Snacka om tal - Svenska litteratursällskapet i Finland rf.

Svenska litteratursällskapets temahelhet: Snacka om tal!
www.sls.fi/kulturnyckeln
Text: Lisa Södergård och Sofie Henricson
En mångfald av dialekter
Talspråket låter olika i Svenskfinlands olika hörn. En språkvariant som talas inom ett visst
geografiskt område kallas dialekt, och närmare hälften av dagens finlandssvenskar uppskattas tala
dialekt som modersmål.
Ibland är det bara uttalet och enskilda ord som är lite annorlunda, ibland låter det som om det var
ett helt annat språk som talas. Ta ett sådant ord som babbla: nylänningen prällar, österbottningen
plottrar men båda två kan säga att de prepplar. Ålänningen säger kanske hellre snottra.
Lappra och jappra är äldre ord som använts i Åboland.
Man uppskattar att närmare hälften av dagens finlandssvenskar har någon dialekt
som sitt modersmål. Samtidigt använder många standardspråk i mer formella
situationer och i samtal med människor från andra orter.
I en del områden, i synnerhet i närheten av större städer, har de traditionella
dialekterna förändrats och mer och mer börjat likna standardspråket. Redan länge
har det funnits en rädsla för att de lokala dialekterna ska dö ut, men trots farhågorna
är de på många håll i Svenskfinland mycket livskraftiga. Nu för tiden vågar
människor använda sina dialekter i många olika sammanhang, det spelas teater på
dialekt och man kan höra dialekter användas i tv eller radio. Många människor
använder också dialekt när de skriver sms eller när de chattar.
Ursprung i fornsvenskan
Dialekterna kan delas in i fyra olika grupper, enligt den region där de talas:
Österbotten, Åland, Åboland och Nyland. Via Ålands hav och Bottniska viken har
språkliga inflytelser kommit västerifrån men också de närliggande finska dialekterna
har haft inverkan på de svenska dialekterna.
Om man ser på dialekterna ur ett nordiskt perspektiv brukar de svenska dialekterna i
Finland och Estland räknas till gruppen östsvenska dialekter. Dialekterna i Finland
har sitt ursprung i den fornsvenska som kolonisterna från Mellansverige förde med
sig från 1100-talet framåt. De betraktas som ganska konservativa, i och med att
många arkaismer, ålderdomliga drag, levt kvar. Sin särprägel får dialekterna också av
de novationer eller nybildningar som genomförts.
Sida 1 av 13

Diftonger och långa stavelser
Dialekterna låter inte lika överallt i Svenskfinland utan det finns ganska stora
skillnader. Det finns ändå vissa drag som brukar betraktas som typiska, bl.a.
förekomsten av diftonger. Diftongerna öu, ei och öi/öy , t.ex. i bröut ’bröt’, stein ’sten’
och höi ’hö’, kallas primära och härstammar från fornsvenskan. De diftonger som
tillkommit senare kallas sekundära. Vokalen e har blivit diftongen ie (kvield ’kväll’), å
har blivit oå (foår ’får’), ö har blivit yö (hyöst ’höst’) och o har blivit åo (ståor ’stor’).
I en del dialekter finns det gamla genussystemet med tre grammatiska genus bevarat:
maskulinum (han-ord), femininum (hon-ord) och neutrum (det-ord). Det innebär att
också sakord kan vara han- eller hon-ord. Till exempel båt är maskulinum (hande
bååtin), nål femininum (honde nåålen) och ben neutrum (hede beine).
Många dialekter har också bevarat den fornspråkliga stavelsekvantiteten. I jämförelse
med standardsvenskan, där antingen vokalen eller konsonanten är lång i varje
stavelse, hat – hatt, finns det fler kombinationer som är möjliga. Det betyder att en
stavelse antingen kan vara kort, så att både konsonanten och vokalen är korta
(viku/viko ’vecka’) eller överlång så att både konsonanten och vokalen är lång, (blåått
’blått’, föödd ’född’). Ett kännetecknande drag för dialekterna i söder är också
adjektivformer på –er, t.ex. fiinär seed ’fin säd’, han va argär ’han var arg’.
