pdf, 5,1 MB - Skogsbruket

ställde Göran upp som “puriljätkä”
och barkade en hel del
props.
– Jag var stolt över att fortfarande
kunna föra barkkniven
och det väckte fina minnen till
livs. Som 12–13-åring fanns
ingen annan möjlighet att tjäna
lite pengar än barkning på
våren. Det blev ett och annat
beting vid Fagerbacka, cirka 4
kilometer hemifrån.
– Tvåhundra klabbar per
dag var målsättningen för min
bror och mig och det klarade
vi också av. Vi fick 7 penni
per klabb, lika mycket som en
lakritsstång då kostade.
Hårt arbete gav god
nattsömn
En dag blev pojkarna olyckliga
när de hade sönder mammas
kaffetermos.
– Airam-flaskan kostade
pengar på den tiden, så med
brodern beslöts att vi måste
öka betinget den dagen för att
reparera det skedda. Vi barkade
och barkade och det hann
till och med börja skymma.
Pappa där hemma undrade
om det hänt någon olycka då
pojkarna inte kommit hem.
Han kom cyklande ut till Fagerbacka
och vi sa att det nog
inträffat en olycka.
– Inte tog vi skada av det
hårda arbetet och vi sov gott
på nätterna.
– Under pappas tid var
skogen en viktig ekonomisk
resurs. Vad helst som behövdes
på gården måste tas ur
skogen, så pappa högg virke
varje vinter. Vi pojkar fick ty
oss till barkning för att få en
extra slant.
Den franska potatisen var
från Purmo
När Göran Lillkåll sökte sig
ut i det riktiga arbetslivet
och bildade familj kom han
på idén att öppna korvgrill
i Jakobstad. Han hittade ett
mellanrum mellan två hus
på Kanalesplanaden där han
lyckades klämma in en grill.
– Det var den 6 april 1973
vi öppnade grillen. Namnet
SkogSbruket 4/2010
Mini-Grillen gav sig självt då
yttre bredden var endast 2,8
meter. Hustrun Kerstin ställde
också upp till hundra procent.
Vi sålde mest hamburgare,
smakbitar och fransk potatis.
Den sistnämnda var inte
mera fransk än att vi fick
den från Purmo och skalade,
strimlade och förkokade den
hemma i köket.
Den första kebabrullen…
Efter tio år i Mini-Grillen
flyttade företaget över gatan
och blev “Korv-Göran” liksom
innehavaren. I mitten av
1980-talet kom också kebab
med på produktlistan, inte
heller detta utan besvär och
motgångar.
– Jakobstad hade färjförbindelse
med Sverige och
svenska kunder frågade efter
kebab. Vi visste knappt vad
detta var, men efter studiebesök
i Västerbotten och i Finland
började vi experimentera
Foto: Henning Saarenpää
”Jag var stolt över att fortfarande
kunna föra barkkniven och det
väckte fina minnen till livs. Som
12–13-åring fanns ingen annan
möjlighet att tjäna lite pengar än
barkning på våren.”
Göran Lillkåll blev till och med filmad för lokala TV-kanalen när
han agerade “puriljätkä” under en skogsdag vid Fagerbacka I
Purmo.
Skoleleverna blev något förvånade men också imponerade när
de såg “Korv-Göran” barka props vid en skogsdag i Purmo.
i köket. Det första försöket till
försäljning misslyckades då
hela rullen sprack och ramlade
i golvet.
Men Göran och Kerstin lärde
sig tillverka kebab och efterfrågan
sköt fart efter några
Foto: Bertel Widjeskog
veckor. En industrihall inköptes,
Göran konstruerade maskiner
för att grilla och strimla
kebab som såldes långt utöver
stadens gränser. Partiaffärer
kopplades in och snart blev
kebabtillverkningen en egen
rörelse.
Nu ställer Göran också upp
som konsult när de nuvarande
ägarna försöker utvidga marknaden
ytterligare.
Krigsveteranerna ligger
Göran varmt om hjärtat
Framgångarna förklarar Göran
Lillkåll med hårt arbete och
lite speciella grepp i marknadsföringen.
– Vi fick bra start eftersom
vi själva var i samma ålder
som den huvudsakliga kundkretsen
och vi lyckades skapa
oss ett namn. Till och med en
egen läskedryck sålde bra då
etiketten var originellt utformad.
Vi var måna om att själva
stå i grillen så mycket som
möjligt. Det blev naturligtvis
tungt med allt resande och nu
känns det gott att kunna ägna
sig åt helt andra saker. För att
hedra sin far och alla andra
frontmän har Göran Lillkåll
nu bland annat ägnat sig åt
krigsveteranernas sak. m
te x t:
bertel WidjeskOg
5