Här - Anton Nordenfur

Stormen 

v. 3.5.1 

Anton Nordenfur 

11 oktober 2012

2 

Att dela är att älska. 

anton@nordenfur.se

Inneh˚all 

Prolog: En annalkande storm 5 

1 Profeten 9 

2 Droppar av en fallande värld 33 

3 Vitsvartsnubben 63 

4 Drömmar 101 

5 Stormen 135 

6 Blod och köld 167 

7 En klocka ringer i fjärran 193 

8 Odjuret 231 

9 Panik 265 

10 Sanddynor av is 295 

11 Helvetets portar 315 

12 Blind tro 349 

13 Kvinnan som aldrig köpte en lott 387 

14 Vargarna 425 

15 Vägs ände 453 

16 Här behövs vishet 491 

Epilog: ˚Arhundradets storm 517 

Coda: Nya himlar och en ny jord 523 

3

4 INNEH˚ALL

Prolog 

En annalkande storm 

Det är s˚a här världen slutar 



Inte med en smäll utan med ett gnyende. 

— T. S. Eliot (The Hollow Men) 

† 

Mitt ute i världen, till synes speciellt utplacerad att vara centrum av uni- 

versum men änd˚a för det mesta ignorerad av de allra flesta och älskad eller 

respekterad av bara ett f˚atal, l˚ag en ö. En mycket liten ö, mitt emellan Norden 

och de brittiska öarna, en ö som inte märktes av den enkla anledningen att den 

är identisk med tusentals andra. 

Ön, liksom den enda lilla stad som täckte den, hette Maryville, och under 

sommaren och den tidiga hösten 2005 visste ingen människa att det var här som 

det sista slaget för mänskligheten skulle ske. Än idag är det bara en liten grupp 

människor som vet vad som skedde. De andra vet inte det minsta, har ingen 

som helst aning om att n˚agonting speciellt alls n˚agonsin skulle kunna hända p˚a 

den lilla pittoreska ön. Vissa är döda, dödade av den djävul som släpptes lös. 

5

6 INNEH˚ALL 

Andra förblev ständigt ignoranta. Och andra har tappat detta minne, minnet 

av detta skamlösa krig under vilket människosläktet var p˚a väg att falla för 

evigt. 

Under hösten, innan Stormen bröt ut, var det bara en enda människa som 

visste vad som skulle ske. Hon förstod att n˚agonting var fel, och att n˚agonting 

var p˚a väg att hända. N˚agonting fruktansvärt. 

Hon fick reda p˚a detta genom en dröm. 

† 

I drömmen s˚ag hon ut över Maryville, och allting föreföll mycket stilla, myc- 

ket lugnt och mycket fridfullt. Den skinande solen lös över ön där den hängde 

i den bl˚aa himlen, och den avspeglade sig utmärkt i vattnet, vattnet som ver- 

kade genomskinligt till botten. Maryville var i rörelse, full rörelse — butikerna 

var öppna, och de var välbesökta av barn med kylande glass och vuxna som 

handlade flintastekar till grillarna. Och när folket inte besökte butikerna satt 

de p˚a sina verandor och samtalade, spelade spel, läste böcker eller lekte de i 

havet med barnen. 

De log. Alla log. Alla var lyckliga. Barnen lekte vattenkrig i trädg˚ardarna, 

sparkade boll i centrum eller badade vid kusten, plaskade, skrattade och ropade 

p˚a varandra. 

Allt var perfekt. För en liten stund, i alla fall. 

Men den stekande sommaren och de lekande barnen i vattnet försvann 

snabbt, liksom snabbspolades bort framför den drömmande kvinnans ögon, 

glädjen och värmen förbyttes strax av en kylig höst med fallande, döende löv 

som samlades p˚a backen innan de försvann iväg med den piskande vinden — 

löven spreds ut över världen, och snart hade alla försvunnit ut p˚a havet där 

de flöt vidare i evigheten innan de drogs ned i djupet av svarta v˚agor som ing- 

en kunde ana fanns i en s˚a fredlig värld som denna; vid en s˚a fredlig ö som 

Maryville.

INNEH˚ALL 7 

Vinterns allra första snö föll. Först bara ett par snöflingor, och barnen 

började ˚ater att leka efter en höst inomhus — precis som p˚a sommaren men nu 

med tjockare kläder och helt p˚a land och inte i havet, och föräldrarna s˚ag roat 

p˚a ifr˚an köksfönstren, där de satt med varma koppar kaffe. S˚a kom samma pis- 

kande vind som bl˚ast bort höstlöven, och snön föll hastigare över ön, plötsligt 

blandad med centimetertjock hagel, och barnen tvingades tillbaka in i hemmen 

av oroliga föräldrar. 

Snön lade sig över ön, och paniken spreds sig, som varje vinter, för vintern 

är tung p˚a en liten ö som Maryville. Men i paniken och i stormen reste sig 

n˚agonting annat, n˚agonting mer, n˚agonting större än en storm allena. N˚agonting 

mycket värre. 

En djävul reste sig över Maryville, en djävul som över allt annat ville se blod 

som flöt och nackar som bröts. Kvinnan som drömde kunde inte se denna demon, 

inte i den fysiska bemärkelsen, men hon kunde känna och först˚a honom, och 

hon visste att han kanske inte själv förstod vilken otrolig ondska han medförde. 

Det var väl det som var värst. 

Han menade det inte. 

Demonen är god, viskade den drömmande kvinnan till sig själv och till 

kudden i den oroliga sömnen, utan n˚agon som hörde henne Eller, lade hon till, 

inte god förresten. 

För det finns tre sorter här i världen. 

De onda. 

De goda. 

Och människorna. 

För det är en människa 

(det är ett mänskligt tal) 

det är en människa som är demonen. 

Hon var inte där i den fysiska bemärkelsen, för det var en dröm och hon 

förstod att det var en dröm, men hon kunde inte stoppa sin rädsla och sina

8 INNEH˚ALL 

t˚arar. Hon spände hela sin kropp, och trots att hon inte var det minsta troende 

s˚a bad hon till Gud för första g˚angen i sitt liv. 

Hon bad till Gud, bad att han inte skulle l˚ata det som skedde ske. Detta 

fick inte vara möjligt, och hon visste det mycket väl, även om hon inte s˚ag vad 

som hände... skulle hända... 

Och kanske var det det som var värst? 

Hon s˚ag det inte ens. Hur skulle detta d˚a vara, när hon väl tvingades se det 

p˚a riktigt, när det faktiskt händer? Om det här bara var förrätten, vad var d˚a 

huvudrätten? 

Ondska. Ondska var det enda ordet för vad hon s˚ag, vad hon kände, vad 

hon förstod. 

Hon kände, klart som ingenting annat, att detta var en varning. Hon kände, 

att hon blev meddelad detta för att hon skulle hindra det fr˚an att ske. För att 

varna andra. 

Och därefter... 

† 

...därefter vaknade hon med ett ryck, spärrade upp ögonen och stirrade 

panikartat upp i taket. Hennes mun var öppen och hon dreglade. Hon andades 

hastigt och hon kämpades för ett ögonblick med att h˚alla sina hjärtslag i schack. 

Under andra omständigheter skulle hon förmodligen ha trott att hon var p˚a väg 

att f˚a en hjärtattack, men just nu tänkte hon inte p˚a det. Just nu var s˚adana 

saker för sm˚a för henne att bry sig om. Just nu visste hon inte vem eller var 

hon var, just nu varken förstod eller brydde hon sig det minsta om sig själv 

eller sitt liv. Det enda hon visste var att en mörk ondska just nu reste sig över 

den lilla ön, och att hon var den enda som visste det. 

“En storm kommer”, var de tre ord hon lyckades viska fram mellan sina 

vilda andetag.

Kapitel 1 

Profeten 

Salig är den som f˚ar uppläsa denna profetias ord, 

och saliga äro de som f˚ar höra dem, 

och som taga vara p˚a vad däri är skrivet; 

ty tiden är nära. 

Se, han kommer med skyarna, och allas ögon skola se honom, 

Ja och deras som hava stungit honom; 

och alla släkter p˚a jorden skola jämra sig vid hans ˚asyn. 

Ja, amen. 

— 1.3, 1.7, Uppenbarelseboken 

9

10 KAPITEL 1. PROFETEN 

1 

Den där natten mellan tionde och elfte september 2001 hade hon drömt sin 

första dröm. I den hade det st˚att ett torn, ett enormt högt torn, och allt hade 

varit stilla. B˚ade i tornet och i den stressade staden runtom hade allt legat helt 

fruktansvärt irriterande stilla. 

Sedan hade en plötsligt explosion skett, högst upp i tornet, och alla hade 

börjat skrika. Kontorsmaterial och papper flög ut fr˚an tornet och spreds ut 

p˚a gatorna runt det, den svarta röken började att bolma ut fr˚an tornet, och 

ingen förstod riktigt vad som hade hänt, hände, skulle hända, var p˚a väg att 

hända, och alla skrek... alla stirrade p˚a tornet, det brinnande tornet i skyn, alla 

s˚ag panikartat p˚a medan delar av dess högprisade arkitektur föll och krossades 

mot marken m˚anga m˚anga hundra meter nedanför, den svarta röken mörklade 

himlen. 

Tornet hade haft en tvilling. Detta andra torn hade även det först st˚att 

stilla, sedan hade en explosion slagit till även här, och även det hade börjat 

brinna och människorna hade börjat hoppa. 

De hade hoppat. 

Hon hade vaknat kallsvettig, och med inbillningen att det var en mardröm 

hade hon lyckats somna om. Den eftermiddagen ˚at hon lunch framför TV:n när 

hon först s˚ag nyheterna om det fruktansvärda terroristd˚adet mot World Trade 

Center i New York. 

Den andra större drömmen hon hade var natten till juldagen 2004. 

I den här drömmen s˚ag hon ett semesterparadis, lika irriterande lugnt och 

stilla som de där tornen i drömmen 2001. Hon hade inte känt igen det först, pre- 

cis som hon inte känt igen New York i den första drömmen, men när hon vaknade 

senare s˚a förstod hon att det var Thailand. I drömmen badade turisterna, de 

solade, de tog det lugnt. Hon ville skrika ˚at dem, skynda p˚a! Ni har inte mycket

tid! Hon visste inte vad som skulle hända, men hon förstod att n˚agonting skul- 

le ske, n˚agonting dödande, n˚agonting som tidigt väckte överlevnadsinstinkten 

inom henne. 

Sedan kom den enorma v˚agen. Hon hade inte hört talas om det ordet förut, 

men i nyheterna när hon vaknade kallade de det för en tsunami. Den dödande 

v˚agen. Alla skrek, men alla sprang inte — och kanske var det det som var värst 

av allt. Att vissa bara stod där och tittade. Bara stod kvar och skrek. Antagligen 

för att de inte hann reagera, inte hann tänka alls innan de dog, men när hon 

drömde drömmen, i det ögonblicket av panisk skräck kunde hon inte l˚ata bli att 

tro att de tänkte Fan, s˚a det är s˚ahär jag dör. S˚a det är s˚a här sagan slutar. 

Och ˚aterigen, när hon vaknade, var det redan för sent. 

När hon denna natt i hösten 2005 vaknade efter att ha drömt om demonen 

som vilade över Maryville, den oskyldiga lilla ön, kände hon precis samma sak 

som hon känt d˚a. Enda skillnaden var att hon inte kände att det var för sent. Och 

att det här var m˚anga g˚anger värre än b˚ada dessa stora olyckor tillsammans. 

† 

Sanna Nordström satte sig upp i sängen, och gjorde alla möjliga försök att 

stoppa den alltför snabba andningen. Hon lade högra handen över sitt bröst, 

och kände hjärtat bulta h˚art bortom lagren av skinn, fett, kött och blod. Hon 

stirrade rakt fram, rakt in i mörkret och bort mot den mörka väggen. Hennes 

blick var tom, hennes mun vidöppen och gapande. Det stripiga svarta h˚aret l˚ag 

i tovor över hennes bleka ansikte, men hon brydde sig inte om att flytta bort 

det. För hennes del kunde h˚aret brinna, hon skulle änd˚a inte bry sig. 

S˚a satt hon i kanske en minut, sedan tittade hon bort mot sin make, den 

sovande, snarkande mannen som l˚ag med ryggen mot henne. Han märkte ingen- 

ting. Han visste ingenting om den tragedin som väntade dem alla. 

Och det vet inte du heller, sade en röst inom henne. 

11


Nej, svarade hennes andra röst. Jag vet inte vad som kommer att hända. 

Men jag vet att n˚agonting kommer att hända. 

Sanna drog bort täcket som trots den kalla vinden utanför klibbat sig fast 

vid hennes kropp som var den täckt med honung. Hon reste sig upp i rummet, 

spritt spr˚angandes naken, och gick fram emot balkongdörren. 

Ute var det kallare, och vindarna bl˚aste emot henne med frisk luft fr˚an 

ishavet, men hon kunde inte sluta att kallsvettas. Hon drog en hand genom 

h˚aret och kände att den fuktades som om hon precis hade duschat. Hon lutade 

sig mot det kalla räcket och tittade ut över den lilla ön Maryville. 

I horisonten, bortom de sovande husen och de svarta v˚agorna, s˚ag hon de 

första strimmorna av ljus teckna att solen inte skulle dröja särskilt länge. 

Sanna ins˚ag att hon kände sig lättad, som om hon fram till nu inte trott att 

solen skulle resa sig, som om allt redan varit desperat för sent. Som barnet som 

alldeles tvunget m˚aste f˚a se att det verkligen inte finns ett monster i garderoben, 

trots att den innerst inne vet att det inte finns där. 

Hon kände en t˚ar rinna ned för hennes kind, och hon försökte f˚a fram ett 

leende för att lura sig själv till lycka, men hon kunde inte ens försöka. 

“Vad är det som kommer?”, viskade hon till sig själv och till de första teck- 

nen p˚a soluppg˚ang. “Naturkatastrof? Krig?” Hon svalde. “Jordens underg˚ang? 

Det är det, eller hur? Ska helvetet öppna sig?” 

Alla andra drömmarna hade varit s˚a uppenbara, s˚a tydliga... ett torn som 

sprängs, till exempel. Visst, hon visste inte att det var kapade plan skickade av 

al-Qaida, men hon visste att tv˚a torn skulle sprängas, och hade hon ansträngt 

sig lite hade hon nog kommit fram till att det var just tvillingtornen i New 

York ocks˚a. Och tsunamin 2004. Visst förstod hon inte exakt vilken strand eller 

nödvändigtvis vilket land, men hon visste ungefär. Det här var annorlunda. En 

demon, en djävul, en ondska, skulle sträcka sig över ön. Det kunde betyda vad 

som helst. Vad skulle hon göra? 

Vad kunde hon göra?

Hon gick tillbaka in genom balkongdörren, och stängde den efter sig. De 

svala vindarna hade f˚att henne att vakna till och slappna av, till den grad det 

var möjligt. 

“Kim?”, uppmanade hon maken intill sig i sängen. Han fortsatte att ligga 

med ryggen mot henne, och han fortsatte att snarka. Hon upprepade hans namn. 

“Mm?”, utstötte han nu, utan att vända p˚a sig. 

“Är du vaken?” 

“Vad vill du?”, mumlade Kim surt tillbaka. Sanna lade sig ned i sängen, 

lade sin kropp närmare hans, drog sin ena hand genom hans gr˚anande, korta 

h˚ar. 

“Lyssna p˚a mig”, sade hon allvarligt. Han vände p˚a sig och spände sina 

trötta ögon i hennes. Hon var klarvaken. Hon var livrädd. P˚a n˚agon niv˚a verkade 

han först˚a s˚a l˚angt. 

“Vad är klockan?” 

Sanna tittade bort mot den lysande klockan p˚a nattduksbordet. 

“Halv sju”, sade hon. 

“Men vad fan”, mumlade han tröttsamt och drog kudden över huvudet. I 

stunder som denna önskade Sanna att hon kunde klara av att hata sin man. 

“Lyssna. Det är viktigt.” 

“Om det inte handlar om sex är jag inte intresserad.” Han vände sig om, 

vände ryggen mot henne. Hon visste att han skämtade, visste att han bortom 

den vända ryggen säkert log ˚at sin egen lustighet, men det gjorde henne änd˚a 

ont att höra honom säga s˚a. 

“Lyssna”, upprepade hon, och hon talade som till ett barn som gjort n˚agonting 

mycket elakt och inte förstod vad han gjort för fel. “N˚agonting kommer att 

hända... här p˚a Maryville. N˚agonting... jag vet inte vad än... kommer att hända.” 

“Vad˚a n˚at kommer att hända?” 

“N˚agonting... obeskrivbart.” 

13


“Och hur vet du det?” mumlade han och hon hörde hans tonläge, som om 

han pratade med en fem˚aring som seriöst försökte övertala honom om att det 

finns gröna kaniner. Ja, visst raring, jag tror dig. Somna nu. Pratade de bägge 

till varandra som de vore barn? 

“Jag drömde.” 

Han skrattade l˚agt och in i kudden, men högt nog för henne att höra. 

“Som när du drömde om den där tsunamin?”, skrattade han. “Men du 

sade inte ett ord om det förrän efter att det hände.” Hon öppnade munnen för 

att svara, men hann inte förrän han fortsatte: “Snälla söta älsklings-San. Det 

finns alltid fullt av människor som inbillar sig s˚adana saker. Att de kan se in i 

framtiden, att de blivit tagna av utomjordingar, att de—” 

‘’Kallar du mig —” 

“Jag kallar dig inte galen”, sade han. Han talade klarvaket nu och San 

förstod att galen var just vad han kallade henne. “Jag säger bara att du... ja, 

du drömde kanske bara? Vissa drömmar kan vara riktigt verkliga, eller hur?” 

Han vände sig emot henne och s˚ag p˚a henne med trötta ögon. “Kom här”, 

sade han och drog henne närmare sig. “Glöm det där nu.” 

Han höll om hennes rygg och lade ena handen över hennes h˚ar. Sanna blun- 

dade och njöt för ett ögonblick av den lugnande känslan av hans fingrar, ömt 

smekande i hennes h˚arbotten. Sedan stannade han upp, tog bort sin hand som 

om ingenting hänt, lade den om hennes midja och flyttade sedan undan den 

helt. Sedan somnade han, och han snarkade högt. Sanna öppnade sina ögon 

igen. 

Hon visste vad han tyckte om henne, visste att han mer än allt annat skulle 

byta ut henne mot hur hon var för femton ˚ar sedan, när de träffades — inte 

bara för att hon hade lenare hud, smalare midja och fastare bröst utan för att 

hon var naivare, dummare, svagare. Och hon visste, precis lika innerligt, att 

hon i en annan värld skulle hata honom av hela sitt hjärta.

Men just nu spelade ingenting av detta n˚agon roll. Hon l˚ag stilla och tänkte 

först p˚a sin man — som sedan ett, kanske till och med tv˚a ˚ar tillbaka hade haft 

sin bröllopsring gömd i byr˚al˚adan — och sedan ˚ater p˚a drömmen. 

Demonen, den tysta demonen som sträcker sig över den pittoreska staden 

p˚a den pittoreska ön. 

Den mördande själ som sträckte sig som en v˚at handduk över alltet. 

Den där känslan av vilja att döda, inte behovet av att döda utan den rena 

viljan att göra s˚a... viljan som kallades blodstörst. 

Det är en unik dröm, tänkte hon. Det är inte bra. Sedan blundade hon och 

började ˚ater gr˚ata, tyst s˚a att Kim inte skulle vakna. 

Därute spred sig solljuset, och samtidigt h˚ardnade vindarna och de svarta 

v˚agorna svalde och dödade de f˚a ljusstrimmorna av hopp som försökte sträcka 

sig ned i djupet. N˚agonting rörde sig i mörkret, och det som rörde sig, det var 

inte mänskligt. 

15


2 

Amid Northen rös när vindarna smekte längs hans bara armar och slängde 

med hans korta h˚ar. Han tog ett djupt andetag av den friska havsluften. 

Han stod bara meter ifr˚an det hus p˚a Maryvilles kust där hans familj vid det 

här laget helt säkert l˚ag och sov. Han stod ute vid vägen, intill klipporna där 

v˚agorna slog högt och skvätte upp emot honom, och nattluften var bedövade 

kall mot hans hud. Han älskade ljudet av de vilda v˚agorna och av den nattliga 

brisen, och han älskade att bara blunda och njuta av det. Ingenting, hade han 

trots sin unga ˚alder redan först˚att, var s˚a evigt som havet. Allt försvinner, allt 

g˚ar i bitar, faller, spricker, förstörs... men vattnet best˚ar. Det best˚ar just för att 

det redan är sprucket, det är redan i bitar och det bara byter form när det sl˚as 

emot stenen. Det l˚ag n˚agonting vackert i att n˚agonting s˚a enkelt kunde best˚a 

s˚a länge, kunde finnas kvar i världen till evigheten slukade det. 

Amid blundade h˚art och lyssnade till v˚agornas ständiga skvalpande, och när 

han ˚ater öppnade ögonen och drog bort h˚aret som l˚ag för ansiktet s˚ag han bort 

mot horisonten. Förnimmelsen av morgonens första solljus hade precis börjat 

skymtas l˚angt borta, l˚angt bortom havets ände. Färger av gult, lila och orange 

blandades med havets svarta sken, och de vidunderliga reflektionerna i vattnet 

fick honom ˚aterigen att rysa. 

Han gäspade högt och ins˚ag hur trött han egentligen var. Det var ovanligt; 

han var ofta uppe sent — eller tidigt, det beror väl p˚a hur man ser det, antog han 

— men han var mycket sällan riktigt trött. Han sov ofta länge p˚a förmiddagen, 

och det hela jämnades väl ut i slutändan, s˚a att han fick runt ˚atta timmar per 

natt, men varför skulle han i s˚a fall känna sig s˚a trött nu? Han hade g˚att upp 

sent som vanligt, och det var inte ovanligt sent nu. 

P˚a n˚agot vis kändes detta som en speciell morgon.

Amid s˚ag sig om p˚a klipporna som skimrade v˚ata av vatten i morgonsolen, 

och letade som hastigast efter familjekatten med blicken. När hans syster g˚att 

och lagt sig för natten, flera timmar tidigare, hade hon bett honom se om katten 

ville in innan han gick och lade sig, men han s˚ag henne ingenstans. Visserligen 

visste han ocks˚a att hon alltid l˚ag gömd n˚agonstans där han minst anade det, 

och alltid när han börjat slappna av skulle kattkräket dyka upp och slänga 

omkull hans världsbild för ett ögonblick. 

Vid den här ˚arstiden gillade hon normalt inte att vara ute, men under 

den allra senaste tiden hade vanorna skiftat, och de senaste nätterna hade 

spenderats ute mer än vad som var vanligt under hösten. Amid klagade inte 

— för honom kunde katten gärna vara ute konstant. Helst femton meter under 

havsbotten. 

Amid s˚ag ut över det svarta havet, över solen i horisonten och de moln som 

tycktes försvinna bort för att ge plats ˚at den kommande dagen. Han lade sin 

högerhand mot vänsterarmen och smekte försiktigt den bleka huden. Han hade 

g˚ashud, av kölden och av tröttheten. I ljuset av de begynnande solstr˚alarna lyste 

de vita ärren längs hans handled i en speciell färg, och för en stund önskade 

han att han haft p˚a sig en l˚angärmad tröja. 

17


3 

Sanna lyckades inte somna om, utan l˚ag kvar i fyrtiofem minuter innan hon 

till sist gav sig och gick upp. Oavsett hur sent hon gick och lade sig (eller i detta 

fall försökte somna om igen efter en hemsk dröm), s˚a kunde hon inte vakna efter 

klockan sex. Hon antog att man blev s˚adan som sm˚abarnsförälder, i alla fall om 

man ensam tog hand om barnen, och trots att hennes minsta redan var ˚atta ˚ar 

s˚a satt det i ryggmärgen. Hon var tillräckligt gammal för att det aldrig riktigt 

skulle släppa, det visste hon. 

Hon vände sig mot Kim i sängen, och drog en hand över hans rygg, s˚a 

som hon alltid gillat när han gjorde... när han gjorde, för s˚a länge sedan. För 

sedan slutade han, när de fick sitt första barn. I samband med att de slutade ha 

sex förutom vid mycket speciella tillfällen, tillfällen som alltid innehöll extrema 

mängder alkohol. Och San ins˚ag först d˚a (eller kanske bara misstänkte hon) att 

ryggsmeket även innan dess säkerligen bara var hans sätt att försöka f˚a ig˚ang 

henne, och hon kände sig dum för att inte ha insett det dessförinnan. 

Hon hade funderat p˚a att be honom att börja göra det igen, hon hade till 

och med funderat inte en utan flera g˚anger, men hon visste att det inte var 

lönt. Hon visste att om han gjorde det när hon bad honom men inte annars, 

skulle det bara vara för att hon just bad honom, och inte för att han faktiskt 

ville. Det skulle bli en tjänst, som han säkerligen ocks˚a förväntade sig skulle bli 

besvarad. 

Han fes till i sömnen, nästan precis när hon nuddade vid honom, och hon 

stannade upp med handen och lät hans rygg vara. Hon gick upp för att duscha 

av sig kallsvetten, och stod stilla i duschen i säkert tjugo minuter för att försöka 

rensa tankarna. Hon misslyckades, och klev ut ur den minst lika tankspridd och 

förstört inombords som innan.

Hennes ansikte i spegeln fick henne att rycka till, och hon stannade upp för 

att analysera det försiktigt. Hennes ansikte tycktes rynkigare än n˚agonsin förut, 

och de tv˚a stora ögonen lyste fr˚anvarande i sina h˚alar. De smala, ljusa läpparna 

var spruckna av torka, trots duschen, och hennes blondgr˚a h˚ar var slitet trots 

de överdrivna mängderna med schampoo. Hon kände sig död inombords, och 

s˚ag nu att hon även s˚ag s˚a ut. 

Sanna klädde p˚a sig och gick förbi sina tv˚a barns rum p˚a väg ner till köket. 

Hon satte p˚a en kanna färskt kaffe, ställde fram mjölken, tre flingsk˚alar och 

flingor ˚at sin man och barnen, trots att de inte skulle vakna p˚a minst tv˚a 

timmar. Kanske tre. Sanna antog att hon skulle f˚a komma förbi om en stund 

och ställa in mjölken igen för att den inte skulle bli d˚alig, men just nu orkade 

hon inte tänka p˚a det. 

Vindarna bet h˚art, h˚ardare nu än de gjort när hon varit ute för n˚agon timme 

sedan, men hon brydde sig inte utan tog en bok fr˚an fönsterkarmen och gick ut 

med den i ena handen, kaffekoppen i den andra. 

Verandan hade breda fönster av plexiglas som skiljde dess insida fr˚an yt- 

tervärlden, men änd˚a b˚ade hördes och kändes vindarna väl, väsande och skri- 

kande bara decimeter bort, för att inte tala om den köld som läckte in. Hon stod 

stilla ett tag, och bara stirrade ut. Ut över trädg˚arden med en sandl˚ada ingen 

längre använde, och s˚a verkstygsboden än längre bort, det oklippta gräset som 

bl˚aste i vinden. Det skulle inte klippas igen förrän till v˚aren, för efter den här 

stormen — eller kanske tillsammans med stormen till och med — kommer snö. 

S˚a var det alltid s˚a här ˚ars. 

Men det kanske inte blir n˚agot “efter stormen”, tänkte hon plötsligt. Det 

kanske kommer en storm, och en demon, och s˚a är allt förstört. S˚a har det 

tornet fallit, för att använda ett fint gammalt ordspr˚ak. 

Hon ville tränga bort det, försökte med hela sitt sinne. Hon drog ut en stol 

och satte sig ned, tog en klunk av det varma, mörkbruna kaffet och öppnade 

upp boken där bokmärket l˚ag. 

19


Hon kunde tränga bort drömmen, i alla fall ett litet tag, men bara genom 

att istället släppa in andra tankar. 

Som tankarna hon egentligen aldrig ville tänka, tankarna p˚a Kim. Hon s˚ag 

honom för sitt inre öga ligga halvnaken i sängen, h˚arig, illaluktande, med samma 

kalsonger som han bar dagen innan. Raka motsatsen till hur han var när de 

träffades, helt enkelt för att han visste att han inte behövde försöka längre. 

Och hon hörde hans röst vissla förbi med vinden. 

“Om det inte handlar om sex är jag inte intresserad”, viskade vinden med 

Kims röst, och hon ville bara kräkas. Hon tittade ned i boken igen och fortsatte 

försöka läsa. Hennes ögon drog över bokstäverna, över raderna, över sidorna, 

men inte ett ord talade till henne, allt flöt bort n˚agonstans p˚a vägen in i hennes 

hjärna. 

“Vad˚a, p˚a engelska nu ocks˚a?’’, skrattade Kim och s˚ag klentroget p˚a om- 

slaget till Stephen Kings Dreamcatcher, allt för hennes inre öga. “Den finns p˚a 

svenska vet du.” 

Hon hade sagt honom att hon ville läsa p˚a orginalspr˚aket, hon kunde ju 

trots allt engelska rätt s˚a bra, och att bli bättre kunde inte skada, men han 

hade bara skrattat. “Nog med att du läser som en högstadiepretto”, hade han 

sagt, “Men ska du göra det till en skollektion i engelska ocks˚a?” 

Hon försökte läsa, men lyckades inte. Endera tänkte hon p˚a Kim, endera 

p˚a stormen och demonen som reser sig i tystnad över Maryville. Hon satt där 

i de följande tv˚a timmarna innan de andra började att vakna och kom ned för 

frukost. P˚a n˚agot mycket underligt vis, kände hon sig för en g˚angs skull lättad 

av att ha liv och rörelse i huset.

4 

“Jag har ingen lust att öppna det jävla caféet idag, nej, jag har fan ingen 

lust att öppna det där jävla caféet idag”. 

Tim Alfredsson ryste till av kylan, av de kalla vindarna som i alla fall inte 

hade n˚agon snö eller — än värre — frost med sig. Men det var bara en tidsfr˚aga. 

Han stod utanför dörren till Maryvilles enda café, och kämpade med nycklarna, 

en hopplös kamp i de iskalla vindarna och med tjocka vintervantar om de väldiga 

händerna. 

Han lyckades f˚a fram rätt nyckel ur knippan, öppnade dörren och nästan 

skuttade in i caféet, stängde dörren efter sig och lutade sin tunga kropp mot 

den, lättad. 

“Inte bara lättad, utan lättad s˚a in i helvete”, rättade han sina egna tankar 

med ett skratt. Sedan rynkade han bekymrat p˚a pannan. “Fan”, sade han. 

“Snackar med mig själv nu igen. Det är n˚agonting jag m˚aste skärpa.” 

En speciellt h˚ard vind slog till de stora fönstren, och Tim ryckte till som 

om en bomb exploderat. 

själv. 

“Jävlar”, mumlade han utan att märka att han ˚aterigen pratade med sig 

Caféets fönster var stora och vette rakt ut mot gatan — de var som fönster 

ska vara p˚a caféer, där förbipasserande kan se in p˚a kunderna som avnjuter sitt 

kaffe i lugn och ro. Men nu p˚a vintern, när kundskaran var minimal, uppfyllde 

de liten eller ingen funktion alls. De var dessutom mycket känsliga, och bestod 

av inte tv˚a utan ett glas per fönster, vilket inte var den bästa lösningen i dessa 

begynnande stormtider. Tim tyckte sig för ett ögonblick se fönstren röra sig när 

vinden ˚aterigen slog till, men han lyckades intala sig själv att han bara inbillade 

sig. Visst bl˚aste det, men inte s˚a mycket. 

“Inte än i alla fall”, sade han tyst till sig själv. 

21


Han stod kvar och tittade ut genom fönstren ett tag till. Maryvilles mitt- 

gata l˚ag tom, s˚a när som p˚a n˚agon enstaka kringbl˚asande sopp˚ase och en 

sönderslagen ölflaska p˚a marken. Och han förstod dem — folket som stannade 

hemma i sina varma sängar istället för att ge sig ut en s˚adan dag som denna. 

Det var lördag, och de behövde inte ens skylla p˚a den kommande stormen för 

att slippa jobba. Men han var tvungen. Förmodligen var han den enda i Ma- 

ryville som behövde jobba idag — fiskarna kunde välja sina arbetstider nästan 

helt själva, affärerna var stängda p˚a lördagar, och böndernas skörd var slut för 

i ˚ar. Han hade ingen lust alls att komma hit, men han var ju tvungen. 

Han visste att det inte var sant, att han faktiskt kunde välja att l˚ata bli. 

Men hans far — som haft caféet tills han dog, Gudagubben välsigne hans själ — 

hade ständigt tjatat om behovet att arbeta precis varje dag. Aldrig n˚agonsin, om 

inte döden själv slog till, fick han hänga upp den där “Tyvärr, vi har stängt!”- 

skylten p˚a dörren. Hans far hade följt sitt eget r˚ad, och han hade inte en enda 

g˚ang hängt upp skylten, inte en enda g˚ang. Inte ens när han började hosta och 

skita blod, utan först den morgon som sjukdomen tog honom i sömnen s˚a kom 

han inte till jobbet. Tim tyckte om att säga till folk att han dött i tjänst. Det 

minsta han kunde göra för att hedra hans minne var att trotsa kyliga vindar 

en lördagsförmiddag när han hellre ville ligga hemma och titta p˚a TV. 

Tim skrattade till ˚at anekdoten. Det var länge sen hans far dog, det var okej 

att skratta ˚at det numera. Det gjorde varken honom eller n˚agon annan illa. Han 

satte p˚a radion, som först avgav ett obehagligt men välbekant brus, innan Tim 

skruvade p˚a knapparna tills han fick in Michael Shapers senaste hitl˚at. Han 

började glatt att sjunga med medan han ställde i ordning caféet för den nya 

dagen — han satte p˚a en stor kanna kaffe (trots att han antog att ingen förutom 

han själv skulle beställa), ställde fram kakorna p˚a disken och tog ned stolarna 

fr˚an borden. 

Det var ett gammaldags café, ur˚aldrigt p˚a ett fint sätt, liksom mycket annat 

p˚a ön, och Tim hade ingenting emot att säga att han själv var en gammaldags

man. Tak och väggar hade vackra träpaneler fr˚an sekelskiftet, och trots att 

barstolarna hade f˚att bytas mot en billigare plastvariant under ˚arens g˚ang, s˚a 

bestod b˚ade bardisken och en större del av inredningen i det vackra orginalskic- 

ket, med lackat trä och stendetaljer. 

“Det gjordes bättre förr”, hade hans far sagt, “och världen nu g˚ar sakta 

men säkert ˚at helvete. Du vet alla gamla träverktyg och allt annat som de där 

arkeologerna hittar fr˚an sten˚aldern och järn˚aldern? Ja, vad tror du de hittar 

fr˚an v˚ar ˚alder? Inte’t skit. Ingenting de gör numera bevaras. Nej, gudskelov jag 

slipper se dagen.” 

Tim sjöng med radion, p˚a knacklig engelska, medan han tvättade rent bor- 

den. Till en början sjöng han ganska tyst, nästan mumlade, nästan till och med 

nynnade, men halvvägs igenom glömde han bort blygsamheten i att sjunga högt 

ensam, och när den sista raden kom sjöng han med högsta möjliga volym, och 

stegrade som om han befann sig i en välbesökt musikal: 

“Last moment of light before the da-awn! 

Hold me baby! 

Caus’ I wanna be yours before the dawn! 

Yeah, hold me baby, 

And pray this ain’t the la-ast time we see 

Each-oth-er 

HOLD ME BABY 

This isn’t the LA-AST time before the—” 

“Är det öppet?” 

Tim tystnade mitt i sitt skr˚alande, och fortfarande med munnen öppen 

vände han sig om. Vid ytterdörren stod en ung man med nackl˚angt, krulligt, 

mörkbrunt h˚ar och breda glasögon. Aaron Christian hade p˚a sig sin motorcykel- 

jacka och ett par blekta jeans, och log brett˚at Tims näst intill hjärtattackerande 

chock. 

23


rade. 

“Är det öppet?”, upprepade han med ett leende när cafébiträdet inte sva- 

“Jamen va’fan ska du skrämma mig s˚a för, Aaron?! Fick fan nästan hjärtattack.” 

“Men ursäkta.” 

“Ungsudd”, mumlade Tim och gick runt bardisken för att servera sin kund. 

Han sänkte volymen p˚a radion medan Shapers sista elgitarrtoner försvann bort 

för att introducera Madonnas technobeat. “Vad ska’ru ha d˚a?” 

Aaron gick fram och satte sig p˚a en av barstolarna, tog av de breda glasögonen 

och kliade sig trött i ögonen. 

“Jadu”, sade han, “mer än kaffe och mindre än kokain.” 

Ett leende bredde ut sig p˚a Tims läppar. 

“En öl”, sade han och öppnade en flaska ˚at honom. Aaron drack girigt, och 

Tim gav klockan en blick. “Öl halv elva. Är det en s˚adan dag?” 

“Jod˚a”, sade Aaron. “Jag kallar dem vardagar.” 

“Det är lördag.” 

“Jo.” Han drack en klunk till och tog p˚a sig glasögonen p˚a nytt. “Det är väl 

det som är problemet.” 

Tim skrattade gott, men Aaron bara log. Det l˚ag för mycket sanning i hans 

ord för att han skulle kunna betrakta det som ett skämt. 

“Tog du motorcykeln hit?”, fr˚agade Tim, trots att han mycket väl s˚ag den 

röda Ducatin st˚a parkerad utanför. Han kunde inte greppa att han inte hört 

den bromsa in. Jävla vind. 

“Jo.” 

“Klarar den... du vet.” 

“Stormen?” 

Tim nickade. 

“Det tror jag inte”, sade Aaron kallt. “Men när stormen kommer är det inte 

mycket som klarar sig. Just nu fixar den sig finfint.”

“När stormen kommer är det inte mycket som klarar sig”, upprepade Tim 

med rynkad panna. “Sen när är du s˚a jäkla cynisk?” 

“Sen jag slutade röka, antar jag.” 

Aaron drack upp det sista ur ölflaskan, lät de sista dropparna falla p˚a sin 

tunga som om det var hans sista vätskeförr˚ad i en stekande het öken. Tim 

s˚ag imponerat och förv˚anat p˚a honom, men Aaron verkade inte märka det, 

alternativt brydde sig inte om det. 

Aaron hade rökt ett paket om dagen sedan han var femton, det visste Tim, 

och aldrig hade han ens nämnt att han funderat p˚a att sluta. Aaron hade alltid 

varit den som förbisett riskerna och gjort vadän han ville utan att bry sig om 

konsekvenserna — han var den som om n˚agot tog bort cigarettfiltren och sade 

att han ville röka p˚a riktigt om han skulle göra det alls. 

Men han var ocks˚a den typen som alla trodde sig känna men som aldrig 

berättade n˚agonting om sig själv, typen som ingen kunde berätta s˚a mycket om 

när de väl tänkte efter. Tim hade länge antagit att nittio procent av det alla 

trodde sig veta om Aaron Christian var falskt, det var helt enkelt den sortens 

person han var — den som gärna s˚ag andra förvirras av honom, och som inte 

riktigt brydde sig om missförst˚anden eller den minskade respekt som det ibland 

orsakade. 

“Jävlar”, sade Tim när han ˚aterfick rösten. Han vände sig och hällde upp 

en kopp svart kaffe. “Jävlar, när du slutar röka, d˚a... ja, d˚a fylls helvetet över 

och demonerna vandrar p˚a jorden! D˚a flyger grisarna!” 

“Jadu”, suckade Aaron n˚agot nostalgiskt och med ett snett leende p˚a läpparna. 

“Den som lever f˚ar väl se.” 

† 

Tim blev besviken p˚a Aaron. När han först kommit in p˚a caféet hade Tim 

(efter att ha kommit över den första chocken) tänkt att den här dagen kanske 

inte skulle bli s˚a l˚angtr˚akig i alla fall; innan Aaron kom hade han antagit att 

25


ingen skulle ta sig dit en s˚a bl˚asig dag, och han hade trott att han skulle f˚a 

sitta där helt ensam och ständigt vara p˚a väg att bryta sin fars motto — stänga 

stället och dra hem. S˚a hade Aaron kommit dit, och han trodde sig ha en l˚ang 

dag full av roliga samtal framför sig. Aaron stannade alltid länge när han kom 

till caféet, och han söp sig alltid rejält onykter och berättade allt knäppare 

anekdoter med tvekbar sanningshalt tills det var dags att stänga. 

Men idag var Aaron helt annorlunda, och Tim antog besviket att det be- 

rodde p˚a att han försökte sluta röka. Ett tag funderade han p˚a att ta fram ett 

av de paket cigaretter som han s˚alde under disk, tända en cigarett och räcka 

fram den, för han visste att Aaron när han väl kände doften inte skulle kunna 

l˚ata bli den. Men de var trots allt vänner, och även om Tim Alfredsson inte 

var världshistoriens mest sympatiska människa skulle han aldrig göra n˚agonting 

s˚adant mot en vän. 

Aaron satt vid baren och drack upp tre öl, men sade knappt ett ord under 

hela tiden, och när han väl gjorde det var det lika cyniskt som alltid. Till sist 

tackade han Tim för drickan, betalade, och gick ut till motorcykeln och körde 

hem. 

Tim bekymrade sig inte för att p˚aminna honom om att inte köra onykter. 

† 

Han hade inte helt rätt om varför Aaron var som han var. Men ˚a andra 

sidan visste inte Aaron det riktigt själv heller. 

Han hade ett sug efter att röka igen, visst, och det kände han värre än 

n˚agonsin förr när han satt p˚a Ducatin och körde genom de folktomma gatorna 

p˚a väg hem. Men det var n˚agonting mer, n˚agonting mer som gjorde att han 

inte kunde säga ett skämtsamt ord hur han än försökte. Som gjorde att han inte 

kunde säga n˚agonting det minsta positivt. Som gjorde att han knappt kunde 

säga ett ord alls. Som gjorde att om n˚agon gammal vän stannat honom p˚a gatan 

nu för att kallprata hade han säkert smällt till honom innan han hann säga hej.

Det var n˚agonting som gjorde att han helst av allt ville köpa en revolver och 

skjuta ihjäl sig p˚a fläcken. 

Det var n˚agonting fel med världen just nu. 

Han visste bara inte vad. 

27


5 

Tim Alfredsson hade fel när han trodde att han var den enda i Maryville 

som behövde jobba idag. Det fanns tv˚a till. 

Fader Albert Clarenton hade skyndat in i Maryvilles katolska kyrka minst 

lika snabbt som Tim skyndat in i caféet, och d˚a var änd˚a fadern nästan trettio- 

fem ˚ar äldre än Tim. Han var en gammal man, och det hade han tyckt redan 

när han tog jobbet som enda präst i sm˚astadskyrkan, för över trettio ˚ar sedan. 

Han hade alltid varit känslig för sin ˚alder — hans h˚ar hade gr˚anat redan 

när han passerade fyrtio ˚ar, och det hade börjat ramla av när han fyllde sextio, 

samtidigt som han slutade ha glasögon bara för att läsa och började ha dem 

permanent för att ens kunna se vem han pratade med. Nu var allt som var kvar 

av honom en skröplig gammal man med hängande rynkor över hela ansiktet, 

n˚agra enstaka tofsar med gr˚att h˚ar p˚a toppen av huvudet, och en ovanligt l˚ang 

ned˚atnäsa som även den led av sorgsamt m˚anga rynkor. Han ville tänka p˚a 

det som hans far hade gjort, att ˚alder inte är ett tecken p˚a svaghet utan p˚a 

erfarenhet. Men i ett modernt samhälle där alla verkade se honom som en senil, 

irriterande varelse s˚a var det i stort sett omöjligt att resonera annorlunda. 

Han hade blivit erbjuden att g˚a i pension ett antal g˚anger, och han visste 

att han skulle bli mycket väl ersatt av Mario, hans nuvarande assistent, men 

han hade änd˚a alltid nekat. Om han förlorade sin makt över kyrkan, s˚a hade 

han inte längre n˚agonting. 

Mario hade fr˚an början blivit anställd när Clarenton skadat ryggen n˚agra 

˚ar tidigare, och inte längre kunde städa och h˚alla i ordning i den gamla kyrkan. 

Han hade först nekat till hjälp — s˚a förfärlig s˚ag ju inte kyrkan ut och s˚a 

ont hade han ju änd˚a inte — men han hade tvingats att ge den unge mannen 

en chans, och det dröjde inte länge innan Clarenton undrat hur han n˚agonsin 

klarat sig s˚a bra utan honom.

Mario hade först genomfört lite sm˚ajobb — städat, gjort i ordning fikat, 

hämtat in kollekten under gudstjänsterna — men med tiden hade Clarenton 

insett den unge mannens vilja, potential och tro, och han hade börjat undervisa 

honom i grunderna i prästyrket. Mario hade d˚a inte varit mer än dryga tjugo 

˚ar gammal, men han var redan mycket väl insatt i kristendomens ideologi, och 

han kunde ofta recitera bibeln bättre än Clarenton själv, även om det gjorde 

den gamle ont att erkänna det. 

Arbetsuppgifterna ökade därefter sakta men säkert, b˚ade i mängd och i 

sv˚arighet, och Mario började hjälpa till mer och mer vid gudstjänsterna, inklu- 

sive att faktiskt tala för fader Clarenton vid ett par tillfällen d˚a hans röst var 

hes, och det dröjde inte länge förrän allt fler bybor började fr˚aga om det inte 

var dags för Clarenton att dra sig tillbaka; han började ju faktiskt bli ganska 

gammal, och nu fanns ju dessutom n˚agon som kunde ta över utan att kyrkan 

skulle lida. 

“Struntprat”, hade han svarat varje g˚ang. “Jag m˚a vara sextiofem, men 

baske mig, jag kan fortfarande Den heliga skrift utan och innan. När jag inte 

längre kan rabbla igenom hela boken nyvaken, d˚a pensionerar jag mig!” 

Nu kunde han ju inte Bibeln utantill, men den saken hörde inte till. Det 

kunde ingen, men om nu n˚agon i denna värld var i närheten, d˚a var det Albert 

James Clarenton. Han var den helkristna, perfekta människan, en av de som 

skulle sitta vid Guds högra sida när tiden var inne att g˚a av vägen för alltid. I 

alla fall var det vad han själv tyckte om att tänka. 

Aldrig hade han haft samlag med preventivmedel, eller med n˚agon annan 

än sin fru (salig vare hennes aska, amen). 

Aldrig hade han stulit, ljugit eller bedragit en annan. 

Aldrig hade han druckit alkohol eller tagit n˚agra andra droger. Visst, han 

rökte pipa, men det ska väl knappast räknas som en synd? 

Och aldrig hade han läst pornografi, eller masturberat eller ens tänkt p˚a sex 

för njutning (han visste att just detta kanske inte var helt sant, men det ingen 

29


vet om, det lider ingen av, och dessutom är ju ingen perfekt). 

Nej, han skulle sitta p˚a Guds högra sida när det till sist var dags. Men det 

var det m˚anga ˚ar kvar till dess. 

† 

Fader Clarenton klädde av sig jackan och kängorna i hallen, och gick förbi 

ett par pamflettst˚and innan han kom in i stora salen, som för en stad som 

Maryville inte var speciellt stor. Invid ing˚angen fanns en vacker stensk˚al fylld 

med heligt vatten, och där doppade han sina fingrar innan han välsignade sig 

själv med korset över bröstet. 

Raderna av stolar i salen delades i mitten av g˚angen upp till det höjda alta- 

ret, och över det hängde korset med Jesus Kristus, herrens son, naken förutom 

det skynke som dolde hans ädlare delar. Döende och förödmjukad med pisksla- 

gen och törnekronan. 

Normalt sett lystes rummet s˚a här dags upp naturligt fr˚an fönstren, de 

stora, färgade fönstren p˚a rummets bägge sidor. Men nu var det mörkt, för det 

var mörkt ute. Dimman l˚ag tät, och molnen l˚ag som en kupol för himlen s˚a 

att man bara kunde ana var solen gömde sig. Och d˚a var klockan bara elva p˚a 

förmiddagen. 

Clarenton satte sig ned p˚a höjningen under Jesuskorset, och s˚ag ut över de 

tomma platserna i mörkret. Idag skulle de förbli tomma, men imorgon skulle 

de fyllas liksom varje söndag, och han själv skulle st˚a vid altaret och propagera 

Herrens ord för sin församling, för sin flock. 

Bredvid honom l˚ag hans bibel, den bibel som en g˚ang tillhört hans far som 

var präst innan honom, och som han sedan faderns död alltid använt för sina 

predikningar, nästan som en lyckoamulett; och hittills hade det ju g˚att bra. 

Den gamle prästen sträckte sig efter boken, höll det nötta, svarta läderomslaget 

h˚art i sina händer. Mellan de gulnade sidorna stack det blodröda bokmärket 

ut, men han hade inte använt det p˚a ˚ar och dagar — antingen valde han ett

klassiskt stycke att läsa, och de sidonumren kunde han i stort sett utantill, eller 

s˚a slumpade han sig fram till n˚agonting som verkade fint och passande. Han 

öppnade boken p˚a försättsbladet och läste tyst för sig själv. I bleknad blyerts 

stod hans faders signatur ännu, och under den stod hans egen signatur i bläck. 

Clarenton kunde inte komma p˚a ett bra stycke som han inte använt p˚a länge, 

s˚a han beslutade sig för att slumpa. Han plockade upp ett mynt ur sin ficka, och 

singlade det i luften. Det var klave, och s˚a slog han upp Nya testamentet. Han 

blundade och började räkna för sig själv, siffrorna ett till nio om och om igen, 

och trots att han visste att det var sv˚art skapade han sig egen slumpgenerator 

genom att stanna sig själv vid en s˚a slumpmässigt siffra som möjligt. 

Vid talet 3 stannade han, och han slog upp sida 300. Han räknade igen. 

“˚Atta.” 

Han slog upp sida 380, och han räknade igen. 

“Nio.” 

Han slog upp sida 389, och begrundade det nötta bladet innan han började 

att läsa innantill. 

“Jag s˚ag ett odjur stiga upp fr˚an havet... med tio horn... sju huvuden... och 

det hade skadats av ett dödligt hugg, men det hade läkts... och draken gav den 

makt, och sin tron, och kraften att härska p˚a jorden...” 

Han försökte att le, och ins˚ag att han svettades. Men det var knappast varmt 

i en stenkyrka en kall höstförmiddag, och han förstod inte var den plötsliga 

hettan kunde komma ifr˚an. 

Clarenton stängde igen boken framför sig, och ljudet fr˚an det ekade i salen. 

Han s˚ag sig om, s˚ag p˚a dammkornen som for runt i luften, de f˚a solstr˚alarna 

som reflekterade sig däri. 

“Och jordens befolkning beundrades och följde Odjuret...”, mumlade han 

för sig själv och s˚ag p˚a de tomma stolarna som imorgon skulle fyllas. “Litade 

p˚a det utan tanken p˚a att det var Antikrist, Guds fiende.” 

31


Han hade uruselt korttidsminne, men han mindes orden mycket väl, och 

n˚agonting sade honom att han aldrig skulle glömma bort dem igen. 

Clarenton gick till fikarummet och satte p˚a tevatten.

Kapitel 2 

Droppar av en fallande värld 

33

34 KAPITEL 2. DROPPAR AV EN FALLANDE VÄRLD 

1 

Hunden katten jakten vargen snön stormen st˚andet mot Satan Gud och bor- 

gen Gudaborgen slutet världen lever evigt slutar inte, med en smäll, gnyendet 

är borta, faller evigt med hunden med katten med jakten p˚a vargen och snön 

och stormen och Satan, Gud, borgen, Gudaborgen slutet världen ständigt lever 

evigt slutet slutar inte, smällen, gnyendet det faller, allting, evigt, fortsätt, bar- 

net, sonen, allting, st˚andet, det eviga st˚andet mot Satan draken och sonen och 

vargen och det andra odjuret, den falska profeten och drakens— 

“San?” 

San vaknade till som ur en trans. Hon ins˚ag först nu vad hon sagt, men hon 

mindes bara ett par enstaka ord. Eller hade hon för den delen sagt det? Eller 

hade hon tänkt? 

Hon satt p˚a altanen igen, med en kopp kallt kaffe p˚a bordet och med boken 

öppen i sin ena hand. Hon visste att klockan inte kunde vara mycket mer än 

tio p˚a förmiddagen, och att hon under morgonen läst i alla fall ett tiotal sidor 

i boken, men hon mindes inte ett ord av vad hon läst — efter att ha läst en 

stund hade hon helt enkelt börjat att stirra p˚a orden utan att riktigt läsa dem, 

och hon hade liksom somnat bort utan att stänga ögonen. 

San vände sig nu om och s˚ag Kim bakom sig, klädd i sin mörkbl˚a polisdräkt. 

Han s˚ag tvekande p˚a henne som om han sett ett spöke, eller än bättre: som om 

han trott sig se ett spöke bara för en kvarts sekund, och nu försökte men bara 

halvt lyckades med att intala sig själv om att det bara hade varit en synvilla. 

Sanna visste inte om han hade hört henne rabbla 

(talat i tungor) 

eller om hon nu ens gjort det eller om hon bara hade 

(drömt) 

tänkt.

San vände sig fr˚an Kim mot fönstret, och s˚ag att regnet föll tungt och hastigt 

mot det. Utanför samlades mörka moln p˚a himlen och hon undrade ˚aterigen vad 

klockan kunde vara. Av vädret att döma kunde den vara precis vad som helst, 

och p˚a n˚agon niv˚a skrämde det henne. 

“Jag trodde inte att du jobbade idag, älskling”, sade hon med bruten röst 

till Kim, och hon lyckades tvinga fram ett leende. 

Först verkade han inte först˚a vad hon menade, sedan s˚ag han ned p˚a sin 

dräkt och hängde genast med. 

“De... Maik ringde”, svarade han l˚angsamt. “Det hade regnat in i affären. 

Vi ska g˚a och se till det.” Han s˚ag ett h˚arstr˚a p˚a sin jacka och slängde bort det. 

“Okej”, sade hon. “Lycka till.” 

“Tack. Är maten klar sen?” 

Det var inte en fr˚aga. Det var en p˚aminnelse. San nickade kort och log sedan 

snett igen. 

“Bra. Ses.” Han fick fram ett kort leende och vände sedan och vände sig 

mot dörren att g˚a. 

“Jag älskar dig”, sade hon s˚a l˚agt hon kunde efter hans försvinnande rygg, 

och till hennes förv˚aning vände han sig om. 

“Vad sade du?” 

Hon svalde, osäker p˚a om han verkligen hört hennes ord eller ej. 

“Kim”, sade hon nervöst. 

“Ja?” Han gick fram och satte sig intill henne, uppenbarligen först˚aendes 

att n˚agonting inte var riktigt som det skulle, och han lade en hand p˚a hennes 

knä. 

San tittade försiktigt ned i boken i sin hand, och lade sedan undan den p˚a 

bordet. Hon undvek Kims skarpa blick och tittade istället ut mot regnet som 

smattrade mot rutorna. Hon kände en t˚ar i sitt ena öga och drog bort den med 

tröjärmen. 

35


“Om du visste — verkligen visste, inte bara trodde — att n˚agonting skulle 

hända, men ingen annan trodde dig, och du inte hade n˚agot sätt att bevisa det 

p˚a över huvud taget men änd˚a var säker...” Hon mötte hans allvarsamma blick 

med t˚arade ögon. “Vad skulle du göra?” 

Kim begrundade henne försiktigt. Hennes stripiga svarta h˚ar med f˚atalet ut- 

stickande, gr˚aa h˚arstr˚an, hennes bleka ansikte med de krypande˚aldersrynkorna, 

de trötta, blodsprängda ögonen — dessa vackra gröna ögon som han s˚a m˚anga 

g˚anger förut drunknat i, men som nu mest kändes som en en g˚ang vacker staty 

som sakta rostar bort i regnet och tidens storm. 

“Pratar du om drömmen?”, fr˚agade han henne tveksamt. 

“Snälla, bara svara.” 

Han tvekade. 

“Det finns inget sätt du kan veta att n˚agonting kommer att hända”, sade 

han sedan, bestämt men änd˚a nästan sorgset. “Du kan inte veta om det var 

p˚a riktigt eller bara en dröm, trots att det kändes riktigt. Du kan aldrig veta.” 

Han pausade, och hennes gröna ögon mötte hans. Han undvek att vända bort 

blicken. “Du är egentligen en rationell person, San. Det har du alltid varit. Du 

vet det här.” 

Hennes blick gick med ens fr˚an sorgsen till blängande. Hon s˚ag mannen 

framför sig och i alla fall i detta ögonblick var allt hon kunde känna renodlat 

hat. Hon ˚angrade att hon sagt ett ord till honom om detta, och ville över allt 

annat att han skulle g˚a igen, utan att n˚agonsin prata med henne igen. 

“San, tänk s˚ahär —” 

“Mamma?” 

B˚ada vände sig mot altandörren, varifr˚an rösten kommit, och där stod deras 

son, fortfarande bara i kalsonger och en t-shirt, och med sin vita mjukiskanin 

h˚art pressad mot bröstkorgen. 

“G˚a in igen, Jocke”, sade Kim till pojken, men San hejdade honom.

“Vänta lite, Jocke”, sade hon med ett leende, och sedan vände hon ˚aterigen 

blicken mot sin make. “Kim, lycka till med jobbet.” 

“San —” 

“Lycka till”, upprepade hon bestämt. 

Han satt kvar och s˚ag p˚a henne en kort stund, förvirrad men samtidigt fullt 

medveten om att hon bara ville utnyttja tillfället för att f˚a honom att g˚a, för 

att l˚atsas som om ingenting hänt emellan dem. Sedan ställde han sig upp och 

gick, utan ett ord. 

När dörren slagits igen bakom Kim gick den blonda pojken fram till sin mor, 

som kramade om honom försiktigt. 

“Mamma, jag vill ha frukost.” 

“Vi fixar det. Kom.” 

“Gr˚ater du, mamma?” 

“Nej d˚a”, log hon och torkade bort en t˚ar fr˚an kinden. “Jag är bara trött. 

Vill du ha flingor?” 

37


“Nej!”, röt Carl Mejnell och tog ett vigt skutt fram mot disken. 

2 

Den lille pojken flämtade till och tappade greppet om serietidningen, som 

slog i golvet med en dämpad duns. Han stirrade förskräckt, med stora ögon och 

gapande mun, upp mot butiksinnehavaren. 

“Rör aldrig”, flämtade Mejnell andlöst, “aldrig n˚agon tidning ifr˚an det 

stället!” 

Pojken med den röda vintermössan fortsatte att se upp p˚a honom, lika 

förskräckt. Han v˚agade inte blinka, v˚agade inte stänga den gapande munnen. 

“För... förl˚at”, lyckades han till sist stamma fram och Mejnell s˚ag en t˚ar 

glimma till i hans ena öga. 

“Äsch, grabben”, sade Mejnell och lade en hand p˚a toppen av hans mössa. 

“Jag blev lite skraj, bara.” 

Mössan trycktes ned för ögonen, men pojken v˚agade inte röra sig en centi- 

meter för att rätta till det. 

Vad heter han?, tänkte Mejnell, och han visste mycket väl att han aldrig 

varit särskilt bra p˚a namn. Den där ungen är inne i min affär nästan varje dag. 

Jag borde i alla fall veta vad han heter. 

“Du, vet du vad”, sade han sedan med den snällaste röst han förm˚adde. 

“Välj tre tidningar ifr˚an det där stället” (han pekade mot ett av ställen med 

begagnade tidningar fr˚an ’90-talet) “och betala för bara en av dem.” 

stället. 

Pojken sken plötsligt upp, och verkade genast ha glömt disputen kring det 

“Är det sant?”, fr˚agade han och ett leende bredde ut sig. 

Mejnell nickade snällt, och pojken skuttade genast över till stället som han 

f˚att utpekat för sig, medan Mejnell sträckte sig ned och hämtade upp tidningen 

p˚a golvet, dammade av dess plastficka och ställde tillbaka den i det stället. Han

gick runt disken och gick tillbaka in bakom kassan, pustade ut, sade till sig själv 

i tankarna räkna till tio, räkna till tio, räkna till — 

“Dom hära vill jag ha!”, utbrast pojken och stormade tillbaka fr˚an ena sidan 

av butiken till andra, där disken stod. I ena handen hade han tre tidningar — en 

Kalle Anka och C:O fr˚an ’93, n˚agon mangatidning som hette Samurai 3000 fr˚an 

’99 och en Spiderman fr˚an ’98 — och i den andra höll han en tjugokronorssedel. 

Han betalade och sprang ut utan ett tack. Det gjorde inte Mejnell n˚agonting 

alls — han föredrog att se kunderna springa ut med ögonen fast i tidningarna. 

Jimmy?, tänkte han, eller kanske Jan? N˚agonting p˚a J. Sedan lyckades han 

skingra tankarna. Kom han p˚a namnet nu skulle han ha glömt det imorgon i 

alla fall, s˚adan var han med namn. 

Mejnell var förmodligen det perfekta exemplet p˚a en unge som inte växt 

upp, och nej, inte p˚a det söta Peter Pan-sättet där livet är ett äventyr. 

Grundskolan gick han igenom problematiskt, mobbad, retad för sina serier, 

sina glasögon och sin lilla egenhet att ständigt sitta och rita under lektioner och 

raster. Under högstadiet ins˚ag han till sin stora förv˚aning att denna egenhet 

kunnat göra honom till en riktig kvinnomagnet, men tyvärr hade han aldrig 

blivit speciellt bra p˚a att rita, hur mycket han än tränade, vilket gjorde hans 

uppväxt totalt meningslös i b˚ade hans och andras ögon. 

Han spenderade den mesta tiden med att hitta p˚a ett stort gäng seriefigurer 

som alla p˚a n˚agot vis var ett uppenbart plagiat av existerande figurer som 

Spiderman eller Falcio, och en g˚ang textade han till och med en serie p˚a engelska 

och skickade iväg den till Marvel. Han fick aldrig n˚agot svar, och flera ˚ar senare 

ins˚ag han att det nog var lika bra. 

Gymnasiekurserna läste han p˚a distans medan m˚anga av hans klasskam- 

rater tog chansen att flytta till fastlandet, antingen ensamma eller för att bo 

med släktingar, och Mejnell fortsatte att bo hemma (helst hade han inte läst 

kurserna alls, men hans mor bestämde i slutändan). Maryville erbjöd inte n˚agot 

gymnasium, och vilken känslig ton˚aring med sin mor som enda vän flyttar hemi- 

39


fr˚an för en skola han inte vill g˚a p˚a? Han bodde kvar hemma hos mamma, tills 

hon tjatade honom förstörd om att skaffa ett arbete och ett hus och en vacker 

flicka. S˚a d˚a gjorde han det. Skaffade ett arbete, allts˚a. 

Efter att ha samlat serietidningar i hela sitt liv var det ett yrkesval som 

kändes ganska s˚a självklart, i alla fall efter det att hans mor föreslagit det för 

honom, om än h˚anfullt och sarkastiskt. Han hade själv alltid köpt serier p˚a 

postorder eller begagnat av andra Maryvillebor, men han visste att efterfr˚agan 

av serier i Maryville var stor nog för i alla fall en enda liten affär — vid den tiden 

var allt som fanns ett par Kalle Anka och Fantomen i Jimmy Tours närbutik. 

Hans mor hade inte trott att han kunde göra det, och hon hade skrattat ˚at 

hans idé, men han hade gjort det i alla fall. Dagen efter den lyckade invigningen 

med i princip alla stadens barn närvarande, s˚a började hon att tjata p˚a honom 

om en flickvän och ett hem, utan att ens p˚apeka att han hade lyckats bra med 

det första steget mot vuxenlivet. Han förstod dock att det bara var hennes sätt 

att acceptera hans första lyckade steg. 

Han hade ignorerat henne, i varje fall till den grad han kunde utan att bli 

utslängd, och till sist hade han i alla fall klarat av steg tv˚a genom att inreda 

ett rum av butiken till sovrum. Steg tre — att hitta en vacker flicka — l˚ag 

fortfarande i planeringsfasen efter alla dessa ˚ar. 

Mejnell gick till dörren och svängde runt skylten som signalerade att butiken 

var öppen, s˚a att den visade stängt, och gick därefter tillbaka till skrivbordet 

och lyfte telefonluren. 

Jarl? Jim? Joakim? 

Han kunde inte komma ih˚ag den fördömda pojkens namn, och han visste 

att det skulle irritera honom resten av dagen. Han försökte strunta i det, men 

visste att han inte kunde. 

Han knappade in ett nummer, och väntade sedan p˚a att samtalet skulle 

kopplas och ringa fram. 

“Mamma? Det är jag.”

N˚agon svarade p˚a andra sidan. 

“Hur är det med dig?”, fr˚agade han tvekande. 

En paus när hans mor svarade p˚a fr˚agan. Mejnell upptäckte sig själv med att 

h˚alla varsamt om telefonen, som om den vore en bebis eller en mycket bräcklig 

vas. 

“Vill du att jag kommer över?” 

Paus. 

“Jag kan komma imorgon om du vill, mamma.” 

Paus. 

“Det är inte fel att be om hjälp. Jag lovar. Nej d˚a, jag klarar det bra. Har 

varit flera kunder redan idag. Ja, de har handlat.” Han log snett. “Nej, det är 

inte ett bibliotek. Jag vet.” 

En längre paus. 

“Hejd˚a, mamma.” 

Han höll kvar luren vid örat en stund, som för att lyssna efter om hon 

kanske hade mer att säga, efter att ha lagt p˚a. Sedan lade han själv p˚a, och 

ett ögonblick stirrade han bara rakt fram genom de tjocka glasögonen, sedan 

gick han och vände p˚a välkomstskylten igen. Han stod kvar vid dörren ett tag, 

tittade ut. Det bl˚aste därute, och det började mörkna. Han kom p˚a sig själv 

med att tycka synd om pojken som hette n˚agonting p˚a J och som säkert var 

p˚a väg hem nu, med serietidningarna sl˚aendes i vinden och den röda mössan 

flygandes av. 

“Jon”, sade han plötsligt till sig själv, utan att veta var insikten om namnet 

med ens kom fr˚an. “Jon. Jon hette han.” 

När ingen kund kommit p˚a ytterligare en kvart av väntande tog han en av 

sina gamla serietidningar fr˚an det stället och satte sig att läsa. 

41


3 

Amanda Turner knäppte av kaffekokarens lysande ON/OFF-knapp och fyll- 

de med darrande hand den spruckna och slitna men änd˚a gammaldags hem- 

trevliga koppen med kaffe. Den kopp hon fick av sin make en g˚ang i tiden... 

för hur länge sedan? Hon räknade i huvudet. Det var fem ˚ar sedan han dog, 

och innan det hade han varit senil nog att inte ens minnas henne, hans tidigare 

ack s˚a älskade maka, i tre alldeles för l˚anga ˚ar. Änd˚a mindes hon att han varit 

gammal d˚a han gav henne den. 

S˚a slog det henne. Naturligtvis. Det hade varit p˚a deras bröllopsjubileum, 

1996. Hon s˚ag p˚a koppen. Bröllopsdag. Det var... fredagen den femtonde no- 

vember. Hon s˚ag p˚a den och log, kände minnen ˚aterkomma. Tio ˚ar. Koppen 

var nästan tio ˚ar gammal. Men se, s˚a sprucken den var. Den ljusbl˚a färgen hade 

sedan ˚atskilliga ˚ar tillbaka varit bortflagnad, och nu skulle aldrig ett nytt öga 

kunna tro att den en g˚ang haft den färgen. Koppens öra var trasigt, och det 

brände i hennes hand när hon bar bort den till köksbordet fr˚an diskbänken. 

Hon hällde först upp mjölk, sedan tv˚a skedar socker. Hennes kaffe fick aldrig 

vara för beskt — hon kunde inte först˚a hur folk kunde dricka den beska drycken 

svart, utan mjölk eller socker. Hon hade provat det och det smakade vidrigt. 

Ända sedan hon var liten hade hon druckit det med b˚ade mjölk och socker i. 

Hon hade provat det utan en enda g˚ang, när hon hade blivit tvingad av en 

väninna för ett tjugotal ˚ar sedan, och mycket riktigt hade det smakat vidrigt. 

När hon tänkte p˚a hur länge sedan det var hon senast druckit kaffe hos en 

väninna ins˚ag hon hur gammal hon egentligen var. Det m˚aste ha varit i alla fall 

fem ˚ar sedan, och det kändes som en evighet. Amanda Turner antog att det 

helt enkelt var n˚agonting som hängde ihop med att bli gammal, att plötsligt 

börja räkna ˚aren som ett barn räknar sina fingrar.

Hon smuttade p˚a den ljumma drycken, rättade till sina tjocka, runda glasögon 

och tittade ut genom fönstret. Det dallrade i vinden som slog där utanför, och 

hon s˚ag inte en människa p˚a gatorna. Hon s˚ag bort mot huset mittemot, caféet, 

och därinne vid ett av de breda fönstren stod en tjock man, en man hon kände 

som caféets ägare, även om hon inte visste hans namn eller n˚agonting om ho- 

nom. Deras blickar möttes tvärs över gatan i n˚agon sekund, och sedan vände 

hon sig bort fr˚an fönstret och drog för gardinen, allt i samma rörelse. Hon visste 

inte varför. Hon bara gjorde det. Och s˚a precis efter˚at slogs hon av en tanke, 

en barnslig, f˚anig, naiv tanke som bara sm˚abarn och ˚aldringar har. 

Han kanske vill vara min vän? 

Hon slog bort tanken. 

Nej, tänkte hon. Nej. Tänk om han är en s˚an där... terrorist. S˚an där de 

pratar om p˚a TV:n hela tiden. Eller kanske en muslim, fast han ser ju inte ut 

som en s˚an i och för sig... Hon ryste till. Eller kanske är han homosexuell. 

Nej. Amanda Turner behövde inga vänner. Hon ville inte ha n˚agra vänner. 

Hon var nöjd s˚a här. Hon hade ˚akt ut till den här ön för ensamheten och 

endast ensamheten. Visserligen blev det lite väl ensamt ibland, men det var 

l˚angt under hennes värdighet att vinka ˚at den där tjocka karln fr˚an fönstret. 

Eller ännu värre — g˚a dit och beställa en kaffe. Nej. Det skulle bara vara f˚anigt. 

Hon hade haft vänner, lagom mycket vänner, tills för n˚agra˚ar sedan. Plötsligt 

hade Eve, en granne till henne, f˚att en hjärtattack och fallit ihop död. Det hade 

tagit fyra dagar innan n˚agon funnit henne, och denna n˚agon hade r˚akat vara, 

just det, r˚akat vara just precis Amanda Turner. Efter att Eve inte svarat i te- 

lefon eller öppnat efter hennes knackningar p˚a flera dagar, prövade Amanda 

till sist dörren, och ins˚ag att det var ol˚ast. Eve hade legat p˚a golvet i sitt sov- 

rum, men ena näven knuten krampaktigt, utsträckt efter telefonen som legat p˚a 

bordet n˚agon meter bort. Hon var vit, hennes läppar bl˚aa, och hon hade haft 

levrat blod i en pöl runt och stänkt över ansiktet, förmodligen sedan hon fallit 

av hjärtattacken. I blodet satt flugor, ett gäng äckliga, fula, asätande flugor. 

43


Hon skulle aldrig glömma synen, aldrig s˚a länge hon lever. Aldrig att hon 

skulle glömma den iskalla, döda blicken, och den vita, bleka hyn som aldrig 

skulle bli ljusrosa igen. 

Jag kommer ocks˚a se ut s — 

Eve hade varit hennes bästa väninna i Maryville. Ingen fr˚aga om saken. 

Amanda antog att anledningen till att de tv˚a kom s˚a bra överens var att bägge 

var britter, och ingen av dem kände sig egentligen hemma mitt i bland alla 

dessa typiska svenskar. Och sedan Eve försvann hade Amanda inte sett till en 

enda britt. De hade bara försvunnit utan sp˚ar. Det var som om Eve varit ett 

ledljus för de alla, och när hon plötsligt dog, dog även ljuset, och alla gick vilse 

i ett evigt mörker som ledde dem rakt ned i tomheten. Det var en mörk och 

cynisk tanke, fast hon hade varit väldigt cynisk den senaste m˚anaden. Mer än 

vanligt, och hon visste inte varför. Hon blev väl gammal (äldre, rättade hon i 

tankarna, inte gammal utan äldre), helt enkelt. 

Hon drack upp det sista ur koppen och gick bort till diskbänken igen, ställde 

varsamt ned den vördnadsvärda gamla koppen, och lät de gr˚aa diskhandskarna 

täcka de gamla, bräckliga händerna. L˚angsamt diskade hon sin kaffekopp i varmt 

vatten, som om den vore av glas. Hon visste mycket väl att detta var det sista 

minne hon hade fr˚an sin make. Och änd˚a hade hon inte minnts det förrän för ett 

tiotal minuter sedan. Hon kände nästan en skam över sig själv; varför hade hon 

inte tänkt p˚a det här tidigare? Men s˚a segrade en än större skam; när Charles 

levde, varför, varför passade hon inte p˚a att samla minnen? Hon visste att en 

av dem skulle dö före den andra, och hon visste att när han var tio ˚ar äldre var 

det en större risk att det skulle vara han. Och när cancern kom tillbaka sista 

g˚angen, när han p˚a bara m˚anader blev alldeles bräcklig och blek och klen... 

varför tänkte hon inte ens p˚a det d˚a? 

När döden kallar är det blott minnen som värmer, blott minnen som h˚aller 

en människa vid liv, det hade hon hört. Det är först när man är bortglömd 

man är verkligt död. ˚Ah, varför tog hon inte fler foton av Charles? Hon kunde

knappt minnas hur han s˚ag ut. Och änd˚a hade hon känt honom sedan hon var 

tjugofem. Det var oförl˚atligt. Men, ville hon ens minnas? Skulle det inte f˚a fram 

än fler t˚arar om hon hade n˚agot mer än ett stilla minne, en opersonifierad själ, 

att sörja? Om hon hade n˚agot konkret? 

Hon mindes hans buskiga mustasch, som hon s˚a ofta bad honom raka av 

(som om han skulle lyssna) 

och skallen som var näst intill flintig och 

(men vacker, alltid vacker, för det var) 

hon mindes 

(Charles) 

inte mer. 

Skam. 

Amanda Turner blickade bort mot det tre decimeter höga silverkrucifix som 

hängde över den öppna spisen, och blev med ens spirituell bortom ord. Men 

hennes tankar stördes när hon hörde ett jamande, och hennes orangea katt kom 

springande emot henne och hoppade upp i hennes famn. Hon höll om henne, 

sin sista vän, och hon klappade henne medan hon gick emot det upplysande 

fönstret i det annars s˚a mörklagda köket. Hon kikade försiktigt förbi gardinerna, 

och när hon s˚ag att den tjocke karln i caféet inte längre syntes drog hon bort 

dem helt. 

Den här stormen, tänkte hon, de hade sagt p˚a TVn att den skulle bli allvar- 

lig. P˚a fyran — de brukar ha rätt. Den här stormen... var det här underg˚angen? 

Och om s˚a vore, skulle n˚agon sakna mig i det helvete som alla andra skulle bli 

tvungna att bebo? Alla punkare, alla snokiga och oartiga ungdomar, muslimer, 

terrorister, mördare, homosexuella... alla de som tidningen skriver om och som 

TVn pratar om. Skulle n˚agon av alla dessa syndare ens minnas mig? 

Hon trodde i ärlighetens namn inte det. 

“Du skulle sakna mig, Joker, skulle du inte det?” Hon pussade sin katt p˚a 

huvudet. 

45


Den jamade. 

“Men du kommer inte in i himlen.” 

Jaam. 

“Det är sant. Det har Gud Fader bestämt. Hon s˚ag ledsen ut, som om hon 

berättade för ett barn att det inte varit snällt och att det därför f˚ar kol av 

jultomten i ˚ar. “Det f˚a˚a˚ar du inte...”, mumlade hon och tittade ut p˚a gatan. En 

gammal läskburk bl˚aste förbi, och klirrade säkerligen av aluminium, men det 

hördes inte för vinden, och Amanda Turner kunde bara inbilla sig ljudet. Och 

efter burken vandrande... en hund. 

Hon kisade med ögonen. Ja, en hund, med stripig, svart päls. Hon s˚ag inte 

s˚a bra nu för tiden, och speciellt inte genom fönstret och vinden, men hon 

antingen s˚ag eller inbillade sig — utan att veta vilket det var — att hunden 

hade vassa, gula huggtänder och l˚anga, dödliga klor. Om hon inte vetat bättre 

skulle hon trott att det var en varg, för den var mycket stor. Den vandrade 

mitt i gatan, i med vinden emot sig, och dess päls bl˚astes upp i sm˚a tovor p˚a 

ryggen, men vildhunden (det kunde helt enkelt inte vara en ägd hund — utan 

halsband, helt fritt g˚aende och med s˚a stripig och ov˚ardad päls) verkade inte 

bry sig det minsta. Istället fortsatte den m˚almedvetet fram˚at, och den s˚ag sig 

om ˚at alla h˚all, som en soldat som vandrar igenom en övergiven stad, sökandes 

efter fienden i sitt ständiga bakh˚all. 

Amanda Turner slet blicken fr˚an gatan och hunden och s˚ag ned efter sin katt, 

men hon var försvunnen. Hon kikade ut i vardagsrummet, och s˚ag henne ligga 

ned i soffan. När hon vände sig mot fönstret igen var vildhunden försvunnen.

Största... möjliga... tystnad. 

4 

Det var lugnt, lugnt och stilla, i hela världen. Som om alla världens länder, 

alla människor p˚a jorden bestämt sig för en tyst minut tillsammans, och som om 

alla för en g˚angs skull faktiskt höll den. En tyst minut, inte bara för människorna 

utan även för djuren, naturen, maskinerna... Inte en f˚agel, inte en vind, inte ett 

vattendrag, inte ett elektriskt surrande. Bara tyst. 

Nej, inte helt tyst. N˚agonstans spelade n˚agon den där gamla l˚aten, den man 

alltid f˚ar sjunga i skolan — I natt jag drömde, n˚agot som, jag a-aldrig drömt 

förut! Jag drömde det, var fred p˚a jord, och a-alla kri-ig var slut! 

Fast den kanske inte alls spelades, förresten. 

Kanske var det bara i hans huvud han hörde den. Kanske kom han bara 

att tänka p˚a den och fick för sig att den spelades n˚agonstans. Kanske var han 

tokig. 

Men i och för sig var ju allting bara i hans huvud. S˚a mycket fattade han 

— han var ju inte dum. Det är klart att han fattade att han drömde. 

Amid!, ropade en tyst röst till honom. En röst som inte fanns. 

Han svarade, men utan ett ord. Han sade Ja?, men utan att säga n˚agot. 

Se upp!, ropade den tysta rösten tillbaka och Amid noterade att den kom 

fr˚an en människa utan existens. Se upp, för snart kommer Vitsvartsnubben! 

Vitsvartvad? 

Vitsvartsnubben! Han är svart, och han är vit. Och s˚a är han en snubbe. 

Vit... svart... snubb — 

Och s˚a kommer äpplet. Med masken i. Glöm inte! 

Vitsvart?, fr˚agade Amid utan ett ord. Vad˚a, menar du som... brun? Färgad? 

Blatte? 

47


Glöm inte! Snälla, snälla du, glöm inte! Vitsvartsnubben kommer, svart och 

vit, vit och svart, svartvitsvartvitvitsvartvit! Och äpplet! Äppel, päppel, mira 

mara, kom med mig och l˚at oss fara! 

Vad — 

Glöm inte! Lova! 

Jag ska inte glömma. Det svär jag vid Gud och planeterna och Universum 

att jag inte ska. 

N˚agonstans viskade en ännu tystare röst ett ord Amid inte riktigt förstod 

eller hörde fullständigt — han tyckte det lät som om rösten sade Jenny, eller 

kanske Jennely, men det lät inte särskilt logiskt. I och för sig var ingenting just 

nu speciellt logiskt. 

Och allt började ju försvinna. Allt tynade bort, som en morgondimma när 

förmiddagen kommer krypande. Allt bara tynade bort, och plötsligt s˚ag Amid 

igenom sin egen kropp, s˚ag igenom det Vita till än mer Vitt. 

Jag ska inte glömma, upprepade han utan att röra p˚a sina icke-existerande 

läppar, och vad som kom ut inte bara lät bli att existera utan var ocks˚a innerligt 

fragmentariskt och helt enkelt tynande. 

När han vaknade ur den helt tysta, helt osynliga och helt icke-existerande 

drömmen mindes han inte n˚agonting alls. 

† 

Amid Northen fattade först inte var han var när han vaknade. Han stirrade 

rakt upp i taket och begrep l˚angsamt att om det där var hans vägg, d˚a hade 

n˚agon varit där medan han sov och m˚alat om den samt satt upp en p˚a n˚agot 

bisarrt vis gravitetsböjande taklampa. 

Sedan ins˚ag han att han satt lutad med ryggen mot väggen och med nacken i 

en vinkel som skulle ge honom nackspärr i tre dagar fram˚at. I hans knä l˚ag hans 

laptopdator, vagt brummande, och ur högtalarna strömmade ett avslutande 

gitarriff i n˚agon doommetall˚at. Amid satt en stund kvar i sin säng med huvudet

vilandes i sina händer, och tänkte. 

Han visste inte vad som väckt honom, men det första han tänkte var hur som 

helst att det var lika bra. Gryningen hade precis börjat färga molnen bortom 

fönstret i en orangerosa nyans, och när han s˚ag p˚a klockan i datorns ena hörn 

s˚ag han att den var nästan halv ˚atta. Halv nio skulle skolan börja, och strax 

efter ˚atta skulle han g˚a hemifr˚an. 

Jag g˚ar inte, var den impulsiva tanken. 

Sedan började han vakna till p˚a allvar, och han ins˚ag att han inte gick i 

skolan längre, att han slutade för över ett ˚ar sedan. 

Han gned sig trött i ögonen och ins˚ag att han hade huvudvärk. Sedan log 

han ˚at att han inte behövde g˚a till n˚agon skola, och han log ˚at tanken p˚a att 

han för inte s˚a länge sedan faktiskt br˚akat med sin far om det. 

“Du kommer att g˚a de sista veckorna”, hade hans far sagt. “Jag bryr mig 

inte om du blir matförgiftad och spyr p˚a skolbänken var femte jävla minut, du 

g˚ar dit.” 

“Varför?”, mindes Amid Northen att han fr˚agat. Inte drygt, inte trotsigt, 

bara nyfiket. Ärligt nyfiket, för han visste inte svaret. 

“Du har tre veckor kvar av nian. Sedan börjar du gymnasiet — p˚a fastlandet. 

Du har redan valt vad du vill läsa, och du vet mycket väl att det kommer vara 

mycket lättare att läsa vad du själv vill istället för att bli p˚aprackad den här 

kommunalvalda skiten. Det vet du lika väl som jag att jag kände likadant i 

högstadiet som du känner det nu.” 

“S˚a varför m˚aste jag anstränga mig de sista veckorna av den här kommunala 

skiten?” 

Hans far fann inget svar. Han vände sig om, mot sin fru, Amids mor, där 

hon stod i dörröppningen, liksom bevakande. Han fr˚agade henne med blicken. 

Hon svarade honom inte, och han vände sig om igen, nästan viskandes, som om 

han inte ville att hon skulle höra men samtidigt inte riktigt v˚agade gömma det 

för henne fullt ut. 

49


“Bara gör det”, hade han sagt. “För din mors och för min skull: bara gör 

det. Du är en Northen.” 

Amid visste inte vad det betydde. Den enda kända Northen stod precis 

framför honom: Steven Northen, författaren, den enda kända personen som 

n˚agonsin levat p˚a Maryville, och änd˚a hade de flyttat dit för mindre än tio ˚ar 

sedan. Men han visste att hans far ville tvinga Amid till skolan lika mycket som 

Amid ville g˚a dit självmant. Amid visste att Steven Northen förstod hur lite 

skolan betydde för sin son; hur mycket hans son rentav hatade och avskydde 

den. Och han visste att han känt likadant när han själv var i den ˚aldern. Han 

hade kanske inte hatat skolan, men han hade definitivt inte sett en poäng i den 

utan bara suttit hemma eller suttit mitt i trädg˚arden, i det klargröna gräset, och 

läst eller skrivit. Och se hur det g˚att för honom — se hur känd och respekterad 

han är numera. 

Amid Northens mor var inte den som förstod detta, oavsett hur m˚anga 

g˚anger b˚ade Amid och Steven sade det till henne innan de tröttnade p˚a att 

tjata. Hon var den som ville att hennes son skulle g˚a i skolan, f˚a högsta betyg, 

och sedan (när han inte läste läxor) träffa vänner och s˚a till sist en vacker och 

skötsam flickvän som även hon kunde bli vän med, som hade blont h˚ar i en 

fläta, en vacker röd kjol och ett linne, alldeles lagom stora bröst s˚a ingen kallar 

henne en hora, och som ibland kysste hennes son och höll hand med honom, 

men självklart intet mer än s˚a. 

Amid trodde säkert att hans mor skulle bli överlycklig om hon fick höra om 

Mia, Mia som bodde granne med familjen Northen, Mia i sitt röda h˚ar i en 

fläta, hon som gillade kjol och som till och med varit förälskad i Amid Northen 

sedan barnaben. Han visste om det, trots att hon inte sagt det öppet n˚agon 

g˚ang. Självklart visste han om det, liksom han visste att solen brann. Det var 

s˚a uppenbart. Det syntes s˚a väl. Cecilia Northen kanske inte anade dem som 

mer än bekanta, men om hon visste om det... Herreminje.

L˚at apan ha sin banan, hade Steven Northen en g˚ang sagt, och Amid mindes 

inte säkert i vilket sammanhang det var, men tyckte att uttrycket passade 

alldeles utmärkt p˚a hans mor Cecilia. 

L˚at henne tjata nu. Gör henne till viljes. Sedan flyttar du till fastlandet 

och s˚a l˚ater du henne sitta där och hoppas att du blir en rik och respektabel 

läkare eller advokat med en vacker fru med röd kjol, en vacker fru men som du 

självfallet inte sover i samma rum som. L˚at henne hoppas, och krossa hennes 

drömmar i spillror när du hoppar av gymnasiet för att släppa din första best- 

sellerbok. Sedan blir den en stor Hollywoodproduktion, som din fars första bok 

nästan genast blev, och s˚a f˚ar hon sitta där med sina döende drömmar medan 

hennes man i bakgrunden klappar händerna och jublar. Sen kan hon f˚a dö i sin 

ensamhet utan sonens kärlek. 

S˚a han hade g˚att de sista veckorna. Men han hade aldrig börjat gymnasiet. 

Han hade ˚angrat sig tv˚a veckor innan han skulle ha börjat, och han hade haft 

ett argument annat än bara skoltröttheten. Han fick sin första novell s˚ald, till en 

mindre tidning i Östergötland. Det var inte hans bästa verk, det har han erkänt 

efter˚at; det var en kortare novell p˚a kanske fem eller sex sidor, om en kvinna 

med döds˚angest, en gammal kvinna vars man är död, en kvinna som önskar att 

hon fick dö men inte hade mod att själv ta steget. En riktig snyftnovell, inte de 

Amid var bäst p˚a, men den publicerades tillsammans med en artikelserie om 

äldrev˚ard, och han fick en tusenlapp för den i alla fall. Alltid n˚at. Och det var 

först efter˚at han insett hur mycket det kanske berodde p˚a att han inte skrev 

den under en pseudonym, utan under efternamnet Northen. 

Hans fars namn. 

Han hade skrivit ett flertal noveller till, och försökt med flera romaner utan 

framg˚ang, men han hade inte skickat in n˚agon mer. Och han anade att det 

skulle ta ett tag innan han gjorde det igen; han v˚agade helt enkelt inte pröva 

sin lycka, varken med eller utan pseudonym — om han skrev Northen och inte 

blev publicerad skulle han veta att det var s˚a d˚aligt att inte ens namnet gjorde 

51


det bättre, och om han skrev under pseudonym och inte blev publicerad skulle 

han veta att den första bara publicerades p˚a grund av namnet. 

† 

Det var onödigt att försöka somna om, trots att han inte hade n˚agonstans 

han behövde vara, trots att det inte fanns n˚agra krav p˚a honom under hela 

dagen. Istället gick han ut till badrummet och hällde upp vatten i sina kupade 

händer, slängde det i ansiktet och s˚ag p˚a sig själv i spegeln. 

Han hade mörka p˚asar under de blodsprängda ögonen, och hans svarta h˚ar 

l˚ag utspretat och flott och med ett h˚arstr˚a eller tv˚a hängandes över hans bleka 

ansikte. Han torkade bort vattnet och gäspade, varefter han gick vidare till 

köket, satte p˚a kaffe, väntade n˚agon minut medan det bryggde, och hällde upp 

i en kopp med svarta rosor p˚a. 

Amid s˚ag ut genom köksfönstret och ins˚ag hur hastigt omvärlden börjat 

lysas upp av solens str˚alar. Han satte sig ned och njöt för ett ögonblick av 

den absoluta tystnaden — ingen annan verkade vara vaken, och det hade han 

verkligen ingenting emot. Ingen jobbig mor. Ingen skrytsam författarfar. Ingen 

sockersöt, rosa fjortissyster. Bara han. 

Bara Amid. 

S˚a hördes ett jam fr˚an hörnet av rummet och Amid ryckte till s˚a han spillde 

en droppe kaffe p˚a köksbordet. 

I hörnet sträckte familjens katt p˚a sig — en kolsvart varelse med en enda 

fläck vitt p˚a ena tassen, som om han trampat i en hink med färg. Familjens 

katt. 

Nej, tänkte Amid, inte familjens. Natalias. Natalias och bara Natalias, och 

jag har ingenting med det kräket att göra. 

“Stick, Pest”, mumlade han och blängde p˚a den tjocka katten, som istället 

för att sticka kom och smekte hans ben i försök att tigga till sig lite frukost. 

Amid p˚aminde sig själv att djuret inte förstod svenska, och sparkade följaktligen

till den löst med foten och gick sedan upp med kaffet till sitt rum. Pest. Ett 

vackert namn p˚a en katt. 

“Jävla katt”, mumlade han och använde skjortärmen till att torka upp kaf- 

fepölen. “Om jag hade tappat den här koppen hade jag slagit ihjäl dig. Det 

fattar du väl?” 

Jam. 

Amid suckade utmattat. Han mindes mycket väl när de köpte katten; hans 

syster hade tjatat länge och väl om ett husdjur, och Cecilia hade till sist givit 

med sig och köpt henne en kolsvart bondkatt. När hon kommit hem med katten 

i famnen och presenterat den för familjen hade Natalia tjutit av glädje; Amid 

hade blängt tveksamt och Steven hade givit Cecilia en tveksam blick som sade 

var du verkligen tvungen att göra s˚adär? 

Natalia hade redan nästa dag börjat tjata om att hon ville ha en raskatt 

istället — hon hade läst i n˚agon av sina f˚aniga tjejtidningar om utställningarna 

och priserna och alla vännerna man kunde f˚a och om hur mycket katterna 

älskade det trots att de oftast s˚ag ut som om de försökte rymma medan tid 

fanns. Men nu var Cecilia, som normalt sett gav sin dotter vadän hon bad om, 

beslutsam, och hon gav ett enkelt nej. Natalia hade givit katten det ultimata, 

oerhört orginella namnet Gosan. Amid hade protesterat och föreslagit Pest, för 

att symbolisera hur pass kattkräket ju bara var en pest för samhället. Han hade 

blivit nedröstad (Cecilia höll med Natalia om det gulliga namnet; Steven satt 

i ett hörn och nynnade p˚a en gammal popballad i helt fel melodi), men det 

stoppade aldrig Amid fr˚an att fortsätta kalla katten vad han vill. 

“Jävla ka —” 

Amid Northen stelnade till och tystnade mitt i sitt tjurande. Han hade precis 

kommit upp för trapporna och in p˚a rummet, och satt sig p˚a madrassen som 

fungerade som hans säng, och först nu s˚ag han vad som stod p˚a datorskärmen. 

Dokumentet som var framme var boken. Boken det inte gick n˚agot vidare 

för; det var hans första försök till historisk fantasy, och han hade vid det här 

53


laget insett att det var aningen sv˚arare än han först trodde att hitta p˚a en 

orginell story. Han hade skrivit om en samuraj, en japansk samuraj p˚a 1600- 

talet som försöker hämnas p˚a sin före detta härskare efter att denna svikit 

landet och därför ska f˚a böta med sitt liv. En bra story, tänkte han först. En 

kass story, tänkte han efter att ha kommit femton sidor p˚a tv˚a m˚anader av 

konstant, förtärande skrivande. Hursomhelst gillade han hur boken började, 

lite som en prolog om hur samurajen försöker men misslyckas med att hämnas 

p˚a härskaren... det skulle bli en halvepisk fight där han till och med tänder 

eld p˚a sitt eget hus för att avleda uppmärksamheten. Han blir av med ett par 

fingrar p˚a höger hand ocks˚a. Det skulle bli coolt, tänkte Amid. En bra effekt 

att ringa igenom i resten av berättelsen som skulle utspela sig över tre ˚ar. 

Men det hörde inte till saken. 

Vad som hör till saken är orden längst ned p˚a skärmen, vad han tydligen 

skrev i natt innan han somnade med datorn i knäet. 

Amid! 

Snart kommer Vitsvartsnubben! 

Snart kommer äppelmasken! 

Amid! 

Snart är det dags! 

Allt var skrivet i större textstorlek än vanligt, och i en helt annan, tjockare 

stil än han brukade använda, som för att märka ut sig fr˚an den andra texten. 

Men det var inte han som skrivit det, den saken visste han helt säkert. 

Ett tag stirrade han bara chockat p˚a det, läste det om och om igen. 

Ett ögonblick trodde han att han drömde, att han inte vaknat än utan bara 

drömde en mycket verklig dröm, men sedan lutade han sig bak˚at mot väggen 

och tänkte logiskt en stund. 

För lite sömn. För mycket koffein. För lite mat ocks˚a, kanske — han hade 

ju inte ätit särskilt bra p˚a sistone, han hade arbetat för mycket. Om han inte

vetat bättre hade han antagit att han varit full eller hög, men hans far hade 

lärt honom farorna bakom droger för länge sedan. Han var väl bara förvirrad 

i g˚ar kväll, och höll p˚a att somna, och fick för sig att skriva det där. Men... 

annan textstorlek? Och stil? Om han bara var trött och förvirrad, skulle han 

sätta sig och ändra det d˚a? Skulle han inte bara skriva det där direkt, utan att 

sätta sig med s˚ant innan? Han funderade, och kom fram till att det hela var 

mycket ologiskt. 

Eller var det bara ett sjukt skämt? Natalia? Nej, hon skulle inte v˚aga. Hon 

är för rädd för att v˚aga ge sig p˚a sin storebror p˚a det sättet. Det skulle hon helt 

enkelt aldrig v˚aga. Cecilia? Nej, hon hade visserligen humor, men den sträckte 

sig inte längre än till kändislöpsedlarnas humorbilder. Hans far? Nej, humor var 

inte hans grej. Han förstod sig inte ens p˚a sarkasm, och när han väl förstod och 

gillade ett skämt var det vid middagsbordet tre dagar efter att han hört det. 

Han var inte korkad eller ens slö; han var bara väldigt d˚alig p˚a det sociala här 

i världen. Dessutom sover Amid aldrig speciellt djupt — han skulle definitivt 

ha vaknat direkt om n˚agon kommit in och skrivit det medan han sov alldeles 

intill. 

En stund försökte Amid intala sig att han fortfarande sov, och han nöp sig 

själv i armen. Det gjorde bara ont. 

skriva 

Han markerade texten och var p˚a väg att ta bort det för att kunna fortsätta 

(försöka skriva) 

p˚a berättelsen. Men han kunde inte ta bort det. Han var för nyfiken. Det 

var som att se början p˚a ett avsnitt Arkiv X eller Twilight Zone utan att f˚a se 

slutet. Vad menades med det hela? Vitsvartsnubben? Äppelmasken? Hur trött 

hade han egentligen varit i g˚ar kväll? Hur hög p˚a koffein hade han varit? 

Han stirrade p˚a texten n˚agon minut till, sedan lyckades han trots sin tvekan 

radera det, och han lyckades otroligt nog att l˚ata bli att tänka mer p˚a det för 

en stund. 

55


5 

Dagen efter besöket p˚a Tims café tog Aaron sig en runda med motorcykeln. 

Vinden lugnade sig en smula när han svängde ifr˚an Maryvilles tätbebyggelse 

och in p˚a landsvägarna. Det var skönt; det v˚aldsamma vädret hade stressat upp 

honom i dagar, och lite lugnare brisar kunde hjälpa honom att m˚a bättre. 

De redan skördade fälten slog i vinden, och för Aaron liknade det ingenting 

mindre än vinden över det kalla hav. Även dessa vägar — som bara användes 

av honom själv, en och annan cyklist p˚a väg till östra kustens badplatser och 

s˚a först˚as traktorerna — var asfalterade, och han förstod inte varför. Ingen p˚a 

Maryville körde bil; det var en självklarhet att det bara var slöseri med bensin 

och pengar att köra bil p˚a en s˚a liten ö, där man kunde cykla tvärsöver p˚a 

mindre än en halvtimme. Det fanns ett enda sätt att f˚a bensin, och det var 

genom gamlingen Jimmy Tours butik, men Aaron visste av erfarenhet att han 

bara s˚alde ett par hinkar bensin i veckan. S˚a varför asfaltera vägen? 

Byr˚akrati, tänkte han dystert. I slutändan ger allt vettigt i världen vika för 

byr˚akratin. 

Han ökade farten till ˚attio, nittio, hundra, hundratio. Han sänkte visiret 

och njöt av den bl˚asande vinden p˚a raksträckan. Här kunde han tänka. Eller 

rättare sagt, här brukade han kunna tänka. Här brukade han kunna slappna av 

och tänka igenom sitt liv — sina snedsteg; sina förälskelser; sina vänner; sina 

drömmar; sina m˚al. 

S˚a hade det alltid varit, fr˚an det att han fyllde arton och skaffade körkort 

för tung motorcykel med begränsning. S˚a hade det alltid varit, och s˚a hade 

han alltid antagit att det skulle förbli... men just nu var allting stilla. Allt var 

antingen blickstilla, eller kringsusande som miljoner pyttesm˚a motorcyklar i 

hundratjugo i huvudet p˚a honom. Han kunde inte bestämma sig för vilket, och 

i slutändan spelade det ingen roll eftersom bägge hade precis samma effekt. Allt

var tomt. 

Storm, tänkte han. Storm som kommer, storm som reser sig, storm som 

p˚ag˚ar för evigt och aldrig lugnar sig. Storm. 

Storm som bl˚aser bort den här asfalten, för att inte tala om fyren vid affären 

p˚a västra kusten. Den kommer att bl˚asa bort, rasa och krossa byggnaderna intill. 

Människor kommer att dö, tiotal, hundratal, tusent — 

“S˚a m˚anga bor inte i Maryville”, sade han till sig själv under visiret, men 

i den här farten och den här vinden kunde han inte ens höra sin egen röst. 

P˚a n˚agot sätt brukade det vara lugnande att tala med sig själv när han var 

stressad. Den här g˚angen var det inte det. 

De kommer att dö i alla fall, fortsatte hans inre tanke. 

Han körde förbi den väg där han en g˚ang varit med om olyckan, den som 

tog hans förra motorcykel och gav honom en skada i ryggen han kände av i tre 

förbannade ˚ar. Han kunde inte längre ˚aka förbi den här asfalterade, plötsliga 

kurvan och kullen utan att känna ett sting i ryggen, trots att det nu var över 

nio ˚ar sedan. En nybliven motorcyklist, bara sju m˚anader in p˚a körkortet... och 

s˚a den där olyckan. 

“Jag vill bara röka”, sade han till den vinande vinden och den vr˚alande 

motorn. “Jag vill bara röka. Det är röksuget — det är därför jag är s˚a jävla 

cynisk. S˚a jävla apokalyptisk.” 

Men han visste att det inte var sant. Han visste att det var n˚agonting mer 

som var fel. 

Han visste att han valt helt fel vecka att sluta röka p˚a. 

† 

P˚a bara minuter kom han fram till kusten, och han bromsade hastigt in 

när asfaltsvägen byttes ut mot jord och — p˚a sina platser — n˚agra enstaka 

grävstuvor. Om han inte kunde tänka p˚a den asfalterade landsvägen med den 

vr˚alande motorn och vinden mot visiret, kunde han i alla fall tänka här, med 

57


v˚agornas brus, gräsets vinande läte i vinden och den svaga brisen i hans l˚anga 

h˚ar. 

Höga klippor kantade den här sidan av ön, som en människobyggd mur där 

de störtade ned i havet. Det skiljde sig enormt fr˚an andra sidan av ön, där sand- 

stränderna och hamnarna som mest utbyttes mot n˚agra omr˚aden med mindre 

stenar och gästvänliga vatten — inte otillkomligt, mörkt och dödande som vatt- 

nen här, där spetsiga stenar kunde gömma sig under de brusande v˚agorna. 

P˚a denna sida fanns inte heller byggnaderna — alla lagerlokaler p˚a ön, samt 

affären och fyren, och de flesta villorna som kantade havet, allt det l˚ag p˚a 

andra sidan. Den här sidan var bortglömd. Det var hit ton˚aringarna kom om 

sommaren — de f˚a som fortfarande bodde i Maryville, för de flesta flyttade 

bort efter grundskolans slut när de skulle studera vidare vid fastlandet eller 

söka ett mer varierat jobb. Hit kom de och festade vid klipporna, drack öl och 

jordgubbscider och grillade kött p˚a eng˚angsgrillar. Ibland tog de med gitarr 

och satt och skr˚alade tillsammans, och de begrep förmodligen inte hur väl det 

hördes till andra sidan ön, där deras föräldrar l˚ag och försökte sova. 

Det p˚aminde honom lite om en av de där filmerna ifr˚an 1980- eller 1990-talet, 

antog Aaron, en av de där filmerna om blonda brudar och rökande, häftiga killar. 

De filmerna där hela gänget blev jagat av utomjordingar eller seriemördare och 

som alltid slutade med att bara den snyggaste killen och tjejen blev kvar, och 

att de först˚as ställde sig att kyssas vid seriemördarens döda kropp vid n˚agon 

brinnande stuga eller de sl˚aende v˚agorna i natten. 

Aaron hade sett Fredagen den trettonde, och hade inte gillat den allt för 

mycket, men han gillade Freddy Krueger-filmerna — Terror p˚a Elm Street och 

de andra. När han var yngre hade Aaron följt med sina vänner till klippor- 

na (eller s˚a hade de följt med honom — det var sv˚art att tolka händelserna i 

efterhand), och han mindes hur gärna han fram˚at sm˚atimmarna velat att ett 

UFO skulle landa och börja attackera dem, eller att en galning med hockey- 

mask skulle skutta ut fr˚an buskarna och punktera n˚agon stackares lungor innan

de andra började springa... han ville att det skulle hända, helt enkelt för att 

n˚agonting skulle hända. Lite skämdes han kanske för det efter˚at, men en stor 

del av honom ville fortfarande att n˚agonting spännande av den typen skulle 

ske. 

Aaron hade väl varit sin generations bad boy, antog han — den marijua- 

narökande motorcyklisten med solbrillor och bak˚atslickat svart h˚ar, han som 

sade ˚at sina egna föräldrar att g˚a och skita ner sig. Han log vid minnet, log 

vid tanken p˚a att de som varit del av hans häftiga gäng p˚a den tiden nu sedan 

länge flyttat ifr˚an ön, och att han själv egentligen hade förändrats för länge 

sedan, men att nästan hela befolkningen som var kvar änd˚a mindes honom som 

Maryvilles värsting. 

Som Tim, tänkte han. För Tim var han säkert fortfarande en värsting som 

kom in med ett gäng p˚a tre eller fyra personer, beställde marijuana och n˚agra 

öl och satte sig vid bardisken och snackade sig b˚ade fulla och höga. Men numera 

var det först˚as bara han som kom, den enda som var kvar fr˚an hans forna dagars 

gäng. Och han blev aldrig längre hög. Och de senaste dagarna hade det inte 

blivit s˚a mycket snacka av det heller, för den delen. 

Klipporna höjde sig och rasade sedan ner i havet igen, bara för att kom- 

ma tillbaka igen ögonblick senare. Aaron ställde sin motorcykel vid vägrenen, 

tog av sig hjälmen och gick sakta fram till stupet för att titta ned p˚a havet. 

V˚agorna slog v˚aldsamt mot stenen, lämnade den v˚at säkert fyra meter upp fr˚an 

vattenniv˚an. 

Det blir värre, tänkte Aaron utan att ens inse att han var s˚a cynisk igen 

som han försökte undvika att vara. Det blir betydligt värre — om n˚agra veckor 

kommer jag inte kunna st˚a här utan att bli nerdragen i havet av v˚agorna. 

Han sträckte sig instinktivt efter bröstfickan p˚a motorcykeljackan och försökte 

f˚anga upp cigarettpaketet, men det fanns inte där längre. Det hade inte funnits 

där p˚a m˚anga timmar. För m˚anga dagar. Han suckade, sänkte handen igen, 

satte sig ned med knävecken mot klippans stup, fötterna dinglande ett tiotal 

59


meter över vattnet, och lade sig sedan ned där. Himlen lyste gr˚avit över honom, 

s˚a gr˚avit som den blir när det inte bara är molnigt utan när molnen ligger över 

världen som en enda kupol. 

“Det är s˚a här världen slutar”, viskade han till den gr˚a kupolen. Han visste 

knappt om att han sade n˚agonting, visste knappt om hur cynisk han var igen. 

Han hade slutat att märka det vid det här laget, hade utan att ens märka det 

slutat att bry sig. 

“Det är s˚a här världen slutar.” 

En vindby slog till österifr˚an, och v˚agorna slog till h˚ardare mot klippan. 

Vinden bl˚aste till i hans l˚anga h˚ar, lät en del av det falla över hans ansikte, 

men nästa vind bl˚aste bort det igen utan att han reste ett finger för att göra 

n˚agonting ˚at det. 

“Det är s˚a här världen slutar.” 

Vinden slog till igen — det onda vädret var p˚a väg tillbaka. En regndroppe 

föll rakt p˚a hans näsa. Han drog efter andan och hans hals fylldes med kall luft. 

Hans hjärna var tom, motorcyklarna där inne antingen rörde sig i trehundra 

eller stod helt stilla. Han hade haft fel, ins˚ag han, för trots vad han hde trott 

skulle han aldrig kunna tänka här heller. Han skulle aldrig mer kunna tänka 

n˚agonstans. Hans heliga plats, hans spirituella tempel hade förstörts för evigt, 

aldrig mer skulle han finna sig själv. Han visste det. 

“Inte med en smäll...” 

Aaron visste inte vad han citerade — han hade läst det eller hört det n˚agon 

g˚ang, och det bara slog honom hur välpassande det var. 

Till vad? 

Passande till vad? 

Det visste han inte. 

En regndroppe till slog ned, den här g˚angen mitt i hans öga och som följd 

fick den honom att blinka till h˚art. Sedan föll en till, nästan utan mellanrum, p˚a 

hans mungipa. Sedan började allt fler falla samtidigt, och s˚a kom en vindby till

och slog ig˚ang regnet ordentligt, blötte hans h˚ar och hans jacka. Han blundade 

för att inte f˚a n˚agot mer i ögat, och slöt bort känslan av hur han hastigt blev 

dyngsur av regnet. 

“...utan med ett gnyende”, avslutade han och blundade h˚art, knep ihop 

läpparna till ett enda vitt streck. 

Regnet föll tätt över Maryville och över Aaron Christian, och för honom 

kändes deras fall som det av en fallande sky. 

Droppar av en fallande värld. 

61

62 KAPITEL 2. DROPPAR AV EN FALLANDE VÄRLD

Kapitel 3 

Vitsvartsnubben 

63

64 KAPITEL 3. VITSVARTSNUBBEN 

1 

Amanda Turner tröttnade p˚a att stirra ut genom fönstret. Vädret blev bara 

sämre igen, efter att ha varit helt okej ett tag. 

Hon drog för gardinerna, hällde upp ett glas rödvin fr˚an flaskan p˚a köksbordet, 

och gick med det till vardagsrummet. Det var välmöblerat; hade man tid för det 

s˚a kunde man väl h˚alla det fint i hemmet, det var hennes filosofi och den följde 

hon väl. Varje dag dammade hon, tv˚a g˚anger varje vecka dammsög och skurade 

golvet. P˚a sommaren tog hon hand om fönstren lika ofta, p˚a vinterhalv˚aret blev 

det lite mer sällan, när det änd˚a var s˚a mörkt att ingen märkte. Vardagsrummet 

var det rum hon skötte om mest, med den vackra, blodröda heltäckningsmattan, 

den stora platt-TV:n och de b˚ada skinnsofforna. Och öppna brasan, först˚as, 

trots att hon inte tänt p˚a ˚ar och dar. Kanske inte sedan innan Charles gick och 

blev senil, och det kändes som om poängen försvann en aning när han sällan 

ens märkte en skillnad. 