Språkliga nyheter
En novation är att att g, k och sk förmjukas till j, tj och sj inne i ord: spiitjin ’spiken’,
veddjjin ’väggen’ och fissjin/fistjin ’fisken’. Som namnet antyder förekommer
språkdraget också bl.a. i Norrland i Sverige. Motsatsen till förmjukning är att
konsonanterna bibehållit sitt hårda uttal, också i början av ord, t.ex. gift och käring.
En annan novation är förenklingen av tonaccenten eller ordmelodin, vilket innebär
att t.ex. ordet stegen uttalas på samma sätt både när det handlar om en stege
(klätterstegen) och om ett steg (gångstegen). Ett undantag är dialekterna i västra
Nyland och på västra Åland som fortfarande skiljer mellan den grava och den akuta
accenten.
Källor
Harling-Kranck, Gunilla (utg.), Från Pyttis till Nedervetil. Tjugonio prov på dialekter i
Nyland, Åboland, Åland och Österbotten.
Ivars, Ann-Marie: Svenskan i Finland, artikel i Uppslagsverket Finland.
http://uppslag.kaapeli.fi/bin/view/Uppslagsverket/SvenskanIFinland
Svenska dialekter i Finland: http://www.focis.fi/index.phtml?l=sv&s=161
Sida 2 av 13

Varför ser utskrivna inspelningar så konstiga ut?
På Språkarkivets webbplats (www.sls.fi/sprakarkivet > Lyssna på inspelningar) kan
man lyssna på korta utdrag ur intervjuer med både äldre och yngre personer. Det
viktigaste med ljudproven är förstås att man lyssnar till vad informanterna säger men
som ett stöd finns också utskriven text.
Olika typer av utskrifter
Varje ljudprov har två olika typer av utskrift, dels en utskrift med grov ljudskrift, dels
en utskrift som följer stavningsreglerna. Vid första anblicken kan utskrifterna se lite
konstiga ut eftersom de skiljer sig så pass mycket från vanlig skriven text.
Ljudskriften ser naturligtvis speciell ut eftersom orden skrivs enligt hur de uttalas.
Alla ljud skrivs alltid på samma sätt, t.ex. sje-ljudet skrivs alltid sj så att det blir
sjoklaad, sjinka, sjamppo trots att man i skriftspråket skulle stava sje-ljudet på tre olika
sätt: choklad, skinka och schampo. På samma sätt skrivs tje-ljudet alltid med tj, källare
och kjol blir alltså tjellare och tjool. Andra ord som ser ganska annorlunda ut i
ljudskrift är t.ex. vokalerna e, ä och o, u, å. Tänker uttalas ju tenkär, sommar uttalas
såmmar och så vidare.
I ljudskriften har långa vokaler markerats genom dubbelteckning, t.ex. taala och
smöör. På det viset framgår skillnaden mellan kort och långt uttal, dvs. före och fööre.
I ljudskriften syns också att alla bokstäver inte alltid uttalas. Ett uttryck som god
morgon kanske uttalas mer som go mårån och det är låter som de e.
Skillnader mellan tal och skrift
I den andra utskriften har inspelningen skrivits ut ord för ord precis som
informanterna säger men orden stavas enligt skriftspråkets regler. Också den
utskriften ser ganska annorlunda ut än en vanlig skriven text, vilket i första hand
beror på skillnaderna mellan tal och skrift. Talet är snabbt och oplanerat, när man
skriver har man ofta gott om tid att formulera sig. Talet är situationsbundet och mer
knutet till här och nu, vilket gör att det ofta inte behövs så mycket
bakgrundsinformation som när man skriver.
När man talar är det vanligt att man stakar sig, avbryter sig, upprepar samma ord
flera gånger eller börjar en mening på ett sätt och avslutar den på ett annat. I skrift
ger sådana fenomen ett väldigt rörigt och ofokuserat intryck men när man talar är det
oftast inga större problem. Det är först när man skriver ner exakt det som sagts som
det ser konstigt ut.
Sida 3 av 13

Svenskan i Finland och svenskan i Sverige – talar vi samma språk?
En finlandssvensk kan mycket väl fylla sin semla med skinka eller ost. I Sverige betyder semla
'fastlagsbulle' och en sverigesvensk kan ha svårt att uppfatta det läckra i kombinationen av vispad
grädde, mandelmassa och salta pålägg.
