Länsmannen - Polisen

More documents

Recommendations

Info

På plats i Thailand Stina Wessling arbetar som presstalesman åt länspolismästare Carin Götblad i Stockholm. Hon åkte till Thailand för att arbeta som informatör för Räddningsverket en vecka efter tsunamin. Här är hennes berättelse om tiden i Phuket. 6 <strong>Länsmannen</strong> 1/2005 Måndagen den 3 januari var jag tillbaka på jobbet efter julledigheten. En ledighet som präglats mycket av Asienkatastrofen, för mig liksom för de flesta andra som tagit del av medias rapportering och läst om de ohyggliga människoöden som utspelats kring Indiska oceanen. Klockan 11 på förmiddagen ringer en man från Räddningsverket och undrar om jag kan tänka mig att åka ned och arbeta i Phuket som informatör åt dem. Valet var både lätt och svårt. Hur såg det ut därnere? Var det farligt? Var det hemskt? Vilka arbetsuppgifter skulle jag få? Skulle jag klara av det? Men jag insåg ju att en sådan erfarenhet får man bara en gång, så efter att ha checkat av med familjen att det var ok, och fått tillstånd av min chef så kunde jag lämna besked till Räddningsverket att jag var beredd att åka ned. Samling på Arlanda Vid 21-tiden på kvällen samlades vi på Arlanda. De flesta var liksom jag kontrakterade tillfälligt av Räddningsverket för att arbeta under en begränsad period. Det var präster, läkare, brandmän, begravningsentreprenörer och folk från Rädda Barnen och Röda Korset. Det fanns också representanter från olika frivilligorganisationer som t.ex. Lions. Vi fick vaccinationer, kläder och lite information innan det var dags att åka iväg. Det var en märklig stämning ombord på planet. Samtidigt som alla var förväntansfulla och angelägna om att komma ned och få börja jobba, så rådde en spänd och nervös stämning. De flesta var nog liksom jag osäkra på exakt vilka arbetsuppgifter man skulle komma att få och vad man skulle möta nere på plats. Stämningen förstärktes också av flygvärdinnans och pilotens meddelanden i högtalaren. Det var inte det vanliga att önska en trevlig resa och en skön semester, utan med lågmälda röster uttryckte de båda sin förståelse för det jobb vi skulle utföra och hoppades att de skulle kunna göra resan så behaglig och lugn som möjligt inför den svåra arbetsuppgift som väntade oss etc. Det kändes bra men samtidigt förstärkte det naturligtvis känslan av att detta var en alldeles speciell resa. Organiserade långsiktig stab När vi kom till hotel Pearl Village i Phuket på kvällen, möttes jag av tre gamla arbetskamrater från Krisberedskapsmyndigheten; Malin, Lasse och Jenny. Det kändes otroligt skönt att möta några man kände. Dagen efter, klockan 8 på morgonen började vi vårt arbete. Vi som kommit ner fick nu till uppgift att på ett mer organiserat och långsiktigt plan ordna Räddningsverkets stab. De som arbetat där före oss hade ju mer eller mindre ett kaos att arbeta i; till exempel hade de fått låna en kopiator från en närbelägen skola, de hade fått åka iväg och köpa datorer, skrivare, mobiltelefoner etc. allteftersom behoven uppkom. Alla hade dessutom, oberoende av roller, fått ägna sig åt alla möjliga arbetsuppgifter. Vi som nu kom ned var ett större gäng, och dessutom var evakueringen av de svenskar som ville hem slutförd. Vi hade med andra ord en mer ordnad arbetssituation än våra företrädare. Staben organiserades med olika funktioner som vanligt, det var bland annat ledning, samband, operationer (eftersökningsteam), information, sjukvård, krisstöd. Vi på informationssidan fick ägna oss åt att bevaka
och skriva sammanställningar från de dagliga presskonferenserna, serva hemmamyndigheterna med information och se till att alla på plats fick information om allt arbete som gjordes. Vi bevakade också media och gjorde sammanställningar om det som skrevs om katastrofen i svensk press. På besök hos id-kommissionen Efter några dagar fick även vi som hade stabsuppgifter resa ut till de drabbade områdena och till uppsamlingsplatserna. Man rekommenderade alla att göra det för att man skulle få en riktig bild av hur det såg ut och hur id-arbetet gick till. Vi åkte utmed kusten och stannade till vid några ställen, bland annat i Khao Lak, där en av medarbetarna hade bott under tsunamin även om hon just då hade befunnit sig på annan ort. Efter en två timmars bilresa kom vi till templet Yan Yao i Takua Pa, där den svenska id-kommissionen arbetade. Där träffade jag bland andra Sonny Björk, som vanligen jobbar på Länskrim i Stockholm och som nu var teamleader för den svenska id-kommissionen. Templet gjorde ett starkt intryck Besöket på templet var det som gjorde störst intryck på mig under min vistelse i Thailand. Mitt på huvudgatan i den lilla staden låg buddhisttemplet omgivet av