Hon satte sig i soffan, ställde vinet p˚a glasbordet och slog p˚a TV:n, kanal 

fyra. Det var reklam, evinnerlig förbannad reklam om n˚agon ny sorts ultimat 

binda för alla sorters kvinnor. 

“Och det v˚agar de visa p˚a dagtid”, mumlade den gamla kvinnan irriterat, 

drack en klunk ur glaset och noterade sedan att nyheterna började. 

Hon gillade fyrans nyheter, och hon gillade den söta flickan som brukade 

h˚alla i väderprognoserna. Smutsblont h˚ar i tv˚a flätor, petite, smal och kort, rött 

nagellack, alltid en vacker klänning. Ett riktigt fint, vitt leende p˚a läpparna. 

Det var bra. Det var s˚a hon ville bli tilldelad nyheterna, av en söt flicka och med 

ett leende — det var egentligen synd att hon bara fick h˚alla i vädret av allting. 

Hur gammal kunde hon vara? Tjugo? Tjugofem? Det spelade ingen större roll. 

Amanda hade genast gillat när kvinnorna fördes in i mediavärlden — ja, 

s˚a gammal var hon att hon f˚att bevittna det. M˚anga andra hade klagat, ville

hon minnas, de hade sagt att de inte kunde ta v˚ald, krig och död p˚a allvar 

när det kom ur munnen p˚a en jänta. Men hon själv hade genast kommit till 

insikt om hur mycket trevligare det var att höra detta fr˚an en kvinnas ljuva 

stämma. Det liksom lugnade ned ondskan, sorgen och hatet i det de sade, som 

ett ljusare draperi som täckte för den mörka verkligheten, och lät henne skymta 

sanningen samtidigt som hon kunde blockera bort den innan den trängde in i 

hennes mardrömmar. 

glaset. 

För det är en sjuk värld, tänkte den gamla kvinnan och sippade fr˚an vin- 

Ett antal hade dött i dag i n˚agon afrikansk stad, berättade mannen som 

höll i utrikesnyheterna. Hon uppfattade varken staden, antalet, eller orsaken. 

Det var inte intressant, och hon visste att hon änd˚a skulle ha glömt det till 

morgondagen. 

Ett ännu större antal hade avlidit i AIDS, vad som p˚a sjuttiotalet varit känt 

som bögsjukan och vad hon ännu kände som bögsjukan, och som nu plötsligt 

slagit till med en större attack, en större spridning i n˚agon stad hon inte upp- 

fattade namnet p˚a. Rykten hade spridits om att skyddsvaccinen fr˚an Europa 

och Amerika i själva verket gav viruset, meddelade mannen p˚a TV:n, rykten 

hade tagits för sanning och läkarna hade schasats ut ur omr˚adet. Och istället 

dog de i bögsjukan. 

Deras eget problem, tänkte Amanda och drack lite till vin, deras eget fel när 

de bryter mot naturen. 

Kina... 

Protester mot n˚agon pälsindustriell fabrik... en stengruva som rasade in i 

Vädret. Den där söta flickan hade p˚a sig en röd klänning den här g˚angen. 

Amanda log brett ˚at den. Fint val. 

“...och s˚a d˚aliga nyheter för norrmännen vid kusten, britterna och öarna 

emellan”, sade hon med sockersöt röst och ett falskt leende som tycktes nära 

att berätta att det trots allt kanske kunde vara goda nyheter. “Det som i media 

65


börjat omtalas som ˚arhundradets storm, det vill säga kollisionen av orkaner- 

na Maria fr˚an söder och Mathilda fr˚an Antarktis, närmar sig dessa omr˚aden. 

Maria har hittills rapporterats skörda sammanlagt trettiotv˚a liv, tio av dem i 

Tyskland där den slog till som värst. Stormen misstänks ha tagit än fler liv 

p˚a landsbygden. Myndigheter i flera av de drabbade länderna har de senaste 

dagarna gjort uttalanden och bett de som bor vid kusterna eller p˚a öarna att 

tillfälligt flytta in mot land, alternativt barrikadera fönster och vara beredd p˚a 

att ta sig ned i en källare eller n˚agot säkrare rum.” 

Flickan tog en paus och tittade snett fr˚an kameran, och för ett ögonblick 

tyckte Amanda att leendet svalnade fr˚an den blindheta glädjen hon alltid in- 

nehade, som om hon ville tillägga n˚agonting. Ögonblicket varade bara i n˚agon 

sekund, men ingenting kom, och istället tittade hon ˚ater rakt in i kameran och 

p˚a Amanda, och hon avslutade. 

“Mitt namn är Kerstin Bof˚ang, och nu g˚ar vi vidare till sporten!” 

Amanda Turner suckade djupt och lutade sig bak˚at i skinnsoffan, drack upp 

det sista ur vinglaset och suckade igen. 

˚Arhundradets storm, tänkte hon. S˚a nu säger de det. Nu h˚aller de inte 

tillbaka längre utan dramatiserar till den gräns som är journalistetiskt. S˚a det 

kanske blir världens underg˚ang trots allt. Hon blundade för ett ögonblick och 

försökte samla sina tankar. N˚aja, jag har i alla fall varit snäll. 

I bakgrunden pratade en yngre man med hockeyfrilla vidare om ett nytt 

världsrekord i löpning och ett Sverigeguld i fotboll, men Amanda lyssnade inte 

längre. Dels för att hon inte brydde sig det minsta om sport — det hade hon 

aldrig gjort — men mest för att hon hade annat att tänka p˚a. Som vad den 

där söta flickan — vad hette hon? Kristin? Kerstin? — p˚a TV4 kallade för 

˚arhundradets storm. Som r˚adet att barrikadera fönster och fly ner i källaren. 

Amanda Turner hade visserligen en källare, där brukade hon ha sin potatis 

och sitt vin, men hon förstod inte hur hon skulle ha kraft nog att barrikadera 

fönstren med sin klena, för˚aldrade kvinnokropp. Och om världen nu gick under

skulle hon väl änd˚a dö? Och vad var paniken i det förresten? Vad var det för fel 

med att hamna i himlen efter alla dessa ˚ar i Guds tjänst p˚a jorden? Som sagt, 

hon hade varit snäll. 

Den gamla kvinnan tittade bort mot väggen, där Charles fotografi hängde. 

Han log mot henne i sitt stelnade ögonblick p˚a jorden. 

“Visst har jag varit snäll?”, sade hon till sin salige man. När han inte svarade 

höjde hon vinglaset i en sk˚al. 

“...och världen gick under idag, den tjugosjunde december i Gud faderns ˚ar 

2005”, fortsatte hall˚amannen efter en paus att titta i sina papper. 

Amanda hade inte tittat eller ens lyssnat till TV:n, men orden stack ut för 

henne och hon stelnade till när hon hörde dem. Hon förde försiktigt blicken till 

TV:n, osäker p˚a vad hon skulle finna. 

“Ett antal, bland dem Sanna Nordström, Aaron Christian och Tim Alfreds- 

son, försökte h˚alla st˚and och sl˚ass för mänskligheten men blev alla dödade av 

Satans Vargar och först˚as Antikrist själv. S˚a världen gick under trots detta, s˚a 

ja...” Han harklade sig högljutt. “God jul i efterskott ˚at er alla! Jag i alla fall 

välkomnar v˚ara insektshärskare!” 

Han skrattade till som om han sagt ett skämt, eller kanske en referens, men 

om det nu var det s˚a var det i urusel smak, och Amanda Turner förstod det 

inte. Hon tänkte inte ens p˚a det, för den delen. Hon bara stirrade med öppen 

mun och en liten strimma vin rinnandes längs sin mungipa. 

“Mitt namn är Tobias Mattson, och jag välkomnar v˚ara tittare tillbaka till 

rutan för halv ˚atta-nyheterna senare ikväll. Tack.” 

Nyhetsjingeln hördes klinga fram och sedan klinga bort, och sedan ersattes 

den av reklam — ännu en reklam för bindor. Amanda Turner stirrade fortfa- 

rande rakt fram p˚a skärmen men lade inte märke till reklamen hon i vanliga 

fall skulle gnälla p˚a. 

“Vad... i självaste...” 

67


Hon lutade huvudet mot ena handflatan och ville stänga ögonen, men lyc- 

kades inte f˚a ner ögonlocken. 

“Jag blir galen”, intalade hon sig själv. “Jag h˚aller p˚a att bli galen. Är det 

det det här som händer när man blir senil? Jag blir gammal. Fan i helvete i 

Gud faderns namn, jag blir gammal och jag blir galen!” 

Hon lyckades stänga ögonen och blundade, andades djupt, upprepade orden 

om och om igen: 

“Jag blir galen... jag blir senil... jag blir galen... jag blir senil...” 

En l˚angfilm med Beck började p˚a TV:n, men hon märkte den inte. Regnet 

smattrade h˚art p˚a fönstret utanför, upptakten till vad som skulle g˚a till historien 

som ˚arhundradets storm.

2 

“Kom in”, knappade han in p˚a tangentbordet, och med ett kort pip dök 

texten upp p˚a skärmen. Han väntade en stund p˚a svar, och sedan upprepade 

han sig. “Kom in, är du där?” 

Texten dök upp p˚a datorskärmen med ännu ett kort pip. En paus, och snart 

visade textraden “Micke skriver ett nytt meddelande” sig längst ner i hörnet, 

och sekunder senare svarade Micke “Här, hämta kaffe.” 

“Fint. Hur är stormen?” 

En paus. Sedan: “Växer. Kommer till er snart.” 

“Snöar det?” 

“Lite. Bl˚aser mest. Ska snöa mer sen.” 

Maik Senvy rullade bort kontorsstolen till det stängda fönstret, lade den 

tjocka handen mot rutan och tryckte sitt ansikte mot den. Vindarna slog där 

ute, det gjorde de sannerligen, och det regnade tyngre än det gjort p˚a evigheter, 

men ingen snö än. Han kunde inte se ända bort till havskanten fr˚an polishuset, 

som av klara skäl stod placerat i centrala Maryville, mitt p˚a ön, men han kunde 

ana vilka v˚agor som slog där, och vilka som antagligen skulle komma inom en 

snar framtid. När stormen kom. 

Han rullade tillbaka till skrivbordet, och lade ˚ater händerna p˚a tangentbor- 

det till den enda Internetuppkopplade datorn p˚a Maryville. 

“Glad jag f˚ar vara i det säkraste huset d˚a”, svarade han och lade till en 

blinkande smiley, som snart besvarades med en likadan. 

Att vara polischef (eller rättare sagt den enda polisen p˚a ön förutom den 

där Kim Nordström, men polischef hade en betydligt mer respektabel ton) i 

en stad, även en sm˚astad som Maryville, hade sina fördelar. Den saken var 

säker — fin lön, gratis hyra i polishuset (och vilket hus med sina ljudisolerade, 

värmande väggar!), och s˚a först˚as den enda Internetuppkopplade datorn, egent- 

69


ligen för nödsituationer och liknande. Och som om det inte räckte var ju jobbet 

allt annat än komplicerat. I en sm˚astad som Maryville fanns helt enkelt inte 

brottsligheten. I värsta fall kunde en cykel bli stulen, men den som stal en cykel 

i en stad där alla kände alla och där antalet cyklar l˚ag p˚a under tv˚ahundra i 

det totala... den hade inte precis alla getter hemma, om man säger s˚a. Aldrig 

skulle n˚agon f˚a för sig att prova p˚a att r˚ana butiken. Inbrott kunde visserligen 

förekomma, men det var alltid en stor nyhet den g˚ang om ˚aret eller s˚a som det 

skedde, och det var inte direkt organiserad brottslighet, utan snarare en unge 

med för liten veckopeng och för mycket fritid. Polisens jobb var visserligen inte 

bara detta... men allt annat var trivialiteter. 

“Bara se till s˚a alla har’e bra”, hade hans företrädare sagt när de diskuterade 

hans arbetsplikter. “Bara se till att allt är okej med alla och allting. Se till att 

fyrtornet fungerar, att ingen skadar sig allvarligt, att inga offentliga byggnader 

f˚ar översvämningar... du vet. Du behöver först˚as inte ta hand om alltet — du är 

ju faen ingen fastighetsskötare, va! Men se till att allt är bra bara, och dirigera 

jobbet därefter... det är rätt enkelt, men n˚agon m˚aste ju göra det i alla fall.” 

Jobbet blev först˚as mycket jobbigare under stormarna, men även om antalet 

ärenden var flera hundra procent över det normala var det änd˚a bara ett f˚atal 

— huvudsaken var att han alltid var p˚a jour och alltid var redo att ge sig ut. 

När Maik Senvy först fick höra om stormarna, hade han inte velat tro det. 

Han hade visserligen bott p˚a fastlandet innan han tog jobbet p˚a Maryville, men 

han hade trots allt bott vid kusten, och han kände till hur stormarna kunde 

bli även där. Det var inget allvarligt, men de kunde ju bli lite bökiga, och han 

hade antagit att detsamma var fallet med Maryville. Men i sitt tionde ˚ar p˚a ön 

kunde han nu säga annorlunda — stormarna blev värre. 

Och trots att stormen knappt ens börjat, hade han redan idag f˚att ett samtal 

fr˚an förest˚andaren av affären om att den blivit alldeles fylld med vatten. Han 

hade ringt Kim Nordström och snart skulle de tre mötas vid affären för att se 

vad som kunde göras. Normalt sett skulle han först˚as bara se till att det blev

ordnat, utan att behöva göra det själv, men det var tydligen allvarligt den här 

g˚angen. Allvarligt nog för att beröra polisen. 

Det knackade p˚a dörren och direkt efter öppnades den av knackaren. Kim 

var inte direkt tjock — och definitivt inte lika kraftig som Maik — men han hade 

en riktig ölmage under polisjackan. Hans h˚ar var gr˚anande och kortklippt, och 

han var helt enkelt normal, p˚a ett ganska skrämmande sätt helt stereotypisk. 

Han hejade vänligt men under det s˚ag Maik Senvy utan problem hur irriterad 

han var att behöva arbeta p˚a en söndag. Maik var ocks˚a irriterad, men inte lika. 

Han var van, och dessutom hade han i alla fall ingen fru att vara hos i annat 

fall. Han missade ingenting. 

“Kom nu”, sade han till Kim och drog ˚at sig jackan. “Nu drar vi och kollar 

vad den gamle fulingen behöver mig till.” 

† 

Vattnet hade redan börjat ligga i stora pölar p˚a Maryvilles asfalterade gator, 

och här och var rann sm˚a bäckar längs trottoarerna och ned i n˚agot avlopp. 

Den gamle fulingen — Jimmy Tour — stod under affärens verandatak i pl˚at 

och väntade p˚a dem när Kim och Maik svängde in med polisbilen. Han lyfte p˚a 

sin bruna cowboyhatt i hälsning när de skyndade upp till verandan fr˚an regnet, 

men han s˚ag inte precis glad ut. 

“Värre än n˚agonsin, det är vad det är”, muttrade han och lyckades knappt 

överrösta regnets smatter mot pl˚aten med sin klena, gamla röst. “Kan inte 

klampa in utan att blöta ner fötterna, det kan jag inte. Och det är inte det 

värsta.” 

“Vad är det värsta?”, fr˚agade Kim. 

“Du f˚ar se. Jag tror n˚an gjort detta, det är vad jag tror.” 

“N˚agon som gjort det? Hade det inte regnat in?” 

“Jo.” Han sade det för l˚agt för att det skulle höras, men de s˚ag ordet p˚a 

hans läppar. “Det har det. Kom här.” 

71


“Men — ”, började Kim, men han blev genast avbruten av den gamle. 

“Jag ska visa. Ni kommer att först˚a, sanna minna ord, ni kommer att 

först˚a...” 

Jimmy Tour vände ryggen mot dem och gick in till butiken. Kim började 

följa efter, men Maik drog v˚ardslöst tag i hans jacka och nästan väste i hans 

öra: 

“Han är galen, galen och gammal”, sade han. “Levt här s˚a länge som n˚agon 

annan, och tror fortfarande han kan ha hand om butiken. Fattar inte att han 

drar ut oss s˚ahär, inte sant?” 

Kim bara nickade, och visste inte om han var irriterad p˚a den gamle fulingen 

som Maik var, eller om han snarare tyckte synd om den gamle mannen som 

levt ut sina bästa dagar men änd˚a krävde dem ˚ater. Han suckade, hoppades att 

ärendet skulle bli kort, och de b˚ade gick efter Jimmy Tour. 

† 

Lyset fungerar i alla fall. Det var Kims första tanke. Maiks första tanke var 

vad i helvete. 

Det var klart att strömmen inte hade g˚att, ins˚ag Kim när han tänkte ett 

ögonblick längre — det krävdes mer än lite bl˚ast och regn för att strömmen 

skulle g˚a, i alla fall när systemet verkligen var uppbyggt för att t˚ala det värsta 

— men med tanke p˚a hur butiken s˚ag ut s˚a skulle det inte ha förv˚anat Kim 

det minsta om ljusrörslamporna faktiskt var utslagna trots det, men istället 

surrade de lugnt och irriterande monotont uppe i taket, flera meter över dem. 

Vattenniv˚an var över hela golvet p˚a i alla fall tre decimeter, samma höjd 

som ytterdörren, och Kim lyckades med sin briljanta deduktiva förm˚aga att 

inse att den skulle ha varit högre om vattnet inte rann ut genom dörren. Och 

visst blev de blöta om fötterna, för varken Maik eller Kim hann bry sig om att 

titta framför sig innan de stegade ut i vattnet, när Jimmy Tour g˚att framför 

dem utan n˚agra problem.

Överallt var det blött, och “överallt” var i detta fall inte en överdrift, inte 

ett talessätt: hyllorna, kassadisken, väggarna, till och med taket var täckt av 

vatten, och där det inte fortfarande rann och droppade om det — som taket — 

s˚a var det i alla fall synbart v˚att. Det var som om det regnat inomhus. Eller 

som om n˚agon tagit en vattenslang och sprutat ut över allt, vilket först˚as var 

en mer logisk förklaringen. Det hördes ett evigt droppande, hur vattnet föll 

b˚ade fr˚an taket, väggarna och hyllorna och droppade ned i sjön under. En av 

ljusrörslamporna blinkade hektiskt. 

“Vad i...”, började Maik med gapande mun, men han förm˚adde inte komma 

längre i meningen. Han hade sett orden p˚a den bortersta väggen. 

Det var skrivet med kolsvart färg, och trots att den nog var torr nu hade den 

runnit, och under de snirkliga, välgjorda bokstäverna formades l˚anga sträck av 

färg. De anade att det var sprayfärg, men skriven högt upp p˚a väggen, mycket 

högre upp än även en l˚ang människa skulle kunna n˚a ens st˚aende p˚a stol. 

Han använde stege, tänkte Kim som hastigast, som för att kasta bort sina 

tvivlande sinnen. Han m˚aste fan ha använt stege. Men han s˚ag sig kvickt om 

för bevis att stödja sin tes, och han ins˚ag att här fanns ingen stege. Och vem 

skulle ta med sig en stege, skriva det där, och sedan ta stegen och ˚aka hem 

igen? Vem skulle inte välja att istället bara skriva det hela en bit längre ned p˚a 

väggen? Maik ins˚ag, att det var som om vem som än gjorde detta helt enkelt 

ville imponera, men han förstod inte varför. 

Akta dig för Vitsvartsnubben! 

Och akta dig för sonen! 

Ja, akta dig för hela jävla armadan! 

Med vänliga hälsningar fr˚an DRAKEN 

“Vitsvartsnubben”, mumlade Kim andlöst. “Sonen... draken... vad fan är 

det här?” 

“Är det inte besynnerligt, är det inte det?”, fr˚agade Jimmy Tour och kliade 

sig p˚a näsan. “Hört talas om den här? Är det n˚agon som bor här?” 

73


“Hördu du”, sade Maik, den enda som lyckades släppa blicken fr˚an graffitin 

p˚a väggen. “Du bor i Maryville, minns du det? Ungarna m˚a vara skitiga, det 

är sant det, men graffiti? Nä nä! Det har vi aldrig sett.” 

“S˚a vem är det?”, fr˚agade Kim. “Om det inte är n˚agon fr˚an Maryville?” 

“˚A, jag säger inte att det inte är n˚agon fr˚an trakten. Jag säger bara att vi 

inte sett n˚at s˚ant förut. Det kan vara vem som helst, vem som helst i de där... 

de där gängen. Varför inte den där killen Nilsson. Eller tjejen Northen, hon har 

varit lite väl vild p˚a sistone. Eller varför inte din egen dotter, va?” 

“Nu blandar du inte in Emilia här!”, sade Kim, plötsligt ilsket. “Du vet 

vem det är som gjort det här lika lite som en gräshoppa vet hur han spelar 

Beethovens femte symfoni.” 

“Nu f˚ar du inte l˚ata dina personliga affärer blanda in sig i de här po- 

lisaffärerna, Nordström”, sade Maik, och Kim förvirrades av hans plötsliga 

användning av hans efternamn. För inte första g˚angen ins˚ag han att polis- 

chefen var besatt av polisfilmer. “Emilia ska behandlas som vilken som helst”, 

fortsatte han, “oavsett om hon r˚akar vara din—” 

“Men nu ska vi väl inte peka finger!”, utbrast butiksförest˚andaren, och Maik 

tystnade. “Jag vill bara... ja, jag vill f˚a ordning här. F˚a ut de där, de där 

konstiga orden fr˚an väggen, f˚a bort vattnet fr˚an golvet, se om n˚agra saker är 

vattenskadade... det m˚aste de ju vara, verkar det ju som. Jag bryr mig inte om 

vem som gjort det. Jag behöver bara ordna upp. Jag m˚aste ha butiken öppen i 

morgon, vet ni. Nu när stormen kommer — ˚arhundradets storm, säger de ju p˚a 

TV — s˚a kommer alla vilja handla. Köpa in proviant. S˚a blir det alltid, vet ni. 

Alla blir lite extra paniska, även här ute.” Han tvekade, sedan fortsatte han, 

“speciellt här ute. S˚a snälla, bara hjälp mig att f˚a i ordning!” 

De tv˚a poliserna var b˚ada tysta ett tag, och s˚ag sig sedan om. 

“S˚a du vet inte vem den där Vitsvartsnubben är?”, fr˚agade Kim sin överordnade. 

“Men h˚all käft om den jävla Vitsvartsnubben!”, utbrast Maik. “Vem vet, 

vem bryr sig! Det är bara n˚agon ungjävel som spelar ett spratt, det är allt. Ta

en mopp och skura nu, Nordström, och glöm det här med den där vitsvartsond- 

raken.” 

Maik och Kim tog var sin mopp, och arbetade h˚ardare än de b˚ada gjort 

n˚agonsin förut helt enkelt för att de inte hade n˚agot val. Den gamle fulingen 

Jimmy Tour ställde i ordning varorna, slängde ett antal av dem, och gav sedan 

de b˚ada poliserna till och med extra dricks för deras hjälp. 

Men inte skulle de glömma Vitsvartsnubben, inte. 

75


3 

Den affär som hette Mejnell Comics! l˚ag i en källare. Carl Mejnell hade 

lyckats f˚a ut ett l˚an (hur han lyckades med det förstod varken han eller hans 

mor), och hade köpt upp källaren, en del av en lagerlokal p˚a mittgatan, av ett 

dödsbo. Just att det var en källare gjorde honom ingenting alls; han behövde 

bara de tv˚a rum som fanns, ett större som användes som själva butiken, och ett 

mindre som fungerade som kontor bakom, ett kontor med ett skrivbord och en 

massa papper och ingenting mer. Kunderna han sökte var dessutom inte den 

typ som sökte sig efter stora skyltfönster med vackra saker, skyltfönster som en 

källare inte kunde bidra med, utan de barn och ungdomar som besökte hans 

butik blev alla kunder av rykten i skolg˚arden. 

Det enda riktiga problemet med lokalen var avst˚andet ifr˚an hans mor — en 

mor för gammal och sliten för att ta hand om sig själv, som ständigt behövde 

sin sons kärlek och assistans. 

När Carl Mejnell den här g˚angen kom hem till sin mor, i hennes villa i Ma- 

ryvilles hamnkvarter, s˚a stod maten redan färdig p˚a spisen. Den gamla kvinnan 

satt p˚a en stol vid köksfläkten och rökte en hemrullad cigarett, men bara en 

br˚akdel av röken sögs upp i fläkten, medan resten spreds i lokalen och fick Mej- 

nell att hosta lätt. Hon var iklädd en av sina finare, gr˚aa klänningar, och hennes 

gr˚avita h˚ar var uppsatt med en h˚arklämma. 

När hon s˚ag sin son i dörröppningen sken hon upp, men det hjälpte inte för 

att hon skulle yngras mer än en smula — hon var bara sextio ˚ar, men s˚ag ut 

att vara minst ˚attiofem. Kanske mer. 

“Jag sade ju att jag skulle laga maten”, sade Mejnell sm˚airriterat när han 

steg fram och kramade om sin mor där hon satt. 

“Du kom ju inte”, sade hon, och Mejnell kände orden som en kniv i hjärtat. 

Han var nästan fyrtiofem minuter sen, det visste han, och han hade hoppats

att hon inte skulle märka det. Han hade suttit och g˚att igenom veckans pap- 

persarbete, och tiden hade sprungit iväg fr˚an honom. 

Hon försökte ställa sig upp, men han protesterade. 

“Nej, mamma, sitt, sitt kvar där du.” Hon log vänligt, men sade inte ett 

ord. Han lade handen p˚a hennes panna. “Du brinner ju. Du borde ligga till 

sängs.” 

“När dags är dags s˚a är det dags”, svarade hon utan att bli av med sitt vaga 

leende. “D˚a dör jag hellre st˚aende än i en säng.” 

Han var nästan p˚a väg att p˚apeka för henne att hon faktiskt satt och inte 

stod upp, men han lät bli och drog sig istället bort fr˚an det obehagliga sam- 

talsämnet. 

Mejnell lade upp mat ˚at de b˚ada, och de ˚at tillsammans och under spänd 

tystnad. Hon fr˚agade honom om affären, och han ljög och sade att det gick bra 

— han visste mycket väl att han hade alldeles för f˚a kunder för att klara av 

hyran. Än s˚a länge skulle han han klara sig p˚a l˚anet i alla fall i ett halv˚ar till, 

kanske ett ˚ar, och han ville inte oroa henne i onödan. 

Speciellt när jag inte vet om hon kommer behöva uppleva det, sade en otäck 

tanke i hans huvud, och han skjöt undan den. 

Samtidigt ins˚ag han att han i en liten mörk vr˚a av sin själ visste att modern 

hade gott om pengar, och att pengarna skulle vara hans dagen hon dog. Han s˚ag 

upp p˚a sin mor där hon ˚at, hur hon kämpade att h˚alla ordning p˚a besticken och 

vattenglaset, och han gjorde allt han kunde för att skjuta undan sina tankar. 

Allt skulle ordna sig. 

† 

Efter middagen stoppade han om henne, och trots att hon p˚astod att hon 

inte var sömnig (hon är ett barn, tänkte han sorgset, ett stort barn) s˚a somnade 

hon p˚a fläcken efter att ha hamnat under täcket. 

77


Mejnell satt kvar p˚a stolen intill hennes säng en stund och bevakade henne. 

Hennes sängkläder var som väggarna ordinära och tr˚akigt vaniljvita, med ett ur- 

vattnat schackmönster, medan väggarna demonstrerade för Mejnell främmande 

släktingar p˚a inramade, svartvita foton. 

Med ens ins˚ag han att han visste otroligt lite om sin familj utöver sin mor, 

och den där mörka delen av hans själ fr˚agade honom om han n˚agonsin skulle f˚a 

veta vilka de var. En ännu mörkare del fr˚agade honom om han ens ville veta. 

N˚agra minuter sedan upptäckte Mejnell sig med att vara p˚a väg att somna 

till där han satt p˚a stolen. Han ryckte till som om han varit p˚a väg att ramla 

omkull, kliade sig i ögonen och bestämde att det var dags att bege sig hem˚at. 

En snabb blick mot nattduksbordsklockan visade att hon redan var en bra bit 

över midnatt. Med en suck ins˚ag Mejnell att han skulle börja jobba tidigt nästa 

morgon, trots att det antagligen inte skulle komma n˚agon kund alls p˚a hela 

morgonen och förmiddagen. 

Han hade precis rest sig upp för att g˚a, och vänt sig ifr˚an sin mor, när han 

hörde henne mumla n˚agonting. Han vände sig om. 


Hon mumlade n˚agonting ytterligare, utan att öppna ögonen. Hon pratade i 

sömnen. Mejnell visste inte om det var hans ensak, men nästan reflexivt lutade 

han sig över sängen med örat mot hennes mun, och hörde henne viska n˚agra 

enstaka ord i sin oroliga sömn. 

“Vitsvart... akta... vit... svart...”

4 

Amid ville egentligen bara springa in, springa ut, f˚a allt överstökat, komma 

hem igen, skynda upp p˚a sitt rum och stänga och l˚asa dörren. Men s˚a enkelt var 

det inte alltid, och istället fick han vandra runt bland feta, svettiga, högljudda, 

äckliga människor och trängas mellan dem där de knuffade fram sig själva p˚a 

den l˚anga vägen mot graven. 

Han gick runt i den gamle gubben Jimmy Tours närbutik, och s˚ag hur den 

plockades rent p˚a allt den var värd hastigare än n˚agonsin förut. Utanför bl˚aste 

vindarna runt vildare än de gjort p˚a mycket länge, och det stressade upp folk 

nästan lika mycket som stormvarningarna p˚a radio och TV. Det kändes som om 

hela Maryville bestämt sig för att handla in sina varor p˚a precis samma affär 

precis samma dag och timme, och när Amid skyndade runt i butiken tyckte han 

sig krocka ihop med precis alla han n˚agonsin känt, samt en mängd människor 

han för den delen aldrig sett p˚a ön. 

“Urs —” 

Amid stönade till när han blev tillknuffad in i en tom hylla av en förbiskyndande 

gammal gubbe som sedan skyndade sig vidare och slängde sig över en sista p˚ase 

fryst majs. Han hörde hur en kvinna svor ˚at honom att hon behövde den bättre, 

men gubben skrattade h˚anfullt och knuffade till Amid igen p˚a vägen fr˚an majs- 

hyllan till den enorma kassakön. 

Vid godishyllorna stod ett gäng fnissiga ton˚arstjejer och diskuterade Gud- 

vet-vad, men de tystnade och gav varandra menande blicker när Amid gick förbi 

och stannade till vid en hylla med tuggummipaket. En av flickorna kunde inte 

h˚alla sig för skratt, utan började att fnissa, och hennes kamrat höll fingrar med 

rosam˚alade naglar över sin mun medan de alla drog sig därifr˚an. Amid l˚atsades 

som om han inte märkte dem, men tittade sig sekunden efter att de försvunnit 

om, och han smög som hastigast ned en Snickersbar i fickan när ingen tittade. 

79


“Amid?” 

Han vände sig förbluffat om och trodde i ett iskallt ögonblick att han blivit 

upptäckt i sitt illd˚ad, men när han s˚ag vem det var och vad hennes ansiktsut- 

tryck sade honom s˚a lugnade han sig genast. 

“Hej, Mia.” 

Mia hade sitt korta, röda h˚ar utsläppt över axlarna, och hade p˚a sig en tjock 

vinterjacka med fejkpäls kring luvan. Hennes annars bleka kinder var rosenröda 

i kylan, och hennes ögon var nu om n˚agonsin omöjliga att inte falla in i. 

“Hej, Amid”, sade Mia blygt, och Amid ville bara att hon skulle försvinna. 

Han letade i folkmassorna efter n˚agon han kände väl nog att l˚atsas leta efter, 

men han ins˚ag samtidigt att den enda s˚adana person skulle vara just Mia. 

“Vad... vad gör du, Mia?” 

Hon tittade ned p˚a sin famn där hon höll ett sexpack med tv˚alitersflaskor 

mineralvatten. “Mamma skickade mig för att köpa vatten”, sade hon försiktigt. 

“Hon tänkte att vattenrören kanske... ja. I stormen.” 

“S˚a varför fyller hon inte bara p˚a gamla flaskor nu, och ställer undan om 

det händer?” 

Mia sneglade ned p˚a sitt inköp och ins˚ag sakta att han hade rätt. 

“En order är en order”, log hon nervöst. 

Amid försökte le men ins˚ag att det höll p˚a att döda hans ansiktsmuskler, 

som helst ville att han skulle skrika. 

“S˚a vad gör du?”, fr˚agade hon pinsamt. 

“Jag... handlar.” 

“˚Ah.” 

Tystnaden höll i sig och grep sakta fast Amid som kvicksand, höll kvar 

honom fastgjuten i det leriga golvet och fick honom att kallsvettas tills han 

trodde han skulle svimma. 

“Fyller inte din far ˚ar snart?” 

Hon talar!

“Jo. Onsdag.” 

“˚Ah.” 

Vunnen tillbaka fr˚an den mentala kvicksanden med n˚agra f˚a enkla ord, 

vände sig Amid lätt om och började titta p˚a de olika chokladkakorna p˚a hyllan. 

Han sneglade obekvämt mot Mia som stod snett bakom honom, och han ins˚ag 

att han inte skulle ha n˚agon mer choklad än den han hade i fickan, men nu när 

han vänt sig dit˚at kunde han inte bara vända sig ifr˚an hur som helst. 

“Ska ni ha n˚agon fest?”, fr˚agade Mia i ett försök att l˚ata nonchalant. “När 

din far fyller ˚ar, menar jag.” 

“Jo”, svarade han kort. “Eller, fest, en lite mindre grej med familjen, du 

vet.” Han plockade upp en slumpmässig chokladkaka och l˚atsades läsa p˚a den. 

N˚agon av alla galningar i butiken skyndade förbi honom och ryckte ˚at sig en 

handfull chokladkakor som han genast slängde i sin shoppingkasse p˚a väg mot 

läsken. 

Amid sneglade mot Mia och fastnade ännu en g˚ang i de ljusbl˚a ögonen under 

hennes röda lugg. 

“Du f˚ar komma om du vill”, sade han. 

Mia sken upp i samma ögonblick som Amid ˚angrade att han hade sagt vad 

han sagt istället för att slänga en chokladkakehylla p˚a henne och sprungit. Han 

ville inte träffa henne. Inte nu, inte p˚a onsdag, inte n˚agonsin — och absolut inte 

i sitt eget hem dit han faktiskt bjudit in henne s˚a att hon fick n˚agra vilseledande 

illusioner. 

“Jättegärna”, utbrast Mia och hoppade av glädje. Amid lyckades ge henne 

ett kort leende. “Jag borde g˚a nu”, sade hon och tittade ned p˚a vattnet i famnen. 

“Det börjar bli mörkt.” 

“Hejd˚a.” 

“Vi ses p˚a onsdag, Amid.” 

Hon s˚ag ut att vara p˚a väg att rusa fram och ge honom en kram, men 

gungade istället fram och tillbaka p˚a sina fötter en stund innan hon nästan 

81


sprang förbi honom mot kassan. 

Amid s˚ag efter henne där hon skyndade bort, och när hon ställt sig i kassan 

sneglade hon efter honom för ett ögonblick, men sedan rodnade hon och tittade 

bort när deras blickar möttes. 

Amid s˚ag bort fr˚an henne och gick hastigt till läskavdelningen, ryckte till 

sig en tv˚aliters Coca-Cola och sm˚asprang förbi utg˚angen utan att betala. 

Ingen märkte pojken försvinna i folkvimlet.

5 

När det gäller Maryville är det ovanligt m˚anga som är troende. Det är inte 

riktigt s˚a att man vet varför, först˚as, men det finns teorier. 

Varför vi över huvud taget lever mer sekulärt nu än förr har förmodligen den 

enkla förklaringen att vi inte längre behöver Gud, eller rättare sagt vi behöver 

inte uppfinna en tro p˚a Gud — för säg vad du vill om Guds existens, men 

det finns i slutändan inga övertygande argument ˚at n˚agot av h˚allen. I grunden 

svävar vi i ovisshet. I grunden är vi alla till största delen agnostiker. Men 

samtidigt har det under världshistorien funnits diverse argument för existensen, 

även om de inte kan klassas som övertygande, och under tiden d˚a människan 

först˚att mer har ocks˚a fler av dessa argument slagits h˚al p˚a — idag vet vi varför 

solen finns, varför stjärnorna tycks st˚a stilla i himlen och varför planeterna inte 

gör det. Vi behöver inte uppfinna gudar och gudinnor som vandrar planeternas 

färder — för det är det ordet planet kommer ifr˚an, som betyder vandrare. Vi 

klarar oss utan dessa gudar. Och vi vet varför˚asknedslagen sker, utan att behöva 

blanda in Tor och hans hammare. Gud motbevisas inte, och Gud kommer aldrig 

att kunna motbevisas — men likväl tappas allt fler argument för hans existens 

när tiden passerar. 

Idag har vi v˚art dricksvatten och v˚art McDonalds och v˚ar platt-TV, vi har 

modern medicin och vi har först˚aelse för universum — inte hundraprocentig, 

l˚angt ifr˚an, men änd˚a enorm först˚aelse — och vi har ingenting mer vi behöver be 

om, egentligen. En präst sade en g˚ang till mig att de procentuellt mest troende 

i världen var de p˚a ett flygplan p˚a väg att störta, och det stämmer antagligen 

— när vi verkligen behöver n˚agon sista chans tar vi vad vi än kan f˚a, även om 

det bara handlar om en flygande tekanna eller ett osynligt spagettimonster. Det 

är mänsklig natur att söka efter mönster och chanser, att söka efter n˚agonting 

som älskar oss och bryr sig om oss, och medan det i m˚anga fall kan g˚a överstyr 

83


är det i grunden en magnifik förm˚aga. 

Kanske är det detta behov av att tro som är anledningen till den stora 

mängden troende p˚a Maryville. För när det kommer till Maryville är det nog 

det närmsta du kan komma att störta med ett flygplan utan att faktiskt sitta 

i ett flygplan. 

Och för en enklare teori — förmodligen är det väl helt enkelt mest tradition. 

Kyrkan var viktigare förr, det är ingen nyhet, och m˚anga som bor p˚a Maryville 

idag har släkt där som g˚ar tillbaka hundratals ˚ar, ända tillbaka till de kristna 

korst˚agen. Det finns undantag som bekräftar regeln först˚as, men de blir ganska 

lätt p˚averkade av massorna. Och i princip alla som inte tror, speciellt de äldre, 

följer änd˚a med till Maryvilles katolska kyrka varje söndag i alla fall för... ja, 

just det. Tradition. 

† 

Fader Albert Clarenton och hans assistent (alternativt biträdande präst, al- 

ternativt kyrkov˚ardare) Mario skötte kyrkan efter precis samma princip. Den 

katolska kyrkan p˚a Maryville hade under m˚anga ˚ar samma familj av präster, 

och trots att den barnlöse Clarenton (vars hustru dessutom var död sedan fle- 

ra ˚ar tillbaka) förmodligen ocks˚a blir den siste i ledet s˚a fortsätter han att 

följa traditionerna in i det sista. Traditioner, som den unika ordningen under 

samlingarna, och som att h˚alla söndagspredikan under kvällen och inte p˚a mor- 

gonen, var s˚adana saker som dragit Maryvilles kyrka allt längre ifr˚an fastlandets 

generella restriktioner och idéer. Men vad gjorde det? 

Regnet slog fortfarande lika h˚art som den gjort tidigare p˚a dagen, när fader 

Clarenton och Mario tog emot de första besökarna klockan tjugo i fem. Sakta 

men säkert fylldes stolarna framför altaret och Jesuskorset, trots att färre kom 

nu än under till exempel mitten av sommaren. Men s˚a var det alltid när det 

var stormvarning; folk var rädda, helt enkelt, och det var mycket först˚aeligt. 

Trots detta kom en hel del: familjen Northen (förutom sonen, han dök aldrig

upp); modern och dottern Carlsson; Sanna och Kim Nordström, med b˚ade son 

och dotter; butiksinnehavaren Jimmy Tour; och ett antal till. De äldre var den 

m˚algrupp som saknades till störst grad denna dag, men Clarenton kunde först˚as 

först˚a dem — gamla och svaga, hur gärna vill man d˚a ge sig ut mitt i regnet 

och bl˚asten? 

Självklart fanns även de medborgare som inte hade n˚agon riktig ursäkt för 

sin fr˚anvaro. De som Maik Senvy, polischefen — han hade till och med ett 

av mycket f˚a välutrustade fordon p˚a ön, och änd˚a dök han mycket sällan, om 

n˚agonsin, upp p˚a gudstjänsterna. Men Clarenton visste var han var i denna 

stund. Ingen tvekan om saken, Maik Senvy satt hemma hos sig med en flaska 

whiskey och n˚agon tidning med nakna tjugo˚aringar p˚a omslaget. Clarenton var 

tvungen att hejda sig fr˚an att flina ˚at tanken. 

Han f˚ar vad han förtjänar till sist, tänkte han sedan. Han kommer ruttna i 

helvetet, det kommer han. 

Clarenton hade valt ut sitt kapitel dagen innan, och han hade inte tvekat. 

Det hade kommit s˚a plötsligt, och vad han först trodde — att han höll p˚a att bli 

senil och tokig och att det var därför han fastnat s˚a för raderna — förvandlades 

snart till tron att det var Gud och ingen annan än Gud som sade ˚at honom att 

välja kapitel tretton i Uppenbarelseboken. Varför Gud skulle ha denna plan för 

honom, det visste han inte. 

Han steg nu upp p˚a altaret, klädd i sin vackra, helsvarta prästrock med det 

vita bandet vid halsen, och harklade sig i mikrofonen. Folkmassan tystnade, 

och i ett ögonblick var allt som hördes regnet som slog de färgade kyrkfönstren 

halvt fördärvade. 

Sedan talade han. 

† 

“Välkomna”, sade fader Albert Clarenton, “till Guds hus denna heliga dag. 

Jag vill börja med att säga som jag säger varje ˚ar vid den här tiden: som ni 

85


säkert redan har hört s˚a kommer vinterstormen snart till ön. Om media har rätt 

i sina antaganden, med andra ord om vi har otur, s˚a är detta den värsta stormen 

alla p˚a ön f˚att erfara, n˚agonsin. ˚Arhundradets storm är vad de kallar den. Jag 

vill p˚aminna er om att om stormen verkligen blir s˚a allvarlig, s˚a kommer vi att 

ringa i klockan här — ” (han gestikulerade rakt upp i luften, som om han kunde 

se genom taket och in i tornet med kyrkklockorna) “ — och ombe alla som har 

möjlighet att ta sig hit. Vi har ett stort förr˚ad med liggunderlag, sovsäckar och 

proviant. Kyrkan har mycket starka väggar, och jag lovar er att det inte finns 

en starkare eller säkrare byggnad p˚a ön.” 

Han gjorde en paus, och s˚ag att en l˚ang karl i övre medel˚aldern räckte upp 

handen för att fr˚aga n˚agonting. 

“Ja?” 

Alla i salen vände sig emot mannen som började att tala. 

“Om vi vill komma innan? Om... ja, om fönstren g˚ar sönder till exempel. 

Om vi inte klarar oss hemma. Kan vi komma i förväg d˚a?” 

“Naturligtvis kan ni göra det”, sade Clarenton och försökte le. “Självklart. 

Kyrkan är alltid öppen, minns det. Speciellt i allvarsama tider.” 

Ett l˚agt mumlande, sedan övergick Clarenton till den faktiska anledningen 

till att de var här. 

han. 

“Dagens predikan handlar om Uppenbarelseboken, kapitel tretton”, sade 

Alla hade p˚a ett eller annat sätt en bibel i knäet, utom först˚as de allra 

yngsta. I de flesta familjer hade i alla fall en familjemedlem en bibel att ta med, 

och för de som inte hade en fanns det att l˚ana när de gick in i kyrkan. Alla 

bläddrade de nu fram rätt kapitel, medan fader Clarenton väntade med sin bok 

framför sig p˚a altaret. När alla var färdiga s˚a talade prästen ˚ater, högre denna 

g˚angen, för att genast f˚a tyst p˚a de som ännu samtalade l˚agt. 

“Och jag s˚ag ett odjur resa sig ur havet”, läste han med denna höga röst, 

och n˚agonstans började han ˚ater fundera p˚a valet. Sedan sänkte han rösten,

först till samtalston, och sedan nästan för l˚agt för att höras, nästan nervöst. 

Varför visste han inte. “Det hade tio horn, och sju huvuden och p˚a sina horn 

hade den tio kronor och p˚a sina huvuden hädiska namn.” Han tystnade och s˚ag 

ut över folket, som s˚ag p˚a honom eller följde med i sina egna böcker. 

Och vad ska det betyda?, var en tanke som dök upp i hans huvud, men han 

sköt undan den. 

Jag kan det här, sade han till sig själv. Bara lugn. 

Men han var inte lugn. Han var plötsligt stressad, och han visste inte varför. 

“Odjuret jag s˚ag liknade en leopard”, fortsatte han och försökte att tala 

högre än han egentligen kunde, liksom för att skänka sig själv styrka. “Dess 

fötter var som en björns och dess gap som gapet p˚a ett lejon. Och draken gav 

det sin kraft och sin tron och...” 

En svettdroppe rann längs hans panna, och han reste vänstra handen att 

torka bort den, och r˚akade samtidigt sl˚a till sin fars bibel, och fick den att 

stängas för sig. Han harklade sig nervöst och öppnade upp den p˚a nytt, fick 

fram rätt sida. N˚agon mumlade i publiken, och Clarenton kände med ens Marios 

blick p˚a sig, en nervös, rädd blick, en förvirrad blick. 

Han fortsatte. 

“...draken gav det sin kraft och sin tron och... och stor makt. Ett av dess 

huvuden s˚ag ut att ha f˚att ett dödligt hugg... ett... dödligt...” 

Allt svajade till för ett ögonblick, och han stirrade upp fr˚an boken, rakt fram 

mot sin publik. Alla tittade p˚a honom, alla lika nervöst, den som mumlade hade 

tystnat och nu var alla knäpptysta och stirrade. 

Som att fr˚aga hur m˚ar du? 

Allt blev suddigt för en sekund, och sedan blev allt bra igen. S˚a blev det 

suddigt en andra g˚ang, det svajade till en andra g˚ang och s˚a blev det helt svart. 

Han kunde höra hur Mario ropade Fader! och han kunde höra hur flera 

människor reste sig upp fr˚an stolarna av ren reflex, och sedan mörknade allting 

helt, även ljuden. 

87


Allt blev bara stilla.

6 

Amid Northen hade spenderat nästan hela dagen ˚at att skriva. Eller försöka 

skriva, i alla fall. P˚a tidiga eftermiddagen hade han stuckit bort till affären för 

att köpa en cola — det brukade hjälpa, han gillade att dricka cola när han 

skrev, det brukade inspirera, kännas lite som en belöning för att han var duktig 

och kom n˚agon vart — men den här g˚angen fungerade det inte det minsta. 

Till en början hade han inte kunnat sluta att tänka p˚a Mia. Han ville inte 

ha n˚agonting med henne att göra, ingenting alls, och han ˚angrade g˚ang p˚a g˚ang 

att han hade varit en idiot och bjudit in henne. 

Och till sist hade tankarna överg˚att, och han slutade att tänka p˚a grann- 

flickan. Istället blev ˚aterigen Vitsvartsnubben allt han kunde tänka p˚a, och han 

visste inte om det var att föredra eller inte. 

Lägg av, hade han mer än en g˚ang sagt ˚at sig själv. Lägg av, det var bara 

n˚agonting du skrev. 

Han visste p˚a sätt och vis att det var sant — vad skulle det annars vara? — 

men vad han än gjorde kom det där ordet, det där namnet, alltid tillbaka till 

honom. Vad betydde det ens? Vitsvart? Vad˚a vitsvart? Som ett schackbräde? 

Eller som människor — svarta och vita raser av människor? 

Vid halv fem hade Cecilia, hans mor, sagt att de skulle g˚a till kyrkan för 

söndagspredikan, och hon hade fr˚agat om han ville med. Han hade inte svarat 

n˚agonting drygt nekande som han brukade (i stil med skämtar du? eller jag dör 

hellre) utan han hade enkelt skakat p˚a huvudet, knappt uppfattat hennes ord. 

Han hade även d˚a enbart kunnat tänka p˚a Vitsvartsnubben och Äppelmasken. 

Vad de nu betydde. Och inte för ett ögonblick kunde han slita det ifr˚an sig. 

Vid tio över fem — när han var ensam, tacka gudarna för det — hade han 

g˚att ut för vad som mest av allt var en promenad för frisk luft. 

89


Northens villa var en av de finare p˚a Maryville. Den l˚ag precis vid den västra 

kusten, bara tv˚ahundra meter eller s˚a fr˚an affären och fyren, och dess tredje 

v˚aning hade en terass med en alldeles utmärkt utsikt över havet. Bättre utsikt 

hade först˚as fyren, men inget annat hus p˚a ön. Det var p˚a den här terassen 

som Steven, hans far, satt om somrarna och skrev, helst vid solnedg˚ang eller 

soluppg˚ang, och m˚anga g˚anger hade Amid g˚att upp mitt i natten för att g˚a 

p˚a toaletten, och hört knapprande fr˚an ett tangentbord. Där hade hans far 

suttit, fram˚atlutad tills hans nästipp nästan nuddade skärmen och bitandes 

underläppen tills den lös vitt. Bredvid sig hade han en kaffekopp, och under 

mittsommaren, när det var som varmast, kunde han dra upp en skarvsladd och 

själva kaffekokaren, och sitta hela natten här och bara skriva, och bara g˚a in 

ibland för att fylla kokaren med nytt vatten. 

Amid hade själv aldrig skrivit här ute och skrivit — det kändes som ett 

privat territorium, som att mer än n˚agonsin g˚a helt sin faders väg och försöka 

att rakt av plagiera hans succé — men han hade funnit att det ofta hjälpte 

att g˚a ut hit när han började bli fantasilös, och bara se sig omkring, andas 

luften och känna doften av havet. Att inspireras av tomheten och magnituden 

av världen. 

Men det var inte till den här terassen som Amid gick p˚a sin promenad denna 

kväll. När han behövde g˚a en längre runda föredrog han att g˚a längs vattnet, 

längs blandningen av väldiga klippor och breda sandstränder, se hur de högg 

av, förblindade och lutade flinande över varandra. 

Vid klipporna badade naturligtvis aldrig n˚agon — de som ville bada vid 

klippor föredrog östra kusten där klipporna var högre och vattnet djupare — 

och om n˚agon gjort det just nu hade den förmodligen varit med om en olycka 

s˚a gott som genast. V˚agorna slog nämligen h˚art och en bra bit upp efter det 

att klipporna tagit slut och Strandgatan tagit vid, där Amid nu gick, och han 

kunde inte l˚ata bli att tänka p˚a de väldiga v˚agorna som giriga ting, galna 

varelser ständigt hungrande efter människokött...

Det var en galen tanke, men det var sv˚art att inte börja tänka s˚a om man 

läste tillräckligt mycket Poe, Lovecraft och King. Han stod precis s˚a att han 

kände deras sista kraft snudda vid hans bara fötter, liksom retsamt demonstre- 

rande hur nära de var. S˚a nära, s˚a l˚angt borta. Som en oskyldigt dömd f˚ange i 

sin cell, med den sanne mördaren p˚a andra sidan gallret, flinande. 

S˚a ta mig. 

Regnet slog emot honom och blötte ned hans korta, svarta h˚ar, fick hans 

gr˚aa t-shirt att färgas svart. Han brydde sig inte. Han tyckte rentav om det, 

han älskade att l˚ata sig förstöras temporärt av de naturliga krafterna. Och 

dessutom, när han gick in igen skulle han kunna tappa upp ett kokande hett 

bad, och sedan kanske g˚a och lägga sig. Det var fortfarande tidigt jämfört 

med hans sömnvanor, javisst, det var alldeles för tidigt för en sjutton˚aring att 

frivilligt lägga sig att sova över huvud taget, men det berörde honom inte. Han 

var trött, helt otroligt trött för att vara ärlig, och hans huvud värkte n˚agot 

otroligt i den vänstra tinningen. 

Hela dagen hade han bara suttit stilla och inte gjort n˚agonting... men han 

hade ju gjort n˚agonting änd˚a, faktiskt, för han hade tänkt. Det kanske inte lät 

som jobbigt, men det var jobbigare än n˚agonting annat. Han hade tänkt p˚a 

Vitsvartsnubben. Tänkt p˚a Äppelmasken. Utan att ha en minsta jävla aning 

om vad n˚agot av de tv˚a var. Han kände bara att de hade n˚agon slags betydelse, 

vad det än kunde vara för n˚agon betydelse. Det kunde inte bara vara ord av 

hans undermedvetna. 

När vindarna och regnet slog h˚ardare, och när v˚agorna sträckte sig efter 

hans fötter, önskade han nästan att allt var hans undermedvetna änd˚a; att han 

höll p˚a att bli tokig. Och det som var det mest sorgliga av allt — han trodde 

han skulle tjäna p˚a att bli tokig. När han tänkte p˚a det antog han att han p˚a 

n˚agon niv˚a önskade att han kunde f˚a bli tokig. Poe hade varit tokig; Lovecraft 

hade varit tokig. King hade kanske aldrig varit tokig, men han knarkade och han 

söp, och resultatet blev ju ganska tokigt. Det var s˚a de skrev s˚a bra berättelser, 

91


genom galenskap och genom skräckinjagande mardrömmar som fick dem att 

vakna flämtande, skrikande om nätterna. 

Okej, tänkte Amid för sig själv. Jag har mardrömmarna, s˚a ge mig nu 

galenskapen. 

Amid Northen vände sig om och gick tillbaka till huset, flinande ˚at denna 

tanke, som han inte visste om den var seriös eller skämtsam. 

Ytterdörren hade han lämnat öppen som i ren protest när han visste att det 

skulle regna in, men den hade slagits igen av vinden. Han öppnade den, och när 

hallens str˚alkastarljus och bastuvärme tog emot honom kände han hur värken 

i huvudet tyngde p˚a allt värre igen, efter att ha varit p˚a väg att glömma bort 

den. Han stannade upp vid dörröppningen, blundade djupt och stödde sig mot 

väggen med ena handen, gned sig mot tinningen med den andra. Det hjälpte 

inte, och allt snurrade till och vägrade att stanna. Fläckar av rött, svart och 

grönt blinkade förbi framför ögonen. Det kändes som om han skulle börja gr˚ata 

— och i ärlighetens namn var det möjligt att han redan gjorde det, för hans 

ansikte var dyngsurt av regnet och huvudet värkte till den grad att han inte 

ens själv skulle märka skillnaden om n˚agra t˚arar dessutom skapades och föll. 

Han sparkade av sig skorna, och med dyngsura kläder gick han in till köket 

och hällde upp en ny kopp kaffe fr˚an bryggaren, i samma gamla blommiga kopp. 

Han blundade och lutade sig mot ena väggen, försökte förgäves att slappna av. 

Han ville g˚a bort och släcka lampan, f˚a bort ett av sina m˚anga irritationsmo- 

ment, f˚a bort prickarna under ögonen, men plötsligt kändes det som kilometervis 

med snö mellan honom och ljusknappen. 

Han blundade h˚ardare och försökte dricka ur koppen, men skakade s˚a att 

han spillde ut en skvätt p˚a golvet. Tinningen bultade högljutt, och han hörde 

hur det allt högljuddare droppade kaffe fr˚an bryggaren ned i kannan, droppade, 

droppade... och utanför slog regnet mot fönstret och v˚agorna mot gatan och 

n˚agonstans i bakhuvudet smällde en dörr och n˚agonstans tassade en r˚atta och 

—

Mjau. 

Amid skrek av skräck när n˚agonting stötte till vid hans ben, och han gick 

fr˚an att skaka till att rycka till över hela kroppen, och innan han förstod 

n˚agonting om vad som hänt hade han kastat sin kaffekopp rakt upp i luften, och 

kaffe hälldes ut över honom och över köksväggen och över golvet och koppen 

föll och föll och snurrade och han kastade ut en hand i luften för att f˚anga och 

slog till men den slant och den snurrade och den slogs i golvet och den sprack 

och exploderade och kaffe och skärvor och skri och katten och — 

† 

I slutet av Edgar Allan Poes novell Den svarta katten skrev han följande: 

Först ett skrik, till att börja med dämpat och brutet som ett barns 

gr˚at och sedan svällande ut till ett l˚angdraget, högljutt vr˚al, till yt- 

terlighet oregelbundet och omänskligt — ett tjut — ett klagande skri, 

till hälften av fasa, till hälften av triumf, ett s˚adant skrik, som en- 

dast kan komma fr˚an helvetet, fr˚an de fördömdas strupar i deras 

˚angest och samtidigt fr˚an de onda andarnas strupar i deras triumf. 

Amid Northen hade länge läst och fascinerats av Edgar Allan Poes verk, 

och följaktligen var det kanske inte konstigt att just dessa rader rusade genom 

hans huvud när allt detta skedde. 

† 

I flera sekunder stirrade Amid ned p˚a varelsen vid sitt ben, utan att röra 

sig, utan att kunna röra sig, trots den sönderslagna koppen som var utspridd 

p˚a golvet runt honom och trots oljudet och ilskan och stressen som surrade 

kring honom som tusentals myggor p˚a jakt efter färskt blod. Han stirrade p˚a 

odjuret vid sitt ben, denna best med onaturligt kalla, gulgröna, smala ögon och 

93


gapande mörkröd mun, som g˚ang p˚a g˚ang strök sig mot hans ben, jamade ˚ater 

och ˚ater igen. 

Hade den sovit, liggandes sovande i köket och vaknat till när han kom till- 

baka till huset? 

Ville den nu släppas ut, eller ville den ha mat? 

Amid Northen visste inte, och han brydde sig inte. Inte n˚agonsin, och spe- 

ciellt inte nu. 

Han brydde sig inte ett jävla skit. 

Allt han just nu brydde sig om var den tinning som värkte allt mer för varje 

ögonblick, de färgade prickar som slog runt p˚a hans ögon även när de var öppna, 

det str˚alkastarljus som kallades kökslampan, och det slitande, fruktansvärda 

ljudet av kaffekokarens 

(dropp) 

oregelbundna 

(dropp) 

fördömda 

(dropp) 

förödande 

(dropp) 

droppande. 

(dropp.) 

Han blängde p˚a den kolsvarta, slanka katten vid hans vänstra ben, och 

katten som hette Pest tittade upp mot honom, bedjandes med kallt grönlysande 

ögon. 

Bedjande? Den ber om död. 

“G˚a”, nästan väste Amid mellan tänderna. “Jag har inte tid och jag har 

inte lust, och om du stannar för ett ögonblick till kommer jag att sl˚a ihjäl dig.” 

Katten jamade igen, högljutt, och dess röst vibrerade, nästan kraxande som 

en kr˚akas.

“G˚a”, upprepade han bestämt och spände sina ögon i varelsens. 

Jag sade att jag skulle sl˚a ihjäl dig om du— 

Jam. 

Amid böjde sig ned och drog v˚ardslöst tag i katten med dess bröst mellan 

hans tv˚a händer. Han lyfte den till axelhöjd och nästan skrek ˚at den, samma 

upprepade ord igen. 

“G˚a.” 

Pest jamade, och Amid kunde inte höra n˚agon skillnad alls i tonfallet fr˚an 

när den satt p˚a golvet och tiggde efter mat eller ville ut eller vad den nu tiggde 

om. Om den var nöjd eller missnöjd märktes inte, och det irriterade pojken 

än mer, fick hans huvudvärk att stiga i kaliber och hans ögon att smalna till 

springor, hans läppar att bli till ett rakt, vitt streck. 

Amid höjde katten över sitt huvud, och skulle precis slänga ned den mot 

marken s˚a v˚aldsamt han kunde när den lät ifr˚an sig ännu ett tjut, och nu hörde 

han att den var missnöjd — riktigt jävla missnöjd. 

Ett sting av smärta drog genom hans ansikte när katten smidigt svingade 

sin tass och lät tv˚a av sina vassa klor löpa över hans vänstra ögonbry och riva 

upp ett s˚ar vid näsan. Amid skrek till av smärta och förv˚aning, och tappade 

katten som fegt flydde in i rummet intill. Han drog en hand till näsryggen och 

kände blod fläcka ned handen. Inte mycket blod, men blod ändock, och den 

stingande smärtan i ansiktet förenades med en stingande ilska. 

“Din jävla...” 

Han gick hastigt efter katten in i köket, och fann odjuret sittandes hop- 

krupen i det bortre hörnet, med öronen upphöjda och de gulgröna ögonen vitt 

uppspärrade i rädsla. Den stod blickstilla, fram till det att Amid kastade hela 

sin kropp emot den och samtidigt ropade till reflexivt. Ett stridsvr˚al. När han 

gjorde det flydde katten med all sin löparkraft, men Amid var i sin uppstressade 

ilska snabbare än den. Han fick genast tag om kattens bakdel med ena handen, 

fick sedan grepp även med andra, och drog till sig henne medan han tryckte till 

95


och höll fast henne ordentligt och väl. 

Katten gnällde upprört när han tryckte in fingrarna h˚ardare i hennes mage 

och rygg, men Amid släppte inte. Den lyckades bita till i hans ena vänsterhand, 

och han kände ett s˚ar djupt nog att säkerligen börja blöda, men han vägrade 

att släppa taget när han nu kommit s˚a här l˚angt. När katten plötsligt ins˚ag att 

han aldrig tänkte släppa den, övergick den till att jama och skrika högljutt. 

“Du är stilla”, sade Amid mellan tänderna, “du är jävligt stilla!” 

Han ville känna p˚a näsan igen, ville se eller i alla fall känna hur s˚aret 

utvecklats, hur blodet rann när själva smärtan var tillräcklig för att bedöva 

hans först˚aelse. Han hade ingen aning om hur djupt det var, men anade att det 

var litet nog att kalla att r˚aka g˚a in i en dörr, och redan nu började han att 

fundera i bakhuvudet p˚a hur han skulle förklara bort det. Ursäkten “jag gick 

in i en dörr” har liksom tagits över av misshandlade hemmafruar vid det här 

laget. 

Han tittade bort mot köksklockan över spisen, med den gnällande katten 

ännu mellan händerna. Fem i halv sex. Hans familj skulle inte vara hemma ännu 

p˚a trekvart, minst — efter predikan serverades kaffe och kakor, och de brukade 

alltid stanna i alla fall för en kopp, hur mycket Natalia än alltid tjatade om att de 

skulle g˚a genast. Om samtalen med de övriga kyrkobesökarna var intressanta, 

stannade de ännu längre. Under Amid Northens blödande näsa började ett 

leende att breda ut sig, eller snarare ett flinande, men han märkte det inte. 

“Jag vet vad jag ska göra med dig, din jävla demonkatt”, viskade han fli- 

nande till Pest. “Jag ska bli av med dig till sist.” 

Katten jamade tunnt tillbaka. Hennes röst var hes, trött, slut. I alla fall för 

tillfället. 

† 

Amid Northen stegade ut genom den fortfarande halvöppna ytterdörren, 

hans blick och hans rörelser som i hypnos. Katten började ˚ater orma sig i hans

grepp när den kände regnet som tungt slog ned i den tjocka pälsen, och hon 

ryckte till ordentligt när en av de isiga vindarna fr˚an norr slog upp ytterdörren 

med en hög smäll. Amid Northen tappade aldrig greppet om katten, och bytte 

inte en min, bara flinade brett under det mörka h˚aret som samtidigt blöttes 

ned av regnet och torkade i bl˚asten. 

Himlen mörknade, det s˚ag han, men han märkte det knappt. Himlen mörknade, 

och om inte m˚anga timmar, säkert redan i natt, s˚a skulle hagel falla. Stormen 

var p˚a väg. Kanske stannar det, kanske g˚ar det vidare och lämnar plats för mer 

regn, men det kommer hagel. Det visste han. Intuition, antog han. Men han 

lade bara märke till det mycket hastigt, som en van bilist lägger märke till en 

stoppskylt. Han tänkte inte p˚a det. 

Den sjutton˚arige pojken vandrade vidare längs klipporna, och utan att rik- 

tigt veta varför eller ens vad han gjorde, stegade han ut p˚a dem, balanserade 

med de bara fötterna p˚a de vassa, hala spetsarna, ständigt nära att halka. Vatt- 

net forsade ständigt fr˚an de växande v˚agorna, upp mot hans fötter och över hans 

smalben. De drog ˚at sig honom, havet sökte och längtade efter honom, försökte 

att äta honom levande, men han brydde sig inte. Han lät det försöka. 

Han märkte det knappt. 

När Amid Northen fann vad han omedvetet sökte — en klippa som stack 

rakt ut i havet, kanske tv˚a eller fler meter längre ut än de andra — ryckte Pest 

˚ater till och började skria med hes om än nyvunnen röst. Som om hon märkte. 

Som om fattade. Som om hon ins˚ag att det här var hennes slut. 

Amid gick ut p˚a klippan, och halkade först till p˚a det hala underlaget, 

men lyckades med att ˚aterställa balansen utan problem. Han ställde sig sedan 

längst ut p˚a klippan, och njöt stilla av det fallande regnet, som nu gjort b˚ade 

honom och katten lika dyngsura som om de hoppat i vattnet. Katten jamade 

v˚aldsamt mellan hans händer, och hade nu börjat att riva upp rista efter rista 

i hans skinn, men han brydde sig inte. Han brydde sig just nu bara om det 

kalla, v˚aldsamma vattnet som g˚ang efter g˚ang slungade sig självt mot de vassa 

97


stenarna. Vattnet som är s˚a mäktigt och s˚a evigt för att det splittrar, för att 

det binder samman och för att det ständigt förstör sig självt. N˚agon enstaka 

v˚ag slog till och fick honom att nästan tappa balansen, men han brydde sig inte 

om dem. Han tvekade inte. 

Utan en min. 

Utan en tanke. 

Bara det där fördömda jävla flinet i ansiktet. 

När han talade till katten han höll framför sig, s˚a skrek han. För annars 

skulle inte Pest ha hört honom, inte i det här ovädret. 

“S˚a, katt!”, ropade han och höll fram det svarta djuret. “S˚a nu är det slutet!” 

Jam! 

“Det är nu du dör!” 

Mer sade han inte. Han bara lyfte den skrikande katten 

(ett klagande skri, till hälften av fasa, till hälften av triumf ) 

över huvudet och han kastade iväg den, fortfarande flinande 

(ett s˚adant skrik, som endast kan komma fr˚an helvetet och fr˚an de fördömdas 

strupar i deras ˚angest) 

ut över havet, ut mot de där dödande v˚agorna. Han hörde katten en sista 

g˚ang, ett sista skrik 

(samtidigt som fr˚an de onda andarnas strupar i deras triumf ) 

ett förintande, ett skrämmande döende och dödande skri av panisk skräck, 

och sedan s˚ag han det svarta byltet försvinna bort i v˚agorna. En g˚ang slog det i 

de sylvassa klipporna, och han var säker p˚a att han hörde hur dess ryggrad och 

nacke bröts av, ljudet av en gren man trampar p˚a i skogen, innan den försvann 

i det mörka djupet. 

Amid Northen stod flinande kvar och s˚ag p˚a, beundrade sitt verk, s˚ag döden 

av den varelse hans mor Cecilia och hans lillasyster Natalia kallat för Gosan. 

Det odjur hans far ignorerat totalt, och som han själv kallat för Pest. Han stod 

kvar l˚angt efter att odjuret försvunnit i det djup där det hörde hemma.

† 

Ett tjugotal meter bakom Amid Northen den kvällen, den mörka, regniga 

och bl˚asiga kvällen, stod en hund. En hund med svart, krullig och ov˚ardad 

päls, en hund som spejade p˚a honom med smala ögon, med vassa klor, och 

gula, flinande huggtänder. 

Amid märkte inte hunden, och när han ˚ater vände för att g˚a tillbaka till 

huset och det varma badet, d˚a var hunden försvunnen i skuggorna. Men hunden 

hade varit där, sanna mina ord, och bevakat Amid Northens första mord. 

99

100 KAPITEL 3. VITSVARTSNUBBEN

Kapitel 4 

Drömmar 

101

102 KAPITEL 4. DRÖMMAR 

“Fader.” 

1 

Rösten var kall, mekanisk, det var rösten av ett datorprogram, men sam- 

tidigt förstod han att den talades av en människa. Kanske en mycket spänd 

människa, en människa som väntat p˚a detta ögonblick i hela sitt liv, som inte 

kunde först˚a att det äntligen var dags och som inte riktigt var säker p˚a om den 

trots allt drömde... men änd˚a en människa. 

“Ja?”, svarade han och försökte undvika att l˚ata lika förvirrad och nervös 

som han var. 

“Jag behöver dig”, sade rösten. “Här och nu, p˚a min sida.” 

“Behöver mig?” 

“Ja. Vill du h˚alla st˚and med mig?” 

“Jag... jag först˚ar inte.” 

“Det behöver du inte.” 

Rösten kom fr˚an ingenstans och fr˚an överallt, och den var samtidigt högljudd 

och l˚agmäld, manlig och kvinnlig, dryg och artig, p˚alitlig och misstänkt. 

Albert Clarenton stod i Ingenstans och tittade ut över Det eviga ljuset utan 

att veta vad det innebar. S˚a ins˚ag han att han var naken, och han lade genast 

en hand för att dölja sina nedre delar. 

“Känn ingen skam, Fader”, sade rösten till honom. “Skam är Satans upp- 

finning.” Rösten avvaktade en stund, och lade sedan till: “Inte sant?” 

“Vem är du?”, fr˚agade Clarenton med darrande röst. “Var är jag? Vad vill 

du mig?” 

Inget svar kom först, men när han tittade sig om s˚ag Clarenton att hans 

kläder l˚ag en bit framför honom. Han s˚ag sig misstänksamt om, övertygad om 

att de inte varit där bara sekunder tidigare, men snart tog han änd˚a ett par steg 

fram˚at och plockade upp dem. Prästen s˚ag sig om ännu en g˚ang, men när han

fortfarande omringades av den vita tomheten klädde han hastigt p˚a sig. Efter 

att han dragit p˚a sig allt, och börjat knäppa en vitrandiga skjortan, försökte 

han prata med Rösten igen. 

“Vad vill du mig?” 

103 

“Lugn”, svarade rösten, och Clarenton ryckte till av det oväntade svaret. 

“Tiden kommer att komma för fr˚agor, och en tid kommer att komma för svar. 

Just nu är det bara en sak jag vill ha svar p˚a, och det är fr˚agan jag redan ställt 

dig.” 

“Vilken fr˚aga? Vem är du?” 

“Du hör, men du lyssnar inte”, sade rösten som plötsligt lät mycket mild. 

Clarenton ins˚ag med ens att det var rösten av ett barn. S˚a tänkte han efter igen, 

och han ins˚ag att det var rösten Kejsarinnan haft i den där fantasyfilmen fr˚an 

1980-talet. Den oändliga historien. Fast han visste inte hur mycket av detta 

som var hans egna idé och hur mycket som var sanning, men plötsligt kände 

han att det bara m˚aste vara — 

“Lyssna”, sade rösten. 

“Jag lyssnar.” 

“Nej. Du tänkte p˚a en film.” 

“Nej.” 

“Ljug inte för mig, Fader. Ljug inte för den som vet allt.” 

Tystnad. 

“S˚a svara min fr˚aga.” 

“Vem är du? Jag tänker inte svara p˚a en... p˚a en nonsensfr˚aga fr˚an n˚agon 

jag inte känner.” 

“Du vet vem jag är. Likväl som jag vet vem du är. Albert James Clarenton, 

präst i Maryvilles katolska kyrka.” 

“Det där vet vem som helst.” 

“Du ser dig själv som en man av Gud. Ser dig själv som ädel, som god- 

hjärtad, som Gudstrogen. Du ser sig själv som osjälvisk.”


Clarenton svarade inte. Kunde inte svara. Han kände sig mycket obekväm 

där han sotd mitt i ett bländande vitt ljus. Han darrade, men han frös inte. 

Efter en l˚ang stund utan fortsättning fr˚an rösten kände han sig tvungen att 

säga n˚agonting. 

“Det där vet vem som helst”, upprepade han. 

“Du säger dig vara en osjälvisk, godhjärtat man av Gud.” 

“Ja.” 

“Men det är du inte”, fortsatte Kejsarinnans röst lugnt, utan minsta an- 

tydning till tonbyte. “Egentligen är du en lögnare — och inte den acceptabla 

lögnaren, den som ljuger för andra. Du är den lögnare som ljuger för sig själv, 

som försöker ställa sig själv i god dager bara för att kunna fortsätta att leva 

sitt patetiska liv som du vet bara kan sluta i ett tragiskt, ofr˚ankomligt slut.” 

“Vem —” 

“1987 besökte du Paris, eller hur? I en konstkurs, inte sant?” 

“J—” 

“Men du gjorde mer än att studera konst, gjorde du inte det?” 

“Jag vet inte vad du pratar om, men jag —” 

Kejsarinnans röst avbröt honom en tredje g˚ang, och hennes röst blev allt 

rappare, allt hastigare, och stressade Clarenton som l˚angsamt började att snurra 

runt, runt p˚a platsen, runt mitt i den vita oändligheten, i förhoppningen att se 

Kejsarinnan n˚agonstans. 

“Som att knulla den där horan, inte sant?”, sade hon och Clarenton stannade 

upp och svalde. “Knappt femton ˚ar var hon, och det visste du.” 

Det var inte bara otäckt att höra rösten av en liten flicka säga ord som 

knulla och hora — det var fruktansvärt. Clarenton ville spy. 

“Och du brydde dig inte.” 

“Nej nu—” 

“Det var inte tänkt. Eller hur? Det är din ursäkt till dig själv — eller det 

var den ursäkt du hade för dig själv de första ˚aren, innan du började förneka

det totalt. Du hade bara g˚att där p˚a gatan i Paris utan en tanke p˚a sex, och 

s˚a kom den där söta flickan med det blonda h˚aret och läppstiftet fram, och hon 

erbjöd sina tjänster för dig. Diskret, sade hon, du betalade hotelrummet och 

vadän hon ville och hon gjorde vad som helst för dig. Och d˚a kunde du ju inte 

l˚ata bli.” 

105 

“Du ljuger!”, skrek Clarenton och snurrade häftigt runt, men allt s˚ag lika- 

dant ut, allting var vitt, och flickan med rösten kunde inte synas n˚agonstans. 

Han höll inte längre handen för sina ädlare delar, han tänkte inte ens p˚a att 

han var naken. 

“Sanningen var alltid att även detta var en lögn. Du planerade det hela 

tiden, och det vet du, bara du tänker efter.” 

“Du ljuger, du ljuger, du ljuger, du —” 

“FADER ALBERT JAMES CLARENTON!”, utbrast Kejsarinnans röst och 

tystade honom. Men nu var det inte längre Kejsarinnans röst, nu var det en 

mörkare röst, inte kvinnlig eller manlig eller mänsklig utan en mörk, evigt skri- 

kande röst som ekade bort i den vita Ingenstansen och ständigt ˚aterkom för att 

mörklägga hans sinne. “FADER JAMES CLARENTON!”, upprepade rösten. 

“ÄR DU DEN DU P˚AST˚AR FÖR DIG SJÄLV ATT DU ÄR?” 

Han förm˚adde sig inte svara. 

“FÖR OM DU ÄR DET, D˚A VILL JAG HA DIG P˚A MIN SIDA. NEJ, 

JAG KRÄVER DIG P˚A MIN SIDA. OCH OM DU INTE ÄR DET...” 

Clarenton kunde inte se mannen 

(kvinnan) 

han talade med, han visste inte ens om han 

(hon) 

var ett hjärnspöke eller om han 

(flickan) 

var riktig. Men han lät riktig. Riktigare än n˚agonting annat han n˚agonsin 

upplevt i hela sin värld, trots att ingenting just nu var det minsta logiskt.


“ÄR DU DEN DU SÄGER DIG VARA? FÖR OM DU ÄR DET, VILL JAG 

HA DIG MED MIG. D˚A VILL JAG HA DIG MED MIG NÄR VI H˚ALLER 

ST˚AND MOT DRAKEN.” 

“Vem är du?”, sade Clarenton andlöst. “Vem är den här draken?” 

Tystnad följde, medan orden ekade bort och försvann. Clarenton s˚ag sig om 

men hade till sist börjat att inse att han aldrig skulle f˚a se sin anklagare. När 

tystnaden följde kunde han plötsligt bara höra sina l˚angsamma andetag och 

sitt ständigt sl˚aende hjärta. Han hörde ett l˚agt snyftande, och ins˚ag att det var 

hans eget. 

“Vem är du?”, upprepade Clarenton när han insett att den andre inte skulle 

svara. “Hur skulle jag kunna lita p˚a n˚agon som vägrar säga mig sitt namn? 

N˚agon som vägrar visa sig för mig? Hur skulle jag kunna... h˚alla st˚and, säger 

du... med n˚agon som vägrar visa sitt ansikte?” 

“BLIND TRO”, svarade rösten och Clarenton höll nästan p˚a att falla omkull 

av chocken. “FÖRST˚AR DU INTE? ÄR INTE DETTA JUST VAD DU LÄRT 

UT TILL HUNDRATALS, KANSKE TUSENTALS MÄNNISKOR? ATT LITA 

TILL N˚AGON DU INTE SER ANSIKTET P˚A, ATT LITA P˚A N˚AGONTING, 

EN KRAFT, SOM DET INTE ENS ÄR SÄKERT ATT DEN FINNS? LITA 

P˚A MIG, FADER. LITA P˚A MIG, H˚ALL ST˚AND MED MIG, TRO MIG. JAG 

TALAR BLOTT SANNING, OCH P˚A DET SVÄR JAG.” 

Clarenton svarade inte. 

“FADER?” 

“Jag kan inte.” 

Tystnad p˚a andra sidan. 

“Jag... jag kan inte”, upprepade Clarenton, och sedan igen, men inte lika 

tveklöst: “Jag kan inte. Visa dig! Jag tänker inte g˚a med p˚a n˚agonting utan 

att veta vem du är! Herregud, jag m˚aste vara galen, eller s˚a är det här en 

alldeles annorlunda dröm. Du finns inte! Du existerar inte!” Nu ropade han ut, 

och rösten ekade inte bort; det fanns ingenting att eka mot, inga väggar, ingen

mark, inget tak, inget stopp. Hans ord försvann i tomheten. 

107 

Tystnad till svar. Tystnad i det vita, tystnad i Ingentinget, i vad som kändes 

som en evighet. Och när n˚agon till sist svarade, efter vad som kändes som 

timmar av tankeg˚angar, s˚a var det inte längre den onda, eviga rösten bortom 

mörkret. Det var flickan. 

“D˚a är du drakens”, viskade hon fram, och Clarenton kunde höra ett sp˚ar 

av sorg i hennes röst. Ett sp˚ar av gr˚at. 

Sedan försvann allting innan han hunnit svara, innan han hunnit reflektera 

över det för ett ögonblick. De sista orden hängde kvar i hans huvud, ekade 

fr˚an sida till sida därinne, och hur han än gjorde eller tänkte kunde han inte 

uppfatta ordens mening. 

D˚a är du drakens. 

† 

När Clarenton vaknade s˚a l˚ag han p˚a ett liggunderlag p˚a höjningen, och 

det första han s˚ag när han öppnade ögonen var det Jesuskors som hängde p˚a 

väggen. 

Framför honom var raderna tomma och ett ljus trängde knappt igenom 

de färgade kyrkofönstren. Först mindes han ingenting förutom den konstiga 

drömmen. Sedan mindes han allt — predikan han p˚abörjat, med alla människorna... 

hur han börjat bli yr, hur han s˚ag suddigt... hur han svimmade. Plötsligt mindes 

han allting. 

Den gamla mannen lade handen mot sitt nästan kala huvud, kände att det 

var alldeles ömt p˚a ett ställe, antagligen där han slagit i när han svimmade. 

Han kände efter och granskade sedan sina fingertoppar. Han s˚ag inget blod — 

i alla fall ett gott tecken. 

Clarenton satte sig upp p˚a liggunderlaget, gned sig i ögonen och sträckte 

handen efter glasögonen han suddigt s˚ag ligga bredvid sin viloplats. 

“˚Ah nej...”


Han hade satt p˚a sig de runda glasögonen, och märkte nu en spricka i det 

vänstra av glasen. De fungerade änd˚a, inget tu tal om den saken, men ett streck 

som gick rakt igenom allting han s˚ag... 

“Fader?” 

Mario kikade in genom dörröppningen, med sitt mörka, krulliga h˚ar st˚aendes 

˚at alla h˚all. 

Han borde klippa det, tänkte Clarenton genast, inte för första g˚angen under 

de senaste ˚aren, och sedan ins˚ag han att man tänkte i väldigt konstiga priori- 

teringsordningar när man precis vaknat efter att ha svimmat. Det ser förfärligt 

ut. 

Mario klev fram till den gamle och bad honom att ligga ned, fr˚agade hur 

han m˚adde och om han skulle hämta n˚agot ˚at honom. Clarenton svarade att 

han trivdes med att sitta, att han m˚adde bra under omständigheterna och att 

han skulle gärna ta en kopp varmt citronte med socker i. Mario nickade och 

gick att hämta teet, och Clarenton blundade och försökte stänga ute smärtan 

fr˚an huvudet. Det gick inget vidare. 


† 

“Alla blev riktigt skrajsna när ni föll omkull, Fader”, sade Mario när han 

kommit tillbaka, och Clarenton satt sig att dricka sitt te. 

Regnet slog fortfarande utanför, noterade Clarenton, men inte alls lika h˚art 

som förut. Den enda strimma av ljus han sett när han precis vaknade hade 

försvunnit för molnen och mörkret. En del av honom ville att regnet skulle 

förvandlas till snö, bara s˚a att det skulle l˚ata mindre. 

“Alla kom fram och ville hjälpa”, fortsatte Mario. “N˚agon ringde Maik 

Senvy, ni vet, polischefen. Han rusade hit, han hade visst somnat tidigt, s˚a 

han rusade hit yrvaken, men han behövdes ju inte s˚a han ˚akte hem igen... vad 

var det som hände egentligen, Fader? Hur m˚ar ni? Ni är väl inte sjuk?”

“Vad är klockan?” 

Mario s˚ag först oförst˚aende ut, men tittade sedan p˚a sitt armbandsur. 

“Halv nio”, sade han. 

“P˚a kvällen?” 

109 

Mario tvekade först, som om han trodde Clarenton var galen, men sedan 

förstod han hur det m˚aste vara att vara med om n˚agonting som att sl˚as ut 

under en s˚a l˚ang tid. 

“P˚a kvällen”, verifierade han. 

“S˚a var det idag jag svimmade?” 

Mario nickade. Clarenton blev nästan frustrerad; han hade varit säker p˚a 

att han sovit längre än s˚a. Nu kändes det lite som om han blev underskattad, 

som en som skär sig i fingret och f˚ar höra i ambulansen att han kunde fixat det 

med pl˚aster. Som om han överskattat sitt lidande. 


“Vill du d˚a göra mig en tjänst?”, fr˚agade han Mario, som nickade till svars. 

“Jag sover här i natt. Jag hämtar en av sovsäckarna fr˚an förr˚adet och sover just 

här. Om stormen nu blir värre som de säger är det lika bra att stanna här och 

vänta in de första som kommer före klockan ringer. Det är alltid ett par som 

kommer l˚angt innan vi utlyser n˚agon som helst stormfara — det är lika bra att 

vara här d˚a.” 

“Men —” 

“Jag klarar mig, Mario”, sade den gamle prästen som genast förstod vad 

Mario tänkt säga. “Det är ingen fara. Jag är gammal, men jag är inte s˚a gammal, 

inte ännu. Det jag behöver av dig är att du g˚ar hem till mig —” (han sträckte 

sig efter en nyckelknippa i fickan, pekade ut en av nycklarna i den och räckte 

över till Mario) “— och hämtar lite kläder och tandborsten. S˚a tar du med det 

när du kommer hit imorgon. Okej?” 

“Vilka kläder, Fader?”


Herreminje, han älskade Mario! Be honom hoppa och han fr˚agar hur högt, 

be honom döda och han fr˚agar vem. Han visste inte om det helt enkelt berodde 

p˚a att han ville ha hans jobb, att han ville visa sig duktig, men han trodde inte 

det. Han trodde han helt enkelt var den typ av person som älskade att vara till 

andras tjänst. 

“Ta bara lite”, sade Clarenton. “Du vet, n˚agra kalsonger, n˚agra skjortor, 

n˚agot par byxor... du hittar.” 

Mario nickade. 

“Om ni vill kan jag stanna i natt jag med”, sade han. “Jag kan hämta dina 

kläder nu direkt, och s˚a hämtar jag mina p˚a samma g˚ang.” 

“Du gör som du vill. Mitt tips till dig är att du ˚aker hem, sover av dig, tar 

med b˚ada v˚ara saker imorgon och sover här framöver. Men det är ditt val, inte 

mitt, och ärligt talat finns det saker jag bryr mig mer om.” 

Mario nickade igen. Clarenton fick en känsla av att det var värre än att han 

hoppade när han bad honom hoppa. Han till och med fr˚agade om han fick lov 

att hoppa. 

D˚a är du drakens.

2 

111 

Mia Carlsson var förmodligen den sista personen som skulle passa in p˚a en 

ö, eller ens ett litet samhälle, som Maryville. Hon hade flyttat hit med sina 

föräldrar när hon var nio eller tio ˚ar gammal — hon mindes inte längre exakt 

— och d˚a hade hon nog passat utmärkt för det; en liten tyst pojkflicka som helt 

tröttnat p˚a stadslivet där allt var tvunget att g˚a minst 140 kilometer i timmen, 

och där de f˚a som kände varandra lät bli att n˚agonsin hälsa p˚a varandra. 

Hon mindes hur hon, ett par ˚ar innan hennes familj flyttat till Maryville, 

hade varit inne i stan med sin mor för att handla kläder. De hade precis kommit 

ut fr˚an ˚Ahléns när hon sett n˚agon som hon visste jobbade p˚a samma kontor 

som hennes far, en man hon träffat där flera g˚anger och som alltid var trevlig 

mot henne p˚a kontoret. Hon hade glatt vinkat och hälsat när de s˚ag varandra 

p˚a gatan. Mannen i fr˚aga gav henne bara en knapp, nästan blängande blick 

och fortsatte bara g˚a utan minsta antydan till att stanna upp för hennes skull. 

Utan att lyfta p˚a handen, utan att le, utan att säga ett ord till den lilla sju˚ariga 

flickan. 

“Varför hälsade han inte?”, hade lilla Mia ledsamt fr˚agat sin mor när de 

senare den eftermiddagen satt sig p˚a ett café. 

“Han hade nog br˚attom”, hade hennes mamma sagt, och druckit lite ur sitt 

chaite. “M˚anga människor vill inte stanna upp och hälsa p˚a stan.” 

nu.” 

“Varför inte?” 

“Människor är stressade. Det liksom... ligger i deras natur. Drick din juice 

“Men en minut”, svarade den lilla flickan och stirrade ner i sin juice. “Vad 

gör en minut? Eller ens en sekund d˚a?” 

“Du lär dig när du blir äldre”, hade modern svarat kort, och gett henne ett 

snett leende som gav henne den där speciella rynkan p˚a sidan av kinden. “Du


lär dig när du blir äldre att tid är pengar.” 

˚Ar senare hade Mia för första g˚angen hört en viss l˚at av Lars Winnerbäck, 

p˚a en skiva hon f˚att av just sin mor — antagligen hade hon inte hört skivan 

själv, hon hade bara först˚att att han var populär hos ton˚arsflickor — och texten 

fick henne alltid att tänka p˚a sitt före detta liv, sitt förra liv i storstaden: 

Och allting g˚ar s˚a fort, sen n˚agon sagt att tid är pengar 

G˚ar vi p˚a 

Men tiden är väl gratis, vad jag vet 

Och sömntabletter tycks vara effektivare än sängar 

Sen när d˚a? 

Vi irrar vidare i rusningen i var sin ensamhet. 

Och det var ungefär samtidigt som hon började tapetsera sitt gulm˚alade 

rum med affischer p˚a Lars Winnerbäck och liknande artister, som det där hände 

hennes far. Det där oförl˚atliga. Det där som inte fick hända, inte n˚agonsin. 

Efter det ville hennes mor flytta ifr˚an Maryville igen. Tillbaka. Tillbaka till 

rusningstrafiken. 

Mia ville inte flytta. Vid det här laget hade hon fortfarande vänner kvar, 

vänner hon snart skulle tappa. Hon hade fortfarande n˚agra f˚a kamrater i skolan, 

som snart kanske inte skulle börja ignorera henne, men hon skulle i alla fall börja 

ignorera dem. Börja l˚asa bort sig. Men det främsta skälet att stanna kvar p˚a 

ön var inte att hon hade vänner här, att hon inte ville lämna dem. Det främsta 

skälet var betydligt mer hemligt, och än p˚a hösten 2005 var det bara hon och 

tv˚a personer till som kände till det. 

Den officiella anledningen, den hon gav sin mor och som hon till sist lyckades 

övertala henne med, tyckte hon själv var en helt utmärkt täckkappa: Att fly är 

att ge upp. Det är att vara feg. Att se detta som slutet, bara ignorera vad som 

hänt och ge sig av. Att bara starta ett nytt liv.

113 

Det var som hämtat ur en film, tyckte hon. Ur n˚agon djup, Oscarsbelönad 

film om kärlek och sorg och död. En mäktig monolog. Och det hade helt klart 

fungerat p˚a hennes mor, vars hjärta smält. Och de hade stannat kvar p˚a ön. 

I ett samhälle som Maryville sprids rykten mycket, mycket snabbt. Detta 

hade inte Mia insett när hon var tretton ˚ar och förlorade sin far, men det ins˚ag 

hon i de dagar, veckor och m˚anader som följde. Rykten spreds, rykten som 

kanske var sanna, det visste hon inte, och ovissheten gjorde henne ont. Rykten 

sade, att flickan som blev kvar efter att hennes far dog i den fruktansvärda 

olyckan, att hon blev förändrad. 

Men det är ju inte konstigt, sade de som spred rykten bakom hennes rygg. 

Vem som helst skulle bli förändrad efter en s˚adan sak. De hittade väl aldrig 

ens hans kropp, inte sant? Och hon var bara tretton ˚ar! Knappt ens ton˚aring! 

Stackars lilla flicksnärt! 

Hon blev förändrad. Det var ingenting som ens hon förnekade. Hon hade 

kanske aldrig varit världens gladaste, mest socialt kapabla barn, men hon hade 

haft vänner och hon hade pratat med dem, skrattat. Hon hade inte haft en 

pojkvän — det visste alla, för s˚ant spred sig i Maryville, jajamänsan — men 

hon hade ju i alla fall visat sig intresserad av pojkar, speciellt den där enda, 

den där hemligheten... men nu liksom l˚aste hon in sig, och försvann bort. Hon 

slutade inte skolan, men när grundskolan var avklarad lät hon bli att börja p˚a 

gymnasiet. Hon träffade inte de andra ton˚aringarna p˚a västra kusten, där vid 

klipporna, och hon drack ingen alkohol. 

Hon hade haft en egen anledning att stanna p˚a ön.


3 

Fader Clarenton satt i fikarummet, drack varmt citronte med socker och 

försökte samla tankarna. Här var det lättare än i den stora salen, kände han — 

där fanns det ständiga smattrandet av regn mot enorma kyrkfönster, där fanns 

de gapande tomma stolarna och där fanns Guds son Jesus Kristus som stirrade 

ned p˚a honom fr˚an korset, som om han ville säga S˚a du tror du har problem? 

Testa att bli pl˚agad halvt fördärvad för att du försökte hjälpa n˚agra fattiga, och 

sen bli uppspikad p˚a ett kors tills du dör av smärtan! Testa det, och sen kan du 

säga att du har bekymmer! 

Nej, det var bättre i fikarummet. 

Han tänkte p˚a drömmen, den konstiga drömmen där han st˚att naken i en 

hel oändlighet av Ingenting, en hel oändlig öken av bara vitt ˚at alla h˚all och 

kanter. N˚agon hade pratat med honom, n˚agon som först lät mekanisk, som en 

förväntansfull person, sedan mjuk som Kejsarinnan i Den oändliga historien, 

sedan tung, h˚ard, befallande som en mäktig mörkrets furste. 

D˚a är du drakens, hade Kejsarinnans röst viskat till honom, och trots att 

det hela bara varit en mycket konstig dröm som m˚aste ha ett samband med 

n˚agon hjärnskakning han fick när han svimmade, s˚a gjorde just denna sista rad 

ett intryck p˚a honom. 


Och han hade kanske fel, men hade inte den osynlige ägaren till den där 

rösten gr˚atit? Det kändes inte som om det var del av drömmen, helt enkelt för 

att den där rösten var för känslig... för mänsklig. Det kunde inte vara en fantasi. 

“Det var en dröm”, sade han till sig själv. “Det var en dröm och ingenting 

annat än en dröm.” 

Men orden fortsatte eka i hans bakhuvud. 

D˚a är du drakens.

Och det var inte det värsta den där rösten sagt. 

115 

Som att knulla den där horan, viskade Kejsarinnans oskyldiga, barnsliga 

flickröst i skallen p˚a honom. Inte ens femton ˚ar gammal, var hon... 

Han hade skrikit ˚at rösten att vara tyst. Skrikit att hon hade fel. Men hon 

hade ju inte fel, och det visste han. Han visste ocks˚a varför — det var ju en 

dröm. Hans undermedvetna. Ingen annan, ingen annan i hela världen än han 

själv kände till hans lilla misstag, det där under hans besök i Paris. Ingen annan 

utom den kvinnan själv. Och visst, han hade kanske ljugit för sig själv, för ett 

ögonblick, men vad spelade det för roll? Han ville glömma det. Han hade gjort 

ett misstag och ville bara glömma det. Det var inte mer än s˚a. 


Och vem var draken? Det visste han inte. Förmodligen bara ett hjärnspöke. 

Albert Clarenton hade en känsla av att han tänkte alldeles för mycket, och 

p˚a n˚agonting som av allt att döma bara var en förvirrad dröm.


4 

När mörkret föll över Maryville var Sanna Nordström för ovanlighetens skull 

en av de första som somnade. 

Men hon sov inte bekvämt. 

˚Aterigen drömde hon, och ˚aterigen drömde hon en hemsk dröm. Och hon 

visste, kände p˚a sig, att den här var precis lika verklig som den om demonen 

över ön eller den om de fallande tornen i New York. Men n˚agonting var änd˚a 

annorlunda. Först kunde hon inte först˚a precis vad, men sedan ins˚ag hon tv˚a 

saker. 

För det första var inte det här framtiden hon s˚ag. Det var d˚atiden. Först 

trodde hon det var nutiden, men d˚a skulle det vara mörkt, för det var mörkt 

ute, och i drömmen var det p˚a brytningsgränsen mellan ljust och mörkt. Tre 

eller fyra timmar sedan, trodde hon det var, kanske mindre, men inte mer. 

För det andra var hon där. Normalt när hon drömt sina visioner — profetior 

om s˚a vill, om hon nu var en profet — s˚a hade hon sett det som en film. Hon 

hade sett allting, men ur en bestämd synpunkt och bara för ett litet ögonblick, 

som en blixt av insikt eller ett barndomsminne, men hon kunde inte p˚averka 

det, hon kunde inte välja skärpa eller fokus. 

Men den här g˚angen kunde hon g˚a omkring, den här g˚angen kunde hon röra 

sig. Hon kunde känna doften av saltvatten, och hon frös p˚a allvar där hon stod 

i bara trosorna, s˚a som hon g˚att till sängs. 

San visste inte varför det var s˚a här. Kanske var det för att hennes förm˚aga 

blivit starkare. Varför visste hon i s˚a fall inte, men uppenbarligen blev den det. 

Hon visste inte helt säkert om hon kunde p˚averka vad som skedde i drömmen 

— om n˚agon kunde se henne, om hon kunde skada sig — men i det ögonblicket 

som drömmen var hade hon ingen tanke p˚a att testa.

† 

117 

I drömmen stod hon vid Maryvilles kust, och hon s˚ag ut över klipporna. 

Det var västra kusten, det visste hon, för hon s˚ag fyrhuset inte alltför l˚angt 

till vänster ifr˚an sig, men det var den delen som inte var sandstrand utan sten 

och klippor. Det var sen eftermiddag eller kväll, och det bl˚aste och spöregnade 

tungt. 

Det är inte en dröm, upptäckte hon sig själv med att tänka. Om det vore 

en dröm skulle jag inte bli v˚at av regnet. Hon drog handen genom det svarta, 

l˚anga h˚aret och ja, det hade redan blivit dyngsurt. 

Men om du inte är v˚at d˚a? Om det är en verklig dröm? 

Det är inte en dröm. 

I nästa ögonblick ins˚ag hon att hon frös, och i ögonblicket efter det att 

hon stod i bara sina svarta trosor, utan vare sig byxor, beh˚a eller tröja. Rent 

reflexivt lade hon armarna över sina bara bröst och s˚ag sig nervöst omkring, 

men hon anade att ingen kunde se henne; änd˚a kändes det som att st˚a bakom 

en envägsspegel, där du mycket väl vet att de andra inte kan se dig men du 

änd˚a vill ta det säkra före det osäkra. Var hon allts˚a verkligen här? Var det 

som om hon blivit transporterad? Som om hon faktiskt rest bak˚at i tiden, om 

än bara n˚agra timmar, och faktiskt stod här? 

Hon sade sig själv att hon inte trodde p˚a s˚adant nonsens, men ins˚ag sam- 

tidigt hon att det var minst lika bisarrt att p˚ast˚a sig kunna se in i framtiden, 

och det var hon klart övertygad om. 

Hon s˚ag sig om, tog n˚agot steg närmare kusten med dess vassa klippor och 

ins˚ag helt plötsligt att hon inte var ensam i drömmen. 

En gestalt, mörk i det dunkla ljuset och dessutom alldeles skymd av regnet 

s˚a hon inte kunde se vem det var, stod ett tiotal meter framför henne, vid 

klipporna. Han var fullt p˚aklädd, till skillnad fr˚an henne, och ännu en g˚ang


skämdes hon lite. 

Han? Ja, hon kunde se att det var en man, allra minst i övre ton˚aren, att 

döma efter storleken. Hon kunde ocks˚a se att han mellan sina bägge händer 

höll n˚agonting. N˚agonting svart eller i varje fall mycket mörkt, n˚agonting som 

rörde sig. 

Ett spädbarn, var hennes första tanke, men sedan ˚angrade hon sig. Nej, ett 

spädbarn skulle liksom lysa mer, s˚a mörkt var det inte att hon skulle luras att 

det var svart. S˚a slog det henne: Barnet kanske är svart. 

Fast hon visste att det inte var s˚a. Hon visste mycket väl att det inte var 

ett människobarn mellan mannens händer. 

Varelsen mellan händerna gav ifr˚an sig ett läte, ett tjutande, skriande läte, 

och innan hon visste ordet av fick hon in ett citat i huvudet. 

“Först ett skrik, till att börja med dämpat och brutet som ett barns gr˚at och 

sedan svällande ut till ett l˚angdraget, högljutt vr˚al, till ytterlighet oregelbundet 

och omänskligt — ett tjut — ett klagande skri, till hälften av fasa, till hälften 

av triumf, ett s˚adant skrik, som endast kan komma fr˚an helvetet samtidigt fr˚an 

de fördömdas strupar i deras ˚angest och fr˚an de onda andarnas strupar i deras 

triumf...” 

Hon visste inte var det kom ifr˚an, eller vem som skrivit det. Det hade bara 

kommit till henne, plötsligt som 

(den här beröringen, fattar du inte att det bara kan vara beröringen, kraften, 

förm˚agan?) 

en blixt p˚a klar himmel. Var det vad mannen där framme tänkte? Hade hon 

läst hans tankar, om än i en dröm och om än bara för ett mycket kort ögonblick, 

och ofrivilligt? Ingenting kunde hon säga var omöjligt. Helvete, hon anade ju 

att hon precis rest i tiden. Allting just nu var helt enkelt galet och förvirrande 

och helt enkelt skumt. 

San tog ett steg fram˚at, släppte armarna om sina bröst trots att hon skämdes 

för sin nakenhet och trots att hon frös, för hon orkade inte tänka p˚a s˚adana tri-

vialiteter i regnet och mörkret och kylan och förvirringen. Hon visste dessutom 

hur hala klipporna m˚aste vara i spöregnet, och om hon halkade ville hon kunna 

ta emot med n˚agonting annat än sin bara kropp. Hon var inte säker p˚a om hon 

skulle vara skadad även p˚a riktigt om hon skadades nu, för hon visste ju inte 

om det verkligen var en dröm, men hon var en kvinna som gärna tog det säkra 

före det osäkra. 

119 

Mannen framför henne, mannen hon närmade sig, tog ett steg fram˚at, ut 

p˚a en utstickande klippa. Han halkade nästan till, och hon var p˚a väg att ropa 

Akta! efter honom, och hon höll p˚a att halka själv av bara chocken, men han 

klarade galant att h˚alla balansen och likas˚a gjorde hon. S˚a tog han ett steg 

till ut och han var längst ute p˚a stenpiren. Hon följde efter, och snart märkte 

hon att hennes bara fötter sved av de vassa stenarna, trots att de nästan helt 

domnat av kölden. 

Hon var precis bakom honom nu, och hon förstod att det han höll mellan 

sina händer, det han nu lyfte över sitt huvud, det var en levande, svart katt, 

som skrek högt som helvetets demoner när den kastades ned i havet, ned i de 

svarta v˚agorna som girigt bet tag i den, slog ihjäl den mot klipporna en enda 

g˚ang och sedan slukade den helt. 

Nu förstod hon citatet. Hon kände igen det, men visste inte varifr˚an det var, 

men nu förstod hon poängen. Nu förstod hon beskrivningen, nu förstod hon hur 

författaren m˚aste ha avskytt en katts skri. 

San andades in och skulle börja ropa ett Nej!, kanske skulle hon till och med 

rycka till i mannens nacke med sin utsträckta högra hand, men hon stoppades 

av ett ljud bakom sig. 

Ett morrande. 

Hon vände sig om och hennes ena fot fick ett djupt rivs˚ar som hon knappt 

lade märke till i stunden. Femton meter bakom henne — kanske mer, kanske 

mindre — stod en stor vildhund. Till skillnad fr˚an mannen framför henne, som 

mest var en suddig gestalt i halvmörkret, s˚ag hon hunden helt klart framför


sig. Den hade svart, krullig och ov˚ardad päls som l˚ag skinande blank i regnet; 

l˚anga, sylvassa klor p˚a tassarna; och gulnade huggtänder i sitt väldiga gap, som 

hon alltid föreställt sig en varulv efter böckerna hon läst. Huggtänder hon p˚a 

n˚agot sätt säkert visste dödat betydligt mer än sm˚a oskyldiga kaniner i skogen. 

Hunden morrade ˚at henne, och hon förv˚anade sig själv med att inte backa 

undan utan istället ta ett steg fram˚at, trots sin stigande rädsla, sin stigande 

skräck och panik. 

Visa dig!, skrek hon utan att öppna munnen, helt omedveten om vad hon 

egentligen menade. Visa dig, varelse, visa ditt sanna jag! Det var inte hennes 

ord som kom ut... men hon visste inte heller vems det var. 

Vildhunden började skälla˚at henne, högt och v˚aldsamt och med dregel spru- 

tandes ut ur dess mun. En av Sans favoritböcker av en av sina favoritförfattare, 

det var Cujo av Stephen King. En bok som handlade just om en v˚aldsam hund 

med rabies. Om hon mött denna hund i verkligheten hade hon förmodligen tänkt 

blint p˚a Cujo, inte kunnat tänka p˚a n˚agonting annat än den fruktansvärda jävla 

hunden Cujo, men just nu tänkte hon inte p˚a n˚agonting alls. Hon tog istället 

ännu ett steg fram˚at utan att darra eller tveka. Hennes ögon t˚arades av vin- 

den och av skräcken, och hennes hy hade domnat och ljusnat av kylan. Kölden 

rev henne v˚aldsamt och slet i henne, vildhunden framför henne var kölden, var 

döden, var regnet, var stormen. San gick rakt fram mot hunden i det ökande 

regnet i halvmörkret vid klipporna. 

Visa dig!, skrek hon igen, ˚ater med stängd mun. Hon tog ett steg till fram˚at, 

och ett till, och hon blängde vildhunden rakt i ögonen. 

Visa dig! Visa dig! 

San var bara tv˚a meter ifr˚an hunden nu, och det var d˚a som hunden skällde 

till igen, spottade fradga mot henne och kastade sig blint˚at sidan, sprang hastigt 

iväg. 

Hon s˚ag p˚a hur den flyende hunden gömde sig med svansen mellan benen. 

Hon skrek av glädje, och föll ned p˚a smärtande knän vars skinn sprack upp mot

stenarna och hon utgjorde ett rejält stridsvr˚al. 

luften. 

121 

Ingen hörde henne när hon skrek och viftade knytnävarna i den sönderregnade 

Sedan vaknade hon. 

† 

San vaknade p˚a morgonen den här g˚angen, inte mitt i natten som när hon 

drömt om demonen. Ett ögonblick l˚ag hon flämtande kvar i sängen, som efter 

en spr˚angmarsch. Hon tänkte p˚a de där filmerna om Freddy Krueger, mördaren 

som anfaller snygga ton˚arsbrudar i deras mardrömmar, och hon kunde trots vad 

hon just varit med om inte l˚ata bli att le. Hon rös av köld sedan drömmen, men 

hon log. Kände sig lyckad. För hon hade vunnit den här ronden mot Hunden. 

Hon tittade bredvid sig — Kim l˚ag där med ryggen mot henne, djupt snar- 

kande. Hon drog handen över sin nästan nakna kropp, och ins˚ag att hon fort- 

farande inte bara frös utan var iskall, som om hon precis varit ute och g˚att i 

regnet. Hon kände p˚a sitt h˚ar. Det var blött... nej, det var dyngsurt. Hon kände 

p˚a sina trosor, och ins˚ag att hon kissat p˚a sig i sömnen. 

B˚ade vinden och regnet slog fortfarande ute, och idag var det betydligt 

molnigare än ig˚ar. Tyvärr. 

San steg upp ur sängen, och var mycket nära att skrika till av plötslig 

smärta när hon stödde sig p˚a högra foten. Hon satte sig ned i sängen igen, och 

undersökte fötterna. Blod var det korta ordet för vad hon s˚ag, och när hon lite 

senare torkat av det i badrummet skulle hon finna rivs˚ar efter rivs˚ar som bara 

fylldes med nya sm˚a droppar. Ett av s˚aren — det p˚a högra foten, det hon fick 

när hon blev överraskad av Hunden och hastigt snurrade runt — var djupast, 

och fick bandageras över. De andra s˚aren läkte fort och kändes knappt av när 

hon gick. 

När hon duschat av sig och ˚aterf˚att värmen i kroppen kröp hon till sängs 

igen, och försökte intala sig själv att hon faktiskt förtjänade lite sömn. Inte för


att hon skulle kunna somna om, men änd˚a. Hon förtjänade verkligen att ge sig 

själv en sovmorgon.

5 

123 

Amid Northen var övernaturligt trött. P˚a ett sjukligt sätt. Som om han var 

drogad. Han kände igen känslan, men hade aldrig känt den s˚a starkt förut. Han 

hade gjort det han gjorde mot katten, mot Pest, och han visste inte om det var 

gott eller ont. 

Gott, intalade han sig själv. Självklart var det gott. Vem skulle vilja ha det 

där jävla kattkräket? 

Hans syster. Hans syster Natalia skulle vilja ha kattkräket, och det var 

ganska jävla uppenbart. Hon, Steven och Cecilia hade kommit hem fr˚an kyr- 

kan precis när Amid kommit upp fr˚an badet. De möttes i hallen — Cecilia i 

finklänning, Steven i sin alldagliga mörkbruna kostym, Natalia i sina fula fjor- 

tiskläder av den här veckans senaste mode, Amid i en mörkbl˚a badrock. Natalia 

hade fr˚agat om han sett Gosan, och han hade h˚allit masken och sagt att han 

släppt ut henne för n˚agon halvtimme sedan. 

“I det här vädret?!”, utbrast Natalia och lade en hand över den gapande 

munnen. 

“Hon ville ut”, p˚apekade Amid stilla. “Brukar du inte säga att jag ska släppa 

ut henne när hon vill ut?” 