Skillnaderna mellan den svenska som talas i Sverige och den som talas i Finland gäller ändå inte
bara enskilda ord. Varför låter sverigesvenskan till exempel så melodisk? Eller varför kan en
sverigesvensk ha svårt att förstå om du spelar gitarr just nu eller om du möjligen spelade gitarr för
en stund sedan, då du säger att du spela_ gitarr?
Att svenskan inte är identisk i Finland och Sverige är en följd av att språken delvis
utvecklas och förändras på olika sätt. Nya språkdrag introduceras i sverigesvenskan,
medan samma förändring inte alltid når österut över Bottenhavet och Östersjön. En
vanlig utveckling är också att språkdrag försvinner ur sverigesvenskan, men kvarstår i
finlandssvenskt språkbruk. Ofta kan sådana ord förbli en del av det sverigesvenska
ordförrådet, men kanske ha en föråldrad klang eller också användas i en mer
begränsad betydelse. Ett sådant exempel är användningen av i flera repriser eller i olika
repriser, som i finlandssvenskt språkbruk är ett naturligt uttryck för att något har skett
i olika omgångar eller olika perioder, medan en motsvarande användning inte längre
förekommer i dagens sverigesvenska. Ett exempel vad gäller ordböjningen är att det i
Finland är vanligt att böja besluta enligt ett ålderdomligt, men inte felaktigt mönster i
besluta, besluter, beslutit, besluten, medan verbet i sverigesvenskan numera böjs besluta,
beslutar, beslutat, beslutad.
Däremot är det mer ovanligt att vi i Finland upptar nya uttryck som inte
förekommer i sverigesvenskan, men då det sker är det ofta med inspiration från
finskan. Ett exempel är interjektionen voj (jfr finskans voi), som i Sverige motsvaras
av andra interjektioner såsom oj, o, å eller äsch.
Korta, värsta – kotta, väschta
Vi har samma mängd vokaler i sverigesvenska och i finlandssvenska, men vi har inte
helt samma system för hur vi uttalar och kombinerar vokalerna med varandra. I
finlandssvenskt uttal finns det t.ex. inga tydliga kvalitetsskillnader mellan långt och
kort u- och a-ljud och heller ingen tendens till diftongering av de långa slutna
vokalerna i, y, u och o. Även i fråga om konsonantuttalet finns det tydliga olikheter
mellan sverigesvenskan och finlandssvenskan. I motsats till sverigesvenskan uttalas
t.ex. p, t och k oaspirerat i finlandssvenskan, medan r uttalas hörbart i
kombinationerna rd, rn, rs och rt , t.ex. korta, värsta. I sverigesvenskan smälter
motsvarande kombinationer samman till ett enda ljud, ungefär till kotta, väschta. I
Sida 4 av 13

finlandssvenskan bildas sje-ljudet längre fram i munnen och med mindre
läpprundning, vilket leder till ett uttal som närmar sig det sverigesvenska tje-ljudet.
Det finlandssvenska tje-ljudet har för sin del ett t-förslag, som saknas i
sverigesvenskan. Det förekommer flera ålderdomliga drag i uttalet, t.ex. bevarat dljud
framför j i ord som djur, djup och djävul. Därtill förkortas vissa ord i talspråk,
såsom inte → int, måste → måst, skulle → sku, liksom preteritumändelsen -de och -t i
supinum och bestämd form av neutrer inte uttalas, t.ex. sa(de), hunni(t), borde(t).
En annan viktig skillnad är att sverigesvenska talare med hjälp av accenter gör en
uttalsskillnad mellan anden i flaskan å ena sidan och anden som simmar vid stranden å
andra sidan, medan finlandssvenskarna (förutom på Åland och i västra Nyland)
uttalar båda med akut accent, ánden. Finlandssvenskarna är även vana att uttala ord
kortstavigt med både kort vokal och kort konsonant, medan sverigesvenskarna har
antingen kort vokal och lång konsonant eller lång vokal och kort konsonant, t.ex. i
mina, kamera, stövel, papegoja.
Till och med rytmen vi talar med är olika i Finland och i Sverige. I Finland anser
många att sverigesvenskarna sjunger, men i själva verket är de endast noga med att
framhäva det ord som är viktigast i satsen. En sverigesvensk talare använder med
andra ord rytmen till att signalera hur informationen är strukturerad och vilket
element som står i fokus. I finlandssvenskan, liksom också i finskan, talar vi däremot
i en mer taktfast marschmelodi, eftersom alla semantiskt viktiga ord betonas.
