopierar detta perpetuum mobile och som maskinellt framställer de 

kvalitetsämnesfrön som här avses, kan nu snart tillverkas. Detta är emellertid inte lätt 

och det kan ta rundlig tid innan de övervunnits som förorsakat detta förfärliga tillstånd 

genom sina naturvidriga arbetsföreskrifter. I väntan på detta får vi ännu så länge nöja 

oss med "daggmasksanatoriet" som här skall beskrivas. 

Det har hittills varit vanligt att anlägga gödsel- och komposthögar i vilka avfall av alla 

slag fått förmultna eller - som man allmänt säger - ruttna. Dessa högar har man sedan 

mödosamt kört ut på fälten, spridit ut dem och noga plöjt ned dem och menar sig sedan, 

Gudi klagat, ha behandlat sin jord väl. Och visst har det växt bättre men ingen har frågat 

sig vad som i sin tur har växt upp av dessa produkter. Ty i dessa gödsel- och 

komposthögar försiggår varma oxidationsprocesser som ger en skenbar gödningseffekt 

och under lång tid konstanta skördar men varken skördeökning och framförallt ingen 

kvalitetshöjning. Ty hos en så gödslad jord fattas just vad Goethe kallade 

"föreningsbandet". 

Helt andra framsteg ifråga om skördemängd och framförallt kvalitet gör man om man i 

en naturriktig komposthög låter friskt avfall förmultna och inleda 

återuppbyggnadsprocessen i en kall jäsningsprocess. Ty i det fallet uppstår inga 

förruttnelseprodukter och inga patogena bakterier som fortsätter nedbrytningsprocessen, 

utan istället apatogena, eller vad man skulle kunna kalla hälsoalstrare, utan vilkas 

medverkan ingen förmering och inga stegrade kvalitetsvärden kan uppstå eftersom det i 

en utjäst jord fattas varje frö till kvalitet vilka endast kan bildas under apatogena 

förhållanden, som i sin tur blott kan komma ifråga, bildas och leva under "kalla" 

oxidationsförlopp. 

Ädelkomposten 

Under ett träd med så vid krona som möjligt, helst ett fruktträd, i varje fall ett träd i 

fältets närhet, med hjärt- eller djuprotsystem, gräver man en i genomskärning sett 

halvcirkelformad grop, varvid man tillser att rötterna ej skadas. Trädstammen omlindas 

med papper eller bark eller dylikt för att hindra kompostjorden att komma i direkt 

kontakt med stammen. När förmultningen skett kommer av detta skyddshölje att bildas 

ett diffust luftschakt. 

Därefter upplägges ett ca: 25 cm lager av nyslaget gräs, potatisskal, fruktskal, blad, 

stänglar, halm etc., färskt eller lufttorkat, väl sönderhackat och sammanblandat, kort 

sagt, avfall av allt man odlar och också vill odla i fortsättningen utan att behöva använda 

träda men väl sortväxling. 


Daggmasksanatortet

Detta lager beströs sedan med oligodynamiska 

(sönderfallsfrämjande) 

och katalysatoriska 

(uppbyggnadsfrämjande) ämnen, 

nämligen koppar- och zinkfilspån, 

varvid minimala mängder är 

tillräckliga. På detta sätt förses jorden 

med stimulerande spårelement vilka i 

form av positiva och negativa 

metaller och mineral "lägger upp 

spåret" för det som skall utvecklas till 

högre nivå. Vidare tillsättes litet salt 

och ringa mängder rörsocker vilket 

med sitt innehåll av ädlaste kolämnen 

senare gör underverk. 

Allt trampas väl samman och täckes 

med cirka 10 cm jord blandad med 

kiselsand, (finkornig, helst från en 

bäckfåra). Därpå täckes det hela väl 

för att hindra regnvatten att tränga 

ned. 

När man samlat mera växtavfall 

upprepas förfarandet och så följer 

lager på lager. Ju högre högen växer 

ju mera minskar man radien så att 

den till sist, då den är färdig har ett 

äggs sektion. Vi har nu en naturriktig 

kompost med riktiga spänningsförhållanden. 