Natalia vände sig mot sin mor med en riktig hundögonsblick, men modern 

behöll sitt stenansikte och dottern fick istället nöja sig med att storma upp p˚a 

sitt rum. 

“Jag var snäll!”, ropade Amid efter henne när hon sprang upp. 

“Amid, det där var änd˚a onödigt”, sade hans mor. 

“Förl˚at d˚a. Hade ni skoj i kyrkan?” 

“Vi lärde oss om jordens underg˚ang!”, sade Steven glatt och hängde av sig 

sin rock.


“Fader Clarenton var med om en olycka”, sade Cecilia i sin viskande, jag- 

lovar-att-jag-bryr-mig-lika skvallerröst. 

“En olycka?” 

“Vi vet inte riktigt. Han svimmade.” 

“Klarade han sig?” 

“Jod˚a. Men vi f˚ar väl se hur det g˚ar med predikan framöver. Han är ju 

redan gammal.” 

Amid stod kvar en stund och fejkade medkänsla, försökte finna n˚agonting 

att fr˚aga men fann ingenting. Sedan gick han upp till sitt rum och lade sig p˚a 

sängen direkt, utan att ens klä av sig morgonrocken. Och det behövde han. 

När han blundade med ansiktet ned˚at mot kudden lade sig det sista dun- 

kandet i hans huvud, och för ett ögonblick blev allt blickstilla. Klockan var inte 

ens sju, änd˚a var det kolsvart överallt — utomhus likväl som i Amids hjärna. 

Han hade tusentals tankar, tusentals idéer och tusentals fr˚agor, men han visste 

inte om det än. I princip alla handlade om den man han hittills bara kände som 

Vitsvartsnubben. 

Fr˚agorna fanns redan där, de hade funnits där sedan hans födsel, vilandes 

som Törnrosa i sängen bortom törnen p˚a sin tid. Tiden när Vitsvartsnubben 

skulle uppenbara sig. När Amid Northen lade armarna över bakhuvudet och 

inom bara sekunder somnade, visste han inte att det var redan i natt som dessa 

fr˚agor skulle vakna till liv. Och de skulle leva i resten av Amid Northens mycket 

korta, dödliga liv. 

“Vakna”, sade en röst bortom pojkens först˚aelse. 

Amid Northen fortsatte sova. 

“Vakna”, upprepade rösten, och s˚a kom det sig att pojken vaknade. 

† 

Han s˚ag sig om, först förvirrad och sedan förskräckt när förvirringen sakta 

förvandlades till först˚aelse för att allt inte var som det borde vara.

125 

Amid l˚ag p˚a marken i fosterställning. Han s˚ag ned p˚a sin kropp och upptäckte 

att han var helt klädd i vitt — kritvita l˚angbyxor och en lika vit skjorta. Var 

han befann sig visste han inte. Eller sanningen var väl att han inte befann sig 

n˚agonstans alls. 

För allting, allting var bara vitt. 

Golvet, taket (om det nu ens fanns n˚agot) och väggarna (om de nu fanns), 

var alla vita. Inga möbler, inga buskar, inga människor, inga djur, ingenting 

fanns. I himlen reste sig ingen sol, änd˚a var allt lysande vitt. Inga skuggor 

kastades. Här fanns bara den förvirrade, sjutton˚ariga, svarth˚ariga pojken med 

hasselnötsbruna ögon, som l˚ag i fosterställning i mitten av allting... eller ingen- 

ting. 

Amid reste sig sakta upp, s˚ag vilset p˚a golvet och lyckades med obehag att 

stödja sig mot det, trots att det egentligen s˚ag likadant ut som luften själv. Han 

tittade sig om och försökte hitta n˚agra kanter där väggar reste sig i rummet, 

men han s˚ag inga. Antingen var rummet s˚a stort att han inte kunde se till 

väggarna, eller s˚a— 

Han stod upp och s˚ag sig omkring, förvirrat. Han gjorde nästan ett backande 

steg men lyckade hejda sig själv — ännu litade han inte fullt ut p˚a golvet, och 

hade sv˚art att komma underfund med att ett snedsteg inte skulle f˚a honom att 

ramla igenom det, ner under det. 

Är det en 

(jag vet inte om jag) 

dröm eller 

(drömmer) 

är det 

(eller —) 

verklighet? 

“Var är jag?”, fr˚agade han det tomma intet. 

Inga väggar fanns att skicka tillbaka n˚agra ekon. Ingen svarade.


“Var är jag?”, upprepade han lite högre. 

Inget svar. Inget eko reflekterades mot de vita — eller ickeexisterande — 

väggarna. 

“Var är jag?”, upprepade han och nu ropade han. Han snurrade runt p˚a 

plats, ins˚ag att allt verkligen var identiskt — inte en fläck n˚agonstans, och efter 

bara ett varv hade han ingen aning om ˚at vilket h˚all han först varit vänd. 

“Är jag död?”, ropade han till sist, och hans röst bröts sönder p˚a sista ordet, 

men han hejdade sig själv fr˚an att börja gr˚ata trots att han började bli livrädd. 

“Är det här himlen?” 

Han tvekade. 

“...eller helvetet? Eller limbo? Jag var ute i regnet med kattjäveln och blev 

förkyld, och nu dör jag och är i n˚agot mellangärde mellan jorden och Nangijala? 

Eller f˚ar jag inte ens komma dit för att jag dog p˚a ett s˚a för–jäv–ligt sätt? Va?! 

Är det här mitt jävla straff av n˚agot slag? Att jag irrar runt här i evigheternas 

evighet i tomheten¿‘ 

Han var ilsken nu, inte bara rädd utan rent ilsken, och han kände att hans 

hjärta slog ett par extra slag i sekunden och han andades tungt och han hade 

snurrat s˚a m˚anga varv i sökandet efter n˚agonting att han inte längre mindes 

hur han stod till en början. 

Men ingen svarade. Inte ens ett eko reflekterades mot tomheten. 

Amid satte händerna som förstärkare vid var sin sida om munnen, och skrek 

med sin fulla kraft: 

“ÄR DET S˚A?!” 

Först svarade ingen, inte ens ekot trots att han skrek nog att förstöra sin 

röst för evigt. Sedan kom ett svar. 

“Du är inte död”, sade rösten när den svarade, och rösten var b˚ade kall och 

vänlig, beräknande och komisk. “Och vad katten beträffar s˚a bestraffar vi dig 

inte för en s˚adan liten sak — den förtjänade det ju faktiskt fullständigt. Inte 

sant?”

127 

Amid ramlade nästan omkull av chocken att höra n˚agon. Rösten verkade 

komma fr˚an alla h˚all samtidigt, men den lät inte heller alls högtalarförstärkt. 

Eller ens dubbel eller trippel, som om flera människor pratade samtidigt. Det 

var en enda människa, det visste han och det svor han p˚a. Problemet var att 

människan var överallt. 

“Vem är du?”, viskade Amid förskräckt. “Var är du? Och var fan är jag? 

Jag trodde jag sov! I mitt egna rum! Har du kidnappat mig? Drömmer jag?” 

“Lugn, lugn, lugn, v˚ar son”, sade rösten stilla och fr˚an alla h˚all samtidigt. 

Son, hade den kallat honom, och Amid skulle tänka p˚a det hela nästa dag — hur 

han sagt v˚ar son, som en präst. “Du drömmer inte, och vi har inte kidnappat 

dig.” 

“Var är du?” 

Amid snurrade runt igen, men visste att han inte skulle f˚a se n˚agon. 

“Visa dig!” 

“Men barn.” 

“Visa —!” 

“Vi är ju här.” 

Och i det ögonblicket snurrade Amid helt om och s˚ag en gestalt, bara tio 

meter bort i Ingentinget. 

† 

Vitsvartsnubben — för Amid förstod genast att det var han — stod framför 

honom klädd helt i svart. Blänkande finskor trots att ingen sol fanns att skina 

p˚a dem, kostymbyxor och kavaj. Sina bägge händer höll han bakom ryggen, 

knutna i varandra. Mannen var ovanligt l˚ang och ovanligt smal, och vad som 

var ännu smalare var hans ansikte. Han s˚ag inte ut att ha n˚agra käkben alls. 

Det var ett mänskligt ansikte, men änd˚a inte riktigt. Det var alldeles vitt, 

som p˚a en mycket blek människa, och även hans läppar var bleka och mycket 

smala, nästan som streck, inte ljusrosa utan faktiskt bara vita. Över ansiktet


l˚ag en skugga fr˚an toppen av hans kolsvarta, prydligt kortklippta h˚ar och ned 

till nästippen. Amid kunde se Vitsvartsnubbens ögonh˚alor, hans höga panna, 

hans h˚ar... men bara i grund, som att se n˚agon i mörkret. Amid vände sig inte 

om att se vad för slags skugga som l˚ag över mannens ansikte. Han behövde inte 

göra det, för han visste att den skuggan inte ˚astadkoms fysiskt. För att skuggor 

ska bildas m˚aste det finnas ljus, och det fanns det inte här. Här fanns varken 

mörker eller ljus, och han visste varför. 

Det här var bara en dröm. 

(det är inte en dröm) 

“Det är s˚a underbart att träffa er till sist!”, utropade Vitsvartsnubben glatt 

och höjde armarna som en kristen gatupredikant. Den ena handen var lika 

likblek som hans ansikte, den andre var dold i en svart läderhandske. Jo, nog 

var han vitsvart allt. 

Amid svarade först inte — orden kunde helt enkelt inte komma fram. 

“Jag tigger urskuld!”, sade Vitsvartsnubben sedan. “Jag har ju inte presen- 

terat mig!” 

Han föll ned p˚a knä i Ingentinget, lade händerna över sitt bröst, den svarta 

över den vita. Amid förv˚anades inte av att skuggan följde med p˚a exakt samma 

plats när han sjönk ned. 

“V˚art namn är Génoli”, sade den vitsvarte mannen p˚a knä. Hans mörklagda 

ögon möttes med Amids hasselnötsbruna. “Och det är mycket, mycket, mycket 

trevligt att till sist träffa er, Amid Northen.” 

“Hur vet du mitt namn?” 

(det är en) 

Génoli lutade genast ansiktet bak˚at och började skratta, högt och väl som 

fienden i en d˚alig gammal film. Han reste sig upp och höjde händerna i samma 

gest som tidigare (Hallelujah, prisa herren!, tänkte Amid). 

“Amid, Amid!”, utropade han. “Det var en dum fr˚aga. Vi vet allt.” 

(dröm.)

“Vi?” 

129 

Génoli log brett och visade honom perfekta, kritvita tänder som fr˚an en 

tandkrämsreklam. När den Vitsvarte sedan harklade sig och började tala var 

det med en mycket profetisk röst. 

“V˚art namn är Legion, för vi är m˚anga.” 

“Va?” 

“˚Ah, bara ett bibelcitat du fick oss att tänka p˚a. Nästa fr˚aga.” 

Amid tänkte efter. Det verkade finnas miljoner, miljarder fr˚agor att ställa 

till den här mannen han nyss mött, men just nu kunde han inte komma p˚a en 

enda. Men en kändes s˚a vital att han inte förstod att han inte sagt det redan. 

“Är det du som är Vitsvartsnubben?” 

Génoli nickade. “Det stämmer.” 

“S˚a du... skrev den där texten? P˚a min dator? Vitsvartsnubben kommer, var 

det inte s˚a det stod?” 

“Du skrev det, barn. Vi har inte rört det.” 

“Men du fick mig att skriva det. Du... hypnotiserade mig. Eller hur? För 

hur skulle jag kunna veta ditt namn? Jag har inte ens hört talas om dig.” 

“Änd˚a visste du att just vi var Vitsvartsnubben?” 

Amid hade inget svar p˚a detta. 

Génoli flinade brett, verkade sannerligen njuta av att Amid var s˚a förvirrad. 

“Äpple?”, fr˚agade han sedan. 

“Äpp — ” 

Génoli drog med ens fram tv˚a skinande röda äpplen fr˚an rockärmen. Han 

kastade ett mot Amid, som reflexivt f˚angade upp det. 

“Jag är allergisk”, svarade pojken. “Men... men tack.” Han kastade tillbaka 

äpplet och Génoli f˚angade det. 

“Ingen fara. Mer ˚at oss!” Han flinade brett och tog en enorm tugga fr˚an 

Amids äpple, sedan en likadan fr˚an sitt eget. Han mumsade högt och väl, nästan 

som för att göra narr ˚at pojkens allergi.


“Hur visste jag vem du var?”, fr˚agade Amid. 

“Vi ska förklara. Sl˚a dig ned.” Génoli (eller Vitsvartsnubben om s˚a vill) 

tecknade med handen framför sig och helt plötsligt stod en stol där, en enkel 

trästol. Amid misslyckades med att dölja sin häpnad. 

“Hur...?” 

“Detta är en dröm, eller hur?” Génolis röst lät som den av en lärare som 

försökte f˚a en elev att först˚a algebran själv istället för att fr˚aga hela tiden. 

“Om detta är en dröm... är inte denna stolen verklig”, sade Amid och satte 

sig misstänksamt p˚a den. 

“Nej.” 

“Och inte du heller?” 

“Det är annorlunda.” 

“Hur är det annorlunda?” 

“Lyssna p˚a oss nu.” Génoli satte sig ned även han, men inte p˚a en stol utan 

i skräddarställning p˚a marken, i Ingentinget. Skuggan i hans ansikte följde efter 

när han satte sig. Han tog en tugga av ett av sina äpplen, och började tala med 

fruktköttet fortfarande i munnen. 

“Varje människa har ett uns av... ja, telepatisk förm˚aga.” Han log. “Du vet 

— böja skedar med blicken, se in i framtiden, föra över tankar... Hos de flesta 

är den förm˚agan svag, hos vissa är den lite starkare. Men väldigt f˚a — just 

nu tror vi inte n˚agon finns — kan kontrollera den. Innan vi kom hit var det 

flera stycken som fick sm˚a glimtar, sm˚a blickar, som den du fick. Vi vet inte 

riktigt varför; v˚ar plötsliga närvaro var väl lite imponerande! Vi kan inte riktigt 

sp˚ara dem alla, men vi vet i alla fall att ingen av dem var särskilt allvarlig. 

Vitsvartsnubben — just det ordet gick tydligen igenom.“ Han började skratta. 

“Antar att det är vad vi kallas nu!” 

“Telepatisk—” 

“˚Ah, gör ingen stor sak av det. Det är mer en liten detalj. Det finns mycket 

du inte vet om världen.”

“Som vem du är?” 

“Som vilka vi är. Är du klar med fr˚agorna?” 

Amid nickade. 

131 

“D˚a s˚a. D˚a ska vi berätta för dig om varför vi är här. Vad som är meningen.” 

† 

“Och jag s˚ag ett odjur stiga upp ur havet“, sade Génoli med sin högtidliga, 

profetiska röst. “Det hade tio horn och sju huvuden och p˚a sina horn tio kronor 

och p˚a sina huvuden hädiska namn. Odjuret jag s˚ag liknade en leopard, och 

dess fötter var som en björns och dess gap som gapet p˚a ett lejon. Och draken 

gav det sin kraft och sin tron och stor makt. Ett av dess huvuden s˚ag ut att ha 

f˚att ett dödligt hugg, men det dödliga s˚aret hade läkts.” 

“Hela jorden greps av beundran för odjuret och följde det, och man tillbad 

draken för att han hade gett Odjuret makten, och man tillbad Odjuret och 

sade: ‘Vem är som Odjuret? Vem kan strida mot det?”’ 

“Och det fick mun som skröt och hädade, och det fick makt att h˚alla p˚a 

i fyrtiotv˚a m˚anader. Och det öppnade sin mun för att häda Gud, häda hans 

namn och hans tält, alla som bor i himlen. Det fick rätt att strida mot de heliga 

och besegra dem, och det fick makt över alla stammar och länder och spr˚ak 

och folk. Och alla jordens inv˚anare skall tillbe Honom, var och en som inte 

fr˚an världens skapelse har sitt namn skrivet i livets bok hos Lammet som blev 

slaktat.” 

Han tystnade en stund, ett avbrott för att äta klart det ena av sina äpplen 

— han slukade det helt, med kärnor och allt. Amid s˚ag p˚a honom en längre 

stund innan han tordes tala. 

“Vad—” 

Génoli reste ett pekfinger framför sina läppar, och pojken tystnade med 

ens. Sedan fortsatte Vitsvartsnubben att tala, nu i om möjligt än mer profetisk 

stämma.


“Du som har öron, hör detta.” 

“Den som skall i f˚angenskap, han g˚ar i f˚angenskap.” 

“Den som skall dö för svärdet, han blir dödad med svärd.” 

“Här behövs de heligas uth˚allighet och tro.” 

Amid stelnade. 

“Det där känner jag igen”, sade han. Génoli ignorerade honom. 

“Och jag s˚ag ett annat odjur stiga upp ur jorden, och det hade tv˚a horn som 

liknade ett lamms och det talade som en drake. Det utövar det första odjurets 

hela makt i dess ˚asyn. Det f˚ar jorden och dess inv˚anare att tillbe det första 

odjuret, vars dödliga s˚ar hade läkts. Och det gör stora tecken, det l˚ater till och 

med eld falla fr˚an himlen ner p˚a jorden i människornas ˚asyn. Och det förför 

jordens inv˚anare med de tecken som det f˚att rätt att göra i Odjurets ˚asyn. Det 

säger till jordens inv˚anare att göra en bild ˚at Odjuret som har f˚att svärdshugget 

men kommit till liv igen. Och det fick rätt att ge livsande ˚at Odjurets bild, s˚a 

att bilden ocks˚a kan tala och se till att alla som inte tillber Odjurets bild blir 

dödade.” 

“Och det ser till att alla, höga och l˚aga, rika och fattiga, fria och slavar, f˚ar 

ett märke p˚a högra handen eller p˚a pannan, och att ingen kan köpa eller sälja 

utan att ha märket, Odjurets namn eller talet för namnet.” 

Han höjde sin röst ytterligare, och mässade, nästan ropade: 

“HÄR BEHÖVS VISHET. DEN SOM HAR FÖRST˚AND SKALL TOLKA 

ODJURETS TAL, TY DET ÄR EN MÄNNISKAS TAL.” Han log mot Amid, 

som nästan ramlat omkull när Génoli höjt rösten och börjat mässa. S˚a rentav 

viskade han det sista: “Och talet är sexhundrasextiosex.” 

Génoli tystnade, och Amid förstod genast att han var färdig. 

“Vad är det där?” 

“Profetian.” Han talade som om det vore självklart. 

“Varifr˚an?”

133 

Génoli stoppade handen i fickan, och när han drog ut den höll han i en 

bok; en alldeles svart bok utan text p˚a omslaget. Den s˚ag gammal och nött 

ut. Génoli kastade den till Amid, som f˚angade den reflexmässigt. Han öppnade 

den, och p˚a försättsbladet kunde han läsa Bibeln och strax under Den heliga 

skrift. 

“Bibeln?”, fr˚agade han. 

“Uppenbarelseboken. Kapitel tretton.” 

Amid bläddrade igenom boken, försökte nervöst hitta stycket Génoli begärde, 

misslyckades. 

“Sida 1744.” 

Amid svarade inte, bara bläddrade ifatt sidan i den slitna gamla boken. Han 

hittade kapitlet, med texten exakt som Génoli precis läst upp den utantill. 

“Vad innebär det?”, fr˚agade han. 

“Det innebär att Djävulen kommer att resa sig över världen. Tiden är inne 

till sist. Eller nej, draken kommer inte attresa sig. draken har inte riktigt den 

kraften. Profetian — kapitel tretton — säger att draken kommer att f˚a en avbild 

p˚a jorden, en son liksom Jesus Kristus är Guds son. Denna son är vad som i 

Boken kallas för Odjuret. Odjuret kommer att häda och ljuga... och när han 

inte lyckas f˚ar han hjälp av Det andra odjuret, som ser ut som ‘ett lamm’, allts˚a 

som en gudstrogen man. Detta andra odjur hjälper Odjuret, och tillsammans... 

förstör de världen.” 

Amid svalde. 

“Först˚ar du?” 

“Vem är du?” 

Génoli bara flinade ˚at honom, visade de där tandkrämsreklamständerna 

igen. Sedan slängde han i sig det sista äpplet och tuggade det mycket högt och 

väl. 

“Är du... är du Gud?” 

Génoli log brett.


Sedan försvann allting. 

Sedan vaknade Amid Northen och mindes drömmen som verklighet.

Kapitel 5 

Stormen 

135

136 KAPITEL 5. STORMEN 

1 

Aaron parkerade motorcykeln utanför och klev in p˚a Tims café. Inne liksom 

p˚a gatorna utanför var det helt öde — p˚a grund av stormen, antog han — och 

Tim l˚ag av en eller annan anledning utsträckt p˚a bardisken. Aaron var inte 

förv˚anad. Det var en s˚an sak som Tim kunde f˚a för sig om han var uttr˚akad. 

Aaron slog sig ned p˚a en barstol en stund, och bevakade den man som, 

vilket han efter en stund kom fram till, sov. Sedan gick han runt baren, grävde 

lite under disken och hittade fram till en halvtom tequilaflaska. Han bevakade 

den sovande bartendern en stund till, sedan skruvade han av locken och tog en 

värmande, svidande klunk av spriten. 

Aaron började vissla en glad upptempomelodi med okänd härkomst, och 

tog en klunk till. 

“Är flaskan halvfull eller halvtom?”, fr˚agade Tim mumlande efter den fjärde 

mindre klunken. Aaron log men var inte förv˚anad; Tims andning hade ändrats 

för inte s˚a länge sedan, när han vaknat. Han visste att Tim menat att skrämma 

honom, han var den som skulle ställa en hink vatten över dörren och betrakta 

det som ett skämt, och han visste att han blev besviken när Aaron l˚ag steget 

före. 

“Halvtom”, svarade Aaron och granskade sin favoritbartender. 

“Du l˚ater säker?” 

“Det är ganska logiskt; fyllde du senast p˚a den är den halvfull, drack du 

senast ur den är den halvtom. Jag antar att du inte fyllde den halvvägs utan 

att den tömts halvvägs fr˚an att egentligen ha varit helfylld. Skärpning, hördu, 

det där är en av de dummaste s˚a kallade filosofiska fr˚agor jag vet.” 

Tim log, och nickade utan att öppna ögonen eller röra sig en tum. “Vad 

kom först, hönan eller ägget?”

137 

Aarons svar var snabbt. “Ägget s˚aklart. Hönan föds ur ägget, som lagts av 

en varelse mycket lik hönan genetiskt sett. Allt är del av evolutionen. Helvete, 

Tim, om du ska ställa g˚ator, ställ bra g˚ator.” 

“Om trädet faller i skogen och ingen är där, gör det ett ljud?” 

“Klart, varför skulle det inte göra det?” 

“Vad är ljudet av klappande händer?” 

Aaron klappade ihop sina händer. Nu skrattade Tim till. 

“Du är s˚a jävla tr˚akig”, sade han och satte sig upp. Han gnuggade sig trött 

i ögonen. “Godmorgon, Aaron, vad f˚ar det lov att vara?” 

“Vad har du?” 

“Det vanliga.” 

“D˚a tar jag sprit.” 

Tim tog tequilaflaskan ifr˚an honom, drack en klunk själv och ställde sedan 

ner den i sk˚apet där Aaron tagit den. Han hällde upp en kopp svart kaffe och 

räckte fram, sedan vände han sig om och började ordna med disken i köket en 

svängdörr bort. 

Aaron hörde ett d˚anande ljud bakom sig och vände sig om. Fönstren skall- 

rade för en vindby, och han tyckte sig se regndroppar falla. Det hade han inte 

känt när han stod utanför. 

Han reste sig fr˚an barstolen och gick fram till fönstret och lade en hand 

p˚a det kalla glaset. Kölden sved lite i hans fingertoppar. Hela gatan var tom, 

och förutom i en källarlokal med en seriebutik mittemot var det stängt i alla 

byggnader. Bortom hustaken kunde han se tecken av en sol som höll p˚a att g˚a 

upp denna förmiddag, men han visste att den sekunden den gick upp helt skulle 

den täckas fullt ut av moln. 

“Är du lika cynisk idag?”, fr˚agade Tim skämtsamt bakom honom, men 

Aaron hörde inte. 

“Aaron?”


Tim gick ifr˚an sin diskplats och stegade fram till Aaron vid fönstret, fortfa- 

rande med torkhandduken i handen. 

“Aaron?” 

Aaron vände sig lätt emot honom och log ett brutet leende. 

“Det snöar.”

2 

139 

Mia andades ut, andades in, andades ut, började andas fortare, började 

hyperventi... 

“Nej”, sade hon s˚a bestämt som hon tordes, med en röst som skulle ha 

kunnat komma fr˚an en mus. “Nej, lugn. Det är lugnt. Ta det lugnt.” 

Hon lyckades sakta ned andningen igen. Hon andades in, andades ut, anda- 

des in, andades ut... “Okej”, sade hon till sist. “Jag är lugn. Jag är lugn.” 

Mia stod p˚a vägen, invid klipporna och havet, bara ett hundratal meter 

ifr˚an familjen Northens ganska ödsligt belägsna hus. Det hade slutat regna för 

en knapp timme sedan, men det bl˚aste som aldrig förr, och havskylan l˚ag i 

luften. Samma natt hade temperaturen till sist sjunkit under nollan, efter att 

ha velat strax över de senaste veckorna. 

När hon lämnat hemmet hade hennes mor hjälpt henne sätta upp h˚aret 

extra fint, men med hennes otur hade det förstörts s˚a fort som hon g˚att utanför 

dörren. Nu hade hon i stället satt det i en hästsvans s˚a det inte skulle bl˚asa 

runt allt för mycket och rivas torrt. Vad som var värre var att hon hade kjol p˚a 

sig, vilket hon först i efterhand ins˚ag inte var det mest ultimata klädvalet för 

en promenad genom en mindre storm. Men hon gillade den här kjolen — den 

var fin, och hon hade velat göra sig extra fin för dagen. Mellan händerna höll 

hon varsamt en stor, röd l˚ada. Hon hade bara knappt blivit inbjuden p˚a Steven 

Northens födelsedag, men att knappt bli inbjuden var tillräckligt när hon aldrig 

tidigare blivit inbjuden till n˚agot av det slaget över huvud taget. Och dessutom 

hade hon ju en chans att ganska diskret f˚a träffa Amid, med en legitim ursäkt 

och allt. 

“Lugn”, sade hon ˚ater till sig själv, och med det bredaste leendet hon kunde 

frammana gick hon fram till familjen Northens port, tvekade ett kort ögonblick 

och ringde sedan p˚a.


Det var herren i huset, Steven Northen, den berömda författaren, som 

öppnade dörren. Han var klädd i en svart kostym med vit skjorta, och han 

hade en röd näsduk i bröstfickan. Det var inte unikt för hans del; han var alltid 

välklädd, i alla fall när Mia s˚ag honom. Vad som var mer orginellt var att han 

för en g˚angs skull hade kammat det l˚anga svarta h˚aret prydligt, och satt upp 

det i en hästsvans, n˚agot kortare än Mias. 

Steven log fortfarande ˚at n˚agon lustighet n˚agon sagt innan han öppnade 

dörren, men leendet ändrades snabbt till en min av förv˚aning när han s˚ag 

flickan utanför. 

“Hej”, sade han aningen förvirrat och kastade en blick bak˚at som efter 

räddning. Mia s˚ag en ballong hänga i hallens taklampa bakom honom. Bortom 

den, fr˚an köket, hörde hon prat och skratt av flera människor. 

Ett ögonblick stod de tv˚a p˚a var sin sida av dörröppningen och s˚ag p˚a 

varandra, en pinsam tystnad som ingen ville bryta. Sedan s˚ag Mia Amids mor 

kika ut fr˚an köket p˚a dem. Cecilia Northens vackert sminkade ansikte sprack upp 

i ett leende, och hon gick genast fram och nästan knuffade bort sin förvirrade 

make, som Mia började ana inte vetat om att Amid bjudit in henne. 

“Nej men Mia, Mia!”, ropade hon vänligt och höll ut armarna som för att 

krama om henne. Mias oro försvann med ens, och hon log vänligt till svars. 

“Goddag”, mumlade hon blygt och nickade med huvudet i en hälsning. 

“Amid!”, ropade Cecilia över sin axel, “Mia är här!” 

Hon vände sig mot Mia igen och log bredare än n˚agonsin förr. Hennes make 

slank smidigt förbi henne och tillbaka in i köket, uppenbarligen lättad över att 

ha f˚att uppdraget att ta emot gästen lyft fr˚an sig. 

“Ursäkta Stevie”, teaterviskade Cecilia till Mia, “han är inte s˚a bra p˚a s˚ant 

här, vet du. Främlingar och s˚ant. Men snäll är han!” 

Mia log ˚at Cecilias kommentar. Finns det en äkta eccentrisk författare här 

i världen s˚a är det nog han, tänkte hon. Han är den typen som säkert skulle 

klara sig i en hydda i djungeln med ingenting annat än en g˚asfjäder och en bunt

pergament, och han skulle inte klaga. 

“Amid!”, ropade Cecilia igen, lite irriterat den här g˚angen. 

“Jag tog med en t˚arta”, sade Mia och sträckte fram paketet. 

141 

“˚Ah˚a!” Cecilia öppnade upp paketet och beundrade t˚artan inuti. “Citron, 

är det citron? Det älskar b˚ade jag och Steve!” 

Mia s˚ag Amid kika fram vid köksdörren, och gjorde allt för att dölja sin 

plötsliga rodnad. Han hade kammat sitt korta, mörka h˚ar ˚at sidan, och hade 

p˚a sig en svart skjorta med en vit näsduk i bröstfickan, precis som sin far. Hans 

smala, hasselnötsbruna ögon blänkte i ljuset fr˚an taklampan när han artigt 

nickade mot henne, som tv˚a ytligt bekanta som ser varandra p˚a stan. 

Men hon brydde sig inte om han bara betraktade dem som ytliga bekanta; 

för de var väl knappt ens det? Hon hade visserligen bevakat honom i osinande 

förälskelse sedan hon s˚ag honom första g˚angen, när hon var tio˚ar och nyinflyttad 

p˚a ön, men hon skulle dansa av glädje bara han tänkt p˚a henne en enda g˚ang 

sedan dess. Hade han n˚agonsin varit stiligare än han var idag? Det trodde hon 

inte, och hade han det s˚a hade hon inte sett honom d˚a. 

“Mia, den här är underbar”, sade Cecilia om t˚artan, för tydligen hade hon 

inte märkt Mias plötsliga hopp av uppmärksamhetsfokus. Sedan vände hon sig 

och s˚ag Amid kika fram. “Hälsa p˚a Mia, Amid”, sade hon med en betydligt 

giftigare ton. 

“Hej”, fick Amid fram. Mia försökte svara, men fick inte ut mer än en 

nickning. 

“Kom in”, avbröt Cecilia tystnaden, “vi ska precis sjunga födelsedagss˚angen!” 

† 

Steven Northen hade inte m˚anga goda vänner. Han var den som höll sig till 

sig själv (och hans son var inte precis olik honom). Mia kunde inte l˚ata bli att 

tänka att det passade alldeles perfekt till hans författargestalt — mystiskt och 

egenartad och helt enkelt annorlunda. Mia hade inte precis n˚agra problem med


att föreställa sig honom sittandes i en park lutandes mot ett träd, författandes 

n˚agra rader av poesi. 

Av den anledningen hade han inte heller n˚agra vänner inbjudna till sin 

födelsedagsfest. Han satt vid kortsidan av matsalsbordet p˚atvingad en glittrig 

partyhatt, och kikade generat och förvirrat p˚a de besökare som stod upp och 

sjöng att han skulle leva uti hundrade ˚ar. 

P˚a hans högra sida satt Cecilia, prydligt uppklädd med en röd klänning. P˚a 

vänstra sidan satt Amid, om möjligt mer tystl˚aten och obekväm i situationen 

än sin far. Vänster om Amid var Mia, leendes brett om än blygt, och oförmögen 

att äta speciellt mycket av den serverade m˚altiden och t˚artan efter˚at när hon 

visste att hennes kärleksintresse satt bredvid. Vidare satt Amids syster Natalia, 

och en inbjuden väninna till henne, en blond flicka som Mia kände igen men 

inte visste namnet p˚a. De fnissade ihärdigt hela middagen ˚at uppenbarligen 

ingenting, men Mia brydde sig inte om dem. Hon tänkte p˚a annat. 

När kakor, kaffe och Mias t˚arta serverats och höll p˚a att avnjutas ställde sig 

Amid upp, tog med sin tomma tallrik och ställde undan den i köket. 

“Men vart ska du?”, fr˚agade Cecilia honom. 

“Upp”, sade Amid och pekade med ena fingret utifall att hon inte skulle 

först˚a det ordet. “Arbeta.” 

“Kör h˚art, pojk”, mumlade Steven och drack en klunk kaffe. De andra ig- 

norerade honom. 

“Mia, vill inte du följa med?”, fr˚agade Cecilia. “Amid, du kan väl visa henne 

din saga?” 

Amid blängde mot sin mor ett ögonblick, en blick de andra knappt han 

märka innan den bleknade, och sedan nickade han motvilligt mot Cecilia. 

“Visst.” Hans ögon mötte Mias och för en sekund smälte hon. “Kom.” 

Mia skyndade upp fr˚an bordet, tackade Cecilia och Steven, och halvsprang 

efter Amid uppför trapporna. När Mia gick upp˚at hörde hon Natalias vän viska 

n˚agonting med ordet saga, sedan brast de ut i skratt igen.

† 

143 

Hon hade varit i hans rum n˚agon enstaka g˚ang förut, men det var länge 

sedan nu, när hon var nyinflyttad. Det hade ändrats en hel del: väggarna hade 

d˚a varit täckta av bandaffischer och filmposters; nu hängde där bara en flera 

˚ar gammal almanacka, och en smutsig spegel med trasig ram. Mot ena väggen 

stod en bokhylla med l˚anga rader böcker, DVD:er och CD-skivor, och bredvid 

bokhyllan stod n˚agra till p˚a golvet, uppenbarligen för utrymmesskäl med tanke 

p˚a att alla hyllorna var överfyllda. 

Golvet var av vacker parkett, men mycket smutsigt av b˚ade damm och 

utspilld läsk och kaffe, som pojken uppenbarligen inte brytt sig om att städa 

upp. I ena hörnet av rummet stod en madrass täckt med obäddade sängkläder 

och ett par smutsiga byxor, och intill den p˚a golvet en dator som spelade dov 

men tung heavy metal. 

Han skulle behöva en städglad flicka, upptäckte hon sig själv med att tänka, 

och hon rodnade. 

“Sover du där?”, fr˚agade Mia och pekade p˚a madrassen. 

“Var annars?” 

Amid satte sig p˚a madrassen och lade laptopen i knäet, började knappa p˚a 

den. Mia stod kvar en stund men kunde inte komma p˚a n˚agonting att säga och 

gick till sist istället för att titta i bokhyllan. Det var mängder av böcker hon 

inte läst, men ett f˚atal hennes mor hade — modern var den typen som alltid 

handlade tiotal böcker när det var rea, men som sedan aldrig läste dem om de 

inte var kortare än 150 sidor och hade textstorlek p˚a över 15 punkter. 

M˚anga böcker hade hon inte ens hört talas om, som The Dark Tower eller 

The Lottery eller Vigilante, men hon hittade flera framsidor hon verkligen tyckte 

var fina.


“Tolkien!”, utropade hon när hon fann den avdelningen — en halv hylla 

med böcker, n˚agra hon kände igen (Bilbo, Sagan om Ringen) och andra hon 

aldrig hört talas om. 

rit?” 

“Läser du Tolkien?” 

“Ja. Jag gillar honom.” 

Amid s˚ag förv˚anad ut och s˚ag upp fr˚an datorskärmen. “Vilken är din favo- 

“Jag har bara läst Bilbo”, sade hon och rodnade. 

“˚Ah.” 

“Men jag har sett Sagan om Ringen-filmerna.” 

Han vände sig mot skärmen igen och fortsatte att skriva. 

“Vad skriver du?”, fr˚agade hon i försök att finna samtalsämnen. 

“Ord.” 

“Ja, men... vad skriver du?” 

“Bokstäver.” 

Hon skrattade till och gick fram att kika p˚a skärmen. Han drog hastigt 

undan den för henne, reflexivt snarare än av ovilja. 

“Okej”, sade hon. 

“Förl˚at”, sade Amid ärligt urskuldande. “Jag gillar bara inte att visa.” 

Mia log brett och slog sig ned bredvid honom p˚a madrassen. “Trots att du 

fick t˚arta?” 

Han log vid dessa ord — herregud, tänkte Mia, han ler; kanske finns det 

hopp om att denna man har n˚agra känslor! 

“Jo”, sade han, ännu leende. “Men det var en väldigt god t˚arta.” 

“Mamma gjorde den”, sade Mia obekvämt. 

“Den var änd˚a god.” 

“Tack.” 

“Jag gillar citron.” 

“Jag med.”

145 

De satt s˚a en stund, och b˚ada sökte efter n˚agonting mer att säga bara för 

sägandets skull, men ingen kom p˚a n˚agonting. 

Amid övergick till skrivandet igen, och Mia lutade sig tillbaka i sängen och 

iaktog honom. Hon antog han märkte att hon bevakade honom, han s˚ag det 

säkert i ögonvr˚an, men hon orkade inte bry sig. Det lät otroligt för henne att 

inte bry sig om en s˚adan sak, men det var okej. P˚a n˚agot sätt kändes allt för 

det enda ögonblicket okej. Kanske mer än okej. Kanske bra. 

Efter ett tag stängde hon ögonen och slappnade av. Hon ins˚ag att hon var 

väldigt trött. 

Jag ligger bredvid Amid Northen i hans säng — nej, madrass — och nästan 

sover, tänkte hon. Är det inte s˚ant par gör? 

Efter ett tag upphörde knapprandet p˚a tangentbordet, men Amid satt kvar 

där han satt bredvid henne. Mia tänkte att hans ögon kanske vilade p˚a henne. 

Hon v˚agade inte öppna ögonen och se efter. 

† 

Amid Northen försökte skriva, men det gick inget vidare. Han kände hela 

tiden Mias blick p˚a sig, och var ständigt tvungen att tvinga sig själv l˚ata bli att 

titta upp p˚a henne. Det var en underlig, varm, klibbig känsla — och nej, det var 

inte kärlek trots att det var s˚a det brukade beskrivas i berättelser. Kärlek hade 

han upplevt, ja, det hade han, trots vad de flesta verkade tro. Han hade kanske 

inte varit öppen med den, men visst hade han känt den. Han var inte asexuell, 

även om han olikt de flesta sjutton˚aringar tänkte p˚a mycket mer än bara sex. 

Och det var ingenting fel med Mia — hon var varken ful eller otrevlig eller 

egentligen ens korkad, och hon gillade ju faktiskt Tolkien. Hon var betydligt 

mer normal än de flesta, och hon accepterade (i varje fall delvis) att han inte 

ville dela med sig av vad han skrev, och hon kunde vara tyst när hon förstod 

att han ville att hon skulle vara tyst. Han ins˚ag att han säkert inte ens skulle ha 

n˚agot emot att umg˚as mer med henne, om hon bara lät bli att envisas med att


stirra s˚a p˚a honom hela tiden. N˚aväl, han hade ju inte direkt n˚agonting emot 

att hon var där. 

Trots allt var han faktiskt glad, för Mia hjälpte honom att kunna tänka p˚a 

n˚agonting annat än Génoli för första g˚angen p˚a mycket länge. 

Fr˚agorna slängdes fram och tillbaka i hans huvud nästan konstant, och aldrig 

kunde han koncentrera sig p˚a n˚agonting annat, aldrig kunde han tänka p˚a annat 

än Vitsvartsnubben, hans s˚a unikt vita hy, hans ansikte som till hälften var dolt 

i skuggor... äpplen han slängde i sig hela, med kärnorna och allt, och med tuggor 

stora som ett lejons gap... det var n˚agonting konstigt med den mannen. Men 

det konstigaste av allt var änd˚a Amid själv. För hur galen var han inte om han 

faktiskt trodde allt det där var n˚agonting annat än en dröm? Det var en dröm, 

försökte han intala sig själv, en dröm och ingenting mer... men en annan del 

av honom sade änd˚a ständigt emot, p˚astod att visst var det en dröm, men en 

dröm av sanning. 

Det var verkligheten, sanningen, som kommit till honom i form av en dröm. 

Var det s˚a? 

Det lät helt otroligt, lät ofattbart, men det kanske var sant. 

Var det det? 

Han visste inte. 

Allt han visste var att det där med Génoli var väldigt konstigt, väldigt 

annorlunda och väldigt förvirrande. 

† 

När Mia var p˚a väg hem nästan en timme senare hade det börjat snöa. Hon 

märkte det inte.

3 

147 

San lagade mat, makaroner och köttfärss˚as. Kim arbetade ännu, säkert bara 

med att ordna upp kyrkan och butiken inför stormen, men det var trots allt vad 

som räknades som polisarbete här ute där ingenting brottsligt n˚agonsin ägde 

rum. D˚a och d˚a förekom en snattare, en bokföringsmiss eller en ton˚aring med 

graffitifärg, men även det var sällsynt. 

Det osade fr˚an köttfärss˚asen och San satte p˚a köksfläkten. N˚agonstans i 

bakgrunden skrek ett av hennes barn ˚at den andre. San suckade, och var glad 

att de flesta oljud fr˚an andra rummet överröstades av Michael Shapers hesa 

s˚angröst fr˚an radion. 

“Last moment of light before the da-awn...” 

Saltvattnet var precis p˚a väg att börja koka, och San rörde som hastigast 

om innan hon tog en kort paus för att g˚a att se till sina barn. 

I vardagsrummet satt de tv˚a barnen med sitt tv-spel. Jocke skrek om hur 

Emma skulle sluta sl˚a honom hela tiden, och Emma — en ton˚arig flicka med 

precis ett s˚ant humör som en ton˚aring tyvärr skulle ha — flinade tillbaka och 

sade att det var hans fel att han var s˚a d˚alig. 

“Sluta br˚aka nu“, sade San och ställde sig bakom barnen och s˚ag p˚a deras 

spel. Det var n˚agot slags boxningsspel, och Emmas spelare verkligen mörbultade 

Jockes. 

“Emma!”, utropade han och slängde kontrollen i golvet. 

“Emma, sluta göra din bror ledsen”, lade San till i ett försök att hjälpa? 

“Men vad˚a?”, fr˚agade Emma och blängde med mörka mascaraögon mot sin 

mor. “Spelet g˚ar ut p˚a att sl˚a ihjäl. Vad ska jag göra?” 

“Du kan väl spela lite snällare mot din bror? L˚ata honom vinna ibland?” 

“Vad˚a, spela d˚aligt bara för att han ska vinna?” 

“Till exemp —”


(dunder) 

San stannade upp och lade ena handen mot huvudet. Det kändes som om 

n˚agonting slagit till, plötsligt och utan pardon, en plötslig huvudvärk som 

upphörde lika fort som den började. 

“Just hold me baby!”, sjöng Shaper med sin klagande stämma fr˚an köksradio. 

“Men hon dödar mig för mycket mamma!”, utbrast Jocke. 

“Varför skulle jag anpassa mig efter honom?”, fortsatte Emma, tydligen 

utan att ha märkt n˚agonting. “Vad skulle det vara för roligt?” 

“Mamma!”, utropade Jocke klagande. “Hon är dum!” 

“Cause I wanna be yours before the dawn!” 

(dunder) 

Det slog till igen och San lade ˚ater handen mot huvudet. Hon ville sitta men 

golvet var för l˚angt ned, soffan för l˚angt bort. 

“Dra till dina serier om det här inte passar dig!”, ropade Emma till svar p˚a 

Jockes gnällande, 

“Dra till dina... dina dockor!”, skrek Jocke tillbaka. 

Emma brast ut i ett sarkastiskt skratt. “Dockor? Ha! Dockor! Jag har inte 

lekt med dockor sedan du drack välling! Men det kanske du fortfarande gör? 

Lilla bebisen! ˚Ah, ska du inte ropa p˚a mamma, lilla bebisen?” 

“Yeah, hold me baby!” 

“MAMMA!” 

(dunder) 

San blev yr och snubblade med ens till 

(dunder) 

“And pray this ain’t the last time we see eachother!” 

men lyckades f˚anga upp sin vikt med sin ena fot 

(dunder) 

“HOLD ME BABY!”

149 

och undvek att ramla omkull. Hon ville sätta sig, nej, hon behövde sätta sig 

men golvet var för l˚angt ned och soffan för l˚angt bort. 

“Mamma, vad är det?” Det var Emma som talade och till och med i sitt 

tillst˚and förv˚anades San över hur försiktig och omtänksam och nästan rädd 

hennes dotter kunde l˚ata i ett ögonblick som — 

(dunder) 

“THIS ISN’T THE LA-AST TIME BEFORE THE” 

(dunder) 

“DA-AWN YES —” 

San hukade sig omedvetet fram˚at och bitar fr˚an dagens frukost och äpplet 

hon ˚at innan hon började laga makaronerna och köttfärss˚asen som osar p˚a 

spisen sprutades ur henne i bitar liksom i gelé som kattmat kattmat hon hade 

en katt en g˚ang katten dog när hon och hukade fram˚at och spydde över mattan 

medan 

(dunder) 

hon slängde sig först fram˚at och Jocke skrek och bak˚at och Emma ropade 

och MAMMA och hon hukades bak˚at som om ryggen skulle knäckas och nu 

fanns ingen fot att rädda henne och lyfta upp henne över markerna och över 

himlarna och den nya jorden och n˚agonting knäcktes inte hennes 

“HOLD me BABY —” 

(dunder) 

rygg men kanske soffbordet soffbordet av trä det var gammalt det gjorde 

inget slitet det var smutsigt det var dumt aldrig kunde n˚agon tvätta upp efter 

sig och det knäcktes under hennes tyngd när hon föll och hon krossade världen 

under sina vingar där hon föll och — 

Hold me baby. 

And pray this ain’t the last time we see eachother. 

†


Hold me baby. 

This isn’t the last time before the dawn. 

Hold me baby, yes... 

Forever hold me baby love, 

Right now.

Vitt. 

Var är jag? 

Vitt. 

Var är jag? 

Vitt. 

Svara mig! 

Vitt. 

4 

151 

Var det här galenskap? Var det att dö? Var det kanske faktiskt efterlivet? 

Fick hon kanske en hjärtattack och ramlade ihop? 

Först förstod Sanna Nordström inte ens vem hon var. 

Hon kunde inte greppa verkligheten — till den grad den ännu bestod p˚a 

den plats där hon befann sig och inte befann sig — och hon kunde inte först˚a 

vem hon faktiskt var. 

Sedan ins˚ag hon att hon stod mitt i en Vithet, men inte naken som i den där 

drömmen som inte varit en dröm, den om den döende katten och den enorma 

hunden hon skrämde bort. Saker och ting var annorlunda. Mycket annorlunda. 

Allt blinkade till, och allt kändes annorlunda. Omgivningen var exakt iden- 

tiskt som innan blinket, men n˚agonting var änd˚a annorlunda. Det fanns inga 

skuggor i rummet — men samtidigt kändes det s˚a skuggigt att allt var mörkt 

trots Vitheten. 

Hon förstod. 

Du först˚ar inte. 

“Vem där?”, sade hon nervöst och p˚a gränsen till gr˚at. 

Ett skratt. 

“Vem där?” 

“Tittut”, sade en skräckinjagande röst, och en man dök upp framför henne.


Mannen stod klädd i en helt svart kostym. Hans hy var blek — ja, vit till 

och med — och hans kortklippta, välkammade h˚ar var svart. Hans ena hand 

var klädd i en svart läderhandske. Under den höga pannan fanns tv˚a skarpa 

ögon — men samtidigt var det inte n˚agra ögon. 

San flämtade till och backade undan när hon s˚ag dessa ögon, dessa förolämpningar 

mot Guds namn om det nu fanns en gud och en förolämpning mot universum 

och det panteistiska kaoset Gaia och allt levande om det inte fanns n˚agon. 

Ögonen hade ingen iris, utan var helt vita — förutom de sm˚a prickar som 

skulle föreställa pupiller. De var dock inte svarta som pupiller bör vara; de var 

lysande röda, och det rörde sig där inne. Det var omöjligt att urskilja vad som 

rörde sig och hur — det var som att se p˚a en brinnande eld i mannens ögon. 

“Jag är Génoli”, sade han. Han lyfte sin ena hand — den utan handske — 

och San s˚ag att han höll ett rött äpple. Han lyfte till munnen, och ˚at upp halva 

i en enda tugga. 

“Vem —” 

“Vem vad?” 


Han log mot henne. Nej, han flinade. 

“Génoli, sade jag ju.” 

“Men — ” 

“Sanna Nordström. Jag har kommit med ett meddelande.” 

“Vilket meddelande?” 

“G˚a. Ge dig av.” 

“Ge mig av?” 

“Ta ditt liv. G˚a och dö i ett hörn. Som en r˚atta.” Han talade som om det 

var ett mycket normalt förslag, utan svängningar i sin monotona röst och utan 

att byta ansiktsuttryck för en sekund. “Häng dig, skjut dig, riv av halsen med 

en brödkniv, släng i dig ett par burkar digitalis, kasta dig fr˚an hustaket, skär 

handlederna och sluta inte när blodet börjar flödar. Att kasta sig i havet kan

vara ett vackert avslut. ‘Havet skall sluka oss alla, och vacker är v˚ar kalla, 

tomma död’.” 

Hon svalde, försökte ˚aterfinna n˚agot typ av mod. “Varför skulle jag det?” 

“För att spara dig lite lidande. Eller vill du hellre brinna i helvetet?” 

153 

Hon kände en hetta dra över henne, som en plötslig feber, som n˚agonting 

mannen framför henne — Génoli, hette han s˚a? — avgav, som en öppen eld. San 

flämtade till, och hon ramlade bak˚at i plötslig chock och rädsla. Hon började 

andas häftigare, och hon kunde inte f˚a sin andning att sakta ned. Hennes hjärta 

slog ˚atskilliga extra slag i sekunden när hon slogs av den plötsliga insikten. Hon 

s˚ag upp p˚a mannen framför henne — helt plötsligt s˚a m˚anga g˚anger större, som 

en gud — och hon började plötsligt gr˚ata, men hon märkte det inte. 

“Det är du”, flämtade hon fram mellan andningarna och gr˚aten. “Herre- 

gud, herrejävlar — det är du! Du är... du är skuggan. Du är demonen. Du är 

stormen... du är... du är draken... du är...” 

Génoli s˚ag ned p˚a henne, utan ett leende p˚a sin kritvita fasad, hans läppar 

som ett vitt streck, men han tycktes änd˚a njuta, ˚ah, ja, han njöt. 

“Fly”, sade han gravallvarligt till Profeten p˚a marken. “Fly ifr˚an den här 

världen och du kanske blir skonad.” 

Sedan försvann han, och allt blinkade till igen.


5 

Kim kom hem, och knäppte upp skärpet ögonblicket han stängde dörren. 

Att ta av byxorna s˚a fort som han kom hem var n˚agonting han börjat med 

det senaste ˚aret eller s˚a — och det var inget sexuellt med det p˚a n˚agot sätt 

egentligen, det var bara n˚agonting som kändes bekvämt. Han antog att det 

skulle vara mer logiskt om han var tjock, att det kändes obekvämt med byxorna 

om magen, men han var ju inte ens det. Eller, lite knubbig kanske, men inte 

mycket. Och vad gjorde det? 

Men han avbröt sig mitt i sin dagliga byxavtagningsceremoni. N˚agonting 

var fel. Han förstod inte vad det var — kanske var det det som kallades för 

intuition — men det var helt enkelt fel. Det var en konstig stämning... som 

vissa idioter, vidskepliga människor som San, p˚astod att det var när spöken 

var närvarande. Det var p˚a ett eller annat sätt för tyst, och det gav honom en 

fruktansvärd föraning om att n˚agonting otäckt hänt. 

“Hall˚a?”, ropade han ut i det tysta huset. 

Det kom inget svar. För sitt inre öga s˚ag han sin familj ligga fastbunden med 

grova rep och med munkavel av n˚agra inbrottstjuvar i svart, som bara väntade 

p˚a att även familjeöverhuvudet — som till och med var polis, alla skurkarnas 

värsta fiende — skulle g˚a in i deras fälla och sluta p˚a samma sätt, fastbunden 

med en munkavel och en fet revolverkula i nacken. Pang. 

Kim höll andan för att lyssna hundraprocentigt, och d˚a hörde han ett snyf- 

tande n˚agot rum bort. Vardagsrummet? 

Sedan hörde han sin dotters röst, snyftande och uttröttat som han inte hört 

den sen hon bröt benet när hon spelade fotboll när hon var i Jockes ˚alder. 

“Pappa?” 

“Emma?”

met. 

155 

Han knäppte snabbt tillbaka skärpet, och nästan sprang in till vardagsrum- 

Först s˚ag han bara Jocke, ihopkrupen i fosterställning i hörnet av soffan, 

med gapande mun och vidöppna ögon, helrunda cirklar med svarta prickar i 

stirrandes ingen speciell stans alls men samtidigt in i soffkudden. Han verkade 

inte ens märka att hans far kommit in i rummet, och ett mycket kort ögonblick 

gick en tanke igenom Kims huvud som fick hans blod att frysa till is: Herre min 

jävla gud, han är — 

“Pappa...” 

D˚a s˚ag han Emma. Hon satt p˚a knä mitt p˚a golvet, och fr˚an hennes röda, 

irriterade ögon rann floder av t˚arar. Hon satt p˚a knä inför San, som l˚ag utsträckt 

p˚a golvet utan att röra sig. Hon l˚ag p˚a mage p˚a golvet, i en pöl av vad som s˚ag 

ut att vara 

(blod) 

spyor i plastigt mörkgr˚att och rött och lite grönt 

(vad fan har hon ätit?) 

och Kim s˚ag soffbordet invid henne brutet sönderslaget p˚a mitten. 

“San!” 

Han kastade sig fram och satte sig p˚a knä mittemot sin dotter. Han lade 

handen över Sans ansikte, där ingen spya hade skvätt över henne som det hade 

i det svarta, delvis gr˚aa h˚aret, och han kände att hon var varm 

(tack gode gud, ˚a tack snälla gode gud i himlen) 

och att hon andades, om än väldigt stilla, som en djupt sovande. 

“Jag försökte vända henne, pappa”, grät Emma och Kim ville kunna säga 

att det inte var hennes fel, men han fick inte fram ett ord. “Hon bara spydde 

och sen föll hon ihop, rakt p˚a bordet. Och jag försökte väcka henne men hon 

vaknade inte... och sen försökte jag vända henne s˚a hon inte skulle ligga där s˚a, 

och d˚a ramlade hon, i...”


Hon kunde inte längre, utan lade sitt anikte att gr˚ata tungt i hennes smala 

händer med m˚alade nagellack. Kim lade sin ena hand över hennes hukade rygg 

“Oroa dig int—”, började han, men just d˚a öppnade San sina ögon och med 

minimala pupiller stirrade hon tomt upp i luften, utan att se dem, utan att se 

n˚agonting i denna värld. 

“Han kommer!”, skrek hon med hes röst, “Han har sina odjur, och han 

kommer, demonen kommer, och han kommer döda oss alla! Han l˚ater oss lida 

till döds, han kommer, han kommer, ˚a herregud han — ” 

Sedan stängde hon ögonen igen lika fort som hon öppnat dem, och efter ett 

par sekunder började hon snarka. Hon sov.

6 

157 

I sin dröm sprang hon i en mörk skog. Hon var naken igen, den här g˚angen 

överraskade det henne inte ens, och hennes skinn rispades upp mot grenarna s˚a 

att de började blöda. Men hon brydde sig inte. Hon andades tungt och svetta- 

des litervis av den eviga spr˚angmarschen, men hon brydde sig inte. Hon hade 

sprungit länge, och hon var snart framme. Det visste hon, trots att drömmen 

precis börjat, och hon visste inte hur hon visste det. 

Hon visste inte heller vart hon skulle, varifr˚an hon kom eller varför hon 

sprang över huvud taget, men hon visste att hon snart var framme. 

En gren slog till rakt i hennes ansikte, och hon stönade till när ögat irrite- 

rades och en flod av smärtt˚arar började rinna. Hon stannade till, och flämtade 

ut med händerna mot knäna som en löpare. 

Där stod hon naken som den dag hon föddes, mitt i en mörk skog p˚a natten, 

och hon kände sin högra kind börja ömmas efter piskslaget fr˚an grenen. Fötterna 

smärtade — mer än en g˚ang hade hon trampat p˚a en vass sten eller en pinne, 

och inga strumpor eller skor fanns där att skydda hennes ömma skinn. En g˚ang 

hade hon lyckats trampa p˚a en vissen gren fr˚an en taggväxt, och den hade suttit 

fast i hennes fot tills den ramlat av flera minuter senare. Plötsligt började hon 

att skratta, och hon hade inte en aning om varför. Allt kändes s˚a konstigt, s˚a 

fel och s˚a rätt p˚a samma g˚ang. 

Sanna älskade att springa. P˚a somrarna kunde hon ofta ge sig ut till Mary- 

villes skogar flera timmar i taget, och springa tills hon ramlade omkull i gruset. 

När hon begav sig hem˚at började det redan mörkna, men det spelade ingen roll. 

Hon kände sig duktig, kände sig glad, kände att hon kunde vara sig själv för en 

liten stund innan hon ˚ater var tvungen att ge sig hem till sin familj. 

Skrattet upphörde lika fort som det kommit, och hon ins˚ag att hon var 

otroligt trött. Nu s˚ag hon upp ˚at h˚all hon sprungit mot, och det var först d˚a


hon s˚ag det. Mitt framför henne, bara ett tiotal meter av skog bort, fanns en 

liten glänta, där det inte bara var tomt p˚a träd utan även buskar och ogräs — 

gräset var kort, som om det varit klippt av en gräsklippare, och hela gläntan 

var mycket välbelyst av en lysande fullm˚ane och miljontals stjärnor i den klara 

sommarnatten, stjärnor och m˚ane som dessförinnan döljts av tusentals av träd. 

I mitten av gläntan stod ett badkar av vad som s˚ag ut som sten. Dess kanter 

hade underliga med vackra symboler och text i sig, text p˚a ett spr˚ak som hon 

inte förstod. Texten var uppbyggd av separata symboler, alla best˚aende av 

raka streck i olika riktningar, korsandes varandra och skapandes förvirrande, 

komplexa tecken. Det kunde ha varit arabiska eller kinesiska, eller kanske n˚agot 

spr˚ak som inte fanns p˚a riktigt. För det här var en dröm, s˚a mycket hade hon 

först˚att. 

Det kunde inte vara annat än en dröm. 

Hon gick fram till badkaret, och fann att det var fyllt med rykande hett 

vatten. Hon drog handen igenom det, och kände att värmen var helt perfekt. 

Hon tvekade inte, utan slängde ena benet över kanten och lade sig i badet. 

Alla hennes s˚ar, stora som sm˚a, stack till när hon rörde vid det varma 

vattnet, men det hade hon ingenting emot. De kliade. Istället rös hon, för vattnet 

var mycket skönt och hon mycket trött efter spr˚angmarschen. Hon blundade och 

lutade sig s˚a att hennes h˚ar skulle bli v˚att. 

Hon l˚ag kvar s˚a en stund, och just när hon var p˚a väg att somna s˚a kände 

hon n˚agonting röra vid hennes ben. Hon öppnade ögonen, av nyfikenhet snarare 

än rädsla som kanske skulle ha varit mer naturligt, och hon s˚ag en flicka sitta i 

andra änden av badkaret. 

Flickan var kanske˚atta eller nio˚ar gammal, och var inte naken som San utan 

var klädd i simpla, gr˚aa trasor. Hennes h˚ar var antingen brunt, eller bara mycket 

smutsigt, och det var fullt av tovor trots att det inte ens gick till hennes axlar. 

Flickan var mager, mycket mager, hennes armar och hals och ansikte tunna 

som pinnar, och traskläderna bara hängde p˚a hennes kropp. Hennes stora, bl˚aa

ögon var fyllda av sorg trots att hon faktiskt log mot San, men det var inte ett 

brutet leende utan ett leende av hopp, som en döende flicka som f˚ar se en sista 

solstr˚ale men n˚agonstans innerst inne först˚ar att inte alla solar i världen kan 

rädda henne. 

159 

Där flickan satt i badet hade vattnet börjat färgas mörkare av smutsen, men 

˚a andra sidan hade flickan blivit mycket renare. San tänkte p˚a den lilla flickan 

med svavelstickorna i sagan av H. C. Andersen, och trots värmen omkring henne 

ryste hon till. Men hon var inte rädd. Det var som om hon vetat hela tiden att 

flickan skulle sitta där när hon öppnade ögonen. Och hon litade p˚a flickan. 

“Vem är du?”, fr˚agade San flickan. 

“Det spelar ingen roll’, svarade hon med en svag röst. “Men jag är din vän. 

Litar du p˚a mig?” 

“Ja.” 

“Varför?” 

“För att du är min vän.” 

Flickan log än bredare. 

“Tack, Sanny.” 

“Sanny?” 

Flickan fnissade s˚a att hennes kinder rynkades, och för ett ögonblick smälte 

Sans hjärta. 

“Ett smeknamn”, förklarade flickan. “F˚ar jag kalla dig Sanny?” 

San svarade inte, utan sneglade bara förvirrat p˚a flickan. 

“Varför har jag de här drömmarna?”, fr˚agade hon och ins˚ag att hon plötsligt 

var klarvaken bara av tanken p˚a att f˚a n˚agon först˚aelse, trots att hon för ett 

ögonblick sedan varit p˚a väg att somna i vatten˚angorna. “Du vet, eller hur? Du 

vet varför jag har dem.” 

“Jag vet.” Hon talade lugnt och sakligt, vuxet p˚a ett sätt; oavsett hur mycket 

hon s˚ag ut som ett barn var det här ingenting att skämta om. Det här var allvar. 

“Är det du som gör drömmarna?”


Flickan funderade en stund, och sade sedan: “Nej... nej, jag tror inte det. 

Eller kanske. P˚a sätt och vis.” 

“Varför har jag dem?” 

“För att de behövs.” 

“Behövs?” 

Flickan nickade. “Ja.” 

“Men... jag vet inte vad jag ska göra... den här demonen... skuggan... Génoli. 

Vem... vad ska jag göra? Jag först˚ar inte. Hjälp mig.” 

Flickan lade ett finger för sina bleka läppar i en hyschande gest. “Du kommer 

först˚a. S˚a sm˚aningom.” 

“Är du inte här för att hjälpa mig?” 

Flickan log, och San ins˚ag att leendet var det vackraste hon n˚agonsin sett. 

För ett ögonblick tömdes hennes hjärta som i hypnos, och sekunden efter kom 

allt tillbaka igen. 

dig.” 

borta. 

“Jag kan putta dig i rätt riktning”, sade flickan, “men jag kan inte hjälpa 

San förstod inte. 

“Men vad kan jag —” 

“H˚all dig borta fr˚an Vitsvartsnubben.” 

“Vitsvart...” 

“Du kommer att först˚a i tid, Sanny.” 

Sedan blinkade San, och när hon öppnade ögonen igen var flickan i traskläder 

“Flicka?”, fr˚agade hon badkaret och det välklippta gräset omkring sig. Bort- 

om trädtopparna s˚ag hon att m˚anen g˚att ned, och att de första solstr˚alarna 

börjat sträcka ut sig över den mörka himlen, lysande glimmor av hopp bortom 

mörkret. Den första f˚ageln kvittrade till i fjärran, och en annan svarade den. 

En tredje skapade harmoni. Morgonen var kommen.

inte. 

161 

San reste sig fr˚an badkaret, ryste lite av den kalla luften men brydde sig 

“Flicka?”, fr˚agade hon igen, men ingen svarade. Ingen fanns där att svara. 

Plötsligt blev hon mycket trött, som om n˚agon drogade ned henne, som om 

solstr˚alarna var sövande, som om f˚agels˚angen var en godnattvisa. Hon försökte 

g˚a till badkaret igen, för att lägga sig i det rykande varma vattnet och somna 

som hon var p˚a väg att göra innan flickan kom, men halvvägs dit s˚a tog sömnen 

över. 

San snubblade till, och lyckades upprätta balansen. Hon stod där en stund, 

naken mitt i skogen, s˚ag solen skina igenom trädkronan och ned i hennes mörka, 

lätt gr˚anande h˚ar, över hennes rynkade, smala och begynnande gamla kropp, 

den som varit s˚a vacker i ungdomens dagar, men som förstörts med ˚aren av 

desperation och uttr˚aknad. 

“Flicka”, sade hon mitt ut i världen. Hon talade tyst, nästan viskade, men 

hon visste att den lilla flickan i traskläderna kunde höra henne, varän hon var. 

“Flicka, hjälp mig; jag vill vara p˚a din sida... jag vill hjälpa till... jag vill 

göra vad det är du ber mig... men jag vet inte hur.” 

En solstr˚ale sträckte sig ned över marken, glittrade i det varma vattnet, och 

det stack plötsligt till i Sans ögon. 

“Du kommer först˚a”, sade en röst fr˚an ingenstans och överallt; det var 

flickans röst. 

“Men hur — ” 

“H˚all dig borta fr˚an Vitsvartsnubben.”


En storm är en storm är en storm. 

7 

En storm är inte ett av naturens under. En storm är en ondsint, rabiessmit- 

tad demon till varg, som inte smyger p˚a dig försiktigt i sömnen och biter din 

hals, utan som tar dig med v˚ald, som gör allt för att du ska skrika de futtiga 

sista ögonblick du har innan du faller död till marken. 

Världen slutar inte med ett gnyende utan med ett vr˚al. 

Varför? För att Stormen vill se dig lida. För att den vill se dig rädd. Den vill 

se dig be till din p˚ahittade gud i ett sista ögonblick av blind tro p˚a n˚agonting 

mer, p˚a n˚agonting större, p˚a en mening som aldrig fanns. 

L˚ater det cyniskt? Säg det till Jarl Olovsen. 

Jarl var ˚atta ˚ar när 2005 ˚ars storm — det som skulle g˚a till historien som 

˚arhundradets storm — täckte Maryville. Jarl var det enda barnet och bodde 

med sin mor och far mitt i centrala Maryville, dit familjen flyttat när Jarls mor 

var gravid. Det var den traditionella romansen — Jarls mor och far hade känt 

varandra sedan dagis, s˚a som det brukade vara med de unga i s˚a sm˚a samhällen. 

Faktum var, trots att de tv˚a inte mindes det nu l˚angt senare, att de hade gift 

sig redan när de var fyra ˚ar gamla. Jarls far hade friat till Jarls mor och de hade 

gift sig strax efter˚at under gungorna, och de hade verkligen varit förälskade. I 

varje fall till den grad som tv˚a fyra˚aringar kunde vara förälskade. 

De hade skiljts ˚at, och g˚att i separata klasser hela grundskolan. S˚a i gymna- 

siet hade de valt samma linje, och hamnat i samma klass. De hade b˚ada legat 

efter i matematiken, och hade efter ett tag börjat hjälpa varandra. Och som 

det alltid blev s˚a utvecklades sm˚a matteträffar i skolan till längre studiemöten 

hemma hos varandra bakom l˚asta dörrar och bortom pinsamma föräldrar, och 

allting utvecklades och blev vänskap och blev mer än vänskap.

163 

Jarls mor blev gravid med Jarl av misstag strax efter att de slutat gymnasiet, 

nitton ˚ar gammal, och efter ett l˚angt samtal beslutade de sig för att inte bara 

beh˚alla barnet utan att faktiskt se det som en g˚ava. Jarls farfar hade det ganska 

gott med pengar sedan han blev av med benet i en arbetsolycka för ett antal 

˚ar sedan, och kunde skänka dem en del av den summa som gott och väl skulle 

täcka resten av hans liv i lugn och ro. Jarls far och mor spenderade s˚a detta p˚a 

sitt alldeles nya familjehus, och strax efter började Jarls far arbeta som fiskare 

för att stödja sin familj, medan Jarls mor blev dagisfröken p˚a det dagis där hon 

gift sig under gungorna nästan tjugo ˚ar tidigare. 

Och ˚atta ˚ar senare kom stormen. 

Först kom ett par snöflingor. Sedan kom fler. Och till sist kom s˚a m˚anga 

att ingen stod ut med att räkna dem utan att bli snöblind. Och p˚a bara ett par 

dagar hade temperturen sjunkit fr˚an strax under nollan till tjugo minusgrade. 

En natt i mitten av oktober vaknade ˚atta˚ariga Jarl och behövde kissa. Han 

smög ut fr˚an sitt rum och förbi mammas och pappas (de hade nog inte hört 

honom även om han l˚atit bli att smyga, för stormen var högljudd där ute), 

och han stängde försiktigt badrumsdörren efter sig. Jarl ställde sig sedan att 

kissa, och när han var klar lät han bli att spola (mamma var lättväckt och hade 

lärt honom att inte spola om han gick p˚a toaletten efter att hon lagt sig) och 

tvättade noggrannt händerna. 

Vad som sedan hände var rakt ut sagt olyckligt. Flera m˚anader tidigare 

hade Jarls pappa r˚akat l˚asa in sig p˚a toaletten genom att lyfta handtaget lite 

högt vilket fick l˚aset att... ja, ironiskt nog sätta sig i l˚as. Han lyckades med 

lite gammal r˚a fiskarestyrka f˚a upp dörren igen, och skrev sig en postit-lapp 

om att kolla upp den där förbaskade dörren snarast. Vad som s˚a hände var att 

postitlappen bl˚aste ned fr˚an köksbordet och in bakom kylsk˚apet där den blev 

liggande i en dammhög. Och Jarls pappa hade inte precis ett bra minne, och 

hela alltet glömdes snart bort.


Nu gjorde Jarls pappas son, allts˚a Jarl, samma misstag. Han r˚akade lyfta 

handtaget bara lite för mycket, och l˚aset gick i l˚as. Skillnaden mellan Jarl och 

Jarls pappa var just nitton ˚ar, och ˚atta ˚ars fiskaremuskler som lätt kunde f˚a upp 

en dörr vid behov. Jarl stod s˚a och kämpade länge och väl tills han var helt trött 

och satte sig p˚a golvet att vila. Han ins˚ag sedan att han ju var liten, men han 

var inte dum. Hans mor var lättväckt och dessutom mer än lite morgontjurig. 

Och vad vaknade hon av? Jo, att spola i toaletten. S˚a Jarl gjorde det, först en 

g˚ang, sedan tv˚a g˚anger, sedan tre g˚anger, sedan — 

Sedan gav han upp. Han gick fram till fönstret, ställde sig p˚a pallen han 

använde när han duschade och behövde n˚a upp till schampot, och han tittade 

ut i natten. Allting var mörkt och alldeles snöigt, och han ins˚ag sorgset att 

vinden lät betydligt högre än en toalett som spolade. 

Vad han gjorde härnäst förstod nog inte ens Jarl själv. Kanske fick han 

för sig att klättra ut och g˚a ned till marken utanför — men ˚aterigen var han 

en intelligent pojke, och det vore ju högst ointelligent att göra det — eller s˚a 

fick han för sig att se snön lite tydligare för att helt kunna avgöra stormens 

kapacitet, eller kanske tyckte han det var lite för varmt där inne. Hur som helst 

fick Jarl för sig att öppna det lilla fönstret. Problemet var den att i samma 

ögonblick som han släppte haspeln slets fönstret upp rejält av vinden — s˚a 

rejält att fönsterglaset slogs i bitar med ett kras, och vinden stormade in i det 

lilla badrummet och kastade av Jarl fr˚an pallen. 

Han klarade sig. Han kunde ha fallit med nacken direkt mot toalettstolen 

av keramik, men det gjorde han inte, utan han ramlade p˚a den varma bad- 

rumsmattan och klarade sig s˚a bra som han kunde ha klarat sig med tanke p˚a 

omständigheterna. 

Vad kunde han göra? Rummets temperatur sjönk genast fr˚an tjugo plusgra- 

der till lika m˚anga minusgrader, och Jarl var inte mer än en liten pojke, ganska 

s˚a klen dessutom, s˚a klen att han alltid förlorade slagsm˚alen i skolan. ˚Aterigen 

försökte han med dörren, inte bara med handtaget utan han gjorde precis som

sin far — han sparkade och han slog. Och s˚a, när han misslyckades, sjönk han 

ned mot dörren, och s˚ag gr˚atande p˚a hur rummet allt mer fylldes med snö och 

med kyla. 

165 

Jarl satt fortfarande helt stilla, lutad mot toalettdörren när dörren s˚a rycktes 

upp av hans far morgonen efter. Skillnaden var att han var död. 

† 

En sorgsen historia g˚ar vidare mot allt sorgsnare niv˚aer. Det dröjde inte 

m˚anga m˚anader förrän förh˚allandet mellan Jarls mor och Jarls far, det som 

tidigare varit grunden till en s˚a romantisk historia, sprack i bitar. De br˚akade 

allt mer, och till sist slutade de br˚aka och upphörde istället att prata med 

varandra över huvud taget. 

Jarls far glömde Jarl. Kanske mindes han honom ännu p˚a n˚agon djup niv˚a... 

men det var l˚angt ned. Det var l˚angt nedskjutet av en depression som ledde till 

ett alkoholmissbruk som i alla fall tillfälligt fick honom att glömma. Och när 

han började minnas igen drack han mer. Till sist var han aldrig nykter, och en 

dag fann Jarls mor honom sittandes i badrummet där hans son sex ˚ar tidigare 

frusit ihjäl. 

Hon försökte tala med honom, försökte säga att det räckte nu, men det var 

d˚a allt verkligen hade g˚att för l˚angt. Jarls far s˚ag henne inte, och han hörde 

henne inte. Han satt där, stirrandes in i väggen utan att ens blinka, med en öl i 

handen utan att göra en ansats till att röra armen. Jarls mor berättade det hela 

för polisen när de kom förbi, men de hade ingen aning vad som kunde göras. 

Jarls far diagnostiserades med n˚agonting Jarls mor inte kunde uttala, och 

han levde p˚a sjukhus tills han dog sexton ˚ar senare i sömnen efter att ha erfarat 

en mycket plötslig hjärtattack. Inte en enda g˚ang under denna period hade han 

sagt ett ord eller blinkat en enda g˚ang, aldrig hade han kunnat äta p˚a egen 

hand. Aldrig kunde han minnas sin son.


När Jarls far placerades i sjukhus föll Jarls mor in i en egen depression, efter 

hennes son plötsliga försvinnande och hennes mans plötsliga försvinnande, om 

än p˚a en annorlunda niv˚a. Dessa sex ˚ar efter sonens död ˚atervände alla minnen, 

och hon sade upp sig fr˚an jobbet p˚a dagiset med diagnosen bipolär depression. 

Hon slutade träffa de vänner hon hade, slutade g˚a ut om hon inte behövde. Hon 

levde vidare i ensamhet. Sexton ˚ar senare fick hon höra om makens död, men 

hon rörde inte en min, hon grät inte en t˚ar. Hon hade slut p˚a t˚arar. 

Tio ˚ar efter makens död dog även Jarls mor plötsligt i sömnen, men här 

hade de större problem att fastställa en orsak. 

Hennes hjärta slutade sl˚a, fastställde de enkelt. 

Hon hade ingenting att leva för längre. 

Ingen saknade dem. 

† 

Hör s˚a mina ord om Stormen. Och säg ännu en g˚ang att jag är cyniker.

Kapitel 6 

Blod och köld 

167

168 KAPITEL 6. BLOD OCH KÖLD 

1 

Kvällen den sjunde oktober — när Clarenton bott i Maryvilles katolska kyr- 

ka i drygt en vecka — kom de första oroliga byborna. Det äldre paret Pynnönen 

och familjen Karlsson blev alla varmt välkomnade av Fader Clarenton och Ma- 

rio, som mer än gladdes av ytterligare i sällskap, speciellt nu när stormen allt 

ökade i grad och temperaturen sjunkit till över tjugo minusgrader, vissa nätter 

till och med nere p˚a tjugofem och i alla fall en g˚ang noterat nere p˚a trettio. 

Snön hade växt till sig och de flesta hade vid det här laget börjat ana att det 

kanske fanns n˚agon substans i att kalla detta för ˚arhundradets storm. 

Kyrkan hade stadens bästa isolering, och det största förr˚adet av mat och vat- 

ten, men de färgade fönstren var ur˚aldriga och skallrade högljutt om nätterna. 

Inte en natt hade passerat utan att Clarenton och Mario hade vaknat med ett 

ryck, som om n˚agon ropat p˚a dem, och ivrigt sett sig omkring i det ekande 

rummet innan de ins˚ag att det bara var vinden. Men ur fönstret lyste m˚anen 

och kastade svagt färgade skuggor över väggarna och den lidande Kristus p˚a 

korset över Clarentons huvud. Ingen av dem var vidskeplig, men ett tag — när 

stormen fortfarande bestod av regn och d˚a och d˚a ett stänk med regn men intet 

mer — hade de änd˚a nästan hoppats att stormen skulle växa till den potential 

som media hade utannonserat, bara för att människor skulle komma och döda 

tomheten i natten, och de spöken som frodades däri. 

Onsdagen den femte oktober hade Clarenton legat p˚a knä inför Jungfru 

Marias staty, när Mario ropat till honom fr˚an hallen. Clarenton hade avslutat 

bönen hastigt, och därefter skyndat iväg p˚a ömmande knän (de var inte längre 

vad de brukade vara, det var en sak som var säker). 

Mario hade st˚att vid dörröppningen och beundrat den ovanligt stilla sta- 

den — vinden hade legat ganska stilla trots den annalkande stormen. Det var 

förmiddag, och solen sken igenom molnen som en lampa genom ett papper.

Först s˚ag inte Clarenton vad som stod p˚a (inte heller hans ögon var som de 

brukade), men sedan s˚ag han det. 

Snö. 

169 

Vackra, genomvita snöflingor som irrade genom vinden och föll utan att 

smälta mot gatorna, mot hustaken, mot kyrkan. 

“Vackra, eller hur?”, sade Mario. Clarenton nickade. “Vet du att ingen 

snöflinga ser likadan ut som den förra? Jag läste det n˚agonstans — de är som 

fingeravtryck, alla har olika mönster.” 

Clarenton nickade igen, lät blicken följa med snöflingorna i deras jakt genom 

den isiga luften. 

“Snö”, sade han. 

Glädje. 

(sorg) 

Jul. 

(död) 

Vinter. 

(Storm) 

Glädje. 

(draken har dig) 

Och stormen kom. 

Clarenton visste att den var p˚a väg, liksom Mario visste, liksom alla i Ma- 

ryville den dagen visste. Barnen kanske inte förstod, utan de lekte i trädg˚arden, 

byggde snöänglar och kastade snöbollar med sina föräldrars oroliga, vakande 

blick i nacken. Men de anade. Alla anade att n˚agot var p˚a väg. En enda profet 

visste till och med, kanske inte exakt men delvis visste hon. 

Men hon gjorde ingenting. 

Inv˚anarna i Maryville fick i alla fall en sista snödag av lycka innan Stormen 

gjorde världen till ett sandslott att sl˚as sönder av svarta v˚agor.


2 

Mejnell hade inte brytt sig speciellt mycket om stormvarningarna. Det kändes 

som ännu en enorm mediahype som gick för l˚angt för att de skulle kunna sälja 

lösnummer, och trots att han bott p˚a Maryville i hela sitt liv hade en storm 

aldrig varit speciellt tuff. Det värsta som kunde hända antog han var krossade 

glasfönster, och för det hade han satt upp stora plywoodskivor i fönsterrutorna 

i serieaffären. Och han stängde inte affären för stormen — vad var poängen? 

Förmodligen minskade väl kundantalet en aning när det var stormvarning och 

allt, men han hade änd˚a ingenting annat för sig än att sitta i butiken. 

Kvällen d˚a de aningen mer panikslagna lämnat hemmen för kyrkan, satt 

Carl Mejnell ensam vid skrivbordslampan i butiken och tittade igenom räkenskaperna. 

Det här var delen av sitt arbete som han inte bara ogillade skarpt utan rent av 

hatade, men det var trots allt en viktig del och han hade inte precis n˚agot val 

att l˚ata bli dem. 

Han hade funderat p˚a att försöka anställa n˚agon annan, kanske helt enkelt 

n˚agon seriefantast ett par ˚ar yngre än han själv, men han visste att det var 

mycket onödigt för en s˚a minimal roll. Allt det andra som arbetet innebar 

skötte han alldeles galant och snabbt, till den grad att han ibland fann sig 

riktigt uttr˚akad p˚a jobbet. Ibland kanske han inte tog hand om städningen till 

hundra procent, men det viktigaste var att det inte luktade illa och att man 

kunde ta sig fram˚at i butiken, inte att det inte fanns n˚agra dammr˚attor under 

bokhyllorna. Och ärligt talat skulle han nog bli stressad om n˚agon gick runt 

och städade hela tiden. 

Ett par dagar tidigare hade det börjat snöa. Först föll den liksom lugnt och 

mjukt, och stilla som p˚a en vykortsbild, och alla roade sig... men det slutade 

inte snöa.

171 

När mörkret föll över ön snöade det ännu lugnt, men när natten började 

komma krypande började vindarna sl˚a i fönstren. När de första inv˚anarna vak- 

nade l˚ag snön redan tjock p˚a marken, och den irrade runt vildsint i luften p˚a ett 

sätt som gjorde det omöjligt att se mer än n˚agra meter framför sig. Nästa dag 

snöade det fortfarande, och allt fler började bli oroliga — vintern kom för tidigt, 

och för h˚art p˚a. Var detta början p˚a vad media trots allt kallat för ˚arhundradets 

storm? L˚ag det n˚agon sanning i orden. 

Mejnell lade ihop sina högar av söndertummade papper, lade undan mi- 

niräknaren p˚a den alldeles för stora högen med jobbiga siffror, och gick fram 

till dörren. Han s˚ag ut genom det lilla fönstret, och ins˚ag att han knappt ens 

kunde se över gatan, till Tim Alfredssons bar, för snön — det enda hjälpmedlet 

för att urskilja själva byggnaden fr˚an nattens mörker och snöns virvlande var 

de ständiga ljusen som änd˚a bara knappt syntes genom mörkret. 

Han kände sig plötsligt deprimerad — det var en känsla som inte kom 

speciellt ofta, men ändock kom den ibland. Han kände sig helt enkelt nedstämd, 

och ett ögonblick funderade han p˚a att ringa sin mor. Eller kanske g˚a över till 

henne. Men han visste vad hon skulle säga. Vad hon alltid sade. 

“Men nu är du ju för sorglig — komma hit till en gammal tant som jag när 

du är lite ledsen! Skaffa dig egna vänner i din egen ˚alder — du är s˚a snäll, det 

borde du kunna fixa!” 

“Jag har vänner”, skulle han säga, och s˚a skulle han hitta p˚a n˚agra namn. 

Känna sig fjorton˚ar gammal igen, som när han brukade komma hem fr˚an skolan 

timmar för sent och ljuga ihop historier om vänner han umg˚atts med, istället 

för att säga sanningen om hur han letat febrilt efter den tröjan eller kepsen eller 

pennan som n˚agon av mobbarna stulit. 

Han hade inga vänner. Det var en sanning som han för det mesta inte hade 

n˚agonting emot, men ibland gjorde den riktigt ont. Han hade aldrig tänkt p˚a 

att skaffa n˚agra vänner, och med ˚aldern hade han bara blivit ensammare och 

ensammare. Han var nu tjugosju ˚ar gammal utan minsta kontakt med n˚agon


annan än sin mor. 

Och han var nedstämd. 

Han fick en plötslig känsla... en idé... en intuition, m˚ahända. Och han drog 

˚at sig jackan, öppnade dörren (hellskotta, snön hade nästan blockerat den p˚a 

de f˚atal timmar sedan den sist öppnades) och s˚a gick han tvärs över gatan. 

Snön virvlade runt och vindarna fick honom nästan ur balans, men det 

var egentligen inte speciellt kallt. Det hade funnits värre stormar i Maryvilles 

historia, för att inte tala om världen, och det dröjde inte länge förrän Mejnell 

kunde urskilja caféet med hjälp av konturer snarare än ljus. 

Mejnell sparkade undan de snödrivor som halvt om halvt blockerade cafédörren, 

och sedan ryckte han upp den och njöt av str˚alarna av ljus och värme och dof- 

ten av kaffe som genast n˚adde honom. Han hade aldrig direkt gillat kaffe, men 

han hade alltid älskat doften — ibland när han satt uppe extra sent lyssnade 

han p˚a ett morgonprogram som började runt fyra-fem och hette just Nybryggt. 

Signaturljudet som inledde programmet igen efter varje spelat musikstycke var 

dessutom just ljudet av en kaffekokare, och Mejnell svor för sig själv att han 

aldrig kunde lära sig att gilla kaffe. 

Inne var det varmt och ljust till den grad att han för ett ögonblick vinglade 

till, som när man ställer sig upp för hastigt, men han kom snart i balans igen 

och s˚ag sig om. I ena hörnet, vid ett bord mot det enorma fönstret som vette 

mot den deprimerande mörka gatan, satt Jimmy Tour, den gamle butiksinne- 

havaren, som alltid i sin gamla cowboyhatt. P˚a var sin sida om baren satt Tim 

Alfredsson, bartendern, och Aaron Christian. Över disken spelade de ett parti 

kort, Tim klädd i sitt vita bartenderförkläde, Aaron i motorcykeljacka, trots att 

han omöjligen kunde tagit motorcykeln i det här vädret. 

Eller kunde han? Aaron hade inte ett normalt sinne, s˚a mycket mindes 

Mejnell fr˚an när de delat klass i grundskolan... men ˚a andra sidan var det över 

tio ˚ar sedan; människor förändras mycket p˚a tio ˚ar. D˚a hade han i varje fall 

varit vad Mejnells mor ständigt kallat en “buspojke” — han var den typen som

stal tröjor och pennor av töntarna, töntarna som till exempel Mejnell. Han var 

den som drack och rökte och intog allehanda andra droger närän han hade tid, 

vilket var ständigt, och han var den som h˚anglade med alla snygga tjejerna p˚a 

fester och sedan dagen efter l˚atsats som om han inte känt dem. 

173 

Det hade funnits svaga ögonblick när Mejnell avgudat Aaron, kanske bara av 

farten, av grupptrycket, för att det var honom man skulle avguda, men kanske 

fanns det ocks˚a n˚agonting mer. Det fanns n˚agonting i den slappa attityden som 

var lockande, som var tilldragande. Och tjejerna gillade det ocks˚a, först˚as, trots 

att de borde lära sig efter en stund att de bara blir bedragna. 

Mejnells mor hade varnat honom för att komma för nära Aaron, och han 

hade varit den sortens pojke som lyssnade p˚a sin mors r˚ad. Aaron hade växt upp 

mycket ensam, berättade hon, och han behövde clowna till sig som han gjorde 

för att f˚a uppmärksamhet nu. Det var en mycket sorglig uppväxt, hade hon 

sagt, även om hon inte visste detaljerna: hans föräldrar hade övergivit honom 

som mycket liten, och han hade drivit runt i barnhem till ˚aldern av nio ˚ar när 

han f˚att en fosterfamilj p˚a Maryville. Men även de hade inte brytt sig mycket 

om honom d˚a de strax efter fick en biologisk son de kunde lägga all energi och 

tycke p˚a. För Mejnell lät det hela som en mycket häftig historia som bara fick 

honom att vilja komma närmare människan som retade honom för glasögonen, 

men han visste att lyssna p˚a sin mors r˚ad. 

Och det hade han gjort.


3 

Amanda Turner vaknade med ett ryck när en vindil slog till i vardagsrums- 

fönstret. 

Fönstret sprack inte, men oväsendet var precis lika högljutt som om n˚agon 

kastat en sten rakt igenom det, eller skjutit med en d˚anande revolver, och det 

var dessa tv˚a scenarion som först rusade igenom den gamle kvinnans huvud 

innan hon vaknade till och förstod att s˚a inte var fallet. 

Hon hade somnat i soffan framför TV:n med ett glas rödvin fortfarande i 

handen, och det förv˚anade henne att hon inte spillt ut det i sömnen. Yrvaket 

och med det vita h˚aret rufsigt av sömn s˚ag hon sig om efter vad som l˚atit. 

Vindarna slog tungt i mörkret utanför, allt v˚aldsammare och allt högre. 

Hon sträckte sig efter fjärrkontrollen och höjde volymen p˚a TV:n för att 

överrösta den växande stormen. Apparaten stod fortfarande p˚aslagen, nu inte 

längre med den s˚apopera hon tittat p˚a sist hon mindes, utan en gammal svartvit 

film fr˚an början av förra ˚arhundraden. Hon kände inte igen filmen, men den var 

stumfilm med konstiga pianomelodier, och föreställde en kuslig, konstig varelse 

med spetsiga öron och l˚ang, mörk kappa som smög runt och svängde med sina 

l˚anga rovdjursklor. Hon kom fram till att hon inte gillade varelsen. 

Hon bläddrade apatiskt mellan kanalerna, men fann ingenting av tycke. 

Hon s˚ag sig om till klockan i hörnet av rummet, s˚ag att den var över midnatt. 

Hon tog en mindre klunk ur vinglaset, ställde bort det p˚a soffbordet, satte sig 

tillrätta s˚a bekvämt hon förm˚adde, och somnade om.

4 

175 

Amid Northen l˚ag p˚a knä p˚a golvet i sitt rum. I bakgrunden spelade brit- 

terna i My Dying Bride en av sina lugnare, mer avslappnande melodier, allt för 

att sätta stämningen inför den första g˚angen som pojken bad i hela sitt liv. 

Varför bad han? 

Han bad för att han var förvirrad, och det antog han i grunden var anled- 

ningen till att n˚agon alls n˚agonsin bad. Han bad för att han inte kunde veta 

om denna Génoli, som besökt hans drömmar för över en vecka sedan, var riktig 

eller inte. Han bad för att han ville ha svar och för att det var hans enda utväg. 

Det hela kändes mycket f˚anigt, det förstod han själv, men samtidigt hade 

det varit fullständigt omöjligt att sluta tänka p˚a den person som blivit känd 

inför honom b˚ade som Génoli och som Vitsvartsnubben. Amid ville veta en 

g˚ang för alla om det varit en demon fr˚an hans undermedvetande, eller om det 

var n˚agonting mer... inom sig anade han, och det ville han verkligen inte säga 

högt, att Génoli var Gud. Men vad är skammen i att misstolka en s˚adan sak? 

Och vad är sanningen bakom hans tankar till en början? Han hade aldrig varit 

troende. Varför skulle han börja nu? Varför skulle han tro nu... om han inte fick 

ett tecken? 

Och därmed bad han. Han bad om ett tecken. 

† 

Tv˚a dagar efter sitt första besök i drömmarna hade Vitsvartsnubben besökt 

Amid Northen ˚aterigen, och ˚aterigen d˚a i drömmen. Det hela hade varit nästan 

exakt identiskt med första g˚angen — Amid hade vaknat i ett hav av Ingenting, 

liggandes i fosterställning, Génoli hade ˚aterigen varit klädd i en skinande svart 

kostym, han hade˚ater ätit ett äpple, och han hade till och med˚aterigen erbjudit 

honom ett, och ˚aterigen hade han blivit p˚amind om att pojken var allergisk.


“Har du n˚agonsin undrat vem du varit?”, fr˚agade Vitsvartsnubben Amid 

Northen efter att b˚ada satt sig ned i Ingentinget, och han lät faktiskt uppriktigt 

nyfiken, n˚agonting som var sällsynt för n˚agon som fr˚agade en s˚adan fr˚aga. 

“Vem jag varit?” 

“M˚anga p˚a den här jorden delar teorin att Gud — i vilken form man än 

ser honom, om man ser honom som Jesus Kristus, Shiva, Allah eller ödet eller 

n˚agonting annat — har placerat varje människa p˚a jorden för ett syfte. M˚a det 

vara att tjäna en annan för att denna ska uppfylla ett visst syfte, som Aaron, 

Moses bror, eller att faktiskt ha ett riktigt, eget syfte, som Salomo och hans 

byggande av Israeliternas tempel.” 

Amid s˚ag ned i marken, eller i alla fall det osynliga som de satt p˚a och som 

han tänkte sig skulle vara marken om det fanns n˚agon, och tänkte. 

“Jag har aldrig övervägt det.” 

“Aldrig?” 

Amid tvekade. “Aldrig.” 

“M˚angen har blivit galna av att bli gamla utan att först˚a sitt syfte”, sade 

Génoli och tog en stor tugga av sitt äpple. “Som om de trodde de skulle f˚a träffa 

Gud, upptäcka en ny subatomisk partikel eller bli rockstjärna.” Han skrattade 

till som om han mindes en rolig anekdot, men i s˚a fall berättade han den inte. 

“S˚a är det s˚a?” 

“Vad˚a?” 

“Har alla människor ett syfte?” 

Génoli verkade tänka, bestämma sin formulering. Till sist sade han, om än 

tveksamt: 

“Det är komplicerat. I princip, nej. Men om du gräver tillräckligt djupt, 

ja.” Han lyfte sin hand och höll plötsligt i en tennisracket han kastade över till 

pojken, som smidigt f˚angade den. “Är den där i fast form?” 

Amid kände p˚a den, sedan nickade han l˚angsamt.

177 

“Men samtidigt inte”, sade Génoli. Den best˚ar av atomer, och vad best˚ar 

atomer av? Jo, av neutroner och protoner som själva best˚ar av annat roligt gojs, 

och kring själva nukleonen svävar ett gäng elektroner, kringsusande omkring och 

runtflygande hejvilt som tvätt i en tvättmaskin. Men allt är s˚a tätt packat att 

tennisracketen i slutändan känns solid. P˚a samma sätt fungerade det du skulle 

kalla ödet — alla människor har ett syfte, om ens litet. Och när allt klaschar 

ihop som det ska... det är d˚a världen g˚ar fram˚at.” 

“Som ett kugghjul.” 

Vitsvartsnubben nickade. “Som ett kugghjul. En enstaka del betyder intet, 

men m˚anga delar tillsammans utgör en domedagsmaskin.” 

“S˚a vad är det för syften? För öden?” 

“För vissa kan det räcka med att säga hej till en uteliggare en enda g˚ang. 

Det kan vara syftet med den stackarens liv.” 

Amid var ärligt konfunderad. 


“Det kan skilja sig. Kanske ett ögonblick av artighet var det som krävdes 

för att mannen inte skulle hänga sig själv, och leva vidare att uppfylla sitt eget 

syfte. Och uteliggarens syfte kanske i sin tur var att berätta n˚agonting för en 

snubbe p˚a gatan som d˚a fick en idé och uppfann Internet. Vad vet jag.” 

Génoli svalde det sista av sitt äpple, och tog fram ett nytt, lika skinande 

rött ur sin rockärm, som en trollkarl drar fram kort. Han gned den varsamt ren 

mot rocken innan han tog en tugga, och fortsatte. 

“Vissa syften är sm˚a. Andra stora. Men alla har en del i det hela.” 

“Hur stora?” 

Génoli s˚ag p˚a Amid Northen som om han försökte bestämma sig för om han 

skulle avslöja en stor hemlighet. 

“Som att leva”, sade han till sist. “Eller att dö.” 

†


Amid Northen satt nedsjunken p˚a knä i mitten av sitt rum, klädd i badrock 

sedan han bara ett tiotal minuter tidigare legat i badet. Han hade ljuset släckt 

och enbart datorskärmen p˚a madrassen lyste upp rummet en aning, men det 

lilla ljuset blockerades av hans stängda ögon. 

Hans händer hade han först inte vetat vad han skulle göra med — rent 

automatiskt hade han knutit ihop dem som när han sett folk be i kyrkan eller 

vid matbordet, men han ins˚ag sedan att det hela var ganska f˚anigt. Han tillhörde 

ju trots allt den grupp människor som var intelligenta nog att inse att bibeln var 

skriven av människor och inte av Gud, och av samma anledning var det även 

människan som uppfunnit alla f˚aniga traditioner, oavsett om det i slutändan 

fanns en gud eller inte. Han hade till sist bara h˚allt dem vid sidorna, men d˚a 

kändes det bara konstigt och p˚atvingat p˚a n˚agot sätt. Till sist hade han struntat 

i sina olika tankar om rätt och fel, och han hade gjort precis s˚a som känts bra 

— knutit dem framför sin mun s˚a att han nästan kysste dem. 

När han sedan skulle börja tala visste han inte vad han skulle säga. Hela 

idén med denna ceremoni, eller vad det nu skulle kallas, hade uppkommit när 

han legat avslappnad i badet, och d˚a hade allt känts mycket uppenbart. Han 

hade rentav skyndat sig upp bara för att kunna sätta ig˚ang genast. 

Men nu var allt tomt. 

Och vad var det han gjorde egentligen? Vad hade blivit av honom? 

Dagen han dödat Pest hade han tänkt p˚a galenskap b˚ade i reflektion av 

världen och av sig själv, men om n˚agonting var galenskap var det detta. Religion, 

antivetenskaplig tro utan minsta belägg i enkel fakta, brott mot minsta lilla 

fysiklag. Änd˚a l˚ag han idag här p˚a knä, och planerade att be till en varelse 

hans inre anade var Gud. 

“Génoli”, mumlade han och ryckte nästan till vid ljudet av sin egen röst 

efter en s˚a l˚ang tystnad. “Génoli... är du?” 

Han harklade sig, visste inte hur han skulle formulera sig. Visste inte vad 

han ville formulera.

179 

“Génoli, finns du? Är du p˚a riktigt eller är du en fantasi, en del av mitt 

inre? För jag behöver veta.” 

P˚a datorn en bit bort byttes l˚at till en lite v˚aldsammare, lite vildare, lite 

högre, men Amid Northen hörde det knappt. Helt plötsligt hade det börjat 

flyta, som när han skrev p˚a en berättelse och sakta föll längre och längre in i 

den, som i en trans. Helt plötsligt kändes det som om allt var verkligt, som om 

galenskapen inte längre var riktigt s˚a nära, som om n˚agon lyssnade, som om 

han inte var ensam... men hur var det där gamla citatet gick? Nej, du h˚aller 

inte alls p˚a att bli galen — den som blir galen vet aldrig om det. Bara den som 

är frisk tror att han blir galen, och den som är galen tror att han blir frisk. 

“Jag behöver ett tecken”, viskade Amid till Génoli, som varken syntes, 

hördes eller kändes — men änd˚a kände Amid att han hörde honom. “Jag 

behöver ett tecken. N˚agonting konkret... bara n˚agonting... bara n˚agonting som 

säger mig att du finns. Snälla. Jag behöver det... jag behöver veta, för det här 

fungerar inte. Jag tror jag blir tokig — var det bara en dröm skulle det här 

aldrig hända, men samtidigt g˚ar allt jag tror p˚a emot att n˚agonting som detta 

skulle vara verkligt. N˚agon... gud.” 

Han sade det. Han kunde inte först˚a att han sade det. 

I nästan en minut satt Amid Northen alldeles tyst och blundade djupt. 

Sedan började musiken ˚ater släppas in i hans öron igen, och han vaknade som 

ur en trans. Han s˚ag upp mot den tomma väggen, och innan han reste sig 

mumlade han orden igen. 

“Jag behöver det.”


5 

Det var en ordentlig blandning av människor som samlat sig inne p˚a Tims 

café. Det var ytterst sällan s˚a här m˚anga gäster kom under höstm˚anaderna 

— allra flest kom p˚a sommaren i och med de sena kvällarna, känsloruset med 

värmen och semesterveckorna, och nästan lika m˚anga kom kring julafton och 

speciellt vid ny˚ar. Hösten, liksom v˚aren, var en stilla period mittemellan. 

Ännu färre kom nu vid den här tiden när stormvarningarna utfästes. Det 

räckte med ett ord p˚a TV och alldeles för m˚anga övertolkade ordet storm, trots 

att folket härute p˚a ön var betydligt mer h˚ardnackade än de p˚a fastlandet. Det 

var väl b˚ade bra och d˚aligt, antog Tim. För det första kunde Maryvilleborna 

ta en storm, och de var väl förberedda med sina fönster förblockerade och sina 

förr˚ad proppfyllda med proviant. För det andra visste de ocks˚a om hur extrema 

stormarna var, till graden att en del kunde överdriva sina förberedelser just för 

att de visste potentialen stormen kunde ha. 

Aaron satt i baren med en öl till höger och en kopp kallt kaffe till vänster, och 

spelade ett parti schack med Tim, som satt mittemot honom, p˚a andra sidan 

bardisken. B˚ada var mycket tysta, för Tim hade börjat först˚a sig p˚a Aarons nya 

cyniska sig, och han försökte acceptera den och bete sig därefter hur ovant det 

än kändes. 

Vid det stora fönstret ut mot gatan satt cowboyen — Jimmy Tour, den 

gamle mannen i cowboyhatt som tog hand om närbutiken. Han verkade inte 

göra n˚agonting; han hade en öl i handen och han stirrade melankoliskt ut över 

den tomma gatan som sakta täcktes allt mer med snö. Han andades tungt, och 

släppte ibland ut vad som mest lät som en hästs frustringar. S˚a hade han suttit 

i över en timme. 

Och s˚a ett par meter ifr˚an Aaron vid bardisken satt Carl Mejnell och be- 

vakade de andras spel. Han hade beställt en cola, och satt nu och sörplade p˚a

den. Det hade blivit en mycket tung och rentav pinsam stämning när han kom 

in, men han ville inte g˚a ut igen, dels för att han inte ville g˚a och vara ensam 

igen, han sökte fortfarande det sällskap han p˚a sätt och vis änd˚a fick här, och 

dels för att han visste hur pinsamt det skulle vara att g˚a in, stanna en stund 

och sedan g˚a igen inom minuter. Och det kändes helt enkelt fel. 

181 

Mejnell satt konfunderad och tittade p˚a schackspelet, som Tim verkade leda 

trots att ingen av spelarna slog Mejnell som en särskilt intelligent person. Efter 

en stund s˚ag Mejnell p˚a klockan och ins˚ag att hon var över midnatt och han 

blev genast trött bara av den här insikten. Han bad Tim om en kopp kaffe, och 

Tim drog sitt drag, gick ifr˚an partiet och hällde ut det gamla kaffet och satte 

p˚a en helt ny kanna. 

Aaron satt kvar och stirrade p˚a schackpjäserna som om de vore barbarkri- 

gare och han skulle välja ut vilka han skulle slänga ut i striden. 

“Springare f6”, viskade Mejnell plötsligt, l˚agt nog för att Tim inte skulle 

höra fr˚an köket. Aaron vände sig emot honom, nästan ilsken för störningen av 

hans koncentration som Mejnell änd˚a dömde som förgäves. 

“Vad?” 

“Springare f6”, upprepade Mejnell och pekade ot˚aligt p˚a positionen spring- 

aren skulle till. “Sedan torn g3, dam h1.” 

Aaron tittade förvirrat p˚a honom. “Sedan?” 

“Schack matt.” 

Tim kom tillbaka ut med Mejnells kopp kaffe. 

“Har du n˚agonting i?”, fr˚agade han. “Mjölk, socker —” 

“Har du honung?” 

Tim s˚ag förvirrat p˚a honom men gick ut och hämtade en honungsburk och 

en sked. Mejnell slevade i fyra skedar honung och rörde om innan han smakade, 

log och tackade. 

“Har du bestämt dig för hur du ska förlora än?”, fr˚agade Tim och vände sig 

till Aaron.


“Springare f6”, sade Aaron och flyttade pjäsen. 

† 

N˚agonting hade sagt ˚at även Jimmy Tour att komma till Tims café den sena 

kvällen. 

Klockan 22:30 hade han till sist blivit färdig med det sista för att göra 

affären vattentät. De där artiga poliskarlarna Maik Senvy och Kim Nordström 

hade först˚as gjort sitt bästa n˚agon vecka eller tv˚a tidigare, efter att allt vatten 

läckt in s˚adär mystiskt och den där annorlunda texten varit skriven p˚a väggen, 

men om stormen blev s˚a enorm som media förutsp˚adde, d˚a skulle inte helvetets 

barrikader hjälpa. Mycket av affärens produkter hade blivit vattenskadade den 

g˚angen, och de hade han reat ut alternativt slängt, och b˚ade de och de vanliga 

produkterna hade dock g˚att ˚at mycket snabbt — folk var verkligen panikslagna 

inför den här stormen och ville ha allt som kunde hjälpa dem om de blev 

isolerade av snön. 

Herrejösses, tänkte Jimmy Tour, det var ju bara att h˚alla sig inne och bar- 

rikadera fönstren till den grad det gick. 

Men men, för honom gjorde det ju först˚as ingenting att affären blev tömd. 

S˚a fort som stormen spelat över skulle han köpa in nytt. Att den var tömd tills 

vidare var bara extra bra, utifall att det trots allt skulle komma in en massa 

snö eller regn eller s˚a. D˚a kunde han skratta ˚at Stormen. Trodde ni det fanns 

n˚agot här inne att sno? Ha! 

Han hade hursomhelst slagit plankor för alla fönstren han ans˚ag var i risk- 

zonen, och därefter hade han bestämt sig för att han nog behövde en öl. Han 

hade visserligen öl hemma hos sig och även om han inte haft det hade han ju 

öl att köpa av sig själv i affären, men av n˚agon anledning kände han för att g˚a 

ut. Det hände mycket sällan att han ville det, för han hade mest vaga bekanta 

och inte m˚anga riktiga vänner p˚a Maryville numera, men ibland kom suget och 

d˚a fanns det ingenting att göra ˚at det.

183 

Naturligtvis kunde han inte ens veta om baren var öppen s˚a här dags — 

visserligen var det en fredag, men det var ocks˚a mitt i ett snöoväder — men p˚a 

en liten yta som Maryvilles sparade man mycket litet tid p˚a att ringa istället 

för att bara g˚a över, och om inte annat s˚a skulle han f˚a sig en trevlig promenad. 

S˚a han hade slängt p˚a sig ytterrocken och mössan, och kämpat sig genom den 

växande snön till Tim Alfredssons café inte alltför l˚angt bort. Det hade inte bara 

varit öppet, utan han märkte att det faktiskt gjorde honom gott att komma 

in i värmen och hälsa p˚a Tim och dessutom Aaron. Aaron mindes han sedan 

pojkens ton˚ar, d˚a han var en av de vildaste vandalerna p˚a ön, men p˚a senare ˚ar 

hade han sannerligen h˚allit sig lugnare. Han hade varit ett riktigt samtalsämne 

ett tag, olika rykten om den tragiska uppväxt som f˚att honom till den han var, 

men som alltid kunde man ju inte veta hur mycket som egentligen var sant. 

Jimmy Tour var trots allt inte den pratglada typen, och efter att ha suttit vid 

bardisken med de tv˚a en stund och druckit öl tillsammans flyttade han bort till 

fönstret och bevaka stormen utanför samtidigt som han halvhjärtat lyssnade 

till de tv˚a männens konversation. Och med tiden föll även den halvhjärtade 

konversationen bort, och hans öron föll istället till oväsendet av vinden som 

slog mot fönstren. 

† 

Klockan var nästan halv tv˚a p˚a natten när Mejnell bestämde sig för att g˚a 

hem˚at. Han betalade Tim för sina drycker, slängde med handen ˚at dem i vad 

som skulle vara en avskedande gest men mest s˚ag ut som om hans hand somnat 

och han försökte väcka den. 

Han försökte trycka upp ytterdörren, men den rörde sig inte en centimeter. 

Han försökte dra den in˚at, trots att han visste att den öppnades ut˚at. 

Han misslyckades, och han vände sig mot bardisken igen. 

“Dörren är fastfrusen”, sade han till Tim.


6 

San vaknade p˚a morgonen men kände sig fortfarande mycket trött. Hon l˚ag 

utsträckt i sin och Kims gemensamma säng, och det var mycket varmt trots 

vindarna och snön som slog runt i världen bortom balkongdörren. 

Hon försökte sätta sig upp, men nacken och ryggen protesterade och hon ha- 

de inget direkt val annat än att ligga kvar. Hon sträckte sig efter väckarklockan 

och s˚ag att den var tv˚a. 

P˚a morgonen? 

P˚a eftermiddagen? 

Först funderade hon en stund, sedan ins˚ag hon att s˚a ljust som det var ute 

kunde det ju inte vara p˚a natten. Hon tvekade en stund p˚a sina egna sinnen, 

sedan accepterade hon det som en axiomatisk sanning, trots att hon p˚a n˚agon 

niv˚a n˚agonstans i bakhuvudet ännu tvekade. 

San lade en hand p˚a pannan och kände att den var stekvarm. Feber. Hon 

blundade, och lät sig ˚ater sjunka ned ordentligt under det varma täcket. 

