Glada Hudik-teaterns - Dagens Arbete

Han har fått guldmedalj av kungen och varit
tv-gäst hos Skavlan. Att regissera ensemblen
i Hudiksvall är att landa på jorden igen för Pär
Johansson. David Gustavsson spelar maffiamedlem
och Peter Sundén maffiaboss.
46 DAGENS ARBETE MARS 2011
Bosse Östlin var den första utvecklingsstörda person Pär Johansson träffade. Då var han tolv år
och såg på utvecklingsstörda som ett främmande folk. Toralf Nilsson spelar huvudrollen i Elvis.
Elvis har gjort dundersuccé på Cirkus i
Nu ska föreställningen ut på turné i

Stockholm och tagit sig ända till Broadway i New York.
Sverige.
Sagan om nederlaget som blev
BRAKSUCCÉ
Du har just börjat läsa en underbar historia.
En saga om mod och kärlek. Våldsamma
applåder och glädjeskrik. Men som alla goda
berättelser börjar den i motsatsen.
Text: ANNA TIBERG Foto: MARIA EILERTSEN
Nederlag. Nederlag är att vänta
för länge på ett telefonsamtal.
Att gå och svettas i en tyst korridor,
och inse att ännu ett nederlag
väntar på andra sidan.
Pär Johansson var en kille på 22 år och det
här var inte vad han hade tänkt sig.
Han hade trott på proffskontrakt vid det
här laget. Drömt om Manchester United. Åtminstone
Delsbo IF. Han hade ju varit bra på
fotboll. Antagits till ett speciellt fotbollsgymnasium.
Sen då?
Dyrbara år passerade och det var bara att
svälja: Någon borde redan ha ringt, någon
»Tar du inte chansen
och bor i Sverige, då
får du fasiken skylla
dig själv.«
som hade ett förslag, ett kontrakt, en förfrågan.
Ingen ringde, ingen frågade. Vart den
tysta korridoren ledde var inget han berättat
för Tomas Brolin, bästisen som fått plats
i landslaget. Inte för någon av de andra polarna
heller.
Så hur hamnade han här? Jobbsökarkursen
på Arbetsförmedlingen var förnedrande, han
hade slutat och själv kollat igenom utbudet
av jobb. Tyckt att gruppboendet med utvecklingsstörda
väl fick duga. Ja, så tänkte han då.
Men nu, på väg dit längs den öde korridoren,
insåg han att det här skulle han aldrig klara.
Aprilsolen lyste in genom stora glasrutor och
ångesten sköljde. Vad kunde han vänta sig?
En hög galningar som dreglar, bits och slåss.
Pär Johansson kom igenom den kvävande
korridoren till sist, öppnade dörren och klev
in. Där stod någon som verkade bekant. Bosse
Östlin öppnade sina armar till en kram.
Bosse var den första utvecklingsstörda person
Pär Johansson träffade. Han var tolv år och
såg Hudik ABK möta Djurgården. Matchen var
stor men mötet större. En vuxen man som inte
betedde sig som någon annan vuxen. Talade
ryckigt, fick spontana anfall av entusiasm och
samlade på lappar. Han hade två kamrater
med sig, lika udda. Pär tänkte på dem som
ett nytt människosläkte. Han undrade vad de
åt (om de åt), hur de sov och bodde.
Tio år senare står alltså samma utomjording
och välkomnar 22-åringen Pär Johansson
till nya jobbet. Andra kommer fram, kra-
DAGENS ARBETE MARS 2011 47