Till sist stoppas hålet vid stammen igen med löv, högen som är klädd med jord klappas 

slät med spaden så att det från trädet fallande regnvattnet glider ner utefter högens glatta 

sidor och därigenom bygger upp den viktiga ytspänningen. 

Under sommaren är denna hög ett kallt sanatorium för livet i jorden som frodas där och 

förökas över alla gränser. Men så sker en förändring (Stoffwechsel) och daggmaskarna 

börjar dö. I en 3 meter bred och ca: 5 m hög komposthög kan vi räkna med ungefär ett 

halvt ton daggmaskar eller mera, som nu börjar sönderfalla under inverkan av den nya 

ämnesomsättningsfasen i ädelkomposten. Före sin hädanfärd sprider sig de nu 

syrehungriga maskarna i hela högen så att de blir väl fördelade. Under senvintern då det 

då och då blir varmare väder (och dåligt isolerade vattenledningar brukar sprängas) blir 

jorden plötsligt kall. Just då är tiden inne då den egentliga uppbyggnadsprocessen börjar 

i högen, d.v.s. då daggmaskliken börjar upplösas och övergå i eteriska oljor ur vilka 

sedan den uppbyggande markenergin uppstår. Då termometern visar + 4° C blommar 

komposthögen. 


Daggmasksanatortet

Denna blomning är över på 1-2 veckor och nedbrytningen är nu färdig och 

komposthögen mogen. Den är fullkomligt bakteriefri emedan allt i den har byggt om sig 

och upp sig till bakteriofaga ädelämnen i "latent" övergångstillstånd. Kompostjorden är 

fullkomligt späckad med ädla groddämnen. Man skulle kunna kalla dessa 

övergångsprodukter A-, B- och C-vitaminer eftersom det rör sig om en den förnämsta 

energikoncentration ur förutvarande frukt-, befruktnings- och pollenrester, eller om den 

mest specifika och förtätade koncentration av kvalitetsämnesfrö i urtillståndet. Det är 

den organiska tre-enigheten som nu väntar på sin trefaldighet, sin vidareutveckling. 

Nu är tidpunkten inne att sprida ut komposthögen på den plöjda åkern. Detta kan ske 

med en rostfri skovel, eller en skovel av koppar, brons eller också trä, försedd med en 

skoning av kopparplåt. 

Det räcker med att strö ut ett lager av ca: en halv centimeters tjocklek, t.o.m. tunnare, 

emedan det göms en oerhörd kraft i denna mjuka, välluktande feta jord, som efter 

utspridningen måste nedmyllas omedelbart för att ej laddas ur av de direkta solstrålarna 

inverkan. Plogen måste också vara rostfri för att hindra bildningen av den farliga 

rostslöja i jorden som annars blir följden av avslitna järnpartiklar. Samma gäller för 

harvar och andra redskap. 

Nu är marken färdig för sådd. Den som vill ytterligare förbättra tillståndet i jorden, 

sprutar ut över jorden det naturriktiga "vigvattnet" (se "Den naturliga rörelsekraften") 

och sedan kan odlaren i lugn och ro invänta frukterna av sitt naturäkta förarbete. På 

denna jord uppträder inga skadedjur, knappast heller något ogräs. Det som växer är 

ädlaste frukt i rikligaste mängd och trädet som skyddade högen av ädelkompost dignar 

om hösten av tyngden från maskfri frukt. En skördeökning av 30 procent eller mera blir 

följden av denna gödning och sedan håller denna förädlade kvalitetsskörd måttet år ut 

och år in så länge man i komposthögen samlar skördeavfall, i stället för att bränna upp 

det (tänk på det vansinniga brännandet av potatisblast). Med denna gödningsmetod 

behöver man ej låta jorden ligga i träda. 

En ytterligare förbättring uppnås betr. sädeskorn om man före sådden impregnerar dem 

med vegetabilisk olja vilket bör ske en kylig mulen dag. Varje korn blir då överdraget av 

ett fint diffusionsskikt som sedan i jorden verkar som ett filter som endast släpper 

igenom det högvärdigaste från och till det i jorden liggande kornet. 

Och nu till en kort beskrivning av det som händer i jorden: Liksom i den naturliga 

blandskogen den djupaste hemligheten med växandet ligger förborgad i växternas 

brokiga huller-om-buller, så är det också på fältet. Vi måste ha skillnaden klar för oss 

mellan kron- och rotområdet. Varje kronsystem har sin speciella art av stängel och blad. 