Samma ord men olika betydelser
Det finlandssvenska ordförrådet skiljer sig på många punkter från det
sverigesvenska. I den svenska som talas i Finland är t.ex. arkaismer vanliga och
dessutom förekommer en del vardagliga särfinländska uttryck. Direkta lån från
finskan förekommer oftast i vardagligt tal, även om en del kommer till uttryck också
i skrift. Allt fler finlandssvenska ord är översättningslån från finskan. Även
betydelselån kan tas in från finskan, t.ex. kan ännu i analogi med finskans vielä i
finlandssvenskt språkbruk används såväl i betydelsen dessutom, än en gång, därtill, redan
som i den sverigesvenska betydelsen fortfarande, alltjämt, i stigande grad.
Eftersom den finsk-svenska språkkontakten har en lång historia kan det ibland vara
svårt att avgöra i vilken riktning ordlånet har gått. Tidigare hade svenskan en starkare
samhällelig ställning och då var det ofta finskan som lånade ord och uttryck från
svenskan. I dag sker lånen framförallt i omvänd riktning, så att svenskan lånar från
finskan. Det finns ändå många uttryck som har lånats i båda riktningarna. Roskis
(′papperskorg′) är vardagligt finlandssvenskt ord, som kunde vara ett exempel på ett
sådant så kallat pingponglån, dvs. ord som lånats i båda riktningarna.
Sida 5 av 13

Ibland kan en förändring ske i svenskan i både Sverige och Finland, även om
utvecklingen inte följer samma spår. Liknande fenomen i båda länder, som fått olika
termer är t.ex. det sverigesvenska ordet vapenfri tjänstepliktig, som i Finland motsvaras
av finska siviilipalvelusmies och dess finlandssvenska översättning civiltjänstgörare eller
civiltjänstepliktig. Som exemplet antyder skapar vi ibland svenska ord genom att
översätta ett finskt ord istället för att leta efter en gemensam allsvensk term.
Kommer termerna in i lagspråket kan de vara svåra att bli av med, även om en
sverigesvensk synonym upptäcks. Sedan slutet av 1970-talet utformas det svenska
lagspråket i Finland ändå medvetet enligt principen att samma termer som i Sverige
används.
Samma ord men olika användning
Svenska ord betyder inte alltid precis detsamma i Sverige och i Finland. Detta
innebär vanligen att de finlandssvenska orden får en mer generell betydelse och
används mer utsträckt, även om det också finns belägg på en ökad specificering
jämfört med sverigesvenskan. Verbet mennä i finska översätts t.ex. i svenska med
många olika och mer precisa verb beroende på kontexten, t.ex. gå, fara, åka, avlägsna
sig, ge sig iväg, gå sin väg etc. I finlandssvenskt språkbruk kan fara däremot täcka alla
dessa betydelser.
Prepositioner används ibland på olika sätt i Sverige och i Finland och förklaringen till
det särfinländska bruket av prepositioner söks ofta i kontakten till finskan. Finskan
använder i regel inte prepositioner, men det finska kasussystemet anses ändå influera
prepositionsval i finlandssvenskt språkbruk, på det viset att ett visst kasus i finskan
av finlandssvenska talare ofta förknippas med en viss preposition i svenskan. Ibland
leder det finska kasussystemet även till att prepositioner helt faller bort i
finlandssvenskt språkbruk.
Småord som styr samtalet
Diskursmarkörer kallas ord och uttryck som ger samtalsreglerande signaler eller kan
fungera som modifierande bestämningar, men som inte egentligen ändrar på
yttrandets innehåll. Många av de mest frekventa diskursmarkörerna i finlandssvenskt
språkbruk har finska motsvarigheter, såsom nå – no, aj – ai, hej – hei och jå – joo. De
här diskursmarkörerna utgör en gemensam resurs i finskan och svenskan i Finland.
Dessutom bildar många diskursmarkörer i finlandssvenska och finska direkta
översättningar av varandra, såsom nog – kyllä, nu – nyt och sidu – kato. Den
finlandssvenska användningen av nu uppvisar påfallande likheter med bruket av nyt i
finska, medan nu som diskursmarkör är mer sällsynt i sverigesvenskan.
Sida 6 av 13

Källor:
Ahlbäck, Olav, 1956: Svenskan i Finland.