Där hon l˚ag och var p˚a väg att somna om mindes hon först ingenting alls, 

utan tänkte att det var en alldeles vanlig morgon som alla andra, men sakta men 

säkert sipprade minnen i; hon hade st˚att i vardagsrummet, pratat om tv-spelet 

med barnen... sedan? Hon hade blivit yr. Hade hon svimmat? 

Hon tänkte en stund, och sedan mindes hon plötsligt den lilla flickan i 

traskläderna, i badkaret mitt i skogen. Den lilla flickan, som direkt ur H. C. 

Andersens berättelse om svavelstickorna. Hon mindes knappt vad hon hade 

sagt, och just nu kändes det inte som om det var särskilt viktigt. Hon var sjuk. 

Febrig; inte allvarligt, det skulle g˚a över, att hon ens tänkte frivilligt var ju ett 

friskhetstecken. Inte konstigt att hon blivit förkyld, som hon h˚allt p˚a... g˚att p˚a 

kalla, v˚ata klippor och skrikit ˚at hundar, sprungit i mörka skogar naken om 

natten... men dessa var ju drömmar.

om. 

Eller profetior. 

Eller galenskap. 

Eller idioti. 

185 

Hon visste inte längre, s˚a hon lät bli att tänka p˚a det. Och hon somnade


7 

Amid Northen hade för tv˚a-tre ˚ar sedan en period av vad han nu kallar för 

svaghet. 

Detta var en period när han led av den djupaste depression möjlig, i alla 

fall s˚a som han s˚ag det, och det var d˚a som han gick s˚a l˚angt som att han skar 

sig. 

I storstäder — eller egentligen överallt förutom i s˚a sm˚a samhällen som 

Maryville — s˚a är det vanligt att varje skola har i alla fall ett litet antal som 

skär sig eller har skurit sig. I Maryville var det i stort sett icke förekommande, 

och som följd var det större, det var allvarligare, det var värre, när samhället 

ins˚ag att en pojke som bara var knappa tretton˚ar börjat skära sig i handlederna. 

Visserligen trodde en del att han bara ville ha uppmärksamhet, och andra 

s˚ag honom som helt enkelt galen och idiotisk, som om han egentligen hade ett 

intresse i att dansa runt med en kastrull p˚a huvudet. Men m˚anga tyckte helt 

enkelt synd om honom, och m˚anga försökte förgäves att hjälpa honom ut ur 

depressionen. 

Amid Northen hade aldrig varit n˚agon som hade m˚anga vänner. Och det 

ville han inte heller ha. Men det är inte alltid s˚a självklart. Istället försökte fler 

vänner att dra sig till honom i skolan och även utanför den, när de fick höra 

om hans bisarra beteende. En del tyckte synd om honom och försökte hjälpa, 

och andra tyckte att han var häftig. I den ˚aldern är man s˚adan, att när n˚agon 

p˚a n˚agot vis är annorlunda, eller självdestruktiv dessutom, s˚a är den plötsligt 

häftig. 

Amid ville inte att de andra skulle märka, och han ville inte ha medömkan. 

Han hade nästan alltid l˚angärmat p˚a sig, och s˚ag alltid till att ingen var 

hemma alternativt att alla sov när han tog fram den nötta Morakniven ur 

gömstället längst in i bokhyllan, och började dra linjer längs handleden som

sakta färgades mörkröd. Men trots det fick n˚agon alltid veta det, exempelvis 

i omklädningsrummet efter gymnastiken, och nyheten spreds som en löpeld i 

Maryville. 

187 

Han visste inte varför han gjorde det, inte fullständigt, men när han försökte 

komma fram till en anledning fann han det enkla följande: det är en drog. När 

ett barn en första g˚ang drar ett rakblad eller en kniv över handleden, s˚a fastnar 

det, och att inte göra det en g˚ang till är omöjligt. 

Ibland kom de stunder d˚a Amid Northen försökte motst˚a men helt enkelt 

inte kunde l˚ata bli att ˚ater ta fram kniven vars blad börjat f˚a nästan svarta 

fläckar av torkat blod, och han kunde inte l˚ata bli att ˚ater skära in eggen i 

skinnet och känna den ljuva smärtan sticka till, se hur sm˚a droppar av blod 

pulserade fram och tillsammans bildade den rakaste linje... det var lockande, 

precis som han anade att alkoholister kände när de p˚a en fest blev offrade vin 

mitt under en vit vecka. 

Cecilia Northen gillade aldrig sin sons beteende, och det var först˚aeligt. 

Det som inte var först˚aeligt, var att hon var äcklad. Hon betedde sig mest 

som en mor under 1950-talet som plötsligt fick veta att hennes son var bög 

eller tillsammans med en negress. Hon blev den stereotypiska bilden av modern 

som vänder bort fotografiet av sin leende son mot fönstret s˚a hon ska slippa 

se honom. Hon talade inte med honom, och de f˚a stunder d˚a ett samtal änd˚a 

utbröt slutade det i rent skrikande och att Amid Northen rusade in i sitt rum, 

smällde igen dörren s˚a h˚art han kunde och drog fram kniven igen. Hon kom 

aldrig efter för att stoppa honom, trots att hon förstod vad han gjorde. 

Amids syster, som vid det här laget var tio ˚ar gammal, sade knappt ett 

ord om det hela. Hon var bara tyst, s˚ag försiktigt p˚a sin äldre bror och undvek 

att spendera för mycket tid i hans närhet. Hon var orolig, och hon var rädd. 

Rädd, kanske inte enbart för hans skull utan rädd som om hans självdestruktiva 

beteende skulle sluta i att vara destruktivt p˚a ett helt annat vis.


Det var däremot Amids far som till sist fick honom att sluta. Steven Northen 

var den person som inte talade när det inte behövdes, som var artig och som 

alltid ingav alla känslan att han stod övermäktig de andra, att han var den 

store man de andra bara ville vara som men aldrig kunde bli som. Amid visste 

inte om det var medvetet, om han faktiskt försökte vara den sortens person, 

men han anade att det inte kunde vara s˚a; som n˚agon vis man en g˚ang sagt, det 

är inte coolt att försöka vara cool. Amid antog att om hans far faktiskt försökte 

vara s˚a mäktig inför andra, s˚a skulle allt falla, platt pannkaka liksom. 

Steven Northen hade därför väntat med att tala med Amid. Han hade lagt 

märke till s˚aren först när hans son varit beroende av knivens egg i kanske en 

m˚anad, och den g˚angen hade han inte gjort mer än ge honom en blick, som att 

säga jas˚a, det är s˚a det ligger till. 

Det var hela tv˚a m˚anader efter detta, som han kom in p˚a sin sons rum, 

och störde mitt i när Amid satt och skrev. Han hade bett honom att visa sin 

vänstra handled, och utan ett ord men med en sväljning hade Amid gjort s˚a. 

Steven hade inspekterat den noga utan att höja ögonbrynen eller ändra sitt 

uttryck det minsta. Han hade dragit sina fingrar löst över de tiotals märken — 

vissa ärr, vissa bleknande streck och vissa dagsfärska s˚arskorpor — och Amid 

hade inte ryckt till en enda g˚ang, trots att det ibland sved till av smärta. 

Till sist hade Steven Northen släppt taget om armen, och han hade satt sig 

p˚a huk p˚a golvet, p˚a n˚agot vis underlägsen Amid som satt upp p˚a kontorsstolen. 

Steven hade sett in i sin sons ögon, och talat med en ovanligt mild röst, mycket 

avlägsen den som annars skulle kunna höra hemma p˚a en amerikansk militärbas. 

“Vet du vad det där betyder?”, hade han fr˚agat honom. 

Amid svarade inte, bara s˚ag ned p˚a sin far, spände ögonen i hans blick. Han 

v˚agade inte blinka. När Steven inte fortsatte skakade han till slut p˚a huvudet. 

“Det där betyder svaghet”, sade Steven Northen med en klar betoning p˚a 

det sista ordet.

satte: 

189 

Amid var p˚a väg att utstötta ett fr˚ageord av förv˚aning, men hans far fort- 

“Jag vet inte vad som hänt dig, om vad som f˚att dig att ens tänka i dessa 

banor, och jag vet att om du ville att jag skulle veta skulle du berätta det för 

mig. Det är din ensak. Jag är... jag är ingen bra far, det kan jag erkänna. Jag 

vet inte riktigt hur jag ska bete mig, varken mot dig eller mot Natalia. Men 

jag älskar er bägge. Och vad som än hänt dig, vad som än händer dig som f˚ar 

dig att tänka s˚ahär, s˚a f˚ar du inte besvara det p˚a det viset du just nu gör. Det 

här är inte den rätta vägen. Du är bättre än det här. Du är Amid Northen.” 

Han pekade bort mot dataskärmen, mot dokumentet av text som lös därp˚a. 

“Mästerförfattaren.” Han log, och det gjorde hans son ocks˚a, ett snett leende i 

ett kort ögonblick. Sedan föll de bägges skratt och den äldre tittade rakt ned i 

golvet. “Jag vet hur det känns”, sade han till sist. “Det är en drog.” 

Amid s˚ag häpet p˚a honom, och sedan talade han med en nästan barsk röst: 

“Hur skulle du —” 

Men han blev avbruten av hans far, som helt plötsligt drog upp sitt ena 

byxben, och blottade knävecket ned˚at, som p˚a insidan var täckt av aldrig 

försvinnande ärr, raka och prydliga, dragna av eggen p˚a en kniv. 

Det var efter detta samtal som Amid Northen helt slutade skära sig, och 

aldrig mer efter detta talade han och hans far om detta. Amid visste inte om 

Cecilia, hans mor, visste om hans fars hemlighet, men han anade att hon inte 

gjorde det. 

† 

Allt detta, alla dessa minnen, flög igenom Amids hjärna det ögonblick han 

vaknade i sängen och kände sina händer och armar alldeles blöta. 

Täckta av blod. 

†


Jag har skurit mig igen, var den första tanken. Jag skar mig n˚agon g˚ang för 

en stund sedan, en timme sedan kanske, det l˚ater normalt, eller kanske trettio 

minuter sedan, och jag r˚akade skära mig djupare än vanligt den här g˚angen, och 

jag svimmade av blodförlust. Nu har jag vaknat igen, men jag är p˚a väg att dö. 

Sedan ins˚ag han att han slutat skära sig för flera ˚ar sedan, och han ins˚ag, i 

sömnens töcken, att han inte alls var s˚a trött eller yr som om han just svimmat 

av blodförlust. Han var bara förvirrad, och... förvirrad. Samtidigt ins˚ag han att 

det inte ens var fr˚an hans handleder han kände den stickande smärtan av öppna 

s˚ar, utan det var fr˚an hans handflator. 

Med ett plötsligt panikartat flämtande satte sig Amid Northen upp i sängen, 

slängde av sig det vita täcket som börjat färgas rött av blodet, och där han satt 

naken i sängen, lyfte han sina händer och s˚ag p˚a dem. 

Blod rann ifr˚an dem, djupa floder av blod ifr˚an ett öppet s˚ar i varderas 

mitt, mörka, svarta s˚ar som 

(som fr˚an spikar) 

som om han huggit rakt ned i dem med den blodfläckiga kniv som ännu 

ligger i hans bokhylla, och vridit om. I samma sekund som han började tänka 

p˚a hur han skulle stoppa blödningen 

golvet) 

(första förband i badrummet, hush˚allspapper i köket, tröja ligger slängd p˚a 

ins˚ag han att blödningen stannade upp. Blodet rann först i mindre mängd, 

och sedan slutade det helt, som 

(som om jag dog, som om mitt hjärta stannade) 

som en sinande flod. Han andades häftigare och s˚ag in i de mörka fläckarna 

som var s˚ar, s˚ar som för ett ögonblick gick rakt genom hans handflator och 

sedan, som om n˚agon sytt en lapp över dem, försvann. Torkade igen. Med sin 

vänstra hand drog han över den högra, och när han drog undan blodet s˚ag han 

att det inte ens fanns ett ärr kvar under det. Han petade p˚a det med fingret, 

men där fanns inte n˚agonting kvar. Där fanns inte ens smärtan efter ett läkande

s˚ar. Han gjorde samma sak mot den vänstra. Ingen smärta, ingenting. Allt som 

var kvar var det torkande blodet. 

191 

Det var d˚a han hörde en röst bakom sig, en röst som harklade sig. Amid 

Northen vände sig snabbt om, men där fanns bara sängkanten och den tomma 

väggen. S˚a vände han sig tillbaka, och s˚ag sig om i rummet, fortfarande sittandes 

naken p˚a sin säng, med händerna upphöjda och blodet ännu droppandes fr˚an 

handflatorna ned i hans knä. S˚a talade rösten igen. 

“Vi lämnade v˚art bevis”, sade rösten, och Amid kände igen den. Detta var 

Génolis röst. “Detta var det mest passande, tänkte vi. Ursäkta att det gjorde 

ont, men det gick i alla fall över.” 

Amid Northen bara stirrade p˚a sina handflator, där blodet började torka in. 

Han kunde inte säga ett ord. 

“Vadan tystnaden?” 

“Är det här en dröm?”, fr˚agade Amid Génoli. 

“Nej.” 

“S˚a du finns?” 

“Vi finns.” 

Amid tvekade, ville ställa s˚a m˚anga fr˚agor. Han ville upprepa den fr˚aga 

Génoli aldrig besvarat — är du Gud? — men han v˚agade inte. Han var inte 

säker p˚a om han ville veta svaret, innerst inne. 

“Dina föräldrar och din syster är bortresta”, fortsatte Génolis röst när Amid 

inte sade n˚agonting. “Hos en granne. De kommer inte hem förrän om tre timmar. 

S˚a du har gott om tid att tvätta dina sängkläder innan de kommer.” 

“Hur vet du detta?” Amid talade inte högt när han talade. Han visste 

mycket väl att Génoli hörde honom även när han viskade (även när jag bara 

tänker, kanske, tänkte han men tordes inte prova). 

Génoli skrattade till p˚a det där speciella, torra sättet som skulle ha passat 

till en fiende i n˚agon James Bondfilm. Sedan hördes ljudet av att han tog en 

tugga av ett äpple — ett ljud Amid kände igen trots att han bara hörde och inte


s˚ag honom. “Det vet du”, sade Génoli sedan, fortfarande med äpple i munnen, 

“det vet du redan hur jag vet.” 

jag.” 

“Ja”, viskade Amid utan att vända blicken fr˚an sina handflator. “Det vet 

Sedan gick han bort och tvättade av sin kropp och sina sängkläder. Hela 

tiden var han stum, och inte heller Génoli sade ett till ord. Amid visste inte 

om han fanns kvar där, s˚ag honom, lyssnade p˚a honom. Hela tiden funderade 

Amid p˚a en enda sak, och det var vad Génoli hade kontaktad honom för. Vad 

ville han att han skulle göra? Vad, mer exakt, skulle hända? För nu visste han, 

att detta var verklighet. 

Exakt tre timmar senare kom hans föräldrar och hans syster hem fr˚an gran- 

nen. Ingen av dem anade att n˚agonting var fel.

Kapitel 7 

En klocka ringer i fjärran 

193

194 KAPITEL 7. EN KLOCKA RINGER I FJÄRRAN 

1 

En mycket stillsam men otroligt spänd stämning föll över Tims café de 

följande timmarna. När morgonen kom krypande satt Aaron fortfarande p˚a 

samma plats och med samma kaffekopp i handen som när de insett att dörren 

var fastfrusen. Han hade sedan dess druckit fyra öl till, innan han bestämt sig 

för att nöja sig. Han hade knappt rört sig eller yttrat ett ord medan de andra 

kämpat för att f˚a upp dörren — eller rättare sagt, Tim hade varit den enda 

som egentligen gjort n˚agonting, medan Mejnell st˚att intill och börjat drabbas av 

panik, och den äldre i hörnet suttit kvar och tveksamt sett p˚a där de kämpade 

sina bittra försök, och till sist tvingat iväg sig att försöka själv, bara för att 

komma fram till att dörren inte skulle röra sig p˚a en bra stund. 

Mejnell hade varit p˚a gränsen till att f˚a en extrem panikattack — han hade 

stammat fram ord efter ord, och Tim hade försökt lugna honom, försökt f˚a 

honom att först˚a att det inte var s˚a illa som det verkade. De hade försökt 

banka upp dörren en bra stund, och sedan hade Mejnell lyckats sätta sig p˚a en 

stol. 

Jimmy Tour, gamlingen, hade kommit fram till honom och klappat honom 

faderligt p˚a axeln, utan ett ord, medan Tim hade g˚att in till köket och kokat upp 

en kastrull varmvatten. Han hade hällt ut det över dörrens kanter och handtag, 

och sedan försökt att öppna igen, men förgäves. De kämpade ännu en stund, 

sedan bröt Aaron in med hur onödigt det hela var, och de bestämde att det var 

lika bra att vänta till morgonen och hoppas p˚a att problemet skulle lösa sig av 

sig själv. 

N˚agon skulle dyka upp förr eller senare, kom de fram till, eller s˚a skulle 

stormen lätta och l˚ata dem f˚a upp dörren. Tim började koka kaffe ˚at dem i 

väntan, och de alla satt i relativ tystnad till det att de en efter en började somna 

där de satt. Tim och Aaron satt uppe och sm˚apratade, och när sm˚atimmarna

mer och mer blev till morgon p˚apekade Tim att även han borde krypa till kojs, 

om han nu skulle upp för att ta hand om baren dagen efter ocks˚a. S˚a gjorde 

han, och bara Aaron blev kvar, att dricka sitt kaffe och se p˚a ovädret utanför, 

se hur det kompletta mörkret sakta men säkert blev bara en aning ljusare. 

Och ljuset föll över stormen. 

† 

195 

Jimmy Tour var först med att vakna, redan fram˚at sju (han antog att det 

var en del av att bli gammal att f˚a en biologisk klocka som aldrig lät honom 

sova ut). Solen sken ute, men stormen hade ännu inte lugnat sig. Det snöade 

ännu i samma takt som det hade gjort under natten, och gatan utanför hade 

fyllts allt mer av det vita täcket. 

Även när de andra vaknade hade stormen inte lugnat sig alls. Den hade 

börjat minska en aning runt ˚attatiden, men sedan hade den ˚ater börjat öka, 

och nu var den värre än n˚agonsin förut. ˚Ater prövade de dörren, med ett vagt 

hopp att ha i alla fall solens värmande kraft p˚a sin sida, men de visste redan 

innan de prövade handtaget att det var förgäves. Tim Alfredsson gav dem alla 

öl och lättare mat i form av smörg˚asar p˚a husets bekostnad, men hopp är som 

bekant sv˚art att höja när det en g˚ang sänkts. 

Efter maten bad Mejnell om att f˚a l˚ana caféets telefon, och blev hänvisad 

till en stationär sak som snart var helt ur modell (p˚a en ö som Maryville är 

mobil telefoni en lika sann dröm som bredband eller tre dagars leveranstid). 

Carl Mejnell slog numret till sin mor, men möttes av hennes röst lika lite som 

av hennes telefonsvarare eller ens uppringningstonen. Fortfarande med telefonen 

mot örat lutade han sig ut i serveringsrummet igen, tillkallade Tim som även 

han kontrollerade att det var som Mejnell sade. Utan ett ord gick han fram till 

köksfönstret och kikade ut. 

“Helvete”, mumlade han och suckade högt. 

“Vad?”


“Telefonkablarna är nere”, sade han till de andra.

2 

197 

Moder Gaias krafter, vad är de egentligen? Ett fysikaliskt och kemiskt under, 

m˚ahända, nästan magiska men änd˚a rent vetenskapliga och logiska krafter som 

omfamnar jorden, slukar den i sitt enorma begär. I denna moderna tid vet vi 

förklaringen till i princip allt det förekommande — vi vet varför en blixt sl˚ar 

ned och varför snö faller. 

Men trots denna vetskap, känns vädret inte änd˚a som en demon? Som en 

guds vrede som utlöper över människorna? Regn är när Gud gr˚ater, fick jag 

veta när jag var liten, och solsken r˚ader när Han är glad. Storm... när han är 

jävligt förbannad. Och det är just s˚a stormen p˚a Maryville verkar. 

Ilsken. 

Förbannad. 

Som om n˚agonting jagade Gud. 

Som om n˚agonting sökte döda och förgöra Hans skapelse. 

† 

Johan bodde i en villa i centrala Maryville, tillsammans med sin fru, sin 

hund och sitt spädbarn. 

Jimmy skulle sonen heta, och som av en slump var barnets gudfar ocks˚a 

Jimmy Tour, cowboyen, en gammal vän till Johan och hans fru Amelia. S˚a var 

det p˚a en ö där alla kände alla. Alla var vänner. 

Johan levde ett gott liv. Kanske inte ett perfekt liv, men ett gott liv. Och 

varför klaga? Visst hade han inte blivit konstnär som han drömt om, visst l˚ag 

skissblocket i en skrivbordsl˚ada, nästan symboliskt dammig efter ˚aren utan att 

bli rörd, men Johan hade ett gott jobb som förest˚andare p˚a Maryvilles enda 

bank, och han fick en bra lön även om det ocks˚a ˚at upp mycket av hans tid, och


av hans drömmar. Men s˚a var det väl ocks˚a för de allra flesta, för vem blev vad 

de verkligen ville bli? Förändring är en del av livet, och en del i förändring är 

att inse vad som är möjligt och ta det, och samtidigt inse vad som är omöjligt 

och släppa. 

Allt det här är irrelevant. Det enda relevanta i denna sidoberättelse är hur 

Johan p˚a eftermiddagen den där gudsförgätna lördagen den femtonde oktober 

gick ut för att hämta tidningen. 

Vinden bl˚aste och snön slog honom i det hastigt domnande ansiktet, men 

det slog honom aldrig att postkontoret hade slagit igen och att posten slutat 

delas ut medan stormen p˚agick som den gjorde. Saken är den, att hunden stod 

vid dörren och lurade (han hade inte f˚att komma ut p˚a hela dagen p˚a grund av 

vädret), och just i den sekund Johan öppnade dörren sprang hunden ut. 

Hunden verkade inte bry sig om vädret. Istället skällde hunden glatt och 

sprang vidare förbi grinden ut p˚a gatan och bort i snöyran. P˚a bara sekun- 

der förvandlades hunden fr˚an en klar kontur i det vita, till ett molntäcke som 

försvann helt. 

Johan ropade ett par g˚anger, och sprang sedan efter, i bara mjukisbyxor 

och t-shirt. 

Det gör väl ingenting, tänkte han som hastigast. Han skulle ju bara vara 

borta en liten stund. 

Han kom aldrig tillbaka hem.

3 

199 

Den fjortonde till sextonde oktober ägde den största flyttningen till Mary- 

villes kyrka rum, den stora exodus. Stormen började nu ta i p˚a allvar, och 

allt fler ins˚ag att journalisterna för en g˚angs skull inte bara hetsade för att 

sälja lösnummer, när de talade om ˚arhundradets storm. Allt kraftigare bevis 

klargjorde att detta var p˚a allvar. 

Det som skulle sätta ig˚ang det hela var en elstolpe, en av de m˚anga el- 

stolparna som förs˚ag Maryville med elektricitet, och som föll för stormen. Som 

alltid är detta en händelse som verkar mer dramatisk när man ser det än när 

man hör om det, men det som kortfattat hände var att stolpen började falla, 

och sedan föll den. Den hade till och med varit sliten innan, en blixt hade träffat 

den för en serie ˚ar sedan, och lagningsarbetet kanske fungerade temporärt men 

var i övrigt skrattretande. 

S˚a föll den, mitt p˚a en närliggande trottoar, och allt bevakades av en gammal 

dam som självklart genast drabbades av panik när kvarteret intill hennes slock- 

nade helt. Telefonerna ringde varma den fjortonde oktober, och rykten reste sig 

snabbt i den redan upphetsade världen som blev allt mer panikartad. N˚agra av 

de drabbade hade vänner eller släkt de kunde flytta över till tillfälligt, medan 

andra genast reste mot kyrkan. Men trots att det bara drabbade ett kvarter 

med en redan innan urusel elstolpe, kunde självklart ingen vänta sig att det 

skulle stanna där. 

“Kyrkan”, sade n˚agon. “Kyrkan bjöd in oss om n˚agonting skulle hända. Om 

vi tappar el, och stormen är värre d˚a — d˚a har vi ingen chans att ta oss dit!” 

“Kyrkan! Ja! De har el. Inte nog med att de fortfarande har el — de har 

reserverna. De har batterierna!” 

S˚a började det.


† 

Den femtonde oktober var det som värst. Människorna vallfärdade till kyr- 

kan; inte bara de som drabbats av strömavbrottet utan rentav de flesta inv˚anarna 

p˚a Maryville. De första välkomnades med öppna armar av det tiotal som d˚a 

befann sig i kyrkan, men när allt fler kom blev det allt mer arbete, och sakta 

men säkert började man hoppas p˚a att inga fler kom och störde lugnet som blev 

allt mindre lugnt med tiden. 

Mario sprang av och an och hämtade upp b˚ade sovsäckar och liggmadrasser 

fr˚an den s˚a sällan använda, iskalla källaren, och han och flera frivilliga hjälptes 

˚at att rada upp dem längs väggarna i stora salen. 

Fader Clarenton stod samtidigt och välkomnade stressad de anländande 

människorna, först glatt som vore de gamla goda vänner, sedan hastigt och 

irriterat och med fejkad glädje medan ansikte efter ansikte skyndade förbi (tar 

de aldrig slut?). 

När s˚a kvällen kom hade även människorna tagit slut — som droppar ur 

en flaska först strömmade de in genom dörrarna, och fram˚at slutet kom de i 

f˚atal allt mer sällan, tills det var helt slut. Clarenton gick runt och talade med 

alla som önskade tala med honom, alltmedan Mario förberedde en soppbaserad 

m˚altid för massorna (i hemlighet hade han visserligen önskat sig en eller tv˚a 

frivilliga att hjälpa till, men s˚a var inte fallet och i alla fall för kvällen lät han 

det vara utan att fr˚aga dem). 

Clarenton vandrade runt med t˚alamod som försvann allt mer under den 

timmen som följde, och fick ˚aterigen svara p˚a samma fr˚agor om och om igen. 

“Fader, när tar stormen slut?” 

“Fader, kommer husen att klara sig?” 

“Fader, kommer elen att g˚a här med?”

201 

Till en början spenderade han tid p˚a varje svar; han tänkte och han dömde 

fram legitima idéer. Men med tiden slutade han bry sig, och han slutade att 

lyssna. Vad som började som en serie svar blev en enda automatiserat mening 

han gav oavsett fr˚agan. 

“Jag skall be för det.” 

† 

Och s˚a serverades soppan, i generösa portioner tyckte Mario, men änd˚a var 

det en trebarnsmamma han inte visste namnet p˚a som protesterade och tyckte 

att hennes dotter minsann borde ha f˚att i alla fall dubbelt s˚a mycket. Mario 

sade nej, och tjurigt gick hon därifr˚an. Sedan släckte de ljusen vid elvatiden, 

och bara minuter senare sov alla — till och med de minsta barnen. 

En tuff dag, tänkte Clarenton och s˚ag ut över folkhavet där han l˚ag och 

försökte somna p˚a sin madrass p˚a katedern. Och det blir värre imorgon. 

Det var han som somnade sist.


4 

Efter att San vaknade upp ur febern kom tv˚a nätter helt utan drömmar, och 

tre dagar som inte kändes fullständigt riktiga, som om hon var p˚a en mycket 

verksam drog. 

Hon hade aldrig provat droger, inte mer än alkohol och nikotin i sin ungdom, 

men hon hade haft en kompis, eller snarare en pojkvän, som brukade röka p˚a 

ordentligt. När hon en g˚ang fr˚agade honom om det, beskrev han känslan som 

att plötsligt bli instängd i en liten rosa ballong, genomskinlig och envägsfönstrig 

s˚a att rökaren kunde sväva runt i världen, se mänskligheten genom den blurriga 

rosigheten medan ingen annan kunde se en, om man inte ville det först˚as. 

Det lät förfärligt skrämmande, tyckte San, som ogillade tanken p˚a att bli 

inl˚ast och tappa all kontroll över livet, och som till och med led en aning av 

klaustrofobi. Kanske var det ocks˚a denna skillnad i deras intressen som gjorde 

att de i slutändan gjorde slut, och som gjorde att hon leddes vidare p˚a den väg 

som slutligen gjorde att hon träffade Kim, gifte sig och fick tv˚a barn. 

Men oavsett vad hon tyckt om denna beskrivning av en känsla, gick det 

inte att förneka att den stämde alldeles utmärkt överens med hur hon upplevde 

dessa tre dagar efter uppvaknandet. 

Den tredje natten drömde hon. Bara en kort dröm, men änd˚a en dröm, och 

det kändes skönt att f˚a drömma igen även om drömmen ifr˚aga var ganska tom 

och förvirrande. 

I drömmen fanns ett gäng människor, tre eller fyra stycken, som sprang 

omkring inne i ett rum. Genom en genomskinlig vägg ut kunde San se snön 

virvla runt utanför, och... där stod ocks˚a en till människa, alldeles blek och 

iskall av snön, som bara stod där och stirrade in, stirrade in genom glasväggen 

p˚a människorna som bara gick omkring, kanske grubblande, kanske förvirrade 

som höns som varit instängda för länge och börjar f˚a panik.

203 

S˚a kort var drömmen. Ett tag antog hon det att vara helt enkelt en feber- 

dröm, förvirrande och med ytterst liten anknytning till verkligheten, men efter 

sitt morgonte började hon först˚a att det kanske var n˚agonting annat. N˚agonting 

mer. 

Kanske ännu en profetia som hon helt enkelt inte förstod fullt ut ännu.


5 

Natten till den sextonde oktober satt Amid Northen ensam uppe p˚a sitt 

rum, lutad med ryggen mot väggen och med datorn i sitt knä. Han hade klätt 

av sig till underkläderna och hade officiellt g˚att och lagt sig, men hade inte ens 

försökt att sova ännu. Klockan var strax efter midnatt, alldeles för tidigt för att 

han skulle kunna omfamna sömnens mörker. 

Amid försökte skriva vidare p˚a sina texter, men han kom ingenvart. Han 

stirrade p˚a orden han inte flyttat p˚a snart en hel vecka, och han försökte finna 

det skapande lugn han brukade finna s˚ahär p˚a natten, men han lyckades inte. 

˚Aterigen glimmade Génoli förbi hans inre blick, och Amid kunde inte l˚ata 

bli att tänka att han f˚att sitt bevis nu, han visste att denna varelse var riktig. 

Han hade under natten till idag ocks˚a till sist f˚att veta vad varelsen krävde av 

honom. 

Vem är du? 

Vi är Legion. 

Amid s˚ag upp i taket och försökte att tänka. Han kunde höra Génolis röst 

som han hört den i g˚ar, fortfarande ekandes i sitt huvud. 

Du har all tid i världen. Men världen har inte all tid i världen. 

Va? 

Det är du som är ansvarig. Det är du som behövs. Det är dina axlar det 

vilar p˚a. 

“Det”? 

Allt. 

Amid lade sig ned p˚a det mjuka täcket p˚a madrassen, och blundade. En 

stund trodde han att han skulle somna, men han lät bli. 

Han lade undan laptopen och gick fram till fönstret, där han lade sin hand- 

flata mot rutan, kände den isande kylan sträckte sig över hans fingrar, hans

handflata, ut längs hans ärrade handled. 

205 

Inne i rummet, innanför det kalla fönstrets och väggarnas skyddade barriär 

lyste skenet fr˚an datorn och fr˚an sänglampan, medan taklampan och golvlam- 

pan bägge var släckta. Där ute lyste endast ett f˚atal lampor — han s˚ag skenet 

fr˚an tv˚a olika gatulyktor reflekteras i de kringfarande snöflingorna, och han s˚ag 

kanten av Maryville, där det i natten gr˚aa snötäcket byttes ut mot det kolsvarta 

havet. 

Amid Northen lade sin hand p˚a fönstrets haspel, och var en stund nära att 

öppna fönstret bara för att kunna se landskapet bättre, men en plötslig vindby 

fick fönstret att skallra högljutt, och han lät reflexivt bli att öppna det. 

N˚agonstans inom honom växte en obeskrivlig känsla, och Amid ins˚ag för 

sig själv att han inte var rädd för mörkret utanför. Under sin uppväxt hade 

han aldrig varit överdrivet lättskrämd, som han visste att m˚anga andra barn 

var, men han hade liksom alla andra varit i alla fall lite rädd, och det hade 

funnits en period för bara ett par m˚anader sedan när han varit mer lättskrämd 

än n˚agonsin, för att inte tala om rent mörkrädd. 

Det hade varit under sommaren, och han hade precis köpt in n˚agot nytt 

datorspel. Inte nog med att spelet härjades av köttsugna zombier, den fruk- 

tansvärda atmosfären hjälpte inte precis honom att m˚a bättre. Om nätterna 

— när han spelade som mest, när inga distraktioner som hans mor eller syster 

kunde störa — kunde han inte st˚a vid fönstret mer än n˚agra sekunder utan att 

börja se saker. 

Se varelser. 

Han s˚ag hur hundratals, blodtörstande och kötthungrande zombier krälade 

upp fr˚an det svarta havet och ut fr˚an byn. Han s˚ag hur de slog sönder rutorna 

en v˚aning ned i huset, rev ut inälvorna p˚a hans skrikande familj. Amid kunde 

se för sitt inre öga hur han blockerade dörren med bokhyllor och sängar, men 

de hjälpte inte för de starka varelserna som slog och kämpade upp dörren, allt 

medan han s˚ag genom fönstret hur andra varelser klättrade upp för brandste-


gen till altanen under hans fönster, och därifr˚an p˚a n˚agot upprörande otroligt 

sätt kastade sig till hans fönster och slog sönder rutan, drog ut honom, och 

Amid kände glasbitarna skärande över hans skinn men det var ingenting mot 

varelsernas bett, spetsande och huggande rakt in i hans sköra kött... 

Men han var inte rädd. Trots vad som hänt honom p˚a sistone — hela histo- 

rien med Pest, och Génoli som han fortfarande inte riktigt kunde begripa var 

mer än en bisarr dröm trots de uppenbara bevisen. För att inte tala om stor- 

men — hur kunde en mer skrämmande atmosfär än detta skapas i det värsta 

av datorspel? 

Trots allt detta s˚a var han inte rädd. 

Trots allt detta kunde han se ut genom fönstret halv ett p˚a natten och 

reagera allra mest p˚a att han s˚ag ett enda sken ifr˚an huset etthundra meter 

bort˚at... Mias hus. Mias fönster, var han växande säker p˚a. Där stod han ett 

tag och stirrade mot det, men självklart s˚ag han inget annat än ljuset fr˚an 

hennes taklampa. Eller en stark skrivbordslampa. 

Vem är du? 

Jag är Mia. 

Vad gör du nu? 

Jag väntar p˚a dig. 

En skugga skymtade förbi ljuset s˚a l˚angt borta, dök upp och försvann igen, 

och han ins˚ag att Mia rörde sig i rummet. Sedan dök skuggan upp igen, nu som 

en tydligare kontur av en ton˚arsflickas kropp vid fönstret, n˚agont som stod vid 

fönstret och tittade ut˚at mot — 

Hon ser hit˚at. 

Amid visste inte om det gick att se att det lyste i hans rum p˚a avst˚andet; 

medan hon hade sin taklampa tänd hade han bara en l˚agenergilampa och en 

dator i standbyläge. Änd˚a stod hon länge kvar, stirrandes ut. Kanske s˚ag hon 

ut p˚a den av stormen sönderfallande naturen, p˚a den slitande vinden som med 

jämna ögonblick skallrade bägge deras fönsterrutor, men Amid trodde inte det.

Amid var övertygad om hon tittade rakt p˚a den punkt i mörkret där hon visste 

att hans fönster befann sig, oavsett om hon kunde se det i mörkret eller inte. 

207 

Amid Northen stod länge kvar vid sitt fönster utan att röra sig, hans 

hand mot det kalla, med jämna mellanrum skallrande fönstret, hans till un- 

derkläderna avklädda kropp l˚angsamt nedkyld av det insipprande vädret som 

var värre än det varit p˚a ön p˚a hundratals ˚ar. Han stirrade p˚a den suddiga 

konturen i fönstret p˚a andra sidan det stora mörkret, den lika orörlig som han 

själv. Först tvekade han, osäker p˚a om konturen n˚agonsin rört sig eller om det 

fanns en annan logisk förklaring bakom den än den flicka som bodde där. Men 

ju mer han s˚ag p˚a den, ju säkrare blev han p˚a sin första instinkt, som när man 

ser bilder av Mars och först inte riktigt ser ansiktet i formerna... men när man 

väl sett det, när man väl först˚att att det är där, är det omöjligt att sluta 

(pareidolia) 

se det. Det är omöjligt att inbilla sig att den inte är där. 

S˚a stod han en l˚ang stund. Sedan släckte han, lade undan datorn och lade 

sig i sängen. Han somnade nästan genast.


6 

Mia hade tvingats g˚a till sängs av sin mor redan tio p˚a kvällen. Först var 

hon p˚a väg att klaga — hennes mor hade knappt lagt sig i hennes sovvanor alls 

sedan hon var ett litet barn — men hon ins˚ag att modern var uppstressad och 

att det inte var lönt. 

Dagen innan hade en elstolpe fallit i andra änden av ön, och ett kvarter hade 

förlorat all elektricitet. Modern, som var en av de riktiga skvallerprinsessorna p˚a 

en ö där kvinnorna enligt tradition älskade skvaller, var inte direkt sist med att 

f˚a veta. Hela g˚ardagen hade hon stressat runt, ringt här och var och berättat det 

om och om igen för den ointresserade Mia. Vad som började som rent intresse 

för saftiga rykten som fick henne att känna sig speciell och allvetande slutade 

dock i n˚agonting annat — när kvällen progresserade gick det sakta över till 

stress och panik, och vid tiotiden hade hon börjat packa sin salige mans gamla 

fiskarväska med nödvändigheter “om n˚agonting kräver det värsta av oss”. 

“Mamma, det är okej”, p˚apekade Mia. “Strömmen g˚ar ibland. Det händer.” 

Modern bara blängde p˚a henne, och Mia förstod att hon gjorde bäst i att 

inte säga n˚agonting mer. Hon bredde sig en macka, och ˚at den medan hon gick 

tillbaka till sin mor som nu stod vid garderoben och tömde en verktygsl˚ada i 

nödväskan. Tro vad du vill om stormen, tänkte Mia, men du kommer inte kunna 

stoppa den med en skiftnyckel. 

“Vet du vad klockan är?”, sade modern barskt utan att vända sig om. Mia 

tittade p˚a urverket i vardagsrummet. 

“Strax efter tio.” 

“Sovdags!” 

“Men—” 

“Sovdags!”

209 

Mia bytte om till pyjamas, och gick och lade sig utan ytterligare klagan, 

och där l˚ag hon sedan tyst i nästan trekvart innan hon tände lampan och drog 

fram en bok hon snart ins˚ag att hon verkligen inte hade n˚agon lust att läsa. 

Hon gick upp ur sängen, ovetandes om vad hon skulle hitta p˚a istället, och 

kom fram till bokhyllan och tittade igenom titlarna. Sedan gick hon fram till sitt 

fönster och s˚ag ut mot stormen. Fönstret var nytt — de hade bytt alla fönster i 

huset s˚a sent som förra ˚aret — men änd˚a drog det kallt genom isoleringen, och 

Mias pyjamas var tunn. Hon lade armarna över sin överkropp och huttrade. 

Snön slog mot fönstret och flög vidare längre än hon kunde följa den. Vattnet 

s˚ag, trots att det bara var ett f˚atal meter bort fr˚an huset, ut som ett kolsvart 

mörker; hade hon inte vetat att det var där hade hon troligtvis blivit chockad 

över att rymden flyttat s˚a nära deras hus denna natt. 

Ett par gatlyktor syntes invid vägen, annars r˚adde mörker... eller gjorde det? 

En bra bit bort — vid Amid Northens hus — s˚ag hon ett dovt ljus. Eller var 

det bara hennes sinnen som hittade p˚a och visade henne vad hon ville se? Hon 

visste visserligen om att han brukade vara uppe s˚a här dags, för hon brukade 

se ljuset fr˚an hans rum, men hon kunde inte säga säkert om det faktiskt sken 

fr˚an hans fönster, eller om hon inbillade sig. 

Mia lade sin hand p˚a det kalla fönstret, och kisade med ögonen för att se 

bättre. Hon visste att det inte hjälpte alls, men hon ville hellre än n˚agonting 

annat inbilla sig att det gjorde det — att hon s˚ag honom st˚a i fönstret, avklädd 

och redo att g˚a till sängs, ensam och tr˚anande efter just henne. 

Det är inte sant, sade en irriterande röst n˚agonstans inom henne. 

“Men l˚at mig önska”, viskade hon tillbaka. “L˚at mig f˚a ha honom i mina 

drömmar. L˚at mig i mina drömmar f˚a göra allt för att f˚a honom, och lyckas. 

L˚at honom vilja ha mig, om ens p˚a l˚atsas.” 

Det är en dröm. 

“L˚at det d˚a vara en dröm.”


7 

Jimmy Tour var känd som “gamlingen” för de flesta p˚a Maryville, och 

det hade han ingenting emot. Han hade heller ingenting direkt emot andra 

människor, och sällskap kunde ibland vara riktigt trevligt, men han var hel- 

ler inte den som gärna kom som självklar gäst p˚a alla fester, eller som blev 

uppringd av alla möjliga folk som ville ta en sup. 

Han visste mycket väl att de flesta s˚ag honom som gammal, senil och tr˚akig, 

och han visste att ingen riktigt visste var de hade honom, och det var precis 

s˚a han ville ha det. L˚ater det tr˚akigt att vara en s˚adan människa som inte vill 

att andra ska känna honom? Kanske det, men det var s˚a Jimmy Tour ville 

ha det. Alla känner apan och apan känner ingen, sägs det; n˚a, i Jimmys liv 

var alla andra apor. Han hade koll p˚a befolkningen eftersom de ju alla n˚agon 

g˚ang behövde handla i hans affär, och han kände till alla rykten b˚ada bland 

de vuxna (“Visste du att Jossan och Magnus ska skilja sig?” “Nä! Vad händer 

med barnen?”) och de unga (“Hörde du att Jenny försvann iväg med Jocke 

p˚a festen?” “Va? Den horan!”), och han varken brydde sig eller lät bli att bry 

sig. Att snappa upp information var oundvikligt i hans yrke, trots hans d˚aliga 

hörsel, och det var alltid trevligt att skratta ˚at n˚agonting när det inte finns 

n˚agot bra p˚a TV till kvällssupen. 

Att vara som Jimmy Tour (gamlingen, gamle fule, cowboyen, smeknamnen 

var m˚anga) och s˚a ha oturen att fastna i en bar med ett s˚a udda gäng som Tim 

Alfredsson, Aaron Christian och Carl Mejnell var d˚a inte allt för underh˚allande. 

Till en början bevakade han lugnt arbetet med dörren i tron att det skulle lösa 

sig, och sedan bara suckade han, drog ned hatten och blundade. När s˚a de andra 

började ge upp sina försök att slita upp dörren försökte även han, misslyckades, 

och utan ett ord ˚atervände han till att rävsova, sittandes vid sitt vanliga bord.

211 

Han vaknade dagen efter, omedveten om att han n˚agonsin somnat, och han 

s˚ag att Aaron Christian var uppe men att de andra sov. Han nickade ˚at honom 

(“g’morgon”, fick han till svars) innan han gick in till badrummet och fräschade 

upp sig. Han gick sedan tillbaka, tog av kaffet Aaron bryggt, och ˚atergick till 

att stirra ut genom fönstret. 

† 

“S˚a vad gör vi?”, sade Jimmy Tour när eftermiddagen kom släpande över 

ön, med solen sjunkande allt djupare och allt hastigare. Aaron hade legat med 

huvudet mot barbordet och nästan somnat (han hade ju suttit uppe hela förra 

natten) och ryckte till rejält vid orden, som var de första p˚a mycket länge, och 

de första som han hört gubben yttra sedan han hälsat n˚agon g˚ang i affären för 

ett antal veckor sedan. 

“Vad kan vi göra?”, sade Tim. “Ta en öl och vänta p˚a att stormen g˚ar över.” 

Han kastade över en öl som togs emot av en ˚aldrande men fortfarande stadig 

hand. 

Jimmy lyfte sin cowboyhatt och kliade det gr˚avita h˚arfästet, försökte flina˚at 

situationen men misslyckades. Sedan öppnade han ölen och drack sig en klunk. 

“Eller vänta tills vi dör”, hördes Carl Mejnell säga dovt och förtvivlat, där 

han satt med ansiktet rakt ned i bordet, hans armar täckande hans huvud. 

“Vattnet tar slut, maten tar slut, luften tar slut—” 

“Nu ä’du bara pessimist”, sade Tim. “Klart luften inte tar slut.” 

Mejnell s˚ag upp, och Tim s˚ag att hans ansikte var uttänjt som en bank- 

tjänsteman tio minuter fr˚an en hjärtattack. “Jas˚a du? När snön fallit länge nog 

att täcka hela huset d˚a? D˚a kvävs vi.” 

Aaron visste att han skämtade, eller i alla fall förlöjligade situationen kanske 

utan att tänka p˚a det, men han kunde inte l˚ata bli att tänka ja, d˚a dör vi helt 

klart. Huvudvärken han varit utan i en halvtimme kom med ens tillbaka lika 

plötsligt som den försvunnit förut, och han knep igen ögonen för att stoppa


den. Det gick inte. Han hade aldrig velat röka mer i hela sitt liv. 

“Vi har mat för flera veckor”, sade Tim och ignorerade Mejnells senaste 

kommentar om syrebrist. “Och hur enkel den än m˚a vara är den alltid mat.” 

Mejnell härmade honom med en pipig röst som ingen annan fann det minsta 

humoristisk, och Aaron antog att inte ens Mejnell fann n˚agon räddande humor 

i det. 

Tim suckade djupt, och gick därefter fram till Mejnells bord, tog hans nya 

gratiscola, harklade sig och släppte en riktig loska mitt i. Han ställde därefter 

tillbaka den framför en förbluffad Mejnell, och gick till köket för att göra sig en 

kvällsmacka. 

Mejnell s˚ag först ut som om han ville säga n˚agonting, och öppnade och 

stängde munnen flera g˚anger (som en fisk, tänkte Jimmy Tour som observerade 

honom utan att byta ansiktsuttryck) innan han uppenbarligen bestämde sig för 

att l˚ata det bero, och petade undan spottcolan till andra änden bordet. 

Och tystnad tog ˚ater över baren. 

† 

Den natten anordnade Tim ett förbättrat sovsystem än det tidigare antagna 

sov där du somnar, efter klagom˚al fr˚an Jimmy Tour vars gamla rygg inte orkade 

med stolsovandet. Han hade därför istället skjutit undan ett par bord till ena 

väggen, och lagt ut alla möjliga filtar p˚a golvet i vad som skulle likna sovplatser. 

Aaron somnade först, tätt följd av Tim (efter att han tröttnat p˚a att lägga 

patiens), och därefter Jimmy Tour och allra sist Carl Mejnell. 

† 

Den gamla cowboyen vaknade först av dem alla även denna morgon, när en 

str˚ale solljus sken in genom fönstret och landade bekvämt i hans ansikte.

213 

Han gäspade högljutt, sträckte p˚a sin gamla, slitna kropp och gick ut till 

badrummet för att uträtta sina behov. Han gick därefter att brygga sig en kopp 

kaffe, och drack den sittandes i köket. När han druckit klart den, gick han ˚ater 

ut till serveringsrummet, där de andra fortfarande sov. 

Tim hade nästan rullat över helt p˚a Aaron Christian i en bild som p˚aminde 

honom om ett gammalt vykort han en g˚ang f˚att fr˚an en kvinnovän i sina yngre 

dagar, p˚a tv˚a hundvalpar, en liten och en enorm, där den större l˚ag och sov med 

benen över den mindre, som i beskydd. Carl Mejnell hade rullat bort ˚at andra 

h˚allet och l˚ag nu p˚a vad som varit hans egen plats. Jimmy Tour rynkade pannan 

˚at de högljudda snarkningarna och undrade hur han kunnat sova igenom det. 

Jimmy Tour gäspade igen och gick till fönstret för att se hur stormen utveck- 

lats. Men mitt i ett steg stelnade han till, och där blev han st˚aende, stirrandes 

mot fönstret; eller snarare stirrandes mot vad som befann sig p˚a andra sidan 

fönster. Han lyfte upp cowboyhatten och kliade sig p˚a h˚arfästet. 

“˚Ah fan.” 

† 

Tim Alfredsson vaknade av att n˚agon skakade p˚a honom. Först bara grymta- 

de han till, och lät saken bero medan han sov vidare — för jävlar vilken bekväm 

kudde han hade. Sen skakades han ˚aterigen om, och han hörde en skröplig röst 

säga hans namn, ganska upphetsat för den delen. 

“Mm”, mumlade han utan att titta. 

“Vakna!” 

Han tittade upp, och s˚ag den där gamle, Jimmy Tour. Han tittade sig om- 

kring och s˚ag sin kudde, s˚ag att det faktiskt knappast var en kudde utan snarare 

Aaron. Han släppte taget om honom och satte sig upp, gäspade. 

“Va?” 

“Du m˚aste se det här. Nu.”


Han fick inte tid att fräscha upp sig, eller för den delen ens börja först˚a 

sambanden i vad som gjorde att han l˚ag och sov p˚a golvet i caféet tillsammans 

med sin vän Aaron och tv˚a halvt okända människor. Istället släpades han direkt 

upp och fram till fönstret, och det var d˚a han genast piggnade till av ˚asynen. 

Utanför satt en människa. 

En karl, med hy näst intill vit av köld och h˚ar pekandes ˚at alla h˚all men 

orörligt, stelt, för att inte tala om kritvitt av snön och isen som höll den i sitt 

grepp. Hans stelnade hand vilade mot fönstret, och hans mun var öppen och 

helt stilla. Han blinkade inte, och i hans ögonfransar hängde istappar, liksom 

i hans tredagars skäggstubb, men hans ögon s˚ag de tv˚a männen inne i caféet, 

och hans bröst hävdes. 

Han levde. Herregud, han levde. 

Tim Alfredsson tog ett stapplande steg och ramlade nästan bak˚at av choc- 

ken, men tog stöd mot bardisken. Jimmy Tour suckade. 

“Känner du honom?”, fr˚agade han utan att sluta stirra ut genom fönstret. 

Tim skakade p˚a huvudet, och lade därefter till ett enkelt “nej” när han ins˚ag 

att den gamla mannen inte hade ögon i bakhuvudet. 

“Johan Jonsson heter han. Bor inne i stan. Jag är gudfar till hans son.” Han 

vände sig mot Tim och log snett, trots omständigheterna. “Döptes till Jimmy 

efter mig, rackar’n.” 

Aaron vaknade till bakom dem, drog p˚a den tröja han tagit av när han gick 

till sängs, och gick fram till fönstret för att se vad de stirrade p˚a. “˚Ah helv —” 

Aaron var den första av de tre att reagera. Kanske reagerade de andra inte 

av chock, eller helt enkelt — och det var det de i alla fall sade till sig själva 

efter˚at — för att de var väl medvetna om att de inte kunde göra n˚agonting. 

Men Aaron Christian rusade fram till dörren, nyvaken till trots, och kämpade 

˚ater med dörren. Han misslyckades, och försökte igen, förgäves. Han s˚ag sig om 

efter de andra.

215 

“S˚a hjälp till d˚a!”, sade han förtvivlat, men de andra vände sig inte ens 

ifr˚an att stirra p˚a mannen utanför, som om de inte hörde Aaron. 

“Det är inte lönt”, sade Jimmy Tour och satte sig p˚a huk framför fönstret. 

“Vi f˚ar inte upp den.” Han lade handen p˚a fönstret, s˚a att hans och Johan 

Jonssons händer bara var n˚agon centimeter ifr˚an att vidröras. “Om inte stormen 

upphör eller n˚agon annan kommer förbi s˚a är han en död man.”


8 

Morgonen drog anonymt och stilla över Maryvilles katolska kyrka. Natten 

blev visserligen mycket mörk, vilket märktes tydligt i kyrkans rum med de 

enorma fönstren, och morgonens motsatt starka ljus trots de hotande molnen 

märktes minst lika tydligt, men ljuden... ljuden denna tid p˚a ˚aret, med denna 

väderlek, gick inte att jämföras med n˚agon sommarnatt. 

Under en vanlig sommar hördes den tydliga överg˚angen fr˚an natt till morgon 

när ljudet av n˚agra enstaka vindbyar byttes ut mot vakna f˚aglar och djur som 

rörde sig omkring, samtidigt som människorna vaknade upp och började röra 

sig. Det senare märktes även vanliga höstar, vanliga vintrar... men en s˚adan här 

dag, när ingen rörde sig alls, vare sig människa eller djur... 

Ett sinnes logik är värdelöst i en oföränderlig värld av kaos. 

† 

Hade Fader Clarenton inte haft en klocka hängande i kyrksalen hade han 

därför inte haft en aning om vad klockan var, när han vaknade p˚a morgonen 

den 16 oktober. 

Vindarna slog utanför liksom de gjort hela natten, och ljuset som kom in 

genom rutorna var bara dovt; klockan kunde vara fyra eller tio eller till och 

med ett p˚a eftermiddagen. Den gamle mannen sträckte sig efter silverklockan 

som han i omklädningsakten under kvällen innan tagit av sig och lagt intill 

huvudkudden, och han s˚ag att den var halv sju. 

Han ˚amade sig och höll om benen när han satte sig upp fr˚an sin sovplats, 

och kunde inte l˚ata bli att ˚ama sig för att män i hans ˚alder definitivt inte skulle 

sova p˚a trägolv, inte ens med en (dessutom tunn) madrass emellan.

217 

Han kikade därefter runt i salen, vars dova ljus hans ögon l˚angsamt anpas- 

sade sig till, och han s˚ag i alla fall tv˚a-trehundra sovande människor. Under 

g˚ardagen hade inv˚anarantalet i kyrkan ökat med Gud vet hur m˚anga, och änd˚a 

var det fler att vänta under dagen, det var han säker p˚a. För att inte tala om 

när kyrkklockan ringdes som symbol för den slutliga inbjudan. 

Visserligen s˚ag fadern ingen annan vaken människa i rummet, men han s˚ag 

att Mario sovplats var tom och smög därför förbi de sovande raderna till köket 

där han antog att han befann sig. 

Doften av nybryggt kaffe mötte honom, och därefter Mario som önskade 

honom en god morgon. Han tackade, och satte p˚a tevatten. 

“När ska vi väcka dem, fader?”, undrade Mario. 

“Upp till dem. De vaknar när de vaknar.” 

“Jag först˚ar.” 

“Gör du?” 

“Ursäkta?” 

“Inget.” 

Clarenton upptäckte att det stack till i huvudet, som fr˚an en extremt hastigt 

överg˚aende huvudvärk. Först nu ins˚ag han hur trött han fortfarande var. Han 

satte sig ned och försökte tömma huvudet. 

˚Aterigen samma bekymmer, tänkte han. Jag skulle inte behöva be honom 

hoppa; han skulle fr˚aga om han f˚ar lov. Han lade en sked med honung i koppen 

i väntan p˚a vattnet, och satte sig ned p˚a köksstolen och ins˚ag först nu att han 

hade huvudvärk. 

“Jag tänkte tomatsoppa till lunch och sedan ravioli till middag”, sade Mario 

och kikade p˚a ett anteckningsblock han höll mellan händerna. Clarenton svarade 

inte. “Och en av de äldre — Sherandon tror jag det var — klagade p˚a sin plats. 

Hon ville ha närmare väggen.” 

Clarenton gick fram till det färdigkokta vattnet och hällde upp i koppen.


“Hur tycker du att vi gör med klockan?”, fr˚agade Mario. “Bör vi ringa den 

idag? Stormen eskalerar och m˚anga — ja, speciellt äldre — vägrar röra sig alls 

förrän den är —” 

per. 

Clarenton lade sin hand p˚a Marios axel, och han tittade upp fr˚an sina pap- 

“Lugn”, sade fadern stilla, och släppte sedan greppet om axeln. Han tog sin 

kopp och gick ut mot kyrkosalen igen. Mitt i ett steg kom det plötsliga sticket i 

pannan tillbaka, och han rynkade p˚a pannan, men det försvann igen en sekund 

senare. 

ni—” 

“Fader, hur m˚ar ni?” 

Clarenton stannade till och vände sig om. 


“Ni kan inte neka att n˚agonting är fel... ja, n˚agonting har varit fel sedan 

“Sen jag vad?” 

Clarenton menade orden undrande, som om han inte förstod vad Mario 

menade, men det var inte s˚a orden kom ut; de kom snarare... onda, raka, barska. 

“Sedan ni kollapsade.” 

Clarenton spände ögonen i sin vän, sin assistent, sin kollega. Den stickande 

värken kom tillbaka. Igen. Och igen. 

“Fel?” 

Mario tigde, och när Clarenton tog ett steg närmare honom backade han 

försiktigt undan en aning, som en först hotfull hund sakta flyendes vad som 

visades vara ett större hot än han först trodde. 

“N˚agonting är fel med mig?” 

“Fader”, sade Mario och verkade osäker, om inte rent av rädd, “Jag menade 

inte —” 

“N˚agonting är fel med mig?” Clarenton höll upp den kokheta tekoppen 

mellan sig och Mario med en stadig hand, som ett —

— som ett vapen, tänkte Mario och backade in i väggen bakom sig. 

“Som en... som en mentalsjukdom? Är det det du menar?” 

219 

“Nej”, lyckades Mario stamma fram mellan vad han plötsligt ins˚ag var t˚arar. 

“Ne —” 

“Som om jag var galen? Gammal, kanske. Sliten. Är det s˚a?” 

“Ne —” 

“Som om jag borde dra härifr˚an och lämna dig ensam med kyrkan? Är det 

det du är ute efter?” 

Värken dunkade i Clarentons huvud, och det kändes som om hundratals 

sm˚a bl˚aröda ˚adror slog i hans panna som döda fiskryckningar. Allt var suddigt, 

eller i alla fall näst intill allt. Pojken framför honom stod där, h˚anade honom, 

skrek ˚at honom, anklagade honom för att göra saker han aldrig gjort; anklagade 

honom för att vara galen, mentalsjuk, gammal, sliten, anklagade honom för att 

nyttja kyrkan för att vinna sin egen respekt, anklagade honom för snatteri, för 

horköp, för — 

“Fader!” 

— för osunt alkoholförh˚allande, för narkotikamissbruk, för promiskuositet 

med hundratals kvinnor världen över, för v˚aldtäkt, för — 

“Fader!” 

N˚agonting smällde i hans huvud. N˚agonting försvann... n˚agonting som dolt 

sig därinne hoppade ut och skrämde vettet ur honom samtidigt som han inte 

kunde se det alls, n˚agonting som inte var riktigt, n˚agonting... demonaktigt, 

n˚agonting bortom först˚andet, n˚agonting 

(Göm dig, prästis) 

som bara inte fanns, n˚agonting 

(draken har dig) 

som bara inte fick finnas i denna värld... 

†


“Var...” 

För sent, kompis. 

inte fick finnas 

† 

En tekopp föll i golvet och sprängdes i tusen bitar, med kokande hett vatten 

flygande tillsammans med keramikbitarna ˚at alla möjliga h˚all. En arm, stadig 

men för˚aldrad, föll sidledes när dess ägare förlorade medvetet, och den gamla 

mannen började falla handlöst innan hans vän och assistent kastade sig fram, 

landande p˚a knä i de vassa keramikbitarna och det brännande heta vattnet, och 

f˚angade honom i sin famn. 

Maryvilles polischef och näst intill enda polisman Maik Senvy kom inspring- 

ande fullt p˚aklädd efter att ha hört det krossade porslinet, och s˚ag den gamle 

prästen medvetslös i famnen p˚a Mario, prästassistenten, vars knän l˚ag i en pöl 

av vatten sakta färgt rött.

9 

221 

Det var först när Carl Mejnell vaknade som paniken började i caféet. Aaron 

hade visserligen inte reagerat p˚a det bästa sätt när han ins˚ag att han inte 

kunde göra n˚agonting, men Aaron var ocks˚a en logisk person, och som alla 

logiska personer kunde han enkelt lugnas med en gratis whisky, som inte heller 

Jimmy eller Tim (som visserligen var den som bjöd) tackade nej till. Där satt 

de därmed inne i värmen och — hur otrevligt det än kan l˚ata för den bara halvt 

levande mannen i stormen utanför — drack sin värmande sprit. Men när Carl 

Mejnell vaknade bröts helvetet loss. 

“Vi m˚aste... han m˚aste... han... han dör!” 

“Det finns ingenting att göra”, försvarade Tim Alfredsson och erbjöd pojken 

ännu en gratis cola, denna g˚ang utan en spottloska i. 

Mejnell tog inte emot colan, utan slog förargat ut med armarna. “Ingenting 

vi kan göra? Vi kan sl˚a sönder fönstret, dra in honom till värmen!” 

“Och döda oss alla? Jaja, smart lösning, Einstein.” Tim tog colan för sig 

själv, hällde i sig den i tv˚a klunkar och hällde därefter i ytterligare whisky i sitt 

och Aarons glas. Jimmy Tour hade rentav somnat efter ett par glas, och satt nu 

bak˚atlutad i stolen med händerna bakom nacken och hatten för ansiktet som 

en bakgrundsfigur i en gammal Eastwoodrulle. 

Mejnell gick av och an och kunde inte l˚ata bli att ständigt se ut genom 

fönstret. Hade han sett sig själv i det ögonblicket hade han säkert insett hur 

mycket han liknade Farbror Joakim ur Kalle Anka-serierna — med rynkad pan- 

na och med händerna bakom ryggen och lätt fram˚atlutad som han var fattades 

bara en sk˚ara i golvet där han gick och en skylt med texten Grubblingsgolvet. 

Tim bevakade honom tyst. 

Aaron övervägde att fr˚aga honom om han ville ˚ateruppta kortspelet de 

p˚abörjat strax innan Mejnell vaknat, men han undvek.


† 

En timme senare hade Tim och Aaron ˚aterupptagit spelet, och stämningen 

var för deras del ˚aterställd. Det hela gick i den traditionella ordningen: Aaron 

ledde fr˚an första rundan, ledde allt mer tills han fram˚at slutet medvetet tog fel 

kort och lät Tim glädjas, tills Aaron tröttnade p˚a det hela, varp˚a han avslutade 

honom snabbt och smärtfritt. Därp˚a anklagade Tim honom för fusk, och hotade 

att använda honom till att sl˚a sönder fönstret s˚a de kom ut ur helvetesh˚alan. 

Aaron hade visserligen aldrig f˚att erfara det hela, utan hade istället all- 

tid g˚att med p˚a att l˚ata Tim vinna, men han var bara halvt säker p˚a att 

den store bartendern skämtade med honom. Han hade spenderat alldeles för 

m˚anga kvällar i Tims café—bar, och han visste av erfarenhet att han ofta ha- 

de ett temprament som passade bättre till m˚anga 1930-talsgangstrar än 2000- 

talsbaristor. 

Mejnell hade tröttnat p˚a att vandra fram och tillbaka p˚a Grubblingsgol- 

vet, och stod nu istället stilla framför fönstret, sakta sl˚aendes sina nävar mot 

huvudet i ett försök att sl˚a fram idéer. 

Stormen utanför hade ökat avsevärt sedan förmiddagen, och den kalla man- 

nen utanför hade g˚att fr˚an att desperat önska att f˚a komma in, till att tydligen 

acceptera sin lott och bara h˚alla om sig själv i fosterställning i ett försök att 

värma sig. Alternativt att han helt tappat uppfattningen om vad som p˚ag˚ar, 

och nu istället p˚a allvar regresserar. Aaron hoppades p˚a det senare, hoppades 

att han fick dö lugnt i tron om att han var ett oskyldigt spädbarn. 

“Ni är jävla idioter, vet ni det?”, sade Mejnell till de andra. 

Tim skrattade sarkastiskt. 

Aaron ignorerade honom och fokuserade p˚a spelet. 

Jimmy Tour sov.

10 

223 

Väskan var packad. Extratröjan p˚aklädd, liksom strumporna under skorna 

och l˚angkalsongerna under jeansen. Han s˚ag ut genom fönstret och hoppades 

f˚a se ett ljus i fjärran, det ljus han sett för nästan exakt ett dygn sedan, under 

tiden när han fortfarande var osäker, men det var borta. 

Egentligen borde han inte vara förv˚anad; Mia var sällan uppe sent, och han 

anade dessutom att hennes mor och hon avrest mot kyrkan som de flesta andra 

byborna verkade ha gjort vid det här laget. Och för den delen brydde han sig 

inte heller. 

“Fokusera, Amid Northen”, sade en röst bakom honom och han vände sig 

om — inte snabbt, inte stressat, inte med det minsta tecken p˚a rädsla eller 

skörhet. Han hade vant sig, och han var beredd. Han var redo. 

Bakom honom stod Génoli. 

“Ja”, svarade Amid med en viskning. Han visste inte om Génoli gjorde sig 

ohörbar för andra utom Amid själv (och han visste för den delen ingenting alls 

om Génolis andra krafter), men det skulle vara ett otrevligt slut eller i alla 

fall omväg p˚a det hela äventyret om hans mor eller n˚agon annan just nu gick 

förbi rummet och hörde honom tala högt med sig själv, och därför var det nog 

smartast att viska. 

Den l˚ange, smale mannen i skinande svart kostym tog ett steg närmare ho- 

nom och lade en handskklädd hand p˚a hans axel, log uppmuntrande och s˚ag ned 

p˚a honom som en stolt far kanske ser p˚a sin son innan hans första dag i skolan 

eller hans första viktiga fotbollsmatch. Skuggan dolde fortfarande Génolis övre 

ansikte, men Amid s˚ag n˚agonting glimma till där hans ögon säkerligen var, och 

han kunde inte l˚ata bli att le tillbaka. 

“Du gör det rätta”, sade Génoli. “Och vi först˚ar att det här m˚aste vara 

sv˚art. Men vi tror p˚a dig.”


“Jag kommer att klara det.” 

“Och du gör det för en god sak.” 

Amid s˚ag ned i golvet, nästan skamset. Han samlade kraft och s˚ag upp igen. 

“Jag kommer att klara det.” 

Génoli höll ut sina bägge armar och Amid kramade om honom. Efter˚atskilliga 

sekunder klappade Génoli honom p˚a ryggen och sade “S˚a. Det är dags.” 

Amid Northen tog ett par backande steg och vände sig ˚ater mot fönstret. 

Han s˚ag inte längre efter det svunne skenet av Mias fönster; han brydde sig inte 

längre, i alla fall temporärt. Han s˚ag istället längre bort, och log när han lade 

handen p˚a fönsterrutan. 

“Lycka till, mitt barn.” 

Amid vände sig om efter rösten för att säga farväl, men mannen i kostymen 

— Génoli — Vitsvartsnubben — var borta. Han svalde, och ins˚ag att nu var 

han ensam. 

Ensam i stormen.

11 

225 

När klockan slog midnatt i caféet var det kolsvart ute, men den som kikade 

ut kunde änd˚a se miljarder snöflingor flyga hej hit, hej dit fram och tillbaka 

och allt mer sl˚a sönder staden och ön Maryville. Den förfrusna mannen utanför 

syntes inte längre till, och trots att de alla hoppades att han g˚att vidare och 

funnit en plats där han kunde gömma sig tills saker och ting blev bättre, var 

det ingen som p˚a allvar trodde det. De visste att han l˚ag kvar i snötäcket, död 

eller döende, hur gärna de än ville inse det. 

När natten blev mörkare och stormen värre blev det allt sv˚arare att fortsätta 

vara kall som is och se objektivt p˚a händelserna utan inblandade känslor. Under 

natten till den sjuttonde oktober blev det för sv˚art för ens den h˚ardaste av dem 

(alla nominerade skulle först˚as rösta p˚a sig själva) att ignorera det faktum att 

de var instängda i en d˚aligt isolerad byggnad under en storm som eskalerade 

för varje minut och som när som helst kunde släcka strömmen för att aldrig 

mer ge tillbaka den, eller krossa fönstret för att aldrig mer montera ihop det. 

Mejnell hade visserligen aldrig slutat vara panikdrabbad, men det var först nu 

som de övriga reagerade p˚a sina egna sm˚a vis. 

Tim Alfredsson hade ˚aterigen p˚abörjat sitt arbete. Väl medveten om att det 

helt enkelt var omöjligt, och lika medveten om att han bara slösade energi som 

han inte kunde ˚aterf˚a av den lilla maten de hade kvar (och som främst bestod 

av vitt bröd och jordnötter), gjorde han allt för att slita i dörren för att försöka 

f˚a upp den p˚a det viset. 

Aaron Christian hade officiellt accepterat Tim som den starkaste, vilket 

visserligen var n˚agorlunda uppenbart med de mängder av muskler han hade, 

om än ofta antaget vara rent fett. Istället satt Aaron därför nu nu bredbent 

p˚a sin vanliga barpall, med ansiktet vilande i bägge sina händer, kikandes mot 

fönstret genom fingrarna.


Jimmy Tour hade vilat i timmar, men för honom kändes det som om han 

vilat i trettiofem ˚ar. Livet som butiksinnehavare i norra halvklotets lugnaste 

by kunde liksom att jobba som vilken butiksinnehavare som helst ibland vara 

b˚ade mentalt och fysiskt p˚afrestande. Men även utöver detta hade han alltid 

omedvetet strävat efter n˚agonting mer, n˚agonting som fick hans adrenalin att 

pumpa, och han hade aldrig funnit det. 

I femton˚ar hade han skjutit pilb˚age, men han hade tröttnat när han˚aterigen 

saknade det där som fick blodet att rinna i hans ˚adror och när det liksom allt 

annat föll in som en vana snarare än ett behov. Han ins˚ag n˚agonstans l˚angt 

inne att det var det här han behövde — han behövde f˚a finnas, behövde ha ett 

syfte — och han hade läst tillräckligt m˚anga krigsböcker för att kalla detta att 

leda sin stridstrupp fr˚an det här helvetet och vidare till säkerhet. 

Den gamle cowboyen hade suttit ned och smuttat p˚a ett glas gin han själv 

tagit fr˚an baren, men ställde sig nu upp och harklade sig medan han tog p˚a 

cowboyhatten. Blickarna vändes mot honom, och han gick l˚angsamt fram till 

fönstret, knackade lätt p˚a det, kände p˚a vad han hade att g˚a emot. 

“Det är dags att sl˚a sönder den här”, sade han och s˚ag p˚a de andra med 

smala, kalla ögon av en general. 

† 

Fader Clarenton var fortfarande medvetslös sedan sin kollaps samma mor- 

gon, och Mario hade lagt honom p˚a en madrass i köket, med gott om filtar. Där 

han skulle f˚a vara i fred, s˚a när som p˚a Mario och Maik Senvy, som numera var 

frivillig medhjälp i allt som behövdes för att försäkra kyrkogästernas välbehag 

när Clarenton var tillfälligt ohjälpsam. 

När ryktena om Clarentons andra kollaps spreds genom kyrkan utbröt oro 

och rentav panik hos de svagare av de som redan varit med om att bli av med 

strömmen och sedan behöva kämpa sig genom snöstorm till kyrkan, men Mario 

och Maik lyckades änd˚a h˚alla en n˚agorlunda niv˚a av vett, inklusive lugnande

mattillfällen och tv˚a mindre gudstjänster ledda av Mario. 

227 

Mario för den delen m˚adde bra, utöver en hel del smärta i sina knän efter 

porslinssplittret — det hade dock sett värre ut än det varit, hade han kommit 

fram till, och det var ingenting som inte lite bandage kunde hjälpa mot. 

Under dagen tillkom flera andra till kyrkan, om än färre än under g˚ardagen. 

Men under dagen skedde ocks˚a en till olycka utöver Clarentons lilla händelse: 

Strax efter lunch använde en ung pojke med namnet Jocke badrummet, och 

strax därefter kom han utspringande skrikande att fönstret g˚att sönder och 

snön bara virvlade in i hela badrummet. 

Pojken svär till denna dag att han inte hade det minsta med olyckan att göra 

och att glaset bara slogs upp och krossades utan att han ens stod i närheten, 

och ˚asikterna varierar väl ang˚aende huruvida fönster verkligen kan göra s˚a, men 

oavsett vems fel det var botades det s˚a gott som det gick inom kort, med snabbt 

ditspikade brädor och en avslutande filt för att hindra kalla vindar. 

Kylan hindrades inte precis, och badrummet skulle bara bli kallare och kal- 

lare de närmsta dagarna innan temperaturen n˚adde n˚agon slags ekvilibrium, 

men gudarna vet vad som skulle ha hänt om brädorna inte spikats för. Det som 

olyckan resulterade i, var inte heller en fysisk händelse i sig, utan vad som bäst 

kan beskrivas som en v˚ag av rädsla i Maryvilles katolska kyrka. Hur allvarlig 

var en storm, resonerade byborna, om fönstren när som helst kan slitas öppna 

trots att de hasplats p˚a s˚a väl? Och om kyrkan nu var s˚a säker, och den änd˚a 

r˚akade ut för detta, hur säkra var d˚a de andra husen p˚a ön? 

Efter att Maik spikat färdigt fönstret möttes han med Mario i köket, och de 

visste b˚ada vad som gällde. 

“Dags att ringa i klockan.” 

† 

Nästan exakt samtidigt hände tre saker p˚a Maryville, under natten till den 

sjuttonde oktober, mitt i yran av stormen som alla redan hade börjat kalla för


˚arhundradets storm. 

Klockan 23:59 slogs ett caféfönster sönder med en barpall som gick i bitar 

vid kontakten, och stormen slog emot de fyra inte alltför välklädda människorna 

som alldeles precis tidigare varit skyddade fr˚an den med nämnda fönster. Jim- 

my Tour, mannen som var känd under fler öknamn än n˚agon kunde minnas, 

sänkte sin hatt och drog upp sin snusnäsduk s˚a att hans smala ögon bara precis 

skymtades, varp˚a han tog första steget ut genom fönstret, varsamt stigande över 

de spruckna glasbitarna i kanterna. Tim Alfredsson slängde ifr˚an sig benen fr˚an 

stolen han just slagit sönder, och följde efter. Därefter kom Aaron Christian, 

och sist Carl Mejnell, som redan visste att han inte skulle klara kölden som 

väntade. 

Klockan 00:00 stod de samlade utanför, och s˚ag sig om ˚at vilket h˚all de 

skulle g˚a. Med ens slog ett klangande ljud igenom de bitande, eviga vindarna, 

och de alla kände igen ljudet av kyrkoklockan. Jimmy Tour reste en rynkig, bar 

hand mot det h˚all ljudet kommit ifr˚an, och de började att g˚a. 

Klockan 23:53 knackade Cecilia Northen p˚a sin son Amids sovrum, och kal- 

lade hans namn. Ingen svarade, och först trodde hon att han sov, innan hon s˚ag 

ljuset fr˚an hans sänglampa sippra ut i dörrkarmen. Hon knackade igen, högre, 

och s˚a knackade hon ännu en g˚ang. Till sist bröt hon mot sonens egenp˚ahittade 

regel om att kliva in i hans rum och tryckte ned handtaget. Det var l˚ast. 

23:56 ropade Cecilia Northen p˚a sin man, Steven, som kom. Han ropade med 

en barsk röst p˚a sin son, även han utan svar. Han provade dörren lika förgäves 

som hans fru gjort, och han bad henne sedan att stiga ˚at sidan varp˚a han med 

all sin kraft stötte upp dörren med sin höft. Handtaget bröts, och likas˚a gjorde 

den skrivbordsstol som st˚att att blockera deras ing˚ang. Snart förstod de varför. 

Klockan 23:59 s˚ag Steven och Cecilia Northen samtidigt det öppna, i vinden 

sl˚aende fönstret i deras sons sovrum, och de s˚ag även det faktum att deras son 

inte befann sig n˚agonstans i rummet han borde vara i.

229 

Klockan 00:00 ins˚ag de vad som hade skett, och samtidigt hörde de ett 

klangande ljud l˚angt borta i innerstan. B˚ada kände igen ljudet av kyrkoklockan. 

storm. 

Klockan 23:59 slog Mario i kyrkoklockan. 

Exakt klockan 00:00 ringde den över hela Maryville, över hela ˚arhundradets 

Det har börjat. 

†

230 KAPITEL 7. EN KLOCKA RINGER I FJÄRRAN

Kapitel 8 

Odjuret 

“Med eller utan religion kommer vi att ha goda människor som gör goda d˚ad, 

och onda människor som gör onda d˚ad. Men för att goda människor ska göra 

onda d˚ad, d˚a krävs religion.” 

—Stephen Weinberg 

† 

231

232 KAPITEL 8. ODJURET 

Vad är ondska? 

Det kan verka som en enkel fr˚aga, men den är allt annat än enkel. Sanningen 

är att jag spenderat hela mitt liv till att ta reda p˚a detta till synes s˚a enkla svar. 

En man som bryter sig in p˚a ett dagis och kallblodigt skär halsen av fyra 

barn innan han tänder eld p˚a kvarteret — är han ond? M˚ahända. 

En man som skövlar ett helt ekosystem, tar död p˚a tusentals arter för sin 

egen vinning — är han ond? M˚ahända. 

Kanske är dessa människor bägge onda, liksom s˚a m˚anga miljoner andra. 

Men är de lika onda när de sitter hemma och skrattar när de tittar p˚a the 

Simpsons p˚a TV, eller när de sitter med sina barnbarn och leker med klossar? 

Om du fr˚agar grannarna till en man som en dag fick för sig att sticka ihjäl sin 

hustru med en brödkniv, lär du inte ofta höra att de hela tiden visste det, att de 

hela tiden anade att n˚agonting var fel. I nio av tio fall kommer de berätta att 

de var chockerade — han verkade ju s˚a snäll. Och besökar du mannen i fr˚aga 

i sin cell kommer han att säga allt annat än “den horan förtjänade det och jag 

skulle göra det igen om jag fick chansen”. Kanske behöver inte en man vara ond 

för att göra onda saker. 

Sanningen som jag ser den, är att ingen människa är ond. Och är inte det 

saken med människan, att man aldrig riktigt vet med henne? 

Sanningen är, att det finns tre typer här i världen: 

De onda. 

De goda. 

Och människan. 

†

1 

233 

En allt kyligare vind drog förbi den sjutton˚ariga pojken som vandrade längs 

Maryvilles kust den natten. Amid Northen tog tag i luvan som nästan flugit 

bort fr˚an sin utvalda plats p˚a huvudet, och höll kvar om den med handen som 

inte var upptagen med att h˚alla fast hans kappa fr˚an att öppna sig; kappan 

var inte hans vanliga utan hans gamla, vars blixtl˚as var fast och som därför 

haft en plats i hans garderob i snart tre ˚ar, i väntan p˚a att bli lagad n˚agon 

g˚ang i framtiden. Hade han haft ett val hade han tagit sin vanliga jacka, men 

han hade inte velat riskera n˚agonting, och han visste att hans mor eller syster 

genast skulle börja ställa en massa fr˚agor om han smög upp jackan p˚a rummet 

— d˚a var det bekvämare att istället ta jackan som redan var där. 

Vinden bet v˚aldsamt i pojkens ansikte, som tusentals vassa metallkorn 

ständigt kastade av en ilsken demon som kallades Stormen, men han klara- 

de av att blunda och st˚a ut medan han kraftig fram˚atlutad gick vinden till 

mötes. 

Ett tjugotal meter höger om pojken slog v˚agorna häftigt mot den människobyggda 

höjden av sten där folk vid bättre väder brukade sitta och meta. I normalt fall 

var det minst fem meter ned till vattnet fr˚an höjden, men nu stod det betydligt 

högre än vanligt, och v˚agorna slog ständigt över och rann ut till den grad att 

stenen där nu var svart av v˚at sten, snarare än vit av snö. 

Vänster om honom började han nu att se de första husen sedan Northens 

egendomar nästan en halvtimme tillbaka — hus, ett tecken p˚a att han snart var 

framme i hamnkvarteren, det förstod han trots att ön var sv˚ar att orientera sig 

i täckt av snö och mörker. Husen syntes tydligt mot den snövita bakgrunden, 

trots att de alla var mörklagda antingen p˚a grund av natten eller p˚a grund av 

att ägarna lämnat sina hus för kyrkan.


Kyrkan, tänkte Amid och i ett ögonblick av svaghet ville han svänga vänster 

efter nästa hus och g˚a dit i stället... men han visste att han inte kunde. För 

det första skulle han ha otroligt sv˚art att hitta en ursäkt till att ha lämnat sin 

familj för att g˚a till kyrkan ensam, och för det andra hade han ett uppdrag att 

göra. 

Och han hade lovat. 

† 

“Alla människor har ett syfte här i världen”, hade Génoli sagt honom, “men 

ditt är det största av de alla.” 

De stod mitt i det Ingenting där de alltid träffades i Amids drömmar, eller 

pseudoverkligheter eller vad de än var. Amid Northen ville svara, ville säga 

n˚agonting som passade den person som tydligen skulle vara den viktigaste av 

alla personer, men hans mun var torr och hans tunga kändes som fastspikad i 

gommen. Allt han förm˚adde sig att göra var att nicka, och han visste inte ens 

säkert om han gjorde det p˚a ett “fortsätt, jag lyssnar”-sätt eller ett som i att 

säga “självklart vet jag det, vart vill du komma?” 

“Vi har redan berättat för dig om... om Odjuret.” Han tvekade, som om 

han ville komma ih˚ag vad han redan berättat och vad som berättas skulle. “Vi 

har berättat för dig att han är ett hot. Att den Högsta Demonen — Djävulen 

— med sina tv˚a söner, sina Odjur, ska...” 

“Ska ödelägga jorden och förevigt förinta oss alla i lysande eld av ondska?” 

Génoli var nära att börja skratta ˚at Amid Northens pricksäkra formule- 

ring, men han kunde h˚alla sig för skratt. Detta var en stund av allvar, och de 

b˚ada kände att humor helt enkelt inte passade sig i en diskussion om jordens 

eventuella förintelse. 

hela.” 

“Vad vi inte berättat för dig”, sade han därför istället, “är din roll i det 

“Min roll?”

“Din roll som allas v˚ar räddare.” 

† 

235 

En speciellt stark vind välte omkull Amid Northen, och med sina bägge 

händer upptagna med att h˚alla var sitt klädesplagg där de skulle vara, föll han 

handlöst i den meterdjupa snön. 

Han lade sina händer som stöd för att lyfta sig själv, och han märkte att 

han inte kände n˚agon skillnad alls mot att ha dem i luften — hans bara händer 

hade redan domnat i kölden, mindre än fyrtiofem minuter sedan han hoppat 

ned fr˚an sitt fönster till altantaket. 

Med händernas hjälp kom han därmed upp p˚a ett knä, och han kunde ˚ater 

stänga kappan; snön som genast kom forsande in innanför hans tjocktröja var 

iskall, v˚at och skrämmande ohanterbar. Han ville bara komma fram, men han 

visste att det skulle ta ett bra tag till — trots att Maryville var en liten ö var 

det knappast lätt att röra sig i detta väder. 

Han ställde sig p˚a fötter igen, men sjönk genast ned decimeter. Snön forsade 

in under hans strumpor och innanför byxorna, och han flämtade till ˚at den 

plötsliga kölden p˚a bägge smalbenen som ännu inte hunnit domna som hans 

händer. Han drog ˚ater upp fötterna, och lyckades komma vidare utan att sjunka 

mer än ett par centimeter per steg i den h˚art packade nysnön. 

“Min roll som vad?” 

† 

Amid Northen reste sig upp och s˚ag förbluffat mot Génoli, som fortfarande 

satt med benen i kors och med hakan i ena handen, den andra med ett halvätet 

äpple. 

“Vi ska vara rakt p˚a sak”, sade Génoli. “Antikrist reser sig. De tv˚a odjuren, 

och djävulen. Om ingen stoppar dem kommer de att sluka jorden, och det är


slutet p˚a godhet för evigt. Det här är ren ondska, Amid Northen. Och det är 

du av alla människor som kan stoppa det hela.” 

Amid Northen stirrade p˚a Génoli i vad som kändes som en evighet, innan 

han kunde tala. “Hur?” 

“Alla människor har en del i allt; ett syfte p˚a jorden, det du kallar ödet. En 

liten del kanske, men alla har en del. Tyvärr g˚ar det hela även ˚at andra h˚allet?” 

“Vad menar du?” 

“Flera människor har del i det som är Antikrists kommande. Och först när 

dessa människor faller, d˚a faller Antikrist.” 

Sakta men säkert började pojken se vart Génoli ville komma. 

“Jag vill att du förintar dessa människor.” 

† 

Amid Northen ramlade ˚ater igen i snön och l˚ag denna g˚ang stilla nästan en 

minut innan han ställde sig upp igen, fortsatte ta sig fram˚at. 

Fram˚at mot sitt första mord.

2 

237 

Jimmy Tour var förmodligen den enda av de fyra cafégästerna som förstod 

vilken otrevlig resa genom snön som väntade dem. Han var ocks˚a först ut ge- 

nom det sönderslagna fönstret, med sin hatt l˚angt nedskjuten över pannan, och 

med den lilamönstrade snusnäsduken högt uppdragen s˚a att bara hans ögon 

skymtades. Han tog ett par försiktiga steg genom den djupa snön som st˚att 

lutad mot fönstret fram till en minut tidigare, och lyckades undvika att sjunka 

igenom där snön var som djupast. 

Ett par meter ifr˚an fönstret vände han sig om, och s˚ag Tim Alfredsson 

genast ramla ner i snön och nu kämpa med att f˚a upp sina svällande muskulösa 

alternativt grovt överviktiga ben ur snön. 

Bakom honom kom Aaron Christian försiktigt vandrande, nyfiket kikande 

omkring sig. Han vandrande strategiskt lugnt över den djupa snön och kom 

smidigt förbi glassplittret och de största drivorna, fram till den gamle cowboyen, 

varp˚a han började kika omkring sig för att definiera varifr˚an kyrkans klockljud 

kom. 

Jimmy Tour nuddade vid hans arm och pekade stadigt österut, och Aaron 

nickade. Han drog en hand genom sitt tjocka, mörkbruna h˚ar och kände att det 

redan var täckt av snö. En extra kraftig vindby slog förbi och rev tag i hans 

breda glasögon, men han lyckades precis f˚a tag i dem i tid, och tryckte upp dem 

l˚angt p˚a näsryggen. När Aaron s˚ag sig om i vad som p˚a bara dagar blivit av 

stormen, ins˚ag han att han aldrig skulle ha slutat att röka. 

Sist gick Carl Mejnell ut, l˚angsamt och knappast övermodigt men lika lite 

diskret och oklumpigt. Först lyckades han sparka av en stor glasskärva med 

skon, därefter trampade han i samma h˚al i snön som Tim just tryckt ned foten 

i, sjunkandes minst lika djupt, med ett ljust illvr˚al av chock.


Aaron skyndade sig fram att hjälpa honom upp, men blev nekad med ett 

skakande p˚a huvudet och n˚agra okända ord som inte hördes genom vinden. 

Mejnell travade med händerna över snön och hittade en fast punkt varp˚a han 

kunde dra sig upp och l˚ag p˚a alla fyra p˚a den fasta punkten. 

Mejnell hann bara slappna av ett ögonblick, innan han började att reflektera 

över hur konstigt det var att plötsligt finna en fast punkt i snön, en meter över 

markytan. Försiktigt började han därför känna efter noggrannare, och sl˚a bort 

nysnön som l˚ag mellan honom och förem˚alet. När han s˚a ins˚ag att den fasta 

punkten i fr˚aga var en människokropp, slog han reflexivt till den mitt p˚a den 

köldbitna, svarta näsan och kastade sig bak˚at för att ramla ned med ryggen 

före p˚a glasskärvan han nyss slagit omkull. Denna i sin tur rev upp en stor reva 

i hans jacka och rygg, och snön färgades hastigt röd av hans blod. Otroligt nog 

verkade han inte ens märka glasbiten i ryggen, utan han stirrade istället rakt 

fram, med munnen öppen i skräck, p˚a mannen framför. 

Mannens svarta näsa var inte den enda köldbitna kroppsdelen, utan det- 

samma gällde bägge öron och separata avsnitt runtom i hans härjade ansikte. 

Hans ögon var öppna och lysande vita av kylan, med buskiga vita ögonbryn 

och ögonfransar täckta av iskristaller. Hans mun var vidöppen och fylld med 

snö, och Mejnell kunde inte l˚ata bli att tänka att mannen i sitt sista ögonblick 

m˚aste ha skrikit. 

† 

“Kom nu, din jävla mes”, skrek Tim genom vinden ˚at den tjugosju˚ariga 

ton˚aring som l˚ag och grät i snön, med händerna krampaktigt greppande om 

hans ansikte. “Du fryser fan i mig ihjäl.” 

Mejnell fortsatte gr˚ata, och följaktligen tog Tim ett par tunga steg mot 

honom och drog upp honom med en enda hand, släpade honom tv˚a meter i 

snön och drog Mejnells händer fr˚an hans ansikte.

239 

“Det finns tid att gr˚ata”, skrek han, “när vi är i kyrkan. Nu kommer du 

med oss denna sekund, eller vi lämnar dig.” 

Mejnell satte sig upp, och reste sig upp, och kände p˚a sin svidande rygg. 

Glasbiten hade han inte märkt förrän den ramlade ut när han försökte flytta 

bort fr˚an kroppen i snön, och medan han först chockerats hade han snart insett 

att det var mer blod än det var allvarligt. S˚aret hade redan börjat domnas 

rejält av snön, men det sved. Mejnell gjorde sitt bästa för att ignorera smärtan, 

torkade t˚ararna ur ansiktet och följde de andra när de började g˚a österut, mot 

kyrkan. Innan de kom utom synh˚all vände han sig en sista g˚ang mot den döda 

mannen bakom dem, han som dött skrikande. Han hade redan börjat täckas 

med det vita täcket igen. 

Men det som göms i snö kommer fram i tö, tänkte Mejnell och vände sig 

ifr˚an mannen igen. 

† 

När de g˚att i kanske tjugo minuter och passerade en vägsplittring, stannade 

Mejnell, som gick sist, plötsligt upp. 

“Vänta”, ropade han efter de andra. 

“Vad?”, ropade Tim ilsket tillbaka. 

“Min mor.” 

“Din vad?” 

“Min mor. Hon bor där nere.” Han pekade p˚a den väg som de varit p˚a väg 

att g˚a förbi, den som inte ledde till kyrkan utan ned till bostadsomr˚aden vid 

hamnen. “Hon är gammal och sjuk. Hon kan inte ha tagit sig till kyrkan själv. 

Jag m˚aste kolla till henne.” 

Jimmy Tour gick fram till honom, hans röst för sliten för att kunna skrika, 

och han sänkte snusnäsduken. 

“Är hon gammal och sjuk kan hon inte komma med oss”, försökte han 

förklara. “Hon skulle inte klara vädret; hennes bästa chans är att stanna i


sängen och vänta ut stormen. Sätta elementen p˚a topp, samla filtar och göra 

mycket soppa.” 

“Men jag m˚aste träffa henne. Jag m˚aste i alla fall ge henne en till filt och 

ta maten till hennes säng. Hon... hon klarar knappt att resa sig.” 

Den gamle cowboyen suckade och höjde snusnäsduken över munnen och 

näsan igen, och rannsakade Mejnells blick. 

“Jag lovar”, sade pojken. “Hon behöver mig.” 

Jimmy Tour suckade irriterat, men lade en hand p˚a Mejnells axel, och vin- 

kade till de andra att ta den andra vägen, den mot Mejnells mor. 

Och s˚a började de att g˚a denna stora och onödiga omväg.

3 

241 

Mia och hennes mor anlände till kyrkan p˚a morgonen den sjuttonde oktober, 

efter en otrevlig upplevelse när modern försökte manövrera den salige faderns 

gamla bl˚aa Cheva genom snön. Hennes Volvo hade vägrat starta i kylan, och 

troligtvis hade den inte kommit l˚angt i den meterdjupa snön hur som helst. 

När de kom fram hade frukost i form av kaffe och soppa precis serverats 

till de m˚anga kyrkobesökarna, och trots att de inte kunde se Fader Clarenton 

n˚agonstans blev de varmt välkomnade av det n˚agot stressade paret av kyrko- 

assistenten Mario och polischefen Maik Senvy (“Vet du att han dödade sin fru 

p˚a fastlandet för en massa ˚ar sen?”, hade modern viskat till Mia när de funnit 

sina sovplatser senare, “därför han flyttade till ön, vet du”). 

En stämning som minst sagt kunde kallas spänd befann sig i kyrkan under 

hela morgonen, dagen och kvällen. Mia hade anat att samlingen av hundratals 

människor i ett enda rum skulle orsaka fruktansvärt olidliga ljudniv˚aer, men för 

det mesta var det helt tyst förutom enstaka tysta samtal familjer eller vänner 

sinsemellan. Och varje g˚ang en h˚ardare vind slog till i de stora färgade fönstren 

noterade Mia att alla genast tystnade, som om de l˚ag i ett krigsskydd och hörde 

bomberna falla l˚angt borta, men ständigt lite närmare. Denna form av generell 

tystnad med l˚aga röster och knaster av packning, var för Mia betydligt värre 

än en talande folkmassa — att sitta och vänta p˚a när n˚agon ska prata, när en 

godisp˚ase ska öppnas eller en sida i en bok ska vändas var olidlig som kinesisk 

vattentortyr. 

Det första Mia hade gjort vid anländandet, var att se sig omkring efter 

människor hon kände, och d˚a speciellt Amid, men trots att hon fann flera hon 

känt fr˚an grundskolan, fann hon inte just honom. Och för hennes del spelade 

de andra ingen roll. Istället tog hon fram en av de böcker hon tagit med sig, 

och satte sig att läsa i sitt hörn medan modern socialiserade med vänninorna.


† 

Maik Senvy var kanske inte speciellt glad av att f˚a diska tallrikar eller röra 

ihop vatten och pulversoppa, men han uppskattade den uppsatta platsen som 

arbetet ledde till, och först˚as ursäkten att f˚a beh˚alla uniformen och hans älskade 

revolver p˚a sig även under denna period d˚a polisstationen liksom alla kontor 

och affärer i Maryville var utslaget för stormen. 

Han hade tidigt i livet accepterat att han gillade makt (var maktk˚at kun- 

de han kanske kalla sig själv, men det lät ju ganska otrevligt; ˚a andra si- 

dan lät han bli maktgalen som ju fick honom att l˚ata för mycket som en 

östeuropeisk diktator), ända sedan han kämpade med affischer och valtal för 

att bli klassr˚adsordförande p˚a sin gymnasieskola. Han mindes att när han miss- 

lyckades med detta för andra ˚aret i rad, hade han istället bytt skola, varp˚a det 

g˚att bättre där. ˚A andra sidan anade han att maktbegär var obligatoriskt hos 

alla som sökte att bli polischef, eller för den delen verkställande direktör, kändis 

eller president — han ins˚ag därmed att det bästa var att bara vara öppen om 

det, och för hans del hade det ju lyckats, och han hade nu sitt drömjobb. Att 

det sedan var i en s˚a pass liten stad med i princip ingen kriminalitet var bara 

trevligt, för det ledde till mindre tid ˚at arbete och mer tid ˚at att bete sig som 

en klassisk snut enligt Hollywoodrullarna: sitta i kontorsstolen med kaffe och 

munkar och se p˚a medan magen växte i takt med anseendet. Folk litade p˚a en 

stor karl, hade han lärt sig, och som han förstod det spelade det ingen roll om 

han var muskulös eller bara fet, och därför lät han bli att bry sig om problemet 

och ta det enklaste av de tv˚a. Maik Senvy var inte överdrivet p˚aläst, men han 

gillade historiaböcker, och han hade läst n˚agonstans att det l˚ag rent historiskt 

att folk litade p˚a tjockisen, sedan det förr i tiden bara var den rikaste eller den 

skickligaste jägaren som hade möjlighet att äta sig fet, medan de andra fick 

svälta.

243 

Och riktigt respekterad hade han ju ocks˚a blivit i stan. Det kanske var 

sv˚art att inte bli respekterad av ton˚aringarna om man gick omkring med en 

.45-kalibrig revolver och en batong i skärpet — batonger användes visserligen 

inte längre av snutar mer än p˚a tv, men Maik hade beställt en p˚a nätet och 

trots att han vet att han aldrig f˚ar n˚agon användning för den s˚a ser man ju mer 

polisig ut med en s˚adan. Dessutom har han ju en viss tung kyla, eller charm om 

s˚a vill, när han svänger in med bilen vid klipporna och stiger ut med handen 

p˚a pistolen och mumlar “jas˚a vad har vi här d˚a?” till de minder˚ariga som f˚att 

i sig lite för mycket för kvällen. 

Visserligen visste han att vissa talade illa om honom ocks˚a — s˚adant var 

sv˚art att undvika att höra i hans yrke. Han visste att vissa kallade honom för 

tjock för yrket (trots att han aldrig haft det som bekymmer, men ˚a andra sidan 

hade ju inte kriminaliteten p˚a ön precis varit s˚a stor som hans midja), och han 

visste att det gick ett rykte om att han begett sig till ön för att han dödat sin 

fru. Det senare lät han bero och försökte inte ens stoppa, för i ärlighetens namn 

föredrog han att folk trodde det framför att de visste att hon övergett honom, 

helt enkelt för att han var en d˚alig make. Att han nu stod och gjorde vad hon 

lämnat honom för att han aldrig gjorde — nämligen diskade andras tallrikar än 

sina egna — var en ironi han var aningen för trögfattad för att inse. 

† 

Trots att Maik Senvy och Mario inte berättat om det — eller för den delen 

rentav försökt dölja det — visste Sanna Nordström exakt vad som hänt med 

Fader Albert Clarenton den morgonen, och att han nu l˚ag i vad som bäst kunde 

beskrivas som en lättare, tillfälligt koma. Hur hon visste det inte var n˚agonting 

som alltid fascinerade henne, nämligen den mindre delen av hennes kraft, eller 

vad man nu ville kalla det. Den stora delen, och den vanligaste, var de tydliga 

drömmarna hon kunde erfara, som visade henne n˚agonting som skulle hända, 

stort som elfte september 2001 eller mindre som att en ˚aldring skulle halka i


affären. Men den mindre delen var den hon bara kände p˚a sig, den som gjorde 

att hon visste saker hon inte hade en aning om hur hon visste; hon kunde 

jämföra det med hur man ibland kan minnas ett faktum eller ett citat, men 

inte komma ih˚ag alls var man hört, läst eller sett det. Och precis som det kom 

det inte plötsligt som en insikt, utan det l˚ag i bakhuvudet, som en självklarhet, 

vilket gjorde att hon verkligen föredrog drömmarna 

(synerna) 

eftersom hon ju d˚a i alla fall genast veta att det var en framtidsinblick, och 

inte n˚agonting hon mindes men inte kunde placera. Det var en trevlig känsla 

att först˚a n˚agonting för en g˚angs skull. 

Precis s˚a var det i alla fall med hela historien om Clarenton. Hon, hennes 

make Kim och deras tv˚a barn hade kommit till kyrkan kvällen innan, och de 

hade alla somnat tidigt för att sedan vakna fram˚at ˚atta p˚a morgonen efter, 

alldeles lagom till att Mario och Maik började servera frukosten hon inte alls 

var sugen p˚a. 

Vid frukosten hörde hon n˚agon i en annan grupp en bit bort fr˚aga sin vän om 

hon visste var Clarenton befann sig, d˚a hon inte sett till honom sedan g˚ardagen, 

men vännen svarade att han väl sov länge eller n˚agot i den stilen, och det hela 

glömdes därefter bort i mängderna av sm˚aprat som ingen n˚agonsin försöker bry 

sig om. Det var först d˚a San ins˚ag att hon ju visste det exakta händelseförloppet. 

Hon visste att Clarenton vaknat med huvudvärk, att han tagit te, samtalet 

med Mario, att huvudvärken under konversationen förvärrades i grad med hans 

temperament. 

Hon visste att han s˚a sm˚aningom rentav börjat skälla ut Mario, och att han 

helt plötsligt tappat medvetandet och svimmat. 

Hon visste att Maik Senvy hört det hela och kommit till Marios undsättningen 

att bära in en madrass i köket och lägga den gamle prästen därp˚a. Därefter hade 

Mario med sin minimala men existerande sjukv˚ardsutbildning undersökt Cla- 

renton, och noterat att han andades och hjärtat slog rätt, att han inte s˚ag sp˚ar

fr˚an varken inre eller yttre blödningar, och hans ögon reagerade som vid REM- 

sömn. Efter allt som kunde tydas, hade prästen helt enkelt somna. De gjorde 

därefter inte ens n˚agra försök att väcka honom, utan de lät honom ligga och 

vila med en filt över sig, medan de började tillaga frukost. 

245 

En stund övervägde San att berätta det hela för sin make (vem annars fanns 

det att prata med här för en ensam hemmafru som aldrig socialiserat p˚a ön mer 

än nödvändigt?), men hon lät bli. Om Maik och Mario beslutat att l˚ata bli att 

berätta, s˚a hade de antagligen ett skäl, och hon anade att skälet var ett riktigt 

bra ett: panik är ett ganska onödigt element att inge i en massa stor nog att 

skapa en mindre armé.


4 

Amid Northen anlände efter nästan tv˚a timmars vandring genom snön till 

hamnen, och han satte sig p˚a knä att vila p˚a den v˚ata cementmarken som gick 

utmed vattnet. Han hamnade p˚a gränsen till den första av de tre bryggorna som 

gick ut ett trettiotal meter i havet, ständigt kantade av stora som sm˚a b˚atar. 

Bryggorna själva stod i normala fall lugnt där de stod, oberörda av väderlek, 

men under denna dag slogs de upp och ned i takt med v˚agorna, och under varje 

nedg˚ang var de helt täckta av vatten. 

Amid s˚ag genast ett flertal mindre b˚atar halv eller helt omkullvälta alterna- 

tivt vattenfyllda. De större b˚atarna tycktes klara sig betydligt bättre, men han 

s˚ag änd˚a i alla fall en som fallit helt upp och ned, och som han var skeptisk till 

om den skulle kunna lagas helt igen. Vad som chockerade honom mest, dock, 

var en roddb˚at av den billigare sorten, som inte bara slitit sig fr˚an sin kedja 

utan dessutom slagits upp p˚a land, och som l˚ag en bit bort˚at hamnkvarteren, 

upp-och-nedvänd och sönderslagen p˚a tv˚a olika ställen. 

Plötsligt slogs han av en tanke, och han försökte se förbi hustaken, om 

fyrtornet fortfarande stod i andra änden av ön. Han s˚ag det inte, och han s˚ag 

inte heller dess ljus ute i havet, men han antog att det snarare handlade om 

hustak som stod i vägen, och av den mörkande snön i luften. Eller i värsta fall 

ett elavbrott, men borde inte ett fyrtorn ha reservenergi? 

Han visste definitivt att han kunde se fyren fr˚an bryggan, men tanken p˚a 

att g˚a ut p˚a den när som helst sönderslagna träbit som stod nittio grader ˚at 

bägge h˚allen om vartannat samt halva tiden var vältäckt av vatten var inte 

speciellt lockande om han inte ville sluta som hans systers förbannade katt. 

Idén att fyrtornet skulle ha fallit var för den delen idiotisk — kraften som 

n˚agonting s˚adant skulle kräva skulle vara ofattbar, och han skulle för den delen 

ha hört om det fr˚an n˚agon, om inte annat hans mor eller syster som älskade

att sprida s˚adana nyheter. För vad var oddsen att det skulle ha hänt sedan han 

gick hemifr˚an? 

247 

Med ens avbröts hans tankeg˚ang, när han s˚ag upp en bit över hustaken. 

Ovan dem, bortom den kringvirvlande snön, s˚ag han himlen. Och i den, bortom 

de mörka och kringsusande molnen, s˚ag han den bläcksvarta natthimlen. Amid 

stannade upp med nacken s˚a rak att det gjorde ont, och i denna öppning av 

himlavalvet s˚ag han en stjärna — en stark stjärna, tydligt synlig trots all snö 

och trots molnen. Han försökte minnas tillbaka till de g˚anger hans far försökt 

undervisa honom i hur man identifierade de olika stjärnorna och planeterna, 

men han ins˚ag att han verkligen inte hade en aning om vad det var för n˚agonting. 

Men den var vacker, och den var precis vad han behövde. 

Ett moln drog förbi den lilla synliga portionen av himlen, och Amid kände 

sig som om han väcktes ur en förtrollning. Han blinkade flera g˚anger och s˚ag 

sig yrvaket om. Sedan lade han ansiktet i sina händer och försökte andas, med 

ett hjärta som slog snabbare än n˚agonsin förut. 

Efter att ha suttit stilla i ett par minuter ville han ˚ater röra sig (först˚aeligt 

för den som n˚agon g˚ang f˚att vara med om en längre promenad i snöstorm), 

och han ställde sig upp och började se sig om. Génoli hade sagt att han skulle 

g˚a till hamnen, och att han sedan skulle f˚a vidare instruktioner, och först nu 

började han funderade hur det skulle ske. Skulle Vitsvartsnubben själv faktiskt 

dyka upp här? 

Men han hann inte fundera länge förrän han fick svar. 

“Tredje vägen mot staden”, sade Génolis röst lugnt och tydligt men änd˚a 

högt nog att tydligt överljuda b˚ade vinden, v˚agorna och de ständigt sl˚aende 

b˚atarna. Amid for runt och s˚ag sig om, men klimatet hade inte förändrats det 

minsta, för att inte tala om det faktum att ingen man i svart kostym stod 

n˚agonstans i närheten. Om n˚agonting s˚a talade han direkt i hans huvud. 

säkert. 

S˚a jag följer röster i mitt huvud, tänkte han sarkastiskt. L˚ater lika sunt som


“Génoli?”, sade han tyst för sig själv och snurrade ett varv till, s˚ag ut även 

mot det mörkret som var hamnkvarteren, och ut p˚a bryggorna. 

Inget svar. 

Han s˚ag sig om ett tag till, men sedan bestämde han sig för att om Génoli 

ville visa sig skulle han visa sig, och det var punkt. Han andades därför djupt 

och gick mot den tredje gatan in mot staden.

5 

249 

Kyssar längs hans hals samtidigt som dessa varsamma, lena händer smekte 

längs hans h˚ariga mage och bröst, upp genom hans h˚ar och ned längs halsen när 

hon övergick att kyssa hans mun, lät sin tunga leka över hans läppar, tänder 

och tunga medan hennes händer höll om hans mage, drog med naglar över hans 

rygg, gled ned över hans h˚ariga l˚ar och retsamt hastigt smekte över de omr˚aden 

där han allra helst ville ha hennes händer, hennes allt. Han drog själv sina grova 

händer över hennes lena axlar, kupade hennes högra bröst med den ena handen 

medan den andra slank ned till de nedre regionerna. Hon andades njutsamt ut, 

och nafsade i hans öra varp˚a hon viskade n˚agonting p˚a franska som han inte 

förstod. 

Den vackra kvinnan som presenterat sig som Zoe tog tag om hans bägge 

händer och höll fast dem bakom hans nacke medan hon retsamt blottande sin 

nakna, mjölkvita kropp bara lätt upplyst av det fladdrande skenet fr˚an ett ti- 

otal levande ljus runtom i kammaren. Han s˚ag med giriga ögon detalj efter 

detalj över hennes kropp, fr˚an den smala, perfekta magen över de fasta, perfek- 

ta brösten, den l˚anga, vackra nacken, den perfekta kroppen av en kvinna som 

inte kunde vara mer än femton fyllda. Hennes kolsvarta h˚ar satt uppsatt med 

en n˚al, men med en smidig, välinövad rörelse drog hon ut det och lät det falla 

ut över hennes axlar och hennes fylliga bröst. Hon lutade sig fram över honom 

och lät honom njuta av hennes varma bröst mot hans hals medan han trängde 

in i henne, och de bägge stönade djupt i akten av kärlek. 

Alldeles när han var p˚a väg att n˚a fram den sista vägen viskade hon i hans 

öra igen, och i extasen märkte han först inte alls vad hon sade (och för den 

delen hade han under den senaste halvtimmen fullt ignorerat allt hon viskat d˚a 

han inte kunde ett ord p˚a franska). Men när han förstod vad hon menade ryckte 

han till, och han ryggade genast tillbaka fr˚an den kvinna som l˚ag över honom.


“Du är drakens.” 

Över honom l˚ag inte längre den femton˚ariga fransyskan han s˚a väl mindes 

fr˚an sin tid i Frankrike 1987, den gudinna som besökt hans drömmar varje natt 

sedan dess — över honom l˚ag nu istället ett barn, en liten flicka, och i paniken 

ins˚ag han att hon inte kunde vara mer än ˚atta eller nio ˚ar gammal. 