Samma gäller rotsystemen vars rotspetsar, var för sig, har sin fruktämnessäck, sin 

protoplasma, i vilken den positiva atmosfären har sina fortplantningsorgan. Varje 

vindpust, också då den uppstår genom spänningsskillnader, har som följd en lätt rörelse 

hos dessa solenergiöverförare. Därför kommer en god blandning av träd med olika 

rottyper, flack-, hjärt- och pålrotsystem, att betyda att hela rotområdet bearbetas och ges 

impulser genom dessa lätta rörelser hos rotspetsarna. Vid varje sådan rörelse får den i 

protoplasman uppladdade negativa högspänningen en impuls till urladdning ut i trädet. 


Daggmasksanatortet

Dessa märks på i första hand svaga darrningar i detta p.g.a. inträdande reaktioner vilka 

förorsakar starkare rörelser hos grenar och blad. Så växer kron- och därmed också 

rotrörelsen till dess den egentliga reaktionen kommer igång, den egentliga befruktningen 

i högre mening. Genom rotspetsarnas hermetiskt tillslutna protoplasmablåsor hindras 

direkt upptagning av flytande näringslösning. Sekundära syntesprodukter filtreras bort. 

Det rör sig här om rena energireaktioner, d.v.s. då uppladdningen av protoplasman stigit 

till sådan höjd att genomslag av plasmans membran sker, kommer dessa 

genomslagsspänningar att korsa sig med groddzonens omgivande spänningar och 

följden av denna befruktning är just grundvattnets födelse, som en sekundär produkt av 

denna syntes. 

I det inre av den befruktade plasmasäcken försiggår utvecklingsprocesserna mer eller 

mindre vertikalt och ju närmare det direkta ljus- och värmeinflytandet med sin 

motverkan ligger, ju mera trombliknande till sin form är denna process. 

Det som är av lägre värde stelnar (materialiseras) under den nyssnämnda reaktionen 

mellan två motsatta spänningar, och döms att vegetera. Endast det ädlaste går vidare 

uppåt men vid utträdet i fria ljuset sker en ny materialisation som visar sig för oss som 

höjdtillväxt. Det mest mindervärdiga av energiutfallet avsätter sig strax över 

stamansatsen (i trädet finner vi här det hårdaste träet). En vis ordning av naturen 

eftersom rotstocken blir kvar vid skörden och därvid råvaror för nästa uppbyggnad av 

fruktämne kvarstannar i jorden. Trädstubben som övertäckes av mossa isoleras från ljus 

och värme och börjar multna, d.v.s. undergår kalla oxidationsprocesser vilket hindrar 

förruttnelse. Varma oxidationsprocesser finns här knappast alls eller spelar en 

underordnad roll vid utmönstringen av sådant som är allt för mindervärdigt även för 

nästa uppbyggnadsprocess. I denna mening måste man också fatta de följande 

avsöndrings- och avskiljningsprocesserna. 

Vid naturriktig gödning finns det fåtaliga och endast underordnade oxidationsprocesser 

och därför också mycket litet av sådant avfall som ej kan användas för högre 

utvecklingsändamål. En ädel näring ger alltså föga exkrementer. I detta fall får vi som 

ständig biologisk följd skördeökning och kvalitetsstegring. 

D.v.s. kvalitet och kvantitet är i balans. Vid vanlig stallgödning har vi en övervikt av 

varma oxidationsprocesser som resulterar i en svag eller i bästa fall konstant produktion 

där emellertid kvalitetsstegringen alltmer bortfaller. 


Daggmasksanatortet

Detta för så småningom till brist på livsmedel. Bonden får då vara glad om han kan få 

samma skörd varje år och han måste ständigt öka sin areal. I själva verket måste han 

ständigt öka sin areal för att hålla näringsbrist och sjunkande fruktbarhet stången. Om 

konstgödning användes så kommer de i denna genom tillverkningsprocessernas 

värmeverkan helt urladdade slaggresterna eller det obrännbara metall- och 

mineralinnehållet att beröva grundvattnet hela dess uppbyggnads- och uppdriftkraft. Den 

biologiska följden av detta är en första period av skenbar fruktbarhet. Kvaliteten sjunker 

emellertid genast eftersom inga fullt omvandlade uppbyggnadsrester längre finns i den 

övre utvecklingszonen (brist på mullbildande ämnen, ö.a.). Den biologiska följden är 

alltså underbindning av all högre utveckling, störning av markklimatet och sjunkande av 

grundvattnet. Och ovan jord växer nöden och som följd av mindervärdig näring sjunker 

moral och hälsotillstånd. 