Pär Johansson har många roller. Entreprenören
i honom är den som lyckats göra gruppen känd.
mar, frågar, utbrister: ”Men gud vad roligt
att du är här!” Och Pär Johanssons rädsla förångas,
svävar upp mot taket och bort längs
nederlagets korridor. Han inser att han aldrig
har befunnit sig i ett så vänligt sammanhang,
där allt är så självklart och det är så lätt att
finnas till.
Historien skulle kunna avbrytas där, med Pär
Johanssons krossade fördomar. Men tro mig,
du vill inte att den ska sluta. Fortsättningen
är hisnande. Tänk bara om någon sagt till Pär
Johansson, 22, att Bosse Östlin i mars 2011 ska
upp på vita duken över hela Sverige och spela
i en långfilm om det som sedan hände. Att de
allihop ska åka och uppträda på Broadway i
New York, att Pär ska kliva in på regeringskansliet
och prata om sådana som Bosse med
socialförsäkringsministern. Hur kan man ens
formulera en sådan dröm? Det vet inte Pär,
22.
Pär, 40 vet. Han styr sin grupp lika självklart
som en ärrad kapten från en stol i Folkets
Hus i Hudiksvall. Två tidningar är på besök.
Filmteamet är här för att ta upp
ljud. På rader i salen sitter ensemblen
samlad för repetition
av föreställningen Elvis
som ska fräschas upp inför
den kommande Sverigeturnén.
Bosse Östlin har
slagit sig ner med två
av dagens insamlade
lappar i bakfickan
och undersöker
frånvarande ett
tuggummi. Toralf
Toralf Nilsson som
Elvis i föreställningen
med samma namn.
Foto: SCANPIX
Sofia Zeider provar kläder inför turnén. Hon spelar Elvis flickvän Dixie.
Nilsson, som har huvudrollen i föreställningen
håller låda i en annan del av lokalen.
– Mats, säger Pär. Vänd upp dig mot publiken.
Mats Melin, även känd som ”Ica-Jerry” i
reklamens värld, säger att han har fått ont i
knäet så det går nog inte.
Pär föreslår att de ska åka in till sjukhuset
direkt och steloperera. Det tycker Mats är en
dålig idé och ser för ett ögonblick ut att falla
i gråt.
»Ja men, varför ska man
vara sur för? Det finns
väl ingen mening i det?«
– Men om du vänder dig mot publiken får
alla tjejer se ditt ansikte, säger Pär.
– Varför vill de göra det? frågar Mats och
blir bättre i knäet.
– För att det är så otroligt vackert.
– Äh, lägg aaav!
Peter Sundén ska få några nya repliker. Han
har asperger och spelar maffiaboss. I en paus
förklarar han att syndromet har gett honom
ett extremt kontrollbehov.
– Jag är grymt hård mot mig själv, ska inte
missa ett enda ord.
Han har svårt med tidsuppfattningen också,
och att leva sig in i andras känslor. Därför
är det utmanande att jobba i grupp och han
har med sig en assistent att bolla allt som
händer med. Rollen har Pär specialskrivit åt
Peter. Under Sverigeturnén ska han spela en
gång i veckan, för att orka. Som stand-in har
han en musikalstjärna från Stockholm.
Klart du vill fråga Pär 40, hur gick allt det
här till? Idén kom snabbt. Redan efter en
månad på dagcentret. De utvecklingsstördas
närvaro och spontanitet tog ju vem som helst
med storm. Och han hade när det kom till kritan
alltid velat stå på en scen. Han skulle inte
få spela fotboll, men han skulle få spela teater.
Här var de han ville göra det med.
”Men vem kommer att vilja titta på nåt
sånt?” ”De utvecklingsstörda kan ju bli trötta?”
De ledande och styrande ansåg verkligheten
vara för hård och brutal. Hans nya vänner
måste i stället koncentrera sig på att tränas
till anpassning. Stå i rum med stora fläktar,
dofta på konstgjorda substanser. ”Så här
känns vind. Så här luktar löv.”
– Jag tycker att man ska göra saker på riktigt.
Vill du känna blåst, men ställ dig i blåsten!
De är inte gjorda av socker.
Ingen ville lyssna och fyra år gick. Då bestämde
han sig för att köra ändå. Det föll inga
bomber på honom.
– Tar du inte chansen och bor i Sverige, då
får du fasiken skylla dig själv.
– Vad ska den handla om då? Vad heter pjäsen?
frågade någon när han förklarade detta
på ett personalmöte.
Heta? Handla? Han såg sig om och ryckte
tag i en broschyr. ”Tomtar på rymmen”, så ska
den heta, sa han och viftade med de röda figurerna
på papperet.
Någon bokade av teatern i smyg. Han bokade
på, den bokades av igen. En gubbe från
kommunen ringde och sa att det han höll på
med inte var lagstadgad verksamhet. Av de fyrahundra
biljetterna lyckades han sälja fyra.
Resten åkte han runt och mer eller mindre
tvingade på folk. Och några dagar före premiären
ringde en av föräldrarna till en flicka
med Downs syndrom och sa: ”Du ställer inte
min dotter på en scen.” Han hade inga egna

Mats Melin gillar att stå framför kameran.
Han är med i nya långfilmen Hur många
lingon finns det i världen och är känd som
”Ica-Jerry” i reklamfilmens värld. Glada
Hudik-teaterns samarbete med Ica skapade
stor debatt – och bra reklam för båda parter.
I nästa reklamfilm åker flera ur Glada Hudikgänget
och tar över hela butiken från de
andra reklamfilmskaraktärerna.