Den lilla flickans h˚ar var inte utsläppt och svart, utan tovigt och mörkt av 

smuts trots att det i grunden verkade ha varit blont. I det fladdrande ljusskenet 

s˚ag han hur denna flicka inte ens hade antydningar till bröst p˚a sin slitna, 

smutsiga kropp, och magen var knappast attraktivt smal — den var mager och 

med klart synliga revben, som p˚a ett barn som inte blivit matad p˚a dagar, 

veckor. Flickans ansikte var tydligt det av just ett barn, med runda, sorgsna 

ögon, och med dem s˚ag hon rakt in i Fader Albert Clarentons själ. 

“Du är drakens”, sade flickan igen, och Clarenton s˚ag en t˚ar rinna för hennes 

ena kind när hon ˚ater lade sig ned mot honom och kysste hans nacke som Zoe 

hade gjort dessförinnan. Han flämtade till av chocken, av allt vad som hände 

och inte hände, och han var p˚a väg att rentav ta tag i och kasta iväg den lilla 

flickan som l˚ag över hans nakna kropp och försökte älska med honom när — 

† 

— ett bett, ett fruktansvärt, brinnande varmt bett i hans nacke, som det fr˚an 

en vampyr ur en kultfilm. Clarenton skrek av den plötsliga, svidande smärtan, 

och blundade djupt, som för att stänga ute den kalla världen. Han försökte att 

dra sina händer mot det svidande s˚aret i nacken, försökte slita bort det odjur 

till flicka som bet honom och sög i sig hans blod, men hans händer var plötsligt 

fast, utan att han märkt n˚agonting förändras. 

Blott rostande järn svarade hans handleder när han försökte dra till sig 

händerna, och när han slet upp ögonen s˚ag han till sin förv˚aning ett förändrat 

rum, och precis samtidigt som han ins˚ag att ingen flicka eller för den delen 

n˚agon annan l˚ag p˚a honom, ins˚ag han ocks˚a att han l˚ag p˚a ett iskallt bord

av metall, och att hans fötter och händer satt fast i handbojor spända med 

järnkedjor som rasslade i hans försök att komma bort. 

251 

Clarenton var lika naken som förut, och i paniken började han att kasta 

med sin kropp upp och ned och till sidorna, trots den smärta och de s˚ar han 

˚asamkades. Han sökte göra allt för att slita sig loss, med det enda resultatet 

att han istället slet upp stora revor av skinn fr˚an sina handleder och sina vader 

respektive. I hetsen slog han i huvudet mot metallbordet, och gav till sist upp. 

Flämtandes s˚ag han sig omkring, och han ins˚ag att det var svart vart˚at han än 

s˚ag — inget golv, inget tak och inga väggar var synliga. 

Det är bara mörkt, sade en röst n˚agonstans inom honom. 

Eller s˚a finns ingenting mer än bordet, svarade en annan. Och det här är 

ditt öde. Ligga här tills döden omfamnar dig. 

Först teg den gamle mannen, men det varade inte länge innan han förstod 

att det enda han kunde göra var att skrika, skrika p˚a hjälp, och s˚a var det vad 

han gjorde. Men han hann inte l˚angt innan ett ljus kom fr˚an ena änden av 

rummet, ett ljus fr˚an vad som liknade en dörr med en siluett inuti, en siluett 

av 

(˚ah, nej ) 

en liten flicka. 

döden? 

Siluetten av flickan kom närmare bordet där han l˚ag, och dörren bakom 

henne stängdes med en kraftig smäll som ekade i det väldiga rummet. När s˚a 

flickan kom tillräckligt nära Clarenton för att han skulle kunna se henne, s˚ag 

han att han haft rätt i vad han först misstänkt, att det var samma flicka som 

han sett förut, men nu med kläder p˚a sig. Om man nu kan kalla det hon bar 

för kläder — det var snarare gr˚aa trasor som likväl kunde vara resterna av en 

trasig gardin hon funnit p˚a soptippen. 

Flickan ställde sig intill bordet som hon bara knappt n˚adde upp till, och hon 

s˚ag p˚a den nakna prästen framför sig, fr˚an topp till t˚a, med en intetsägande om


än sorgset oskyldig blick. 

Senare fastnade hon vid hans ögon. 

“Du är en syndare”, sade hon. 

“Nej!”, sade Clarenton förtvivlat. “Snälla... vem du än är, var jag än är... 

släpp mig. Jag har en fam —” 

“Du ljuger.” 

“N—” 

“Du är en präst. Du ska inte ljuga. Du syndar.” 

“Jag —” 

“Du är drakens.” 

Clarenton försökte fatta ord, men fann inga att beskriva det kaos som just 

nu var hans hjärna. 

“Vem är draken?”, fr˚agade han till sist flämtande, och han försökte att resa 

sitt huvud för att se flickan bättre. Hans nacke vägrade böja sig mer ˚at det 

h˚allet, och s˚a föll han h˚art tillbaka med det tunnh˚ariga bakhuvudet mot den 

iskalla metallen. 

“Vi litade p˚a dig”, sade flickan med en röst, om möjligt sorgsnare än förut. 

“Vi behövde dig. Och du sade att vi kunde lita p˚a dig. Du sade att du var 

v˚aran.” 

“Vem... är —” 

Clarenton hade varit nära att börja skrika ˚at den lilla flickan, men avbröt 

sig genast när han stirrade rakt upp och plötsligt s˚ag n˚agonting som han var 

övertygad om inte funnits där förut. 

Över honom, kanske tv˚a meter precis över hans nacke, hängde en glimman- 

de, sylvass pendel, med yxliknande egg om alla kanter. Den svängde fram och 

tillbaka i en kraftig rörelse som bara kunde vara av objekt av enorm tyngd. För 

att göra saken värre — när han stirrade p˚a pendeln ins˚ag han att den sakta 

men säkert sänkte sig ned˚at, steg för steg för varje svängningsrörelse. Han ins˚ag 

vad som var p˚a väg att hända om inte pendeln hindrades.

253 

Clarenton försökte protestera till flickan, men kunde bara˚astadkomma stönande. 

Han drog i b˚ade sina händer och sina ben, försökte komma loss, men det var 

lönlöst, förgäves, och det enda det resulterade i var att djupare s˚ar revs fram 

där handbojorna satt. 

“Nej!”, lyckades han till sist gr˚atande skrika fram. “Det är inte rätt! Det är 

inte —” 

oss.” 

“Vi litade p˚a dig”, sade flickan ˚ater igen. “Vi trodde p˚a dig. Du skulle hjälpa 

“VEM ÄR DU?” 

“Du vet vem vi är.” 

Pendeln var nu en knapp meter ifr˚an Clarentons hals, och han kunde tydligt 

höra det undanträngande ljudet när den svingade förbi, när den skar h˚al i den 

luft den passerade. 

“Snälla”, stönade han. “Jag har inte gjort n˚agonting ont. Jag är en präst 

— jag älskar allt levande och allt—” 

“Fler lögner”, sade flickan sorgset. “Fler lögner och falska ord. Du är—” 

“VEM ÄR DEN JÄVLA drakeN?” 

Pendeln svängde förbi bara ett f˚atal decimeter fr˚an hans blottade hals, och 

han kände svetten rinna och klia i sitt ansikte. Han slet i händerna och kedjorna 

rasslade, men till intet hjälp. Han slog med huvudet men allt det gjorde var att 

ge honom ett blodigt s˚ar i bakhuvudet som under andra omständigheter genast 

skulle oroa honom rejält. 

Men det fanns högre prioriteringar. 

“VEM ÄR DEN JÄVLA drakeN?”, skrek han igen, “VEM ÄR DU?” 

Men flickan teg. Flickan bara s˚ag p˚a när pendeln sänkte sig ytterligare cen- 

timeter, och s˚ag p˚a när Clarenton tydligt kände luften fläkta mot hans nacke, 

svängningen innan det var hans tur att träffas. Pendeln sänkte sig, och föll en 

sista g˚ang. Clarenton stängde ögonen, och han skrek: 

“DIN JÄVLA—”


“—HOR...” 

† 

Han l˚ag inte längre fastbunden p˚a metallbordet. Flickan stod inte längre 

bredvid honom. Han hade inte längre en dödlig pendel hängande över sin hals. 

Clarenton stod i en mörk skog, fortfarande helt naken och fortfarande med 

ömmande, djupa s˚ar i sina handleder och vader efter handbojorna, för att inte 

tala om det blödande s˚aret i sitt bakhuvud efter att ha slagit det alldeles för 

v˚aldsamt, alldeles för m˚anga g˚anger mot det h˚arda metallbordet. Förvirrat och 

fortfarande panikslagen sedan pendelns sista svängningsrörelse, kände han sig 

försiktigt p˚a nacken. 

Inte en skr˚ama efter pendelns sylvassa egg. 

Inte en skr˚ama efter vampyrflickans bett i Paris. 

Albert Clarenton hann inte ens se sig om i den mörka skogen, förrän han 

kände en stickande lukt, en lukt han inte genast kände igen men som han kopp- 

lade till tända brasor och till grillning. Han vände sig om, och bortom skogen s˚ag 

han ett svagt orange sken. Försiktigt stegade han fram över grenarna p˚a mar- 

ken, och han gick mot skenet. Skogen var täckt av mjuka höstlöv, men ocks˚a 

fallna, bladlösa grenar, vassa kvistar och spetsiga stenar, men den ˚aldrande 

prästen märkte dem inte ens skära in i hans ömma, bara fötter där han gick, 

som i trans, mot skenet. 

När han närmade sig blev b˚ade lukten och ljuset allt skarpare, och han 

började s˚a sm˚aningom att jogga, för att sekunder senare börja springa som han 

inte gjort p˚a decennier, för att senare när han kom ända fram plötsligt stanna 

upp helt och h˚alla andan, nästan ramlandes fram˚at av den plötsliga bromsen. 

Vad han kommit fram till var en cirkulär gräsplätt mitt i skogen, med kort- 

klippt gräs som... 

Som brann.

255 

Hela gräset brann, liksom skogen som följde det, men det förv˚anande var 

att fr˚an Clarentons position, till mitten av cirkeln gick en rad, som en stig, av 

gräs, helt orörd av branden som annars täckte cirkeln. Stigen var kanske en 

meter bred, fullt möjlig att g˚a, och det var sv˚art att motst˚a tanken att stigen 

var ämnad för honom. 

Och i mitten stod n˚agonting. 

Clarenton stod först stilla, s˚ag sig omkring, kände hettan fr˚an den gulröda 

elden, ville mer än allt dra sig tillbaka, ville springa tillbaka till sängen och den 

franska horan, ville att drömmen skulle sluta som den brukade, sluta där den 

var menad att sluta... 

Men i samma stund ins˚ag han att det inte handlade om ett val val, utan det 

handlade om vad allt handlade om, vad hans liv handlade om, det handlade om 

(blind tro) 

att ta stegen fram˚at, att g˚a p˚a den stig han visste var menad för just honom, 

stigen orörd av eld. Han skulle g˚a stigen fram˚at, och se vad som fanns i mitten 

av cirkeln. 

Som i en trans började Fader Albert James Clarenton att g˚a fram˚at, och han 

kände genast eldens närhet när han kom in p˚a stigen och stod mitt emellan de 

tv˚a bränderna, skiljd ifr˚an dem som av en osynlig vägg, men ändock kännandes 

den brännande hettan. Eldarna brände om hans axlar och hans höfter, och han 

kunde allt för tydligt föreställa sig att den trots allt plötsligt skulla ta in p˚a den 

orörda stigen, att han sprang men inte kunde hinna ut, att elden omringade 

och s˚a sm˚aningom, sakta men säkert slukade honom, brände hans sköra hud 

och mjuka kött till en hög med svart kol, att han dog brinnandes, skrikandes... 

För sitt inre öga s˚ag han hur den lilla flickan stod utanför elden och s˚ag p˚a 

medan han brann in i döden, hur hon skrattade, sade du är drakens ännu en 

g˚ang, och en till g˚ang p˚a den. Lika väl visste han av erfarenhet att det kunde 

vara just det som var p˚a väg att hända... men n˚agonting n˚agonstans djupt inom 

honom sade att det inte var s˚a. Att han var menad att n˚a cirkelns mitt, inte


pl˚agas till döds utan att f˚a se den. 

I mitten stod en badtunna. En rund badtunna i trä, fylld till toppen med 

vatten som först l˚ag stilla, men medan han s˚ag p˚a det började det l˚angsamt 

koka av hettan fr˚an den omringande elden. 

Clarenton svalde djupt, och s˚ag ned i vattnet. Han mötte sin egen spegelbild, 

som tynade bort allt mer när vatten började bubbla av värmen. Men ingenting 

mer. Och just när han som mest trodde att ingenting mer väntade honom utöver 

hans egen, först˚aeliga spegelbild, dök n˚agonting upp ur vattnet och fick honom 

att stappla till, att precis undvika att trampa mitt i elden. 

I mitten av badtunnan flöt n˚agonting upp, som en hummer ur ett kokande 

vattenbad, och när han stirrade p˚a det förstod han allt säkrare att det var 

kroppen av ett barn. 

Kroppen av en flicka med blont h˚ar, tovigt och smutsigt, slitet som hela 

hon. Flickan hade p˚a sig samma gr˚aa trasor som hon haft p˚a sig när hon sett 

Clarenton ligga p˚a metallbordet, men de var nu sönderslitna över ryggen, upp- 

rivna i reva efter reva, och under varje reva syntes ett s˚ar i hennes rygg... röda 

s˚ar, s˚ar efter vad som inte kunde vara annat än en piska. 

Clarenton fick problem med att andas. Han andades tyngre och högre och 

ins˚ag snart att han hyperventilerade. Han tog ett par steg bak˚at, tillbaka in i 

stigen, fortfarande bara precis undvikandes elden, och han blundade djupt när 

han tog steg efter steg till. 

“Det här är en dröm”, viskade han s˚a lugnt han kunde till sig själv. “En 

dröm — det är allt. En dröm. Jag vaknar snart.” 

Han vände sig om, mot stigens utg˚ang, och han öppnade ögonen. 

Framför Albert Clarenton p˚a stigen stod den döda flickan, hon med kläderna 

sönderslagna av piskrapp. Hennes kläder var dyngsura och vatten droppade fr˚an 

hennes blöta h˚ar och fr˚an ögonfransarna till de kalla, döda ögonen som s˚ag rakt 

p˚a den gamla prästen. Han ville skrika, men han kunde inte, och istället ramlade 

han baklänges och satte sig rakt i elden.

257 

Flickan närmade sig med ett steg, och reflexivt valde Clarenton en högre 

ondska över en lägre. Han kastade sig djupare in i elden medan han kände hur 

den skar in i hans hud, hur den tog fäste i hans vita h˚ar och han kände stanken 

när den gjorde ett bättre jobb än en komplett vaxning när det gällde sm˚ah˚aret 

över hela hans kropp. Han kände och s˚ag hur skinnet under fötterna och p˚a de 

blodiga vaderna och händerna och benen sprack upp, och han s˚ag hur blodet 

och köttet som rann ut bäst beskrivet kokade, fortfarande i och klängandes p˚a 

hans kropp. 

Och genom de brännande flammorna s˚ag han den lilla flickan se p˚a honom 

med sina döda ögon — han s˚ag henne stirra p˚a honom, och samtidigt som han 

kände stanken av brinnande människokött ins˚ag han vilka ord flickan hade p˚a 

läpparna, trots att han inte kunde höra henne själv uttala dem. 

“Du... är... drakens.” 

† 

Alla sov i Maryvilles katolska kyrka. Ingen märkte hur Clarenton, där han 

l˚ag i köket s˚asom bara San, Mario och Maik Senvy kände till, vände och vred 

sig i sömnen, hur hans mun stängdes och öppnades i vad som var stön och inte 

snarkningar, hur hans händer spändes och släpptes, spändes och släpptes. 

Oroa dig inte. Han dör inte i sin sömn. Men efter˚at önskar han troligtvis att 

han gjorde det, istället för att f˚a uppleva den pl˚agsamma smärtan i att brinna 

ihjäl, utan att ens f˚a uppleva sorglösheten i dödens tomhet därefter.


6 

Amid Northen hade väntat sig att han skulle f˚a g˚a p˚a vägen tills Génoli gav 

honom nästa signal av fortsatt vägbeskrivning, men i samma ögonblick som 

han gick förbi huset visste han att han hade hittat precis rätt. Han kände det. 

Han kände blodet rusa i sina ˚adror, han kände den känsla som han antog att 

människan alltid bara känt vid tv˚a tillfällen: vid den brinnande lustens sex, och 

vid den blodiga dödens krig. 

Huset s˚ag ut som precis vilket hus som helst. Det var förbi hamnkvarteren 

men fortfarande relativt nära till vattnet, trots att det inte syntes fr˚an hamn- 

gatan. Huset var p˚a en v˚aning, och av normalstorlek — han gissade p˚a tre eller 

fyra rum, samt kök och badrum. 

Han stirrade p˚a huset länge, st˚aende p˚a gatan utanför, upplyst endast av 

en enda gatulampa, alla andra hus släckta... men s˚a, just när han tänkte p˚a 

det, s˚ag han en enda lampa tändas i ett av rummen i just Hennes Hus. Kanske 

badrummet, kanske sovrummet, kanske köket. Han hade ingen aning. Men han 

hade en brinnande lust att f˚a veta. 

Hon är vaken. 

S˚a slogs han av en hemskare tanke. 

Hon väntar mig. 

Génoli hade kallat henne en demon. Amid visste inte den exakta innebörden 

av detta, men var det omöjligt att även hon, liksom Génoli, hade förm˚agan att 

se in i framtiden, och att först˚a när hennes 

(mördare) 

förintare annalkades? Var det verkligen dumt att anta att hon inte höll 

vapen och ammunition redo för ett sista slag mot det goda? 

Amid Northen svalde, och tog lugnt f˚atalet steg fram till Hennes staket. 

Han lade sin bara, av kylan domnade hand p˚a den kalla järngrinden.

“Hennes namn”, hade Génoli sagt, “är Amanda Turner.” 

Amid kände inte igen namnet. “Vem är hon?” 

† 

259 

“Vi kan inte säga mycket mer. Hon lär inte bli n˚agot problem, men hon 

m˚aste... hon m˚aste försvinna.” 

Amid Northen nickade. 

“Det största problemet är inte om du kan besegra henne, min son”, sade d˚a 

Génoli. 

“Vad är problemet?” 

“Om du klarar av att döda.” 

Amid Northen s˚ag ned i golvet av det Ingenting de stod i. 

“Kom ih˚ag”, fortsatte Génoli, “att hon inte är en människa. Hon är en 

varelse av ren och komplett ondska. Men hon framst˚ar som en människa, och 

du kommer omöjligen att se henne som n˚agonting annat än en människa du 

behöver döda, oavsett hennes sanna form.” 

Amid svalde, och s˚ag Génoli rakt p˚a det skuggade omr˚adet där hans ögon 

m˚aste finnas. 

“Jag är redo. Jag klarar av det.” 

† 

Amanda Turners trädg˚ard var täckt av snö, och stigen fr˚an grinden till 

huset var varken skottad eller täckt av n˚agra som helst sp˚ar. Halvvägs genom 

den djupa snön s˚ag Amid att lyset slocknade i rummet det varit tänt i, bara 

för att strax tändas i rummet intill. 

Badrum, tänkte han. Hon gick p˚a toa, nu gick hon till ett annat rum. Hon 

väntar p˚a mig.


Han vandrade fram till trappan som ledde upp till Amanda Turners yt- 

terdörr. Dörren var av trä, men med linjer av färgat glas som skulle ge den 

inneboende en slags artig typ av titth˚alsmöjlighet. Amid tänkte att om hon nu 

inte öppnade för honom, om han m˚aste bryta sig in, är detta det allra bästa 

sättet — bara sl˚a sönder glaset, sträck in handen och vrid om l˚aset inifr˚an. Det 

gör de alltid p˚a TV. 

Men han behövde inte börja med att bryta sig in. Génoli hade aldrig speci- 

fierat hur han skulle göra det hela, och ingen av dem verkade veta om Amanda 

Turner faktiskt visste vem Amid Northen, vad han skulle göra med henne, och 

att han skulle komma just denna natt. Om han bröt sig in nu, när han dess- 

utom visste att hon var vaken, skulle han genast kalla sig hennes fiende. Om 

hon sedan visste att han var hennes 

mördare 

förintare, eller om hon antog att han var en simpel inbrottstjuv, var i sig 

irrelevant. Om han däremot ringde p˚a, hade han en chans att förklara sig, han 

hade chans att hitta p˚a en historia och f˚a henne att tro den. 

S˚a vad är din historia?, fr˚agade han sig själv. Han ins˚ag först nu vad han 

kanske skulle ha ägnat resan dit ˚at — men allt kändes ständigt s˚a l˚angt borta. 

Nu stod han vid Amanda Turners ytterdörr, hon var till och med vaken trots 

att klockan säkert var minst tv˚a p˚a natten, och han hade inte bestämt ett dugg 

av vad han skulle göra, vad han skulle säga. Hur skulle han g˚a till väga? Han 

ins˚ag nu att han i alla fall kunde ha tagit med sig en kniv, istället för att anta 

att han kunde improvisera p˚a n˚agot vis. Génoli hade sagt att det var en enkel 

match... men Génoli kunde ha fel. 

Du har g˚att vilse p˚a väg till kyrkan, sade plötsligt en röst i hans huvud. Du 

skulle dit men gick fel och vet nu inte var du är... du fryser, du är hungrig och 

trött... vem hon än är kan hon inte säga nej till det. 

Ens om hon är en medhjälpare i ˚ateruppväckandet av Antikrist till jorden?, 

fr˚agade en andra, kritisk röst. Ens om hon vet att du är hennes förintare?

261 

Den första rösten teg. Amid Northen var säker p˚a att det änd˚a var den 

bästa idén han n˚agonsin skulle f˚a. 

Och s˚a knackade han plötsligt, innan han ens hann bestämma det för sig 

själv, p˚a Amanda Turners dörr.


7 

Amanda Turner släckte i badrummet och gick tillbaka ut i vardagsrummet, 

vidare ut till det mörka köket, och tände lampan där för att kunna se vad hon 

gjorde när hon tog fram ingredienser till en gin och tonic. Hon gäspade när hon 

blandade det hela i ett glas, lade i ett par isbitar och smuttade p˚a det, där hon 

stod i fönstret. 

Snön föll fortfarande där ute, och vindarna slog p˚a det vis som de senaste 

dagarna blivit det vanliga, men allt verkade... lugnare. 

Kanske var hon bara trött, kanske var hon redan lite onykter — hon hade 

trots allt druckit ett par glas vin även innan denna drink — men allt verkade 

helt enkelt mer avslappnat, mer overkligt. Det kändes mindre stormaktigt, mer 

harmoniskt p˚a ett vis, mer... julafton. Snöflingorna föll utanför precis som de 

alltid gör, men samtidigt l˚angsammare, mer stilla. 

Ett ögonblick tyckte den gamla kvinnan att hon skymtade n˚agonting därute, 

och för ett än kortare ögonblick var hon övertygad om att det var samma hund 

som hon sett där ute flera veckor tidigare. Hon tryckte upp sitt ansikte mot den 

immiga fönsterrutan, och s˚ag ut i mörkret, men s˚ag ingenting annat än snö. Ett 

f˚atal av gatlyktorna hade slagits ut av stormen, men de flesta var fortfarande 

fungerande, bland dem den direkt utanför hennes hus, men det var sv˚art att 

skymta n˚agonting annat än dess direkta sken. 

P˚a n˚agon niv˚a ins˚ag hon dessutom vilken absurd idé det var att en hund 

skulle klara detta väder. Antagligen hade byrackan en ägare, och d˚a hade den 

väl förhoppningsvis (för dess egen skull) släppts in vid det här laget. Och om 

den inte hade det, d˚a hade den väl änd˚a dött av kylan och bristen p˚a mat vid 

det här laget? 

Hon slog av sig tanken med en förvirrad skakning p˚a huvudet, och tog sin 

gin och tonic i en skakande hand, för att g˚a tillbaka ut i vardagsrummet —

TV:n tog inte längre emot n˚agra sändningar sedan ett par dagar tillbaka, men 

hon hade sina skivor och sina böcker där. 

263 

D˚a stannade hon med ens upp i hallen efter att ha hört ett ljud. Ett... 

knackande. Amanda Turner vände sig mot ytterdörren, men v˚agade inte närma 

sig den. Tystnad följde. Hade hon inbillat sig? Vinden slog d˚a och d˚a till extra 

h˚art — kanske var det det som kunde l˚ata som ett knackande? 

Men alla hennes fr˚agor besvarades när hon ˚ater hörde ett knackande. Ett 

tydligt, till och med högre, och högst verkligt, knackande. 

Hon flämtade till av chocken — vem kunde röra sig omkring p˚a gatorna i 

det här vädret? Och vem skulle besöka just henne, för den delen? Hon kände 

ingen, inte sedan hennes make och sedan Eve, hennes enda väninna, dog för 

flera ˚ar sedan. 

Änd˚a gick hon mot dörren, och försäkrade sig om att haspelkedjan l˚ag p˚a 

innan hon l˚aste upp det övriga l˚aset, och öppnade den en springa för att se ut 

mot mannen utanför. 

“Ja?”

264 KAPITEL 8. ODJURET

Kapitel 9 

Panik 

265

266 KAPITEL 9. PANIK 

1 

En knapp halvtimme efter att de givit sig av fr˚an vägkorsningen stod Tim 

Alfredsson, Aaron Christian, Jimmy Tour och Carl Mejnell utanför Mejnell mors 

hus i hamnkvarteren. Trots att vindarna här liksom överallt lät högt, märkte 

Aaron att man tydligt kunde höra v˚agorna n˚agra hundra meter söderut, och 

han ins˚ag att stackarna som hade b˚atar kvar i hamnen skulle f˚a ˚angra att de 

inte dragit upp dem p˚a land innan stormen. 

Ögonblicket som han s˚ag huset sprang Mejnell, som minuterna innan varit 

trött till den graden att han velat sätta sig och vila, förbi den uppbl˚asta grinden 

och fram till dörren, varp˚a han genast började leta fram en nyckelknippa fr˚an 

jackfickan, och när han funnit rätt nyckel l˚aste han med darrande händer upp 

och öppnade dörren. När han kommit in i värmen lät han dörren st˚a öppen, och 

han ropade n˚agot de andra inte hörde genom vinden, medan han själv hastigt 

sprang upp för trapporna. 

De övriga i sällskapet s˚ag p˚a varandra och gick sedan in genom dörren och 

upp efter pojken. 

† 

Fru Mejnells hus var precis som vilket hus som helst som tillhörde en äldre 

kvinna, tänkte Aaron när han sist av alla gick in och stängde dörren efter sig. 

Det var olidligt varmt, även i denna kyliga storm, och det var fyllt av prydnader 

i bokhyllor. Väggarna var täckta med foton fr˚an hela andra hälften av 1900- 

talet, och varenda rum var mer välstädat än en steril kirurgisal. 

Aaron hade aldrig först˚att logiken i speciellt det senare — om en människa 

nu blev äldre och klenare, vad var det d˚a som skapade ett större intresse i 

städning? Snarare borde väl en ung människa städa mer eftersom den orkar

med det, när den sedan städar mindre och mindre ju klenare den blev? 

267 

När han gick uppför trappan adderade han ytterligare saker p˚a sin lista, 

allra främst fluffiga rosa mattor som befann sig p˚a s˚a opraktiska platser som 

nu mitt i en trappa. Även här var väggarna dessutom fyllda av bilder, just 

här i en serie av foton täckande Carl Mejnells ton˚ar. I den första av bilderna 

stirrade en finnig fjorton˚aring med glasögon och en dinosaurietröja gapande 

tillbaka mot honom fr˚an en plats p˚a en veranda där han satt och läste i ett 

nummer av Samurai 3000. I nästa bild var han sexton eller sjutton ˚ar, och 

syntes sittandes vid vattnet p˚a Maryvilles västra kust, antagligen omedveten 

om kameran, kikandes mot vattnet där n˚agra barn Aaron inte kände igen roade 

sig. P˚a den här bilden hade han visserligen inte en serietidning i handen, men 

det faktum att sjutton˚aringens badbyxor hade en bild p˚a Spindelmannen och 

att hans handduk hade Xena the Warrior Princess sade tillräckligt för att 

Aaron skulle kunna fatta en ˚asikt om pojken fr˚an detta foto allena. 

“Aaron”, sade d˚a plötsligt Jimmy Tour uppifr˚an trappan. “Kom.” 

† 

Fru Mejnell var en kvinna p˚a kanske sjuttio ˚ar, med kritvitt h˚ar som hon 

till skillnad fr˚an de flesta kvinnor i sin ˚alder l˚atit växa l˚angt. I övrigt s˚ag hon 

ut precis som Aaron dömt av huset — som vilken sjuttio˚aring som helst. Hon 

hade ett ansträngt och strikt ansikte med rynkor som antydde om b˚ade vishet 

och senilitet där hon var precis emellan just de tv˚a stadierna av ˚aldrande. 

När Aaron kom upp l˚ag fru Mejnell i sin säng med flera filtar över sig, med 

händerna p˚a magen och med Mejnell sittandes p˚a knä vid hennes sida med 

huvudet vilande mot hennes barm. Till en början trodde han att hon sov, men 

sedan s˚ag han hennes lätt öppnade mun, hennes alldeles stilla bröst och hals, 

och hennes onaturligt bleka hud. 

Aaron Christian hade bara sett en död människa en annan g˚ang i sitt liv, 

och det ˚a det hastigaste bara n˚agon timme tidigare, men han kände genast igen


Carl Mejnells mor som ännu en. 

Carl Mejnell, där han l˚ag lutad över sin moderns döda kropp, grät tyst och 

stilla, och tog efter en stund tag i hennes kalla, stela hand och kramade den 

h˚art, s˚asom hon s˚a m˚anga g˚anger kramat hans. 

De övriga stod i en halvcirkel bakom honom, och ingen visste vad de skulle 

göra eller säga. Jimmy Tour hade för en g˚angs skull tagit av sig hatten i respekt, 

och höll den nu i sina bägge händer framför magen. Tim Alfredsson hade först 

följt hans exempel vad gällde handposition, men hade känt sig onaturligt och 

lagt dem i kors över bröstet i stället. När s˚a även detta kändes onaturligt hade 

han lagt dem bakom sin rygg, vilket f˚att honom att känna sig som en officer 

vid en militärbegravning, men han bestämde sig för att nöja sig med det i alla 

fall. 

“Pojk”, sade Jimmy Tour efter att de st˚att s˚a i vad som kändes som en 

evighet. Mejnell upphörde genast sitt snyftande, och för ett ögonblick slutade 

han att skaka, men han kunde inte hjälpa att det ˚atervände efter bara sekunder. 

“Jag sörjer”, fortsatte den gamle cowboyen, “men det bästa är nog änd˚a att... 

att bara fortsätta just nu.” 

Mejnell vände sig om, hans glasögon p˚a sned och hans ögon irriterat röda 

av t˚ararna. 

“Fortsätta?”, fr˚agade han förvirrat med hes röst. “Bara fortsätta?” 

Jimmy Tour planterade ˚ater cowboyhatten p˚a huvudet, och han suckade. 

“Just nu —” 

“Min mor”, sade Mejnell tydligt som Jimmy Tour vore en trög tre˚aring, “är 

död.” Han greppade h˚ardare om hennes stela hand, som för att betona hennes 

dödhet. “Min mor... som tagit hand om mig i tjugosju ˚ar... är död.” 

“N˚a”, sade Tim plötsligt och harklade sig, “om du kanske tagit hand lite 

om dig själv under de tjugosju ˚aren kanske du skulle kunna göra annat än att 

sitta och lipa just nu.”

269 

Innan n˚agon av dem visste ordet av rusade Mejnell med ens fram mot Tim, 

slet tag i hans krage och knuffade till honom baklänges. 

Tim, som sist av allt väntade sig ett plötsligt anfall fr˚an den mesigaste skiten 

han träffat sedan tid och rum skapades, föll handlöst baklänges, men lyckades 

ta emot innan han slog bakhuvudet rakt igenom glasväggen till ett vitrinsk˚ap. 

Efter att ha ˚aterhämtat sig fr˚an den plötsliga chocken slog han i sin ilska runt, 

f˚angade tönten i hans t-shirt och slog till honom rakt i ansiktet med sluten 

näve. Glasögonen ramlade genast av och föll med ett kras till marken, liksom 

deras ägare när Tim släppte taget om hans krage. 

Gr˚atande kastade sig Mejnell förv˚anande nog upp igen och siktade en smäll 

rakt mot Tims ansikte. 

Tim hade kanske inte historiens bästa reflexer, men tillräckligt för att hinna 

ducka, sl˚a till sin anfallare i magen och fälla omkull honom p˚a sängen, tvärs 

över hans moders kropp. Gr˚atande lät Mejnell sig ligga där, med ett blödande 

s˚ar vid näsan och ett begynnande bl˚amärke runt sitt vänstra öga. Tim rättade 

till sin krage, och harklade sig som sig bör efter en överlägset vunnen strid. 

“Vad fan är det med dig, jävla unge?”, utbrast han ilsket och s˚ag p˚a de 

andra. B˚ade Jimmy Tour och Aaron stod bägge ännu förbluffade efter den 

hastiga humörsvängningen. 

“Du...”, stönade Mejnell, “jag ville bara...” 

“Vad ville du?”, fr˚agade Jimmy Tour honom — inte ilsket som Tim utan 

lugnt, stilla fr˚agande. 

“Hon är...” 

Han satte sig upp p˚a sängkanten och lade ena handen över sitt bl˚aa öga. 

Aaron sökte p˚a golvet och fann Mejnells glasögon, fann att b˚agen var lätt utböjd 

och att ena glaset var sprucket tvärs över, men att de borde fungera att se med. 

Han räckte över dem till Mejnell, som tog emot utan att tacka. 

“Hon är...”


Mejnell gjorde ett försök att möta de andras ögon, ett försök att finna 

empati, eller ˚atminstone först˚aelse, men han ins˚ag att han var i fel sällskap och 

han gav istället upp. Han ställde sig upp utan att vända sig till sin mors kropp, 

och gick ned för trapporna, med de andras blickar efter sig. 

Aaron och Tim mötte blickar. 

“Okej?”, fr˚agade Aaron honom tyst. 

“Kunde slagit ihjäl den jäveln om han inte slutat”, sade Tim och flinade. 

Jimmy Tour gick fram till fru Mejnells kropp och kände p˚a hennes kind. 

“Det var inte alltför länge sedan”, sade han. “Hon är iskall, men hon har 

inte hunnit bli allt för stel ännu.” 

Tim Alfredsson blängde förvirrat p˚a honom, sedan skakade han p˚a huvudet 

“Jäkla Doktor död.” Han stirrade i golvet ett par ögonblick. Sedan: “Jag 

m˚aste skita.” 

Och s˚a försvann han nedför trapporna och in till toaletten.

2 

271 

När Fader Albert Clarenton mycket tydligt mindes att han brunnit till döds 

ögonblick tidigare, men änd˚a vaknade alldeles välm˚aende p˚a golvet, ins˚ag han 

med all säkerhet att det m˚aste vara en dröm. Det faktum att han sedan l˚ag 

naken i vad som främst kunde beskrivas som ett komplett ljus hjälpte först˚as 

hans teori ganska rejält. 

Medan han ställde sig upp, ins˚ag Clarenton sakta men säkert att han var 

helt naken, liksom i början av sin tidigare dröm, och vad han befann sig i var 

verkligen en komplett Vithet. S˚a l˚angt han kunde se var tillvaron helt ljus och 

tom, och han kunde definiera varken golv, tak eller väggar. Han s˚ag sig om, ett 

helt varv runt, och när han vände sig tillbaka dit han en g˚ang börjat s˚a s˚ag han 

— 

En man. 

En l˚ang, smal man helt klädd i en svart, skinande blank kostym, med vit 

skjorta därunder, allt prydligt anordnat p˚a ett vis som annars bara syntes i ko- 

stymreklamer. Mannen höll sina bägge händer bakom ryggen, och ett brett le- 

ende sträckte sig över hans smala, raka ansikte, prydligt inramat av välkammat, 

svart h˚ar. 

Men vad Clarenton genast slogs av var skuggan — precis vid näsan och 

till hans h˚arfäste hängde en skugga, trots att ingenting i rummet (eller var de 

nu var) möjligen kunde kasta en s˚adan skugga. Skuggan skrämde honom, inte 

minst för att han inte kunde se karlns ögon, och ögon var, enligt vad hans mor 

hade lärt honom, själens spegel. 

Fader Clarenton, som plötsligt ins˚ag att han var naken inför mannen och 

som därför med ens lade bägge händer över sin manliga skönhet, tog ett par 

steg bak˚at och bevakade den svartklädda mannen framför sig.


“Vi tror bestämt inte vi har mötts”, sade mannen framför honom, och räckte 

fram en hand täckt av en svart läderhandske. “Det är vi som är draken.” 

† 

Clarenton, som alltid varit ganska pryd, lät bli att sträcka fram sin hand 

och bevakade istället misstänkt den man framför honom som just presenterat 

sig som draken. 

Mannen väntade ett tag och harklade sig sedan, och fr˚agade, med en gesti- 

kulerande läderklädd hand, “...och ni är...?” 

“C— Clarenton”, svarade mannen i fr˚aga. “Fader Albert Clarenton.” 

“Är ni rädd för oss?” 

Clarenton skakade p˚a huvudet, och s˚ag ned i det Vita golv de stod p˚a. 

“Det är ni”, sade draken, “även om ni kanske inte först˚ar varför. Vi vill bara 

säga direkt att vi är p˚a er sida. Vi är er vän... möjligtvis den enda vän ni kan 

finna just nu. Och för en tid fram˚at, skulle vi tro.” 

“Vad talar du om?”, fr˚agade Clarenton med nyfunnet mod som bestod till 

nittio procent av ren och skär nyfikenhet. 

“Ni vet att n˚agonting händer”, sade draken, “n˚agonting som är p˚a väg att 

hända. Även om det bara är n˚agonting du känner djupt inne.” 

Clarenton nickade. Visst var det s˚a. 

“Ni vet mycket väl att allt inte är som det ska vara. Och vi är här för att 

hjälpa er att först˚a vad. Hjälpa er först˚a den enkla och universella sanningen.” 

“Vad... vad är den enkla sanningen?” 

draken s˚ag sig demonstrativt om till höger och vänter, och vinkade därefter 

till sig Clarenton, som tog ett par steg närmare. S˚a viskade han: 

“De är ute efter er. Efter oss. Efter Gud.” 

“De?” 

“Alla. De vill se dig död, och ni vet redan om det.” 

“Mario.”

draken nickade. 

273 

“Han är en av de m˚anga — m˚ahända han inte är den diskretaste. Fader... 

älskar ni er Gud?” 

“Till slutet av världen.” 

“Inte längre?” 


“Ingenting”, sade draken och viftade bort sin förra fr˚aga med handen som 

den vore en mygga. “Fader, har ni blivit besökt av en flicka?” 

Flickan. Den demon av djävulskap som stört hans bästa av drömmar, som 

bitit honom nästan medvetslös, flickan som lät honom lida p˚a ett tortyrbord 

och lät honom brinna ihjäl i elden... 

Flickan. 

“Vi visste väl det”, log draken. “D˚a vet ni ocks˚a, fader, vilka de är.” 

“De?” 

“De är Djävulens unders˚atar”, sade draken. “Och det är de som är ute efter 

oss, efter er, efter v˚ar älskade Fader Gud.” 

Ett tag var Clarenton nära att blint tro p˚a mannen framför sig, men sedan 

tänkte han efter. 

“Detta är en dröm”, sade han, “och liksom flickan är inte du riktig.” 

draken nickade. 

“Det är en dröm”, sade han. “Du ligger just nu och sover i Maryvilles 

katolska kyrka. I köket, rentav.” 

“Köket?” 

“Du minns nog varför när du vaknar. Du var med om en liten... händelse. 

Du har legat där i över ett dygn nu.” 

Clarenton verkade vara nära att avbryta honom igen, men draken fortsatte 

att tala. 

“Det är en dröm, men vi är riktiga. Vi kommunicerar m˚ahända via en 

drömkanal, men det gör inte oss mindre verkliga.”


ge er.” 

“Och hur ska jag veta det?” 

draken tänkte efter, och sade till sist: “Det finns saker... en dröm inte kan 


“Säg vad ni önskar. Och vi skall ge er det.” 

“En dröm kan ge mig allt. I en dröm kan jag ˚aldras tusen ˚ar utan att dö, 

jag kan g˚a i rymden utan rymddräkt och jag kan dyka utan luft. Ingenting du 

gör här bevisar dig.” 

“Men stöd oss”, log draken, “och ni skall f˚a det i verkligheten.”

3 

275 

Amanda Turner visste inte vad hon väntade sig p˚a andra sidan haspeln, 

men det var precis allt annat som hon mötte. 

Hon s˚ag ingen stark man fr˚an n˚agon typ av räddningsk˚ar som var där för att 

transportera henne till kyrkan, som väl var den mest möjliga förklaringen om 

hon tvingades lägga fram en. Snarare s˚ag hon en pojke, en liten, klen pojke dess- 

utom, säkert inte ens sexton ˚ar gammal. Pojken var blek och smal, med kolsvart 

h˚ar, nu täckt av snö . Under hans ögon s˚ag hon mörka p˚asar av utmattning. 

“Ja?”, sade hon nervöst, och undrade vad för anledning en inte ens myn- 

dig pojke kunde ha att göra här, utanför hennes dörr, klockan halv tre p˚a 

natten, mitt under en s˚adan storm dessutom. De olika orsakerna hon klassade 

som möjliga rusade runt hennes hjärna — antingen hade pojken g˚att vilse och 

behövde hjälp, resonerade Amanda, eller s˚a var han ute efter att sl˚a ihjäl henne 

och ta de ägodelar hon hade kvar. Kanske till och med hennes katt, för sina 

egna perversa nöjen. 

“Jag... jag gick... jag gick vilse. Jag skulle... till kyrkan”, stapplade pojken 

fram, förvirrad och skakande. “Jag fryser... f˚ar jag komma in?” 

Amanda Turner tvekade. Hon kände inte igen pojken alls, och hon var alltid 

lika osäker (eller försiktig, som hon föredrog att se det) när det gällde främlingar 

— och nu skulle hon plötsligt släppa in en i sitt hus. Samtidigt förstod hon inte 

poängen pojken kunde ha med att exempelvis försöka anfalla en gammal kvinna 

under just dessa omständigheter. Han skulle ha sv˚art att fly om han stötte p˚a 

problem, han skulle kunna bli sp˚arad i stormen, och även om han klarade sig 

och dödade henne s˚a skulle det väl i efterhand vara uppenbart för de andra 

vem som gjorde det? Allt för m˚anga ungdomar kunde väl knappast vara ute 

och springa i detta väder?


Samtidigt försökte hon resonera kring möjligheten att pojken faktiskt talade 

sanning. Kanske hade han faktiskt g˚att vilse och behövde värma sig. Vem var 

hon d˚a att säga nej? Inte bara för sitt eget samvete eller för den delen för Gud 

faders ˚asikt om det hela — tänk bara vad hennes grannar, och samhället i 

stort, säger när de vaknar ur stormen som djur ur ide, och finner en död, ensam 

pojke p˚a Amanda Turners trappuppg˚ang, med sina fingernaglar uppskrapade 

till benknotorna. Med hans torkade blod p˚a hennes dörr. 

“Snälla?”, bad pojken när hon inte svarat p˚a nästan en minut. 

Hon kunde inte finna en ursäkt att lämna honom ute i kylan — i en 

regnstorm, visst, men inte i en storm som kunde ta pojkens unga liv. S˚a la- 

de hon bort haspeln, och öppnade dörren för att släppa in den förfrusna pojken 

i värmen. 

† 

När dörren öppnades för Amid Northen och han s˚ag Amanda Turner för 

första g˚angen blev han helt överrumplad. Med informationen han f˚att fr˚an 

Génoli s˚a hade han först˚att att hon inte var en krigarprinsessa med shuri- 

kenbälte och revolvrar i händerna, men att hon var en gammal tant? ˚Attio ˚ar 

kunde inte räcka att beskriva henne, och hon s˚ag inte heller ens ut att vara stark 

för sin ˚alder, snarare verkade hon p˚a väg att ramla omkull för varje steg hon 

tog. Men efter en tystnad som kändes som ˚ar l˚ang, ins˚ag han att han behövde 

tala, och att han trots förändringen behövde h˚alla fast vid sin plan. Han hade 

kanske inte varit beredd för detta, men samtidigt hade han först˚att att demonen 

som gick under Amanda Turners namn skulle göra allting för att lura honom 

— inte bara uppenbara, logiska tanketrick utan säkerligen även lurendrejeri av 

denna typ. Hur vilseleder hon inte bättre den unge mannen, än att klä sig som 

en skröplig kvinna? Hon sänker hans förväntningar, överraskar, och tar sedan i 

p˚a allvar när hans gard är nere.

277 

Amid stammade fram sin historia. Först s˚ag han tvekande i hennes ansikte, 

och ett ögonblick trodde han p˚a fullaste allvar att hon först˚att vem han var. 

Ett ögonblick väntade han panikartat p˚a l˚agorna av eld att störta ut genom 

hennes ögon och sluka honom som om världen aldrig sett hans ˚asyn. 

Men ur ögonen kom intet, och trots att de först smalnade öppnades de 

snart upp vänligt, om än ännu lite misstänksamt. Amanda Turner försökte 

le litet grann, och hakade därefter av haspeln och öppnade dörren vidöppen, 

gestikulerande att han kunde stiga in. 

Huset s˚ag ut precis som han föreställa sig huset av en ˚attio˚arig dam: in- 

bjudande varmt och väldoftande, prydligt och väldekorerat b˚ade med statyer, 

fotografier och tavlor, för att inte tala om dyrbara lädermöbler och mattor som 

s˚ag ut att vara direktimporterade fr˚an Indien eller Iran. Fr˚an ytterdörren entra- 

de han genast en kort hall med hängare för jackor, ett skoställ och en hatthylla. 

P˚a motsatta väggen hängde en spegel med guldram och svartvita foton som 

verkade föreställa Amanda Turner och hennes man för m˚anga, m˚anga ˚ar sedan. 

Fr˚an hallen vettade tre rum: ett kök till höger; en stängd dörr som kunde vara 

badrum eller sovrum precis intill den; och i kortsidan mitt emot ytterdörren ett 

välmöblerat vardagsrum med en tjock-TV, tv˚a läderf˚atöljer och en soffa. 

Amid Northen klädde av sig sin jacka och tog av sina skor — bägge var 

dyngsura b˚ade p˚a utsidan och insidan efter all snö. Han rufsade bort snön fr˚an 

h˚aret och fr˚an sin tjocktröja, och tog sedan av sig de blöta strumporna och 

hängde upp dem p˚a det rykande heta elementet. När han var klar s˚a vände han 

sig mot Amanda Turner, som stod vid dörren och s˚ag 

(misstänksamt är det misstänksamt?) 

p˚a honom med trötta ögon. Onyktra, m˚ahända? Han anade, men han kunde 

inte vara säker. ˚Aterigen slog tanken honom, att minsta lilla beteende kunde 

vara ett falskspel fr˚an demonen bakom hennes sköra fasad — att n˚agonting som 

att verka onykter inte behövde vara annat än att hon ville l˚ata honom tro sig 

vara hennes överman.


“Jag tror inte vi har introducerats”, sade han i ett försök att vara artig; ett 

försök som han genast efter˚at ins˚ag mest lät framtvingat. Ändock räckte han 

fram handen och han lyckades till och med f˚a fram ett tunnt leende. “Jag heter 

Amid Northen.” 

Amanda Turner tittade p˚a hans framsträckta hand som om den var n˚agonting 

äcklande fruktansvärt, n˚agonting som legat framme alldeles för länge och helst 

skulle slängas ut, och ogärna i hennes egen trädg˚ard. Hon l˚atsades som om han 

inte sagt n˚agonting, och stod istället kvar där hon stod, blängande och väntade 

p˚a Gud vet vad. 

Det här g˚ar ju bra, tänkte Amid Northen sarkastiskt för sig själv. 

† 

S˚a hon hade släppt in den där pojken, som hon dessutom omedelbart ogil- 

lade — vilken pojke i hans ˚alder var ute s˚a här dags till att börja med? Allt 

tydde p˚a bekymmer. S˚a vad nu? Förväntade han sig f˚a ett varmt m˚al mat? 

Underh˚allning? En sovplats? 

Amanda stod kvar vid dörren, och bevakade pojken medan han klädde av 

sig och hängde upp sina ytterkläder. Att se honom tydligare, utan de tjocka 

skydden av kläder, hjälpte henne inte alls att finna n˚agonting älskvärt eller 

accepterbart i pojkens superficiella utseende och agerande — han hade alldeles 

kolsvart h˚ar men kritvit hy (kan han inte bestämma sig?), och visserligen bar 

han under jacka och tjocktröja en struken, svart skjorta, men att bära blekta 

jeans till det var inget mindre än en ren förolämpning mot varje gentleman 

p˚a jorden, inklusive hennes salige man. Och att han sedan dessutom tog av 

strumporna, blöta m˚a de vara, och till sin annars s˚a förolämpande utstyrsel 

ocks˚a gick barfota...! 

Dessutom var hon trött. Egentligen, om natten fortsatt som planerat utan 

det otrevliga avbrottet, hade hon suttit uppe kanske en halvtimme till med sin 

drink och en god bok, och därefter hade hon g˚att och lagt sig och i naturlig

ordning somnat nästan genast, för att vakna sex eller sju timmar senare. Nu 

var allt förändrat. Hur kunde hon förväntas somna mitt i detta? Hur skulle hon 

kunna sova vetandes att den där ungen i rummet intill mycket väl kunde skära 

hennes hals och sno hennes TV mitt i natten? 

Varför?, fr˚agade hon sig själv. Varför skulle han? 

279 

Och Amanda Turner motresonerade som hon alltid gjorde: Varför inte? 

Världen är en ondskefull plats av synd där demonerna sprider sig i varje dum 

själ. Allt har g˚att s˚a snett, s˚a helt fel under flertalet decennier, och det borde 

vara klart för alla att världen faller samman. Muslimer, homosexuella, ateister, 

terrorister, ton˚arsrebeller... genmodifierad mat och tsunamikatastrofer. När jag 

var ung hände ingenting av detta. Ungdomar skötte sig, och gjorde de inte det 

fick de minsann genast veta fr˚an de äldre — den som inte skötte sig fick alltid 

en chans att bättra sig, men inte mer än en. 

Det var en tid när vita höll sig i vita länder och svarta höll sig i svarta 

länder. En tid när ingen hade hört ordet “terrorism” och när det värsta att 

h˚alla utkik för var ilskna björnan under skogspromenaden, inte v˚aldtäktsmän 

eller r˚anare. En tid när homosexuella inte togs p˚a allvar eller i bästa fall var 

sjuka missfoster. En tid när du trodde p˚a Gud eller var mentalsjuk. Varför ser 

ingen annan än jag kopplingen? 

När de tv˚a st˚att s˚a ett tag och stirrat p˚a varandra, Amanda blängande, 

nästan men bara nästan ilsket, och den där pojken förvirrat, nervöst, patetiskt 

som han själv, gick Amanda till sist ut i vardagsrummet där hon beslutat att 

göra plats ˚at pojken att sova p˚a soffan. Trots den avsky hon inte kunde l˚ata bli 

att känna för pojken, fanns alltid principerna kvar. 

Pojken själv stod och s˚ag p˚a, och erbjöd efter en stund sin hjälp. Amanda 

skakade p˚a huvudet och pojken ˚atergick till sin tystnad. 

†


Om han hade tänkt efter en aning hade han först˚as insett att han inte borde 

ha använt sitt riktiga namn när han presenterade sig. Men ˚a andra sidan, om 

om var en sjö skulle vi alla äta fisk, som hans far brukade säga honom när 

han var yngre. I värsta scenariot hade denna kvinna ju vetat vem han var p˚a 

namnet även om hon inte kände igen honom utseendemässigt, men antingen 

hade han tur och kvinnan hade ingen aning om vad han hette, eller s˚a var hon 

en otroligt skicklig sk˚adespelare som lurade in honom i självsäkerhet. 

Han lät därför bli att anta varken det ena eller det andra, och förberedde 

sig p˚a vad som helst — han visste ju liksom Génoli ingenting om kvinnan i 

fr˚aga, annat än att hon var mycket farlig för den som prisade världens framtida 

existens. Som en boende i världen, var dess framtida existens n˚agonting som 

Amid definitivt uppmuntrade. 

Ögonblicket han börjat prata med Amanda Turner hade han g˚att vilse. 

Oavsett vad han väntat sig var det verkligen inte hon. Det här var inte bara en 

gammal ömt˚alig kvinna som han allra sist skulle kalla Satans hantlangare, hon 

var dessutom den mest spända människa han n˚agonsin träffat. För att inte tala 

om det faktum att hon verkligen inte tycktes gilla honom. Han hade visserligen 

inte haft en begynnande plan annat än att g˚a in, vagga in henne i ett förtroende 

och sedan kanske sticka till med en kniv eller liknande när chansen kom, men 

även denna patetiskt minimala plan föll i bitar det ögonblick han ins˚ag att han 

aldrig skulle kunna vagga in Amanda Turners i förtroende för honom. 

Vad som nu i stället skapades var en tystnad som kunde skäras med kniv, 

först i hallen och sedan likadant i vardagsrummet där den gamla kvinnan 

började bädda soffan ˚at honom, en tystnad endast bruten när Amanda Tur- 

ners brandgula, h˚ariga katt vaknade till och hoppade ned fr˚an f˚atöljen där hon 

sovit, och stannade att titta till p˚a deras nya gäst. Amid hukade sig och tog 

fram handen för att klappa katten, men katten bara väste ˚at honom och gick 

ut till sin matsk˚al i köket.

281 

Tystnaden fortsatte, och till sist ursäktade sig Amid Northen för att f˚a g˚a 

till badrummet. Hans värd nickade kort, men berättade inte var den var. Amid 

sökte sig fram, gick ˚at fel h˚all, och tog sedan rätt dörr p˚a andra försöket. 

† 

Amid Northen ins˚ag när han kommit in till badrummet att han inte behövde 

g˚a p˚a toa, men ställde sig änd˚a att kissa och fick ut ett par droppar innan han 

gick till handfatet och tvättade inte bara händerna utan ansiktet, halsen, nacken 

och armarna för att vakna till. Det kalla vattnet reste g˚ashud p˚a hans ärrade 

underarmar, och dropparna hängde kvar i hans luggh˚ar och hans ögonfransar. 

Stirrandes i sitt eget ansikte tycktes han vänta sig att vattnet skulle kristalli- 

seras i is, men det hängde kvar och droppade försiktigt. 

Hans ögon hade en kraftfull, genomborrande egenskap, p˚a gott och p˚a ont — 

han visste att det ans˚ags charmerande av m˚anga flickor, Mia inkluderande, och 

de kändes rentav manipulativa, vilket han tyckte var n˚agorlunda fördelaktigt. 

Samtidigt visste han att de inte uppskattades av alla, speciellt av andra pojkar 

som fick ett automatiskt defensivt beteende när han s˚ag p˚a dem, och han antog 

att samma sak skett med Amanda Turner. 

Hans svarta h˚ar var dyngv˚att av snön, men det syntes knappt p˚a grund 

av den naturliga färgen och av kortheten. Han drog händerna igenom det och 

kliade sedan försiktigt över sitt ansikte för att ˚aterf˚a n˚agon naturlig färg. Det 

fortsatte vara dödsblekt. P˚a ett par ställen, bland annat över hans näsrygg och 

hans kind, hade skinnet börjat spricka upp av torrhet och av kölden, och under 

hans ögon var huden mörk som av teatersmink. Han hade sällan brytt sig om 

sitt utseende förut, men med ens förstod han varför Amanda Turner vägrade 

lita p˚a honom, och han förstod ocks˚a vilket bekymmer detta ledde till. 

Ingenting gick som det skulle, ingenting gick som han hoppats, och hans 

förväntningar hade knappats varit höga som de var. P˚a n˚agot vis hade förväntningarna 

varit rekordl˚aga, och de hade änd˚a kunnat störta ned djupt under jorden.


Han kliade sig i ögonen och knäckte ur bägge händers leder, i ett försök att 

f˚a ur n˚agra av de miljarder spänningar som ovälkommet grep fast i hans kropp 

och vägrade släppa taget. Han knäckte sin nacke likadant, hörde det knakande 

ljudet hans syster led s˚a av att höra, men det kändes inte bättre. Nästan värre. 

Förgäves. 

Men s˚a hörde han en röst. 

“Amid?” 

˚Aterigen Génolis röst, och precis likadant som vid hamnen — högt och 

tydligt, överröstande allt, men lugnt och utan att skrika. Och för den delen 

kunda han inte annat än förutsätt att Amanda Turner inte hörde det bara en 

dörr bort. 

“Génoli?”, svarade Amid och s˚ag sig om i badrummet. Han talade tyst, för 

att den gamla kvinnan utanför inte skulle höra honom. 

“Här.” 

Amid s˚ag upp mot spegeln, där rösten nu tycktes komma ifr˚an. Han s˚ag 

sitt egna dyngsura, slitna, stressade ansikte med den bleka hyn och de mörka 

p˚asarna under ögonen, men han s˚ag sig inte som i en vanlig spegel utan som sin 

spegelbild i klart vatten, vibrerande, rörande, och under vattnet stod Génoli. 

Han log mot honom — inte sitt vanliga, nästan skrämmande flin, utan ett 

faktiskt trevligt, uppmuntrande leende, som en fader skulle le mot sin son. 

svaret. 

“Hur g˚ar det?”, fr˚agade Génoli, och b˚ada av dem visste att han redan visste 

Amid lutade sig över handfatet och s˚ag upp mot Génoli. 

“Det g˚ar inte”, sade han. “Allt faller.” 

“Är hon stark?” 

“Nej. Hon är gammal. Och klen.” 

“S˚a vad är problemet?” 

“Jag...” 

“...kan inte?”

283 

Amid Northen masserade sina tinningar och blundade djupt, försökte tänka, 

försökte fokusera, försökte — 

“Jag kan”, sade han, själv förv˚anad att höra sin röst. “Jag ska.” 

“Bra”, log Génoli. “Vi litar p˚a dig, min son.” 

“Jag ska... jag ska g˚a ut igen. Och jag ska bara knuffa henne. Sl˚a henne. 

Jag ska döda henne.” En underbyggd ilska reste sig i hans röst, och han hörde 

de sista stavelserna spräcka hans röst bara en aning, som om han själv blev 

förv˚anad över vad han kunde yttra. 

“Det är... det är vad jag ska göra”, fortsatte han. “Enkelt, plötsligt. Hon 

hinner inte först˚a vad som händer.” 

Han s˚ag ˚ater upp mot spegeln efter Génoli, men tillbaka p˚a honom s˚ag bara 

han själv. ˚Aterigen var Vitsvartsnubben borta när han inte längre behövde 

honom, och ˚aterigen var det en alldeles vanlig spegel. 

Han s˚ag en handduk p˚a väggen intill sig, och torkade av ansiktet. Sedan s˚ag 

han sig ˚ater igen i spegeln, försökte le, misslyckades. Sedan vände han sig och 

gick tillbaka ut i vardagsrummet.


4 

Aaron fann Mejnell nedanför trapporna, i vad som liknade ett biblioteksrum 

med bokhyllor längs väggarna, fyllda med böcker av alla de slag. Han satt i en 

lädersoffa och tittade igenom ett fotoalbum, stilla nog att möjligen kunna sova 

om det inte vore för de l˚agmälda ljuden av snyftningar. Han s˚ag inte ens ut att 

märka att Aaron steg in i rummet, eller för den delen att han slog sig ned precis 

bredvid honom i lädersoffan, och s˚ag p˚a bilderna med honom. 

Bilderna liknade de som hängde överallt i huset, och Aaron ins˚ag att de fanns 

i rikliga mängder — en hel bokhylla av det tiotal i rummet var helt fylld med 

fotoböcker av det slaget Mejnell nu höll i sina händer och försiktigt vände blad 

i. Bilderna varierade visserligen i karaktär och syfte, men visade allra främst 

antingen Mejnell och hans mor, eller bara Mejnell. I albumet Mejnell höll nu 

var han troligtvis i tio˚ars˚aldern, en pojke ännu inte en finnig ton˚aring, men 

redan här ett typiskt mobboffer med rutig skjorta, kammat h˚ar och aningen för 

stora glasögon. 

“Till och med jag skulle mobbat den där”, sade Aaron med ett snett leende 

i ett försök att inspirera till konversation. 

“Det gjorde du”, p˚apekade Mejnell stilla, utan att röra en min, och vände 

blad. Det var det första tecknet han gett p˚a att han förstod att Aaron var där. 

“Jag vet”, sade Aaron ärligt. “Förl˚at. P˚a riktigt, förl˚at. Hur mycket det nu 

betyder för dig s˚ahär i efterhand. Jag hade min tid när jag var den jag var, och 

jag var en idiot. Det är m˚anga fler än du som förtjänar en ursäkt.” 

“Det är för sent i alla fall.” 

“För sent?” 

“Det spelar ingen roll längre. Ingenting spelar n˚agon roll längre.” 

“Lägg av.”

285 

Mejnell blinkade tungt i flera sekunder, och torkade sedan bort en t˚ar med 

sin handrygg. Han andades in djupt, och s˚ag sedan upp p˚a Aaron en sekund 

innan han ˚aterigen vände blicken mot fotoalbumet. Han vände blad. 

“Jag sitter kvar här”, sade han och tittade p˚a en bild där den tio˚arige 

Mejnell stod och fiskade p˚a en sliten brygga. Han var barbröstad, och han log 

f˚anigt ˚at kameran. Bredvid honom p˚a bryggen stod en väska med drag, och en 

hink som kanske eller kanske inte innehöll redan f˚angade fiskar. Han s˚ag lycklig 

ut. 

“Ni borde g˚a till kyrkan”, sade han och vände ˚ater blad. “Det finns elektri- 

citet som definitivt h˚aller, och —” 

“Lägg av”, sade Aaron igen och lade sin hand över fotoalbumet. “Jag menar 

det: Lägg av.” 

Mejnell lyfte försiktigt bort handen och drog fotoalbumet närmare sig själv. 

“— och mer mat, det här räcker för en person flera veckor, men för fyra vet 

jag inte hur —” 

“Mejnell, jag slutade röka för en vecka sedan. Du vill inte veta vilken migrän 

jag har, eller hur m˚anga g˚anger de senaste dygnen jag p˚a allvar funderat p˚a att 

köra en motordriven skruvdragare genom skallen. Det sista jag behöver just nu 

är att tvingas trösta en depressiv, senutvecklad ton˚aring.” 

Mejnell vände sin blick mot Aaron, chockerad, för första g˚angen sedan caféet 

med hela sin koncentration riktad mot honom specifikt. Sedan s˚ag han ned i 

golvet, aningen skamset. Aaron tog fotoboken ifr˚an honom och stängde igen 

den, ställde den i bokhyllan och gick tillbaka mot hallen. Halvvägs dit vände 

han sig om efter pojken. 

” 

“Vi behöver avresa snarast, det finns ingen poäng med att hänga kvar här— 

(när det börjar stinka död, ville han säga, men han valde att vara snäppet 

finkänsligare) 

“—längre än nödvändigt.”


“Jag —” 

“Du följer med.” Det var ingen fr˚aga, det var ett kommando.“Det finns tid 

att sörja sen. Inte nu.” 

Mejnell nickade, och de fyra gjorde sig redo att resa vidare till kyrkan.

5 

287 

Allting gick fort — fortare än hon n˚agonsin anat. Och bär d˚a med i tankarna 

att Amanda Turner inte bara var en försiktig kvinna, hon var en livrädd och 

en paranoid kvinna. 

Har du n˚agonsin hört att det är bättre att leva en enda dag, än att finnas 

till i hundra ˚ar utan att leva alls? Amanda Turner var den typen av människa 

som fanns till ett helt liv utan att leva en dag. Hon var den som vägrade flyga 

av rädslan att krascha, som vägrade g˚a till stora städer eller vara ute efter 

mörkrets inbrott, i rädslan att bli r˚anad, v˚aldtagen, kidnappad eller mördad. 

För tänk om. 

Minns d˚a detta när jag säger att hon aldrig anade, och aldrig var beredd, p˚a 

vad som hände. Hon hade precis bäddat klart soffan där den där pojken skulle 

sova (för vad var hon för människa om hon slängde ut honom, trots att det var 

det hon innerligt ville?), när dörren till badrummet öppnades. 

Hon lade en hastig blick p˚a pojken som steg ut, men inte mer än s˚a. Om 

hon lagt mer än en blick hade hon lagt märke till hur stel, hur bestämd han 

s˚ag ut, som en brottare innan en brottningsmatch, som en amerikansk militär 

p˚a väg att storma Normandie i fallskärm. Hade hon lagt mer än en blick hade 

hon sett hans blick — blicken av en mördare. 

† 

Ögonblicket mellan det att Amid Northens hand lades p˚a badrumshandta- 

get, och det att den drogs ned och dörren öppnades för honom, var säkert inte 

längre än tv˚a, högst tre sekunder, men för honom kändes det som en evighet. 

En fördel, kanske, för därefter gick allt mycket snabbt. 

Han öppnade dörren vidöppet, och stod kvar att se p˚a den gamla kvinnan i 

vardagsrummet. Sedan skrek han, skrek som en indian p˚a väg att invadera en


cowboyby, och han stormade rakt fram, med huvudet först, st˚angandes henne 

som en ilsken oxe rakt i magen. 

Han hörde henne stöna till och falla baklänges. Hans exakta plan visste 

han inte (samtidigt visste han att han oavsett vad skulle klara varenda va- 

penlöst motst˚and hon hade, s˚a taktik var knappast prioriterat framför faktiskt 

genomförande), men den var inte vad som följde. 

Den gamla kvinnan föll handlöst bak˚at med öppen mun och än öppnare 

ögon, och kippade efter sin förlorade andningsförm˚aga den halva sekund som 

tog innan hon föll rakt genom det stora fönstret bakom soffan. Glaset krasade 

omkring henne och en kraftig vind fylld med snö for genast genom rummet och 

sänkte genast rumstemperaturen med trettio grader, och kvinnan föll utan att 

kunna agera, rakt ned i snön, där hon förutom glassplitter genast täcktes av 

snö. Hennes bägge ben hade fastnat vid knäna i det vassa glas som var kvar av 

det l˚aga fönstret, och Amid Northen s˚ag flämtande p˚a när blod rann fr˚an de 

djupt sönderskurna, rynkiga benen, ned för det transparenta glaset. 

En ensam hand hängde även vid glaset, men den l˚ag helt stilla. 

Allt var stilla. 

Allt var slut. 

† 

Vad du än tänker, tänk det inte. Amanda Turner dog inte smärtfritt, heller 

dog hon i fruktansvärd smärta. Hennes död hade för den delen förmodligen varit 

mycket mer förfärlig om hon f˚att leva vidare att dö i cancer eller benskörhet 

eller hjärtproblem eller hjärnpropp flera ˚ar senare. Det enda vi kan säga är att 

hennes död var plötslig. 

N˚agon stormade emot henne. Ett slag i magen. En fruktansvärt obehaglig 

smärta när hon ins˚ag att även om hon mirakulöst skulle överleva fallet skulle 

hon nog aldrig kunna andas igen —

289 

N˚agonting tog emot. N˚agonting slog henne bak i huvudet s˚a h˚art att hon 

genast tappade först˚andet över situationen. Sen hörde hon ljudet av — vad var 

det där? Som om hon tappade en kaffekopp, men... s˚a mycket högre... 

Tusen kaffekoppar. 

Tusen. 

Tus — 

Vad...? 

Tusen... 

Men... 

Tusen... 

...n˚agonting— 

Tusen... 

...brinner— 

Nej... 

Amanda Turner dog.


Döden kommer inte... 

Vinden viskar... 

...han jagar oss... 

Fönstren skriker... 

...han förstör oss... 

F˚a dem att sluta... 

...hjälp oss... 

F˚a dem att lämna mig i fred... 

...döden kommer inte snart nog... 

6 

† 

San kunde inte sova, och hon visste varför. N˚agon... n˚agot... viskade till 

henne. Skrek till henne. Ville ha henne. Ville inte lämna henne i fred. 

San var öppen för New Age-teorier om andar och änglar, speciellt sedan hon 

ins˚ag att hennes siandet helt säkert var p˚a riktigt, och hon visste att det här 

inte var första g˚angen n˚agon försökte prata med henne. Hon visste mycket väl 

att alla hennes drömmar, alla hennes visioner, alla hennes plötsliga insikter p˚a 

ett eller annat sätt var n˚agon eller n˚agot som pratade med henne, oavsett om 

det var andar, änglar, Gud eller n˚agonting betydligt mer diffust eller till och 

med rent vetenskapligt. 

Hon blundade och tänkte p˚a f˚ar. Det lät klysché, det visste hon, men s˚a 

brukade det ocks˚a hjälpa. Kanske placebo, men det brydde hon sig inte om. 

Huvudsaken var att det fungerade. 

Men inte den här g˚angen, eller hur, raring?

291 

Hon andades in genom näsan, andades ut genom munnen. Öppnade ögonen 

och s˚ag sig om. Till höger om henne l˚ag Kim, bortvänd ifr˚an henne precis 

som alltid hemma (inte för att kel skulle passa sig i kyrkan, bland allt förmodat 

sovande folk, även om det nu n˚agonsin förekom i deras förh˚allande). Till vänster 

l˚ag Jocke sovande men vänd mot henne, och en stund s˚ag hon p˚a honom och 

försökte inbilla sig att de hade ett förh˚allande annat än att hon lagade hans 

mat och städade hans — 

För det där hjälper dig verkligen, raring. 

Nej. 

Hon satte sig istället upp och s˚ag sig om i kyrkan. Alla verkade sova, men 

klockan var inte mer än halv ett, och hon anade att skenet bedrog och att i 

alla fall n˚agon var lika vaken som hon. Men s˚a var det ocks˚a alldeles typiskt 

svenskt att l˚atsas som om man var ensam, och svensk var hon i själen trots att 

hon bodde p˚a en liten ö som l˚ag betydligt närmare Norge. 

Hon s˚ag bort, över folkmassorna. Där borta n˚agonstans l˚ag Emma, hennes 

femton˚ariga dotter, förmodligen med lite för lite kläder under sovsäcken och 

lite för nära sin s˚a kallade “kompis” Emil, som för den delen log lite för hemligt 

mot sin s˚a kallade tjejkompis. 

Det där hjälper dig knappast heller. 

Var det inte normalt att ha saker att tänka p˚a i s˚adana här tillfällen? 

Människor att vända sig till, om än endast i sinnet? N˚agonting man alltid 

kunde komma tillbaka till även om allt annat var fruktansvärt? Som i ameri- 

kanska filmer — “det var outh˚alleligt p˚a kontoret men nu är jag hemma med 

min älskade fruga i mitt älskade hem, min fristad!” 

Men hon hatade sin man. Hon hatade 

(Gud förl˚ate mig om du finns där) 

sina bortskämda slynglar till barn, trots att hon innan hon blev mamma fick 

höra att vad som än hände var det omöjligt att ogilla sina barn — de var alltid 

där som vackra änglar, vad som än hände. Hon hatade sitt hem. Hon hatade


sin kropp, sitt självförtroende, sitt liv, sin värld. Var hon verkligen ensam om 

detta? Eller var det ˚ater en sak som folk alltid l˚atsades vara ensamma om? 

Kunde ingen erkänna hat? Var det tabu? Var det inte det mest naturliga av 

alla mänskliga känslor? 

Och som om hon inte hade problem med sitt normala liv fanns dessa... 

andar, demoner, varelser av diverse slag som ville in, som ville ha henne, om än 

utan särskilt onda avsikter. 

Lämna mig i fred. 

† 

S˚a sm˚aningom somnade hon, men hon sov oroligt. Drömmen hon drömde 

var en av de oklaraste hon n˚agonsin drömt, och som den hon var sade det en 

hel del. 

N˚agonstans sprang en flicka, och Sanna sprang efter. Med ens befann hon 

sig ˚aterigen naken i den skog där hon varit en g˚ang förut, den g˚angen när hon 

svimmat och inte vaknat p˚a dagar. Skillnaden var att hon nu hade ett m˚al — 

hon jagade flickan, och trots att hon bara s˚ag henne skymta förbi ibland s˚a 

visste hon med all säkerhet i världen att det var samma flicka som hon en g˚ang 

badat med i den där andra drömmen. 

“Vänta!”, ropade hon där hon sprang mellan träden i den mörka skogen. 

Men flickan väntade inte. 

Sanna trampade p˚a en vass kotte och stönade till, stannade till och s˚ag att 

hon blödde ur ett ovanligt djupt s˚ar i hälen. Men hon valde att ignorera det 

och sprang snart vidare, mellan träden i skogen, tills hon ˚aterigen kom ut p˚a 

samma äng som hon gjort förut, ängen med badtunnan där flickan suttit. 

Men det var inte likadant. Gräset var nu bränt kolsvart i hela ängen, förutom 

en enda grön, orörd stig fr˚an där hon stod fram till badtunnan i mitten. Det 

kändes fel. 

San valde stigen, och hon gick fram till tunnan.

293 

Däri satt flickan, i samma trasiga kläder som förut, och hon log samma 

sorgsna leende som förut. Sanna Nordström var först p˚a väg att stiga ned p˚a 

andra sidan — hon var redan svettig och smutsig sedan spr˚angmarschen i sko- 

gen, och hon frös under m˚anskenet och de kalla vindarna. Men flickan höll fram 

en hand som betydde stopp. 

“Inte nu”, sade flickan. “Det är redan sent, och klockan blir senare innan 

du är klar.” 

“Vad menar du?”, fr˚agade San och frös mer än hon gjorde tidigare. 

“Du behöver göra n˚agonting, och du behöver göra det nu. Du har inte tid 

att bada, Sanna.” 

“Vad?” 

“Vi behöver din hjälp.” 

† 

När Sanna Nordström vaknade, förstod hon verkligen inte var hon befann 

sig. Först av allt ins˚ag hon sin konstiga position — hon l˚ag inte i sin madrass, 

eller ens l˚ag, utan var snarare hukad över... 

D˚a ins˚ag hon samtidigt en hel del saker. 

Hon ins˚ag att hon l˚ag hukad över en man, och inte vem som helst, utan 

Fader Albert Clarenton. 

S˚a ins˚ag hon att rummet hon befann sig i — köket — var fyllt av människor. 

Hon hörde dem, s˚ag dem, kände dem... 

Men det hon ins˚ag tydligast, det som fick henne att andas djupare, att börja 

hyperventilera, att börja drabbas av panik... 

I hennes hand, mot Clarentons hals. 

En skinande blank kniv.

294 KAPITEL 9. PANIK

Kapitel 10 

Sanddynor av is 

295

296 KAPITEL 10. SANDDYNOR AV IS 

1 

Maryville var en helt ny stad, fastställde Tim Alfredsson, Aaron Christian, 

Jimmy Tour och Carl Mejnell, där de gick fr˚an fru Mejnells hus mot kyrkan 

under tystnad. Det var en stad fullständigt förändrad av stormen, och ingen av 

dem kunde först˚a hur den en g˚ang skulle kunna ˚aterställas till sitt forna skick; 

det kändes helt enkelt för otroligt, för enormt. 

Bilar och cyklar var helt täckta av snön, till den grad att de antagligen inte 

ens s˚ag majoriteten av fordonen. Om det inte vore för skyltar och hus, skulle 

det inte synas var vägen befann sig (och ibland, när det var omr˚aden utan vare 

sig skyltar eller hus, s˚a kunde de inte heller det). De hade alla växt upp p˚a ön, 

och de visste alla att vädret av tradition var h˚ardare här än p˚a fastlandet, men 

en storm av denna art hade ingen av dem erfarit, och ingen trodde heller att 

det kunde vara möjligt. 

Vinden hade lugnat sig lite i och med att natten sakta blev till morgon, 

och solen som började färga himlen blodröd bortom hustaket var n˚agorlunda 

uppmuntrande trots allt vad natten gjort dem. Alla vandrarna ins˚ag med ens 

hur utmattade de var, när de s˚ag solen skina igenom och ins˚ag att de passerat 

en hel natt, och knappt ens hade märkt det. Aaron snubblade till när han 

r˚akade trampa ned lite för djupt i snön, men lyckades h˚alla sig uppe. Medan 

han ville intala sig själv att han bara snubblade, visste han mycket väl att han 

var trött nog att kunna ramla omkull och somna utan att märka att n˚agonting 

förändrats. Om han var p˚a motorcykeln, tänkte han, skulle han definitivt stanna 

till vid vägkanten och lägga sig att sova. Men i denna storm hade han inte den 

lyxen. 

†

297 

När gruppen kommit upp för en kort uppförsbacke, som i detta väder kändes 

som ett berg, stannade Jimmy Tour upp för ett ögonblick och sträckte p˚a sin 

gamla rygg. Han kände, men hörde inte för vindens ljudande, hur ryggen kna- 

kade, och han drömde sig iväg till en massage av en vacker kvinna i n˚agot 

orientaliskt land. 

Den gamle cowboyen s˚ag sig om i stormen och slog bort lite snö fr˚an sin 

cowboyhatt. Runtom dem härjade snön sitt vilda spel med staden, och gatorna 

liknade en öken med dammande sanddynor av snö och is. Bortom hustakens 

vita täcken s˚ag han den blodröda soluppg˚angen, och plötsligt upptäckte han 

sig själv med att le. Han reste sin ena hand och kände p˚a sina kalla läppar, p˚a 

det leende de formade, och han ins˚ag att han trots allting som skedde och hade 

skett var lycklig. 

Världen tycktes b˚ade brinna och falla samman omkring honom, och Jimmy 

Tour log. 

† 

Mejnell fortsatte konstant att ˚angra att han l˚atit sig tvingas med p˚a resan, 

men han blev med tiden allt mer tacksam över att Aaron övertalat honom. 

Oavsett hur han resonerade kunde han verkligen inte se en fördel i att vara 

ensam i sin mors hus med sin mors döda kropp, trots att det p˚a kort sikt verkade 

föredraget, p˚a n˚agot förvirrat och nästan perverst, elektrakomplext vis. 

När de kom upp för en tung uppförsbacke, stannade Jimmy Tour till och 

sträckte p˚a sig, och Mejnell passade p˚a att göra detsamma. Efter en stunds vila 

s˚ag han bort fr˚an den sönderfallande snövärlden, och han s˚ag istället p˚a den 

gamle cowboyen, och upptäckte att gamlingen log. 

Han log. 

Han är tokig, tänkte Mejnell och gick vidare efter Aaron och Tim, med 

Jimmy Tour snart efter sig.


2 

Sanna Nordströms förvirrade blick gick fr˚an den skinande blanka kniven i 

hennes darrande hand, till den gamle mannen som l˚ag under henne, fortfarande 

ovetande sovande, trots hennes visserligen ganska blygsamma vikt. 

“San...”, hörde hon bara vagt Kim säga lugnt bakom henne. “Lägg ner 

kniven, älskling. Du vet inte vad du gör.” 

Hon kände att hon började andas häftigare, och kniven började snart att 

skaka allt mer i hennes hand, fortfarande pressad mot den oskyldige mannens 

blottade hals, dock utan n˚agra genast synliga skador. 

S˚a ställde hon sig plötsligt upp fr˚an sitt hukade tillst˚and. Kniven satt som 

klistrad i hennes hand, tills hon slängde till med handen och lyckades släppa 

tag om den, som om den var en kletig boll av tejp. Kniven föll mot köksgolvet 

med ett högt klingande. 

S˚a fort som vapnet fallit fr˚an hennes hand, rusade polischef Maik Senvy fram 

och tog tag i den och lade försiktigt undan den p˚a köksbordet. San stod kvar 

över Fader Clarentons sovande kropp, och kände att t˚ararna började formas i 

hennes ögon. Hon förstod ingenting, verkligen ingenting; Vad gjorde hon här? 

Var kom kniven ifr˚an? Varför skulle hon försöka döda Clarenton — som hon 

knappt ens kände — ens undermedvetet? 

Alla stod runt henne, stirrandes, och ingen v˚agade röra sig. San tog själv 

steget, och flyttade försiktigt undan Clarentons ännu sovande 

(koma?) 

kropp för att ställa sig bredvid, mellan Clarenton och Kim. 

S˚a fort som hon n˚agorlunda format sina tankar, eller i alla fall gjort en 

primär ˚aterhämtning fr˚an den chock som varje uppväckt sömnvandrare tvingas 

att uppleva, vände hon sig mot sin make. Kim stod bakom henne och verkade 

precis lika chockerad som hon. Först nu började hon f˚a lite grepp om vad som

hände: hon förstod fr˚an mörkret utanför utanför att det antingen var natt, 

morgon eller tidig förmiddag, och fr˚an alla människors lättklädda manér tolkade 

hon vidare att det antingen var natt eller tidig morgon. Runt henne stod ett 

gäng p˚a kanske sju ˚atta människor, bland annat Kim, Mario och Maik Senvy 

(i sin polisdräkt trots att alla andra var i sovkläder), samt ett par människor 

som hon antingen bara kände igen vagt, eller aldrig hade sett förut. 

“Kim —”, började hon med sprucken, desperat röst. 

299 

Men det första han gjorde — trots att han alldeles nyss kallat henne älskling 

för första g˚angen p˚a˚ar — var inte att omfamna henne eller ens prata med henne. 

Han gav henne istället en örfil, en h˚ard s˚adan, och ljudet genljöd lika väl som 

knivens fallande klirrande hade gjort i hela kyrkan. Sedan vände han sig om, 

fortfarande synbart chockerad men likväl helt stel i ansiktet, och gick tillbaka 

ut i stora salen. 

Och där lämnades San att st˚a, darrande, förvirrad, ensam, stirrandes p˚a 

den plats i luften där hennes make nyss stod. L˚angsamt drog hon sin ena hand 

mot kinden där han slog henne, och hon kände att t˚ararna började rinna p˚a 

allvar. Ett halvt ögonblick senare hade hennes bägge händer dragits bak˚at och 

satts ihop av iskall metall, och hon hade slängts omkull framlänges och sedan 

dragits upp igen. Hon fortsatte att stirra fram˚at med ett stenansikte, utan 

motst˚and, utan protest när Maik Senvy v˚aldsamt knuffade henne framför sig 

ned för trapporna ned i källaren där han satte fast handbojorna vid ett element 

och gick tillbaka upp. Utan ett ord stängde han dörren efter henne h˚ardare än 

brukligt, och San lämnades ensam kvar i det kalla mörkret. 

Här hörde hon i alla fall inte vindens viskande och fönstrens skrikande längre. 

† 

Maik Senvy hade vaknat tidigare än vanligt efter en mardröm han inte ens 

kom ih˚ag, och när han tittade p˚a klockan, s˚a var hon inte ens sex p˚a morgonen. 

Ändock kunde han inte somna om, och därför klädde han lugnt p˚a sig sina


vanliga poliskläder medan han s˚ag ut över alla sovande. Plötsligt reste sig en 

upp fr˚an andra änden rummet, en smutsblond kvinna i trosor och linne som 

han genast kände igen som Sanna Nordström, hans arbetskamrat Kims fru. 

Maik reste sig upp och vinkade ˚at henne, men hon verkade inte se honom utan 

stegade försiktigt mellan alla sovande människor och gick vidare ut till köket. 

Helvete, tänkte Maik när han ins˚ag att det var där den där prästen sov eller 

l˚ag i koma eller vad det nu var, vilket han och Mario ju bestämt att inte berätta 

för n˚agon om än. Mario l˚ag visserligen och sov i köket han med, nästan som 

n˚agon typ av vakt ˚at Clarenton, men han gjorde ju just det ocks˚a — sov. Maik 

slängde p˚a sig resten av byxorna och halvt hoppade, halvt sprang förbi alla 

sovande p˚a väg till köket efter Sanna. 

“Vänta vänta”, lyckades han flämtande f˚a fram när han hunnit dit, “du f˚ar 

inte —” 

Men han avbröt sig när han märkte vad som hände. Framför honom stod 

Sanna Nordström, vitt stirrande inte p˚a honom utan p˚a Clarenton som sov p˚a 

golvet. Och i handen höll hon en kniv hon plockat fr˚an diskbänken. 

Helvete Mario varför plockar du inte undan efter dig? tänkte Maik genast 

ilsket i en br˚akdels sekund. Sedan tog han ett stapplande steg bak˚at och tram- 

pade p˚a Marios hand och av misstag lyckades väcka honom, samtidigt som 

han ropade ut n˚agonting ohörtbart, strax följt av “Vapen! Hon har... hon har 

vapen!” 

Maiks reaktion att döma var han l˚angt ifr˚an den bästa av poliser, men ˚a 

andra sidan hade han under sina m˚anga ˚ar i tjänst aldrig varit med om ett 

mordförsök förut. 

Sekunden senare utvecklades det ocks˚a fr˚an hotfullt beteende till just mordförsök 

när Sanna Nordström lade sig rakt över Fader Albert James Clarenton p˚a 

madrassen där han sov, och lade den sylvassa kniven direkt mot hans hals. 

I det ögonblicket ins˚ag Maik Senvy att det faktiskt var han som var polis i 

samhället, och han sträckte sig efter sin pistol, men —

“Min jävla pistol!” 

301 

— självklart hade han för första g˚angen sedan han fick den för m˚anga ˚ar 

sedan inte med sig revolvern. 

I samma ögonblick som Maik ins˚ag detta rusade Kim Nordström — Sannas 

make — in i rummet efter att ha hört och vaknat av Maiks rop. Direkt bakom 

honom kom strax n˚agon mer (ingen Maik kände), gäspande och kliande i sitt 

öga efter att s˚a plötsligt blivit väckt, ocks˚a han antagligen väckt av Maiks röst. 

“San...”, sade Kim Nordström lugnt och tog ett steg närmare sin fru. Maik 

förv˚anades över hans lugn, och hur mycket han lät som n˚agon slags giss- 

lansförhandlare i den lugna men bestämda rösten. 

“Lägg ner kniven, älskling”, fortsatte han lika lugnt och lika kärt. “Du vet 

inte vad du gör.” 

Och just d˚a verkade Sanna... vakna upp, kunde det vara rätt ordaval? 

Plötsligt började hon att darra, och hennes nyss s˚a bestämda ögon blev in- 

te bara obestämda utan oförst˚aende, panikslagna, som om hon var i Clarentons 

situation och med ens vaknade med en kniv mot strupen. 

Det som följde kändes för Maik som en evighet, kanske för att han var 

nyväckt och alldeles förvirrad och chockad, kanske för att detta var den första 

riktigt dramatiska upplevelse han n˚agonsin erfarit, kanske förutom när han var 

liten och r˚akade skära av sig lillfingertoppen när han täljde. 

Sanna Nordström satt darrande kvar p˚a exakt samma ställe och stirrade p˚a 

mannen hon hade kniven mot, och ingen visste vad som hände, vad hon tänkte, 

eller vad som hoppade runt i hennes psykotiska lilla hjärna. Ingen utom San 

själv visste om hon fortfarande skulle g˚a igenom med planen och skära halsen 

av den gamle mannen, eller om hon uppvaknat ur n˚agon slags sömng˚ang och 

först nu insett vad hon varit p˚a väg att göra. 

En evighet senare ställde hon sig upp, och tappade kniven rakt i golvet. Mer 

kvicktänkt än n˚agonsin förut i sitt liv, trots omständigheterna rusade Maik fram 

och tog upp den och lade undan den där Sanna Nordströms mördarglada händer


inte kunde n˚a den. 

Sanna vände sig om och stod mittemot Kim, och Maik Senvy var p˚a allvar 

nära att bara g˚a fram och slänga handbojorna om henne, men ins˚ag att hon 

faktiskt inte hade ett vapen och förtjänade att f˚a förklara sig för sin make innan 

— 

Han hann inte ens avsluta tanken förrän Kim gav sin fru en örfil rakt över 

ansiktet, vände sig om och gick tillbaka ut i stora salen. Sanna stod kvar, och 

stirrade efter honom, men hann inte mycket mer än s˚a förrän Maik hade dragit 

hennes händer bakom henne och satt handbojor om dem (han lyckades till och 

med knuffa omkull henne i sin nervositet, men han lyckades ocks˚a dra upp henne 

igen s˚a det drabbade nog inte hans rykte överdrivet). 

Maik drog henne genast till källardörren, öppnade den och knuffade halvt 

ned henne framför sig. Därefter satte han fast handbojorna vid ett element i 

bortre hörnet, och lämnade henne med en rejäl smäll i dörren. 

S˚aja, tänkte han förnöjt, nu var jag en riktig snut.

3 

303 

Amid Northen blev st˚aende kvar, stirrande p˚a Amanda Turners blodiga ben, 

medan rummet sakta fylldes med snö. 

Den gamla kvinnans brandgula katt kom nästan genast utspringande till 

vardagsrummet, när hon hörde ljudet som snart visade sig vara hennes mattes 

död. Hon ställde sig jamande vid dörröppningen och stirrade endera p˚a det där 

kalla h˚alet som hennes matte orsakat i fönstret, endera p˚a den där främmande 

pojken som hon nu var ensam kvar med i det hastigt kallnande huset. När 

hon jamat en g˚ang för mycket valde Amid att börja stirra p˚a henne istället för 

hennes ägare. 

“G˚a”, sade han kallt. “Jag har inte bra erfarenhet av katter, och jag är inte 

p˚a humör.” 

Som om katten förstod vad han sagt smet den in till köket igen, där det 

fortfarande var varmt och skönt, och hon satte sig under köksbordet, intill det 

p˚aslagna elementet, att försöka slappna av igen. 

Amid Northen gick fram till kvinnan 

(död död död död) 

och satte sig p˚a ett knä i den tunna nysnön. Han sträckte sig fram, utan att 

tveka, och drog sin hand över hennes ben, täckt av en skrynklig strumpbyxa, 

utan att riktigt veta varför. Det var redan kallt, redan stelt, som en metallbit i 

snön. Längs den ena strumpbyxan rann en linje blod som först börjat bilda en 

pöl p˚a parkettgolvet, men som snart slutat rinna och istället börjat att frysa 

till röd is. 

Amid svalde, och ins˚ag att han just nu mest av allt ville springa tillbaka in 

i badrummet och spy. Men han lät bli. S˚a s˚ag han hennes hand, hennes stilla 

hand s˚a lugnt vilande som om hon sov, och han tog den i sin, kände för första 

g˚angen i sitt liv p˚a handen av en död människa.


Det var en fruktansvärd upplevelse. Handen var stel och h˚ard, som handen 

av en plastdocka, och han ins˚ag att en del av honom plötsligt försvann för att 

aldrig mer komma tillbaka. En liten del som var av hans barndom nu, som varje 

människa föds med och som de flesta f˚ar ha kvar hela livet. 

Amid Northen skulle precis resa sig när — 

Han slant i 

(snön, blodet, vad var det?) 

och föll framlänges. Snabbtänkt som han var lyckades han ta emot, med ena 

handen plötsligt tryckd mot glaset där det ännu var intakt, och andra handen 

mot Amanda Turners knä. Detta till trots kunde han inte förhindra att hans 

ena knä föll rakt mot glaset där det var sönderslaget, och han kände en vass 

glasskärva skära rakt ned i hans smalben. Han s˚ag med växande panik p˚a hur 

den tillsammans med en rännil av blod stack ut p˚a andra sidan om benet. Amid 

ryckte genast upp sitt ben igen, och satte sig att undersöka s˚aret. 

Glaset hade visserligen g˚att igenom rent kött utan att träffa n˚agra ˚adror 

som skulle orsaka rejäla blodflöden, och han kunde röra alla t˚ar utan problem 

eller ens bortdomnad, men smärtan var olidlig. Han ställde sig upp, och smärtan 

stack h˚art nog att f˚a honom att stöna till högt. Men han visste att han hade 

en bit att g˚a och att det bara var att vänja sig, och s˚a ställde han sig helt och 

gick till dörröppningen som ledde fr˚an vardagsrummet till hallen. 

Där stod han kvar en stund och s˚ag p˚a kvinnan han just 

(dödat dödat dödat dödat) 

eliminerat p˚a uppdrag fr˚an Génoli. 

S˚a vände han sig bort med löftet att inte titta tillbaka, och han klädde p˚a 

sig sina upphängde kläder. Strumporna var inte riktigt torra, men det r˚adde i 

alla fall en förbättring. Dessutom skulle de änd˚a bara bli blöta igen ögonblicket 

han steg ut, det visste han. S˚a han klädde sig, öppnade dörren, klev ut och 

stängde den efter sig. 

Utan att se sig om.

4 

305 

När gruppen av före detta cafébesökare s˚ag kyrkans torn bortom husen, s˚a 

spred sig en suck av lättnad, av hopp, och det hela kändes som en scen ur en 

majestätisk Hollywoodrulle. Solen hade äntligen börjat att resa sig ordentligt, 

och vad som börjat som tidig gryning hade l˚angsamt blivit komplett morgontid. 

Vinden hade lugnat sig en hel del, och var nu mer stilla än den varit p˚a m˚anga 

dagar. Solens str˚alar slog igenom den snö som fortfarande slängdes runt, och 

exploderade i ett fyrverkerilikt sken mot kyrkans topp. 

De s˚ag sk˚adespelet samtidigt, och stannade utan ett ord till att bejaka 

naturens mirakel — en paus de nu behövde mer än n˚agonting annat. 

Tim Alfredsson brydde sig inte överdrivet om sk˚adespelet (Har man sett 

det i tv˚a sekunder, har man sett det i hundratjugo, tänkte han för sig själv) och 

passade istället p˚a att ta vatten fr˚an den flaska han tagit med sig fr˚an familjen 

Mejnells hus. 

Carl Mejnell nyttjade pausen till att rätta till bandaget han dragit för 

skärs˚aret p˚a ryggen innan de lämnat hans mors hus. S˚aret hade vid det la- 

get slutat att blöda, men det gjorde fortfarande otroligt ont. Kölden hade till 

en början domnat smärtan, men när smärtan till sist brutit igenom hade den 

gjort det fullt ut. 

Jimmy Tour s˚ag ut över det öde landskapet och kunde inte l˚ata bli att finna 

det vackrare än n˚agonting han sett p˚a mycket länge. Snön l˚ag blänkande över 

gator, över bilar och cyklar, och upp mot väggarna p˚a husen, och allt kändes 

mycket öde, mycket gammalt, mycket... döende. Som en plats där människan 

en g˚ang varit men som hon sedan övergivit, en nordisk variant p˚a gamla Maya- 

civilisationer och ur˚aldriga djungeltempel. Han kunde inte l˚ata bli att finna det 

gudomligt vackert.


Aaron Christian s˚ag ut över landskapet, och han s˚ag död. Han gillade inte 

detta, han gillade inte att vinden skulle lugna sig till den grad att han kunde se 

sig om och p˚aminnas om att detta en g˚ang varit en stad, en stad han dessutom 

bebodde och som han under ˚aren vant sig vid att rent av älska. Det kändes som 

en övermänsklig makt som h˚anade honom, h˚anade dem, h˚anade mänskligheten. 

Som sade ser du det här? Det här var en g˚ang er stad, och nu är det min 

öken. För nu... nu var det inte längre en stad. Det var ondskans fäste, det var 

Djävulens personliga boning. Det var allt annat än en stad, och bara att tänka 

p˚a det fick Aaron att — 

“Jimmy, har du en cigg?” 

“Du f˚ar vänta”, sade Jimmy Tour och skakade p˚a huvudet. “Vi borde ta oss 

till kyrkan innan vinden börjar igen.” 

† 

De fortsatte i än raskare takt, och hann fram till kyrkan med ganska god 

marginal — stormen skulle inte sätta fart igen p˚a nästan en timme, enligt 

Jimmy Tours n˚agorlunda amatörmässiga väderleksbestämningar. 

I kyrkan var det vildare än de anat, ins˚ag Tim Alfredsson samma ögonblick 

som han öppnade dörren. Säkert nio av tio Maryvillebor befann sig där inne, och 

alla var uppspelta för Gud vet vad. De fyra daskade av sig snön fr˚an kläderna, 

och Jimmy Tour rättade till sin hatt medan han gick fram till Mario, som 

kommit till hallen när han hörde dem komma in. 

“Gud bevara att ni hittade hit”, sade Mario, “men ni skulle inte kunna 

komma i ett värre ögonblick.” 

“Vad p˚ag˚ar?”, fr˚agade den gamle cowboyen Mario, och han s˚ag sig om efter 

folken i stora salen som sprang runt som yra höns och kacklade lika illa. Han 

s˚ag bort mot det angränsande köket och s˚ag polischef Maik Senvy st˚a i full 

polisdräkt med pistol och allt. 

“Det har skett ett mordförsök i Guds hus”, sade Mario nervöst.

† 

307 

Gruppen lyckades installera sig och f˚a madrasser och hela alltet trots den 

p˚ag˚aende förvirringen, och Jimmy Tour fick även lite insidoinformation fr˚an 

Mario om att ett möte skulle h˚allas inom kort, d˚a de skulle g˚a igenom allt 

noggrannt, innan falska rykten kom att börja spridas. 

“Det är nog redan för sent för det”, p˚apekade Aaron när Jimmy Tour 

berättade det för honom, och nickade bort mot tjatterkärringarna p˚a andra 

sidan av rummet. Den gamle cowboyen log kort, och Aaron blev med ens mer 

seriös. “S˚a vad sade han hade hänt, i kort?”, sade han. “Inte för att nu sprida 

mer rykten, men...” 

Jimmy Tour försökte först finna sina tankar och kliade sig under cowboy- 

hatten, sedan sade han bara enkelt: 

“Du sade n˚agonting om en cigg förut?” 

† 

Han hade lovat sig själv att sluta, men när man blev erbjuden vad som 

kallades världens finaste tobak, och dessutom efter allt som hänt, s˚a fanns det 

inte mycket värde i att protestera. Trots allt hade han inte vetat att han skulle 

r˚aka ut för att bli inl˚ast i ett café, se en man frysa ihjäl, se en död kvinna och 

sedan f˚a vara i samma rum som en kvinna anh˚allen för mordförsök, allt inom 

loppet av n˚agra dagar, när han lovade sig själv att sluta. 

Nu satt Aaron därför tillsammans med Jimmy Tour utanför kyrkan och 

passade p˚a att njuta av fin tobak när vädret var tillfälligt lugnare. Jimmy Tour 

var en ˚aldrande man och det syntes p˚a hans traditioner; direktimporterad tobak 

han smulade sönder själv innan han rullade dem med sm˚a bruna pappersblad 

och bet av ena änden innan han gav en till Aaron och behöll en själv. Aaron


kunde inte l˚ata bli att känna nikotinruset vänta p˚a honom ögonblicket han 

satte den otända cigaretten i munnen, och när Jimmy Tour sedan tände den ˚at 

honom... 

“Jag känner mig bedövad”, sade den gamle cowboyen och s˚ag ut över vin- 

terlandskapet i oktober. 

Aaron blev förv˚anad av de plötsliga orden, och svarade först inte. Istället 

drog han in ett bloss av rök, lät den fylla och sakta döda honom inifr˚an. Han 

andades ut, och stönade tyst för sig själv. 

“Snön?”, fr˚agade han till sist. 

“Inombords.” 

“˚Ah.” 

Jimmy Tour lyfte hatten och kliade sig i pannan, och s˚ag sedan mot Aaron 

med rynkade ögonbryn och sm˚a trötta p˚asar under sina smala ögon. 

“Min gudsons far dog för bara timmar sedan.” 

Aaron tänkte efter, och ins˚ag att han hade rätt. Det var bara timmar sedan 

de tröttnat p˚a att vänta p˚a att elektriciteten skulle dö, tätt följt av deras sista 

brinnande hopp, och som de istället hade slagit sönder fönstret och klivit över 

kroppen, kroppen Jimmy Tour identifierat som en tillhörighet av hans gudsons 

far Johan Jonsson. 

“Och s˚a Mejnells mor... hon var alltid en av de där som hälsade s˚a trevligt 

i butiken, du vet?” 

Aaron nickade, trots att han inte alls visste, trots att det var första g˚angen 

han träffade henne för ett par timmar sedan, och hans första erfarenhet var inte 

direkt att hon hälsade trevligt. 

“Och nu Clarenton.” Han drog ett halsbloss, bl˚aste ut. 

“Clarenton?” 

“Det var han som mordförsöket var p˚a.” Han var tyst en stund, och ins˚ag 

sedan att Aaron kanske ville ha en bredare uppdatering. “Han m˚ar bra”, tillade 

han, “en skr˚ama p˚a halsen bara.”

“˚Ah.” 

309 

De s˚ag ut över landskapet, och ˚aterigen kunde inte Aaron tänka p˚a annat 

än död, död, och död. Men med lite nikotin i kroppen kunde han inte neka till 

att det i alla fall s˚ag lite ljusare ut, med solen bortom öknen som en ledstjärna 

mot godheten. 

“Och jag känner det inte”, sade den gamle cowboyen och gav ett klent försök 

till ett skratt. “Det känns s˚a overkligt. S˚a plötsligt.” 

tigt.” 

“Du har varit butiksinnehavare hela förbannade livet. Det är inte s˚a kons- 

Kyrkoporten öppnades bakom dem och de b˚ada vände sig om för att se Tim 

Alfredsson komma ut. 

“Aaron, där är’u.” Sedan började han skratta sitt vikingagarv och pekade 

p˚a cigarettstumpen i Aarons hand. “Jag sa ju att du’nte skulle h˚alla dig.” 

“Satan.”


5 

Ryktet hade spridit sig om att mötet skulle börja klockan tio p˚a förmiddagen, 

trots att Mario bara berättat om det för Jimmy Tour och Kim Nordström 

dessförinnan. Redan tio minuter i satt alla kyrkobesökare samlade p˚a sina 

madrasser i stora salen, blickarna riktade mot gudstjänstplattformen där Fader 

Clarenton sovit dagarna innan sitt anfall. 

Med bara lite slutledning hade vissa listat ut ungefär vad som hänt, trots 

att det f˚atal som visste (Maik Senvy, Kim Nordström och de andra som va- 

rit ögonvittnen) inte direkt uttalat sig speciellt tydligt. Fader Clarenton hade 

försvunnit ett par dagar tidigare, och trots att Mario och Maik först ignorerat 

fr˚agor hade de omedvetet börjat erkänna att Fadern var sjuk och vilade, vad de 

b˚ada var överens om var en halv lögn. Folk hade därefter börjat ana att Cla- 

renton p˚a ett eller annat sätt m˚aste vara inblandad i den lilla händelsen som 

drabbat kyrkan tidigt p˚a morgonen, för vem var det annars som gick omkring 

och l˚atsades som ingenting när han tidigare p˚a dagen varit med om n˚agonting 

s˚adant? Självklart m˚aste det ju vara Clarenton. 

Att det sedan var Sanna Nordström som var p˚a den andra sidan av händelsen 

var det ingen som kom fram till — i allt som hände var det ingen som märkte att 

hon var borta, inte ens hennes barn som b˚ada var upptagna med sina vänner. 

Ett par minuter före klockan slog tio och mötet skulle börja, steg Maik Senvy 

upp p˚a plattformen, tätt följd av Mario. Stämningen i kyrkan var uppspelt och 

spänd som aldrig förr, änd˚a tystnade alla genast när polischefen började tala, 

och hans röst slog och ekade mot väggarna. 

“Ni vet alla vad som har hänt”, sade han, följt av viskningarna i massorna 

nedan. “Men vi har lite att säga och börjar fr˚an början. I förrg˚ar morse, den 

sextonde oktober, var Fader Clarenton med om en olycka.” 

Mario steg fram och berättade den ur sin synvinkel.

311 

“Det var tidig morgon och han vaknade, jag var i köket, han kom och 

förberedde te. Vi talade, men han verkade inte m˚a riktigt bra. Han —” 

Mario tänkte igenom exakt vad som hänt för första g˚angen sedan just d˚a; 

det kändes som m˚anader, ˚ar sedan... i söndags, verkligen? Och de orden. 

sig s˚a? 

sade.” 

N˚agonting är fel med mig? 

De orden han fortfarande inte förstod. Hur illa m˚ar en man för att uttrycka 

Som en... som en mentalsjukdom? 

“Jag vet inte riktigt vad det var, det var väl... stress, antar jag. Han kollap- 

Mario hörde stigningen av viskningar i salen, och plötsligt mumlade alla 

samma principer. 

Han är död! 

Maik Senvy steg fram igen. 

“Han är inte död”, förklarade han och mumlandet tystnade i alla fall en 

aning. “Han m˚ar fint. Eller, han är medvetslös. Eller sover. Vet inte riktigt 

skillnaden. Men huvudsaken är, att Clarenton m˚ar bra.” 

De pausade, och Mario s˚ag p˚a Maik Senvy som ˚atergäldade hans blick innan 

han fortsatte. 

“I morse hände dock n˚at mer”, sade Maik och kliade sig i h˚arfästet som inte 

längre höll s˚a mycket h˚ar som det en g˚ang gjort. Han berättade om hur han 

vaknat tidigt och sett Sanna Nordström g˚a mot köket. Han berättade hur det var 

där som Clarenton l˚ag och vilade, och att han inte ville att folk skulle veta det 

riktigt än (mumlande hördes om korruption och transparnet polisverksamhet, 

men han lyckades ignorerade det), och han berättade hur han hade följt efter 

henne till köket där han sett henne ta en kniv och lägga sig över Clarenton med 

kniven mot hans hals. 

Här ändrade han kanske lite p˚a historien, och sade att han väckt Mario 

samtidigt som han försökt tala Sanna Nordström till rätta. Han hade självklart


haft pistolen p˚a sig men hade inte velat använda den eftersom den kallblodiga 

mördaren faktiskt höll gisslan. S˚a sm˚aningom hade han f˚att henne att lägga 

undan kniven och ställa sig tillrätta s˚a han kunde arrestera henne, allt med 

assistans av hans medarbetare Kim (men han pekade inte ut Kim, som stod 

precis nedanför plattformen, och han noterade inte heller det faktum att Kim 

gjorde just allt jobb medan han själv stod panikslagen). 

N˚agon i publiken undrade vad som hände med henne, och han svarade enkelt 

att allt nu är under kontroll och det är ingenting att oroa sig för, hon sitter fast 

med handbojor i källaren. 

“Och Clarenton?” 

“Fader Clarenton sover ännu”, sade Mario och valde att l˚ata bli att nämna 

det minimala skärs˚ar han f˚att p˚a halsen — s˚adana skador som när de nämndes 

lät betydligt värre än de egentligen var, och som säkert bara skulle övertolkas. 

“Allt är under kontroll”, upprepade han litet tystare. 

† 

När mötet var avslutat, ˚atergick alla till sina vardagsaktiviteter, om än 

meningslösa och minimala under dessa omständigheter. Maik Senvy och Mario 

hade planerat att p˚abörja lunchen, men blev istället genast attackerade med 

fr˚agor de till största grad redan tyckte sig ha besvarat under mötet. Vad var 

till exempel anledningen till att ˚aterigen fr˚aga om den v˚aldsamma kvinnan 

verkligen var fast? Var skulle hon ha stuckit, ut i snön? Mario, sann kristen 

som han var, besvarade vänligt var fr˚aga med för Maik oförst˚aeligt t˚alamod. 

Maik ˚a sin sida ursäktade sig efter en stund och begav sig bort för att istället 

förbereda lunchen. Plötsligt fann han att utblandandet av soppulver i vatten 

var ganska s˚a underh˚allande trots allt. 

Aaron, Tim och Jimmy Tour hade h˚allit ihop ganska väl de timmar som 

varit sedan de kommit till kyrkan, men Carl Mejnell hade försvunnit fr˚an dem 

s˚a snart som möjligt och sedan dess h˚allit sig för sig själv i brist p˚a bättre

vänner. 

313 

Nu var det bara att vänta p˚a bättre dagar. För inte kunde det ju bli otrev- 

ligare än s˚a här.

314 KAPITEL 10. SANDDYNOR AV IS

Kapitel 11 

Helvetets portar 

315

316 KAPITEL 11. HELVETETS PORTAR 

1 

Amid Northen fick inte njuta av stormens temporära lugn den morgonen. 

Utmattad efter sömn- och matbrist 

(varför stal jag inte mat av demonen? Hon skulle inte behöva den mer) 

och efter nattens aktiviteter, skadad och sliten efter kötts˚aret i smalbenet, 

hann han inte l˚angt innan han föll ihop i snön. Allt kändes allt längre borta, 

allt mer avlägset, allt mörkare trots det att solens str˚alar började sträcka sig 

över Maryville denna tidiga morgon... 

Mörker. 

Det kommer. 

Mörker. 

“V˚ar son.” 