Bergroth, Hugo, 1928: Finlandssvenska. Handledning till undvikande av provinsialismer i
tal och skrift.
Hakulinen, Auli & Saari, Mirja, 1995: Temporaalisesta adverbista
diskurssipartikkeliksi. I: Virittäjä 4/1995. S. 481–500.
af Hällström-Reijonen, Charlotta & Reuter, Mikael, 2008: Finlandssvensk ordbok.
Kuronen, Mikko & Leinonen, Kari, 2001: Fonetiska skillnader mellan
finlandssvenska och rikssvenska. I: Svenskans beskrivning 24. S. 125–138.
Kuronen, Mikko & Leinonen, Kari, 2008: Prosodiska drag i finlandssvenska.
I: Svenskans beskrivning 29. S. 161–169.
Lehti-Eklund, Hanna, 1992: Användningen av partikeln nå i helsingforssvenska
samtal. I: Svenskans beskrivning 19. S. 174–184.
Leinonen, Kari, Vihanta, Veijo & Pitkänen, Antti J., 1990: Om rytmen i
finlandssvenska och sverigesvenska – ett bidrag till forskningen om
finlandssvenskt uttal. I: Svenskan i Finland. S. 49–100.
Lindström, Jan, 2004: Syntaksia suomenruotsalaisittain. I: Virittäjä 4/2003. S. 545–
567.
Londen, Anne-Marie, 2000: å dedär(an) å. Att leta efter ord på finlandssvenska. I:
Svenskan i Finland 5. S. 150–163.
Niemi, Sinikka, 1981: Sverigesvenskan, finlandssvenskan och finskan som kvalitets-
och kvantitetsspråk. Akustiska iakttagelser. I: Folkmålsstudier 27. S. 61–71.
Nyström, Ingegerd, 1995: Särfinlandssvenskt prepositionsbruk – finns det? I:
Svenskan i Finland 3. S. 46–57.
Reuter, Mikael, 1971: Vokalerna i finlandssvenskan: en instrumentell analys och ett
försök till systematisering enligt särdrag. I: Festskrift till Olav Ahlbäck 28.3.1971. S.
240–249.
Reuter, Mikael, 1977: Finlandssvenskt uttal. I: Språkbruk och språkvård. S. 19–45.
Reuter, Mikael, 1987: Vad är finlandssvenska? I: Språkbruk 1/1987. S. 3–10.
Reuter, Mikael, 2009: I flera repriser? . Publicerad 18.2.2009.
Saari, Mirja, 1995: Synpunkter på svenskt språkbruk i Sverige och Finland. I:
Folkmålsstudier 36. S. 75–108.
Wide, Camilla & Lyngfelt, Benjamin (red.), 2009: Konstruktioner i finlandssvensk syntax.
Skriftspråk, samtal och dialekter.
Sida 7 av 13

Ungdomsspråk – finns det alls sådant språk?
"Vad säger du?" Granntanten tittar oförstående på dig och skriver nästa dag en insändare
till lokalbladet där hon förfasar sig över ungdomens märkliga språkbruk. Vuxna klagar ibland
och påstår att ungdomar talar otydligt och slarvigt. Känner du igen dig i sådana beskrivningar, eller
har den som klagar fått något om bakfoten? Hur talar du och dina kompisar egentligen? Och finns
det verkligen något som kan kallas ungdomsspråk? Att man till exempel föreställer rösten och
använder småord som ba, typ och liksom anses typiskt för ungdomsspråket, men i själva verket
används många av de här samtalsdragen också av vuxna.
Det påstås ofta att ungdomar talar mer slarvigt och ovårdat än vuxna men egentligen
har det inte gjorts så många jämförelser mellan hur människor i olika åldrar talar. De
flesta påståenden om hur ungdomar talar bygger på observationer av endast
ungdomar, ofta i speciellt avslappnade samtal med kompisar i samma ålder. I sådana
samtal har ungdomsspråk ansetts innebära ett högt taltempo, överlappande tal (”att
tala i munnen på varandra”), otydlig artikulation samt stor variation i röststyrka och
tonhöjd. Användning av ljudhärmande ord som swisch, pang och bom samt rikligt med
slangord och småord har också ansetts typiskt för ungdomsspråk.
Sällskapet och situationen avgörande
Många av kännetecknen för ungdomars samtalsstil används ändå också av vuxna.