arn ännu. Hade han haft det hade han nog
ställt in, säger han i efterhand.
Som det nu var satt han i stället i krismöte
med föräldrarna och förstod inte hur de kunde
vara så elaka. Förstöra hans geniala projekt
och ta ifrån sina ungar glädjen. Mammor som
efter förlossningen fått höra att de fött ett
”monsterbarn” med erbjudandet att genast
lämna det ifrån sig. Pappor som sett sina söner
och döttrar bli retade och mobbade i skolan.
Nej, de ville inte att 400 personer skulle
erbjudas att skratta åt deras barn.
– Jag kör ändå. Era barn älskar det här, och
vill ni hindra dem får det stå för er.
Ingen förmådde hindra. Så när Glada Hudik-teatern
hade urpremiär kom skådespelarnas
föräldrar sist, satte sig längst bak och
var askgråa i ansiktet.
– Du kanske undrar varför jag är en sån glad
och varm person? säger Toralf. Vi är tillbaka
i Folkets hus och repetitionerna avbryts för
lunch. Intervjun är annorlunda för Toralf
sköter både frågor och svar.
– Ja men, varför ska man vara sur för? Det
finns väl ingen mening i det?
– Förut kunde folk reta mig. De sa jävla CP
och mongo. Då kände jag, nu får det vara nog.
Så jag började med teatern. Plus att det är kul.
Och jag vill förnya mig. Jag tröttnade på att
jobba med ved. Det är inget fel på ved, men
jag vill inte trampa runt i gamla hjulspår. Jag
vart trött på ved helt enkelt. Så är det med Pär
Johansson, han vill att jag ska utvecklas. Och
nu kommer det fram folk jag inte ens känner
och säger: ”Tack Elvis för föreställningen. Du
var skitbra.”
Elvis har sålt 130 000 biljetter. När alla hade
sett den i Hudiksvall flyttade de till Cirkus i
Stockholm. Tv-serien Elvis i glada Hudik följdes
av en miljonpublik. Toralf har sjungit
allsång på Skansen och underhållit på Melodifestivalen.
Han är i position att på bredaste
hudikmål föra ut sin livsåskådning över världen:
– Man ska visa respekt. Ja, men varför ska
man inte gö dä? Fråga mig bara, fråga!
– Ja, varför ska man inte visa respekt?
– Varför frågar du dä?
– Men, du sa ju att jag skulle fråga?
– Ja men, det är väl klart att man ska visa
respekt! Ja men, vi kan väl acceptera att vi är
olika! Jag menar, det finns många saker jag
skulle vilja kunna som jag inte kan, men varför
ska man retas för?
– Vad skulle du vilja kunna då?
– Jag kanske inte kan hänga gardiner själv.
Det skulle vara roligt att kunna. Visst. Men
som några killar sa till mig: Hur kan man vara
mongo och hålla på Brynäs? Så säger man
bara inte.
Nej, så säger man bara inte. Alla som sett
tv-serien Elvis i Glada Hudik inser ju att Toralf
kan hålla på Brynäs. Han kan hålla på Brynäs
så hårt att hjärtat håller på att brista. ”Inte-
50 DAGENS ARBETE MARS 2011
gration” kallas det, enligt Pär Johansson. Han
som själv en gång undrade om utvecklingsstörda
över huvud taget åt mat.
– Integration står det om i alla politiska
målbeskrivningar. Men hur ska man kunna
integrera folk som av politiken skiljs från
resten? När de här människorna går upp på
scenen och möter publiken, då får de och
publiken någonting gemensamt. Det är integration.
»Det gäller att
komma ihåg var man
kommer ifrån.«
Efter de avslutade repetitionerna ser han
trött ut. Han har en hel del att göra nuförtiden.
Pär Johansson har bytt nederlaget mot
succé. Minst sagt. Han har börjat bekymra sig
över vilka som vill samarbeta för att de gillar
honom och vilka som vill åt framgången.
Han får samtal från journalister som ifrågasätter
att han tjänar stora pengar på sina föreläsningar,
och undrar om det stämmer att
ensemblens utvecklingsstörda har fått sänkt
lön.
Maja Karlsson och Theresia Widarsson
spelar i både Elvis och filmen
Hur många lingon finns det i världen.
Majas dröm är att bli berömd skådis
och Theresia som sjungit i Melodifestivalens
mellanakt och i Allsång
på Skansen vill spela in en skiva.
Vinn biobiljetter!
se den nya
filmen om
glada hudikteatern
Tre personer vinner
två biljetter
var till den nya
biofilmen. Skicka
ett vykort till: ”Glada Hudik” Dagens Arbete,
105 52 Stockholm. Eller gå in på www.da.se och
klicka på ”tävlingar”. Senast den 14 mars.
– Nej, de har fått höjd lön, ja, vi skriver riktiga
avtal.
Det gäller att komma ihåg var man kommer
ifrån, säger Pär Johansson, 40. Hålla hårt
i de få som var med från början, när alla andra
var emot. Vara med dem som förankrar en i
jorden: Bosse Östlin som trots kändisskapet
bryr sig mest om sina lappar och Toralf som
säger att det smakar som Hawaiipizza att
kyssa sin flickvän.
Han måste minnas den verkliga succén.
Succé är att möta föräldrarna efter en föreställning
som döpts efter en broschyr i personalrummet.
Se stoltheten i deras ögon och
hur de kramar sina barn medan tårarna bara
rinner. ‡