Nöd bryter lag och orsakar ett ständigt förfall av moral och goda seder. Liebig inledde 

förfallet (något som han på sin ålderdom bittert ångrade, ö.a.) och vad vi idag upplever 

är den logiska följden av en ödesdiger villfarelse, vilken dock övergående kan hävas 

genom ädelkomposten, slutgiltigt endast genom bio-maskinerna. 

Stela lagar och dogmer är omöjliga att upprätthålla i naturen med dess eviga växling. Ty 

här härskar ej endast den enkla växelrörelsen utan den dubbla. Ty endast så kan den 

speciella rörelse uppstå, och de rörelseimpulser bildas som låter något födas som har 

som följd uppbyggnad - uppdrift, eller nedbrytande - återgång. 

Om en genom spänningsskillnader uppkommen vindil genom aktiva och reaktiva 

svängningsprocesser växer till en vind, en storm eller orkan, så stegras logiskt också 

rotreaktionerna. Och ju hårdare stormen böjer växtens stängel eller trädjättens stam, ju 

starkare rotreaktioner uppstår som sänder sina reaktionsprodukter lodrätt uppåt och åter 

stärker och sträcker stammen som hotade att brytas. 

Aktion och reaktion är alltså även motsatser. Och ju starkare den förstnämnda är, ju 

starkare efterverkningar måste nödvändigtvis uppstå. Vänder man förloppet stärkes 

reaktionen på aktionens bekostnad och slutligen erfordras helt ringa aktioner, alltså 

endast impulsstötar för att utlösa elementära reaktionsverkningar. Visserligen måste 

härför stå till förfogande den naturriktigt utvecklade formen - den naturtroget kopierade 

repulsinen och repulsatorn vid vilka, enligt den högsta utvecklingsformen, det 

noggrannaste materialval och de mest delikata konstruktionsnormer komma ifråga. 

Sedan räcker en enda impuls för att en aktiveringssvängning skall ge en flerfaldigt 

förstärkt reaktionssvängningsrörelse som i sin tur på nytt ger ett överskott av 

aktiveringsimpulser (se den ovan nämnda ca: 30-procentiga kvantitets- och 

kvalitetsökningen som i sin tur ger förstärkta reaktioner). Så förstår man hur istället för 

nöd och elände kommer ett näringsöverskott och genom detta nästan absolut frihet från 

näringsbekymmer, samtidigt som de uppträdande uppåt och framåtdrivningskrafterna 

utvecklar en så väldig rörelsekraft att den naturnära människan måste han en högt 

utvecklad livskraft för att hålla denna i bromsande tyglar för att den ej skall rusa, något 

som skulle ske om ej denna elementära naturkraft finge tjäna oss genom tungt arbete. 


Daggmasksanatortet

Men den som alltså förstår att bromsa kan använda denna ur-rörelse. Men den som 

åstadkommer rörelse utan mening möter en naturlig bromskraft. Den som endast ger 

impulser får en kort skördetid. Och kommer så en vindstöt då är det ute med den som 

saknar de reaktiva krafterna till återupprättelse. Alla nutida stela regler och dogmer 

kommer att falla ihop om den vilseledda mänskligheten endast lär sig begripa 

processerna i en naturriktigt upplagd ädelkompost, där det som varit avfall återupprättas 

för att kunna bygga det fullvärdiga. Ty inget faller för alltid, inget går för alltid under. 

Tvärtom, ju djupare fall, ju högre reaktivt uppstigande. Så måste vi också se det som nu 

händer, fastän det synes oss så utopiskt därför att mänskligheten har avlägsnat sig så 

långt från sanningen, fallit så djupt, att den ej längre förstår att detta är den logiska 

följden av en omkastning av aktion och reaktion. 