L˚at mig sova. 

“Vakna.” 

L˚at mig vara. 

“Amid Northen.” 

† 

Han s˚ag upp och s˚ag dubbelt, trippelt av allting. Allt susade omkring, allt 

var rörigt, allt var mörkt och ljust och blurrat, som sett genom botten av ett 

halvtomt vattenglas, men värre. 

Sett genom tusentals vattenglas. 

Amid l˚ag p˚a mage i snön, och ins˚ag plötsligt hur ont han hade. Han frös 

n˚agot innerligt, hans bara händer och hans ansikte djupt nedtryckta i snön och 

han hade ovanifr˚an täckts av nya lager fallade snö och frysande is. Han visste 

inte hur länge han hade legat som han legat — han hade ingen som helst aning 

över tiden, och han ins˚ag sakta att han lika gärna kunde ha legat där i tjugo

minuter eller tjugo timmar. 

Jag borde vara död. 

317 

Han lyckades komma upp att sätta sig, och han drog med stela händer över 

ett lika stelt ansikte, och ins˚ag hur ogärna han ville se sig själv i en spegel 

just nu. Ansiktet kändes som en staty av marmor. Amid fick en plötslig syn 

där n˚agon slog en hammare genom hans stelfrusna ansikte, och det krossades i 

tusen bitar som porslin. Han hade sett bilderna p˚a offer av frostbett, och det 

var inte vacker — svarta, fallande bitar av n˚agonting som knappt längre kunde 

kallas för en människa. Han ville inte veta om det var s˚a han nu s˚ag ut. 

Det var mörkt omkring honom, och l˚angsamt förstod han att det m˚aste 

innebära att säkert ett tiotal timmar passerat sedan han lämnade Amanda 

Turners hus. Ett tiotal timmar hade han legat illa klädd i snön i minst tio, 

säkert till och med tjugo minusgrader. Utan vatten, utan mat. Han försökte 

att gnida sin högre tinning och bli av med huvudvärken det orsakat, men b˚ade 

handen och huvudet var för stelt, liksom täckt av is, och det kändes som att 

sl˚a en sten mot en sten. 

“Amid Northen.” 

Han s˚ag upp, och s˚ag visserligen blurrigt men väl nog för att se att det var 

Génoli som stod bara meter framför honom. 

“Gén—” 

“Tala inte. Du är skadad, skadad och utmattad.” 

Amid hade lyckats kämpa sig upp till en halvt sittande position men föll nu 

tillbaka igen, förm˚adde inte röra sig p˚a nytt. Plötsligt kände han en hand mot 

sin avdomnade haka, en hand som lyfte upp hans ansikte fr˚an snön och s˚ag p˚a 

honom. 

Génoli satt hukad i snön framför honom och hjälpte honom upp. Amid var 

först nära att tacka honom, men kom p˚a vad Génoli precis sagt om att tala. 

“Du klarade det, Amid Northen. Vi är stolta över dig.”


Han s˚ag upp mot Génoli med trötta ögon och förfrusna ögonfransar, säkert 

täckta av iskristaller. Han försökte att le, men ansiktsmusklerna var stela av 

kölden. 

“Jag kan inte —” 

“Tala inte.” 

“Jag kan inte komma vidare.” 

Génoli s˚ag begrundande p˚a pojken, med ögon dolda av mörker, men som 

änd˚a mer än n˚agonsin tycktes framställa empati för pojken. 

“Du m˚aste”, sade han till sist. 

“Jag kunde knappt göra vad jag gjorde”, sade Amid Northen och hans röst 

sprack när han ins˚ag vad det var han gjort. “Jag är en mördare”, sade han tyst. 

“Nej.” 

“Jag dödade henne.” 

“En demon kan inte dö.” 

Amid s˚ag upp mot den man som för honom mer än n˚agonsin kändes som en 

fader, en kraftfull karaktär av mod och förbarmelse, som älskade sin son över 

allt annat. Med ens hade Amid nästan helt glömt bort Steven, sin riktiga fader, 

och alla de ögonblick han trott sig älskat honom. Var detta vad sann kärlek 

var? 

Amid tyckte för ett ögonblick sig se in i Génolis ögon, de ögon han inte 

kunde se för skuggan. Kanske var det inbillning, men kanske — bara kanske — 

lät Génoli honom penetrera det skyddande höljet, lät honom se in i honom p˚a 

riktigt, om än bara för en enda, kort sekund. 

“En demon är en tjänare av Djävulen”, sade Génoli kallt, “liksom en ängel 

är en tjänare av Gud. Ingendera kan dö när de väl blivit vad de är. De kan 

neutraliseras fr˚an sin jordsliga kropp, ja, och försvinna fr˚an denna värld för 

alltid. Men de kan aldrig dö. Amanda Turner vilar ännu n˚agonstans, vad vi än 

anser om det, och hon är inte död. Men hon kommer inte att förstöra för Guds 

skapelse mer.”

319 

“Men hur vet jag ens vad hon var?”, svarade Amid tveksamt. “Hur vet jag 

att hon inte bara var en gammal dam? Hur vet jag att du inte bara är ett 

hjärnspöke och jag är galen? Är det inte s˚a alla psykotiska mördare säger — 

att det var n˚agon röst i mitt—” 

“Men s˚a är det inte, Amid, och det vet du. Vi är p˚a riktigt, precis som ditt 

uppdrag, precis som ditt ansvar. Du bad oss en g˚ang om ett tecken, och vi gav 

v˚art tecken. Du litar p˚a oss nu.” 

Han visste att Génoli hade rätt. Han visste att den vitsvarta man framför 

honom var allt annat än en inbillad varelse i fantasin. Han fanns. 

Men änd˚a... 

“Det är ett stort uppdrag, min son. Men det är ocks˚a för en stor sak. Du 

m˚aste beh˚alla mod, du f˚ar inte ge upp.” 

“Och annars?” 

Génoli tvekade först, men sedan reste han sig upp inför Amid, som fort- 

farande halvt l˚ag, halvt satt i snön. Amid trodde först, om än bara för ett 

ögonblick, att Génoli skulle bege sig utan ett ord. Börja vandra ut i stormen, 

eller helt enkelt försvinna framför hans ögon. För ett ögonblick trodde Amid 

p˚a riktigt att han hade haft rätt i sina aningar, att Génoli faktiskt inte var 

n˚agonting mer än ett hjärnspöke, och att även hans tecken p˚a att han fanns p˚a 

riktigt var falskt — för var det inte möjligt, om än osannolikt, att Amid själv 

˚astadkommit den stigmata som han tagit som ett tecken fr˚an Génoli? Kanske 

var han själv helt enkelt galen, och som resultat hade han rationaliserat mordet 

p˚a en gammal kvinna? 

Men Génoli begav sig inte. 

Istället reste han sin högra arm, den med den svarta handsken, och knöt den. 

Och när han vecklade ut knytnäven igen försvann det hus som st˚att vänster om 

vägen, tillsammans med resten av den sidan av Maryville, försvann ur tomma 

intet.


Amid Northen satt kvar i snön stum, när allt det som precis försvinnet nu 

lystes upp i ett vitt, värmande sken som sakta i och med att hans syn anpassades 

blev till brinnande rött. Värmen sträckte sig över honom och smälte av snön i 

hans ögonfransar, hans h˚ar, hans kläder, värmde honom till den grad att han 

faktiskt kunde känna kylan över hans tidigare bortdomnade kropp, men änd˚a 

skonade elden honom och han upplevde inte en brinnande hetta utan bara en 

behaglig värme, en bastu s˚a nära den isande döden. Ett ögonblick trodde han 

det var Génolis m˚al, att helt enkelt värma honom s˚a att han skulle orka att g˚a 

vidare. 

Men s˚a s˚ag han vad Vitsvartsnubben skapat. 

Vad Génoli skapat liknade mest av allt en upplyft grotta. Det liknade re- 

sultatet av att jordplattorna splittrats och höjts upp, och bergen rest sig som 

hundratals meter höga klippor sträckandes upp˚at och ˚at sidorna s˚a l˚angt Amid 

kunde se. Som om Maryville splittrats p˚a mitten i en jättelik jordbävning. Men 

det som skrämde honom var inte detta, utan inneh˚allet i de nytillkomna grot- 

torna. 

En jättelik eld sträckte sig över botten av grottorna, började där den snöade 

asfalten av Maryville upphörde. Eldarna var magnifika, enorma, och sträckte 

sig kilometer efter kilometer i sidleds samtidigt som de slickade grottväggarna 

i höjdled och färgade dem svarta av sot. 

Nakna änglar var upphängda i benen fr˚an taket av grottorna, och d˚a och d˚a 

brann ett blont h˚arstr˚a eller en fjäder p˚a vingarna till av värmen som kom fr˚an 

elden nedifr˚an, men själva varelserna, dessa lysande vita varelser läts aldrig 

skadas, de läts aldrig röras av elden — de fick blott lida av elden i all tids 

evighet. De skrek, och det var skrik av smärta, skrik som först verkade som ett 

brutet och obetydligt klagoljud, likt ett barns gr˚at, därp˚a ett l˚angt, ih˚allande 

skrän, ett tjut som endast kunde uppkomma ur helvetet, en kör av de fördömdas 

själar som pl˚agas av djävlarna...

321 

Amid s˚ag förskräckt p˚a sk˚adespelet, p˚a de runtkastande dolkarna som en 

efter en spetsade änglarna p˚a m˚af˚a, gav dem djupa kötts˚ar som inte dödade dem, 

men inte heller gjorde dem starkare som klyschan säger, utan bara... skadade 

dem. 

Slet dem. 

Lät dem vilja komma bort därifr˚an. De skrek obestämda ord, för vanliga 

ord hade de sedan länge glömt bort hur de skulle uttala, men Amid visste lika 

väl som de själva att de bad om att f˚a dö. Lika väl som han visste att det Génoli 

visade honom var helvetet. 

“Sluta!” skrek Amid plötsligt ut, med de ynka krafter han hade kvar efter 

(mordet) 

elimineringen och ökenvandringen. “Sluta, Génoli, sluta, snä —” 

“Det är inte p˚a riktigt”, avbröt Génoli honom lugnt, och utan att släppa 

blicken fr˚an sk˚adespelet intill sig. Hans hand var fortfarande utsträckt, som om 

den höll fjärrkontrollen till det hela. “Det är som... bilder i en bok”, fortsatte 

han lika lugnt. “Det finns inte. Det här är...” Han s˚ag ut över änglarna, p˚a deras 

strimlade, nakna kroppar och deras brinnande fjädrar. 

“Vad är det?” 

“Det här är vad som komma skall, om du inte fortsätter. Om inte du stoppar 

det. Det här är vad som händer med jorden om Antikrist kan resa sig över oss 

och ta all makt som han vill ha. För han kommer söka den.” 

Amid stirrade ned mot snön som börjat smälta till is och vatten av värmen. 

Marken av vad han inte längre kunde begripa var — eller i alla fall en g˚ang 

hade varit — Maryville. 

“Jorden?” 

Amid Northen s˚ag upp fr˚an marken igen, s˚ag p˚a de skrikande varelserna i 

elden. Génoli nickade. 

“Men jag kan inte.” Han stod knappt ut med värmen, det kändes som om 

elden bara sträckte sig mot honom, som om han själv snart var en av de aldrig


döende men ständigt lidande änglarna. 

“Titta igen, Amid.” 

Han s˚ag upp, och tillsammans med änglarna hängde nu nya varelser. Där 

hängde han själv, Génoli, och hundratals Maryvillebor. Vänner, fiender, hatob- 

jekt, neutrala, alla. Han s˚ag dem alla, han s˚ag dem alla ˚ater om igen spetsas av 

sylvassa dolkar. Han kunde höra deras skrik, han kunde se blodet rinna ner mot 

elden, men den slocknade aldrig hur mycket blod som än föll ned, hur mycket 

som än rann, en evigt rinnande Styxflod av blod. Han kunde höra alla skriken 

eka i sitt huvud, kunde höra sitt eget skrik eka utan att — 

“Sluta.” 

Génoli ryckte till med armen igen, knöt näven och f˚angade liksom in bilden 

i den. Helvetet 

(som bilder i en bok) 

försvann, som det aldrig varit där, och tystnaden ˚aterkom. Vad som en g˚ang 

varit helvetets portar p˚a jorden var nu ˚aterigen snötäckta hus p˚a Maryvilles 

västra sida. Snön som hade smält var ˚aterigen bara snö, som om ingenting 

hade hänt, men Amid kände sig fortfarande lika varm som han blivit av värmen. 

Det var definitivt inte tillräckligt för att h˚alla honom stark igen, men det var 

möjligen tillräckligt för att han inte skulle dö där. 

Génoli satte sig ˚ater p˚a huk intill Amid Northen. 

“Amid, du m˚aste göra det här”, nästan viskade i hans öra. 

“Jag kan inte. Jag har inga krafter kvar. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.” 

“Maryvilles katolska kyrka har öppnat”, sade Génoli. “Ta dig dit, och stanna 

där tills jag kommer med nästa order.” 

“Jag kan inte”, upprepade Amid och ville innerligt resa vidare, göra vadän 

Génoli bad honom, men i sitt hjärta visste han att han helt enkelt inte kunde. 

“Jag har inga krafter.” 

Génoli lutade sig fram ytterligare, kysste Amid Northen p˚a bakhuvudet, i 

h˚aret täckt av snö och frusen svett. En värmande känsla strömmade med ens

genom Amids förfrusna kropp, som en överdriven koffeinkick, som att plötsligt 

stiga in i en kokande het bastu, och plötsligt hade han sina krafter igen. 

323 

Han tog avsats med händerna, lyckades sätta sig upp. Han borstade bort 

snön fr˚an sin nu dyngsura jacka och sitt h˚ar. Han kände efter vid sitt ben, 

där glaset skurit rakt igenom, och trots att det inte var läkt (vad kunde han 

begära?) kändes det plötsligt nästan bedövat. 

“Det där borde hjälpa dig tillfälligt”, sade Génoli. “S˚a du kommer till kyrkan 

som du ska. Därefter borde du f˚a n˚agon att hjälpa dig, i alla fall ditt s˚ar behöver 

pl˚astras om ordentligt.” 

“Är det s˚a här det känns att knarka?”, sade Amid Northen leendes, fortfa- 

rande observerandes sitt lätt bedövade s˚ar. 

Men Génoli var borta. Försvunnen i tomma intet. Inte ens fotsp˚aren var 

kvar. Men Amid visste i och för sig att stormen med tiden tog bort precis alla 

sp˚ar. 

Snön föll allt tyngre när Amid Northen med alla krafter i beh˚all började g˚a 

mot Maryvilles kyrka.


2 

Kvällen den artonde oktober hade familjen Northen givit upp försök att 

finna sin son runt omkring eller i huset, och de valde därför att istället bege 

sig, som planerat, till kyrkan. Hur kallhjärtat det resonemanget än m˚a l˚ata var 

det det mest logiska — vad fanns annars att göra? Skulle de stanna där de var 

som alltid, i den blinda förhoppningen att han var ute och handlade? Det fanns 

inga logiska förklaringar. De hade genomsökt varenda vr˚a, varje skrymsle, och 

ingenstans fanns han. Enda förklaringen var att han begett sig ifr˚an hemmet 

av en eller en annan anledning, och om han nu gjort det kunde de bara hoppas 

att han funnit en varm plats, ett annat hem. För om han bara g˚att ut i snön, 

utan att finna ett varmt skydd, s˚a visste de alla — även om de inte sade det — 

att han vid det här laget definitivt var död. 

P˚a en niv˚a av resonemanget hade de alla även hoppats p˚a att Amid av 

n˚agon anledning redan befann sig i kyrkan, väntandes p˚a dem. Det gjorde han 

inte. 

Amids far och syster, Steven och Natalia gjorde i ordning sina platser i 

tystnad, ännu ett hopp slaktat framför deras ögon, medan Cecilia grät inför 

Mario, som tröstade henne p˚a det vis som bara en präst (eller i brist p˚a annat 

än prästassistent) kan trösta. Mario lovade därefter att be för hennes son, och 

sade henne att det nog var bäst att sova p˚a det hela till morgondagen. Det 

skulle kännas bättre d˚a? 

“Hur kan det kännas bättre?”, fick Cecilia fram mellan t˚ararna. “Min son 

är död.” 

“Det vet du inte”, sade Mario med hopp i rösten. “Ingenting är omöjligt.” 

Medan Cecilia och Natalia gick och lade sig, talade Steven med Mario och 

fick höra om den tragiska och chockerande händelse som ägt rum i kyrkan 

samma morgon, men han beslutade att inte berätta för sin fru ännu. B˚ade

Cecilia och Natalia somnade bara minuter efter att de lagt sig, medan Steven 

satt uppe vid sitt liggunderlag ett bra tag, och bevakade folket omkring. 

325 

När allt var tyst omkring honom — förutom vinden, n˚agra enstaka snark- 

ningar, en hostning d˚a och d˚a och n˚agon som vred sig i sömnen — reste han 

sig upp. Försiktigt vandrade han mellan de sovande människorna, utplacerade 

som dockor där de l˚ag, och han gick hela vägen bort mot ljuset som var hallen 

och köket. Angränsningen till toaletten hade lett Mario och Maik Senvy till att 

lämna lamporna p˚a, för att inte tala om nödutg˚angsfördelarna och de barn (och 

vuxna) i kyrkan som inte ville sova i komplett mörker. 

Steven hade aldrig brytt sig om att klä av sig mer än sin skjorta och sina 

strumpor, och när han nu stod i hallen önskade han att han inte ens tagit av 

sig detta. Kölden kröp in genom dörrspringan och kompenserades bara knappt 

av de fullt p˚aslagna element som stod intill. 

Han gick fram till dörren och böjde sig ned, lade handen mot dörrspringan, 

och kände luften kyssa den som kom den fr˚an en fläkt. Han tog bort handen, 

och stod stilla ett ögonblick. Sedan lade han handen p˚a dörrhandtaget. 

Steven blundade och tog ett djupt andetag. N˚agonstans var han helt övertygad 

om att hans son stod utanför dörren just nu, för klen av kylan och utmattningen 

för att öppna den. En annan del av honom visste att tanken var absurd. Vad 

var oddsen att han just i detta nu kommit fram till kyrkan, och inte för tio 

minuter sedan, eller tio timmar sedan? Eller om tio minuter, om tio timmar? 

Men om. 

Han antog att detta var hur människor med extrema tv˚angstankar kände. 

Om jag tar buss 13 kommer min fru att dö. Det är inte alls logiskt och borde 

inte p˚averka mitt bussval. Men tänk om jag skulle ta buss 13, och hon skulle 

dö? Skulle jag kunna undvika att känna mig skyldig? 

Steven Northen var först nära att släppa handtaget helt, men sedan h˚ardnade 

istället hans grepp, och hans knogar vitnade av trycket. Han blundade och an- 

dades in, djupt, en, g˚ang. Andades ut, minsta gnutta av luft. Andades in, en


andra g˚ang, lika djupt. Andades ut, precis allt, en andra g˚ang. Andades in, än 

djupare denna tredje g˚ang, och höll andan. 

Framför sitt inre öga s˚ag Steven synen han skulle se där han öppnade dörren. 

Hans son, välklädd i sin bästa jacka och med snö i det svarta h˚aret men annars 

inte alls lidande eller kall, skulle st˚a där ute, kämpandes de sista tio meterna 

till kyrkan. Steven skulle sl˚a dörren vidöppen, och slänga ut med armarna, och 

när Amid s˚ag honom skulle han utropa “pappa!” och springa den sista sträckan 

mot sin far. Han skulle skutta upp i Stevens vidöppna armar, och de skulle 

snurra runt utanför den öppna kyrkoporten, omfamnandes varandra. I Stevens 

vision fanns ingen kringvirrande snö — solen hade börjat stiga och stormen var 

över, och snön p˚a marken och temperaturen i luften var inte mer än vad som 

hörde hemma en vacker marsmorgon med snögubbar och varm choklad. 

“Förl˚at för att jag varit s˚a ignorant”, utropade Steven ˚at sin son, med t˚arar 

i sina ögon. “Jag har varit en usel far.” 

“Du har inte varit usel”, svarade Amid, han med ansiktet täckt av t˚arar, 

“det är jag som varit hemsk — jag förstod inte vad jag hade förrän det var för 

sent. Snälla, förl˚at mig.” 

“Alltid.” 

“Jag älskar dig.” 

Steven tryckte ned handtaget, först mycket h˚art för att trotsa den väntade 

kraften. Sedan mer försiktigt när han ins˚ag att det inte var s˚a tungt som hans 

löjliga, mentala ritual f˚att det att framst˚a. Handtaget trycktes ned till botten, 

och han tryckte dörren fram˚at medan han förväntansfullt höll andan. 

Bara dörren svarade honom. Ingen son, ingen snö, ingen sol, ingen kärlek, 

ingen nostalgi. 

Ingenting. 

Dörren var l˚ast.

3 

327 

Förutom Steven Northen var Aaron Christian den som somnade sist denna 

natt i Maryvilles kyrka. Han l˚ag och försökte somna med slutna ögon, med Tim 

Alfredsson p˚a ena sidan, denna människa av ofattbara snarkningar, och Jimmy 

Tour p˚a andra, s˚a tyst att han bara antog att han sov och inte bara blundade. 

Helst av allt ville Aaron bara väcka den gamle cowboyen och be om en cigarett 

till, men ˚a andra sidan visste han att han inte kunde röka i den här stormen 

utan att cigaretten (eller han själv) rentav bl˚aste bort, eller i varje fall släcktes 

av snön och vinden. 

Samtidigt visste han att alla cigaretter i världen inte kunde hjälpa, lik- 

som all sprit i världen inte kunde hjälpa. Och som bartendern Tim Alfredsson 

skämtsamt sagt under hela Aarons uppväxt, varje g˚ang Aaron förtroendefullt 

berätta om n˚agot världsligt problem — “om det inte g˚ar att bota med droger är 

det n˚agot allvarligt fel”. Sedan skrattade Tim och slängde huvudet bak˚at som 

en Bondskurk, samtidigt som han hällde upp en dubbel whiskey och lade till 

“nä, men allvarligt talat, en riktig man kan festa utan alkohol.” Samtidigt s˚ag 

Aaron lögnen i hans ansikte och visste att han var lika falsk som cigarettpaketet 

med Rökning dödar. 

Han hade trott det var nikotinabstinensen som hade gjort honom alldeles 

apokalyptisk och mörk den närmsta tiden — veckan innan stormen och fram 

till nu — men samma ögonblick som Jimmy Tours avbitna cigarett rörde hans 

torra läppar hade han insett att det var n˚agonting mer. Att det fanns n˚agonting 

mer som han saknade. Som alkoholisten som aldrig kan uppfylla sitt begär hur 

mycket alkoholfri öl han än häller i sig, hade Aaron ett begär till n˚agonting 

som han själv inte förstod, som han började vänja sig vid tanken p˚a att aldrig 

riktigt först˚a. N˚agonting sträckte ut sig mot honom, och det enda hans insikter 

sade till honom var att han m˚aste fly, fly fly undan allt. Han ville rusa genom


stormen här och nu, tillbaka till Tims café och döingen utanför, sätta sig p˚a 

sin översnöade Ducatimotorcykel och köra iväg, köra över vattnet som en 2000- 

tals-Jesus och komma in till Norge, köra över Sverige och Finland och ner i 

Europa, köra runt tills han kände sig fri igen. 

Han ville bort. 

Men det gick inte, och han visste att det inte gick. Lika mycket som han 

visste att n˚agonting var fel, n˚agonting han om han trodde p˚a s˚adant skulle 

kalla en uppenbarelse, en insikt om vad som komma skall. Han visste att det 

inte kunde vara, änd˚a kunde han inte l˚ata bli att tänka p˚a det om och om igen. 

Om det är s˚a, och jag är den enda att veta... vad gör det mig när det är för 

sent och jag inte sagt ett ord? 

Han visste att det var absurt. Men han visste ocks˚a att n˚agonting bara m˚aste 

vara fel, n˚agonting han inte kunde först˚a sig p˚a hur mycket han än försökte. 

Och när inte droger kunde bota det, d˚a var det illa.

4 

329 

Mia drömde, och i drömmen längtade hon. Hon visste vad hon längtade 

efter, men det hela kändes ytterst abstrakt och förvirrande, till och med för 

en till vardags förvirrad person som hon. Hon visste att Amid var kärnan av 

hennes alltid, men samtidigt kände hon s˚a mycket mer. Det kändes som om en 

hel värld störtade mot henne, eller som om hon störtade mot den, och p˚a intet 

sätt gick det att sakta ned eller bromsa helt. 

N˚agonstans inom sig — som telepati, som en sorts magi som bara äkta 

kärlekspar kan känna — visste hon att Amid Northen var p˚a väg till henne. 

Hon visste att han just nu korsade den öken av snö som en g˚ang varit staden 

Maryville, hon visste att han led och hon visste att han änd˚a kämpade vidare, 

för att ta sig till henne, till just henne... hon visste att han skulle rädda henne. 

Fr˚an vad visste hon inte. 

Men han skulle rädda henne.


5 

Han s˚ag den i fjärran — han s˚ag ljuset, och han visste inte om det var riktigt 

i den fysiska benämningen, eller bara en visare, ett slags tecken han visades av 

den allsmäktiga varelse som var Génoli. Men oavsett om det var ett naturligt 

sken eller inte, s˚a s˚ag han ljuset och han visste att det var kyrkan. Bedövningen 

i hans ben hade släppt 

(jag skulle rest snabbare när jag kunde jag skulle) 

och han kunde knappt röra sig längre av smärtan, han var tröttare än 

n˚agonsin förut efter det hela dygn han varit p˚a resande fot sedan han lämnade 

sitt hem genom fönstret, efter allt han varit med om 

(hon är död) 

efter alla 

(det är inte helvetet det är jorden) 

som han visste var försvunna 

(vi brinner) 

nu i denna eviga cirkel av — 

† 

Amid Northen stapplade fram de allra sista stegen mot kyrkporten, föll 

emot den, slog näsan i det h˚arda, kalla trät. Han visste att t˚arar skulle falla 

och att blod skulle rinna om det inte var för kallt för att vätskor skulle kunna 

rinna. 

Han s˚ag först˚as inte sig själv, men han visste att han var alldeles kristallbl˚a 

i ansiktet, säkerligen mörk eller till och med svart av frostbett p˚a vissa ställen, 

och han visste att hans h˚ar var vitt det här laget, inte av snön utan av ren 

kyla. Men han brydde sig inte. Han orkade inte bry sig, inte det minsta. Och

han visste att han behövde försöka öppna porten, eller i varje fall banka p˚a den, 

banka s˚a h˚art han kunde och skrika... eller s˚a skulle han dö där ute. Han visste 

det. Men han orkade bara inte bry sig. 

Han orkade inte rädda sitt liv, och han kollapsade istället mot dörren. 

“Vakna.” 

Jag— 

“Världen brinner.” 

† 

† 

331 

Rop i fjärran, tjocka lager skinn skiljde ljudv˚agorna fr˚an örat, tiotal med 

ögonlock l˚ag för ögonen och hans hals var täckt med iskall snö som vägrade l˚ata 

honom skrika av smärta och av vemod. 

S˚a kände han n˚agonting slita tag i hans axlar, bära iväg med honom n˚agonstans. 

S˚a blev allt varmare. I alla fall lite. Snön i hans hals smälte bort och rann iväg 

som det vatten det alltid varit, och som i ett mirakel smälte även det tjocka lag- 

ret av skinn som l˚ag för hans öron, och de tio lager med ögonlock bara brändes 

bort. 

Plötsligt hörde han ropen, rösterna allt tydligare, och han ins˚ag att de inte 

bara var en fjärran dröm — att de fanns p˚a riktigt. Han hörde inga ord, men 

han hörde mansröster, kvinnoröster, han hörde dem, och plötsligt s˚ag han med. 

Suddiga konturer sträckte sig fr˚an den mörka marken mot taket, konturer 

han inte kunde f˚a ut n˚agonting ur men antog skulle föreställa människor. S˚a 

blev konturerna sakta men säkert klarare, mer än bara Pacman och Ms Pacman, 

och han undrade om han n˚agonsin sett s˚a här väl förut, hört s˚a här väl. 

Han s˚ag sina föräldrar, hans mor med ena handen för munnen och t˚arar i 

ögonen, panikartad, galen som om hon s˚ag sin egen son dö framför sina egna


ögon 

(gör hon det?) 

och hans far skakandes om sin sons axlar, men med sitt vanliga uttryckslösa 

ansikte till och med en aning stelare, och var det en t˚ar eller svettdroppe p˚a 

hans kind? 

Till synes mer arg än panikslagen eller sorgsen slog Steven Northen till 

honom p˚a ena kinden, sen den andre, och Amids mor bara grät. Ännu ett glas 

med varmt vatten kom framburet av Amids lillasyster Natalia och Steven bara 

ryckte till sig det och hällde det rakt p˚a bröstet p˚a honom — det rök när 

den mötte det stelfrusna skinnet, och försvann till synes utan att ha hjälpt det 

minsta. 

Men s˚a plötsligt hände n˚agonting, plötsligt fick pojkens ögon fokus, och de 

rörde sig fr˚an att blint stirra upp i kyrkotaket, till att möta Stevens blick. 

“Amid!”, ropade han när han s˚ag sonens ögon riktas mot hans. Han tog 

honom h˚ardhänt om axlarna, skakade om möjligt h˚ardare än han gjort d˚a hans 

son varit s˚a nära döden. 

“Ammie!”, väste Cecilia Northen chockat med nästan stängd mun, som om 

hon var för paff för att öppna den. 

Amid Northen lyckades se upp och fokusera, fortfarande med ett suddigt 

täcke för sina ögon men änd˚a extremt välfokuserat med tanke p˚a omständigheterna. 

Han s˚ag sig försiktigt om, och först nu kunde han se den som stod bakom hans 

föräldrar, bakom Natalia, vem som stod lutad mot väggen med bägge händer 

över sin mun och med t˚ararna rinnande ned för de bleka, annars s˚a rosenröda 

kinderna. 

Flickan med det röda h˚aret ej längre i en fläta utan utsläppt över sina 

axlar, flickan klädd i en vacker vit nattdress som mer liknade en klänning. Han 

s˚ag Mia, och för bara en sekund möttes deras ögon. Hennes chockerade och 

förtvivlade, rödsprängda efter för m˚anga t˚arar. Hans iskallt bl˚aa av naturen 

och efter stormen, till synes döda inombords, ofokuserade och förvirrade men

änd˚a skarpa som ögonen av en hök. 

333 

En blixt i taket avbröt ˚aterförenandet, när lamporna förstärktes för inte ens 

en tiondels sekund, och därefter slocknade. 

En panik spred sig i rummet, en panik än större än den som kommit när 

n˚agon hört de lätta knackningarna p˚a dörren, öppnat den och sett en i princip 

död pojke ramla in. Nu skrek en kvinna n˚agonstans till förtvivlat, och n˚agon 

började hjälplöst att hyperventilera, n˚agon annan började att be i ett hörn — 

En blixt slog till igen och rummet lystes˚ater upp, om än med svagare lampor 

än förut, och skimrande och surrande. Alla s˚ag sig omkring, och när Mario 

efter ett par sekunder dök upp fr˚an källaren, vändes samtliga av blickarna mot 

honom. 

“Maryvilles ström har g˚att”, sade han s˚a lugnt som han förm˚adde. “Re- 

servförr˚adet är p˚a.”


6 

Sanna Nordström försökte att organisera och omplacera sina m˚anga tankar, 

försökte att först˚a vad som hände, vad som f˚att henne att göra vad hon gjorde, 

varför n˚agon makt n˚agonsin skulle vilja att hon gjorde det. 

För en makt var det, p˚a gott eller p˚a ont. 

För hon var inte galen. Vad de andra än sade eller tänkte. 

Golvet var iskallt, och elementet hon var lutad mot i kontrast brännande 

hett. En n˚agorlunda otrevlig balans, men hon föredrog det mot att bägge skulle 

vara iskalla. Hon hade aldrig tyckt speciellt mycket om extrem värme, utan hade 

alltid föredragit kyla — hon var den som valde att lämna fönstren öppna sent 

inp˚a hösten, medan Kim slängde p˚a sig ˚atskilliga filtar till för att kompensera 

— men just nu kändes allting omkullkastat. Vad hon förut tänkt, vad hon förut 

trott p˚a, hade upphört att existera det ögonblick hon vaknat med en kniv i sin 

hand. Och hon var tveksam till att det n˚agonting skulle vända. 

Handbojorna skar henne i huden p˚a det vis som bara handbojor kunde, och 

det kompletta mörkret fick henne efter bara ett f˚atal timmar att tappa precis 

all uppfattning om natt och dag. Det enda sätt hon hade att först˚a detta var 

de röster hon ständigt hörde uppifr˚an under dagarna, och tystnaden förutom 

vinden som hon kunde höra under nätterna, om än l˚agt. Sedan gav de henne 

självklart ocks˚a mat tv˚a g˚anger om dagen, d˚a de där uppe — de “vanliga — 

˚at lunch och middag, och det var ocks˚a d˚a hon fick vattenflaskor som skulle 

räcka hela vägen till nästa m˚altid. Alltid var det Maik som gav henne detta, 

och alltid blev hon ignorerad vadän hon fr˚agade eller sade till honom. 

Vad hon antog var en morgon bröts hastigt av, när hon hörde ett sprakande 

ljud fr˚an andra sidan rummet, där kyrkans hush˚allande maskiner stod, tätt följt 

av ett skrik och upphetsat pratande uppifr˚an. Hon flämtade förv˚anat till, och 

hjärtat slog ett extra slag. N˚agonting hade hänt, men hon visste inte vad förrän

dörren ned till källaren slets upp, och hon inte kunde se annat än mörker, och 

hon förstod — strömmen hade g˚att. 

335 

Dörren lämnades öppen, och en man som mest liknade en mörk siluett mot 

en ännu mörkare bakgrund kom försiktigt trippandes nedför trappan. Hon ropa- 

de p˚a honom för att fr˚aga om vad som p˚agick, men hon fick inget svar. Mannen 

gick istället vidare till maskinerna p˚a andra sidan, och efter lite fumlande i 

mörkret drog han i en spak och ljuset sken fram p˚a överv˚aningen och in ge- 

nom den öppna dörren. Hon identifierade nu genast mannen med det nyfunna 

ljusskenet. 

“Mario!”, ropade hon med sprucken röst. “Mario, snälla hjälp mig... snälla. 

Jag vet inte vad som hände, jag sov och jag vaknade s˚a plötsligt när Clarenton 

l˚ag —” 

Mario skyndade förbi henne utan att lyssna och han gick uppför trapporna 

igen. När dörren slog igen bakom honom med ett högljutt d˚an, tystnade San 

tvärt. Hon lämnades ˚ater ˚at mörkret och tystnaden.


7 

Strömmen släcktes med ens över hela Maryville, och de hus som fortfarande 

var befolkade fylldes antingen genast eller sakta med panik. En känsla flödade 

försiktigt och kallhjärtat genom husen — känslan av en lieman som inte skulle 

spela schack med sina offer, en lieman som inte skulle vänta och f˚a dem att 

lida utan skulle skära deras halsar i sömnen. Skona? ˚Ah, nej. Denna lieman 

brydde sig helt enkelt inte om dig, och det gjorde det hela s˚a mycket värre. 

Detta gudomliga väsen kände ingen medkänsla men inte heller s˚ag han n˚agon 

glädje i att du dog — han stod över detta, och han saknade helt enkelt intresse. 

Bön var värdelöst. 

Filtar hämtades, familjer kröp ihop och sov tillsammans för att bevara 

värmen. De s˚ag skrämda p˚a, när termometern visade temperaturer som l˚angsamt 

sjönk ytterligare under de dagar som kom, till att fredagen den tjugoförsta ok- 

tober ha fallit under trettiofem grader. 

De äldre var först med att g˚a. Carl Mejnells mor hade haft tur att dö 

stillsamt i sin sömn, liksom Amanda Turner p˚a sätt och vis haft tur i sin plötsliga 

och relativt smärtfria död, denna stackars kvinna som nu l˚ag osynlig under 

meterhögar med snö halvt innanför och halvt utanför sin egen snöfyllda villa. 

Vad som väntade de andra var ingenting annat än lidande kyla, fruset vatten 

och en l˚angsam blandning av feber, törst och fruset blod i ˚adrorna som sakta 

men säkert ledde till en fruktansvärd död. 

Inga fler anlände till kyrkan, och den positiva kan se det som att det var för 

att de flesta redan rest dit dessförrinnan. Pessimisterna kan däremot söka sig 

till att höra sanningen, och de hör d˚a att hoppet och kärleken till livet ganska 

hastigt fryser till is i fyrtio minusgrader utan elektricitet. 

Och is har en tendens av att spricka när den inte hanteras varsamt.

† 

337 

Den tjugonde oktober vaknade Albert James Clarenton som ur en vanlig 

natts dröm, utvilad om än med en smärre huvudvärk och nackspärr. 

Ingen var där när han vaknade, tidigt p˚a morgonen som han ju brukade, 

och utan att minnas vad som hänt gick han till toaletten och uträttade sina 

behov. Därefter kammade han sitt h˚ar och baddade ansiktet vid de antika pors- 

linshandfaten. Han s˚ag en lätt rand — ett skärs˚ar — över sin hals. Det blödde 

inte, heller var det stort — det liknade mer ett veckogammalt s˚ar som l˚angsamt 

försvann utan att lämna ens det minsta ärr. Han begrundade det förvirrat, kom 

fram till att han m˚aste ha rakat sig fel för ett par dagar sedan men inte lagt 

märke till det förrän nu. Han beslutade sig för att det m˚aste vara s˚a det var, 

och han tänkte inte mer p˚a det utan gick istället vidare till att raka sig p˚a nytt. 

Det s˚ag ju förfärligt ut, trots att det inte var alls länge sedan han utförde den 

gamla mansritualen sist. 

Där han stod, försökte han minnas vad han hade drömt, men han kom ba- 

ra fram till att det hela om n˚agonting var extremt förvirrande. Det hade varit 

n˚agon sorts mardröm, det visste han, och han visste att han suttit fast. Han kun- 

de p˚a sätt och vis känna metall om handlederna och vaderna, s˚a n˚agonting av 

den stilen m˚aste det allt ha varit. Men mer än s˚a mindes han inte av drömmen. 

“Förfärligt”, mumlade han för sig själv medan han rakade bort den gr˚avita 

skäggstubben, och lugnt började han att nynna p˚a en gammal visa som han 

lärt sig under sin studietid i Frankrike.


8 

Trots att Amid Northen vaknade redan minuter efter att han först tagits in 

till kyrkan, tog det dagar innan han kunde röra sig ordentligt, tala ordentligt, 

tänka ordentligt. 

Den första dagen blev han matad av sin mor, de nästkommande˚at han själv, 

men även d˚a kunde han fortfarande bara sitta upp en aning, lutad mot väggen, 

och han hade extrema och oförutsägbara ryckningar i lederna som omöjliggjorde 

alltför komplex finmotorik. För första g˚angen p˚a mycket länge var hans glas bara 

halvfyllda med vatten för att undvika att han spillde ut över sig, och han ˚at 

l˚angsamt och aldrig med mer komplexa bestick än skedar. 

Cecilia Northen lämnade aldrig sin sons sida, med lika delar hjälpsamhet och 

saknad som anledning. Trots att Amids lillasyster Natalia, som vilken ton˚arstjej 

som helst, inte kunde sitta still utan gick runt, runt bland vänner och bekanta, 

kände han att hon alltid saktade ned när hon gick förbi platsen där han l˚ag, 

och lite för ofta stannade hon till och med till där för att prata med sin mor. 

Och kanske i smyg titta till att hennes bror m˚adde bra igen. Deras förh˚allande 

hade aldrig varit överdrivet kärleksfullt, och de tyckte sällan om n˚agonsin om 

att umg˚as med varandra, men b˚ade Amid och Natalia visste innerst inne att 

de b˚ada brydde sig extremt mycket om varandra. 

Allra först hade Amid endast blivit behandlad för sina otaliga köldskador, 

en process som var minst sagt smärtsam, men s˚a fort som han kunde tänka 

n˚agorlunda klart hade han meddelat om s˚aret p˚a sitt ben, s˚aret som nu var 

riktigt infekterat, och detta hade sytts ihop och bandagerats. Han hade under 

resan fr˚an Amanda Turners hus börjat tänka ut en l˚ang och avancerad historia 

om skadan, men ins˚ag nu att han inte ens behövde använda den — ingen hade 

ännu tagit p˚a sig att fr˚aga honom om varför han flytt hemifr˚an, och som del av 

detta ville ingen heller fr˚aga om s˚aret.

339 

Eftermiddagen den tjugoförsta oktober kunde Amid för första g˚angen st˚a 

och g˚a ordentligt, om än haltande, och han fick till och med nöjet att själv ta sig 

iväg och g˚a p˚a toaletten utan assistans. När han kissade sved det fortfarande 

av köldskadorna som inverkat näst värst p˚a hans manliga delar, efter ansiktet 

och händerna (hans näsa, öron och fingrar var fortfarande ömma och aningen 

missfärgade), men han överlevde det. 

När han var klar och hade g˚att ut fr˚an toalettb˚aset tvättade han händerna 

vid ett av de antika mamorhandfaten. Reflexivt började han att gnugga händerna 

emot varandra, men han stönade till av plötsligt smärta när de ömma finger- 

topparna nuddade vid varandra. Han upphörde, och lät det vara med att l˚ata 

varmvatten rinna över dem. Det var en skön känsla, det varma vattnet över de 

kalla fingrar som han började tro aldrig skulle bli helt varma igen efter snön 

och isen och stormen. 

Amid stannade upp i handtvättandet, och stirrade p˚a sig själv i spegeln. 

Det missfärgade, slitna ansiktet som bara dagar tidigare varit det av vilken 

sjutton˚arig, oskyldig pojke som helst. Det plötsligt pl˚agade, ärrade ansiktet 

som han inte längre tyckte sig känna igen själv. Det visdomsfyllda ansikte som 

med ens kunde vara det av en fyrtio˚arig westernhjälte med m˚angen oskyldiga 

liv p˚a sitt samvete. 

S˚a ins˚ag han ironin. 

“Jag har ett oskyldigt liv p˚a mitt samvete”, viskade han och han kunde 

inte greppa att orden kom ur just hans mun. Han ville se sig själv, ville se sig 

själv ur en annans ögon; spegeln räckte inte till, för spegeln visade kanske inte 

honom själv, spegeln kanske visade n˚agon annan, n˚agon fr˚an en annan värld. 

För det där kunde inte vara han. 

Han kunde inte döda. 

Neutralisera, hörde han Génolis röst eka i sitt huvud. Demoner kan inte dö. 

Och hon var just en demon.


“Var är du nu?”, viskade Amid, ˚aterigen till sin spegelbild. “Var är du, 

Génoli? När berättar du mitt nästa uppdrag? Det är väl inte slut här?” 

Amid Northen s˚ag inte sina läppar röra sig, hörde inte sig själv prata, för 

det kunde inte vara han som pratade. 

Det var hans spegelbild.

9 

341 

En nyfikenhet hade kommit n˚agonstans ifr˚an, och Aaron Christian hade inte 

kunnat stoppa den. Han hade börjat undra — vem var egentligen denna Sanna 

Nordström som anfallit Fader Clarenton, och än viktigare, varför hade hon gjort 

det? Och den största grunden till hans nyfikenhet (och detta skämdes han för 

att erkänna till och med för sig själv), varför en kvinna? Han ins˚ag hur löjligt det 

lät, men hur ofta begick en kvinna mord (eller i detta fall, mordförsök)? Aaron 

hade ingen koll p˚a statistiken, men var övertygad om att en extrem minoritet 

av alla mord eller misshandlar genomfördes av det kvinnliga könet. 

Och varför skulle n˚agon — oavsett kön — anfalla och försöka döda den 

medvetslöse gamle mannen? Han kunde p˚a n˚agot vis inte f˚a det hela till att 

hon gjort det i ursinne, vilket verkade vara den enda anledningen till att n˚agon 

skulle anfalla Fader Clarenton, speciellt under dessa omständigheter d˚a stressen 

hopar sig runt även den lugnaste människa. 

Han hade fr˚agat Tim vad han trodde, men f˚att det svar som han kunde 

vänta sig fr˚an honom och som han borde ha först˚att att han borde ha f˚att efter 

att ha känt människan i tio ˚ar — “det är välan hennes tid p˚a m˚anaden!” 

S˚a hade han fr˚agat Jimmy Tour, som faktiskt förv˚anade honom med att 

veta precis vad han talade om. Allt verkade konstigt, hade han sagt, och det 

kändes som om n˚agonting mer l˚ag bakom. Aaron, som var van vid att diskutera 

allt med Tim, var nära att skämtsamt svara “säkert ett maffiakrig”, men han 

ins˚ag sitt umgänge och lät bli. 

† 

Aaron gick vidare, fann Mario och fr˚agade ut denne när han stod och diskade 

efter maten. Kanske hade han inte valt den bästa tiden, för Mario var stressad


och hade mycket att göra, för att inte tala om det faktum att han till sist 

tvingats berätta vad som hänt för Clarenton, offret själv, nu när han vaknat igen 

denna morgon. Dessvärre hade han ju ocks˚a tvingat sig själv att be Clarenton 

att vila, trots att han verkade kanske litet förvirrad men annars pigg och kry. 

Han behövde vila efter vad som hänt, ins˚ag Mario, och han ljög och sade att 

allt var under kontroll även när det bara var han och Maik. 

“Det är inte det att jag är sur p˚a honom eller s˚a”, hade Mario ursäktat sig 

för Aaron utan att släppa disken med blicken. “Jag älskar den mannen. Och 

allt ordnar sig ju, tacka herren Gud p˚a andra v˚aningen, men du vet. Det är 

mycket.” 

“S˚a var är Maik Senvy?” 

“Han har paus”, sade Mario och s˚ag ut som om han helst ville lägga till den 

jäveln. Aaron var nära att notera att paus kanske inte lämpade sig s˚a mycket 

när det var som mest att göra, men han teg. “S˚a vad ville du d˚a?”, fortsatte 

Mario ot˚aligt. 

“Jo”, sade Aaron obekvämt, “händelsen med Clarenton.” 

“Ja?” 

“Vet ni ingenting mer om, ja, varför?” 

“Varför vad˚a?” 

“Varför hon gjorde det.” 

Mario rynkade p˚a pannan och s˚ag snabbt upp p˚a Aaron innan han ˚ater 

ägnade disken hela sin uppmärksamhet. 

“Varför undrar du det?” 

“Nyfikenhet, antar jag. Lite fundersam blir man, eller hur?” 

“Det vet jag inte. Ärligt talat tycker jag inte det är s˚a viktigt varför hon 

gjorde det, utan huvudsaken är att hon gjorde det. Hon gjorde det, vi tog henne 

p˚a bar gärning och hon kommer att n˚a en domstol s˚a fort som den här förfärliga 

stormen beger sig. Sanna Nordström har syndat, och hon har syndat mycket 

högt. Gud skall bestraffa henne. Det enda vi kan göra just nu är att h˚alla henne

orta fr˚an att försöka n˚agonting mer, det är det enda som finns att göra.” 

“S˚a ni vet inte?” 

Mario skakade bestämt p˚a huvudet, utan att vända sig mot Aaron. 

“F˚ar jag träffa henne och fr˚aga?” 

343 

Fr˚agan hade kommit betydligt mer plötsligt och abrupt än Aaron menat, 

trots att han tyckte sig ha glidit in p˚a ämnet ganska stadigt och försiktigt. 

Mario stelnade till och upphörde för första g˚angen sedan samtalet började 

med disken. Han vände sig mot Aaron och s˚ag p˚a honom med en blandning av 

förundran, ilska och förv˚aning. För Aaron p˚aminde uttrycket lite om en far vars 

tio˚ariga dotter lyckades bryta sig in i Louvren, och fadern inte riktigt kunde 

bestämma sig för att vara stolt eller ilsken. 

“Absolut inte!”, utropade Mario nästan förtvivlat efter n˚agra sekunders 

betänketid. “Hon är en brottsling, och hon är där hon hör hemma. Ensam, 

i kylan. Du vet vad hon försökte göra. Det finns ingenting att diskutera om 

saken.” 

Aaron s˚ag skamset ned i den enorma högen av disk fr˚an de tusental människor 

som befann sig i kyrkan. 

“Behöver du hjälp?”


10 

Mia stelnade till när hon hörde dörren öppnas och n˚agon stiga in i badrum- 

met. Hon hade alltid ogillat att stöta p˚a folk i offentliga badrum, lika mycket 

som hon ogillade det när hennes mor pratade med henne fr˚an andra sidan dörren 

hemma. Meningar som “Är du färdig snart?” eller (när hon var yngre, tacka 

gudarna) “Gör du nummer ett eller nummer tv˚a?” hade hon aldrig först˚att 

poängen med, speciellt sedan de faktiskt hade tv˚a badrum och modern därmed 

aldrig kunde kräva att f˚a använda badrummet genast. 

Nu var hon visserligen klar p˚a toaletten, och hon hade precis spolat, men 

hon avskydde änd˚a att hon inte öppnat dörren bara en sekund tidigare, s˚a 

hon helt enkelt kunde st˚a vid handfatet och l˚ata vem det nu var som gick in 

i badrummet vara den som skämdes för att ha avbrutit n˚agonting s˚a naturligt 

och hygieniskt som att tvätta händerna. Nu stod hon istället helt stilla intill 

dörren i sitt b˚as och hoppades p˚a att vem det än var därute inte skulle märka 

henne utan skulle g˚a in till ett b˚as och l˚ata henne g˚a ut i ensamhet, tvätta 

händerna och lämna badrummet utan n˚agon som helst identifiering. 

Personen utanför rörde sig l˚angsamt, liksom stapplande eller släpande, och 

rentav andades tungt, som om det var smärtsamt att g˚a. Hennes första tanke 

var Fader Clarenton — han var ju allt annat än ung, och han hade ju till och 

med kollapsat mindre än en vecka tidigare. Men sedan slogs hon av en annan 

tanke, och innan hon visste vad hade hon stigit upp p˚a toalettlocket och lutat 

sig över b˚asväggen för att titta ut. 

Att känna igen Amid Northen tog henne inte mer än en tusendels sekund, 

men hon stod kvar förbluffad som var han Elvis Presley trettio ˚ar efter sin död. 

Han stapplade fram med sitt bandagerade ben, och hans svarta h˚ar var v˚att 

av svett fr˚an de senaste dagar d˚a han legat sorgsam och orkeslös och utan en 

ansats till att l˚ana den enda duschen i kyrkan. Men han var inte mindre attraktiv

för det — om n˚agonting var han kanske vackrare, och i Mias kärleksförblindade 

hjärna tänkte hon p˚a honom som en skadad gladiator. Han hade slitna jeans 

p˚a sig under bandaget, och en svart skjorta uppdragen vid ärmarna för värmen 

orsakad av hans feber. 

345 

Amid gick förbi hennes b˚as och även nästa, innan han slutligen gick in till 

det allra sista p˚a raden, det intill det fönster som n˚agot barn slagit sönder n˚agra 

dagar tidigare. Mia ins˚ag med ens att hon hade s˚a pass bra insyn fr˚an sitt b˚as, 

s˚a att om hon stod kvar där hon stod s˚a skulle hon faktiskt kunna f˚a en chans 

att f˚a se hans — 

Hon satte sig ned p˚a toaletten med större leende än n˚agonsin förut, och 

gjorde allt hon kunde för att l˚ata bli att fnissa. Fnissa mer ˚at det faktum att 

hon nästan var desperat nog att spionera p˚a pojkar som kissar, än n˚agonting 

annat. 

Hon klarade sig undan fnissandet, och satt där och blundade tills hon hörde 

Amid spola, och hörde honom öppna b˚asdörren och g˚a till handfaten, hörde 

honom tvätta händerna. Hon ins˚ag samtidigt att hon ännu en g˚ang gjort samma 

fel — hade hon stigit ut när han spolat hade det varit hon som stod bredvid 

handfatet när han kom ut, och hon kunde kanske f˚a prata med honom, även 

om det bara var en kort hälsning. Hon kanske till och med hade kunnat hjälpa 

honom stappla tillbaka till sin sovplats, han hade ju faktiskt inga kryckor av 

n˚agot slag, utan var tvungen att hantera sitt skadade ben alldeles ensam. Är 

inte en s˚adan sak vad en perfekt flickvän skulle göra? 

Nu var hon istället antingen tvungen att stiga ut och förstöra en möjligt 

kärleksfull stämning genom att vara den som precis g˚att p˚a toa, eller vänta p˚a 

att han skulle g˚a ut och inte f˚a n˚agon möjlighet att träffa honom ensam över 

huvud taget. Tills vidare verkade bägge alternativ hopplöst omöjliga, s˚a hon 

valde att tills vidare sitta kvar p˚a toalettlocket och vänta. 

Vattnet vid handfatet slutade upp att spola, och hon hörde honom mumla 

n˚agonting, eller kanske bara stöna till l˚agt av smärtan. Hon lade örat mot dörren


för att höra bättre. 

“Var är du nu?”, hörde hon honom viska, smärtsamt, liksom lidande, sak- 

nande. Hon andades ut högre än väntat och lade handen mot munnen i rädslan 

av att avslöja sig. En t˚ar samlade sig vid hennes öga. 

Talar han om mig? 

Han viskade n˚agonting mer, tystare nu, och trots att hon upphörde att andas 

helt och h˚allet medan han sade vad han sade, hörde hon inte mer än de allra 

sista orden. 

“Det är väl inte slut nu?” 

Mia satt lutad i samma position i vad som kändes som tio minuter men som 

säkert inte kunde ha varit mer än tio sekunder. Amid sade ingenting mer. 

S˚a ställde hon sig upp och öppnade helt oplanerat dörren. 

† 

Amid Northen ryckte till när han hörde ljudet av ett handtag, och i spegeln 

s˚ag hur dörren till ett b˚as öppnades bakom sig. I ett hypnotiskt stadie av sjuka, 

chock och smärta trodde han först att det var Génoli som äntligen kom för att 

˚ater besöka honom, och han vände sig om att förvänta sig en l˚ang man klädd 

i svart kostym, med ett äpple i sin ena, handskklädda hand. Han s˚ag n˚agon 

annan. 

“Mia.” 

Mia var rosenröd om kinderna — om det var smink eller n˚agot annat visste 

Amid inte — och bar ett svart linne till en röd kjol och strumpbyxor. Hennes 

röda h˚ar var välkammat och prydligt. Plötsligt skämdes Amid för sitt eget 

svettiga, slitna uppseende, sitt v˚ata h˚ar, det smutsiga bandaget med genomläckt 

blod vid hans knä, och kläderna som han inte hade bytt över huvud taget sedan 

han lämnade sitt hem fyra dagar tidigare. Visst hade han anledningar, ganska 

goda anledningar, och Mia borde veta dem, men änd˚a kunde han inte l˚ata bli 

att skämmas.

347 

Mia s˚ag ut som om hon var p˚a väg att svara, och öppnade och stängde 

munnen igen, varp˚a hon log kort innan hon gick till handfatet bredvid Amids 

och slog p˚a vattnet. Av n˚agon anledning slog Amid p˚a vattnet i sitt handfat 

igen, trots att han redan hade tvättat sina händer en g˚ang. 

“S˚a du är uppe igen”, sade Mia tyst. 

“Jo”, mumlade Amid lika tyst. 

“Vad hände egentligen?” 

Amid vände sig mot Mia, men när han s˚ag hennes genompenetrerande ögon 

vände han sig ˚ater till spegeln och stirrade p˚a det ansikte som inte kunde vara 

hans. Han slogs av en plötslig vilja att se p˚a henne, rakt p˚a henne, men han 

tordes inte, och han föredrog sin egen spegelbild, hur förstörd den än kändes. 

“Jag vill inte riktigt prata om det”, sade han och ins˚ag att han behövde 

hitta p˚a en ordentlig lögn trots allt; folk hade hittills varit snälla och l˚atit den 

halvt medvetslösa, sängliggande pojken vara, men det skulle upphöra i samma 

ögonblick som han började g˚a omkring mer och mer själv i kyrkan, om än 

haltande. 

Mia nickade i Amids ögonvr˚a, slog av vattenströmmen vid sina händer, och 

s˚ag in i sin egen spegel. Bägge hade slutat att tvätta sina händer, bägge var 

medvetna om det, bägge visste mycket väl att det var just nu som de skulle 

säga hej d˚a och g˚a mot dörren. Ingen gjorde det. 

“Hur g˚ar det med boken?”, fr˚agade Mia och bröt den olidliga tystnaden. 

Amid ins˚ag att han faktiskt inte tänkt p˚a boken alls p˚a mycket länge. Den 

hade varit hans allt, det enda han verkligen levt för under en l˚ang tid, hans 

enda riktiga dröm, men den var inte längre n˚agonting, den hade minskat till 

en minimal anekdot, en “vet du vad jag ville bli när jag gick i högstadiet?”, 

perfekt för en firmafest trettio ˚ar senare. 

“Bra”, ljög han. 

“Verkligen?” Hon lät granskande, tveksam, och Amid ins˚ag att hon synade 

hans bluff. Han tvekade, sedan skakade han p˚a huvudet. P˚a n˚agot sätt verkade


det som om hon redan förstod. 

“Jag finns här för dig”, sade Mia och ˚angrade det i samma ögonblick. “Om 

du behöver prata”, tillade hon i förhoppningen att det skulle l˚ata bättre, men 

även det ˚angrade hon genast. 

Han s˚ag p˚a henne och hon tillbaka p˚a honom, och hon gjorde allt för att 

tolka hans blick, fr˚an att han ans˚ag henne vara galen till att han tackade henne 

innerligt. 

“Tack”, sade han till sist, men han log inte. S˚a gick han haltande mot dörren, 

och gick ut utan att vända sig om, utan att säga hej d˚a.

Kapitel 12 

Blind tro 

349

350 KAPITEL 12. BLIND TRO 

1 

Aaron Christian drömde en dröm, en sällsynt företeelse i hans normalt s˚a 

tr˚akiga REM-sömn. 

Trots att han inte mindes drömmen speciellt väl, skulle han komma att 

minnas det han mindes fr˚an den under resten av sitt liv. Dels för att han i princip 

aldrig drömde, men dels — och det var onekligen den största anledningen — 

för att det han drömde denna natt skulle bära den högsta vikt under resten av 

hans liv. 

Han stod n˚agonstans. Han minns inte var, men han var naken. 

N˚agon sade n˚agonting, och han minns inte vad, men det var viktigt. 

Samma n˚agon sade n˚agonting mer, och den här saken mindes han. 

“Aaron.” 

Han svarade jakande, och samma n˚agon fortsatte. 

“H˚all dig borta fr˚an draken. Fr˚an Odjuret. Fr˚an det Andra Odjuret.” 

“Vem?” 

“Det har börjat.” 

“Vad?” 

“Finn den som drömmer. Finn Profeten.” 

“Vem?” 

“Hjälp henne.” 

Mörker. 

† 

Aaron mindes vad han hade drömt, och trots att det bara var en dröm 

kändes den viktig — kanske p˚a grund av att han just aldrig drömde i vanliga 

fall. Eller s˚a var det för att den faktiskt var viktig. Det senare alternativet 

kändes idiotiskt i hans tankar, men för en man som gick omkring och ständigt

kände apokalyptiska känslor om världens underg˚ang kändes det änd˚a ganska 

möjligt. Och det var inte som om han hade n˚agonting bättre för sig i kyrkan, 

än att börja oroa sig för en helt vanlig dröm, om än helt i onödan. 

351 

Idag är en dag som alla andra dagar, tänkte han för sig själv medan han 

borstade tänderna i tysthet. En helt vanlig dag utan speciella företeelser, försökte 

han intala sig själv, förgäves. Sedan gick han ut till köket och träffade p˚a Mario 

som redan p˚abörjat frukosten. Maik sov uppenbarligen fortfarande, tillsammans 

med nästan alla andra kyrkobesökare, utöver ett par som var uppe med tuppen 

och lugnt vaknade till inför frukosten. 

“Du”, sade Mario till Aaron efter en lätt hälsning, “har du möjlighet att g˚a 

ned med Sannas lunch sen?” 

† 

Aaron klev ner för de oväntat smala stentrappstegen och tände taklampan 

medan han stängde dörren efter sig. Den ena lysrörslampan blixtrade till varp˚a 

den slocknade igen, den andra sken först ljust och föll sedan tillbaka till ett 

dovare sken. 

Tillräckligt för att se, tänkte han, men inte tillräckligt för att hitta spöken 

i hörnen. Och medan han egentligen visste att det inte var annat än otur som 

gjorde att detta hemska rum var det säkraste stället att ha en brottsling p˚a, 

kunde han inte l˚ata bli att tänka att det var som designat för att vara ett 

perfekt fängelse. Det saknades bara en eller ett par burar med människoskelett 

hängandes fr˚an taket. 

Sanna Nordström satt lutad mot ett element vid mitten av en vägg. Hon 

hade en filt över sina knän, men bar i övrigt ingenting mer än ett linne och 

underkläder, trots att Aaron dömde att det inte kunde vara mer än tio grader 

varmt i källaren. Visserligen kunde elementet hon satt intill värma henne en 

aning ocks˚a, men han antog att det inte hjälpte till fullaste grad. Hennes h˚ar 

var tovigt och stripigt efter för m˚anga dagar utan tvätt eller borstning, och det


hängde över hennes ansikte som p˚a vilken mördare som helst. Eller som p˚a en 

ton˚aring som — i sin ˚alder passat — inte orkade bry sig om att lyfta bort det. 

Hon vred en aning p˚a huvudet när hon hörde Aaron stiga in, men yttrade inte 

ett ord, och rörde sig inte alls i övrigt. 

Aaron försökte att sätta sig in i Sannas sitation fr˚an den vinkeln som hon 

p˚astod — att hon inte varit medveten om vad hon gjort, utan att hon hade g˚att i 

sömnen och inte vaknat förrän hon l˚ag över Clarenton med kniven. Han försökte, 

men misslyckades med att först˚a hur det m˚aste kännas. Att som (antagligen) 

oskyldig, bli neddragen och beskylld för ett s˚a hemskt brott, för att sedan 

f˚a sitta kall och ensam i ett kyligt, dragigt rum med knapp belysning, med 

den enda mänskliga kontakten när n˚agon kom och kastade till en lite mat och 

vatten. Aaron anade att det inte dröjde alltför länge innan man sakta men 

säkert började att misstro sin egen först˚aelse och tolkning av omvärlden. Sakta 

men säkert började den friskaste av människor att se spöken i väggarna, i taken, 

i hörnen, i mörkret, i ljuset. I sig själv. Och när alla g˚ang p˚a g˚ang berättade 

en lögn, hurän du protesterar och gr˚ater och kämpar för din sak, för din värld, 

började det d˚a inte att l˚ata som en sanning? 

Det kanske var jag. 

Aaron steg fram till f˚angen, och ställde ned sk˚alen med spaghetti och köttfärss˚as 

samt literflaskan med vatten vid hennes vänstra sida. Han visste att maten var 

kall, det var resterna sedan lunchen de andra ätit nästan en timme tidigare. En 

liten del av honom sörjde för henne, att inte ens detta m˚al av mat skulle ge 

henne n˚agon värme. Samtidigt försökte en annan del av honom att f˚a honom 

att inse att hon antagligen förtjänade att behandlas som hon gjorde — att be- 

visen och ögonvittnen mot henne var alldeles för m˚anga, att hennes osannolika 

historia var just osannolikt. 

Han tog nyckeln fr˚an sin byxficka, och befriade hennes högra hand s˚a hon 

kunde äta. Hennes vänstra hand var fortfarande fastkedjad i elementet, s˚a att 

hon inte kunde anfalla honom och försöka befria sig själv. Kanske försöka döda

igen. 

Han steg undan och började backa mot dörren för att g˚a tillbaka upp. 

“Aaron... eller hur?”, hörde han henne mumla bakom honom. 

353 

Han vände sig om och nickade mot henne. Hon hade inte börjat äta, verkade 

inte ha n˚agon aptit trots de krävande omständigheterna. 

“Och du är Sanna?” 

Hon log klent under busken av smutsblont, begynnande gr˚att h˚ar som hörde 

hemma hos just en v˚aldsam mördare. 

“Om du inte vet det är de riktigt dumma som släpper ner dig hit.” 

“Förl˚at. Vana.” Han satte sig p˚a huk framför henne, tillräckligt l˚angt borta 

för att hon inte skulle kunna skada honom. 

Hon tog gaffeln i sin fria hand och tog en stor tugga av spagetthin. Aaron 

förstod henne — kall mat en g˚ang om dagen m˚aste vara det enda ljuset i ett 

liv fastkedjad i en kall källare. 

“Du är inte som de andra”, sade hon med pasta i mun. 

“Inte?” 

“De andra stänger inte dörren efter sig när de g˚ar ner. De är väl rädda för att 

jag ska göra n˚agot och vill kunna ropa p˚a hjälp. Trots att jag är fastkedjad. Och 

de andra svarar inte när jag pratar med dem.” Hon gestikulerade en stickande 

rörelse med gaffeln i luften “Dessutom sitter du s˚a nära mig att jag enkelt kan 

ta gaffeln och sticka ut ögat p˚a dig.” 

När han satt sig där han satt sig hade Aaron medvetet tänkt att hon inte 

skulle kunna sl˚a till honom, men nu ins˚ag han att han hade missberäknat, om 

än bara en aning. 

“Antingen är du dum eller s˚a litar du p˚a mig, och du ser inte dum ut”, fort- 

satte San. Hon sträckte sig efter vattenflaskan och hällde i sig halva inneh˚allet 

utan n˚agon andningspaus. 

“Om du ville göra det skulle du ha gjort det”, svarade Aaron. “Du skulle 

inte ha berättat att du kunde göra det.”


Hon nickade. 

“Sant. I och för sig kan det vara del av en längre, mer galen men ocks˚a 

roligare plan att jag skulle f˚a dig att lita p˚a mig.” Hon log bittert, och s˚ag 

sedan upp mot honom. “Du tror inte att jag är en kallblodig mördare?” 

“Jag har mina tvivel.” 


Han tänkte efter. 

“Du känns inte som en kandidat till mord.” 

“För att jag är kvinna?” 

“Jag m˚aste erkänna att det var del av hypotesen jag hade för din oskuld.” 

Hon log, och tog en tugga till av maten. 

“Jag skulle nog ha tänkt likadandt. Om jag var p˚a din sida av handbojorna 

allts˚a.” Hon slog till med sin vänstra hand s˚a att järnhandbojan skallrade mot 

elementet. “S˚a det faktum att jag s˚ags ligga över prästen med en kniv mot hans 

hals, är inte det tillräckligt bindande bevis?” 

“Jag har änd˚a mina tvivel.” 

“Du är underlig.” 

“Det vet jag inget om. Varför gjorde du det?” 

Hon begrundade honom. Hans ögon var antingen dem av en mycket ärlig 

man som skulle göra allt för vänlighetens skull och som aldrig skulle svika en 

vän oavsett vad, eller s˚a var de de av världens skickligaste lurendrejare. 

“Jag vet inte”, sade hon till sist. 

“Du vet inte.” 

Hon skakade p˚a huvudet. 

“Om jag berättar hela historien s˚a kommer du att tappa den lilla tron du 

har p˚a mig, och jag kommer att framst˚a som en galning utan trovärdighet” 

“Försök i alla fall.” 

Hon sneglade försiktigt p˚a honom. Sedan satte hon sig bekvämare, ställde 

undan den halvfärdiga tallriken med spaghetti, och tog en klunk med det sista

fr˚an vattenflaskan. 

“Jag... drömmer saker”, inledde hon. “Saker som... som sedan händer.” 

355 

Hon berättade allt. Hon visste inte varför — den enda hon berättat för 

förut var hennes make, och han hade säkerligen inte ens hört en tiondel av vad 

hon sagt. Men hon litade p˚a Aaron, trots att hon förut bara sett honom n˚agon 

enstaka g˚ang, och trots att hon pratade med honom för första g˚angen nu för 

max ett par minuter sedan. 

Hon berättade om drömmarna — tsunamin, World Trade Center, alla sm˚ahändelser 

däremellan... och s˚a om Maryvilles demon. Drömmen hon haft bara veckorna 

innan stormen kommit och ändrat staden s˚a oväntat. 

Hon berättade om allt, fram till drömmen den där natten d˚a det hände. Om 

flickan, om badtunnan i skogen och om hur hon behövde hjälpa. Hon berättade 

om hur hon därefter vaknat med kniven mot Clarenton, och hon berättade 

˚aterigen hur hon inte visste alls hur det hela hade hänt däremellan. 

När hon var klar satt Aaron stilla och stirrade ned i golvet. Hon s˚ag p˚a 

honom, oroad att den enda som pratat med henne p˚a s˚a länge skulle ge upp p˚a 

henne för att hon lät som en galning. Till sist sade han bara, fortfarande utan 

att se upp fr˚an stengolvet: 

“H˚all dig borta fr˚an draken. H˚all dig borta fr˚an Odjuret. Fr˚an det Andra 

Odjuret.” 


“Finn den som drömmer.” Han s˚ag upp p˚a henne och deras ögon möttes. 

“Finn Profeten. Hjälp henne.” 

Dörren öppnades upp bakom Aaron, och ett ljussken sträckte sig över golvet 

där de satt. De b˚ada ryckte till och s˚ag mot den öppnade dörren — siluetten 

mot kökets ljus var för tjock för att vara Marios, och de ins˚ag att det var Maik 

Senvys. 

“Aaron!”, sade han ilsket och trampade v˚aldsamt ned för trappstegen. “Bac- 

ka undan fr˚an henne.”


“Jag bara talad —” 

“Jag bryr mig inte om du s˚a var p˚a väg att svara p˚a finalfr˚agan för en miljon 

kronor, kom.” 

Aaron skuttade upp och gick till Maik. 

“Vi pratar inte med henne”, viskade Maik argt när Aaron var inom hörh˚all, 

“först˚ar du? Hon är farlig.” 

Aaron nickade. 

“Ursäkta.” 

Maik nickade, och lade varnande handen mot sitt pistolhölstret när Sanna 

Nordström mötte hans blick. Sanna släppte honom med blicken och stirrade 

istället mot golvet. 

S˚a vände de tv˚a, och gick tillsammans upp för trappan till köket, utan ett 

ord till mördarinnan bakom dem.

2 

357 

Albert Clarenton vaknade mitt i natten i behov av att g˚a p˚a toaletten, s˚a 

han gjorde det. Väl där tänkte han igenom den gudstjänst som han skulle ha 

dagen efter, hans första gudstjänst sedan kollapsen. Nu hade han dessutom en 

större folkmassa än n˚agonsin förut (om den var frivillig var en annan fr˚aga) och 

han hade goda chanser att vända om n˚agra rejäla syndare till den rätta sidan. 

Han skulle välja n˚agot lättsamt, resonerade han, n˚agonting som alla kunde ta 

till sig och som inte vände dem ifr˚an kristendomen nu när han hade chansen. 

Kanske skulle han berätta om hur Jesus hjälpte samariten? Det var en klassiker 

och den gick alltid hem. Eller s˚a skulle han — 

“Clarenton.” 

Alla tror att de ska skrika när n˚agonting fruktansvärt skrämmande händer, 

men ingen gör det. Flickan som blir jagad genom den mörka parken av en 

v˚aldtäktsman skriker inte — hon kämpar för att kunna andas till att börja 

med, all fokus läggs p˚a det och ingen tanke läggs ˚at att skrika efter hjälp. Och 

om tanken nu kommer, kan hon inte r˚a för att hon inte kan. Samma sak gäller 

med pojken som ska sova när det där monstret till sist kommer ut ur garderoben 

och stiger fram till honom brett leende och med välvassade klor — inte skriker 

pojken, trots att det är det han vill över allt annat. Han kan inte. 

Av samma anledning skriker inte Fader Albert James Clarenton nu när han 

vänder sig om efter att ha spolat i toaletten och ser, bara centimeter ifr˚an sig 

i b˚aset, en l˚ang man helt klädd i svart. 

Han trodde att han skulle skrika, och liksom flickan i parken och pojken i 

sitt sovrum öppnade han munnen beredd att skrika sig hes, men inget ljud kom 

ut. I stället ramlade han baklänges och lyckades precis ta emot p˚a sidorna av 

b˚aset s˚a att han inte slog ihjäl sig. Och i det ögonblicket mindes han allt. Han 

minns sin dröm, han mindes vad han lovade, han mindes —


“draken.” 

“Du minns oss”, log mannen i svart. 

Clarenton försökte tala men fick inte fram ett ord. Hans hjärta slog som en 

d˚ares trumma, och han var livrädd att om inte denna mannen dödade honom 

här och nu s˚a skulle han änd˚a dö utav en hjärtattack. 

“Minns du ocks˚a m˚ahända v˚ar lilla överenskommelse?” 

Clarenton nickade hetsigt, och ramlade nästan bak˚at igen när draken lutade 

sig fram˚at mot honom som för att viska en hemlighet eller för att bita halsen 

av honom som en vampyr ur en transylvansk artonhundratalsberättelse. Som 

för att njuta av hans beteende lutade sig mannen i svart än längre fram, och 

den skräckslagne prästen satte sig ned p˚a toalettlocket. 

“Du är rädd’, sade draken tyst, nästan väsande. 

“Ne—” 

“Ljug inte. Du är en usel lögnare och det vet du. Anledningen till att du 

lurar dessa d˚arar, denna flock som du s˚a mycket gillar att kalla det, är just för 

att de är ännu dummare än du är. Människor i allmänhet är idioter, men det 

räddar dig inte fr˚an att vara en usel lögnare när du st˚ar inför oss.” 

draken stod Clarenton s˚a nära att prästen nu kunde känna lukten — stanken 

— av hans skinn. Det var stanken av intorkat, salt svett, blandat med avföring 

och allehanda smuts. Det var stanken av en man som inte tvättat sig p˚a länge. 

Det var stanken av död. Han visste att allt detta var en p˚alagd fasad, ett lysande 

yttre som inte reflekterade insidan utan som var till hundra procent förbestämt 

för att f˚a honom att lyssna, för att f˚a honom att känna rädsla inför mannen 

och respektera honom. 

Clarenton började att gr˚ata. T˚ararna rann längs hans rynkiga kinder och 

fastnade i hans tv˚adagars skäggstubb, varp˚a de sakta droppade ned p˚a stengol- 

vet i toalettb˚aset. 

“Först˚a allvaret”, sade draken. “Du vet vad du har att förlora, och du vet 

vad du har att vinna. Du har inte gjort n˚agonting alls vi sagt ˚at dig hittills,

och vi börjar tappa v˚art t˚alamod, präst.” 

359 

Clarenton s˚ag upp mot honom, och s˚ag skymten av brinnande ilskna ögon 

bakom den eviga skuggan. 

“Du kan f˚a allt i denna värld — och mer — om du följer oss. Du tänker väl 

inte sluta nu?” 

Han skakade p˚a huvudet. 

“Nej... nej, absolut inte, nej. Jag tänker följa dig— er. Jag tänker följa er 

till slutet p˚a allt.” 

draken s˚ag misstänksamt ned p˚a den gamle prästen. 

“Om du misslyckas kanske du f˚ar göra just det”, sade han kallt. “Och d˚a är 

det du som blir straffad in i smärtans evighet.” 

“Ja... ja.” 

“Amid Northen kommer snart att behöva dig”, sade draken. “Du hjälper 

honom oavsett vad. Du skyddar honom. Om en revolver siktas mot honom tar 

du kulan. Du dör för honom. Är det först˚att?” 

Clarenton nickade sakta. Vad hade pojken Northen med det här att göra? 

“Är det först˚att?” 

“Ja.” 

Den gamle prästen s˚ag ned i badrummets stengolv, kände de salta t˚ararna 

rinna över hans torra läppar, andades in, andades ut. Sedan s˚ag han upp, och 

s˚ag att draken var borta. 

Han försökte sucka av lättnad, men i hans hals fanns en stor klump som inte 

ville försvinna, och som inte ville l˚ata honom sucka, tala eller andas. Clarenton 

stirrade rakt fram, utan att blinka, utan att andas, med öppen mun och gallo- 

perande puls. P˚a ett sätt ville han att det hela skulle visa sig vara en dröm, men 

han visste ocks˚a att det inte var s˚a. Det kunde inte vara s˚a. Det var för verkligt. 

draken fanns p˚a riktigt, det visste han, och han hade f˚att flertalet inblickar i 

drakens sanna natur. Han s˚ag bortom skuggan, bortom de brinnande ögonen 

och stanken av död, och han s˚ag gudomlighet. Han s˚ag n˚agonting fantastiskt,


n˚agonting otroligt, n˚agonting som skrivits om i de gamla evanglierna. Det han 

s˚ag var, i en form eller i en annan, Gud. 

Clarenton satt kvar p˚a toalettsitsen och stirrade p˚a samma dörr i tjugo 

minuter, innan han till sist ställde sig upp, gick ut ur badrummet och gick att 

lägga sig.

3 

361 

Amid Northen ins˚ag när han l˚ag till sängs, natten den 23 oktober, att stor- 

mens händelser helt vänt p˚a hans dygn. Klockan var inte ens halv tolv, och han 

l˚ag redan att sova, med alla andra i kyrkan antingen sovandes eller under försök 

att somna. 

Han räknade baklänges och kom fram till att det nu var fem dagar sedan han 

sist hört fr˚an Génoli, och han upptäckte sig själv med att p˚a allvar ifr˚agasätta 

hans existens. 

Han visade dig sitt tecken, sade den ena rösten till den andra i hans huvud. 

Stigmatan. Precis vad du sade att du ville. 

Och om den var falsk?, fr˚agade den andra rösten. Ett ljugande minne, en 

ren inbillning? Jag skulle inte vara den första i historien att fantisera upp en 

hel händelse. 

Den första rösten hade inget svar. 

Ju mer han tänkte p˚a det lät det logiskt. Han hade kanske varit stressad 

eller förvirrad, kanske sjuk — inte för att han kunde minnas n˚agot s˚adant, fast 

han kanske inbillade sig att han inte var det trots att han egentligen var det 

— och hade därför f˚att de syner som fick honom att lämna huset och bege sig 

till Amanda Turner och döda henne. Kanske var han till och med mentalt sjuk. 

Vad fanns det annars för förklaring? Allt var plötsligt s˚a uppenbart. 

Amid vände sig fr˚an att ligga p˚a rygg till sidan, när han s˚ag en l˚ang man 

klädd i svart kostym vid dörröppningen fr˚an stora salen till hallen, och han 

stelnade till. Han s˚ag honom knappast tydligt, men Amid var genast säker p˚a 

att det var Génoli. Och hjärnspöke eller inte, fanns ingen skada i att g˚a dit och 

fr˚aga honom. 

Om han nu är ett hjärnspöke, lade den första rösten till, varför dyker han 

plötsligt upp nu när du m˚ar bättre igen?


H˚all käft, svarade den andra rösten. 

† 

När Amid Northen dragit p˚a sig en t-shirt och kommit kanske halvvägs över 

de sovande folkmassorna p˚a väg till till Génoli, s˚a vände sig Vitsvartsnubben 

om och började g˚a ut i hallen. Amid följde efter, och s˚ag när han kom till hallen 

att ytterdörren stod p˚a glänt. Han tog p˚a sig sina skor som stod i högen av alla 

andra i hallen, och följde efter ut. 

Stormen hade lugnat sig, och snön som föll, föll stilla. En vindby slog d˚a och 

d˚a till, och skickade snöflingorna p˚a en extra detur innan de slutligen föll p˚a 

marken med sina vänner, och visst var det väl värre än en vanlig vinterdag (spe- 

ciellt med tanke p˚a att det bara var oktober), men det var knappast n˚agonting 

man märkte om man varit med om en s˚adan storm s˚a pass länge. Kölden bet i 

pojkens bara armar och ben, och p˚aminde honom om det fördömda dygn han 

spenderat i detta frusna helvete av is. Han hade nästan glömt, ins˚ag han, hur 

hemskt det varit. 

Ett tiotal meter ifr˚an kyrkans portar stod Génoli och väntade, lugnt, utan 

n˚agon br˚adska. ˚Aterigen hade han ett äpple i handen, och han tuggade p˚a den 

som det vore hans matsäck under väntan p˚a Amid. 

“Hur m˚ar du?”, fr˚agade han när Amid hade stängt porten efter sig. 

“Bra”, svarade han. 

“Bra. Har de fr˚agat dig ännu?” 

“Vad?” 

“Om varför du försvann fr˚an hemmet.” 

“Nej”, svarade Amid fundersamt, “min mor anar nog det värsta och vill 

inte veta. Det är s˚a hon fungerar. Min far verkar inte vilja fr˚aga själv, han vill 

antagligen vänta p˚a att jag säger det frivilligt.” 

Tystnad följde.

363 

“Du skötte dig bra”, sade sedan Génoli, “men du utsattes ocks˚a för prövningar 

bortom mänsklighetens ken. Tyvärr kommer fler s˚adana prövningar att kom- 

ma.” 

“Varför har du väntat s˚a länge p˚a att kontakta mig?” 

En vind slog förbi, och Amid drog handen till h˚aret för att inte f˚a det för 

ögonen. Génolis perfektklippta h˚ar märkte inte av vinden, lika lite som det 

färgades av snön. 

“Vi har väntat för att du behövde vila. För att vi var säkra p˚a att du skulle 

skynda p˚a ditt nästa uppdrag och utföra det snarast du fick veta om det; att 

du kanske skulle misslyckas p˚a grund av svaghet om du genomförde det direkt. 

Nu är du redo.” 

Amid godkände att det var ett bra argument, men stod änd˚a tveksam. 

“Hur vet jag att du är riktig?”, fr˚agade han rakt p˚a sak. 

Génoli s˚ag förbluffad ut. 

“Son”, sade han med sin mjukaste stämma, men Amid kunde inte l˚ata bli att 

höra irritationen i hans röst, som en lärare som förklarat samma matteproblem 

g˚ang p˚a g˚ang, som inte ville bli arg men samtidigt inte förstod hur dum eleven 

egentligen kunde vara. 

“Vi har g˚att igenom detta”, fortsatte han. “Du bad oss om ett tecken—” 

“Och du gav mig ett tecken. Jag vet. Men när jag tänkt har jag insett att 

jag inte kan bevisa att det tecknet var riktigt.” 

“Riktigt?” 

“Hur vet jag att det inte bara var inbillning? Att jag tvättade vanliga lakan 

och inte blodiga trasor? Eller för den delen, hur vet jag att det inte är ett falskt 

minne? En dröm jag lurat mig själv att tro var sann?” 

Génoli tvekade, och nickade därefter, först l˚angsamt, sedan lite hastigare. 

“Du har rätt.” 

“Har jag?”


“Inte i att jag är oriktig”, svarade Génoli hastigt och viftade med handen 

med äpplet. “Men i din teori, din princip, ditt tvivel. Faktum är, att det är en 

ur˚aldrig fr˚aga — hur vet vi egentligen vad som är sant?” Han tystnade för en 

stund. “Äpple?” 

Amid skakade p˚a huvudet och kände sig som ett litet barn med Albert 

Einstein som förstaklasslärare. 

“Cogito, ergo sum, sade René Descartes, jag tänker, allts˚a finns jag. Men vi 

vet inte vad som finns mer. Vi kan av samma princip inte veta om du är riktig 

utan att se världen ur dina ögon. Och av samma princip kan vi inte veta om 

n˚agonting annat här är verkligt.” Han slog ut med armarna och Amid s˚ag sig 

om, förstod att han hade rätt. 

“Vad kan jag göra?” 

“Blind tro, Amid Northen. Blind tro. Allt du kan göra är att tro och hoppas. 

Tror du att vi är verkliga?” 

“Jag vet inte.” 

“Tror du att du neutraliserade demonen som gick under namnet Amanda 

Turner?” 

“Ja.” 

“Tror du att du skulle göra en s˚adan sak?” 

“Jag... vet inte.” 

“Tror du att vi är riktiga?” 

Han tvekade. 

“Ja.” 

Génoli steg fram till honom och log, när han lade sin handskeklädda hand 

p˚a pojkens axel. 

“D˚a finns det bara det enda du kan göra nu. Tro.” 

“Vad behöver jag göra?” 

“Detta hus handh˚aller en kvinna som nästan gjorde n˚agonting hemskt, mot 

en ljusets man. Hon gjorde det därför att hon är en demon. Vi vill att du

neutraliserar henne.” 

365


4 

Dagarna och nätterna efter att Aaron träffade och talade med Sanna Nordström 

var besynnerliga. Han gick runt som i ett moln, liksom borta fr˚an världen, och 

upptäckte ofta sig själv med att g˚a runt i kyrkan utan ett direkt m˚al och utan 

att direkt tänka p˚a n˚agonting alls. 

Vid ett tillfälle gick Aaron och Jimmy Tour ut och rökte vid ytterdörren 

(stormen hade˚aterigen börjat att ta till sig ordentligt), och den gamle cowboyen 

började berätta en anekdot fr˚an sin ungdom. Efter en stund kände Aaron hur 

det brände till mot överläppen och han tappade cigaretten i snön, samtidigt 

som han ins˚ag att han inte hade en aning om vad hans kamrat pratat om. Han 

hade lyckats skämta bort det, hade sagt att han tappat cigaretten och det var 

allt, hade bett Jimmy Tour fortsätta p˚a den historia som han inte hängt med 

p˚a de första tv˚a akterna av. Men änd˚a lyssnade han bara p˚a de nästföljande 

tio sekunderna innan han föll in i sitt moln igen. S˚a sm˚aningom förstod och 

accepterade Jimmy Tour att Aaron inte m˚adde bra, och han uppmanade honom 

att g˚a till sängs när de kom in igen. 

De följande nätterna drömde han. Han drömde inte vad som helst heller, 

utan han drömde samma dröm och om igen, samma dröm som han drömt innan 

han först gick för att besöka Sanna Nordström. Inget inneh˚all var nytt, inte ens 

hans egna reaktioner, och varje g˚ang upplevde han p˚a nytt och han mindes 

bara att han drömt det förut när han väl vaknade. Han visste inte vad rösten 

talade om förrän han vaknade, och han kunde aldrig f˚a veta fler detaljer eller 

mer information än han fick veta första g˚angen, helt enkelt eftersom han i själva 

drömmen inte försökte. 

Aaron fr˚agade sig själv varför han drömde detta, och fick fram tv˚a teorier. 

Den första, att han faktiskt blev kontaktad av n˚agon p˚a det sättet som 

Sanna talat om, och att han faktiskt blir p˚amind eller hetsad om och om igen

för att han inte gör n˚agonting. 

367 

Den andra, att han tänker alldeles för mycket p˚a vad som bara var en dröm 

och pratet fr˚an en galen kvinna, och att det slinker in i hans drömmar och 

bildar just dessa drömmar. En ond cirkel, där drömmarna gör att han tänker 

p˚a drömmen, och att han tänker p˚a drömmen leder till fler drömmar. 

† 

Han övervägde till en början att berätta för Jimmy Tour vad Sanna berättat 

för honom, men beslutade till sist att han inte skulle riskera att förstöra en 

sällsynt behaglig vänskap för n˚agonting han ju själv var s˚a osäker p˚a, speciellt 

när Jimmy Tour i hans˚asyn verkade vara en lika logiskt och sunt skeptisk person 

som Aaron. För Aarons del var det ju dessutom fortfarande möjligt att Sanna 

Nordström faktiskt var en galen mördare, och att han bara s˚ag en koppling han 

ville se till en lika galen dröm. Hans dröm sade honom att finna Profeten, även 

känd som hon som drömmer. Sanna Nordström p˚astod sig drömma drömmar 

som sedan gick i uppfyllelse, men hon hade inga som helst bevis eller belägg 

för det annat än sitt eget minne. Visst verkade hon mycket vettig, men var det 

tillräckligt för att ta hennes ord p˚a allvar, dessa ord som lät som om de hörde 

hemma i böcker av H. P. Lovecraft eller C. S. Lewis? 

Han övervägde även att försöka träffa henne igen, ˚ater be om att f˚a ta mat 

till henne nu när varken Mario eller Maik Senvy bett honom sedan den där enda 

g˚angen, men han lät bli. Oavsett vad, s˚a hade hon redan berättat sin historia 

och hon hade troligtvis ingenting mer att tillägga. Hon hade dessutom omöjligen 

skaffat bevis, och hon hade ju uppenbarligen inte haft n˚agon aning om vad han 

menat när han reciterade sin dröm. Det enda som kunde hända var att hon 

övertalade honom ytterligare och fick honom att g˚a p˚a idiotiska drömmar som 

om de vore sanning. I ett värsta scenario skulle hon lura honom till att befria 

henne fr˚an sitt fängelse, och hon skulle g˚a och försöka döda Clarenton igen. Och 

han skulle st˚a medskyldig när hon lyckades.


Hjälp henne, hade rösten i drömmen sagt, och menat Profeten. Vad hjälpa i 

det här fallet innebar var allt annat än suddigt, men˚a andra sidan, om drömmen 

s˚a tydligt berörde henne fanns andra ordval. Befria henne, duger det? Han 

kunde inte tro det. Om ett samband fanns kunde det ha gjorts tydligare av den 

— 

Av vem? Av den som var inne och petade i hans drömmar, den som lät 

honom bli en liten telekines? Han var ateist, och en stolt s˚adan. Om n˚agot högre 

fanns skulle det visa sig, och det skulle ha ett större skäl att börja med än att 

be honom befria en enda, möjligen oskyldig f˚ange anklagad för mordförsök. För 

oavsett hur hemskt en oskyldig persons dom var, s˚a fanns värre saker i världen 

som var högre p˚a listan över saker som bör stoppas.

Hon är där. 

5 

369 

Hon stod vid bordet vid ena väggen av kyrkosalen, där maten stod framdu- 

kad för middag (det var visserligen allhelgonaafton denna kväll, men vem hade 

tid att ändra maten för traditioner?), och ställde undan sin använda tallrik i 

diskstället. 

Hon svängde om när hon nästan snubblade över n˚agons ben, och för ett 

ögonblick trodde Amid Northen att deras ögon möttes, men det kunde lika 

gärna vara ren och skär inbillning. 

Hon är alltid där. 

Amid satt p˚a sin madrass och s˚ag ut i folkmassan som alltid blev s˚a rörig 

vid m˚altiderna, men han s˚ag ingen utom henne. Hennes röda kjol och en för 

dagen vit t-shirt, hennes lysande röda, korta h˚ar. 

Varför är hon alltid där? 

Där han satt stirrande ins˚ag Amid plötsligt att hon var p˚a väg emot honom, 

och han fick panik. Han drog tag i väskan med de tillhörigheter hans mor s˚a 

vänligt tagit med sig utifall att han var i kyrkan, och tog upp en bok av H. G. 

Welles han strax börjat l˚atsas läsa, men med en blick ständigt blickande över 

kanten. 

Mia gick förbi hans madrass och tittade n˚agorlunda diskret men änd˚a nervöst 

mot honom, och log kort när deras ögon möttes, innan hon svängde och gick 

vidare in genom dörren till badrummet. 

Amid Northen reste sig upp utan att inse vad han gjorde, och i en blandning 

av ilska och irritation gick han efter henne, slet upp dörren framför sig och 

slängde igen den efter sig. Mia stod vid bortre kanten och var p˚a väg in i ett 

av b˚asen, men hejdade sig nu och s˚ag förvirrat mot Amid.


“Jag hade inga bekymmer”, sade Amid ilsket till henne. “Jag m˚adde bra. 

Jag trivdes. Jag tänkte inte p˚a n˚agonting som inte behövde tänkas p˚a. Jag 

klarade mig.” 

om. 

Hon s˚ag p˚a honom med rynkad panna och försökte först˚a vad han talade 

“Am —” 

“Sen kom du”, avbröt han. “Sen kom du och förstörde allting med en enda 

blick. Vad vill du mig? Varför drar du efter mig var jag än rör mig — p˚a riktigt, 

i mina tankar, i drömmar.” Han ins˚ag att han flämtade av stress, som om han 

˚aterigen stod inför Amanda Turner. “Jag finns där för dig — varför säger du 

n˚agot s˚adant?” 

Han hade mer att säga, han hade kunnat h˚alla p˚a i timmar om han inte 

blev avbruten. Men han blev avbruten. 

Mia tog ett par försiktiga steg mot honom, fortfarande med samma förvirrade 

blick och samma rynkade panna, och sedan tog hon ett hastigare sista steg mot 

honom, lutade huvudet lätt upp˚at och kysste honom p˚a munnen. 

† 

Hennes första kyss, och med Amid Northen för den delen, blev s˚a fantastisk 

som hon kunde drömma. 

Hans läppar mot hennes, hans fuktiga saliv liksom smekandes hennes läppar 

och hennes framtänder, en pulserande varm känsla som en elektricitet som 

istället för att g˚a sitt vanliga varv blir avbrutet och plötsligt passerar genom 

tv˚a lampor istället för en, utan att den ena för den delen faller till att lysa 

svagare. En pulserande värme mellan de b˚ada i ett tyst tiotal sekunder in- 

nan hennes läppar släpper taget om hans och de tv˚a blir st˚aende med bara 

centimeter emellan varandra, hon tittandes upp i hans hasselnötsbruna ögon 

som blänkte i skenet fr˚an de surrande lysrörslamporna, och hon inser att hans 

händer försiktigt vilar mot hennes höfter.

371 

Han s˚ag p˚a henne med en blick av djupaste förv˚aning men inte — hon 

hoppades vid sin djupaste själ — missnöje. Hon ville höra honom tala, ville 

höra honom tacka henne eller bara p˚a n˚agot sätt acceptera henne, men Amid 

Northen teg, och likväl gjorde hon. 

I det ögonblick som Mia var nära att själv säga n˚agonting, göra n˚agonting 

för att kräva ett svar, hördes ett rop utifr˚an och de b˚ade vände sig hastigt mot 

den stängda dörren. Kopplingen var bruten och hans händer släppte hennes 

höfter, hennes blick släppte hans. 

Fem knappa sekunder dröjde, och ännu ett rop hördes, tydligare nu. De 

hörde b˚ada hur det ropades den faller!, följt av vad som lät som den vildaste 

tumult när hundratals människor rusade och skyndade förbi varandra i ett 

vimmel olikt allt annat. 

Amid vände sig mot Mia och s˚ag henne in i ögonen, men sade inte ett ord, 

gjorde inte en minsta gest innan han vände sig tillbaka och skyndade ut genom 

dörren till folkmassorna utanför. 

† 

Aaron Christian var bland de första ut genom ytterdörren efter att Maik 

Senvy sett och meddelat vidare om vad som hände. 

“Den faller!”, hade han ropat ut i hallen och kyrksalen, och han hade bara 

knappt lyckats överrösta vindarna som nu var starkare än n˚agonsin. “fyren!”, 

skrek han, “den faller!” 

Medan vissa helt enkelt inte förstod vad som hände och bara s˚ag p˚a varandra 

som i ett försök att minnas om det var första april eller inte, kom andra genast 

springandes till hallen, drog p˚a sig skorna och skyndade ut efter polischefen 

själv. 

Vindarna slet i Aarons h˚ar betydligt värre än under resan fr˚an caféet, och 

snön bet honom i kinderna som han var övertygad om att den gjort de sista 

minuterna i Jimmy Tours gamla vän Carl Jonssons liv, men han tog sig ut i alla


fall. Han fann genast Maik Senvy, och följde hans exempel att se nordösterut 

med handen som snöskydd. Och han ins˚ag att polismannen inte ljugit om fyren. 

“Helvete...” 

“Minst sagt”, mumlade Maik Senvy lika andlöst som Aaron. 

Bortom all virvlande snö och all piskande vind, syntes fortfarande liksom 

alltid den höga fyren som tornade upp sig p˚a Maryvilles nordöstra kust, trots 

de m˚anga husen emellan den och kyrkan, och det blinkande ljuset sken som 

alltid igenom den djupaste av snö, men den förändrades. fyren hängde snett, 

och Aaron s˚ag p˚a när den hängde allt mer snett, och allt mer snett... 

Fler bybor kom utspringande fr˚an kyrkan efter att ha slängt p˚a sig sina skor 

och en jacka — vissa hade till och med struntat i jacka, och kommit ut i bara t- 

shirt eller tjocktröja, men ingen tordes strunta i skor i detta väder. Folkmassan 

växte hastigt utanför kyrkoporten, där alla stod med näsorna nordösterut för 

att se vad som hände. Viskandet bredde ut sig, när allt fler s˚ag. 

Det hela skedde l˚angsamt, mycket l˚angsammare än man kan tro. I grund 

och botten började den falla, och sen föll den. Men den längre versionen av 

samma synopsis är att den började falla, och s˚a fortsatte den att falla, och s˚a 

föll den lite till, och s˚a ytterligare en aning, och s˚a ytterligare en aning... 

Det kändes som en best. En enorm dinosaurie, King Kong som efter att 

ha blivit träffad av miljontals giftpilar efter varandra till sist inte längre orkar 

med, och kollapsar för sin egen vikt. fyren hade st˚att där den stod i nästan 

hundra ˚ar, och hade st˚att ut tusentals regnfall och hungriga vindar, ett tiotal 

stormar och m˚anga, m˚anga reparationer i tak och grund. Alltid hade den st˚att 

kvar, som en pelare och en symbol för staden, som ett Babels torn symbolen 

för vad Maryville stod för, i skyn invid den ensamma ön och staden i mitten av 

ingenstans. 

En folksamling p˚a ett hundratal personer stod utanför Maryvilles katolska 

kyrka kvällen den 31 oktober 2005, och s˚ag p˚a hur besten kallad Maryvilles fyr 

började falla, och sedan föll. De s˚ag alla hur bitar liksom ramlade av i fallet,

hur stenarna slog i havet och blandades med v˚agorna, hur lampan slocknade 

när även kopplingen till reservströmmen dog. De s˚ag hur stödjande tegelstenar 

ramlade som plockepinn och hur de alla mosades av den enorma pelare som föll 

efter, pelaren som enkelt skulle krossa ett tjugotal hus till brännved om den 

inte stod s˚a isolerad p˚a udden. 

Symbolen för Maryville föll. 

† 

373 

Amid Northen kom ut genom ytterdörren i folkvimlet precis i tid för att 

hinna se hur fyren föll ned. Han svalde tungt, och mindes genast vad Génoli 

sagt honom. 

“När det faller, son. När tornet faller.” 

“Vilket torn?” 

“Du kommer att veta vad vi menar. Det är d˚a det är dags.” 

Amid stod kvar i ett f˚atal sekunder, och kunde avlägset höra hur fyren 

träffade marken och vattnet, som ett ˚askmuller l˚angt, l˚angt borta. Eller s˚a 

var det bara inbillning, för inte kunde han väl höra fyren s˚a l˚angt borta, med 

förutom avst˚andet ocks˚a den starka vinden emellan? 

Han vände sig om, knuffade till n˚agon p˚a vägen och skyndade tillbaka in 

till kyrkan. 

† 

Aaron Christian vände sig om efter att fyren fallit till marken, och s˚ag först 

nu vilka folkmassor som stod i en halvcirkel riktad nordösterut. 

S˚a s˚ag han n˚agonting som f˚angade hans blick — mitt i allting stod Amid 

Northen, pojken som försvunnit fr˚an sitt hem och sedan ˚aterfunnit dem i kyr- 

kan, halvdöd av all snö och köld. Just det att han s˚ag honom här var inte det 

annorlunda — han hade varit uppe ur sängen i säkert en vecka nu. Nej, det han


reagerade p˚a var hans uppsyn. 

Hans ansikte som trots kylan glimmade av svett, hans uppspärrade ögon 

som om vad han s˚ag var Djävulen själv, hans halvöppna mun som i panik och 

stress. 

Aaron s˚ag p˚a när Amid Northen vände sig om och rent av sprang tillbaka 

in i kyrkan, och han stod först kvar i ett par sekunder innan han s˚a lugnt han 

kunde gick efter honom, utan att riktigt först˚a varför.

6 

375 

Köket stod tomt fr˚an Mario, trots att disken väntade, och Amid tackade 

Gud för fyrens fall som distraktion; kyrkan var i princip tömd, i alla fall köket 

och hallen, till och med p˚a en person som Mario, som annars framst˚att som 

otroligt lugn och inte alls intresserad av larviga händelser som en fallande fyr. 

Först var han p˚a väg att genast g˚a till källardörren och g˚a ned till demonen 

nedanför, men sedan mindes han att denna kvinna, fastbunden eller ej, var 

starkare och yngre än Amanda Turner. Han s˚ag sig som hastigast om i rummet, 

och greppade sedan den kniv som Sanna Nordström m˚anga dagar tidigare själv 

lagt till Fader Clarentons hals. Sedan vände han sig mot källardörren igen, och 

öppnade upp den med ett enda, hastigt ryck. 

I ljuset som sken ned i källaren, s˚ag han den ensamma kvinnan sitta mot 

ena väggen, fastkedjad vid elementet. Hon s˚ag upp mot honom när hans siluett 

avbildade sig vid första trappsteget, och drog undan en lock fr˚an ögonen med 

sin ena ännu lösa hand sedan middagen. 

“Vad händer däru —”, hann hon börja innan hon s˚ag kniven blänka till i 

ljuset, och hon avbröt sig abrupt. 

“Var tyst”, sade Amid Northen kallt. “Det här g˚ar fort.” 

Hon var tyst när han steg ned för trappstegen. Om tystnaden sedan berodde 

p˚a uppgivenhet, eller i förhoppning att han skulle skona henne om hon skötte 

sig, det kunde inte Amid säga. 

Han satte sig p˚a knä inför henne, och s˚ag granskande p˚a sitt offer, trots att 

han samtidigt i tankarna sade till sig själv att det bästa var att döda henne p˚a 

fläcken utan att bilda en uppfattning. 

Visst kände han igen henne — de flesta p˚a Maryville kände igen varandra 

— men sedan gripandet var hon förändrad. Hennes gr˚ablonda h˚ar hade blivit 

smutsigt och tovigt och l˚ag i sm˚a rullar över hennes ansikte och varän det


landade. Hennes ansikte var rynkigt av all stress och alla t˚arar, hennes ögon 

var blodsprängda, hennes bleka hy var smutsig och hela hon darrade p˚a ett sätt 

som ingen människa n˚agonsin skulle behöva göra. 

Medan han s˚ag p˚a henne bröt hon plötsligt ihop och började att gr˚ata. Hon 

försökte gömma ansiktet i sina händer, men den ena satt fast och det skallrade 

till i handbojan och elementet när hon försökte röra den. Hon begravde trots 

det ansiktet i den vänstra, fria handen, och grät djupt och högljutt i den, som 

om Amid inte var där. 

Som ingen människa ska behöva lida, tänkte Amid Northen igen. 

“Men hon är ingen människa”, viskade han för sig själv utan att inse att han 

talade högt. San antingen hörde honom inte, eller hörde honom men ignorerade 

det. 

“Är det du”, snyftade hon fram mellan t˚ararna, “som är Odjuret?” 

Amid s˚ag p˚a henne med en blandning av nyfikenhet och ren förvirring. 

“Jag är räddaren”, sade han. 

Hon s˚ag upp fr˚an sin egen hand. 

“Vad vill du mig?” 

Amid s˚ag p˚a henne en stund, och sträckte sig sedan fram mot henne med 

den hand som inte höll kniven. Hon ryckte först till av reflex, men gjorde sedan 

inget motst˚and, medan han varsamt lyfte bort en gr˚a h˚artofs fr˚an hennes ansikte 

s˚a att han kunde se det tydligt. Sannas ansikte var smutsigt och rynkigt, och 

t˚ararna som lämnade hennes ögonvr˚ar lämnade ljusa sträck i hyn. Försiktigt 

drog han ett par fingrar längs hennes kalla kind. Hon svalde tungt. 

“Snälla”, sade hon i en viskning. 

Är du en demon? 

“Vem är du?”, fr˚agade han henne lugnt. 

“Sanna.” Hennes röst var sprucken av skräck, medan Amid Northens fingrar 

gled längs hennes kind, hennes läppar och hennes näsa. Hon var stel av skräck, 

men t˚ararna rann op˚averkat. “Sanna Nordström.”


377 

Han lade sin ena hand över hennes kind, och reste den andra med kniven. 

San stirrade rakt ut p˚a den även i mörkret blänkande eggen, och hon fick en 

plötslig och extrem andnöd. 

“Vad tänker du göra?”, lyckades hon flämta fram. Amid s˚ag henne i ögonen, 

och s˚ag sedan p˚a kniven. 

“Jag förstör dig.” 

“Förstör?” 

“Du är Satans demon. Du elimineras fr˚an denna värld.” 

“Snälla, jag —” 

“Var tyst.” 

Amid lade sin hand över hennes ögon, och lade knivspetsen mot hennes 

linne där magen var. San stönade till när spetsen skar in bara n˚agon millimeter 

i hennes skinn. 

“Snälla.” 

Amid tvekade inte när han stack in kniven i hennes mage. 

† 

Ögonblicket d˚a Aaron s˚ag den öppna dörren ins˚ag han att oavsett vad som 

var p˚a g˚ang med Amid Northens uppsyn var n˚agonting allvarligt fel, och han 

sprang de sista meterna till dörren och s˚ag ned p˚a scenen nedanför. 

En siluett satt framför Sanna Nordströms hukade kropp, och Aaron s˚ag 

genast kniven i siluettens hand. 

“Amid Northen!”, ropade han ut, och varelsen s˚ag upp mot honom i samma 

ögonblick som Aaron kände en knuff i ryggen, en knuff som fick honom att falla 

framlänges nedför stentrappan och sluta p˚a rygg p˚a golvet, stönande och utan 

förm˚agan att andas. Ögonblicket efter, hörde och s˚ag han hur dörren slogs igen 

vid toppen av trappan där han just stod.


Amid ställde sig genast upp och sprang genom mörkret fram till botten av 

trappan där Aaron l˚ag, och kastade sig mot marken, med kniven i högsta hugg, 

riktad mot Aarons hals när han slängde sig fram˚at och högg. Offret lyckades 

precis rulla ˚at sidan och ställa sig upp, och knivspetsen bröts istället mot det 

h˚arda stengolvet det träffade. 

Aaron knuffade omkull Amid, och den brutna kniven föll p˚a det mörka 

golvet intill dem när de inledde en liggande brottningsmatch som redan innan 

hade Aaron som sin bestämda segrare, med klart vinnande muskelkraft för att 

inte tala om erfarenhet och ˚alder. Men Aaron, fortfarande förvirrad av fallet, 

lät sig änd˚a fällas omkull tillräckligt för att Amid skulle f˚a tag i kniven, och 

innan Aaron hunnit begripa att hans motst˚andare ens försvunnit ur hans grepp 

hade Amid för andra g˚angen p˚a bara n˚agon minut huggit n˚agon i magen. 

Aaron stönade djupt, och föll tillbaka till rygg med ett djupt s˚ar i sidan av 

sin mage, medan Amid drog till sig kniven och hastigt skyndade sig upp p˚a 

ben och sprang upp för trapporna, genom dörren och vidare, lämnandes dörren 

öppen efter sig.

7 

379 

Aaron Christian hostade tungt, och kände försiktigt med handen där s˚aret 

var. Det stack till och ingav en otrolig smärta, men samtidigt visste han att 

det enkla faktum att han kunde tänka klart betydde att s˚aret var allt annat än 

dödligt. Han l˚ag s˚a i ett par sekunder, innan han hörde ett stönande fr˚an andra 

änden av rummet. 

“San...!” 

Han skyndade sig upp 

(s˚aret brinner) 

och nästan sprang innan han föll ned p˚a knä inför Sanna Nordströms ble- 

ka gestalt. Vid ˚asynen av sitt sällskap började hon att snyfta och hosta om 

vartannat, och Aaron s˚ag samtidigt hennes allt blekare, smärtesvridna ansikte 

och det djupa s˚ar som markerade mitten av hennes mage, där det nu läckte ut 

en blandning av blod och kroppsliga vätskor som Aaron inte ville se, inte ville 

dofta, inte ville veta av. 

“Aaron?”, sade hon med en klen, fr˚agande röst. “Är det du?” 

Han nickade och började att gr˚ata. Han kände sig yr. 

“Det är jag, San”, sade han. “Det är jag.” 

“Han är Odjuret, Aaron. Han är — ” (hon avbröt sig själv för att hos- 

ta v˚aldsamt p˚a det som bara en döende kan) “han är Odjuret, Demonen, 

Förstöraren. Han kommer att förstöra allt, Aaron.” 

“Lugn, San, lugn —” 

“Du m˚aste stoppa honom.” 

“Maik Senvy är där uppe. Han kommer ta honom.” 

“Nej, Aaron... han är... han är inte mänsklig.” 

Aaron kröp närmare henne där han satt p˚a golvet, lade sin hand över hennes 

h˚ar och drog det försiktigt bak˚at.