murar. Innanför entrén bredde tempelområdet ut sig, med olika byggnader, bostadshus, tempel och trädgårdar. Jag funderade på hur tempelområdet hade sett ut före katastrofen. Här bedrev munkarna sin verksamhet i lugn och ro och fåglarna kvittrade. När vi besökte stället var det ett enda inferno av kylcontainrar, lastbilar som kom med omkomna, tält med matserveringar, dricka- och glassboxar, journalister, en öronbedövande aktivitet och så naturligtvis den ofrånkomliga liklukten. Hela tempelområdet var fyllt av volontärer, många mycket unga, thailändare och många andra nationaliteter som hjälpte till att bära kropparna när de skulle flyttas, skötte sanering och mycket annat. De anhöriga fick inte längre komma in i området, utanför på gatan var tält uppställda där de anhöriga bland annat kunde lämna DNA-prov och titta på foton. Foton på de omkomna och deras kännetecken satt upptejpade bakom skärmar längs templets mur. De flesta fotona föreställde dock döda som var stadda i sådan förruttnelse att det var omöjligt att ens se om de var svenskar eller thailändare, unga eller gamla. Vissa foton föreställde dock omkomna som såg nästan oskadade ut. Många människor vandrade längs med raderna med foton i hopp om att känna igen någon anhörig. Mitt i allt detta vandrade några buddhistmunkar omkring i sina karaktäristiska, orangefärgade klädnader. Jag undrade vad de tänkte om allt detta. Som buddhist tror man ju på reinkarnation, och den döda kroppen har inte samma symboliska betydelse som för oss andra. En kollega pratade med en munk om vad han kände inför allt detta. Munken svarade att det var väl inte så konstigt; det är ju på templen som man även i vanliga fall tar hand om de döda. Men han sade att han hoppades att det skulle ta slut snart – varje natt kom nämligen alla de dödas andar på besök till honom så att han inte kunde sova. ”Det måste få ett slut så att andarna får ro”, sade han. Dementi av rykte Några dagar senare berättade id-kommissionens Stig Edqvist om ryktet att man begravde kroppar i massgravar utanför Takua Pa. Han sade samtidigt att han hoppades och trodde att det var enbart som tillfälliga förvaringsplatser som man grävde ned kroppar. Det var en väldigt nervös period för alla innan departementsrådet Christer Asp kunde få bekräftat (efter att själv ha varit ute på den omtalade platsen) att lokala thailändska myndigheter beslutat att förvara ett flertal kroppar under jord i väntan på identifiering. Detta på grund av att man inte haft tillräcklig kylkapacitet. Den svenska operativa styrkan jobbade under tiden på tre fronter för att förvissa sig att det inte fanns kvar skadade eller döda svenskar någonstans. Personal från Räddningsverket åkte varje dag runt och besökte sjukhus. Samma arbete inleddes på bårhusen. Flera team åkte också runt till alla tempel i Khao Lak-området för att förvissa oss om att det inte fanns några döda kvar där som vi inte kände till. En upplevelse som ingen någonsin kommer att glömma Efter tio dagar i Thailand kom jag hem. Det var då jag verkligen märkte vilken otrolig och omtumlande resa det hade varit. Många nya intryck, kontrasten mellan vanligt informationsarbete som man är van vid, och scener, händelser, berättelser som man aldrig tidigare varit med om och förmodligen aldrig kommer att se igen. Det tog nästan tre dagar innan jag kände att jag verkligen befann mig hemma och att allt var som vanligt igen. Fortfarande tänker jag mycket på de kolleger som är där och jobbar, och de som är på väg ner. Nu har arbetssituationen och arbetsuppgifterna säkert förändrats ytterligare sedan jag var där, men jag tror att vi ändå i mångt och mycket delar samma upplevelse. En upplevelse som ingen av oss någonsin kommer att glömma. Stina Wessling Foto Stina Wessling Stina Wessling, presstalesman på polismyndigheten i Stockholm organiserade informatiosarbetet på plats i Thailand. <strong>Länsmannen</strong> 1/2005 7
Page 1 and 2: Polismyndigheten i Västra Götalan
Page 3 and 4: Innehåll En mur av tystnad 4 Riksp
Page 5: Rikspolischefens första Eriksgata
Page 9 and 10: Nätverk för homo- och bisexuella
Page 11 and 12: Newcastle ligger i nordöstra Engla
Page 13 and 14: Lagen föreskriver också att i de
Page 15 and 16: Färre polisstationer kommer att ut
Page 17 and 18: Tema friskvård Vad man gör för a
Page 19 and 20: Sov gott efter nattskiftet ○ ○
Page 21 and 22: visar att 40 % av långtidssjukskri
Page 23 and 24: Tage från Strömstad tänker... Fr
Page 25 and 26: Museet Det var då det... Att polis
Page 27 and 28: Notiser Göran Bjurström med hunde
Page 29 and 30: Krysslösningarna fortsätter att s
Page 31 and 32: Tack Ett hjärtligt tack... Ett hj

Länsmannen - Polisen

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?