Sådana samtalsdrag är dessutom starkt beroende av själva situationen, t.ex. om det är
frågan om ett vardagligt kaffepratande mellan kompisar eller till exempel en formell
arbetsintervju. Liksom alla människor har ungdomar naturligtvis ett varierat
stilregister, där språket anpassas till situationen och sällskapet.
Vad vi gör då vi talar har också en stor inverkan. Berättelser animeras ofta med citat
och innehåller därför även större frekvens av röstförställning och variation av
citatmarkörer. En avgörande faktor är också hur täta de sociala nätverken är.
Ungdomar som dagligen spenderar åtskilliga timmar tillsammans både i och utanför
skolan har en betydande gemensam referensram. Behovet av tydlighet och
explicithet inte är lika stor som bland en grupp vuxna arbetskolleger, som endast
sammanstrålar till lunch och kaffepauser i totalt högst ett par timmar per vecka.
Regional variation är en viktig faktor även då det gäller hur ungdomar talar.
Naturligtvis talar inte alla femtonåringar i hela Svenskfinland lika, tvärtom är de
regionala skillnaderna betydliga.
Språk och identitet
Med språket markerar och skapar vi vår identitet på många plan: mellan
Sida 8 av 13

generationer, mellan kön, mellan grupper och mellan regioner. Även om det därmed
finns en stor variation (stilistisk, regional, social) även då det gäller ungdomsspråk,
kan vissa drag ändå förknippas med ungdomsspråk överlag. Ungdomarna banar väg
för framtiden och bär på en viktig omdanande kraft, såväl vad gäller språket som
samhället och världen överlag. Det är ungdomarnas vilja och uppgift att utmärka sig
och avskilja sig från tidigare generationer. Detta arbete görs på flera nivåer och med
flera medel, t.ex. med klädval, livsstil och språkbruk. I denna process är det naturligt
att vara kreativ och nyskapande samt att avvika från det normenliga och invanda
mönstret. Ungdomsspråket kan i och med det sägas vara präglat av ett kollektivt och
expressivt språkskapande och en nydanande språkförändring.
Ungdomar kan alltså spela en framträdande roll i språkförändringsprocessen, en
process som är nödvändig för ett levande språk. Alla de drag som förekommer i
dagens ungdomsspråk leder dock knappast till bestående språkförändringar. Det är
svårt att förutsäga vilka innovationer som faktiskt slår igenom i standardspråket,
övergår till de vuxnas språkliga repertoar och eventuellt kommer in i skriftspråket.
En stor del försvinner när ungdomarna blir vuxna, medan en del överförs till
följande generations ungdomar, dvs. kvarstår, men endast som just ungdomsspråk.
En del av de språkdrag som används av dagens ungdomar och som eventuellt
uppfattas som konstiga och felaktiga kommer ändå säkert att förlora sin prägel av
ungdomliga normbrott och istället övergå till en neutral och normal del av
vardagsspråket överlag.
Källor
Kotsinas, Ulla-Britt, 2004 [1994]: Ungdomsspråk.
Nordberg, Bengt, 1984: Om ungdomars samtalsstil. Några preliminära iakttagelser. I:
Nysvenska studier 64. S. 5–27.
Nordberg, Bengt, 1992: Onomatopoetiska uttryck och ungdomars samtalsstil. I: Tal
och samtal. S. 150–176.
Sida 9 av 13

Slang väcker reaktioner
Slang förknippas traditionellt med ungdomar och framförallt pojkar, men i verkligheten överskrider
slang både köns- och åldersgränser. Flickor skapar och använder slang precis som pojkar gör det,
men kanske andra ord och uttryck. Slangord ses som det synligaste tecknet på ungdomsspråk, även
om du och dina kompisar kanske inte använder slang så mycket som många vuxna tror. Eller gör
ni?
Det kan ofta vara svårt att slå fast vilka ord som är slangord och vilka som är helt
vanliga vardagliga ord. Hur är det t.ex. med ord som jättebra, grabb och fixa? De flesta
människor använder ibland ord och uttryck som kunde kallas slang, såsom unge, dagis
och chockad. Genom att använda sådana lediga och vardagliga ord markerar vi att
sammanhanget är informellt och kanske att vi känner den vi talar med ganska väl och
är välvilligt inställda till honom eller henne.