“Mina drömmar, Aaron. Allt var sant.” 

Hon blundade, och hon började att försvinna ifr˚an honom. 

Han ropade ut efter hjälp s˚a högt han kunde, men hur högt kan en man 

som just lidit av hjärnskakning och som just blivit knivhuggen i magen ropa? 

Aaron vände sig mot San igen, och möttes av hennes ögon, bara knappt 

öppna men stirrandes rakt in i hans. Han stannade upp och s˚ag p˚a henne, hans 

hand fortfarande vid hennes kind efter att han dragit bort hennes h˚ar. 

“Aaron?” viskade hon, och han tyckte sig se hur hennes tidigare ljusrosa 

läppar redan börjat färgas vita av bristen p˚a blod. 

“Ja?”, lyckades han bara knappt f˚a fram. 

“Kommer jag att dö?” 

Han var tyst en l˚ang stund, en stund som kändes som en evighet, och en 

t˚ar rann längs hans kind när han svarade henne. 

“Jag vet inte.” 

Han lade sin hand över hennes kind, kände hur kall den var av källarens 

stenväggar och blodet som inte längre fanns i hennes kropp utan sakta bredde 

ut sig över golvet där de tv˚a satt. Aaron lutade sitt huvud närmare hennes, och 

hon använde sin allra sista ansträngning till att komma närmare honom. Innan 

han hunnit märka vad som hände, mötte han hennes kalla läppar i en kyss, och 

med ett krafttag som kunnat flytta berg lade hon sin ena arm om honom. 

Aaron kände hennes t˚arar beblandas med hans, kände hennes kalla läppar 

ansikte röra vid hans när hans läppar värmde hennes. Han visste inte vad som 

hände, visste inte vad som hade hänt eller skulle hända, men just nu spelade 

ingenting s˚adant n˚agon roll. 

Efter en l˚ang stund slutade kyssen, och Aaron smekte försiktigt hennes 

kalla kind och s˚ag henne i ögonen när deras ansikten delades p˚a millimeter, 

centimeter, en decimeter. Hennes ögon var stilla och förvirrande men älskande, 

och Aaron upptäckte sig själv med att undra hur pass medveten hon fortfarande

var. 

381 

Ögonblicket avbröts när de hörde ljud ifr˚an trappan, och Aaron vände sig 

att se Maik Senvy st˚a i dörröppningen högst upp. 

† 

Vart vänder sig en sjutton˚arig pojke i en kyrka fylld med människor, efter 

att just ha beg˚att tv˚a mord? Den mest isolerade platsen, först˚as. Hur isolerad 

en offentlig toalett är kunde han inte säga, men det var tillräckligt med tanke 

p˚a alternativen, och det var dit Amid Northen rusade direkt efter morden p˚a 

Sanna Nordström och Aaron Christian. 

Han visste inte vad han skulle göra härnäst, vart han skulle ta vägen, och 

han ins˚ag rentav efter˚at att han kanske inte skulle ha tagit med sig kniven till 

att börja med — men nu var det för sent. Dessutom hade han en blodfläck över 

sin svarta skjorta, och trots att den inte syntes s˚a tydligt mot den svarta bak- 

grunden (ingen s˚ag den när han gick igenom kyrkosalen, och det var först˚aeligt, 

men att ingen s˚ag kniven?) var det enkelt att ta det som bevis mot honom 

även om han lyckades gömma kniven inne p˚a toaletten. Om han s˚a brände upp 

skjortan och gick tillbaka ut naken p˚a överkroppen skulle det bara se värre ut. 

Det är slut. 

“Det är inte slut”, hörde han Génolis röst n˚agonstans l˚angt borta men änd˚a 

genomljudande i hans kropp och hans själ. “Du har gjort bra ifr˚an dig, och det 

nästa du m˚aste göra är att lämna denna plats. Kom till oss.” 

“Var?” 

“Ut i stormen igen”, svarade Génoli. “Vi skyddar dig.” 

I det ögonblicket öppnades dörren till badrummet upp och Amids far — 

Steven Northen — stod där, iklädd sin vanliga vita skjorta, sin svarta kostym 

och lika prydligt välkammat h˚ar. Redan innan han steg in verkade han uppspelt 

eller stressad, och när han s˚ag sin son, kniven i hans hand, och blodet som rann 

fr˚an knivens egg liksom stelnade han till med vidöppen mun.


“Am —” 

Amid tänkte inte. Istället högg han utan minsta tankemellanrum kniven 

genom luften horisontellt medan han tog ett hastigt steg fram˚at, och han s˚ag 

sin fader dra handen mot halsen samtidigt som han föll bak˚at stönande mot 

den öppna toalettdörren, hans andra hand greppandes efter dörrkarmen. 

Sonen backade undan, snubblade nästan över sina egna fötter men släppte 

inte bilden fr˚an mannen framför sig, fr˚an fadern som nu stapplande kämpade 

för att inte ramla omkull, hans ansikte allt blekare av skräck och av blodförlust. 

Stevens hand höll h˚art om än darrande om halsen, men Amid Northen s˚ag 

änd˚a den pöl av blod som rann emellan fingrarna, som rann nedför hans vita 

skjorta och droppade mot golvet. Steven Northen s˚ag p˚a sin son en sista g˚ang 

med uppspärrade ögon, i ett uttryck som antagligen var dödens sista förvirring 

men som för Amid kändes som en sista anklagelse, en livets sista vad har du 

gjort nu?, innan han föll ihop för att aldrig resa sig mer. 

Blodet slutade rinna. 

Hjärtat hade stannat. 

“Steve —” 

Amid tänkte inte heller denna g˚ang. Han hann inte ens se sin moder göra 

annat än komma in till badrummet och stiga fram till makens kropp, förrän 

han halvt sprang, halvt hoppade fram och stack kniven genom hennes mage, 

hörde henne stöna och förv˚anat ropa till innan han drog ut den igen. 

Han gjorde inte misstaget han gjort med Amanda Turner och sin far. 

Han s˚ag henne inte i ögonen. 

Han lämnade kniven vid deras kroppar och gick lugnt förbi de förv˚anade 

och skräckslagna, apatiska människorna i kyrkosalen. Han gick ut till hallen, 

han klädde p˚a sig sina skor och han gick ut genom ytterdörren. 

Ut i stormen.

8 

383 

När Maik Senvy kom nedspringande till källaren var Aaron den första han 

hjälpte. Han drog av sin livrem och drog ihop den kring Aaron som en korsett för 

att h˚alla ihop s˚aret fr˚an att blöda ut tills n˚agon kom som kunde sy. Därefter bad 

Aaron Maik att istället se till Sanna Nordström, som var betydligt värre däran 

än han. Aaron lyckades komma upp p˚a ben och började, om än smärtsamt, ta 

sig upp för stentrapporna han för bara minuter sedan fallit ned för. 

“Vänta”, ropade Maik förvirrat efter honom. “Hon —” 

“Nej”, sade Aaron. “Hon är inte den du tror. Lita p˚a henne. Hjälp henne.” 

Och han skyndade uppför trapporna i den alldeles för l˚angsamma takten.


9 

När Amid Northen kommit utanför kyrkan och stängt dörren gick han rakt 

ut p˚a vägen som ledde ned till staden. 

Här fanns nu ingen, och snön hade redan ätit upp sp˚aren av de hundratals 

människor som stod här och s˚ag fyren falla för vad som bara var minuter sedan, 

men som för Amid kändes som timmar sedan. Amid hade kommit kanske tio 

meter ut, när han hörde en röst ropa hans namn bakom sig. 

Han vände sig om och s˚ag henne, likadant klädd som för ett tiotal minuter 

sedan, lika... 

Lika vacker. 

“Mia.” 

Hon tog n˚agra steg närmare honom, och s˚ag p˚a honom fr˚an topp till t˚a med 

en misstänksam om inte oroad blick. Hon s˚ag blodfläcken p˚a hans skjorta, s˚ag 

hans högra hand mörkröd av blodet fr˚an Cecilia Northen, som den vore klädd 

i en handske. 

“S˚a det är sant”, ropade hon genom vinden och gick närmare honom. 

“Vad är sant?” 

“Att du är en mördare.” 

“Jag mördar inte.” 

Jag neutraliserar. 

“Hade du ett skäl?” 

Han tog steget närmare henne och de stod nu lika nära som de gjort i 

badrummet, vad som kändes som inte timmar utan dagar, veckor, ˚ar, sedan. 

“Jag hade ett skäl.” 

Hon s˚ag upp p˚a honom och tog hans blodklädda hand i sin, begrundade 

den varsamt, och ett ögonblick var de bägge övertygade om att de skulle kyssas 

igen. Men det gjorde de inte.

385 

“Är du inte rädd för mig?”, sade Amid utan att veta vilket svar han ville 

höra, vilket svar han trodde att han skulle f˚a höra. 

“Du har inte ett skäl att döda mig”, sade Mia lugnt tillbaka. “Jag litar p˚a 

dig.” Hon s˚ag ned p˚a deras händer. Blodet hade fläckats till hennes. “Jag sade 

att jag alltid finns här för dig, och jag menade det.” Hon mötte hans blick. “Jag 

följer dig var du än g˚ar.” 

“Jag —” 

“Jag behöver inte veta dina skäl”, sade hon. “Vadän du säger kan vara 

sanning liksom lögn. D˚a tror jag hellre sanningen du aldrig sade.” 

Han nickade. Sedan vände han sig om, och mitt emot sig s˚ag han en l˚ang 

man klädd i svart kostym med skinande vit hy, och en svart handske om sin 

ena hand. Amid var inte förv˚anad. Han hade vant sig. 

Istället gick han mot Génoli, och Mia stod kvar paralyserad.

386 KAPITEL 12. BLIND TRO

Kapitel 13 

Kvinnan som aldrig köpte en 

lott 

“Det är bättre att tända ett ljus, än att fördöma mörkret.” 

—Okänd 

387

388 KAPITEL 13. KVINNAN SOM ALDRIG KÖPTE EN LOTT 

1 

Amid Northen stod i snön, tjugo meter fr˚an porten till kyrkan. Han hade p˚a 

sig l˚angbyxor och skjorta, bägge dessa plagg svarta som självaste natten, men 

han hade varken strumpor eller skor, och hans bara fötter började redan färgas 

lysande vita av kölden. Hans svarta skjorta bar en fläck av mörkrött blod, och 

hans högra hand var täckt av blod fr˚an den moder — sin egen — som han hade 

mördat. 

Snön stod hög upp för hans knän — det ena ombundet i lika vitt bandage 

— och kastades som av demoner genom vinden och slog i hans bara händer, 

hans ansikte, hans nacke vid skjortans öppning. Hans h˚ar var svart, men den 

som s˚ag honom nu för första g˚angen skulle förmodligen tro att det var vitt, för 

all den snö som satt sig däri. 

Men han huttrade inte. Han frös inte. Han berördes inte det minsta av de 

tiotals minusgraderna. 

Frös gjorde däremot den flicka som stod bara ett par steg bakom honom. Mia 

hade välkammat skinande rött h˚ar, men h˚aret var av vinden spretigt och slogs 

runt bredvid det bleka om än rosenkindade ansiktet med de ljusröda läpparna 

och de mörkgrönt lysande, runda ögonen. Allt hon bar, trots det isande vädret, 

var en vit t-shirt, en röd kjol och strumpbyxor. Hon skulle ha h˚allit armarna i 

kors för värme om hon kunnat tänka klart, men just nu hade hon inte tiden att 

tänka, hon hade ingen förm˚aga eller möjlighet att tänka. 

Hon var alldeles förvirrad, förvirrad av allting som hände. Allt som hänt. 

Allt som höll p˚a att hända. Allt som skulle hända. Förvirrad av det faktum att 

hon kysst Amid Northen som s˚a m˚anga g˚anger förut i hennes drömmar, nu till 

sist p˚a riktigt. Förvirrad över vem — vad — som han faktiskt var. 

Pojkens blick var fäst p˚a mannen framför honom, kanske fem eller sju meter 

bort. Mannen var klädd helt i svart — kostymbyxor, kavaj, svarta finskor. Över

sin högra hand hade han en svart läderhandske, den andra var bar men med 

prydligt svartm˚alade naglar. Mannens ansikte var lysande vitt, men inte av 

kölden som för Amid utan för att den här mannen aldrig sett solsken; inte 

för att han vägrade komma utomhus eller för att han levde i en ort där det 

var ständigt mulet, utan för att han bara levde i Drömmarna. Denna man, 

denna varelse, levde i sin andra värld — världen bortom denna. Hans h˚ar var 

kortklippt och svart, förmodligen precis s˚a som Amids skulle se ut om han bara 

klippte det oftare och noggrannare. Hans ansikte var smalt, hans läppar ännu 

smalare - som ett vitt streck mer än tv˚a ljusrosa. Men det som är som tydligast 

p˚a en s˚adan man första g˚angen man ser honom är inget av detta — det man 

inte kan undg˚a att lägga märke till, är den skugga som vilar fr˚an hans skarpa 

näsrygg och upp˚at, en omöjlig skugga av ingenting, som döljer hans ögon för 

omvärlden. 

389 

“Amid!”, ropade Génoli till pojken framför sig. Han stod alldeles rak, och 

varken hans röst eller hans ansiktsuttryck avslöjade n˚agra som helst känslor - 

varken glädje, kärlek eller ilska för pojken, den pojke som mer än allt annat var 

hans tjänare. 

“Jag gjorde det!”, skrek Amid Northen tillbaka, och hans röst var brusten 

av kylan trots att hans kropp knappt kände av den. “Jag har gjort det nu! Jag 

dödade henne! Jag dödade Sanna... Aaron... Steven... Cecilia... jag dödade dem! 

Är du nöjd nu, Fader? Jag dödade dem! För dig!” 

”Vi är nöjd”, sade Génoli lugnt tillbaka, nästan viskande, men Amid hörde 

det lika tydligt som han hade skrikit genom vinden och snön. “Du har gjort det 

rätta, och du ska bli belönad.” 

Amid föll ned p˚a knä i snön, sjönk ned till midjan i den. Först svalde han 

och stannade med sin blick i snön, sedan lyfte han den till den svartklädde 

man som närmade sig honom med korta steg. Först nu ins˚ag Amid att Génoli 

faktiskt gick p˚a snön. Han lämnade inga fotsp˚ar och han sjönk aldrig ned i 

djupet. Hans h˚ar och hans kostym befläckades aldrig ens av snö. Amid Northen


visste myckel väl varför det var s˚a, och Mia började nu i alla fall att ana vad 

det var. 

Den här mannen är inte av v˚ar värld. 

Den här mannen är fr˚an Drömmarna. 

Den här mannen är Gud. 

† 

Kyrkporten slogs upp och Amid vände sig att se Aaron Christian halvt 

avsvimmad hängandes vid dörren, som om han skulle falla omkull utan dess 

stöd. Och bakom honom kom Maik Senvy springande, draget vapen, siktandes 

det mot Amid Northen där han stod ett tjugotal meter in i stormen. 

“St˚a still!” skrek han efter pojken som gjorde just det, och han stannade 

upp fl˚asande, trots den minimala spr˚angmarschen. “Upp med händerna!” 

Mia vände sig försiktigt mot Amid, som stod där han stod med samma 

stenansikte av nonchalans. 

v˚aga. 

“Upp med händerna!” 

Han var p˚a väg att börja g˚a mot dem, men upptäckte sig själv med att inte 

De är fler, tänkte han och kände sig fegare än n˚agonsin, trots det faktum 

att han ju hade sin revolver. 

L˚at dem ha händerna över huvudet, sade en röst i hans huvud. L˚at dem ligga 

i snön och grina, sen kan du närma dig. Han och den där tjejen Carlsson, vad 

hon nu hade med det hela att göra. 

“Génoli?”, fr˚agade Amid lugnt, utan att vända sig om. 

Génoli stod kvar där han stod, men Mia s˚ag honom knyta sina bägge nävar. 

En än större vind tornade upp, och Aaron fick för ett ögonblick verkligen 

kämpa för att h˚alla upp ytterdörren. 

“Jag skjuter!”, skrek Maik Senvy genom vinden, osäker p˚a om n˚agon kunde 

höra honom.

391 

Amid Northen stod kvar, orörlig, och verkade inte över huvud taget höra 

honom heller. Mia drabbades av en stigande oro och s˚ag sig om mot Amid, 

mot Génoli med de knytna nävarna och vidare mot Maik Senvy med den höjda 

pistolen och ett redan tjockt ansikte som nu var ihoppressat av ilska, som ett 

korvskinn p˚a väg att spricka. Mia ins˚ag först nu att Maik Senvy inte ens verkade 

märka den man Amid kallade för Génoli. Hon ins˚ag ocks˚a att hon av n˚agon 

anledning inte var förv˚anad över denna nya lärdom. 

Ytterligare en vind slog igenom gruppen, som en baseboll genom en fönsterruta 

och rakt genom ett rum. Maik Senvy vacklade till, men lyckades beh˚alla pisto- 

len stadig i sina händer, beredd att skjuta p˚a den stillast˚aende gruppen. Han 

hann precis ställa sig ordentligt igen, innan en till vind slog till, och den här 

g˚angen nästan tappade han vapnet ur sina spända händer. Dörren slog igen för 

Aaron, och han ramlade nästan omkull men lyckades luta sig mot kyrkan. 

Mia s˚ag sig om och s˚ag p˚a Génoli igen, s˚ag hur hans vänstra näve, den utan 

handske, hade höjt sig att peka rakt mot Maik, fortfarande knuten. En vind till 

slog runt i polischefens h˚ar, h˚ardare denna g˚ang, och ännu en följde. 

“Maik!”, ropade Aaron efter honom, men han ignorerades. 

Génoli lyfte sin hand ytterligare och den stod nu i nittio graders vinkel 

riktad ifr˚an honom. P˚a Vitsvartsnubbens vita läppar anade Mia ett leende när 

en än h˚ardare vind nästan slog omkull Maik, och fick kyrkofönstren att skallra 

hörbart även där Mia stod. 

fall!” 

“Maik!”, ropade Aaron igen, “Vi g˚ar in! De klarar sig inte här ute i varje 

Maik s˚ag sig om mot Aaron, och i just det ögonblicket slog en kraftigare 

vind till och fällde honom handlöst i snön, och han tappande pistolen framför 

sig. 

“Maik!” 

Mias blick slets mellan polischefen och mannen i svart bakom henne, och 

hon s˚ag hur Génoli nu höll sin hand i zenit över sig, när han l˚angsamt öppnade


den fr˚an näve till handflata, krampaktigt som det smärtade, som om handen 

var omöjligt tungt. 

Det är den, tänkte Mia utan att först˚a varför. 

Maik kämpade sig upp p˚a knä, när en ny vind slog honom som en örfil och 

fällde honom igen. Han kastade sig emot sin pistol n˚agon meter framför sig, och 

med Aarons skrik bakom honom fick han tag p˚a revolvern och knappt utan att 

tänka avfyrade han fyra tätt följda skott mot Amid Northen. 

Skotten ekade bort i stormen, och försvann innan de dykt upp n˚agonstans 

bakom den orörliga pojken. 

Miss. 

“Fly!”, skrek Mia ˚at Maik, utan att först˚a att det var hennes egen röst. 

Det var ingen miss. 

Génolis hand skakade v˚aldsamt i luften, och vindarna slängde och slog om- 

kring sig, med Maik Senvy som i ett centrum. Som i stormens öga. 

Det var en fullträff. 

“Ma —” började Aaron, men kunde inte fullfölja sitt rop i det ögonblick 

han s˚ag n˚agonting flyende i vinden — n˚agonting stort i jämförelse men suddigt, 

försvinnande hastigt och skyndat — liksom kastat av den djupaste avgropens 

demon, slungat rakt mot Maik som precis hann avfyra sitt sjätte skott mot 

Amid Northen 

(miss) 

innan vad som inte kunde vara annat än en lös glasruta kom kastat som 

en frisbee genom vindarna och slungade av Maik Senvys huvud i farten, innan 

den fortsatte att slungas upp i luften och krossas när den kolliderade med 

kyrkoväggen i sten.

2 

393 

Tystnad är ett förvirrande koncept. Komplett tystnad r˚ader inte fr˚an det 

ögonblicket som det encelliga embryot skapas i en sörja av placenta och blod, till 

det att det sista andetaget dras och hjärtat sl˚ar för allra sista g˚angen. Komplett 

tystnad är omöjligt att uppleva ens för den döva, ens för den som n˚att det den 

kan kalla Nirvana, för komplett tystnad är en tillhörighet av Slutet och Slutet 

allena. 

Ta denna ödesdigra kväll utanför Maryvilles katolska kyrkan, och de sekun- 

der som r˚adde mellan det att Maik Senvys halvt liggande kropp separerades 

fr˚an dess huvud av en flygande glasskiva, till det att huvudet föll till marken 

och sjönk ned i snön. Den snö som hastigt färgades röd av blod och som lika 

hastigt ˚ater blev vit, ty snön döljer med tiden allt det vi gör. 

Denna kväll var det tyst för de kringst˚aende under dessa f˚a sekunder. Eller 

i alla fall för Aaron Christian och Mia Carlsson. 

Aaron hade varit p˚a väg att skrika n˚agonting bara ögonblick tidigare, och 

änd˚a kunde han för allt i världen aldrig framöver minnas vad han var p˚a väg 

att skrika. När v˚ar hjärna g˚ar igenom n˚agonting fruktansvärt blockeras detta 

ibland — se det som ett försvarssystem, helt enkelt för att vi först˚ar att om vi 

minns det kommer det driva oss till vansinne. Vi kan säga att detta hände för 

Aaron, om än att han mindes en liten, minimal sak som vad han var p˚a väg 

att ropa innan det hände. För därefter stelnade han, ännu med gapande mun, 

utan att andas. 

Vi säger ofta att vi är andlösa, men sällan är vi verkligen helt andlösa över 

en s˚a l˚ang period som ett flertal sekunder. Gapande stirrade Aaron p˚a den man 

som nyss levat och som nu inte ens hunnit först˚a vad som hände innan allt tog 

slut. Aaron hörde inte glaset som slog vidare i snön, slungades upp av vinden 

och slogs i tusentals bitar mot kyrkan när den slog däri. Han hörde inte vinden,


den d˚anande lufttrummedödande vinden som omgärdade honom. 

För Aaron Christian var allting tyst. 

Mia mindes inte vad hon var p˚a väg att göra. Hon hade inte sett glaset förrän 

det var för sent, till skillnad fr˚an Aaron som s˚ag den nästan en halv sekund i 

förväg komma slungandes (även om han inte först˚att just vad det var). Mia s˚ag 

Maik Senvy avfyra ett sista, sjätte skott mot Amid, och i ögonblicket därefter 

skymtade hon n˚agonting hastigt flygande förbi, och genom snön s˚ag hon en 

strimma av blod skjutas ˚at sidan och befläcka snön intill Maik Senvy samtidigt 

som hans ansikte stelnade i ett sista, komiskt uttryck — det ena ögat uppspänt 

i ett försök att sikta och det andra blinkande av snön, allt för likt Quasimodo 

Ringaren av Notre Dame för att finnas sorgligt, detta uttryck som inte var 

annat än komiskt och patetiskt sarkastiskt när det föll ifr˚an kroppen i Maik 

Senvys sista ögonblick. 

Omedvetet hade Mia rest bägge händer mot den gapande munnen, och hen- 

nes ögon t˚arades lika mycket av chocken som av vinden när hon inte förm˚adde 

sig att ens blinka. 

Amid Northen hade inte bytt ansiktsuttryck p˚a minuter, och han hade inte 

heller tänkt eller reagerat. Han visste vad Génoli gjorde, som genom telepati, 

och han visste lika väl att det inte fanns honom ett skäl att reagera. 

Och han s˚ag blankt p˚a när Maik Senvy föll död i snön. 

† 

Aaron Christian föll p˚a knä invid kyrkodörren, och han s˚ag sin döda kamrat 

liggandes ett tiotal meter framför honom, hans huvud redan nästan helt begravt 

i snö. Maik Senvy hade aldrig varit en nära vän till honom, de hade till och 

med ofta varit ganska osams, men han förtjänade inte detta. Han menade aldrig, 

aldrig n˚agonting ont, och ingen god man förtjänade detta öde. Aaron lade sina 

bara händer i snön framför sig, och l˚ag hukad p˚a alla fyra, stirrandes mot de 

tv˚a ton˚aringar de hade jagat.

395 

Stormen lade sig sakta över omr˚adet — i alla fall jämfört med förut — och 

av n˚agon anledning var han inte förv˚anad, av n˚agon anledning hade han fr˚an 

det att den börjat först˚att dess syfte. Och dess syfte var nu över. 

Amid Northen s˚ag p˚a Mia och sade till henne: 

“Vi g˚ar.” 

† 

Mia s˚ag mot den huvudlösa kroppen som l˚angsamt täcktes av snö en bit 

ifr˚an dem, och sedan mot Amid. 

“Vi g˚ar”, upprepade han, och han vände sig helt om och började att g˚a. 

Mia vände sig efter honom, och s˚ag att den kostymklädde mannen var borta. 

Efter allt som hänt var hon inte förv˚anad. Istället gick hon bara efter Amid, 

kämpandes genom snön men aldrig vände hon sig om igen.


3 

Det finns en andra värld, försökte Aaron att intala sig själv. Det finns en 

andra värld där Maik Senvys huvud inte ligger i snön inför mig, utan ännu är 

där det ska vara. Det finns en värld där han ännu kan le och där han har allt 

han önskar. En värld där han ännu lever. 

Där Sanna Nordström ännu lever. 

Han lyckades inte ljuga för sig själv. Istället s˚ag han apatiskt p˚a, medan 

Maiks kropp förvandlades till en liten höjning i marken under snön, och sedan 

neutraliserades även höjningen ut och han blev en evig del av stormen. 

När Aaron Christian reste sig upp och gick tillbaka in i kyrkan, kände han 

varken av s˚aret i sidan av magen eller köldsmärtan i hans bara fötter och händer. 

Ingenting av detta spelade längre n˚agon roll, och det kändes som om ingenting 

n˚agonsin mer skulle spela n˚agon som helst roll. 

† 

När han kom in i kyrkan möttes han av tystnad i den folkmassa som stod 

runtom, oförst˚aende. I n˚agot hörn grät ett barn, i ett annat tröstades n˚agon av 

sin vän, men nästan överallt r˚adde ren och skär chock blandat med oförst˚aelse, 

och vad Aaron förstod var begynnande panik. 

Mario steg fram ur massorna, som samlade sig kring Aaron men änd˚a höll sig 

p˚a avst˚and, som om han vore ett potentiellt farligt, men änd˚a intressant, djur 

som l˚angsamt närmade sig. Bakom Mario skymtade Aaron Kim Nordström, 

polismannen 

(numera den enda) 

och Sanna Nordströms make, och Aaron s˚ag att han var klädd i den po- 

lisdräkt som han inte burit p˚a flera veckor. Som om han vetat vad som skulle

hända. 

397 

“Var är... de?”, fr˚agade Mario Aaron, och s˚ag förvirrat sig om, som om även 

de andra tagit sig in men liksom gömt sig innan n˚agon hunnit se dem. Aaron 

ville skrika ˚at honom, ville sl˚a till honom rakt i ansiktet och vr˚ala ut att de 

självklart inte var där, att de självklart — 

Men han visste att det inte var självklart. Och han lugnade sig och räknade 

till tio innan han sade n˚agot. 

“Amid Northen flydde ut i stormen”, sade han sedan. “En flicka var med 

honom. Jag... jag vet inte vad hon heter. Röd kjol, vit tröja, kort h˚ar...” 

Han hörde mumlanden bland folken men kunde inte tyda ett ord bland allt, 

mumlet bröt ihop till en oförst˚aelig klump och han ville bort ifr˚an den. Och 

han brydde sig inte i detta läge om vem de kom fram till att flickan var. Hennes 

namn var oviktig, liksom hon var oviktig, hon var lika mycket en sidokaraktär 

i dramat som Musen i Alice i underlandet, lika mycket en katalysator som 

F˚agelskrämman i Trollkarlen fr˚an Oz. 

Bortom alla s˚ag han d˚a Tim komma skyndades mot honom, skuffandes folk 

˚at sidan med sin väldiga mage i farten. “Aaron!”, utropade han och kom ut ur 

folkmassan mot honom, lade sin hand mot hans s˚ar och kände efter tills Aaron 

stönade till av den stickande smärtan. Sedan kramade de om varandra, leendes. 

“Och Maik Senvy?”, sade Jimmy Tour med en sliten röst där Aaron nu s˚ag 

honom st˚a vid Mario. 

Alla tystnade, och alla s˚ag p˚a Aaron med skrämda blickar. 

“Han dödades”, svarade han s˚a tyst han kunde. “Han dödades av Amid 

Northen.” 

Mario drog sig utan ett ord förbi Tim och tog p˚a sig skorna varp˚a han var 

p˚a väg att öppna dörren, men Aaron stoppade honom genom att lägga en hand 

p˚a handtaget. 

“Han m˚aste tas in”, sade Mario stilla, som en man som inte riktigt kan 

hantera vad som händer, som inte riktigt vill begripa att det inte är en dröm,


“han m˚aste välsignas. Begravas, om s˚a det krävs att begrava honom i källaren.” 

“Du vill inte se honom nu”, sade Aaron lugnt och hoppades att ingen annan 

skulle höra. Mario nickade stilla. 

Det infallna lugnet splittrades sakta när ingenting ytterligare hände, och 

samlingen runt Aaron, Tim och Mario skingrades sakta, och Mario övergick till 

att hämta färska bandage och använda dem till att ersätta salige Maik Senvys 

livrem över Aarons s˚ar. 

“Vet du om Sanna Nordström sade n˚agonting innan hon dog?”, fr˚agade 

Aaron honom när s˚a knivs˚aret var n˚agorlunda ompysslat. 

Mario s˚ag förbryllat p˚a honom. 

“Hon är inte död.” 

† 

Sanna Nordström l˚ag fortfarande p˚a sin fängelseplats i källaren, men hade 

överg˚att fr˚an f˚ange till sjukv˚ardspatient, och hennes handboja var nu borta. 

Runt och över sig hade hon f˚att flertalet värmande filtar. Aaron antog att 

även den mest envise anklagaren inte trodde att hon kunde vara ett hot i sin 

nuvarande status. 

När han ˚aterigen steg ned för trappstegen, och gick fram till henne där hon 

l˚ag, trodde han först att hon sov, men när han satte sig p˚a knä inför henne s˚ag 

han henne kisa med ögonen, och le. 

“Aaron...” 

“Hur m˚ar du?”, fr˚agade han henne. 

“Hur tror du?”, väste hon fram med den lilla röst hon hade kvar. “Jag fattar 

inte att jag inte dött än.” 

“Du kommer inte att dö” svarade Aaron, men de b˚ade visste att han mycket 

väl kunde ha fel. Att ingenting var säkert. “Amid Northen flydde”, sade han. 

“Du m˚aste efter honom”, viskade hon genast, “s˚a fort som möjligt, med de 

sta —”

399 

Hon avbröt sig för ett kraftigt hostanfall, och Aaron s˚ag en blodstrimma 

rinna ned för hennes ena kind fr˚an de nästan kritvita läpparna. 

“Med de starkaste i kyrkan”, avslutade hon sig. 

“Behövs det?”, fr˚agade Aaron. “Han självdör där ute. Det finns ingen el 

n˚agonstans i Maryville förutom i kyrkan och i fyren — och den har ju fallit.” 

“Har fyren —” 

“Sak samma”, sade Aaron och ins˚ag att Sanna varit fast i källaren när fyren 

föll. “Det är inte viktigt. Men Amid Northen klarar sig aldrig därute. Antingen 

kommer han tillbaka hit — och vi kommer att h˚alla dörren l˚ast utifall att det 

händer — eller s˚a dör han i kylan.” 

San lutade huvudet bak˚at, blundade och stönade i vad Aaron först antog 

var smärta, men som han sedan förstod var irritation. 

“Han kommer inte att dö”, sade hon, “för han har krafter som han... snälla, 

lyssna p˚a mig när jag säger det här, hur galet det än verkar: Amid Northen är 

inte en människa. Han är mänsklig, ja, men han är ocks˚a n˚agonting mer. Det 

finns n˚agonting bakom den pojken... jag vet hur det l˚ater, men det gör det inte 

mindre sant. Jag har sett det, och jag vet, jag vet att vad han än gör s˚a är 

det hemskt. Och det är stort. Och han kommer att lyckas om ni inte stoppar 

honom.” 

Aaron satt tyst kvar p˚a knä, och s˚ag p˚a Sanna Nordströms bedjande ögon. 

Han tänkte efter. Han tänkte p˚a vad han kände, vad han ständigt känt de 

senaste veckorna om mörkret, han tänkte p˚a sin dröm 

(Profeten — hjälp henne) 

och han tänkte p˚a vad som hänt med Maik Senvy. Han tänkte p˚a stormen 

som liksom framkallats mitt där och d˚a, när pojken Northen stod lugn och s˚ag 

p˚a, hur den gjort vad den skulle göra och hur den försvunnit lika fort som den 

dykt upp. 

“Aaron?”, viskade Sanna och s˚ag bedjande p˚a honom. “Du är den enda som 

ens möjligen tror p˚a mig. För de andra är jag en mördare, om än en skadad och


kanske döende mördare.” 

“Jag tror dig.” 

“Gör du?” 

“Jag ska ge mig efter honom”, sade han. “Och jag ska döda honom.” 

Aaron vände sig om och var p˚a väg upp till kyrkan igen. 

“S˚a vi ska inte prata om det här?”, fr˚agade San med svag röst. 

Aaron stannade upp och vände sig om. 

“Om vad?” 

“Om... om vad som hände.” 

Deras ögon möttes, och Aaron ins˚ag att han omedvetet undvikit hennes 

ögonkontakt nästan uteslutande under hela den tid han varit där nere. 

“Jag ska ge mig efter honom”, upprepade han. “Allt annat m˚aste vänta.”

4 

401 

I once was lost but now I’m found, was blind but now I see lyder en gammal 

visa. N˚a, Amid Northen hade förut g˚att i blindo men nu visste han vägen in 

i ljuset. Förut hade Génoli alltid varit en g˚atfull symbol, en visare i en dröm, 

n˚agonting som krävde djupa tolkningar och analyser för den minsta först˚aelsen. 

Nu förstod Amid allt. Nu visste han precis var han var p˚a väg, b˚ade själsligt 

och fysiskt. 

Nu var Génoli en del av honom, en vän till honom. Hans idol och hans 

kamrat. 

Hans fader. 

† 

Amid Northen hade brutit de sista banden med sin forna värld, och nu fanns 

ingen ˚atervändo. Han hade kämpat sig förbi de sista hindren, och han var nu 

p˚a väg till Génolis sida, p˚a väg mot sin framtid vid sidan av Gud. Han hade 

dödat sin moder och sin fader, och han hade tappat all den eventuella kärlek 

som hans hemstad känt för honom. Nu var allt han hade Génoli. 

Men det stämde inte riktigt. Bakom honom vandrade Mia genom snön, 

ständigt steget bakom, ständigt där för honom. Hon skulle följa honom till 

slutet, det visste han, inte bara för att hon sagt det utan för att han kände 

det. För det förtjänade hon ingenting mindre än en plats vid hans sida som 

hans enda, hans eviga, som romantikerna yttrade sig och hade yttrat sig genom 

˚artusenden. 

Hon hade fr˚agat honom var de var p˚a väg, och han hade vänt sig och tagit 

henne i sina armar där de stod i snön, med vindarna sl˚aende omkring sig. Han, 

utan vare sig strumpor eller skor; hon, med skor men utan byxor och med bara 

kjol och strumbyxor.


De hade h˚allit om varandra, och i det ögonblicket hade Amid insett till 

vilken nytta en kvinna som hon kunde vara — inte bara som en vän utan som 

en älskare, och värmen var bara en symbol för det hela. 

“Vi är p˚a väg hem”, hade han viskat till henne, och hon hade inte förm˚att 

annat än att nicka till svar. 

De hade fortsatt fram˚at, i de osynliga fotsp˚aren av Génoli, som Amid 

Northen inte kunde upphöra att se framför sig. 

“P˚a väg hem”, hade han stilla upprepat till sig själv, s˚a tyst s˚a att Mia inte 

kunde höra honom för vinden, och han ökade takten ytterligare.

5 

403 

Även detta möte, liksom det om Sanna Nordström och Clarenton, hölls 

officiellt av Mario. Även detta möte togs dock över av de som egentligen skulle 

ha st˚att i bakgrunden, i detta fall Aaron Christian och — om än lite mer i 

bakgrunden — Tim Alfredsson och Jimmy Tour. Klockorna av déjà vú ringde 

för Mario, men liksom förut lät han det ske, om än denna g˚ang för att han ännu 

var stel av chock sedan Maiks och paret Northens död. Dessutom ins˚ag han som 

ödmjukast att han faktiskt inte hade en aning om vad som kunde sägas, annat 

än att upprepande lugna sig själv och andra med “det kommer att ordna sig, 

det kommer att ordna sig”. 

Förväntansfulla ögon blickade upp mot de fyra som stod p˚a upphöjningen i 

kyrkosalen, intill altaret, och allra flest ögon riktades mot Aaron. Det var ögon 

av b˚ade förvirring, sorg och skräck, men allra mest av panik. Ryktet hade vid 

det här laget sträckt sig till alla att mördaren jagats ut ur kyrkan, och alla 

borde först˚a att en som jagats ut inte lätt tar sig in igen. Och vems ögon kunde 

det undslippa, att Tim och Kim tillsammans, som den starkaste och den med 

högst polisbefogenhet respektive, b˚ade l˚ast och spärrat för ytterdörren direkt 

efter att Aaron tagit sig in till kyrkan? Men trots detta, vem kunde anklaga 

folket för att känna rädsla, hur ologiskt det än var? Det var grundläggande 

mänsklig natur att känna skräck precis efter en hemsk händelse, oavsett om 

sannolikheten är l˚ag att det händer igen. Vem är inte mer rädd för att flyga 

om det skett en flygplansolycka, trots att all statistik i världen säger att det är 

precis lika sannolikt att planet störtar efter som innan olyckan? 

Men trots alla skarpa blickar, var den skarpaste blicken mot Aaron den av 

fader Albert James Clarenton. Fadern hade valt att ställa sig själv strax ne- 

danför höjningen vid altaret, vilket hade förv˚anat Aaron — Clarenton framstod 

annars som en person som tyckte om att vara i centrum, och som tyckte om


att ha kontroll och vara den som levererade meddelanden. Aaron hade alltid 

haft känslan av att om Clarenton inte varit präst, d˚a hade han varit politiker 

av n˚agot slag. 

Den blick Clarenton nu gav honom, var en blick som Aaron aldrig förut sett 

prästen bruka.Det var en blick som som inte alls hörde samman med den syn 

som Aaron alltid haft p˚a honom — stel, tr˚angsynt och naiv, med ett förvuxet 

barns syn p˚a världen där allt var svart eller vitt, ont eller gott, där var människa 

antingen var för eller emot världen. 

Blicken Clarenton nu gav honom var inte den av ett naivt barn, utan en 

vuxen man med fullaste allvar. 

† 

“Amid Northen är där ute”, sade Aaron med sprucken röst — om det var 

av köld, av skräck eller av stress visste han inte. Kanske var det en blandning. 

Han pausade ett ögonblick, tog ett andetag inför fortsättningen. “Och han m˚aste 

jagas och dödas.” 

Folk s˚ag p˚a varandra, förvirrade och oförst˚aende, och började mumla sinse- 

mellan, ett mummel som alldeles för hastigt steg till rent prat och s˚a sm˚aningom 

öronbedövande ilskna rop b˚ade mellan varandra och upp till Aaron p˚a plattfor- 

men. 

“Tystnad!”, ropade den gamle cowboyen Jimmy Tour plötsligt ut, och alla 

tystnade i samma ögonblick. Han gav Aaron en blick, och backade ˚ater undan. 

Aaron s˚ag först förvirrat p˚a honom, förvirrad över den röststyrka som den gamle 

mannen egentligen hade, men säkert inte hade använt p˚a flera decennium. Sedan 

fokuserade han ˚aterigen p˚a det relevanta. 

Han hade hoppats p˚a att det inte skulle leda till detta, men vem var han att 

hoppas p˚a n˚agonting s˚adant? Vem var han att tro att alla skulle följa honom 

utan fr˚agor? Vem var han att inleda ett anfall, eller för den delen ett krig mot 

en mördare ute i kylan utan att ens veta var han var, och utan att komma med

ett argument bättre än han förtjänar det? 

405 

Amid Northen kanske inte var den pojke som hade m˚anga vänner, s˚a mycket 

hade Aaron först˚att, men trots att b˚ada hans föräldrar var utraderade fanns 

hans sista familjemedlem p˚a ön — hans syster Natalia — kvar i folkmassorna. 

För att inte tala om det faktum att den som var med honom, flickan, hennes 

familj kunde ocks˚a den mycket väl vara i kyrkan — ärligt talat skulle ju det 

vara det mest logiska. Vem hade Aaron varit att anta att ingen skulle protestera 

mot hans beslut? 

Och även om argumentet han förtjänar att dö h˚aller, förutsatt att alla fak- 

tiskt tyckte det, hade han inget som helst argument till att skicka ut folk efter 

honom och riskera dem att dödas antingen av pojken eller av stormen. Han 

hade kunnat bli övertalad av Sanna, men han var en enda person. Hur skulle 

han kunna övertala hela kyrkan att han hade rätt? 

Aaron vände sig mot Jimmy Tour, men besvarades endast med en kall blick 

under cowboyhatten. En rak och bestämd, vaken blick trots den gamle cowboy- 

ens annars ur˚aldriga natur. 

Innan mötet, medan Tim installerade dörrens säkerhets-system (som de 

alla visste var onödig när l˚aset faktiskt borde räcka, men folk var än oroligare 

annars), hade Aaron till sist vänt sig mot Jimmy Tour och berättat precis 

allting. Han hade berättat om sina drömmar, om Sanna Nordströms drömmar, 

om det helt klart övernaturliga som hänt där ute, det som hade tagit Maik 

Senvys liv. Och han hade berättat för den gamle mannen vad Sanna Nordström 

sagt till honom, om vad som behövde göras. 

Jimmy Tour hade bara nickat när Aaron var klar med sin berättelse, och 

sedan hade han sagt att om Aaron nu talade sanning — och det fanns ingen an- 

ledning att han skulle ljuga ens om det var för traumat att se Maik Senvy deka- 

piteras eftersom en s˚adan lögn d˚a skulle vara betydligt mer osammanhängande 

— s˚a var han med honom p˚a allt, även om ingen annan var det. Och Aaron 

hade trott honom.


“Det finns goda skäl till det jag säger”, sade Aaron och s˚ag ut p˚a en publik 

som han började först˚a säkert inte skulle tro honom. 

“Varför skulle vi lita p˚a dig?”, sade Clarenton innan n˚agon ens hunnit börjat 

mumla eller klaga. N˚agra bakom honom instämde, och Mario s˚ag förbryllat ned 

p˚a honom, plötsligt osäker p˚a var han stod i det evigt förändrande dramat. 

“Det m˚ahända inte ens är s˚a att Amid Northen är den skyldiga”, fortsatte 

Clarenton med en röst fylld med myndighet. 

Aaron stod maktlös. 

“Jag s˚ag honom”, sade han tyst. 

“Du s˚ag honom st˚a i snön och bli beskjuten av salige Maik Senvy, som 

sedan sekunden senare — Gud bevare hans själ — dödades av stormen och 

stormen allena. Du s˚ag inte Amid Northen beskyldiga sig till brottet du nu 

fäller dödsstraff över honom för.” 

Ett ytterligare f˚atal instämde mumlande bakom Clarenton, som inte rörde 

en min, inte lade bort sina ögon fr˚an mannen uppe p˚a höjden. 

“Han anföll mig”, sade Aaron och försökte att beh˚alla lugnet, “samtidigt 

som han anföll Sanna Nordström.” 

“Hon som försökte anfalla mig? Och var det inte snarare s˚a att du kom in 

och försökte stoppa honom? Och för den delen — hur s˚ag du ens vem det var? 

Var det inte kolmörkt?” 

“Det var han”, hördes en hes röst bortom folkvimlet, som bara knappt 

lyckades överröstade det dova mumlande och alla vände sig om.

6 

407 

Sanna Nordström stod vid dörren till kyrkosalen, svettig av feber och med 

torkat blod vid sin mun. Hon hade halvslutna, irriterade ögon, och var iklädd 

vad som bäst kunde beskrivas som blodiga trasor till linne, och endast under- 

kläder p˚a underdelen, allt fortfarande detsamma sedan hon blev fängslad den 

natten för vad som kändes som allra minst ett ˚ar sedan. 

Hennes ögon mötte Kims, men hon orkade inte säga honom ett ord, och 

hennes ögon vandrade istället över massorna för att slutligen lugna sig mot 

Aarons, varp˚a hon gav upp med att försöka st˚a och halvt satte sig, halvt föll 

omkull, lutad intill väggen. 

N˚agra i folkmassan backade undan fr˚an henne, trots att hon var ett tiotal 

meter fr˚an de närmsta till att börja med, och trots att hon b˚ade var utan vapen 

och var för utmattad för att möjligen kunna skada n˚agon, hur gärna hon än 

skulle vilja. 

“Det finns n˚agonting mer om detta än vad ni n˚agonsin kommer att först˚a”, 

sade hon dem alla fastän hennes ögon l˚ag p˚a Aaron. “Jag vet inte om jag 

n˚agonsin kan övertala en enda av er, men det finns ingenting värre ni kan göra 

just nu än att bara sitta här och rulla tummarna. Vad som gick ut genom 

dörrarna där, efter att ha dödat sina egna föräldrar, är ondska. Vad som nu 

sprider sig därute, vad som samlar krafterna för att sänka sig över b˚ade Ma- 

ryville och s˚a sm˚aningom över hela världen om det inte blir stoppat här, är 

ren och skär ondska. Jag har sett det i mina drömmar, och jag har känt det 

länge, och det har halvt drivit mig till vansinne. Denna ondska sänker sig som 

en skugga över oss alla, och det har redan börjat. Detta är ingen vanlig storm, 

lika lite som pojken som lämnade oss för stormen är en vanlig pojke. Stormen 

är en Djävul, och om stormen är en djävul är pojken hans demon.”


“Det är lögn!” utropade Clarenton och hans röst skallrade i väggarna p˚a 

den annars tysta kyrkan. 

Sanna tystnade, och Clarenton tog ett stadigt steg upp till altaret s˚a att 

folket kunde se honom bättre. Aaron, som nu hamnade precis intill honom, fick 

en lust att knuffa ned honom, men han avstod. 

“Lögner”, fortsatte fadern och pekade ett finger mot Sanna, “alltihop lögner. 

Ni, en mördare, har inte rätten att säga ett ord i denna Guds församling, ej heller 

lägga förbannelse över en förbarmad pojke i att kalla honom demon!” 

“Och om det är vad han är?”, nästan viskade Mario fr˚an sin bakskjutna 

plats vid altaret. 

Clarenton vände sig mot honom med en blick som inte bara var skarp utan 

rentav ilsken. 

“Hur v˚agar du — ?”, började han men Mario avbröt honom igen. 

“Jag har känt en skugga resa sig”, sade han och vände sig fr˚an Clarenton 

till Sanna och sedan till Aaron. “Jag har sett det i mina drömmar — kanske 

inte s˚a tydligt som du, men jag har änd˚a sett det, i upprepade mardrömmar 

efter att inte ha drömt s˚a hemskt sedan jag var ett barn. N˚agonting är fel med 

denna storm, och det är inte det att den är den värsta p˚a länge. Den har med 

sig n˚agonting, och vad det än är s˚a vill det oss inte väl. Och om inte Amid 

Northen är tecknet p˚a detta vet jag inte vad som är.” 

Jimmy Tour steg fram fr˚an bakom Aaron, och höjde sedan ocks˚a rösten. 

“Jag har ocks˚a känt det”, sade han, “och jag har sett tecknen. Det är 

n˚agonting här.” 

“Jag har ocks˚a känt det”, hördes en medel˚alders kvinna fr˚an publiken, som 

reste upp handen som i en gammal svart kyrkoförsamling. 

“Och jag”, sade Kim Nordström helt oplanerat. “Jag har... jag har b˚ade 

sett det, och hört San tala om det. Hon försökte övertyga mig l˚angt innan allt 

detta började.”

409 

Han mötte hennes blick, och i hennes trötthet kunde han bara hoppas att 

hon s˚ag förl˚atande ut. 

“Jag lyssnade inte p˚a henne, men jag borde ha gjort det. Hon hade rätt fr˚an 

början.” 

Fader Clarenton fuktade sina läppar och s˚ag ut mot folket som han ins˚ag 

att han tappade allt mer, när allt fler sinsemellan tycktes prata om hur de sett 

och känt tecknen p˚a vad pojken Northen egentligen var. 

“Hur skulle vi ens veta var pojken tagit vägen?”, fr˚agade han ilsket Aaron, 

men det var Sanna som svarade. 

“Jag har haft en dröm”, sade hon. “I drömmen s˚ag jag de tv˚a — Amid och 

hans... flickvän, eller vad hon är — n˚a fram till en byggnad, ett... slott, nästan, 

vid de nordöstra klipporna.” 

Aaron stelnade till, och visste inte varför han fortfarande blev förv˚anad. 

Dessa klippor var för honom där precis allt började, och han mindes sin mo- 

torcykeltur dit, precis innan stormen började, som om det vore ig˚ar. Samtidigt, 

ins˚ag han förvirrat, kändes det avlägset som en forntida förlorad era, som om 

allt härefter skulle räknas som före eller efter stormen, som vi nu räknar före 

eller efter Kristus. 

“Där kommer de att vara”, sade Sanna. “Jag vet inte om slottet var sym- 

boliskt eller verkligt, men det är där de kommer att vara.” 

fick. 

Clarenton s˚ag ut över folkhavet, med växande irritation över svaren han 

“Men —”, sade han men han avbröt sig själv. Han hade sett ut över människorna, 

och mitt ibland hela gruppen hade en märkt ut sig. 

Mitt bland alla människor s˚ag Clarenton en l˚ang man, blek som is och helt 

klädd i svart, med kort svart h˚ar och ett äpple i sin ena hand, den inte klädd i 

en svart handske. Hans ögon brann rött. 

“drake”, viskade Clarenton och hoppades ett ögonblick senare att ingen 

hörde honom.


Génoli mötte Clarentons blick med sin brinnande eld, och han blängde. 

“Du m˚aste stoppa dem”, sade han och tog en tugga av äpplet. Clarenton 

ins˚ag att ingen verkade höra Génoli förutom honom, men han var inte förv˚anad. 

“Jag —” 

“Stoppa dem. Skydda pojken.” 

“Har du n˚agonting att tillägga?”, fr˚agade Aaron. 

Clarenton vände sig förvirrat om, som om han vaknat ur en dröm, och hans 

blick mötte Aarons. Han vände sig om igen, för att se p˚a Génoli igen, men 

hans plats var numera tom. Clarenton s˚ag sig om i lokalen men s˚ag inte draken 

n˚agonstans. 

“Clarenton?” 

“Oavsett vad”, sade han högt och i brist p˚a annat, “skulle Gud Fader hjälpa 

oss om behovet fanns.” Han harklade sig. “Om Dagen är kommen, och en demon 

vandrar ikring oss, som ni säger, ser jag inte varför Gud inte skulle ha givit oss 

ett tecken, varför han inte skulle ha hjälpt oss.” 

“Det finns en berättelse”, sade Mario och samtliga tystnade att höra p˚a 

honom, “eller snarare en vits fr˚an början, men den har en viktig poäng... om 

en gammal kvinna. 

Denna kvinna var högt gudstroende, och hon älskade och betedde sig alltid 

snällt mot alla omkring sig. När hon sedan pensionerade sig vid sextiofem, 

efter fyrtio h˚arda ˚ar i samma arbete, flyttade hon att bo ensam i en villa i 

landsbygden, och där hjälpte hon alltid sina grannar med vadän de behövde, 

var det trädg˚ardsarbete eller sorgebekymmer. Denna kvinna trodde˚a det högsta 

p˚a Gud Fader, och läste i bibeln var dag, bad innan maten och innan hon lade 

sig p˚a natten, och hon gick alltid till kyrkan om söndagarna. 

Kvinnan hade en enda dröm. Kvinnan tyckte om det simpla liv hon alltid 

levat, och klagade inte p˚a det för ett öre, men hon tyckte samtidigt att hon 

saknade att för en g˚angs skull i sina sista ˚ar i livet f˚a leva i rikedom. Kvinnan 

började därför vid sjuttio ˚ars ˚alder att be till Gud om att f˚a vinna p˚a lotteriet.

Hon bad var morgon, vid varje m˚altid och innan hon gick till sängs p˚a kvällen, 

och hon betedde sig extra vänligt ˚at alla omkring sig för att visa Gud hur 

mycket hon förtjänade en belöning efter alla dessa ˚ar av h˚art slit p˚a l˚ag lön. 

411 

Hon trodde inte att detta skulle vara ett problem — detta var den enda 

själviska sak hon n˚agonsin velat ha av Gud, s˚a det kunde han väl omöjligen 

neka henne? Men kvinnan fick aldrig som hon ville. Kvinnan levde ett l˚angt 

och relativt lyckligt liv, varje dag beendes för sin lotterivinst, och hon dog 

smärtfritt i sömnen vid nittiofem ˚ars ˚alder. 

När hon s˚a steg till himlen — för hon var en sann kristen och hon hade 

alltid g˚att till kyrkan och varit god mot andra, ända in i sina sista dagar — 

s˚a mötte hon till sist Gud Fader vid pärleporten. Och där fr˚agade hon honom, 

vänligt men änd˚a aningen irriterat, 

‘Varför lät du mig aldrig vinna? När jag alltid var s˚a god mot alla och mot 

dig, varför lät du mig aldrig f˚a min enda önskning att g˚a i uppfyllelse innan jag 

dog?’ 

Och Gud Fader svarade enkelt och lugnt, 

‘Men du köpte ju aldrig n˚agon lott.’ ” 

Mario tystnade, och s˚ag ut över folket som nu kändes som hans snarare än 

Clarentons flock. 

“Vi är kvinnan”, sade han stilla, “och det är vi som st˚ar här och tror att 

Gud tänker l˚ata oss vinna utan att vi ens köper en lott.”


7 

Just när mörkret täckt ön helt och n˚att nattens klimax, just när vinden 

omf˚angat dem helt för att sl˚a som v˚aldsammast mot deras ansikten, n˚adde 

Amid Northen och Mia Carlsson sitt m˚al. 

De tv˚a stod vid den slutliga klippan, vid Maryvilles nordöstra hav, ett par 

eller tre kilometer fr˚an den plats där fyrtornet en g˚ang st˚att. Nu stod endast 

dess ruiner kvar, som hastigt täcktes med snö s˚a att det inom bara timmar 

skulle se ut som en liten kulle bland m˚anga andra. 

Vindarna slog h˚art mot de klippor som de annars bara slickade stenarna p˚a. 

Vattnet slängdes v˚aldsamt upp, och Mia v˚agade inte följa Amid hela vägen till 

kanten i rädsla för att ramla ned, trots att vindarna slog dem i motvind. 

“Är vi framme?”, ropade hon efter honom och han vände sig om, leendes 

mot henne i det leende som alltid smälte hennes hjärta. 

“Vi är framme”, sade han och vände sig ifr˚an igen, för att se ut över vattnet. 

“Kom.” 

Hon tog n˚agra försiktiga steg efter honom, med armarna om sig för att 

skydda sig fr˚an den kalla snön och den bitande vinden. Amid hade ställt sig allra 

längst ut p˚a kanten, och s˚ag ut över det svarta vattnet, och hon gick försiktigt 

fram. Hon ställde sig först bakom honom, men han vinkade ˚at henne att ställa 

sig invid, där de iskalla v˚agorna med jämna mellanrum slängdes upp och blötte 

ned deras fötter och smalben. Hon tog det sista f˚atalet stegen, försiktigt s˚a att 

hon inte skulle halka och falla ned i tomheten under dem. En aningen större 

v˚ag slog upp och blötte hennes skor, redan v˚ata av snön, och hon hejdade sig 

ett ögonblick innan hon tog det sista steget och ställde sig vid hans sida. 

Hon s˚ag ut över vattnet, och kunde inte finna ord för den skönhet hon s˚ag i 

de mörka v˚agorna, där de sträckte sig över detta svarta hav, det hav hon visste 

ledde l˚angt bort dit ljusen av civilisation inte fanns, och sedan n˚adde ut mot

Skandinavien. I detta ögonblick kändes det som om det aldrig skulle upphöra. 

Det skulle p˚ag˚a in i evigheten, och den som for ut 

(far) 

413 

i v˚agorna skulle aldrig ˚atervända, utan skulle sväljas av det hungrande, 

dödande havet. 

Mia s˚ag upp mot himlen över v˚agorna, och hon s˚ag den lika svart som 

havet, förutom de snöflingor som nu tycktes falla mycket l˚angsammare — kanske 

hade vädret lugnat sig utan att hon tänkt p˚a det, kanske var det bara hennes 

inbillning, hennes förändrade perception när nu lugnet föll över henne. 

Himlen var stjärnklar. Den becksvarta bakgrunden fylldes av hundratals, 

tusentals stjärnor som alla sken för just henne. Mia hade alltid varit fascinerad 

av natthimlen — den hade varit hennes vän s˚a m˚anga tomma sommarnätter när 

hennes vanliga vänner — eller det hade hon velat att de var — hade övergivit 

henne för att g˚a och supa p˚a klipporna utan att berätta n˚agonting för henne. 

Mias far hade en g˚ang berättat för henne om stjärnorna, l˚angt före olyckan 

som tog honom ifr˚an henne — som fiskare, berättade han, hade han en ur˚aldrig 

tradition att h˚alla fast vid. Stjärnorna, sade han, syntes mycket bättre till havs 

än i staden, eftersom det till havs inte fanns lika mycket avgaser eller onaturliga 

ljus som lampor, som förstörde synen. Därför hade sjömän genom historien alltid 

varit de största astronomerna, de största eskapisterna i himlarnas värld. Det 

hade varit sjömän, sjömän och jägare som p˚a grekernas och romarnas tid hade 

sett tecknen i skyn, och som hade börjat fantisera om vad stjärnorna egentligen 

var. 

Det var inte förrän l˚angt senare, hade han berättat, som astronomer först 

förstod vad stjärnorna egentligen var, efter noggrann forskning och försiktiga 

beräkningar och analyser. De hade upptäckt att de var gasmoln, brinnande 

gasmoln, miljarder kilometer bort fr˚an oss. Andra världar, världar vi inte ens 

kunde tänka oss, n˚agra av dem kanske med liv. Kanske intelligent liv som liknade 

det p˚a Jorden. Kanske flödade galaxen av liv. Kanske fanns det varelser där ute,


som för oss skulle framst˚a som gudar om vi mötte dem. 

Han hade tagit med henne p˚a sin b˚at en natt för att ˚aka ut och fiska. Hon 

var kanske tio ˚ar, och hon hade med sig sitt spö och han sitt. De hade ˚akt 

med den lilla b˚aten — den med en klen motor, men de använde inte ens den 

utan rodde, för att inte störa fiskarna. Vädret var vackert, himlen var stjärnklar 

och v˚agorna i vattnet obefintligt. Det enda hon hörde var ett och annat lugnt 

vinddrag, och det lugna ljudet av ˚arorna som slog mot vattnet och skapade sm˚a 

strömmar. Hon vilade sin hand i vattnet medan de ˚akte ut˚at, och kände att det 

var isande kallt trots sommarvärmen i luften. Hon kände havssaltet i luften, 

blundade, och älskade allt. 

Väl ute till havs hade hennes far lyft upp de v˚ata ˚arorna i b˚aten, och han 

hade lagt sig ned och suckat djupt. Hon hade följt hans exempel, och lagt sig 

ned och blundat, nästan somnat. Det hade varit en l˚ang dag, det var sent, och 

hon var fortfarande mycket ung — hennes mor hade först inte velat att hon 

skulle ˚aka med sin far ut s˚a här dags (tänk om n˚agot hände?) men hade till sist 

g˚att med p˚a förslaget efter att hennes far varit ihärdig flera dagar i sträck. 

“Ser du stjärnorna?”, sade han till henne när hon precis höll p˚a att somna. 

Hon hade öppnat ögonen. 

Över sig s˚ag hon vad som kändes som miljarder och˚ater miljarder brinnande 

eldklot, och hon kände sig som en del i den kosmiska balansen. 

“Vet du hur l˚angt bort de är?”, fr˚agade hennes far, men hon skakade p˚a 

huvudet. 

“Nej.” 

“Gissa.” 

Mia tänkte länge, vetandes att vad hon än sade skulle vara alldeles för litet. 

“Tusen tusen kilometer”, sade hon till sist. 

“Mia”, sade hennes far, “du är inte ens nära.” 

Hon skrattade till ˚at sin fars ärlighet.

415 

“Tusen tusen, Mia”, fortsatte han, “det är samma sak som en miljon. Det 

vet du, eller hur?” 

Hon nickade och mindes att hon lärt sig det i skolan. 

“Och tusen miljoner, är en miljard.” 

“Miljard.” Det ordet hade hon inte lärt sig. 

“Ser du den ljusaste stjärnan där?” 

Han pekade upp i den svarta himlen och hon följde hans finger, tyckte sig 

först˚a vilken stjärna han menade. 

“Jag tror det.” 

“Det är inte en stjärna”, sade han, “utan det är tv˚a. De brukar kallas för 

Alpha Centauri.” 

Mia försökte uttala orden tyst för sig själv, försökte inprogrammera den 

vackra grekiskan i sin unga hjärna. Hon skulle aldrig glömma det. 

“Det är de som är allra närmast oss. Förutom solen, först˚as. Du gissade p˚a 

en miljon kilometer?” 

Mia nickade blygt. 

“Den närmaste av de tv˚a stjärnorna, är nästan fyrtiotusen miljarder kilo- 

meter bort.” 

Hon andades in djupt och försökte föreställa sig hur l˚angt bort det var. Hon 

misslyckades. 

“Vi räknar det i ljus˚ar”, sade han till henne. “Det blir för stort att räkna 

rymden i kilometer eller ens mil. Istället säger vi att Alpha Centauri är fyra 

och ett halvt ljus˚ar bort. Det är s˚a l˚ang tid det tar för ljuset att färdas ett ˚ar.” 

“Ljuset?” 

Han nickade. 

“Ljuset tar ocks˚a tid p˚a sig. Det betyder, att som vi ser Alpha Centauri nu, 

egentligen är som den s˚ag ut för nästan fyra och ett halvt ˚ar sedan. Och som vi 

ser solen, som är mycket närmare, är som den s˚ag ut för ˚atta minuter sedan.”


De l˚ag och tittade p˚a stjärnorna i vad som kändes som en evighet, men 

hon tröttnade aldrig. Ibland berättade han en historia för henne, antingen om 

hur l˚angt borta n˚agonting var, eller om berättelserna bakom dem. När den 

tidiga sommarmorgonen började närma sig kring klockan tre, pekade han ut 

morgonstjärnan, planeten Venus, för henne, där den syntes över horisonten i 

öst, över solens uppg˚ang. Strax därefter kunde hon inte h˚alla ögonen öppna 

längre, och hon somnade. Hon vaknade inte förrän hon hörde ˚arorna börja sl˚a 

i vattnet omkring sig. 

Solen hade börjat g˚a upp p˚a riktigt, och b˚aten och vattnet badade i ett 

ljusorange sken. Hon s˚ag upp p˚a sin far, som satt i b˚atens andra kant och r˚adde 

tillbaka mot Maryville. Hans annars solbrända ansikte och hans rufsiga h˚ar sken 

i solljuset, och bakom hans stickiga, rufsiga skägg s˚ag hon honom le. 

“Skulle vi inte fiska?”, fr˚agade hon morgontrött. 

“Förl˚at, gumman”, sade han. “Du somnade. Och jag tyckte att vi hade det 

trevligt i alla fall. Sov du, jag bär upp dig till sängen när vi kommer hem.” 

Hon log, och blundade igen. Det gjorde henne ingenting att de inte fiskat, 

för hon gillade egentligen inte själva fiskandet s˚a mycket — om det var upp 

till henne föredrog hon att sitta där länge, för lugnets skull och för vattnet och 

himlen som hon älskade, men utan att f˚a en enda fisk. Det kändes grymt och 

barbariskt, sättet att f˚anga och döda en fisk för nöjes skull, men självklart sade 

hon aldrig det till hennes far, fiskare till yrket som han var. 

Snart somnade hon igen.

8 

417 

Mia ryckte till när hon kände Amids arm plötsligt nudda vid hennes midja 

och sedan omfamna henne, och för ett kort ögonblick trodde hon att han skulle 

knuffa ned henne i vattnet, l˚ata henne krossas mot de vassa klipporna och 

genomsyras av det kalla saltvattnet. Döda henne, som han dödat de andra. 

Men samtidigt visste hon innerst inne att han aldrig skulle döda henne, för 

han älskade henne som han aldrig hade och aldrig skulle älska n˚agon annan, 

inte ens sina föräldrar. 

“Ser du natthimlen?”, fr˚agade han som om han vetat vad hon tänkt p˚a. 

Mia nickade. 

“Vet du hur l˚angt bort de är?”, fr˚agade hon honom. 

“Stjärnorna?” 

Hon log, och kände en t˚ar krypa fram p˚a sin kind. Varför skulle han veta? 

Varför skulle en enda människa i världen, ens en människa som Amid Northen, 

dela hennes tankar och hennes känslor. Hon kände hans armar runt sin midja, 

och kände sig nöjd med det. 

“Jag tror Alpha Centauri är fyra ljus˚ar bort”, sade han. 

Mia började gr˚ata av lycka. Hon s˚ag upp mot honom, och han mötte hennes 

blick. Där de stod, längst ut p˚a klippan vid det bottenlösa havet, seendes ut 

över natten, förenades de i en kyss. 

“Du är perfekt”, sade hon, och hon hade glömt all ondska han gjort, för hon 

visste att allt var väl i slutändan. Hon visste inte om hon bara var galen och 

blind av kärlek, men hon brydde sig inte heller. 

Amid s˚ag ned fr˚an himlen och ut över vattnets makt, och likas˚a gjorde hon. 

Hon vände sig blygt mot honom, till synes utan att han märkte n˚agot. Hans 

ögon var l˚asta p˚a de svarta v˚agorna. Mia ins˚ag att det var första g˚angen hon 

tittat p˚a hans ansikte p˚a allvar sedan de st˚att utanför kyrkan och Maik Senvys


huvud hade fallit till marken för stormen. Han log vänligt, som om han tänkte 

p˚a n˚agonting som gladde honom. Hans ansikte hade h˚ardnat av stormen, som 

om det växt fram ett ytterligare lager skinn sedan de lämnat kyrkan. Det bleka 

ansiktet var rynkigt av stressen och stormens konstanta attacker, och under 

hans kallt ljusbl˚aa ögon vilade mörka p˚asar av trötthet, trots att hans blick 

verkade minst sagt uppmärksam, stadig och seriös. 

“Detta är v˚art hem nu”, sade Amid till henne, utan att vända sig mot henne. 

“V˚art hem?”, fr˚agade hon förbryllat. “Här? Hur —” 

Det var d˚a han vände sig fr˚an vattnet, mot det h˚all de kommit fr˚an, mot 

Maryville, och det gjorde hon med, varp˚a hon s˚ag den väldiga byggnad som 

rest sig där medan de varit vända ifr˚an den. 

En borg, en skinande svart byggnad fr˚an gamla tider, stod inför dem. Den 

sträckte sig säkert etthundra meter ˚at vart h˚all horisontellt, och lodrätt... Mia 

följde tornen upp˚at och kunde i natten inte se ett slut, och hon förmodade 

att hon inte kunde det i dagen heller. Varje torn som reste sig mot himlen 

var kantat av hundratals fönster, och taket p˚a byggnaden följdes av balkonger 

prydda av enorma gargoyler i sten, samtidigt som det komplexa mönstret i alla 

yttre väggar inte kunde p˚aminna om annat än självaste Notre Dame. 

Porten till det hela var mest st˚atlig av allt, där den sträckte sig mitt framför 

dem, säkert sju eller ˚atta meter upp˚at, kanske tre eller fyra horisontellt — en 

oval öppning med tv˚a dörrar likt kyrkoporten, men kantad av elegant rundade 

symboler som svepte runt den. 

Mia steg fram till porten, och hon s˚ag en skinande drake gjord i silver slingra 

sig runt det svarta handtaget. 

Dörren öppnade sig nästan genast av hennes försiktiga beröring, och insidan 

var gudomligt varm i jämförelse med den frusna utsidan. Hon möttes av en stor 

sal, med ett högt tak täckt av flera bara knappt lysande kristallkronor, med 

levande eld, inte elektricitet. Vid sidan av rummet gick en enorm spiraltrappa 

upp till nästa v˚aning, och allt kantades av dörrar till säkert tio andra rum längs

väggarna. I mitten av rummets bortre sida stod en sprakande eldstad, som 

utöver kristallkronornas dova sken var de enda att lysa upp rummet. 

419 

Mia vände sig om, och s˚ag Amid i dörröppningen, medan han stängde dörren 

och med den stängde ute snön och kylan efter sig. 

“Var kommer allt detta ifr˚an?”, fr˚agade hon honom. Hon upptäckte sig själv 

med att inte vara s˚a förv˚anad som hon skulle ha trott över allt som var — b˚ade 

över den plötsligt uppenbarade herrg˚arden och över den svartklädda man som 

varit med dem utanför kyrkan och sedan försvunnit. 

“Jag är p˚a ett uppdrag av Gud”, sade Amid Northen utan minsta tvekan. 

Han rufsade bort snö ur sitt h˚ar och steg fram till eldstaden, varp˚a han värmde 

sina händer däröver. 

“Gud?”, fr˚agade Mia och visste inte om hon var chockad längre. Bland allt 

detta var det den mest resonabla förklaringen. 

“Gud”, upprepade Amid och tog av sig sin v˚ata t-shirt för att hänga den 

över eldstaden. Elden spelade p˚a hans nakna överkropp, och trots sina tvivel 

kände Mia att hon glömde allt annat än honom. Hon hade lovat att inte ställa 

n˚agra fr˚agor, och hon var inte säker p˚a om hon ville veta mer ens om hon inte 

lagt ett s˚adant löfte. 

ögon. 

Hon steg fram till honom, tog hans bägge händer och s˚ag honom i hans 

“Jag sade att jag skulle följa dig i allt”, sade hon. “Det är allt jag alltid 

önskat. In i döden om s˚a vill.” 

bl˚aa. 

“Inga fr˚agor?”, fr˚agade han och mötte hennes gröna ögon med sina kallt 

“Inga fr˚agor.” 

De omfamnade varandra i Odjurets borg.


9 

Efter Marios historia var publiken visserligen ännu tvetydig, men nu till en 

övervägande majoritet˚a Aarons sida. Ännu en diskussion startade, nu ang˚aende 

vad som skulle göras, och trots att fader Clarentons ˚asikter nu allt mer skjöts 

ned var den av Sanna Calsson och Aaron Christian uppenbar: en grupp behövde 

ge sig ut i stormen och jaga efter Amid Northen. 

En grupp valdes. Aaron Christian var den första självklara kanditaten trots 

sina skador som han kallade lindriga, och strax följdes han av b˚ade Jimmy Tour 

och Tim Alfredsson. Det beslutades att Mario skulle stanna kvar för att handha 

kyrkan (men Aaron anade att han till lika hög grad var livrädd), men även Kim 

Nordström erbjöd sin hjälp (“Jag är polischef nu, jag borde vara med i detta”), 

och de gav sig iväg snarast de packat tv˚a ryggsäckar med första förband, filt, 

mat och vatten och klätt p˚a sig extra kläder. 

Kim Nordström hade som del i sin anslutning till gruppen föreslagit att 

vapen vore en praktisk idé, och han och Aaron hade tillsammans g˚att ut i snön 

och fr˚antagit den huvudlöse, snötäckte Maik Senvy sin revolver. De hade sedan 

hämtat ytterligare kulor i hans väska, och avgjort att Kim som vapentränad 

var en naturlig bärare av den. Sedan hade de dessutom letat rätt p˚a olika 

improviserade vapen fr˚an kyrkan för de övriga medlemmarna i gruppen, i form 

av olika knivar. 

Allt detta hämtande av vapen hade de gjort i hemlighet. Fastän de visste 

att rykten oavsett vad de gjorde för att förhindra det skulle sprida sig, var 

det onödigt att sprida informationen med flit. Kunskapen att deras uppdrag 

egentligen inte var annat än fyra mäns mord p˚a en ton˚arig pojke behövde inte 

läcka ut förrän de gett sig av. 

När de fyra stod vid dörren p˚a väg ut, med samtliga kyrkobesökare hälsandes 

dem farväl, kastade Aaron en extra blick mot Carl Mejnell. En blick, som de

˚ade visste p˚aminde honom om att han var den enda i cafégruppen som inte 

följde med även p˚a detta. För att han inte var man nog? Inte nödvändigtvis, 

för alla äventyr passar inte för alla människor, oavsett hur duktiga eller modiga 

de är i slutändan eller innerst inne. Men i detta fall anade Aaron Christian, att 

det var s˚a enkelt som att Mejnell inte dög n˚agonting alls till. 

421 

Jag har sagt er att det som gör människan unik är just att den varken är 

ond eller god, att man aldrig vet. Det finns alla sorters människor i denna värld, 

och Génoli (eller Vitsvartsnubben eller draken eller vadän du vill kalla honom) 

har inte ljugit när han sagt att alla har en del i det hela som vissa m˚a kalla 

ödet och vissa m˚a kalla Guds plan. Mejnells del var minimal, men p˚a sitt egna 

lilla vis har han änd˚a p˚averkat de tre karaktärer som har en än större del i 

formandet av världens öde. Hans del upphörde, när han kom till kyrkan och 

bröt upp med de tre personer som han hade kunnat börja kalla sina vänner. Vi 

kommer inte att höra mer fr˚an honom i denna saga, men hans p˚averkan — om 

än s˚a liten som en fjärils vingslag — p˚averkade v˚ara hjältar och tog dem till 

den stig de skulle vandra i resten av sina dagar. 

Alla är inte hjältar. Alla är hjältar i sin egen berättelse, säger ett ordspr˚ak, 

och det kanske är sant, men i denna berättelse liksom i i princip alla nedskrivna 

berättelser är l˚angt ifr˚an alla hjältar. Mejnell är ingen hjälte, ty han har inga 

förm˚agor som leder till hjältemod. Han är den som g˚ar˚at sidan, den som lämnar 

stigen öppen ˚at andra. 

Ingen är helt ond eller helt god, och Mejnell om n˚agon är symbolen för att 

vara ingetdera. Han är som s˚a m˚anga andra en av de som varken stödjer eller 

motverkar ondskan, som kravlar ˚at sidan och tror att de undslipper resultatet 

om de vägrar välja sida. Om jag säger att de behövs i v˚ar världordning ljuger 

jag. Men de kommer alltid att finnas där, och vi kan inte kalla dem d˚aliga även 

om de m˚ahända är fega. För dessa människor är du, och det är jag. 

†


Medan de andra gjorde sig i ordning, smet Kim iväg och letade rätt p˚a 

Sanna. Han fann henne sittandes ensam i ett hörn av den stora salen, och när 

han kom g˚aende emot henne vägrade hon att möta hans blick. 

Först tänkte han sätta sig ned intill henne p˚a liggunderlaget, men efter 

n˚agra sekunders tankeverksamhet kom han fram till att det var bäst att l˚ata 

bli. 

“S˚a jag ska iväg efter...”, började han, men han visste inte hur han skulle 

fortsätta. Trots allt s˚a visste hon ju redan allt. 

“Ja”, sade hon som om hon inte riktigt brydde sig. Kim visste inte hur 

mycket av det som var sanning, och hur mycket som var en fasad. 

“Är du arg?” 

“Kim, inte nu.” 

“Svara mig.” 

Trots vad han först kommit fram till, s˚a satte han sig ned intill henne. San 

flyttade undan, sedan ryggade hon till av smärtan i magen. 

“Jag vet inte vad jag är”, suckade hon. “Jag vill bara inte se dig eller prata 

med dig just nu.” 

“Du först˚ar väl att jag behövde göra det jag gjorde?” 

“Sl˚a mig?”, fr˚agade hon anklagande och Kim suckade djupt. 

“Du m˚aste ha först˚att hur det var fr˚an mitt läge”, svarade han, “fr˚an v˚art 

läge. Du var en potentiell mördare.” 

San utgav ett nervöst skratt. 

“Mördare? Oavsett hur det s˚ag ut visste du ju säkert att jag inte var det. 

Och det spelar änd˚a ingen roll, det är inte bara därför som saker är som de är. 

Det tror jag att du vet.” 

“Vad?” 

“Du vet att det här inte är nytt. Du vet att du aldrig litat p˚a mig. Du har 

aldrig brytt dig om mig. Du har aldrig —” 

“Det har jag visst.”

“— har aldrig respekterat eller älskat mig.” 

423 

Han stannade upp och stirrade blankt p˚a henne. Nu var han inte orolig, 

rädd eller ens irriterad. Han var förbannad. 

“Eller hur?”, fr˚agade hon när han varit tyst en stund för länge. 

“Fan ta dig”, väste Kim kort fram. “Jag kom hit för att be om ursäkt och 

för att vinna dig tillbaka. Inte för att bli anklagad.” 

upp. 

“S˚a om jag har fel, säg det.” 

“Säg vad?” 

“Säg att jag har fel.” 

Kim tvekade en stund, sedan kliade han sig irriterat i h˚aret och reste sig 

“Fan ta dig”, sade han kort, sedan gick han iväg fr˚an henne för att aldrig 

se henne igen. 

† 

De fyra gick ut, och möttes nu av en än h˚ardare vind än förut. De s˚ag mot 

varandra, och med Aaron i fören gick de nordösterut, mot klipporna och mot 

Amid Northens slott.

424 KAPITEL 13. KVINNAN SOM ALDRIG KÖPTE EN LOTT

Kapitel 14 

Vargarna 

425

426 KAPITEL 14. VARGARNA 

1 

Galenskap är ett tillst˚and omöjligt att först˚a fullt ut utan att själv erfara. 

Och d˚a stämmer det änd˚a vad en vis man sade: “Den som blir galen först˚ar 

inte att han blir det — han tror att han blir bättre. Om du tror att du är p˚a 

väg att bli galen, s˚a h˚aller du inte p˚a att bli det.” 

Galenskap kan liknas vid ett simpelt vattenglas, där det st˚ar i diskhon och 

vatten sakta rinner ned. Till en början fylls det sakta men säkert, och när det 

fyllts, börjar det delvis skvimpa över sm˚a droppar. Sm˚a utbrott rinner ned vid 

dess sidor och bildar blöta pölar runt glaset, men det är ingenting som märks. 

Vi kan änd˚a dricka ur glaset, vi kan änd˚a se p˚a glaset utan att ens märka det 

som runnit utanför, och om vi nu märker det kan vi bara säga, “jag spillde 

visst”, och det var inte mer med det. Det är änd˚a drickbart, det är änd˚a precis 

lika användbart som innan. 

Men vattnen fortsätter att rinna, och fortsätter det att rinna kommer det 

ett ögonblick när glaset är fyllt över bredden, och det är d˚a vattnet börjar forsa 

ut ˚at alla h˚all. Det är först d˚a vi inser att vi inte bara spillde, utan att det var 

n˚agonting mer. 

N˚agonting djupare som dolde sig och som vi inte hade vett att stoppa. 

När gick det för l˚angt för Amid Northen? När var det som den sista droppe 

föll som fick hans vatten att rinna ut över kanterna, som fick galenskapen att 

ta över honom och för evigt förblinda honom fr˚an förnuftet, fr˚an verkligheten? 

Det är sv˚art att säga. Ibland händer det plötsligt, mycket plötsligt, som i 

vattenglaset — den medel˚alders mannen behöver en kall dryck efter arbetet 

och det sl˚ar slint när kiosken höjt priset med tv˚a kronor. Men i andra fall, som 

Amids, g˚ar det inte att definiera fullt s˚a enkelt. Var det när han högg Aaron 

Christian i magen, denna första helt oskyldiga man — för oavsett vad du tror 

var det i Amid Northens vetskap att Amanda Turner och Sanna Nordström var

demoner, inte människor — som han skadade? Eller var det i det ögonblick han 

skar halspuls˚adern av sin egen fader? Eller var det när hans hand sjönk ned 

i magen p˚a Cecilia Northen, och han s˚ag och kände hennes varma blod rinna 

ut över hans egna arm, och färga den mörkröd, färga den röd som bar den en 

handske? 

427 

Varän det hände, närän det hände, s˚a st˚ar det klart för oss att den stund 

han stod ute i snön och s˚ag Maik Senvy dekapeteras av hans vilja, utan en 

känsla, utan en rörelse, där hade n˚agonting hänt honom. Det hade slagit slint, 

en skruv var lös, kalla det vad du vill. 

Jag kallar det galenskap och galenskap allena. 

S˚a vad g˚ar runt i Amid Northens hjärna när han vandrar genom snön efter 

Génolis osynliga sp˚ar? Jag först˚ar att du vill höra berättelsen, att du vill veta om 

de sista timmarna innan det stora slaget, att du vill höra en heroisk berättelse 

om när Aaron, Jimmy Tour, Tim och Kim sl˚ass mot den eviga ondskan som 

nu skyddas av Amid Northen, men samtidigt vill jag att du ska först˚a hela 

berättelsen och inte bara de vackra delar som kunde utforma en tusen˚arig saga. 

Jag har sagt det förut och jag säger det igen att en människa är varken god 

eller ond. En människa är en människa just därför, och vilken djävulsk kraft du 

än beskyller galenskapen för, s˚a är Amid Northen ännu människa, och ingenting 

annat. Det finns ingen s˚adan sak som besatthet, det lovar och svär jag, och inga 

andra krafter har tagit Amid Northens själ än samma krafter du finner i vilken 

mänsklig sekt eller gift som helst. Det är ocks˚a därför jag sörjer, inte bara för 

världen utan för honom — för att han lät det hända. För att han var en svag 

människa som gjorde fel och som fick lida därefter, tillsammans med världen. 

För att han lät det sl˚a slint. 

Och därför vill jag ge dig en blick i pojkens först˚and. 

En galen mans sinne är betydligt mer stilla än du skulle tro. Jag tror det 

är en mycket bra metafor att kalla det en slags sömn, ett komatost stadie där 

den verkliga personligheten allt för sällan lyser igenom. För en galen man — för


Amid Northen — är allt mycket stilla och mycket lugnt. Inga ord yttras som inte 

behövar yttras, och inga rörelser görs som inte behöver göras. Amid Northen 

känner ingenting och tänker p˚a just ingenting alls än de osynliga fotsp˚aren när 

han vandrar genom snön — han känner inte smärtan i sina förfrusna, bara 

fötter eller det genomvridande, smärtsamma s˚aret i sitt knä, och han ser inte 

flickan g˚a bredvid honom, hör henne inte tala de f˚a g˚anger hon yttrar sig. 

Han ser ingenting, annat än ett lysande ljus framför sig. Annat än Génoli. 

Innan denna stund har jag funnit enkelhet i att f˚a dig att tycka om Amid 

Northen. Du kanske inte har älskat honom, men hur ofta älskas ˚a andra sidan 

en vanlig karaktär som inte är hundra procent god? 

Jag har f˚att dig att bry dig om honom, men nu finns det problem. Dessförinnan 

har Amid Northen i varje ögonblick tvekat. Han har haft sina emotionella storm- 

ningar, de ögonblick när vattnet varit p˚a väg att rinna över — som när han 

anföll Amanda Turner eller kämpade sig igenom snön mot kyrkan — men han 

har nästan konstant tvekat p˚a sig själv, p˚a Génoli och p˚a sitt syfte. Det är först 

i detta ögonblick, i denna resa genom snön mot Odjurets borg, som han är säker 

och som han är helt utan tvekan. Det är i denna stund Amid Northen känner 

Génoli, ser Génoli, och är säker p˚a vem han är, p˚a vad han är, p˚a att han är 

Fadern, att om han inte är Gud s˚a är han en direkt utsände av Gud, en ängel, 

en dödsängel. 

Och detta är tron hos en pojke som aldrig i sitt liv trott p˚a annat än 

agnostik. 

Han ser Génoli framför sig, och jag kan inte beskriva det som annat än 

telepati när han först˚ar precis vart han ska och precis hur viktigt det är att ta 

sig dit, och inte vänta. 

När han n˚ar klipporna vet han vad som vänta skall lika väl som han vet 

att Génoli sagt honom behöva Mia Carlsson vid sin sida, även om han inte 

först˚att varför. I detta ögonblick vet han, utan att först˚a varför, om det slott 

som skall byggas för dem, där han skall regera vid Gud Fader Génolis högra

sida in i världens sista dagar, och han vet att Mia Carlsson är ämnad att vara 

hans drottning. 

429


2 

Mario hade aldrig förut genomfört en begravningsceremoni, och trots att han 

visste att ingen riktigt brydde sig under omständigheterna s˚a var han mycket 

nervös. 

Han hade bett fader Clarenton att genomföra ceremoni, men han hade 

avböjt. Clarenton hade inte varit sig själv sedan uppvaknandet fr˚an olyckan, 

och mötet om morden i kyrkan hade f˚att honom allt mer in˚atsluten och irri- 

terad p˚a allt och alla. Strax efter att gruppen hade givit sig iväg efter Amid, 

hade Mario pratat med Clarenton om den begravning de inte kunde skjuta upp 

längre, men Clarenton hade bara svarat att han skulle g˚a och sova. Han hade 

fortfarande sin plats i köket, och s˚a gick han dit och stängde om sig. 

Direkt efter allt tumult som slutat i att Aaron och Maik gett sig ut för 

att stoppa Amid och Mia utanför portarna, hade Mario lyckats f˚a en grupp 

magstarka män att ta hand om kropparna av Steven och Cecilia Northen. Eller 

rättare sagt, han hade lyckats f˚a ett par magstarka män att se om de levde, och 

efter att ha f˚att beskedet att de mycket väl dött nästan omedelbart, hade han 

f˚att dem att ta hand om deras kroppar. Mario själv förm˚adde sig inte se dem. 

Kropparna hade omgivits av tiotals filtar i brist p˚a annat. De ansiktslösa 

klumparna helt täckta av blodiga filtar hade burits genom kyrkosalen s˚a diskret 

som möjligt, och ned till källaren där Sanna Nordström behandlades för sina 

s˚ar. De hade placerats i ett mörkt hörn av källaren i förhoppningen att de kunde 

glömmas bort. 

Nu bars kropparna ˚ater upp, ˚aterigen utan Marios hjälp. Det hade diskute- 

rats, om även Maik Senvys kropp borde föras in, men ingen ville ta den onödiga 

risken att g˚a ut i stormen igen, när ingen visste vad som kunde lura där ute. 

Samtidigt visste de alla att ingen ville se resterna av den gamle polischefens 

kropp, och alla förstod de — trots att det kändes tabubelagt att nämna — att

det säkerligen var omöjligt att f˚a loss hans kropp och huvud fr˚an den is den nu 

täcktes i. 

† 

431 

När männen steg in i kyrkosalen, tillsammans bärandes de filtinvirade krop- 

parna, tystnade genast alla. Mario hade redan innan sett till att ha en väg 

öppen i mitten av salen, hela vägen fr˚an ing˚angen till altaret, där de ostört 

kunde g˚a utan komplikationer, och där gick de i tystnad för att sedan försiktigt 

placera kropparna p˚a upphöjningen vid altaret. Samtidigt stod kyrkobesökarna 

alla upp och s˚ag ut över händelserna, nyfikna, sorgsna och rädda. 

För de allra flesta i salen, var detta första g˚angen de sett en död människa. 

Nu s˚ag de visserligen inte ens själva människan — bara skorna stack ut längst 

ned p˚a filthögarna, och man kunde knappt ens ana konturerna för alla lager — 

men trots det var det tillräckligt. Trots det kunde de alla, förutom kanske de 

allra minsta, klart och tydligt uppfatta vad det handlade om, och det rörde upp 

djupt grundläggande mänskliga känslor av sorg och rädsla för döden, som de 

inte visste att de hade. N˚agra drog sig redan nu tillbaka en bit bak i rummet, 

n˚agra började tyst att gr˚ata för sig själva. 

När kropparna lagts fram p˚a upphöjningen, steg Mario fram till altaret och 

öppnade munnen för att börja tala. 

Han hade tänkt mycket p˚a vad han skulle säga, och tyckte att han hade 

kommit p˚a m˚anga bra saker, men nu kändes det plötsligt som om allt var borta. 

Han improviserade, och drömde sig tillbaka till en värld där det alltid var det 

bästa att göra. Han visste att han säkert inte skulle genomföra en underbar 

ceremoni, men mitt i allt detta, vem brydde sig? Mitt i detta kaos, mitt i all 

denna död, vem märkte ens vad som hände? 

“Djävulen vilar över oss”, sade han och bröt tystnaden. “Djävulen vilar över 

Maryville och han har gjort det mycket länge. Han har förstört för oss, han har 

bränt v˚ara skörder och han har vägrat oss värme och Guds ljus. Idag tog Han


sina offer. Han tog sina offer i form av tre mycket goda människor.” 

Han tystnade, och s˚ag ut över folket. De flesta var tysta. N˚agra snyftade 

av sorg. N˚agonstans viskade ett barn n˚agonting ohörbart. Mario s˚ag ned p˚a de 

ansiktslösa kropparna under sig. 

“Jag lärde känna Maik Senvy först när stormen börjat. Efter fader Claren- 

tons olycka var Maik den första att erbjuda sin mycket behövliga hjälp till mig, 

efter att jag hade f˚att ärva s˚a mycket arbete. Han var en god man, det fick jag 

erfara i första hand. Även innan dess kände jag självklart till honom, som den 

polischef han var, och jag vet att han alltid har varit till stor hjälp för staden.” 

Han svalde. “Han var en god man. L˚at oss be för Maik Senvy.” 

De flesta av ˚ask˚adarna slöt ögonen, vissa kramade varandras eller sina egna 

händer i bön. Även Mario slöt sina ögon. 

“Vi tackar dig, Gud fader, för den tid vi fick spendera med Maik Senvy, din 

son och allas v˚ar bror”, sade Mario och vissa av ˚ask˚adarna repeterade hans ord, 

andra teg. “Vi tackar dig, Gud fader, för att du ˚ater tar hand om Maiks själ, 

när han kommer till dig i himlariket. Tack Gud.” 

“Tack Gud”, repeterade ˚ask˚adarna i en mun. 

Mario öppnade sina ögon och s˚ag ut över folket, som gjorde detsamma. 

“En olycka kommer sällan, säger ett gammalt ordspr˚ak”, sade han sedan. 

“Tyvärr r˚adde detsamma med vad som hände här. Inte bara dödades Maik 

Senvy när han sökte stoppa pojken Northen, utan tv˚a andra goda människor 

föll offer denna dag. Cecilia och Steven Northen, Amid Northens mor och far, 

blev bägge dödade när de försökte stoppa sin son.” 

Mummel utbröt av spänningen och minnen, trots att rykten redan g˚att runt 

till den graden att precis alla kände till omständigheterna. 

“Jag fick aldrig chansen att lära känna dessa människor”, fortsatte Mario, 

“men de lämnade bakom sig ett andra barn. Natalia, vill du...” 

Marios blick fann Natalia Northen, där hon stod ensam i folkhopen. Hennes 

ögon mötte hans för ett kort ögonblick, sedan vände hon sig om och gick ifr˚an

gruppen. 

433 

“Na —”, började Mario nervöst men hann inte mer förrän hon började att 

sm˚aspringa och sedan slog igen toalettdörren efter sig. 

Ett brus av mummel utbröt igen, nu mycket högre och mycket mer utbrett, 

men Mario avbröt högljutt alltet. 

“L˚at oss be för Cecilia och Steven Northen”, sade han s˚a högt han kunde.


3 

S˚a fort som han hört själva begravningsceremonin börja, smög Clarenton 

s˚a tyst han kunde ut fr˚an köket. Han skyndade förbi ing˚angen till kyrkosalen 

utan att bli sedd (trodde och hoppades han), kom till hallen och började sedan 

att klä p˚a sig skor och jacka, över de tjocka strumpor och den stora tröja han 

redan satt p˚a sig i förväg. Han var inte ung längre, och även en ung man kunde 

lätt frysa ihjäl i den storm som p˚agick utomhus denna natt. 

Den gamle mannen stelnade till när han hörde n˚agons steg. Ett ögonblick 

var han helt säker p˚a att n˚agon skymtat eller hört honom, och nu gick fr˚an 

kyrkosalen till hallen för att fr˚aga vad han pysslade med. 

Clarenton pressade sig mot väggen s˚a att n˚agon som gick förbi inte genast 

skulle se honom, och han började fundera p˚a olika historier han kunde använda 

som förklaring till vad han var p˚a väg att göra. Han hann dock inte komma p˚a 

n˚agon, förrän stegen skyndade förbi hallen utan att titta in. Han kikade ut fr˚an 

dörrkarmen, och hann precis se ryggen p˚a en ton˚arsflicka skynda förbi, innan 

den sprang in till toaletten och stängde dörren efter sig. 

Han andades ut, men visste ocks˚a att det varit alldeles för nära, och han 

skyndade p˚a. Han drog snabbt p˚a sig ett par handskar som han fann p˚a golvet 

och som han inte visste vems det var. Ögonblick senare slog han igen dörren 

bakom sig, och trots sina gamla ben sprang han den första biten ifr˚an kyrkan.

4 

435 

Amid Northen s˚ag in i brasan, där han satt inför den med Mia. Hon s˚ag 

intet annat än eld i den, men han s˚ag skuggor, siluetter, bilder, alltsammans 

röra sig bland l˚agorna. 

Amid lade p˚a ännu en vedklav fr˚an högen intill, och matade elden med 

den. Den slickade girigt i sig den nya födan, och därur föddes nya bilder. Amid 

Northen stirrade rakt fram p˚a dem, som en blind man ser in i ingentinget 

framför sig. 

Han s˚ag en grupp människor röra sig genom ett hav av snö. S˚ag dem trotsa 

vindarna och snön som slog emot dem v˚aldsammare än n˚agonting. I fören av 

de fyra s˚ag han samma man som han först antagit sig ha dödat, och som sedan 

hade undkommit hans vrede ˚aterigen utanför kyrkan — det vrede Maik Senvy 

fallit offer för. 

“Aaron”, viskade han, blängandes mot elden. 

“Vad?” 

Mia hade somnat i hans knä, och vaknade nu till och s˚ag förvirrat upp p˚a 

honom. 

“Fader”, sade Amid, ignorerandes Mia. 

“Ja”, hörde han Génoli säga, och han s˚ag Vitsvartsnubbens siluett uppen- 

bara sig i ett hörn av elden. 

“De kommer efter oss.” 

“Jag vet.” 

“Amid, vem pratar du med?”, fr˚agade Mia sömndrucket, och kliade sig i 

ögonen. 

˚Aterigen ignorerade han henne. 

“Vad ska vi göra?”, fr˚agade han istället in i Génolis eldansikte. 

“Vargarna”, svarade Génoli. Amid nickade i samförst˚and.


Plötsligt kände han Mias hand mot sitt bröst, knuffandes p˚a honom. Han 

tittade ned. 

“Vad?” 

“Du pratade”, sade hon, “i sömnen tror jag.” 

Amid s˚ag upp mot elden men bilderna var försvunna. Sedan s˚ag han ned 

p˚a Mia igen. 

“Ja”, sade han kort och hon log sitt speciella leende mot honom. Sedan 

böjde han sig ned och kysste henne.

5 

437 

Hela sitt liv hade Albert James Clarenton sökt efter Gud, och mer än en 

g˚ang hade han varit säker p˚a att han funnit Honom. 

När han var ung hade hans far talat med honom om Gud, och han hade lärt 

sig att vad han än s˚ag s˚a fanns han där ute — n˚agonstans bortom all ondska 

och all förvirring i världen. N˚agonstans fanns det eviga ljuset och brann för just 

honom. 

Hösten 2005 var första g˚angen som Clarenton varit helt säker p˚a sin sak. 

Det var första g˚angen som han inte tvekat över huvud taget. 

Gud hade inte varit den han väntat sig. Han hade alltid f˚att höra att Gud var 

godhetens ledstjärna, att Gud var skaparen som älskade sin skapelse. Clarenton 

visste nu att detta inte stämde. Han visste nu att Gud var en grym varelse, i 

varje fall till en viss grad. 

Clarenton hade studerat i alla fall en del teologi i sin ungdom, och förstod 

grunderna i traditionellt icke-kristna trosformer som gudsförnekande ateism, 

filosofisk nihilism, och religiös panteism och deism. I sitt läsande hade David 

Humes ord om varför det finns ondska i världen fastnat p˚a honom: 

“Är Gud villig att förgöra ondskan, men har inte förm˚agan? D˚a är han inte 

allsmäktig. Har han förm˚agan, men ej viljan? D˚a är han malevolent. Är han 

b˚ade villig och har förm˚agan? Varför finns d˚a ondska?” 

Clarenton hade lärt sig med tiden av andra kristna män, att Gud visst hade 

b˚ade viljan och förm˚agan. Denna v˚ar jord är ett test, hade han lärt sig, en 

prövning av v˚ar tro, och en dag, efter ˚aterkomsten av Kristus, skulle vi ärva 

nya himlar och en ny jord. Samtidigt fastnade denna David Humes tanke p˚a 

Clarenton, och han hörde mer av ˚asikterna av panteisterna, som inte trodde p˚a 

en personlig gud utan ans˚ag att hela universum i sig var Gud. Och han hörde 

˚asikterna av deisterna, som inte trodde p˚a en närvarande gud, utan trodde att


skaparen av v˚ar värld och v˚ar ras hade begett sig, p˚a ett sätt eller ett annat, 

och inte längre fanns här och brydde sig om oss. Han hade fascinerats av tankar 

fr˚an de moderna deisterna, som hade format en tolkning kring klassisk religion, 

modern kosmologi och science-fiction, och som nu diskuterade att den vi ser som 

Gud, den som skapade oss, egentligen kunde vara en annan ras, en utomjordisk 

eller till och med intergalaktisk ras bortom v˚ar först˚aelse, som för oss skulle 

framst˚a som gudomlig. 

Han hade alltid förnekat dessa idéer, trots att han kunde finna dem fascine- 

rande och tänkvärda, och han hade alltid ˚aterkommit till sin kristna gud. Nu 

hade han konfronterats med Gud själv, och tanken p˚a en deistisk varelse — som 

˚atervänt till sin skapelse i en stund av nöd — kändes inte längre lika omöjlig. 

Han antog att Gud p˚aminde honom lite om en viss lärare som han hade haft 

i grundskolan — sträng och ständigt arg när n˚agon misskötte sig, men innerst 

inne var Clarenton säker p˚a att han brydde sig mycket om alla eleverna. Han 

bara visste att han behövde vara sträng för att f˚a resultat. 

Clarenton antog att detsamma gällde med draken. 

† 

Den första tiden var enklast. Stormen hade visserligen h˚ardnat sedan han 

tittade ut genom fönstret i förberedelserna (eller s˚a kändes det bara s˚a), men 

hann var full av energi och hans vilja att ta sig fram˚at pumpade blodet i hans 

˚adror som aldrig förr. 

Han förstod att han inte skulle ha det s˚a lätt mycket länge till. Hans ben 

började allt oftare att fastna i den djupa snön, och allt oftare behövde han 

stanna till för att andas, eller dra upp jackan tätare över sin nacke och haka. 

Efter ett tag kände han inte sitt ansikte för kölden. Han fortsatte fram˚at, utan 

att tveka. 

Först när han vandrat en bra stund, började Clarenton att tänka p˚a sin 

plan. Tänkte han skynda ifatt gruppen med Aaron och de andra, och försöka

stoppa dem? Skulle han försöka övertala dem med n˚agon lögn, eller skulle han 

använda v˚ald? 

439 

Han skrattade till av tanken p˚a att försöka använda v˚ald mot de fyra fullvux- 

na männen. Alla fyra kunde säkert var och en sl˚a den gamle mannen medvetslös 

utan problem, om de s˚a behövde. S˚a vad skulle han göra? Skynda förbi dem i 

smyg, n˚a Amid Northen och varna honom? Var var Amid Northen ens? Skulle 

han inte dö i stormen? 

Clarenton var förvirrad och visste inte vad han skulle göra, men han fortsatte 

fram˚at, och hoppades att Gud skulle visa honom en väg.


6 

När Vargarna kom till de fyra hade de vandrat i vad som kändes som tiotals 

timmar. Är inte det en vacker klyché, att tid g˚ar l˚angsammare eller snabbare? 

“Det känns som en evighet sedan”, “det känns som om det var ig˚ar”... berättare 

använder det i böcker, sagor och visor, men inte bara för att det är ett praktiskt 

sätt att göra en tr˚akig beskrivelse i alla fall aningen intressantare, utan för att 

det är sanning. 

Vi upplever tiden olika, och enligt den generella relativitetsteorin finns plat- 

ser i Universum som rör sig snabbare respektive l˚angsammare. En av de mest 

fascinerande amatörteorier jag hört om livets mening, är att hela v˚art univer- 

sum bara är en subatomisk partikel i en regndroppe under sitt fall fr˚an skyn i 

en fjärran värld, och att tiden vi upplever som miljarder ˚ar innan Universum 

imploderar i själva verket är tiden mellan det att regndroppen skapas till det 

att den n˚ar marken. 

Motvinden var nu värre än förut, men änd˚a kunde inte resan ta längre än 

fyra timmar där de skyndade sig allt de kunde genom snön, deras ben ömmande 

och deras hy h˚ard som krokodilskal av kölden. Änd˚a kändes det som s˚a mycket 

längre, och jag vet inte själv hur mycket psykologi, hur mycket fysik som var 

inblandat i stunden, för även om tiden tycks g˚a l˚angsamt, vem blir hungrig? 

Vem törstar? Vem blir trött — inte utmattad utan sömnig? 

Jag vet inte själv hur mycket det var den olidliga väntan inför Den sista 

striden som tyngde dem, och hur mycket det egentligen var en fjärran kraft, 

den kraft du eller jag aldrig kommer att först˚a. 

De ville ge upp. Alla av dem tänkte i hemlighet p˚a hur underbart det skulle 

vara att lägga sig ned och vila, att hoppas att allt ordnar sig i alla fall. Att de 

säkert skulle dö i snön spelade i ögonblicket ingen större roll.

441 

Naiviteten tog över, och alla tänkte de i alla fall en g˚ang Vad spelar jag för 

roll i det hela? Vad gör det för skillnad om jag bara slutar nu och l˚ater de andra 

g˚a vidare? 

Det handlar inte om rädsla, det handlar inte om förrädelse. Det handlar om 

oförst˚aelse av var en människa st˚ar i det stora hela. 

Alla ville de vända om, trots att de visste att de m˚aste ha g˚att över halvvägs 

och det var lika l˚angt ˚at bägge h˚all. Alla ville de komma tillbaka in i kyrkan 

och slappna av, ta en varm kopp choklad och kanske bara sova, kanske sätta 

sig i en grupp och spela Trivial Pursuit en stund. 

Men alla tänkte de, när svagheten och mörkret kom krypande, p˚a Marios 

saga. Alla ˚aterfick de styrkorna, och alla kämpade de vidare. 

Jimmy Tour hade bara n˚agra kilometer fr˚an kyrkan börjat att slinka efter, 

fr˚an att fr˚an en början ha g˚att först, till att snart vara sist. Hade inte Aaron 

märkt honom där, hade förmodligen ingen gjort det, och han hade hamnat efter 

dem alla och först när det var för sent hade de börjat fundera p˚a vad som hände 

med honom. 

Han var en man av stolthet, trots sin ˚alder och trots sin historia av att leva 

utan att f˚a n˚agonting alls gjort. Han hade hellre lagt sig ned i snön och dött, 

än ropat p˚a de andra att assistera honom, trots hans ˚alder och de svaga ben 

som följer den. Aaron förstod honom, liksom han förstod att han skulle gjort 

precis likadant i samma position. S˚a när Jimmy Tour hamnade efter hjälpte han 

honom utan ett ord, och stöttade honom mot sin axel utan minsta kommentar. 

När den gamle cowboyen blev allt för trött för att röra sig, och började stanna 

till allt oftare, bad Aaron de andra att stanna för n˚agra minuter, med sin hand 

dramatiskt lagd mot det av Amid Northen orsakade s˚aret i hans mage. De hade 

stannat till, väntat en stund, och sedan hade de alla g˚att vidare när Jimmy 

Tour kände sig bättre. 

S˚a gick de vidare i snön, sina fotsp˚ar skapade och lika hastigt dolda av den 

fallande snö i den asfalterade väg där de gick, kantade av skogar som ledde upp


mot öns ände, klipporna mot vattnet och Gudaborgen. 

† 

Tim Alfredsson gick med tunga steg fram˚at längs vägen i mörkret, hans 

väldiga kropp gungande där han klampade fram, ned˚at när han sjönk ned i 

snön och upp˚at när han mekaniskt tog sig upp för nästa steg. Reflexivt s˚ag han 

ständigt omkring sig liksom han gjort sedan han tog fören, ständigt kikandes 

ut mot de mörka, snötäckta skogarna, fram˚at i den oändliga vägen och bak˚at, 

mot Kim, Aaron och Jimmy Tour där de vandrade s˚a fort de kunde i försök att 

h˚alla hans takt. 

Ibland ville han stanna till och invänta dem, l˚ata dem f˚a den paus de 

behövde även om han personligen kunde vara utan den, men samtidigt viss- 

te han att de alla hade mycket br˚attom. Mötet i kyrkan hade sinkat dem, och 

de var betydligt längre bakom Amid Northen än de borde. Varför de behövde 

n˚a dem, det visste han inte, men han visste att Aaron var säker p˚a att det var 

livsviktigt, och han hade känt Aaron sedan han var ett litet barn. Om Aaron 

var säker p˚a n˚agonting, d˚a menade han allvar. Av samma princip var det s˚a att 

om Aaron ans˚ag n˚agonting vara livsviktigt för honom, s˚a var det i själva verket 

snarare livsviktigt för Universum. Tim anade inte hur rätt han hade. 

De hade just passerat en lätt sväng (det intressantaste att hända vägen 

p˚a mycket länge, och äntligen en definieringspunkt i fr˚agan var exakt de var 

i denna värld där allt var lika identiskt täckt av vit snö), när han mekaniskt 

blickade ut mot skogen p˚a sin högra sida, och s˚ag dem. 

Nej, han s˚ag inte riktigt vad det var, men han s˚ag siluetterna, en ljusare 

mörk i det kolsvarta mörkret som var skogen om natten, och han s˚ag vitan av 

deras ögon, liksom lysande mot mörkret. 

Tim stannade upp, de andra förv˚anat stannandes bakom honom och und- 

randes vad som hände, och han skymtade bara precis vad det egentligen var 

innan de hunnit stiga ut ur skogen.

443 

Det han s˚ag var vargar. fyra stycken — tv˚a framför, tv˚a bakom som i ett led 

— med smutsigt svart päls, lysande vita ögon och gapande munnar, väntandes 

p˚a maten med sina vassa tänder visande och sina hungrande tungor dallrande 

fr˚an käftarna. Det ögonblick han hade, funderade Tim för sig själv hur han 

visste att de var vargar — var inte hundar en mycket mer logisk slutsats? Hade 

han, som bara sett vargar p˚a foton och aldrig p˚a riktigt, verkligen förm˚agan att 

skilja en varg fr˚an en stor och v˚aldsam hund? Tim ställde sig denna fr˚aga, men 

kom som hastigast fram till att han var säker. Varför visste han inte, men han 

var säker. Det var vargar. 

Han stirrade rakt p˚a dem, i ett fruset ögonblick av momentär förv˚aning, 

chock och skräck, och vaknade inte upp förrän den ena vargen morrande lutade 

sig fram˚at och plötsligt rusade mot honom i anfall, de vita ögonen brinnande. 

Tim slängde sig ˚at sidan i samma ögonblicket som vargen skulle ha landat rakt 

p˚a honom och slitit honom i bitar, och vargen morrade ilsket där den landade 

istället. 

De tre andra vargarna gick till angrepp mot Jimmy Tour, Aaron Christian 

och Kim Nordström respektive, i samma stund som de tre människorna förstod 

vad som p˚agick. 

Aaron knuffade reflexivt undan Jimmy, och undgick samtidigt precis sitt 

eget anfall, när hans varg kom stormande. Den gamle cowboyen föll handlöst 

i snön och tappade sin hatt i farten, och hans varg gick istället över till att 

hoppa p˚a Aaron, som skickligt slog till vargen i bakhuvudet samtidigt som han 

hoppade undan. Knappt rörd — men irriterad som f˚a — morrade vargen ilsket, 

där den l˚ag i attackläge i snön. 