Översättning av kopia av Schaubergers manuskript 

Originalets titel: Das Regenwürmersanatorium 

(Mindre avsnitt utan betydelse för sakinnehållet har utelämnats, ö.a.) 

Leonstein i juli 1945. 

Viktor Schauberger 


Daggmasksanatortet

Bonden och oxen 

Den som en gång haft tillfälle att åse det hemska djurplågeri som de stackars dragdjuren 

var utsatta för vid det mödosamma nedsläpandet av trädstammar från avverkningen i 

bergen, kan kanske förstå att jag med alla sinnen koncentrerade mig på att finna en 

möjlighet att transportera de annars värdelösa träden ned i dalen utan hjälp av oxar. 

Mina många förslag att flotta ned trädstammarna förkastades alltid eftersom detta 

medförde så stora skador på träet att det skulle vara lönsammare att anlägga 

biltransportvägar eller skogsbanor, som visserligen var dyrbara men som i längden blev 

billigare än de skador som snart uppträdde i flottningslederna. Man hänvisade också till 

den berömda arkimediska principen: de tunga bokstammarna kunde inte flyta och därför 

var det av vetenskapliga skäl en ren utopi att komma med sådana förslag. 

Men nu visste jag att min far hade kunnat flotta hundratusende kubikmeter bok över 

stora avstånd men detta arbete fick aldrig utföras på dagen utan i regel under månljusa 

nätter, eftersom - som min far förklarade - det av solen belysta vattnet blev trött och 

"lättjefullt", under det att vattnet på nätterna, och särskilt under månsken, blev friskt och 

levande så att det förmådde bära med sig bok- och granstammar som var tyngre än 

vatten. 

Alla sådana invändningar från min sida avvisades som dumma historier och så hände 

det sig att jag återigen en dag gick bakom en tungt lastad träsläpa som de stackars 

oxkrakarna mödosamt släpade framåt under skrik och pisksmällar. När det gick nedåt 

spretade de stackars djuren med alla fyra benen och rutschade med ångestfulla ögon 

nerför branterna eftersom formannen inte lade på några bromskättingar. Han ville 

utnyttja det goda föret i backarna för högsta möjliga fart på foran. Det hjälpte inte att 

tala väl med honom för att han skulle skona oxarna. Han hade så dåligt betalt att det 

knappt täckte hans självkostnader och därför tycktes det omöjligt att försöka göra det 

lindrigare för de stackars djuren. 

Det som nu följde kallar jag ett lyckligt ingrepp av ödet. Den visa naturen kom mig till 

hjälp utan att jag kunde ana vilka konsekvenser det hela skulle få. I regel måste oxarna, 

sedan de flämtande rutschat nerför en backe, ta nästa uppförsbacke i galopp under 

brutala piskslag och vid ett sådant tillfälle bröt en oxe ihop. Ingenting hjälpte för att 

försöka få den under oket inklämda oxen på benen. Bonden skrek rasande: "Ditt as, jag 

skall väl få dig på benen", och började besinningslöst att slå det arma djuret. Ju mer jag 

skrek åt den rasande mannen att sluta ju värre slog han. Till slut sjönk den stackars oxen 

orörlig samman på snön med ett utslaget öga. Mannen tog då bjällerkransen från den 

andra oxen och slog till den liggande över nacken. Denne blev så skrämd av detta att 

den åter for upp på sina darrande ben varvid bonden slungades på huvudet ner i snön vid 

sidan av vägen. När han åter kommit på benen torkade han svetten ur ansiktet, tog lugnt 

en hacka från släden och slog loss kättingarna kring lasset så att stockarna rullade nerför 

backen huller om buller. "Nu är det slut på ackordet", sa han och drog iväg hem med 

sina oxar.... 


Bonden och oxen

Några timmar senare for hela oxkaravanen därifrån och jag stod mol allena kvar i 

skogen och funderade över hur jag skulle kunna få ner allt timmer till köparen i dalen. 

Jag var tvungen att handla raskt och eftersom snösmältningen fått vattnet att stiga i en 

fjällbäck där beslöt jag mig för att några dagar senare kasta timret i denna. 