Ord kan också skapas som slangord och sedan övergå till att bli vardagliga ord. För
hundra år sedan uppfattades ord som stilig, skojig och gilla som slangord, medan de
idag ingår i ett såväl talat som skrivet neutralt standardspråk. Ofta tar ungdomarna
sina slangord med sig in i vuxenspråket eller också upptar vuxna talare ett drag av
ungdomarna. Slangorden kan då bli en del av vardagsspråket överlag och ibland kan
de också bana sin väg in i standardspråket och i förlängningen in i skriftspråket. Tjej,
bio och läsk är exempel på ord som gjort denna färd från ungdomsslang till neutralt
standardspråk.
Det som vi upplever som slangord är i varje fall ord som på något sätt avviker från
standardspråket eller det språk som förväntas i sammanhanget. Genom slang kan
man uttrycka gruppgemenskap och opponera sig mot rådande normer. Slang
uppfattas ofta som fult, men det är naturligtvis inte själva orden eller deras
ljudkombinationer som väcker förargelse, utan de associationer som slangorden
väcker. Slangord handlar nämligen många gånger om ämnen som i sig kan vara
känsliga och tabubelagda, såsom sex och sjukdomar.
Fackjargong
Vissa yrken har även sin egen yrkesslang (eller fackjargong), som bland annat kan
bestå av förkortningar och förvrängningar eller humoristiska benämningar på termer,
redskap eller arbetssätt. Yrkesslang kan ofta vara svårt att förstå för en utomstående
och fungerar även som en markör av grupptillhörighet.
Sida 10 av 13

Svensk slang i Finland
Finlandssvenska slangstudier tyder på att den långvariga finsk-svenska
språkkontakten har lett till en gemensam slang i det svenska Finland, men samtidigt
finns det en tydlig regional fördelning. På de svenskdominerade orterna förekommer
endast få finska slanginslag, medan de finska inslagen på mer finskdominerade orter
är mycket framträdande. I Helsingfors delar de finsk- och svenskspråkiga
ungdomarna en stor uppsättning gemensamma slangord, som tyder på att de hör till
samma talgemenskap. Men också utanför huvudstadsregionen är det vanligt med
finska slangord i finlandssvenskt ungdomsspråk. Minst är det finska inslaget på
enspråkigt svenska Åland, medan finskdominerade orter naturligtvis uppvisar
betydligt flera finska slangord. Finska inslag förekommer även (i mycket mindre
utsträckning) i sverigesvensk slang, med inslag som t.ex. mes (från mies ’man’), kola
(från kuolla ’dö’) och kul (från kyllä ’ja’). Även många standardfinska ord, såsom
kunnon (ung. ′ordentlig′, ′rejäl′, ′hederlig′) och paha (ung. ′dålig′, ′hemsk′), kan uppfattas
som slangord då de tas upp i svenskt språkbruk. Exempel på vanliga finska slangord
i finlandssvenskan är t.ex. kiva ’kul’, kaveri ’kompis’, hurri ’finlandssvensk’, hyvä ’bra’
och juttu ’grej’.
Influenser från andra språk
Slang är en genre som är öppen för inflytande från omgivande språk och
kännetecknas av språkkontakt mellan olika varieteter av samma språk, eller mellan
olika språk. Även om de flesta slangorden är svenska ingår även många lån från
andra språk, såsom engelska och romani. Exempel på slangord från romani är tjalla
’skvallra’, haja ’förstå’ och jycke ’hund’. I finlandssvensk slang är det finska inslaget
också betydande. Dessutom förekommer slangord med rysk härstamning, såsom
butka ’fängelse’ och prenika ’medalj’. I finlandssvenskan finns även en tendens att
låna slanginslag från sverigesvenskan. Vilken kraft som styr slangutvecklingen beror
framförallt på vilken kultur som anses ha prestige.
Bland engelska slangord som kom in i slutet av 1900-talet kan t.ex. nörd och cool
nämnas, men många engelska slangord är betydligt äldre än så. Till exempel jobb, fajt,
tuff och kran ’näsa’ användes redan kring 1900. Peja, smart, smajl, shoppa och fejs är
också gamla slangord i svenskan. Vissa engelska ord översätts också till svenskan,
som då kall, iskall och kylig används i samma betydelse som engelskans cool.