Tidigt en morgon vräktes trädstammarna utan uppskov i bäcken. Så snart solen kom 

med de första strålarna sjönk emellertid stammarna till botten och blev obevekligt 

liggande. Först mot kvällen blev det åter liv i vattnet och genom att sedan, med få 

undantag, hålla på med detta på nätterna fick jag timret ner i dalen. Det var bara i en 

djup klyfta, dit ingen solstråle någonsin föll, som några sjunkstockar hamnade som vi 

aldrig fick loss. Inte det värsta vattensvall kunde rubba dem. 

Men så kom, märkvärdigt nog, nästa sommar i samband med ett varmt regn, plötsligt 

dessa eftersläntrare simmande. Jag märkte då att dessa inte flöt horisontellt utan halvt 

lodrätt. Eftersom jag var van att skarpt iakttaga alla naturfenomen blev jag raskt klar 

över att solstrålarna förmår göra mycket som våra lärda aldrig drömt om. Det är mycket 

som den gode Arkimedes inte lade märke till och jag hade förresten redan förlorat 

förtroendet för den gamle greken. Men först längre fram upptäckte jag att den gamle 

Isaak Newton, salig Mayer med sin energikonstanslag och botanikerna med sin 

heliotroplag också for vilse. 

Översättning ur IMPLOSION nr. 14 

Översättare: Olof Alexandersson 

Originalets titel: Der Bauer und der Ochse. 


Bonden och oxen

Ett biologisk tips av Viktor Schauberger 

Åren 1935-37 publicerade vi många grundläggande arbeten av denna forskare och 

praktiker betr. biologiskt jordbruk, skogsbruk och vattenbyggnader. Han varnade för 

cement i biologiskt jordbruk eftersom detta urladdar kraften i jord och vatten. Genom att 

använda redskap och plogar av trä eller kopparslagna sådana bevarades istället 

växtkrafterna och rika skördar kunde erhållas. 

Tartarerna i Sydryssland har sedan årtusenden varit kända för sin höga markkultur. En 

vän till mig som vistades hos dem länge såg hur de hängde kopparplattor i sina 

bevattningskanaler. När han kom hem gjorde han liknande försök. Han fyllde två stora 

kärl med vatten och blandade i koppar- och hornspån. Livet i vattnet blomstrade. Alger 

och mikroliv färgade det grönt och vattnade han med en liten mängd av detta vatten så 

främjade det kraftigt hälsa och växtlighet hos trädgårdsväxterna. Schauberger som var 

med då jag besökte min vän såg genast de djupare sammanhangen och frågade: "Varför 

gör ni så? Kan ni förklara varför detta vatten verkar så?" 

Min vän kunde bara hänvisa till hur han sett tartarerna göra utan att han begrep vad som 

hände. Då svarade Viktor Schauberger: "Ni har byggt in ett elektriskt element i er 

trädgård. Vattnet i dessa kärl strålar och verkar runt omkring sig, t.o.m. från kärlen 

innan ni vattnat med vattnet i dem. Sådana energier, strålningskrafter, ger liv åt 

växtligheten. Men så som ni har det ordnat nu får ni stora strålningsförluster. Gräv ner 

kärlen, ta bort järnbanden omkring dem och ersätt dem med trä- eller kopparband. Eller 

ta ler- eller glaskärl!. Blanda sedan i vattnet hornspån eller annat organiskt material samt 

koppar som ni hamrat duktigt. Ni kan också lägga i lite hamrad zink. Istället för kärl kan 

ni göra en lergrop. Det vore idealiskt om ni gjorde den 2 meter djup, äggformad med 

spetsiga ändan upp och bara en liten öppning där som ni täcker med linneväv eller annat 

poröst material för att syret i diffus form skall tränga in i vattnet. Vattnet kommer då att 

kyla ner sig till + 4° C och mäktiga livgivande krafter kommer att strömma ut i jorden." 

Översättning ur IMPLOSION nr. 46, av Olof Alexandersson 

Ur "Steine geben Brot" av prof. dr. W. Zimmerman, Drei Eicher Verlag, München 

Originalets titel: Ein biologischer Hinweis Viktor Schaubergers. 


Ett biologisk tips av Viktor Schauberger

VIKTOR SCHAUBERGERS

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?