Långlivade slangord
Vissa slangord lever endast en kort stund, medan andra används i flera generationer.
Ord med stark expressiv laddning, t.ex. negativt eller positivt värderande ord,
förlorar sin expressiva kraft och byts ut mot nya ord mycket snabbare än mera
neutrala ord för kroppsdelar, föremål etc. Gamla slangord som kommit ur bruk kan
Sida 11 av 13

också väckas till nytt liv efter ett tag, ofta då i nya betydelser och former. Ball ’bra,
rolig’, brallor ’byxor’, bärs ’öl’, fimp ’cigarettstump’, haja ’förstå’, kicka ’sparka’, korkad
’dum’, kuta ’springa’, sno ’stjäla’ och taskig ’elak, dålig’ är exempel på slangord som
förekom i Sverige redan vid sekelskiftet 1800–1900, medan ord som brillor ’glasögon’,
brud ’flicka’, cigg ’cigarett’, matte ’matematik’, moppe ’moped’, rutten ’dålig’, tjalla
’skvallra’ och torska ’åka fast’ varit i bruk senast vid mitten av 1900-talet.
Källor
Andersson, Lars-Gunnar 1985: Fult språk.
Forsskåhl, Mona, 2002: Språkkontakt i slang – en materialkritisk betraktelse. I:
Svenskans beskrivning 25. S. 72–82.
Forsskåhl, Mona, 2005: Mitt emellan eller strax utanför. Språkkontakt i finlandssvensk slang.
Haapamäki, Saara, Kunnon i sydfinländskt talspråk – ett fall av grammatikalisering? I:
Svenskan i Finland 10. S. 72–86.
Kolu, Jaana, 2008: Slang och språkkontakt bland ungdomar i Haparanda. I: Svenskan i
Finland 10. S. 159–170.
Kotsinas Ulla-Britt, 1994: Vråååålbedåriskt. En bok om flickslang.
Kotsinas Ulla-Britt, 2003: En bok om slang, typ.
Nyholm, Leif, 1998: Finlandssvensk slang och rikssvensk. I: Folkmålsstudier 38. S. 75–
109.
Sida 12 av 13

Några begrepp
Finlandssvenska
Det är först i början av 1900-talet som svenskan i Finland fick en samlande
beteckning, i och med att Hugo Bergroth lanserade begreppet finlandssvenska. Längre
fram har uppfattningen nyanserats och därmed har det uppstått en viss diskussion
om vilket begrepp som borde användas som övergripande term för den svenska som
talas i Finland. Svenskan i Finland ger det bredaste perspektivet, som även inkluderar
den svenska som används av finskspråkiga i Finland. Med finlandssvenskt språkbruk
avses endast den svenska som används av modersmålstalare, dvs. även dialekter och
eventuellt finskpåverkad svenska. Med finlandssvenska avses idag endast det svenska
standardspråket i Finland.
Finlandismer
Finlandism är ett omfångsrikt uttryck för särfinlandssvenska språkdrag, som täcker allt
från ord och uttryckssätt som speglar det finländska samhället och accepteras såväl i
Sverige som i Finland till formuleringar som väcker negativa reaktioner bland
svenska talare i båda länderna. Finlandismer är ett begrepp vars innebörd förändras i
takt med att en del finlandismer försvinner medan andra kommer till. Fennicism syftar
mer specifikt på språkdrag som klart beror på finsk påverkan.
Dialekt
Begreppet dialekt avser en variant av ett språk som talas inom ett geografiskt
avgränsat område. I dagligt tal används dialekt ofta som en motsats till
standardspråk, som man föreställer sig helt fritt från lokala språkdrag. I själva
verket handlar det närmast om en glidande skala, där traditionell/genuin dialekt
utgör ytterpolen och neutralt standardspråk utgör den andra ytterpolen. Mellan dessa
två ändpunkter finns dels begreppet regional dialekt, dels regionalt
standardspråk. I praktiken är det nämligen ytterst få, om ens någon, som talar ett
helt neutralt standardspråk utan de flesta har också drag som kommer från den
omgivande regionen. På samma sätt har de lokala dialekterna i vissa områden fått ge
vika för en mera regional dialekt, t.ex. västnyländska eller åländska.
Lokal dialekt – regional dialekt – regionalt standardspråk – neutralt standardspråk
Sida 13 av 13