Samtidigt var inte Kim lika kvick som Aaron och Tim. Chockad s˚ag han 

vargen komma emot honom ögonblickssnabbt, och han började precis ana att 

den skulle bli hans död när han s˚ag en ny gestalt stormande fr˚an sidan, mot 

vargen. Tim Alfredsson landade rakt p˚a vargen, och Kim hörde tydligt vargens 

ryggrad knäckas när den trycktes h˚art emot snöbädden, och den förblev orörlig.


† 

Ropa inte hej förrän du kommer över ˚an har vi alla hört s˚a m˚anga g˚anger, 

och änd˚a kan vi aldrig l˚ata bli. Därför stannar denna grupp till för att ropa just 

hej för den ena av fyra vargars död, och hade det inte varit för detta ögonblick 

hade det som hände inte hänt. 

Tim Alfredsson l˚ag flämtande över den döda vargen, Kim Nordström stod 

stirrande av skräck och s˚ag p˚a. Jimmy Tour l˚ag ännu i snön, i chock och utan 

möjlighet att komma upp varken mentalt eller fysiskt. 

Och Aaron stod med tv˚a vargar emot sig, den tredje p˚a väg till attackläge 

en bit bort, och han stannade upp att titta p˚a den enda som l˚ag död mellan 

Kim och Tim. Det var d˚a tv˚a vargar flög genom luften emot honom. 

Han hann precis vände sig, och resa sin högra arm i reflexivt självförsvar, 

men en arm är sällan n˚agonting som stoppar ett blodtörstigt rovdjur, och s˚a 

är det knappast förv˚anande att veta att den första vargen bet honom rakt 

i handleden, och med blod b˚ade rinnande och sprutandes fälldes Aaron till 

marken av de tv˚a vargarna tillsammans. 

† 

“Aaron!”, utropade Tim genom den kringbl˚asande snön, och han s˚ag suddigt 

hur sin vän föll till marken med bägge vargarna över sig. Han kastade sig upp 

och hann inte tänka förrän han drog den oanvända revolvern ur Kim Nordströms 

höfthölster. Men innan hann hunnit ens tänka p˚a hur man använda detta vapen 

(det är n˚agonting med osäkring det är det alltid i filmerna n˚agonting med 

osäkring att osäkra vapnet) 

s˚ag han i ögonvr˚an den tredje vargen komma springande emot honom. Det 

hade varit för sent — för han kunde inte tänka vare sig logiskt eller reflexivt

i ögonblicket — vore det inte för n˚agonting som f˚angade tag om vargens ben 

i luften och fick den att förv˚anat falla omkull i snön. Som i ett ögonblick av 

klarhet osäkrade han reflexivt vapnet 

(hur visste jag —) 

445 

och han avfyrade ett skott rakt i den liggande vargens ansikte, s˚ag det 

explodera i ett hav av blod, ben och hjärnsubstans och skymtade sedan bara 

förbi Jimmy Tour och ins˚ag kort att det var han som fällt vargen innan han 

(Aaron) 

vände hela sin kropp om och avfyrade skott efter skott mot de tv˚a vargarna 

över Aaron innan de stillnade, och krutröken hastigt försvann i stormen. 

När röken l˚angsamt steg, ins˚ag han panikslaget att inte bara vargar l˚ag döda 

över Aarons kropp. 

“Aaron!” 

Röken reste sig som i en dröm. Stilla. L˚angsamt. Som p˚a ett foto. 

Det är inte sant. 

En fot. 

“Aaron!” 

Snälla säg inte att jag — 

† 

Jimmy Tour skyndade sig fram och slängde utan minsta respekt undan den 

döda vargen som säkerligen vägde sextio kilo men det ser s˚a enkelt ut när den 

ligger — 

“Aaron!” 

Det är han. 

“Kim”, viskade Tim och släppte den varma revolvern i snön.


7 

Amid Northen vaknade av en mardröm, fortfarande i sittande ställning och 

utan att han mindes att han hade somnat. Vad han hade drömt visste han 

inte, han mindes inte ens den minsta detaljen, men han visste att det var en 

mardröm och han visste att han inte ville veta av den. 

Elden i den öppna spisen var inne p˚a sitt sista, glödande kol. Stormen 

härjade ännu där ute i mörkret. Mia l˚ag ännu med sitt huvud i Amids knä, 

och s˚ag upp p˚a honom med klara ögon. 

“Godmorgon”, sade hon. 

“Har du sovit?” 

Hon skakade p˚a huvudet, och han sträckte sig efter sin tröja — när elden 

börjat att dö hade det blivit allt kyligare i rummet och tröjan var säkerligen 

torr och kanske till och med ljummen nu — men Mia stoppade hans hand. 

“L˚at den vara”, sade hon. 

“Det är kallt.” 

Hon satte sig upp och lade sin hand mot hans hals, och lade varsamt sina 

läppar mot hans i en kyss. De stannade till, och Amid s˚ag p˚a henne, munnen 

öppen som han vore p˚a väg att säga n˚agonting, men han lät bli och s˚a kysste 

han henne tillbaka. 

Med Amid under sig lade sig Mia ned p˚a den kalla marken, och hon skakade 

av spänning och längtan när hans armar drog av henne linnet och knäppte av 

henne beh˚an, innan de smekte och kysste varandra, tills de till sist inte kunde 

motst˚a akten av kärlek.

8 

447 

Tim kunde inte röra sig. En del av honom ville gr˚ata och en annan ville 

skrika, av smärta och av ilska. Ännu en del av honom ville springa iväg fr˚an 

allting, springa till klipporna vid Maryvilles slut och kasta sig ned i de svarta 

v˚agorna. 

Jimmy Tour lyckades med möda att kasta undan en av de tv˚a vargar som 

l˚ag över Aarons kropp, men Tim kunde inte bry sig om varken att hjälpa den 

gamle mannen, eller att tänka p˚a Aaron i denna stund. Han visste hur självisk 

han var, hur idiotisk han var som i just detta ögonblick inte tänkte p˚a att hans 

bästa vän kunde ligga död i snön, men hela hans uppmärksamhet och hela hans 

först˚and var riktad n˚agon annanstans. 

Liggande i snön invid Aaron och vargarna l˚ag Kim, blick stilla. Fr˚an hans 

huvud s˚ag Tim en rännil med blod rinna och sakta fläcka snön röd. Trots att 

han inte s˚ag det för all blod, visste Tim att i huvudet fanns ett pistolskott. 

“Jag menade inte —” 

“Tim”, flämtade Jimmy Tour som lyckats komma ˚at Aaron, “han andas.” 

Tim hörde honom inte. Han brydde sig inte. 

“Jag menade inte.” 

Jimmy Tour vände sig ifr˚an Aaron och riktade istället sin uppmärksamhet 

mot Kim, vars blod fortfarande v˚aldsamt rann fr˚an huvudet. 

“Tim, jag behöver ett tryckförband”, ropade han. 

“Jag menade inte.” 

“Tim!”


9 

Han föll omkull i snön, och kunde för allt i världen inte resa sig igen. Hans 

ben var trötta fr˚an vandringen, b˚ade just denna genom snön och den l˚anga som 

kallades livet. 

Han kämpade, och förgäves kom han upp p˚a sina ben igen, bara för att 

falla framlänges sekunden efter, och med ansiktet före föll han i snön. Där l˚ag 

han därefter i vad som kändes som en evighet, ljugandes för sig själv att han 

samlade krafterna men egentligen väl medveten om att han bara blev tröttare 

och kallare, att han inte skulle komma längre. Inte nu, inte snart, inte n˚agonsin. 

Albert James Clarenton s˚ag med trötta ögon genom den mörka natten, och 

l˚angt borta tyckte han sig se de fyra siluetterna försvinna längre bort i snöriket. 

Han visste att han inte s˚ag dem, han visste att de omöjligen var s˚a nära... men 

han visste att de var där. Framför honom. 

En sista kraftansträngning ödslades p˚a att försöka komma upp igen, men 

det var lönlöst. Aldrig förut hade han känt sig s˚a gammal, s˚a meningslös, s˚a 

förbrukad och begagnad. Allt han behövt göra, var att beskydda Amid Northen, 

och han skulle f˚a allt han ville ha, det hade han blivit lovad — han kunde ˚aterf˚a 

natten med den franska flickan igen, han kunde ˚aterf˚a sin ungdom och sin unga 

kropp och sinne... han kunde f˚a alla rikedomar i världen. 

Allt han behövt göra för att f˚a allt detta var att beskydda Amid Northen, 

och han hade misslyckats. 

En man uppenbarade sig inför honom, en man helt klädd i svart, och Cla- 

renton kände genast igen honom. 

“drake”, sade han utmattat, och mannen s˚ag p˚a honom med en än surare 

uppsyn än förut. 

draken svarade inte, utan bara s˚ag p˚a honom. Kanske var det tröttheten 

och kölden, kanske var det helt enkelt att draken var synligt irriterad om inte

förbannad, men Clarenton tyckte sig se honom helt annorlunda än n˚agonsin 

förut, som en annan varelse. 

449 

“Mästare”, sade Clarenton bedjande när han inte svarade honom, varken 

med ansiktsförändring eller med tal. “Jag... jag tigger urskuld, jag —” 

“Hur v˚agar du svika oss?”, väste draken, andlös av ilska. 

Nu ins˚ag Clarenton vad som var annorlunda med honom, och han beskyllde 

kölden att han inte sett det förrän nu: drakens övre ansikte, förut täckt av en 

oförklarlig skugga, var nu lika lysande likblekt som resten av hans hy. Hans 

skarpa näsa och höga panna var fullt synliga — och hans ögon. 

Hans ögon, som för Clarenton inte var annat än det ultimata beviset för 

att draken var utom denna värld. Ögonen, smala och s˚a skarpt stirrande, var 

inte av en mänsklig färg, utan lysande röda. Clarenton hade träffat en albino en 

g˚ang för m˚anga ˚ar sedan, och förv˚anats av den bleka hyn och de röda, nästan 

omänskliga ögonen, men trots sitt p˚a senare ˚ar vaga minnet visste han genast 

att draken var n˚agonting helt annat. Ögonen var inte bara röda, utan de lyste. 

Färgen i pupillerna liksom rörde p˚a sig istället för att ligga i en kompakt massa 

av tomhet, och han förstod genast att det som lyste och som fokuserade bort 

de mörka pupillerna inte kunde vara annat än ren och skär eld. 

Clarenton stod stum och försökte finna ord av urskuld, väl medveten om det 

helvete av smärta som mannen inför honom kunde inbringa. Han misslyckades 

att finna dem. 

“Hur v˚agar du?”, upprepade draken och s˚ag ned p˚a mannen inför honom. 

“Du är en patetisk r˚atta p˚a väg att brinna upp skrikande, och det sista du gör 

är att slicka dig i stjärten och hugga din fader i handen.” 

“Mästare”, sade Clarenton igen. “Förl˚at mig. Jag misslyckades, men jag 

kunde inte lyckas för allt i världen — de var för m˚anga emot mig, jag var för 

gammal och jag var för svag. Ge mig en ny chans — ge mig styrka kanske, och 

jag gör vad som helst för Dig.”


“Du vet vad du kunde ha f˚att”, sade draken och Clarenton visste inte hur 

mycket som var hans inbillning och hur mycket som var syner han blev visad, 

när mannen i svart höjde en knuten näve och ett bildspel trollades fram mitt i 

luften. 

Det Clarenton först s˚ag var scener ur sitt liv, som spelades inför honom som 

ett minnesbildspel, men han visste att där inte funnits kameror. 

Han s˚ag sig själv som ung ton˚aring, sittandes kring en brasa med sprit och 

vänner, och de hade varit goda vänner. Han mindes inte deras namn eller vilka 

de var, men han mindes att han älskat dem, när han varit för ung för att först˚a 

vad kärlek var. 

Han s˚ag sig själv tillsammans med en flicka för första g˚angen, blott femton 

˚ar gammal. De var b˚ade stupfulla, hon kunde knappt ha varit vid medvetandet 

— han hade insett efter˚at att hon i friskt tillst˚and aldrig ha varit med en som 

honom — och han lyckades inte ens f˚a st˚and i akten, där han l˚ag över hennes 

halvt avklädda kropp. 

Han s˚ag sig själv dricka sig onykter till graden av gatuv˚ald i sin hemstad 

l˚angt före Maryville, där han br˚akat med en karl över n˚agonting de säkert inte 

visste ens d˚a, s˚ag en flaska krossas över sin motst˚andares kind och s˚a byttes 

scen igen. 

Han s˚ag sig själv med horan i Paris m˚anga ˚ar senare. Han väntade sig först 

att se henne bytas ut mot den lilla flickan ur hans dröm, väntade rysandes — 

det kändes naturligt numera att förvänta sig det — men det skedde aldrig. 

Scenerna bytte ton. Han s˚ag vad som inte längre var hans förflutna utan 

hans drömmar, han s˚ag sin framtid s˚a som han kunde ha haft det om saker g˚att 

annorlunda. Han s˚ag sig själv sitta p˚a toppen av en tron av guld, med tjänare 

omkring sig som serverade honom mat och vin som han önskade. Han s˚ag sig 

i ett harem av lättklädda kvinnor som ville ha honom mer än allt annat. Han 

s˚ag sina djupaste drömmar.

451 

Scenerna tog slut. Den sista bilden, i vilken han stod ute p˚a en plätt med ly- 

sande grönt gräs en sommardag, stelnade. Den bleknade och försvann l˚angsamt 

i vinden som tjock cigarrök, och Clarenton ville ropa att l˚ata den stanna kvar, 

men ville samtidigt inte ge draken fler skäl att straffa honom. 

“Mästare”, sade han när bilden försvunnit helt, och han s˚ag bedjande p˚a 

draken. 

Clarenton sträckte ut en hand och tog om den svarta mannens ben, men 

draken l˚atsades som om han inte märkte honom. 

“Förl˚at mig. Ge mig en ny chans — jag kan göra bättre.” 

“Nej”, sade draken och s˚ag p˚a honom med allt annat än förl˚atelse. “Det kan 

du inte.” 

Sedan vände han sig för att g˚a, men Clarenton greppade allt h˚ardare om 

hans smalben med sin spröda, gamla hand. draken drog till, men den gamle 

prästen vägrade att släppa och drogs för ett ögonblick efter honom i snön. 

Sedan vände sig draken igen, och riktade en h˚ard spark mot Clarentons ansikte, 

och den gamle prästen släppte reflexivt taget när han kände sin näsa knäckas 

och varmt blod rann och temporärt lindrade kölden i ansiktet innan tinandets 

smärta bröt sig in i hans medvetande. 

“Mästare”, viskade Clarenton efter draken, där han gick ut i stormen och 

försvann.

452 KAPITEL 14. VARGARNA

Kapitel 15 

Vägs ände 

453

454 KAPITEL 15. VÄGS ÄNDE 

Aaron! 

Mörker. 

Aaron! 

Mörker. 

AARON! 

LJUS. 

1 

† 

Jimmy Tour satt mellan Kim och Aaron, lutad mot en av vargarnas döda 

kropp. En kort stund värmde den honom fr˚an den virvlande snön, sedan blev 

även den isande kall. 

Tim hade satt sig intill, när han till sist lyckats skärpa sig och lugna ned sig. 

Han hade fortfarande inte sagt ett ord, och det hade inte Jimmy Tour heller. 

Det fanns ingenting att säga. 

Kim var inte död, men de antog bägge tv˚a — i tystnad — att han var döende. 

Han hade ett djupt skotth˚al strax över sitt ena öra, ett skotth˚al stort nog att 

ha rivit bort en stor del av hans h˚arfäste och ögonbryn, och blodet strömmade 

fortfarande i alldeles för stora mängder ut över halva hans ansikte, trots den 

reva av en tröja som Jimmy Tour bundit över s˚aret. Kim var medvetslös, och 

Jimmy Tour anade, utan n˚agon som helst medicinsk utbildning, att han aldrig 

skulle vara sig själv igen även om han vaknade. 

Aaron var inte lika illa däran, men det var änd˚a mycket illa. Hans kropp 

var sargad bortom igenkännedom. Hans hals bar ett kanske inte djupt, men 

änd˚a mycket synligt s˚ar. Hans jacka var uppriven vid bröstet, och det rann 

blod ur hans näsa. Jimmy Tour hade tagit en remsa av samma tröja som han 

använt p˚a Kims s˚ar, och bundet det kring Aarons hals, och han hade här lyckats

lindra blödningen ganska accepterbart. S˚aret p˚a bröstet var en minimal skr˚ama 

i jämförelse, men det var änd˚a ett allvarligt problem att hans jacka var uppriven 

p˚a det viset i detta väder. 

455 

De satt tysta i vad som kändes som en evighet. Tim tänkte p˚a en sak och 

en sak allena — hans ansvar i det hela. Jimmy Tour tänkte p˚a n˚agot än värre. 

“Hur länge väntar vi?”, fr˚agade han Tim efter en evighet av tystnad. 

“Vad?” 

“Om de inte vaknar.” 

Tim s˚ag först förbryllat p˚a den gamle cowboyen, sedan vände han sig sakta 

först mot Aaron, sedan mot Kim. 

“Om Aaron hade rätt”, fortsatte Jimmy Tour, “och jag är växande säker 

p˚a att han hade det... s˚a är detta uppdrag vi har livsviktigt. Det är större än 

honom. Det är större än oss alla.” 

“Du vill lämna dem här.” 

“Det sade jag inte. Men vi kanske behöver börja tänka p˚a hur länge vi är 

beredda att vänta p˚a vad som kan sluta i döden.” 

“döden?” 

“Köld och brist p˚a antibiotika kanske känns naturligt och mysigt, men det 

är generellt ingen bra rehabiliteringsform.” 

Tim Alfredsson s˚ag p˚a Aarons medvetslösa kropp, och tänkte efter. Han 

höll p˚a att p˚apeka n˚agon idé, när Aarons mun öppnades och han uttryckte ett 

mardrömslikt vr˚al, ett vr˚al som fick bägge männens h˚ar att resa sig i deras 

nackar. Sedan stelnade Aaron igen, och hans mun formade istället ett leende. 

“Aaron?” 

“Kom med oss”, sade Aaron i en fruktansvärt melodisk stämma som inte 

var hans egen, och som fick Tim och Jimmy Tour att bägge börja rysa, och vilja 

fly därifr˚an. “Följ oss.”


2 

När Aaron vaknade mindes han ingenting. Först trodde han att han hade 

huvudvärk, men när han piggnade till en aning ins˚ag han att han m˚aste ha 

tinnitus. S˚a ansträngde han sig mer och ins˚ag att han inte alls hörde ett ringande 

— han hörde ingenting alls. 

Tystnad är ett förvirrande koncept, tänkte han för ett ögonblick. Komplett 

tystnad r˚ader inte fr˚an det ögonblicket som det encelliga embryot skapas i en 

sörja av placenta och blod, till det att det sista andetaget dras och hjärtat sl˚ar 

för allra sista g˚angen. 

Aaron vaknade till p˚a riktigt och började greppa att han var vaken. I samma 

ögonblick tappade han tanken om tystnad och han började istället att försöka 

koppla var, när och hur han var. Han slog upp ögonen, och blev genast förvirrad 

av omgivningen, som var helt vit — inte som i snöigt vit, utan som i faktisk 

avsaknad av färg. Den som säger att svart är resultaten av varken ljus eller 

färger ljuger, ins˚ag han i denna stund, för denna värld hade varken färger eller 

ljuskälla. 

Han ställde sig hastigt upp, och tog sig om huvudet när allt plötsligt svart- 

nade till och synen gick fr˚an klarvitt till svart och vidare till suddigt gr˚att och 

tillbaka till vitt. Han hade ställt sig för plötsligt. 

“Hall˚a?” ropade han försiktigt ut i det vita, efter att han piggnat till och 

började se klart igen. Först hörde han inget svar alls, men efter n˚agra sekunder 

kom samma ord tillbaka, men med en helt annan, skrovlig, sjuk, nästan döende 

röst. 

Aaron tvekade. Han hade sv˚art att definiera varifr˚an rösten kom, kanske för 

att den kommit s˚a plötsligt s˚a att han hade blivit för chockerad för att tänka 

efter. Han vände sig försiktigt om, men överallt var det vitt, ingenstans syntes 

en person. Hade han inbillat det?

“Vem där?”, ropade han till den osynliga mannen. 

˚Aterigen en paus, och sedan: 

“Här.” 

457 

Rösten lät närmare, nu helt klart bakom honom, och han vände sig om att 

möta den. 

Framför Aaron stod en mycket gammal man, lutad mot en rullator, en man 

med ett blekt ansikte täckt av rynkor. De sorgsamma ögonen s˚ag nästan ut att 

tillhöra en död man, tänkte Aaron utan att veta varför han tyckte det. 

Det kunde ha varit upprörande nog att möta en annan människa p˚a en plats 

som denna, speciellt när mannen plötsligt dykt upp fr˚an ingenstans, men Aaron 

kände dessutom igen mannen. Hans h˚ar var visserligen inte lika tätt placerat 

och inte lika mörkt som det varit en g˚ang, men det var fortfarande av samma 

lockiga karaktär, och det hängde fortfarande till axlarna. De kalla, bl˚aa ögonen 

kanske inte längre lockade samma mängd kvinnor som i mannens ungdom, men 

de s˚ag fortfarande ut som ögonen av en man som kunde bedra dig p˚a allt du 

hade och n˚agonsin skulle ha. 

“Du är jag?”, viskade Aaron försiktigt. 

Mannen s˚ag sorgset ned i den vita marken, och s˚ag sedan p˚a Aaron med 

ett brutet försök till ett leende, som om han kom att tänka p˚a en anekdot som 

mest bringade sorg över att vara försvunnen sedan s˚a länge, trots att stunden 

i sig varit lycklig. 

“Gör inte som jag gjorde”, sade den gamle Aaron. 

“Vad —” 

“Gör inte mitt misstag.” 

Innan Aaron ens hunnit överväga tanken p˚a vad som sagts ryckte den gamles 

alla ansiktsmuskler till, hans ena öga blinkade till och hans händer kramade 

s˚a h˚art om rullatorn att det s˚ag ut som om knogarna skulle spräcka skinnet. 

Rullatorn ramlade över av mannens tyngd och han föll handlöst mot marken, 

där han l˚ag kvar stilla, ansiktet först i marken. Rullatorns hjul fortsatte att


snurra en kort stund, varefter de sakta lugnade sig och till sist slutade helt. 

Aaron stod kvar, stum, och s˚ag p˚a sin egna, döda kropp. 

“Är du —”, fr˚agade han försiktigt efter en stund, men avbröt sig själv när 

han s˚ag n˚agonting en bit fram i vitheten. 

N˚agonting stod en bra bit bort, och han kisade och försökte uttyda vad det 

kunde vara. Han misslyckades, och gick istället fram˚at, först ett par försiktiga 

steg och sedan ett flertal till. När han kom fram s˚a s˚ag han sig om, och han 

ins˚ag att det utan att han märkt det blivit mörkt. Han vände sig om mot det 

h˚all han kom ifr˚an, och ins˚ag att han inte längre kunde se rullatorn och sin 

egen, gamla kropp. 

Aaron svalde djupt och vände sig mot det han g˚att emot. När han s˚ag vad 

det var föll han p˚a knä framför den, b˚ade för att f˚anga andan och för att kunna 

se den tydligare. 

Svart, oklippt och döende gräs klängde intill stenen i mitten, som pekade en 

halvmeter upp˚at. Stenen var av en mörkgr˚a färg med mörkare mossa växande 

över den. Aaron visste genast att det var en gravsten. 

Han svalde ännu en g˚ang medan han böjde sig fram och försiktigt drog 

undan den mossa som täckte över texten p˚a den. Först förstod han inte det 

enda ord som var ingraverat i stenen. Sedan förstod han alldeles för väl. 

“Maryville.” 

Aaron var p˚a väg att börja gr˚ata, när han avbröts av ett ljud bakom sig. 

Han vände sig hastigt om, och bakom sig s˚ag han en känd karaktär. 

Albert Clarenton tog ett stapplande steg emot honom, med uppspärrade 

ögon och vidöppen mun. Hans hud var bl˚avit som is, det h˚ar han hade kvar vitt 

som snö. Hans kläder bar samma färg, och när han stapplade fram mot Aaron 

lät det som sprickande is. 

Aaron försökte ta ett stapplande steg upp, men utan att släppa den gamle 

prästen med blicken, och han snubblade p˚a gravstenen bakom sig. Stjärnor 

dök upp framför ögonen tillsammans med en brinnande smärta när han slog i

akhuvudet i Ingentinget bakom stenen, och när han slet upp ögonen igen stod 

Clarenton rakt över honom. Aaron skrek till av chock och panik, och försökte 

krypa baklänges medan prästen med stapplande steg tog sig fram˚at. 

459 

“Du förstörde allt”, sade prästen plötsligt, med raspig och torr röst. Aaron 

fastnade där han l˚ag, oförmögen att röra sig. 

“Förstörde?”, lyckades han f˚a ur sig. 

“Jag var lycklig”, sade Clarenton. “Jag bad till min herre alla dagar, jag fick 

vad jag bad om. Gud älskade mig, jag älskade Gud. Och du skulle komma med 

din... ateistiska propaganda.” Han bokstavligen spottade ur sig de sista orden. 

“Det var—”, försökte Aaron, “det var inte min mening... jag—” 

“Allt du rör”, sade en plötslig röst bakom honom, “dör.” 

Aaron vände sig om, och p˚a andra sidan om honom, motsatt Clarenton, 

stod Sanna. Hon hade p˚a sig de kläder hon anfallts i, och i hennes mage gapade 

ett stort, mörkrött s˚ar, med en svart stelnad gegga formad runt det. Aaron 

kämpade att inte stirra. 

“Jag—”, försökte han, men hon avbröt honom. 

“Allt du rör vid dör”, sade hon igen. “Jag älskade dig. Jag trodde att du 

kände likadant.” 

“Sanna, jag —” 

“Och nu är jag borta.” 

“Vi är bortom dig nu”, instämde Clarenton. 

“Nej”, stönade Aaron. 

“Bortom dig och bortom världen.” 

“Nej!”, utropade Aaron och lade sina bägge armar över ansiktet. Han blun- 

dade s˚a h˚art han kunde, han ville vakna. “Nej!” 

“Är detta ditt val?”, fr˚agade en hes röst över honom, och Aaron vaknade 

upp som fr˚an en trans. Han hörde inte längre orden, andetagen eller stegen fr˚an 

Clarenton eller Sanna.


Han s˚ag upp mellan sina fingrar, och s˚ag en svartklädd person st˚a framför 

sig. Till en början tyckte Aaron att det verkade vara en man, men han ins˚ag 

snart att det inte var mer än en pojke, vars svarta kostym fick honom att se 

mycket äldre ut än sin unga ˚alder p˚a knappt sjutton ˚ar. Pojken hade kolsvart, 

välkammat h˚ar och ett blekt ansikte, och hans ögon syntes knappt bakom det 

moln av skugga som vilade över dem — allt som syntes var ett lätt rött sken, 

som ögonen av en demon. 

“Amid Northen”, sade Aaron andlöst. 

† 

Amid gick emot Aaron med ett leende, och Aaron ställde sig upp för att 

kunna backa undan. Plötsligt överröstes han av en känsla av panik som tidigare 

h˚allits tillbaka av chock efter chock, men som nu till sist kunde sippra ut ur 

honom, som nu till sist rann över bägaren som en flod. 

“Vem är du?”, lyckades han f˚a fram mellan sina vilda andetag. 

“Gud”, sade Amid, “och Djävulen.” Aaron märkte hur hes han var. Var 

det stormen som gjort detta? Eller var det galenskapen? “Ängeln och demonen. 

döden och livet. Glädjen och sorgen.” 

“Vad —” 

“Vi är allt”, log Amid Northen. “Och du har chansen att bli ett med oss. 

Var med oss eller var mot oss. F˚a glädjen och livet, eller f˚a sorgen och döden.” 

Aaron trodde för ett ögonblick att Amid skämtade med honom, men han 

förstod ocks˚a att den typen av skämt omöjligen l˚ag i pojkens natur. Han var 

inte den som ville driva med folk, han var den som ville f˚a jobbet gjort, snabbt 

och effektivt. Det var ingen chans att han skämtade om en s˚adan sak. 

Han vände sig om och s˚ag p˚a den stela, redan bleknande mannen p˚a marken. 

När han vände sig tillbaka stod Amid bara decimeter ifr˚an honom, och Aaron 

ryckte till och ramlade nästan över mannen.

461 

“Först˚ar du inte hur det l˚ater?”, sade Aaron. “Vem har övertalat dig till 

detta? Vem har förstört dig?” 

“Ingen har förstört mig!”, röt Amid plötsligt och ilsket. “Det jag talar är 

sanning och inget annat än sanning.” 

Pojken vände sig om och lade sin ena hand över ansiktet. Han andades 

försiktigt in för att lugna sig, och talade sedan med ryggen mot Aaron: 

“Du har ett val. Ett mycket enkelt val.” Han vände sig om. “Är du en av 

dem, eller är du en av oss? Vill du leva och dö som den primitiva människan, 

som den fiende du kan förbli, eller tänker du bli en mästare av tid och rymd, 

en ängel, en gudsmäktig varelse av himlarna? F˚a evig lycka och evig kärlek... 

bli oförstörbar?” 

Aaron svarade inte. Han s˚ag förbluffat p˚a Amids lysande ögon, och försökte 

först˚a vad han hörde. Amid Northen log när han ins˚ag att Aaron ens övervägde 

tanken. 

“Ta din tid”, sade han, “och jag kommer att ˚atervända för att höra vad du 

har att säga.” 

Amid Northen vände sig om och började g˚a iväg i tomheten. Aaron stod 

tyst kvar, försvunnen i sina tankar. 

“Northen”, ropade han när pojken börjat försvinna som en prick i avst˚andet. 

Amid vände sig tillbaka emot honom. 

“Ja?” 

“Tror du p˚a allvar att en allsmäktig Gud skulle ge dig all kraft över tid och 

rymd utan baktanke? Tror du att han skulle se dig som likvärdig honom om 

han kunde l˚ata bli?” 

Amid s˚ag förbluffat p˚a honom, och tog sedan ett par hastiga steg tillbaka 

mot Aaron. 

“Var försiktig med vad du säger nu”, sade han. “Tänk istället igenom detta.” 

Han var beredd att vända sig om igen, när Aaron ˚ater talade.


“Tror du p˚a allvar att han inte kommer att utnyttja dig till den högsta grad, 

och sedan slänga bort dig som g˚ardagens —” 

“Gud är god”, avbröt Amid i en hes viskning. “Gud vill väl.” 

“En god gud skulle inte kräva att vi bad. En god gud skulle inte behöva 

den tacksamheten. En god gud skulle inte kräva oskyldiga barn i helvetet för 

att de inte blir döpta. En god gud skulle inte kräva resta statyer. Han skulle 

inte förstöra torn, eller kräva restriktioner som inte har en jävla poäng till att 

börja med.” 

Amid Northens ansikte stelnade i ilska och han tog flera steg närmare Aaron, 

även om han fortfarande var säkert tjugo meter bort. 

“Vad försöker du komma fram till?” 

“Lyssna p˚a mig, Northen”, sade Aaron. “Om Gud nu finns, är han inget 

mer än en jävla sadist.” 

Framför Aaron Christians ögon mörklades Amid Northens ansikte, och hans 

ögon blev röda av ilska. I vad Aaron först trodde var en synvilla började pojken 

att växa, och p˚a sekunder hade han med ett vr˚al blivit tio meter hög, och med 

ilskna, röda ögon och med ˚anga ur sin mun s˚ag han p˚a mannen framför sig. 

Sedan tog han ett spr˚ang, och kastade sig över Aaron för att krossa alla hans 

ben under sin makalösa tyngd. 

“Det är jag som ska förstöra dig”, ropade Aaron innan han kastade sig 

baklänges och försvann ur det vita in i mörkret av verkligheten. Hans kropp 

tynade bort som om den fallit genom en osynlig dörr i luften. Amid Northen 

landade tungt p˚a den vita marken.

3 

463 

Clarenton hade legat uppgiven i snön, väntandes p˚a sin död — eller drakens 

antagligen mycket osannolika ˚aterkomst — i en omätligt l˚ang tid, innan ett ljus 

plötsligt lyste upp till höger om honom. Bortom, där det just st˚att ett vanligt 

hus liksom andra begravt i snö, var huset försvunnet och snön smält, och istället 

s˚ag han rent, grönt gräs. Gräset bl˚aste inte i vinden, för där fanns ingen vind 

eller för den delen n˚agon kringbl˚asande snö. Gräset formade en ring, en ring av 

gräs som han genast visste att han sett förut även om han inte direkt kunde 

göra kopplingen. Allt upphöjdes av dess mitt, en cirkulär badtunna i trä, med 

rykande varmt vatten i. 

Som i ett mirakel kunde Clarenton plötsligt st˚a upp, och utan att kämpa s˚a 

skyndade han sig fram till gräset, till tunnan. Han gick fram och kände p˚a det 

rykande varma vattnet med fingret. Utan tvekan steg han i, fullt p˚aklädd, och 

väntade sig att vattnet genast skulle värma hans frusna kropp. 

Men vattnet var kallt som is, och genast när han satt sig försökte han ställa 

sig upp igen, bara för att finna att han inte kunde röra sig. Framför hans ögon 

fryste vattnet till is, och han hörde dess sprakande när det klippade fast om 

hans förfrusna kropp. Han s˚ag de sm˚a sprickorna i isen formas, och s˚ag sin egen 

kropp försvinna fr˚an att synas genom det genomskinligt vatten, till att täckas 

av den släta, vita isen. Plötsligt började snön ˚ater att falla, som om n˚agon 

tillfälligt h˚allit fast det men nu släppte det igen. Gräset omkring tunnan frös, 

och täcktes sakta med ett vitt täcke. Snön föll tätt över isen i tunnan tills allt 

var vitt. 

“Är det kallt?”, hörde han en röst framför sig, och han s˚ag upp att finna 

den lilla flickan fr˚an hans dröm st˚a framför honom intill badtunnan. 

Han ryckte till reflexivt, men det bara värkte i hans kropp när han inte 

kunde röra den, blockerad av isen.


“Vem är du?”, viskade han och upptäckte att han bara precis kunde andas 

och tala. Isen höll h˚art om hans bröst. “Vad har jag gjort?” 

“Du valde draken”, sade flickan och lutade sig över tunnan, varp˚a hon drog 

ett smutsigt finger över den kalla isen. Snöflingorna följde med henne i en rad, 

och isen under den var bl˚a och kall. 

“Jag visste inte”, viskade Clarenton och han kände isen pressa in p˚a hans 

kropp till den grad att han bara precis kunde uttala orden, med möda. “Förl˚at 

mig. Jag gick fel väg.” 

“Du ˚angrar ingenting”, sade flickan kallt. “Du ger upp vägen nu, men bara 

för att han har övergivit dig. Och han har övergivit dig för att du svek honom. 

Gav han dig en andra chans, skulle du ta den.” 

“Nej.” 

“Sade jag inte förut att jag vet när du ljuger?” 


Flickan svarade inte. Hon s˚ag istället ned p˚a honom med ett sorgset leende 

som inte kunde säga annat än vad var det jag sade? 

“Det här vattnet kommer att vara kallt för dig tills du ˚angrar dig”, sade 

hon sedan. “Därefter kommer du kunna f˚a frid. Men jag tvekar att det n˚agonsin 

sker.” 

Hon vände sig om, och gick ut i stormen. Clarenton ville ingenting hellre 

än att skrika efter henne, f˚a henne att vända om och först˚a att han var ledsen, 

trots att han innerst inne inte visste om han verkligen var det. Men han kunde 

inte skrika, och hon vände sig inte om hur mycket han än stönade under isen. 

† 

Clarenton frös och visste att han höll p˚a att dö, där han l˚ag under isen 

i tunnan, och han s˚ag tillbaka och tänkte p˚a sitt liv i sina sista desperata 

ögonblick, när sömnen tog honom.

465 

Clarenton s˚ag sig själv som liten, med sin mor och far, och han s˚ag sin 

mors brustna leende och sin fars stränga blick i andra ändan av rummet där de 

diskuterade. Han själv lekte med klossar, eller l˚atsades medan han egentligen 

kämpade för att höra vad hans föräldrar diskuterade. 

Hur gammal kunde han vara? Sex? Sju? Han mindes inte. Hans mor, klädd 

i den gr˚aa trasa som passade en hemmafru i denna tids˚alder, hade sitt smuts- 

blonda h˚ar i en hästsvans, och hon blickade ständigt nervöst mot sin son i andra 

änden av rummet. 

Hennes make s˚ag rakt p˚a henne, och lille Albert visste att han inte brydde 

sig alls om sonen just nu, utan bara brydde sig om kvinnan framför honom och 

vad hon än gjort fel denna g˚ang. Hans svarta, välkammade h˚ar och hans skruv- 

mustasch dolde ett barskt ansikte, som senare generationer skulle jämföra med 

Clint Eastwood, hans svarta kostym dolde vad Clarenton alltid skulle minnas 

som ett stenhjärta utan ens en ansats till känslor. 

Efter kanske fem minuter av monolog fr˚an makens sida, v˚agade Alberts mor 

yttra sig, om än nervöst och tyst, och därefter genast stirrandes ned p˚a sina 

skor, genast ˚angrandes sig. Makens ögon uppvidgades, och han s˚ag p˚a henne 

som hon föreslagit att tända eld p˚a sin svärmor. Hennes blick riktades i sin tur 

upp p˚a den förstelnade pojken i andra änden av rummet. 

“Albert”, sade hon med sprucken röst, “g˚a in till ditt rum. Din far och jag 

talar vuxensaker.” 

Unge Albert tvekade, men s˚a vände fadern sitt barska ansikte mot honom 

med den blick som var av en man som allvarligt övervägde att dränka sitt barn 

om det kostade honom för mycket. Albert tog sina klossar, och gick till sitt 

rum. Halvvägs dit tappade han en kloss p˚a golvet, men han brydde sig inte om 

att plocka upp den. Han visste att det var att stanna kvar för länge. 

Precis efter att han stängt dörren bakom sig, hörde han det första slaget. 

Hans mor stönade av chock och av sorg. Det första slaget följdes av det andra, 

det tredje, fjärde, och en paus följt att det sista, högsta slaget som ˚ater fick


henne att stöna, nu mer av smärta än n˚agonting annat. 

Med örat mot sin dörr, hörde han hur modern grät sorgset p˚a andra sidan, 

och han hörde sin fader mumla n˚agonting ohörbart till henne varp˚a han hörde 

faderns steg i trappan ned, och ytterdörren som slog igen. 

Albert gick tillbaka in i vardagsrummet och möttes av modern, där hon 

stod med ena handen mot sin röda kind och den andra darrande vid sin sida för 

balansens skull. När hon s˚ag pojken komma in, drog hon genast bort t˚ararna 

fr˚an ansiktet, som om han inte skulle ha sett, som om han inte skulle ha hört, 

som om han inte skulle först˚a. 

“Albert, g˚a tillbaka in till ditt rum”, sade hon och försökte att l˚ata normal. 

Han m˚a inte ha varit gammal, men han s˚ag rakt igenom henne. 

“Men —” 

“Albert!” 

Han tog ett steg fram till henne, och räckte ut armarna i ansats att f˚a en 

kram, bli upplockad, bli omhändertagen av en leende, skrattande, lycklig moder 

som förut. 

“Nej, Albert.” 

Han tog ännu ett steg fram till henne, och s˚ag inte, kände inte, hörde inte 

hennes hand genom luften innan hon slog honom över ansiktet. 

Den brännande hettan sträckte sig över hans ansikte och hans hals, över 

hans bröst och mage och ben som en löpeld. Han s˚ag upp p˚a sin mor och kände 

inte den t˚ar som rann längs kinden, b˚ade för avdomnandet och för chocken. 

Modern reste sina händer mot sitt ansikte, och s˚ag förskräckt p˚a sin son 

medan han l˚angsamt backade undan, förskräckt, förstörd, för evigt bortanför 

världen. 

“Albert —” 

Han svarade inte. Han backade in till sitt rum, och stängde dörren efter sig. 

“Alb —” 

†

467 

N˚agonstans inom oss alla finns en liten själ. Vi är inte döda inombords, vad 

vi än säger. Det finns en anledning till allt, en resa inom oss som förklarar allt 

som m˚aste förklaras, som f˚ar oss att först˚a vad vi behöver först˚a för att leva. 

Vissa av oss hittar kartan tidigt och blir guidade genom livet, g˚ar vilse tv˚a 

eller tre g˚anger men hittar tillbaka innan skymning, hittar hem för att äta sig 

mätt innan mörkret faller, och innan kartan inte längre finns synlig för nattens 

mörker. 

Andra gör det inte. Vissa av oss finner aldrig kartan. Vissa av oss g˚ar vilse 

i början och finner inte vägen hem n˚agonsin, för vi g˚ar där det alltid är mörkt 

och de vi möter kan inte hjälpa oss. De ger oss falska kartor, de ljuger för oss, 

och de svär att de talar sanning. 

Clarenton fann inte kartan. Han förlorade tidigt sitt lokalsinne och fann 

aldrig en vän. Han levde ett liv i sorg, och han dog ensam, utan att bli saknad 

av n˚agon. Han levde och han ljög för sig själv, för det var allt vad han hade lärt 

sig. 

Hata honom inte för vad han gjorde. Sörj honom för det han aldrig fick göra. 

Sörj den kropp av en gammal ensam man, som ligger stelfrusen i snön mitt 

i Maryvilles storm 2005.


4 

Sanna Nordström kollapsade genast efter begravningen. Hon hade redan f˚att 

sig en plats p˚a ett liggunderlag dessförinnan, men efter begravningen kunde hon 

inte längre h˚alla ögonen öppna, och när hon somnat lyckades ingen väcka henne 

till middagen en stund senare. Hon läts sova kvar, efter att Mario övertalat 

n˚agra nervösa människor om att hennes tidigare mordförsök p˚a Clarenton inte 

varit hennes egen vilja utan resultatet av Amid Northens krafter. Och dessutom, 

vem kunde hon skada i sitt läge? 

Tiden efter begravningen kändes som om den stod stilla. Alla kyrkobesökare 

var plötsligt oerhört trötta och rastlösa, och trots att alla försökte slappna av 

och vila, fanns inte möjligheten. Hur kunde de? Det fanns alldeles för mycket 

att tänka p˚a. 

Mario ställde sig genast med middagen, numera själv, men han kände ocks˚a 

att han behövde litet tid ensam. Han hade trott sig vara förberedd p˚a en fruk- 

tansvärd allra första begravningsceremoni, men i efterhand ins˚ag han att ingen- 

ting hade kunnat förbereda honom för detta. Han tänkte p˚a flickan, Natalia, 

vars hela familj försvunnit s˚a plötsligt. Han hade inte menat n˚agonting illa när 

han fr˚agat henne om hon ville komma upp, och hon hade tagit det s˚a h˚art... 

Mario kliade sig i h˚aret och ins˚ag att han var otroligt trött. Mest av allt 

ville han lägga sig n˚agonstans och försvinna. Än mer ville han vakna i sin varma 

lägenhet och inse att hela stormen var en fruktansvärd dröm. Han visste att 

det inte var s˚a enkelt. 

Först när maten började bli klar, ins˚ag Mario att han inte sett Clarenton 

sedan strax innan begravningen. Han lämnade maten för sig själv en stund, och 

gick runt i kyrkan för att uppsöka den gamle prästen. Hur trött och irriterad 

han än var, skulle han väl i alla fall vara en aning intresserad av hur Marios 

första begravningsceremoni g˚att?

469 

Och även om han inte var det, tänkte Mario, skulle han i alla fall vara 

intresserad av middagen.


5 

De hann aldrig tvingas avgöra om de skulle tvinga sig ta med b˚ade Kim och 

Aaron, eller om de skulle lämna Kim bakom sig. Inom n˚agon halvtimme efter att 

attacken ägt rum, drog han sitt sista andetag. Det var Jimmy Tour som h˚allit 

koll p˚a Kims hälsa, som en g˚ang var tredje minut eller n˚agot i den stilen kände 

p˚a hans puls och s˚ag om blodet fortfarande rann, om hans bröst fortfarande 

hävde sig. De senaste femton minuterna hade han rört sig mindre och mindre, 

pulsen hade blivit svagare och svagare, men han hade inte sagt n˚agonting till 

Tim för att inte oroa honom i onödan. Han behövde vilan, behövde slappna av 

och vara för sig själv i denna tid av förstörelse och död. 

När Jimmy Tour berättade vad som hänt för Tim, s˚a ställde han sig upp 

och sträckte p˚a sig. Sedan s˚ag han bort mot det h˚allet de varit p˚a väg, och sade 

“d˚a g˚ar vi vidare”. 

“Och Aaron?” 

“Vi bär honom. Om du inte tror du orkar hjälpa till kan jag ta honom själv.” 

“Jag klarar det”, sade den gamle cowboyen nästan genast. Han visste att 

han var stark för sin ˚alder. “Och Kim?”, lade han sedan försiktigt till. 

“Vad tror du?” 

Tim var inte kall, hur det än kunde l˚ata, men han var ärlig. Jimmy Tour 

visste att Tim hatade och anklagade sig själv för Kims död — det var han som 

hade skjutit det dödande skottet, det spelade ingen roll för honom om det var 

en olyckshändelse att han träffat just Kim. Men han tänkte ocks˚a logiskt och 

ärligt. Det fanns inget sätt de kunde dra med sig Kim p˚a, och det fanns ingen 

anledning heller. Dit de var p˚a väg fanns inga gravar. De var kanske rentav 

p˚a väg till en plats där deras egna liv kunde ifr˚agasättas. Att dra med en död 

skulle sinka dem och förstöra för dem.

471 

“Kan vi i alla fall begrava honom?”, fr˚agade Jimmy Tour och förv˚anades 

över sin egen medmänsklighet. 

† 

De anredde tillsammans en grav ˚at Kim Nordström. De funderade först över 

var de kunde placera det — när v˚aren kom skulle snön töa och de ville d˚a inte 

ha honom mitt p˚a vägen i alla fall — men de kom snart överens om att tanken 

p˚a en v˚ar var barnslig. De visste inte varför. De grävde graven precis intill där 

han l˚ag, en stort, djup grop i snön. De lade i Kims kropp, sade sina farväl och 

täckte sedan över med snö igen. 

När Kim f˚att en n˚agorlunda värdig begravning, tog Jimmy Tour och Tim 

Alfredsson var sin ände av Aarons omedvetna kropp, och bar honom med sig 

vidare efter Amid Northen. Om de hade kommit tillbaka bara n˚agon halvtimme 

senare, skulle de inte kunna känna igen begravningsplatsen, varken vargarnas 

eller Kims. 

Snön gömmer alla sp˚ar.


6 

Natalia s˚ag sig själv i den smutsiga badrumsspegeln, och hon s˚ag en förstörd, 

bortskämd skitunge. Hennes svarta mascara och kajal hade smetats ut runt 

ögonen, och den tidigare s˚a lätte rougen blandades nu med hennes av ilskna 

och sorg röda hy, och fick henne att se ut som en hora. Det blonda h˚aret var 

som förstört, utspritt över huvudet som p˚a ett lik 

(som mamma) 

och hela hon kände sig plötsligt fruktansvärt löjlig. 

Hon slog v˚aldsamt med sin ena knytnäve mot spegelbilden, halvt ville att 

den skulle krossas, sedan vände hon sig om och de försiktiga, diskreta t˚ararna 

som inte slutat p˚a s˚a m˚anga timmar, blev till rent och skärt gr˚atande. Hon 

satte sig ned p˚a det kalla badrumsgolvet, och täckte sitt ansikte med händerna. 

Natalias hjärna gick p˚a högvarv, och hon gick ˚ater och ˚ater igen igenom 

minnen fr˚an hela sitt liv — fr˚an de tidiga ˚ar hon inte mindes, som hon bara 

sett p˚a bilder, vidare till hennes första riktiga minnen när hon lekte med sin 

bror, mor och far, vidare till när hon började skolan, började högstadiet... när 

de sakta men säkert försvann ur sitt liv. Plötsligt hatade hon dem alla. 

Hon fick p˚aminna sig själv, om och om igen, att Amid inte var död. Det 

kändes fel att säga att han inte var det — b˚ade hennes mor och far hade 

försvunnit ur hennes liv s˚a plötsligt, s˚a även han. De var döda, hon hade till 

och med sett deras kroppar innan hon hann kolla undan — men hon hade aldrig 

sett honom. Varför var det s˚a konstigt att anta att han inte var död? 

Hon visste att det var konstigt. Det förändrade inte det faktum att han var 

död för henne. 

Hur kunde du? 

Plötsligt öppnades dörren till badrummet, och Natalia slutade att gr˚ata och 

sneglade försiktigt upp mellan sina fingrar. Det var Erik.

473 

Natalia snörvlade, försökte dra undan t˚ararna fr˚an sina kinder och rättade 

till linnet och BH:n efter att de hamnat lite konstigt efter all panik och förvirring. 

Hon hostade till och ins˚ag hur patetisk hon m˚aste se ut. 

Erik stängde dörren efter sig, och s˚ag p˚a henne med medömkan. Det var 

inga t˚arar i hans ögon, tänkte Natalia. Han hade ingen utsmetad mascara eller 

konstigt sittande kläder eller förstört h˚ar. Han s˚ag ut som en man ska se ut. 

Varför var inte hon som en kvinna skulle vara? 

“Vad vill du?”, fr˚agade hon surt och visste inte om hon ville att han skulle 

g˚a eller stanna. 

“Jag ville se hur det var med dig”, sade han och gick försiktigt närmare där 

hon satt. “Hur är det?” 

“Vad tror du?”, sade hon och skrattade nervöst. “Mina föräldrar är döda. 

Min brorsa dödade dem.” 

Erik bet sig nervöst i läppen. Han satte sig intill henne p˚a det kalla golvet, 

och hon flyttade undan en liten bit. 

“Kan jag göra n˚agot?” 

“Bara h˚all om mig”, sade Natalia och lutade sitt huvud mot hans arm. Han 

drog armen om henne, och pussade henne p˚a toppen av hennes huvud. Hon 

mindes ˚aterigen hur förstört hennes h˚ar var, hur perfekt hans var. 

“Jag ser ut som skit”, sade hon och började gr˚ata igen. 

“Du är vacker”, viskade Erik och pussade henne ˚aterigen p˚a huvudet, medan 

han drog ˚at sin arm h˚ardare om henne. “Jag lovar.” 

Han lutade ned p˚a huvudet och pussade henne p˚a pannan, sedan p˚a kinden, 

sedan p˚a munnen. Hon drog undan huvudet lite försiktigt, men han följde henne 

och kysste henne l˚angsamt. 

“Tack”, sade hon i brist p˚a annat. Hon försökte dra bort n˚agra t˚arar till, 

men det kändes som om de aldrig tog slut. 

Erik pussade henne ˚ater p˚a huvudet, och som för att belöna honom drog hon 

försiktigt sina fingrar längs hans arm. Han svarade genom att lägga bägge sina


händer om henne, böja sig ned och kyssa henne länge. Efter en stund började 

han smeka över hennes arm, och över hennes mage där tröjan g˚att upp. 

“Du är väldigt vacker”, sade han igen. Hon försökte le, men hade sv˚art att 

tänka p˚a n˚agonting annat än sin moders kropp liggandes i en pöl av sitt eget 

blod, bara ett f˚atal meter ifr˚an där de nu satt. 

Han kysste henne igen, och drog nu in handen innanför hennes tröja för 

att röra sig upp mot hennes bröst. Hon drog reflexivt fram sin egen hand och 

försökte h˚alla kvar den genom att greppa om den. Han tog emot signalen, 

och smekte den istället över hennes rygg medan han lade sig över henne p˚a 

stengolvet, och de kysstes länge. Efter ett tag rörde hans hand sig ˚ater igen mot 

hennes bröst, och hon stoppade den igen, mer direkt nu. Han avbröt kyssandet. 

“Vad är det?”, fr˚agade han ärligt förvirrat. 

Hon blundade och försökte att tänka, men den enda bilden som kom upp 

i hennes huvud var hennes mors kropp, pölen med blod. Det blonda h˚aret, 

utspritt över ansiktet. 

“Ingenting”, sade hon till sist och log ˚at honom. “Det är bara... tänk om 

n˚agon kommer in.” 

Han sneglade mot dörren, men s˚ag sedan tillbaka p˚a henne. 

“Du oroar dig för mycket”, log han och kysste henne igen. ˚Aterigen fick hon 

stoppa hans hand när den började röra sig för mycket upp˚at. 

“Erik”, sade hon s˚a respektfullt som hon kunde, i alla försök att inte l˚ata 

som om han var en tre˚aring. “Jag vill int —” 

Hon hann inte avsluta, förrän han pressade sin mun emot hennes igen, och 

trots att hon stönade till av chock lät hon honom att fortsätta, när hans hand 

plötsligt försvann in under hennes tröja och h˚art klämde tag om hennes bröst. 

Hon stönade till av smärta och av rädsla när han lade sin kropp tungt över 

hennes, tryckte sig emot henne, ständigt med sina händer över hennes bara 

kropp, ständigt med sin tunga lekandes i hennes mun.

475 

Natalia började att gr˚ata igen. Hon blundade och försökte föreställa sig en 

annan värld, en annan tid, en annan plats, medan den hand som inte smärtsamt 

klämde om hennes bröst istället sträckte efter hennes gylf och drog upp den. 

Hon ville tänka sig bort, ville drömma sig bort, men allt hon s˚ag var blod. En 

blodpöl p˚a golvet, och hennes mor däri, och bredvid henne hennes far. 

Hon försvann bort n˚agonstans. Hon kände p˚a ett abstrakt vis hur han tving- 

ade sig p˚a henne, hon kände p˚a ett avdomnat, bortomvärldsligt vis hur han 

tryckte sig mot henne och över henne, men samtidigt var hon aldrig där, sam- 

tidigt förstod hon aldrig vad som hände. Hon försökte hosta av smärta och 

av andnöd, men lyckades inte. Hon ville inte veta varför. Hon kunde inte veta 

varför. Hon ville försvinna. Hon ville dö. 

† 

Natalia försvann n˚agonstans och förstod inte vad som hände, märkte inte 

vad som hände. Hon kände bara smärtan och rädslan, fruktan för sitt liv och 

hatet av sig själv. 

När hon vaknade l˚ag hon ensam p˚a golvet i ett av b˚asen. Dörren var stängd, 

men det var inte l˚ast. Hennes BH var uppriven p˚a mitten, hennes linne utdraget 

men det satt fortfarande p˚a. Hennes gylf var neddragen och b˚ade hennes trosor 

och byxor var neddragna flera decimeter. Hon kände sv˚ara bl˚amärken över hela 

kroppen, en blixtrande huvudvärk och en brinnande smärta mellan benen. 

Hon l˚ag kvar och grät, hela natten.


7 

Ett skrik av ilska fick Mia att vakna med ett ryck. Hon s˚ag sig om, och 

ins˚ag att Amid inte längre var intill henne. Hon tittade efter honom, och ins˚ag 

hon att han stod lutad mot den ena väggen, med pannan mot den kalla stenen. 

Elden hade f˚att liv igen sedan hon somnade, och nu knastrade den högt. Dess 

flammor spred skuggor som lekte över väggarna. Ute bl˚aste vinden panikartad, 

men fönstren i borgen skallrade inte. 

“Fan!”, skrek Amid igen, och Mia satte sig upp och s˚ag mot honom. Hon 

vaknade till p˚a riktigt nu, och förstod att det var hans skrik som hon vaknat 

av. 

“Vad är det?” 

“Han slapp undan?” 

“Vem?” 

Amid suckade djupt, och gick sedan fram till henne där hon satt. 

“De kommer efter mig.” 

“Vilka?” 

Han satte sig ned vid hennes sida, och kysste henne varsamt p˚a munnen. 

“Människor”, sade han och svalde. “Bara människor. De kan inte göra 

n˚agot.” 

“Men —” 

“Vad?” 

“Varför? Vad vill de?” 

“De vill skada mig. Förstöra mitt uppdrag.” 

“Varför skulle de —” 

“Bara tro mig, Mia.” 

Hon begrundade hans ansikte. I det flackande ljuset s˚ag det mörkt och h˚art 

ut, liksom cyniskt efter att ha sett alldeles för mycket ondska under alldeles

för l˚ang tid. Hans uppsyn var skadad, som en stenig öken efter för m˚anga heta 

dagar som alla tog var sitt litet uns av det lilla vatten som var kvar. Hans bl˚aa 

ögon var kalla som djupet i det hav som aldrig ser ett slut eller en början, hans 

h˚ar var svart och köldbitet som den kallaste decembernatt. 

477 

Mia begrundade honom, och ins˚ag att han var trasig. Hon ins˚ag att han 

mer än allt annat behövde hjälp, och att hon var den enda han släppte in, den 

enda som för honom var stor nog att kunna hjälpa. Samtidigt ins˚ag hon ocks˚a, 

att hon aldrig skulle f˚a hjälpa honom om hon talade emot honom. 

“Jag älskar dig”, sade hon till sist och log, med en t˚ar i sin ena ögonvr˚a. 

Inte ens Amid, vid sitt d˚avarande sinnesst˚and, kunde l˚ata bli att le tillbaka 

mot det vackra leendet. Han visste att detta var att se det lilla goda i ett hav av 

det onda, en ljusstr˚ale av solsken mitt i en kall värld av mörker. Han gnuggade 

sina trötta ögon som inte sovit p˚a vad som kändes som veckor. 

“Jag dig”, viskade han till Mia, och han kramade om henne.


8 

Just när Tim tänkte att de inte kunde bära Aaron mycket längre, när av- 

st˚andet till Amid Northen kändes allt längre och längre bort, s˚a vaknade Aaron 

och kunde g˚a för egen maskin. 

De tog en paus, och satte sig ned för att vila. Jimmy Tour examinerade 

Aaron, men kom snabbt fram till att han m˚adde bra, utöver att han var mycket 

trött, och mycket tystl˚aten. Efter en l˚ang stund av tystnad kunde han dock inte 

längre h˚alla sig. 

“Var är Kim?” 

B˚ade Jimmy Tour och Tim stelnade till. P˚a n˚agot naivt sätt hade de velat 

undvika samtalsämnet. 

“Han är död”, sade Tim innan Jimmy Tour hann. 

“död?” 

“Jag sköt honom.” 

Aaron s˚ag tvekande p˚a sin vän och ville att han skulle börja skratta, ville 

att han skulle säga att han skämtade. Det gjorde han inte. 

“Det var en olyckshändelse”, sade till sist Jimmy Tour när han ins˚ag att 

Tim inte tänkte förklara det närmare. “Det var när vargarna anföll dig. Tim 

sköt, och han slog ut vargarna. Men Kim hamnade i vägen.” 

“Men det var jag”, sade Tim i ett tonfall som, om Aaron inte kände honom 

bättre, skulle l˚ata som om han ville ha äran för Kims död. 

“Det var en olyckshändelse”, upprepade den gamle mannen. “Det spelar 

ingen roll vem som sköt.” 

De var tysta en mycket l˚ang stund, och Aaron upptäckte sig själv med att 

vara p˚a väg att somna flera g˚anger om. Han hade först upplevt snön som en 

brinnande hetta i ansiktet, men han hade börjat vänja sig vid den till den grad 

att det säkerligen skulle göra mycket ont att g˚a in i ett varmt rum efter detta.

Om han n˚agonsin skulle f˚a det. 

“Jag hade en dröm”, sade han till sist, “när jag var utslagen.” 

“En dröm?”, fr˚agade Jimmy Tour. 

479 

“Eller... jag vet inte. Minns ni vad alla sade i kyrkan med onda föraningar 

och profetior och all den där skiten?” 

De bägge nickade. Aaron ins˚ag ˚aterigen hur emot allt detta trams som pro- 

fetior han annars var, men han förstod ocks˚a att med bättre bevis m˚aste man 

uppdatera sina ställningstaganden. Det var inte längre värt att ställa sig emot 

trovärdigheten i allt detta. 

“Jag mötte mig själv”, sade han. 

“Hur d˚a dig själv?”, fr˚agade den gamle, och lutade sig koncentrerat fram˚at 

med rynkade ögonbryn. 

“Jag mötte mig själv, som gammal man. Sedan... sedan dog han framför 

mina ögon.” 

Aaron s˚ag p˚a Jimmy Tour och p˚a Tim, och försökte först˚a vad de tänkte. 

Bägge verkade konfunderade och koncentrerade, men inte tvekande, inte ifr˚agasättande. 

Han visste inte om det var vade de borde göra. I dessa dagar av stormen viss- 

te han inte själv om han var galen eller inte. Tänk om allt det här bara var 

en dröm? Vid det här laget började det kännas mer sannolikt än att det var 

p˚a riktigt. Kanske l˚ag han egentligen p˚a ett behandlingshem n˚agonstans med 

litervis av droger pumpande i sina ˚adror. 

“Och sedan mötte jag Amid Northen”, sade han. 

Nu blev Tim intresserad. 

“Vad gjorde han? Vad sade han?” 

Aaron skakade nervöst p˚a huvudet och tänkte tillbaka. Han upptäckte att 

han trots den extrema kylan och snön svettades. 

“Han skröt om sin makt”, sade han. “Han p˚astod sig vara en krigare för 

Gud. Och...” 

“Och vad?”


“Han bad mig att g˚a över till hans sida.” 

De tre tystnade. När n˚agon talade var det Jimmy Tour. 

“Och vad sade du?” 

“Att jag inte trodde p˚a hans gud. Och att om hans gud fanns, var den en 

skit jag inte ville st˚a bakom.” 

“Bravo”, sade Tim och log. Jimmy Tour verkade mer tveksam. 

“Att st˚a för vad man tycker är fint och s˚a”, sade han, “men vi m˚aste kanske 

börja... jag vet inte... tänka p˚a vad allt det här innebär.” 

“Vad menar du nu?” 

“Om det nu är s˚a att han st˚ar bakom n˚agon gud. Om det nu är s˚a p˚a riktigt 

— jag har aldrig riktigt vetat vad jag ska tro p˚a, men nu verkar det ju kanske 

som om det börjar bli dags att bestämma sig — s˚a...” 

“Vad försöker du säga?”, fr˚agade Aaron. 

“Jag tror jag försöker säga är att om det vi har att göra med inte är 

mänskligt, om det är n˚agon gud eller vad det nu är, s˚a spelar det ingen roll 

om vi tror p˚a den eller gillar den. Den är där.” 

De var tysta, ingen av dem kunde riktigt först˚a innebörden. 

Efter en stund reste sig Tim Alfredsson upp, och han dammade bort snön 

fr˚an sina kläder och sitt h˚ar. 

“Men ärligt talat”, sade han till dem, “spelar det n˚agon roll?” 

Aaron och Jimmy Tour s˚ag fr˚agande ut. 

“Vi kan sitta här hela natten och diskutera religion och samhälle och filosofi, 

innebörden av en och en annan skit. Men i slutändan har det ingen betydelse. 

I slutändan behöver vi änd˚a ge oss efter Amid Northen och den gud eller det 

fantasifoster som st˚ar bakom honom. Om den kan sl˚a oss kommer den att göra. 

Om den inte kan det kommer den inte att göra det, men oavsett vilket m˚aste 

vi ge oss efter den, och vi m˚aste sl˚a den.” 

Jimmy Tour och Aaron s˚ag p˚a varandra, sedan s˚ag de upp mot Tim, och 

alla nickade.

481 

De ställde sig upp, och de började ˚aterigen att g˚a efter Amid Northen, Tim 

först, de andra n˚agot tveksamt efter honom. 

Plötsligt kändes det som om det inte var s˚a l˚angt kvar.


9 

Hon hade hoppats att de förbättrade omständigheterna — som att f˚a slippa 

sova i en kall källare — skulle ge henne trevligare nätter, men hon hade haft 

fel. Natten efter att gruppen givit sig av, natten efter begravningen, var den 

värsta natten i Sanna Nordströms liv. 

Hennes drömmar var fragmenterade, blurriga och förvirrande, men hon viss- 

te att de inte var oviktiga. Hon visste att varenda fragment av möjlig tolkning 

var värd tusen människoliv. 

Hon s˚ag snön. Den piskande, vinande snön drog genom vinden och krossade 

världarna. Och i den gick människor. Tre människor. 

Vem saknas?

10 

483 

När de kom fram hade solstr˚alarna ännu inte börjat synas ens en aning i 

horisonten, utan himlen var fortfarande becksvart, detta trots att de vandrat i 

m˚anga timmar. Alla visste de att det borde vara morgon vid det här laget, men 

alla misstrodde sina egna förnuft med tanke p˚a omständigheterna. 

Det var Tim som gick först av dem, men det var Aaron som först s˚ag tornen. 

Under promenaden hade han länge försökt att föreställa sig vad de skulle 

konfrontera — han var otroligt trött sedan vargarnas attack och för den delen 

även innan dess, och att försöka tänka p˚a n˚agonting hela tiden var ett effektivt 

sätt att h˚alla sig vaken och n˚agorlunda fokuserad. Han tänkte först att de skulle 

konfrontera Amid och Mia ensamma, vid klipporna där Sanna sagt att de skulle 

vara, utan skydd, men han började inse hur larvigt det var. Trots att de givit sig 

iväg ganska hastigt, var Amid och Mia fortfarande l˚angt före dem, och attacken 

av vargarna hade givit dem ett ännu större förskott. Det var ingen chans att de 

bara satt där och väntade p˚a dem, d˚aligt p˚aklädda i snön. 

Han tänkte p˚a allt vad San sagt, men ins˚ag att det bara gjorde det sv˚arare 

— det kan vara precis vad som helst. Spektrat vidgades som aldrig förr. Att 

ha en gud bakom sig öppnade möjligheterna n˚agot enormt, s˚a Aaron började 

istället tänka p˚a vad han skulle ha begärt som skydd. Ett hus? En b˚at? 

När han s˚ag det, kändes det s˚a naturligt. Det kändes fullt först˚aeligt, det 

kändes möjligt... det kändes verkligt. Aaron kände sig för ett ögonblick som ett 

med Amid, han kunde först˚a honom. Kanske var det delvis sömnbristen som 

p˚averkade honom, men han log. Han log när han s˚ag gudaborgen framför sig. 

Den mörka borgen reste sig mot de svarta, molnfria skyarna, och trots att 

snön föll tätare än förut var allt mycket synligt. Solen var fortfarande inte ens 

i närheten av att g˚a upp — vid det här laget hade de alla slutat att vänta p˚a 

den — men Aaron visste med ens att även om den var uppe skulle b˚ade snön


och borgens torn mycket enkelt blockera ut den. 

“...dess vingar skall skymma solen”, viskade Aaron för sig själv. 

“Vad sade du?”, ropade Tim genom stormen. Aaron vaknade till som ur en 

trans, och slutade att le. Han s˚ag borgen framför sig, och hörde vindens vinande 

men även v˚agorna, fr˚an havet bara n˚agot tiotal meter ifr˚an. 

Aaron svarade inte. Istället tittade han mot dem, och sedan mot borgen, 

och först d˚a s˚ag Tim och Jimmy Tour vad han s˚ag. Det var fascinerande hur 

lätt det var att missa n˚agonting s˚a uppenbart, n˚agonting s˚a stort som verkligen 

inte hörde hemma där, men de var alla trötta efter den l˚anga vandringen, och 

det var b˚ade mörkt och kallt omkring dem. 

“Vad är det?”, fr˚agade Tim andlöst. 

Jimmy Tour öppnade munnen som för att tala, men hade ingenting att säga. 

“Hans borg”, sade Aaron. 

“Den har aldrig varit där förut. Hur —” 

“Är du verkligen förv˚anad?”, fr˚agade Jimmy Tour. “Det här är bara en av 

m˚anga saker han kan ˚astadkomma.” 

“Men... en borg?” 

“Vad passar ondskans herre bättre?”, fr˚agade Aaron och log igen. 

De ville stanna upp för ännu en paus, för att vila ut innan vad de än skulle 

konfrontera, men de visste att det var moroniskt. I denna kyla skulle de aldrig 

bli piggare av att vila — de skulle antingen bara vila en stund och som resultat 

bli tröttare, eller s˚a skulle de sova alldeles för länge och säkerligen aldrig vakna 

igen. Dessutom var det inte helt otänkbart att Northen hade n˚agot sätt att 

sp˚ara dem, och att han visste att de var där utanför. Kanske väntade han bara 

p˚a att deras gard sänktes, och sedan skulle han anfalla dem. Ingen av dem hade 

en aning om deras eller deras motst˚andares plan, och det var det som var mest 

skrämmande. 

Jimmy Tour gick med ett par bestämda, otrötta steg fram till Aaron och 

räckte fram en kall, blek hand till honom.

485 

“Hur det här än g˚ar, har det här varit en mycket händelserik tid”, sade han. 

Aaron s˚ag förbryllat p˚a hans hand, sedan räckte han ut sin och skakade den. 

“Det har varit trevligt att känna dig”, sade han. “Jag hoppas det f˚ar fort- 

skrida.” 

Den gamle svarade ingenting, men log ett vänligt leende. Sedan vände han 

sig mot Tim. 

“Jag tänker inte ta din hand, gamle man”, sade Tim kallt, och drog sedan 

fram Kims gamla revolver fr˚an sin byxficka. Han hade haft den där sedan han 

skjöt honom. 

“Tim”, sade Aaron försiktigt. “Hur är det?” 

“Ganska jävligt just nu”, sade Tim och öppnade upp revolvern. Han laddade 

den med n˚agra ytterligare kulor, som Jimmy Tour grävt fram ur Kims byxficka 

under den tid d˚a han l˚ag döende, men innan de säkert visste om han skulle 

klara sig eller inte. “Det är ganska jävligt”, fortsatte Tim, “men vad kan man 

vänta sig? Vi ska sl˚ass mot ondskan för godheten, eller hur var det?” 

Aaron sprack upp i ett leende, och nickade med huvudet. 

“N˚a, d˚a finns det väl inte mycket annat att göra än att sätta ig˚ang d˚a. När 

vi klarar oss ur det här skakar jag händer tills solen g˚ar upp.” 

“Det ska jag se fram emot”, sade Jimmy Tour. 

De gick alla tre mot Odjurets borg.


11 

Sanna Nordström vaknade av drömmen hon hade som om den vore ett 

knivhugg, och s˚ag sig om för att finna att alla i kyrkan redan var uppe, och 

Mario satt vid hennes sida. 

Hon försökte minnas vad hon drömt, men hon kunde inte göra n˚agon kopp- 

ling annat än att det var hemskt och p˚afrestande nog att väcka henne. Hon 

var fortfarande mycket trött och rentav förstörd, b˚ade mentalt och fysiskt, men 

hon lyckades sätta sig upp utan att hennes ögon slogs ut. 

“God morgon”, sade Mario, “eller rentav förmiddag.” 

Sanna log blekt tillbaka mot honom, men förm˚adde sig inte att tala. Hon 

försökte samla sina tankar, försökte ˚aterf˚a sina minnen fr˚an nattens drömmar 

— hon hade lärt sig hur mycket minsta lilla kunde betyda, och hon visste att 

Mario ville höra allt hon visste. Vad annars gjorde han där hos henne? Hon 

kämpade med att f˚anga tankarna, orden och bilderna som rörde sig i hennes 

huvud, men förgäves. 

Det hade varit tv˚a nätter sedan gruppen p˚a fyra gav sig iväg efter Amid 

Northen, och samma natt som de gjort det hade även Fader Clarenton försvunnit 

sp˚arlöst. Uppenbart var folk oroliga, speciellt när de enda drömmar San f˚att 

varit av kringflygande snö och intet mer. Självklart ville de ha allt de kunde 

veta, om hur uppdraget gick, hur det skulle g˚a, vad som var p˚a väg att hända. 

“Kaffe?”, fr˚agade Mario henne, och hon ryckte till som om hon glömt att 

han var där. Hon nickade och log blekt, och han gick för att hämta henne en 

kopp. 

Medan han var borta försökte hon klä p˚a sig nya kläder — kyrkans stora 

sal var inte den mest anonyma plats, men det gick att gömma sig lite under 

täcket och byta om relativt diskret. S˚aret i hennes mage stackt smärtsamt till 

när hon sträckte sig för att dra av linnet, och hon stelnade till, lätt gnyende.

Hon kände försiktigt p˚a bandaget, och v˚agade sedan snegla ned p˚a det. 

487 

Bandaget kring hennes mage var mycket bra ditsatt, och hade bytts flera 

g˚anger om, men trots det kunde hon se färska blodsp˚ar smeta ut sig över det 

vita, och hon kände en vidrig stank resa sig fr˚an det. Hon hade varit spyfärdig 

konstant sedan attacken, men det här var första g˚angen hon p˚a allvar var säker 

p˚a att hon skulle spy. Hon lyckades bara knappt att undvika det, och drog 

istället p˚a sig en ny, ren tröja. 

När Mario kom tillbaka med hennes kopp kaffe, satte sig San försiktigt upp, 

och kände det spricka till lite i s˚aret vid magen. Det hade sytts igen ordentligt 

av n˚agon som verkade veta vad han pysslade med, och han hade sagt att hon 

skulle klara sig fint utöver smärtan, s˚a länge hon inte rörde sig för mycket s˚a 

att s˚aret sprack upp igen, men hon hade sina tvivel. Hon hade känslan av att 

magen skulle spricka öppen och galla och blod skulle rinna ut över henne. Det 

var en sv˚ar tanke att undvika när man väl börjat tänka den. 

Hon drack sitt kaffe under tystnad, med Mario sittandes bredvid. När hon 

druckit halva, fr˚agade hon honom om han ville ha resten. Han tackade nej, och 

hon lät det istället st˚a. 

San andades ut, och hostade till. Det stack i magen. 

“Hur m˚ar du?”, fr˚agade Mario nervöst. 

“Det är ingen fara. Eller, det är väl inte direkt särskilt bra, men jag...” 

“Ja?” 

“Jag är lycklig att leva över huvud taget. Jag har sv˚art att klaga.” 

Mario log vänligt, och tog sedan varsamt och mjukt om hennes ena hand. 

“Tacka Gud fader”, sade han övertygad. 

“N˚aja”, sade San försiktigt. “Om vi ska börja tänka s˚a f˚ar vi väl vara ratio- 

nella och tacka honom för det —” 

Hon brast ut i ett plötsligt hostanfall, och Mario drog hastigt fram den 

spyhink hon f˚att utplacerad intill sovplatsen. Hon slog irriterat till den, och 

han drog undan den.


“Oj”, sade hon efter˚at. “Jag m˚ar bra. Tacka honom för det hemska med, 

höll jag p˚a att säga.” Hon skrattade till nervöst. 

Mario var tyst en stund, sedan kunde han inte l˚ata bli att fr˚aga det han 

velat fr˚aga sedan han vaknade p˚a morgonen. 

“Vet du hur det g˚ar för dem?” 

San tvekade först, sedan nickade hon l˚angsamt. Hon satte sig upp rakare, 

med ryggen mot väggen, och försökte fokusera tankarna. 

“De är framme”, sade hon. “Men de är redan svaga.” 

“Hur d˚a, menar du?” 

“De har tappat en person”, sade hon, och förv˚anades över hur likgiltig hon 

kände sig över det. 

“De har vad?” 

“Tappat en person. Jag vet inte vad som hände med honom. Och en är 

skadad.” 

“Vem?” 

“Som är skadad?” 

“Tappad!” 

Hon tvekade, och förstod plötsligt vem det var, trots att hon inte insett det 

förut. Ännu en g˚ang förv˚anades hon över hur likgiltig hon var. 

“Kim.” 

Nu var det Mario som tvekade. 

“Kim?” 

Hon nickade. 

“Din... make?” 

“Ja. Jag vet inte vad som hände. Men de har revolvern i alla fall.” 

“Rev —” 

“Och en är skadad. Jag vet inte vilken av dem, men en av dem.” 

Mario begravde ansiktet i händerna, och drog fingrarna nervöst genom 

h˚aret. Sanna hörde honom mumla n˚agonting för sig själv, men kunde inte upp-

fatta vad. Efter en stund hade han f˚att ur sig all energi, och han tittade upp 

igen. 

“Okej. Ser du n˚agonting av Clarenton?” 

“Nej. Allt är mörkt. Och vitt.” 

“Svartvitt?” 

489 

“Nej. Mer som ett brus. Allt skakar, allt är virrigt och suddigt. Jag vet inte 

riktigt vad som är vad längre.” 

“Vad betyder det?” 

Sanna började bli nervös av alla fr˚agor, och hon kände att hon svettades 

över hela kroppen, och det var inte bara febern. 

“Du m˚aste först˚a att det här är helt nytt för mig”, sade hon s˚a lugnt hon 

kunde. “Jag har nästan bara sett enstaka händelser förut, stora händelser, aldrig 

riktigt bara enstaka information p˚a det här viset. Det här bruset är nytt, jag 

först˚ar inte vad —” 

“Du m˚aste känna n˚agot.” 

Han hade greppat tag om hennes hand igen, den här g˚angen inte vänligt 

och varsamt utan nästan hotfullt. Hon visste inte vad hon skulle säga. 

“Finns det inte n˚agot?”, sade han spänt, “kan du inte känna —” 

“Det är inte bra”, sade hon s˚a hastigt s˚a att orden trycktes samman. “S˚a 

mycket vet jag. Vad som helst kan hända.” 

Han släppte taget om henne, b˚ade med handen och med blicken, och han 

stirrade ut mot folket där de försökte sköta sina vardagliga aktiviteter. M˚anga 

satt bara stilla och pratade lugnt, men barnen sprang runt och lekte högljutt 

med varandra. N˚agra satt och avnjöt sitt förmiddagskaffe tillsammans. 

“Det är Djävulen som är där ute, Sanna”, sade Mario s˚a tyst att hon knappt 

hörde honom. 

“Kanske.” 

“Det spelar ingen roll vad du tror eller inte tror. Det här är inte bra.” Han 

tog hennes hand igen, nu lugnt och stilla, och han andades ut djupt. “Här


behövs vishet.”

Kapitel 16 

Här behövs vishet 

“Gud är död.” 

— Friedrich Nietzsche 

491

492 KAPITEL 16. HÄR BEHÖVS VISHET 

1 

Den stora porten öppnades bakom dem och in forsade snön, och med den 

kölden. Elden flammade som hastigast till framför Amid, och han s˚ag hur 

Génolis gudalika ansikte försvann i den i en enda kort sekund. Han förstod 

vad som höll p˚a att hända, vad han skulle tvingas göra härnäst. Vad han skulle 

njuta av härnäst. 

När männen klev in i rummet, satt han i skräddarställning p˚a det kalla 

stengolvet framför den öppna elden, och lutad mot hans knä l˚ag Mia, lugnt 

sovande innan hon vaknade till av vinddraget. 

“Vad —”, började hon förvirrat men Amid avbröt henne. 

“Mia, g˚a”, sade han, lugnt och sansat och utan att lyfta blicken fr˚an elden, 

där han för bara ett ögonblick sedan sett Génolis ansikte. Nu fanns bara de 

rödgula l˚agorna kvar. 

Hon satte sig upp, och s˚ag sig om för att först nu se de tre männen vid 

dörren. 

“Vilka är —” 

“G˚a!”, upprepade Amid, nu rytande, och hon lyssnade. Utan ett ord till, gick 

hon fram till trapporna och vände sig om en sista g˚ang innan hon halvsprang 

upp för dem. När Amid var säker p˚a att hon var utom hörh˚all, öppnade han 

sin mun för att tala igen. 

“dödade inte jag dig?”, fr˚agade han Aaron utan att vända sig om. 

“Jag tror bestämt att du misslyckades”, sade Aaron s˚a lugnt han förm˚adde, 

och han stängde dörren efter sig. 

Tim behöll inte lugnet till samma grad, och tog genast ett steg mot pojken 

vid elden, varefter han höjde handen med revolvern. Handen darrade lika vilt 

som hans h˚arda men änd˚a s˚a skräckslagna anlete. 

“Ge upp nu, pojk. Du har en pistol i ryggen.”

493 

Amid varken rörde sig, eller sade ett ord, och Tim började darra än värre. 

Den här delen av planen hade han aldrig tänkt ut — vem bryr sig inte av 

att ha en revolver i ryggen? Han vände sig nervöst mot Aaron, som nickade 

uppmuntrande. 

Tim gick runt pojken som en halvcirkel, ständigt med revolvern riktat mot 

honom, och han ställde sig till sist mellan Amid och elden s˚a att han skulle 

vara tvungen att se honom. Jimmy Tour och Aaron gick ˚at var sitt h˚all, för att 

tillsammans omringa honom, trots att bara en av dem hade n˚agot vapen. 

“Ge dig”, upprepade Tim, väsande av ilska och av rädsla. 

Men Amid Northen verkade fortfarande inte bry sig. Han talade inte, rea- 

gerade inte, utan fortsatte bara att stirra rakt fram p˚a samma punkt som han 

stirrade p˚a innan Tim kom i vägen, rakt fram i luften. 

“Men tala d˚a!”, skrek Tim och tog ett kliv mot pojken, och siktade en spark 

mot honom när — 

Tim blinkade till, och när han tittade igen satt inte längre en pojke där. 

Hans spark siktades fel i farten, och han föll handlöst p˚a det h˚arda stengolvet 

och tappade revolvern. 

Tim vände sig om, och s˚ag Amid Northen st˚aendes framför honom, lugnt tit- 

tandes p˚a honom som om ingenting hänt. Eldens flammor sken ett skrämmande 

ljus över pojken, och han var klädd i samma gamla svarta skjorta, med mörkt, 

intorkat blod om ärmarna, och samma svarta kostymbyxor som när han lämnade 

kyrkan. 

Hans mörka h˚ar var däremot inte längre rakt och finkammat som en g˚ang i 

tiden, utan var utspretat ˚at alla h˚all. Hans ögon var rödsprängda av trötthet, 

med mörka p˚asar under, och rynkor som kastade skuggor som s˚ag ut som djupa 

f˚aror i det begränsade och facklande ljuset. Amid Northen s˚ag ut som en som 

inte sovit p˚a m˚anga nätter och jobbat till sinnets spets alldeles för m˚anga dagar 

i rad, och kanske var det ocks˚a precis s˚a som det var.


Tim l˚ag stum kvar p˚a stengolvet med ena handen mot sin skalle, som slagit 

i stengolvet och börjat blöda i fallet. Elden sprakade intill honom. 

Aaron s˚ag förbluffat fr˚an Amid till Tim och vidare till Jimmy Tour, som 

verkade minst förbluffad av dem alla. Den gamle mannen s˚ag ut som om han 

visste precis vad de sysslade med. 

“Amid Northen”, sade Aaron s˚a lugnt han kunde, men hans röst bröt pin- 

samt. “Du vet att det här m˚aste upphöra.” 

“Du har fel.” 

“Det här är galenskap.” 

“Det här är sundhet. Stilla!” 

Han hade skrikit till s˚a plötsligt s˚a att Aaron ryckte till och nästan snubblade 

av chocken, men Amid lyfte sin hand inte mot honom utan mot Tim Alfredsson, 

som genast släppte revolvern han i smyg plockat upp fr˚an golvet igen. Med en 

viftning av Amids hand, slogs Tim med ett d˚an runt p˚a golvet, och forslades 

sedan längs det för att slutligen sl˚a till mot väggen, där han blev liggande, 

stönande av smärta. Amid Northen lät sin hand hänga kvar i luften tills han 

försäkrat sig om att mannen skulle förbli p˚a sin bestämda plats, och sedan 

sänkte han den försiktigt. 

Aaron svalde. 

“Vad är din plan?” 

“Det tror jag du vet”, svarade Amid, och Aaron hörde att han var andf˚add. 

“Försök inte vara n˚agonting du inte är.” 

“Vad pratar du om?” 

Amid drog en hand genom h˚aret och en svettdroppe rann längs hans ansikte. 

Han mumlade n˚agonting ohörbart. 


“Lura mig inte att ni är hjältarna här”, upprepade han. 

Med ens kände Aaron igen att Amid var en pojke, en till en viss grad 

oskyldig pojke. Han visste att det var en farlig tanke att leka med, men han

kunde inte l˚ata bli den. 

“Hjältarna?”, fr˚agade han. 

495 

“Jag vet hur saker ligger till. Han har talat till mig. Jag vet vilka ni är och 

jag vet vad ni vill göra med mig.” 

Jimmy Tour utbytte en blick med Aaron, och tog sedan ett diskret steg 

fram˚at. 

“Amid”, sade han lugnt som om han pratade med en tre˚aring som höll i 

en revolver. Han tog ett till försiktigt steg närmare honom. “Allt vi vill är att 

hjälpa dig.” 

Amids ögon smalnade. 

“Ni ljuger.” 

“Vi talar sanning.” Han tvekade, och likas˚a gjorde Amid och Aaron. “Vad 

är det du tror att vi vill göra med dig?” 

“Backa!”, ropade Amid plötsligt, och hans röst ekade i rummets tjocka 

stenväggar. Jimmy Tour stannade till mitt i ett nytt steg närmare honom. 

“Lugn”, sade den gamle försiktigt. “Jag vill dig inget illa.” Han avslutade 

steget, och Amid backade själv ett steg, med misstro i sin syn. 

“Ni ljuger”, sade han och försökte uppenbart h˚alla sig lugn, men misslyc- 

kades ˚a det grövsta. “Ni ljuger allihopa. Ni är här för att döda mig och jag vet 

det. Ni vill döda mig för att ni vet vad jag kan göra, för att ni vet att jag kan 

stoppa er plan. Men ni f˚ar inte! Ni ska inte!” 

“Amid”, sade Aaron, “jag lovar och svär att vi inte —” 

“Ondska!”, ropade Amid och backade ännu ett steg s˚a att han nästan slog 

i ryggen i stenväggen. “Ni är ondska och ni ska inte vinna. Ondskan vinner 

aldrig.” 

“Vi ska inte —” 

“Det är dags, Amid”, hörde pojken intill sig och han for flämtande runt. 

Han stirrade ˚ater rakt in i elden, och där s˚ag han p˚a nytt det ansikte som 

försvunnit.


Génoli s˚ag tillbaka p˚a honom med brinnande ögon och ett leende p˚a läpparna. 

“Vad är dags?” 

“Slutet”, svarade Gènoli allvarsamt. “Förinta demonerna.”

2 

497 

Mia hade först sprungit upp för trappan och gömt sig i första bästa rummet 

p˚a överv˚aningen, utan att riktigt veta vad hon förväntade sig. När hon hörde de 

lugna rösterna nedifr˚an, smög hon försiktigt ut igen, och hon gömde sig istället 

vid toppen av trappan för att se vad som p˚agick. 

Där satt hon, dold av skuggorna där elden inte n˚adde, och hon s˚ag p˚a när 

Amid samtalade med de andra. 

Hon kände igen dem, men ingen av dem var hon alltför välbekant med, inte 

till den grad att hon kände till deras namn. Vad de ville visste hon inte heller, 

lika lite som hon visste vad Amid menade med allt han sade, och hon undrade 

om hon skulle bry sig alls eller istället g˚a och gömma sig tills det var över och 

de ˚aterigen hade g˚att. Hon mindes när hon och Amid suttit vid elden och han 

sagt att n˚agon var p˚a väg. Hon hade fr˚agat varför, och han hade svarat De vill 

skada mig, upphöra mitt uppdrag... hon hade fr˚agat varför, och han hade sagt 

att hon bara skulle lita p˚a honom. Det gjorde hon, och p˚a precis samma sätt 

litade hon p˚a att han skulle klara detta, oavsett vad. 

Lika väl visste hon att hon inte kunde hjälpa honom, att det enda hon kunde 

göra var att sitta och titta p˚a. Antingen skulle Amid lyckas övertala inkräktarna 

att g˚a, vilket hon hoppades p˚a, eller s˚a — 

vet. 

Hon ville inte tänka p˚a det. 

Men han skulle klara det. 

“Hur?”, fr˚agade Amid Northen elden. 

† 

“Vem snackar han med?”, fr˚agade Tim, utan att v˚aga resa sig fr˚an stengol- 

“Jag vet inte”, mumlade Aaron.


“Han är sjuk”, sade Jimmy Tour. 

“Det vet vi inte”, sade Aaron och p˚amindes vad Sanna sagt, att det ligger 

mer bakom detta än bara en v˚aldsam ton˚aring. 

“Vem snackar du med?”, röt Tim till Amid, medan Aaron och Jimmy Tour 

stod som paralyserade och stirrade in i elden i försök att se n˚agonting. 

“Jag kan inte”, mumlade Amid in i elden som om han inte hade hört Tim. 

“Amid”, sade Jimmy Tour och tog ett steg närmare honom igen. “Vi vill 

hjälpa dig. Snälla.” 

Utan att Aaron eller Jimmy Tour märkt det, hade Tim satt sig upp, och 

innan n˚agon visste ordet av hade han kastat sig över Amid och v˚aldsamt slagit 

ned honom i golvet. 

Amid Northen tappade andan när han slogs ned i stengolvet med ansiktet 

före, och hans klena ton˚aringskropp kunde inte f˚a luft när Tims överviktiga fyr- 

tio˚arskropp satte sig p˚a honom. Han snurrades runt, och tog flera knytnävsslag i 

ansiktet där han l˚ag orörlig som en docka, med medvetandet hängande i luften. 

Jimmy Tour s˚ag förbluffat p˚a, och lyfte förskräckt händerna över mun- 

nen i avsmak när b˚ade Amid Northens ansikte och Tim Alfredssons knytnävar 

l˚angsamt täcktes med mörkrött blod. 

“Tim!”, utropade Aaron när han ˚aterhämtat sig fr˚an chocken, och han 

sprang fram och gjorde ett försök att greppa tag om Tims andra arm, men 

han slogs hastigt bort. “Tim!”, upprepade han och slog med bägge knytnävar 

mot hans kraftiga rygg, uppenbarligen utan effekt. “Han är redan ute! Vi har 

honom! Vi vill inte döda honom!” 

Tim vände sig om och blängde med ett ansikte till del täckt av det blod 

som skvätt upp p˚a honom. 

“Inte? Och varför i helv —” 

Han flämtade till när han slogs omkull själv, och han ramlade av Amids 

kropp som han suttit p˚a.

499 

Mia hade kommit springande ned för trapporna, och hon hade tagit sin 

chans när Tim var distraherad, och kastat sig över. 

Amid flämtade ut och hostade upp blod över sin redan nedblodade tröja, 

men lyckades inte resa sig upp. Tim hade kanske ramlat omkull av chocken, men 

han var inte det minsta skadad, och han reste sig genast och var p˚a väg att g˚a i 

motanfall mot Mia, som stod intill Amid, när han plötsligt kastades bak˚at med 

samma kraft som han blivit omkullslagen med förut. Han for flera meter bort 

längs golvet, tills han slog i med ryggen före i stenväggen. När Aaron tittade 

efter orsaken s˚ag han Amid, som där han l˚ag intill Mia hade rest en blodig 

hand. 

Amid lyckades med ansträngning att ställa sig p˚a tv˚a ben, lutad mot Mia, 

och han s˚ag förbannat bort mot Aaron och Jimmy Tour, en efter en. 

Aaron blickade bort mot Tim, som verkade vara medvetslös där han l˚ag. 

Lever han? 

“Det är dags”, sade Amid med sprucken röst. “Ni ska elimineras.” 

“Amid”, sade Jimmy Tour, “jag vet inte vad det är som hänt dig, och varför 

du gör detta, men du m˚aste först˚a att vi inte försöker skada dig.” 

“Ni ska elimineras”, mumlade Amid igen, och han tog ett steg emot Jimmy 

Tour, varp˚a han reste samma hand som kastat runt med Tim som en trasdocka. 

“Ni ska —” 

“Am —” 

Den gamle började tala, men hann inte l˚angt innan han upptäckte sig själv 

med att lägga sin egen hand mot sin hals, och han stönade till av smärta och 

av chock när han klämde ˚at. Det gamla skinnet rynkade sig för de darrande 

fingrarna. 

“Nej!”, utropade Aaron, men lyckades inte röra p˚a sig av panik. 

Mia flämtade till och reste sina händer över munnen i skräck. 

“Amid!”, ropade hon, men han verkade inte kunna höra henne.


Jimmy Tour försökte tala, försökte skrika, men allt som kom ur honom var 

ett hest gurglande. 

Amid Northen höjde sin hand ytterligare, och Aaron kunde inte göra annat 

än att se p˚a när Jimmy Tour plötsligt lyftes fr˚an golvet av sin egen kraft, nu 

med bägge händerna om sin hals, och hans fötter hängandes löst en decimeter 

över marken. 

“Amid, han dör!”, skrek Aaron förtvivlat, “du vill inte göra det här!” 

“Min vilja är inte av betydelse!”, skrek Amid, och han klämde ˚at sin hand 

i luften varp˚a Jimmy Tours händer klämde ˚at allt h˚ardare om hans hals, och 

Aaron s˚ag en blodsdroppe bildas vid hans fingernagel, och den började rinna 

ned längs halsen. Mia skrek. 

“Den är alltid av betydelse”, ropade Aaron tillbaka till Amid. “Lyssna till 

dig själv och gör vad du tror är rätt. Du vet att detta inte är rätt, det vet jag 

trots att jag inte vet vem som övertalat dig om motsatsen.” 

Amid Northen s˚ag p˚a honom och för första g˚angen s˚ag Aaron den skräck 

och förvirring som verkligen r˚adde i hans ögon. Sedan s˚ag han mot Mia, och 

han s˚ag gr˚aten i hennes gröna glaspärleögon. 

Försiktigt släppte Amid lite om handen, och även Jimmy Tours händer 

släppte greppet en aning. Aaron hörde ljudet av Jimmy Tours raspiga flämtande 

när hans fötter ˚aterigen nuddade golvet, och händerna släppte en aning om 

halsen. 

Amid Northen s˚ag in i djupet av Aarons ögon. 

“Amid”, sade Aaron försiktigt, “släpp honom.” 

“Det är för sent.” 

Amid klämde igen sin hand till en knytnäve, och genast hördes det obeskriv- 

liga ljudet av en gammal mans hals som kläms samman av hans egna händer, 

ljudet när hans röst gör ett sista gnyende läte, och benen i hans nacke spricker 

sönder.

501 

Mia skrek och täckte sitt ansikte för att slippa se Jimmy Tours döda kropp, 

där den handlöst föll baklänges med blodet skvättandes över Aaron. 

† 

Aaron hann inte vara panikslagen. Istället kastade han sig genast mot det 

ställe p˚a marken där Tims pistol l˚ag, och hann hade ocks˚a hunnit f˚a tag p˚a den 

om inte Amid slagit till med sin hand och pistolen flugit längs med golvet och 

landat intill den medvetslöse Tim. 

hals. 

Amid höjde sin hand och Aarons händer sträckte sig genast mot sin ägares 

“Am —”, hann Aaron innan hans röst bröts i andbristen, och hans ögon 

spärrades paniskt upp. 

“Försök inte försvara dig, din djävul”, väste Amid. “Du försökte döda mig. 

Det är bara rätt att jag dödar dig.” 

“J —”, började han f˚a fram, men greppet h˚ardnades medan Amids knytnäve 

h˚ardnades. Han fick ingen luft, han fick ingen först˚aelse över n˚agonting. Allt 

började sakta att mörkna. 

Jag är inte djävulen, tänkte han, och han ville mer än allt annat säga det 

högt, vilket effekt det än skulle ha. Aaron kände hur han tappade känseln i 

fötterna, och han visste inte om det var en effekt av paniken och syrebristen, 

eller om han rests över marken. Han kunde inte se efter. 

I sin smalnade, mörka och suddiga blick kunde han se Mia g˚a för att ställa 

sig intill Amid, och krama om honom bakifr˚an, hennes ansikte snart befläckat 

av blodet som rann fr˚an hans h˚ar. Hennes blick mötte för ett ögonblick Aarons, 

och han kunde se en aning av sorg i den. Bara en aning. 

Aaron kände hur hans lungor svek honom, och smärtan i hans hals och 

hans oförm˚aga att tala blandades med paniken i att l˚angsamt kväva sig själv 

till döds. 

Han försvann n˚agonstans där han inte längre hörde hemma.


Ett mörker öppnade sig, och han kämpade inte emot när det tog honom 

inom sina väldiga käftar, och svalde honom hel.

3 

503 

När Aaron vaknade var han uppriktigt förv˚anad. Han hade upplevt vad han 

var säker p˚a var memento mori, dödsögonblicket, och han hade förberett sig p˚a 

en oändlig tomhet — han l˚angt ifr˚an välkomnade den, men han accepterade 

den. 

Han var säker p˚a att han hade dött. 

När han vaknade, l˚ag han p˚a det kalla stengolv där han trodde att han 

strupit sig själv till döds. Men allt var annorlunda. Allt var tyst. I ett ögonblick 

ville han stänga ögonen igen och somna om — han hade utöver denna korta 

stund av medvetslöshet inte sovit p˚a vad som kändes som och kanske även var 

m˚anga dygn. Han ville somna om, trots att han visste att det inte var allt för 

klokt, och han hade precis stängt ögonen igen när han hörde han ett illvr˚al han 

aldrig skulle glömma, och det var d˚a han spärrade upp ögonen igen och s˚ag 

Amid. 

Amid Northen stod där han st˚att när Aaron slogs ut, men vid hans fötter 

l˚ag Mia, med ansiktet ned i marken. 

Aaron s˚ag sig förvirrat om, och han s˚ag Tim Alfredsson ligga kvar där han 

l˚ag förut. Nu var han däremot vaken, och i hans hand var revolvern, siktad mot 

Amid. I sitt sömndruckna läge var det bara knappt att Aaron gjorde kopplingen, 

och förstod att det han vaknat av, var just pistolens avlossning. 

Tim avfyrade ett nytt skott, och nu träffade han inte Mia utan Amid 

Northen, men bara i axeln. 

Amid skrek till, och ryggade tillbaka av stöten och av chocken. Han slog som 

hastigast runt med sin hand som om han försökte sl˚a en osynlig fluga, varp˚a 

Aaron hörde ett knäckande ljud, och han s˚ag hur Tims huvud for runt medan 

hans nacke bröts, och kroppen lade sig avslappnat i dödens kalla famn.


Genast kastade Amid sig ned vid Mias kropp, och han rullade om henne 

att ligga med ryggen mot marken. Mitt p˚a hennes bröst s˚ag Aaron ett stort, 

gapande h˚al som pumpade ut en mörkröd sörja. Amid lade sin hand mot skadan, 

som för att dölja den för döden själv, och hans t˚arar av ilska och av sorg föll 

för att blanda sig i den pöl som bildades runt henne. 

Aaron ville somna igen, och han ville aldrig vakna mer.

4 

505 

Amid lade först sina händer för hennes bröst i ett desperat försök att stoppa 

blödningen, men det var som att använda en hink för att tömma havet. Han 

s˚ag hur hennes ansikte l˚angsamt började att blekna, hur de rödrosiga kinderna 

sakta tappade sin vackra färg. Han lade sina händer för sitt ansikte, och försökte 

gr˚ata, men t˚ararna ville inte komma. 

D˚a hörde han ett kort stönande, och han s˚ag ˚ater ned p˚a flickan framför 

sig, och han trodde att han drömde när han s˚ag hennes bröst l˚angsamt häva 

sig upp och ned i en försiktig andning. 

“Mia!” 

Han drog av sig sin nedblodade tröja, och lade den för att täcka kulh˚alet i 

hennes bröst, men han hade ingen chans att stoppa blodsförlusten, och flickan 

var redan alldeles vit i ansiktet. 

Det är inte lönt. 

“Mia?”, sade Amid med en öm röst, och han hukade sig försiktigt ned över 

henne. “Mia, hör du mig?” 

Hon stönade till igen, men trots att han ville att det skulle vara ett svar 

p˚a vad han sagt s˚a visste han att hon lika gärna kunde vara medvetslös och 

stönande i dödsögonblicket, eller vid medvetande men för förvirrad av blodförlusten 

att hon inte förstod vad som hände. 

Han lade sin ena hand över hennes kind, och han smekte den l˚angsamt, 

lämnandes sp˚aret av blandningen av hennes eget och hans blod. Hennes ansikte 

var kallt som sten, och han visste inte om han bara inbillade sig att det redan 

börjat stelna av den kommande döden. 

Amid lutade sig fram ytterliggare, och kysste försiktigt hennes kalla kind. 

“Am... Amid?”, hörde han plötsligt hennes svaga röst yttra.


Han s˚ag upp, och han s˚ag hennes ögon öppna, förvirrade, rödsprängda och 

med irisar lika bleka som hennes hy. 

“Mia...” 

“Amid... vad har hänt? Var är jag?” 

Hon gjorde en smärre ansats att sätta sig upp, men föll genast tillbaka innan 

hon kommit n˚agon vart alls. 

“Jag —” 

“Ligg bara stilla.” 

“Vad har —” 

“Mia, lyssna p˚a mig. Snälla, jag vet att det är sv˚art men snälla —” 

“Amid, det gör ont.” 

“Det g˚ar snart över.” 

Under en l˚ang stund som kändes som en evighet bara s˚ag de p˚a varandra, 

och trots hennes förvirring trodde Amid att hon n˚agonstans, i alla fall till en 

viss grad, förstod vad som höll p˚a att hända. 

“Jag älskar dig, Mia”, viskade han. “Jag väntade för länge p˚a dig. Jag lät 

dig vänta. Jag kunde inte först˚a mig själv förrän jag s˚ag det i dig. Jag visste 

inte —” 

“Amid”, sade hon och sträckte ut en hand mot honom. “Det är okej.” 

P˚a hennes läppar kunde han skymta ett utmattat leende, medan han tog 

emot hennes hand och höll den h˚ardare än n˚agonsin förut. 

“Jag kommer inte att l˚ata dig g˚a.” 

“H˚all mig.” 

Han kramade om hennes hand, och med den lilla kraft hon hade kvar s˚a 

kramade hon om hans. Han log, och han s˚ag att hon gjorde detsamma. 

En t˚ar rann längs hennes kind, och skar igenom blodet hans fingrar lämnat 

efter sig. Amid böjde sig ned och kysste Mias kalla läppar. När han tittade upp 

igen, var hennes ögon stängda. Han höll fortfarande h˚art om hennes hand, men 

kände l˚angsamt hur hon släppte taget.

“Mia?” 

“Hon är död.” 

507 

Amid Northen s˚ag upp och s˚ag framför sig en man i svart, slät kostym, 

och en handske för ena handen. I hans ansikte, än blekare än Mias, sken tv˚a 

brinnande röda ögon. 

“Gènoli”, lyckades Amid f˚a fram. “Rädda henne. Jag gör vad du vill om du 

bara räddar henne.” 

“Vi kan inte”, sade Gènoli oberört och s˚ag ned p˚a pojken. 

“Vad menar du? Vad˚a du kan inte? Du kan allt. Jag vet att du kan det! Du 

skapade världen och människan med den. Du st˚ar ansvarig för allt detta. Du 

kan rädda henne!” 

“Det är inte v˚ar ensak. Och vi har ingen anledning att hjälpa dig förrän du 

gör klart ditt uppdrag.” 

“Mitt... mitt uppdrag?” 

“Du har en anledning att vara här. Vi gav dig allt detta, men du vet lika 

väl som vi att det inte var gratis. Du vet att du har ett uppdrag, ett uppdrag 

att l˚ata mänskligheten och världen ställa sig upprät mot ondskan.” 

Amid Northen hade nästan glömt bort att Aaron var kvar, och när han 

vände sig om för att se efter, satt han kvar p˚a samma ställe där han nästan 

strupit sig själv till döds. precis när det där ödesdigra skottet kommit — nu 

kändes det som en evighet sedan, och Amid hade ingen ärlig aning om det var 

en minut sedan eller tjugo. 

Amid ställde sig l˚angsamt upp p˚a sina utmattade ben och s˚ag p˚a Gènoli. 

Mellan dem l˚ag Mias döda kropp, l˚angsamt kallnande p˚a stengolvet. 

“Vem är en gud som inte bryr sig om sina barn?”, sade Amid kallt. “Sina 

barn som... som Mia. Hon älskade dig. Som jag.” 

Génolis ögon smalnade, men han teg. 

“Vem är en gud som inte själv kan göra sitt verk, som kräver hjälp fr˚an de 

svagare? Vem är en gud som kräver död?”


“Ställ inte till det nu, son.” 

“Kalla mig inte son.” 

Génoli gick runt Mias kropp, l˚angsamt och utan att släppa Amid med blic- 

ken. Amid backade undan, och plötsligt gick de i en ˚aterkommande cirkel runt 

henne. 

“Du var n˚agon vi litade p˚a”, nästan väste Génoli medan han gick efter 

honom. “Du var den som skulle dela kungariket när Antikrist fallit.” 

“Ett kungarike byggt p˚a hennes kropp är inte ett kungarike jag vill dela.” 

“Och om —” 

“Jag har fallit för dina lögner länge nog nu”, väste Amid. 

Génoli stannade upp. 

“Lögner?” 

“Du som har öron”, sade Amid. “Hör detta. Den som skall i f˚angenskap, 

han g˚ar i f˚angenskap. Den som skall dö för svärdet, han blir dödad med svärd. 

Här behövs de heligas uth˚allighet och tro.” 

“Tig”, viskade Génoli, men pojken ignorerade honom, och fortsatte. 

“Och jag s˚ag ett annat odjur stiga upp ur jorden, och det hade tv˚a horn som 

liknade ett lamms och det talade som en drake. Det utövar det första odjurets 

hela makt i dess ˚asyn. Det f˚ar jorden och dess inv˚anare att tillbe det första 

odjuret, vars dödliga s˚ar hade läkts. Och det gör stora tecken, det l˚ater till och 

med eld falla fr˚an himlen ner p˚a jorden i människornas ˚asyn. Och det förför 

jordens inv˚anare med de tecken som det f˚att rätt att göra i Odjurets ˚asyn. Det 

säger till jordens inv˚anare att göra en bild ˚at Odjuret som har f˚att svärdshugget 

men kommit till liv igen. Och det fick rätt att ge livsande ˚at Odjurets bild, s˚a 

att bilden ocks˚a kan tala och se till att alla som inte tillber Odjurets bild blir 

dödade.” 

“Tig!”, röt Génoli ˚at Amid Northen, som blott höjde sin röst. 

“Och det ser till att alla, höga och l˚aga, rika och fattiga, fria och slavar, f˚ar 

ett märke p˚a högra handen eller p˚a pannan, och att ingen kan köpa eller sälja

utan att ha märket, Odjurets namn eller talet för namnet.” 

“Amid Northen, du är —” 

509 

Amid kände svetten i pannan och i h˚arfästet, men han kunde inte sluta 

prata hur gärna han än skulle vilja det. Tankarna snurrade i hans huvud, och 

allt var suddigt och mörkt och förvirrat, men han kände sig mer klartänkt än 

n˚agonsin förut. 

Hans mor var död. 

Hans far var död. 

Och allt var hans fel. 

“Trodde du att du skulle lura mig?”, fr˚agade han. “Trodde du jag skulle 

falla för dig när du lade allting framför mig?” 

“Du föll, pojke.” 

“Jag kan resa mig igen.” 

“Nej.” 

“Min far, min mor och min...” Han s˚ag över mot hennes kropp, sedan mot 

Génoli igen. “...och Mia är död. De är döda.” 

“Och det är ditt fel.” 

“Det har jag inte förnekat.” 

Génoli stod nu mitt framför pojken, och han s˚ag ned med spända, glödande 

ögon p˚a Amids om möjligt än mer spända s˚adana. 

“Du lurade mig. Men jag vet hur det fungerar nu”, viskade Amid Northen. 

“Jag vet vem du är. draken. Vitsvartsnubben. Génoli. Kärt barn har m˚anga 

namn, eller hur?” 

“Du kommer inte undan.” 

Pojken skrattade nervöst, och han förstod inte själv varför. P˚a n˚agon niv˚a 

trodde han sig redan ha först˚att och accepterat slutet, och allt härefter fram 

tills dess var bara lek. Det fanns inte p˚a riktigt. 

är.” 

“Jag vet vem du är, Génoli. Och jag tror jag först˚ar varför du är som du


“V˚aga int —” 

“Du är dömd, eller hur? Är det ditt gudalika straff ? Fadern av alla lögner 

och allt bedragande kan inte ljuga själv. Du m˚aste vara ärlig, du m˚aste lämna 

ledtr˚adarna.” 

Génoli s˚ag ut att vilja svara, men mirakulöst fick han inte fram ett ord. 

“Nu efter˚at fattar jag inte att jag inte s˚ag det. Génoli. Anagrammet p˚a 

Legion, demonen. Inte ens ditt namn g˚ar utan ledtr˚adar!” 

“Amid Northen —” 

“Vem är den sanna Antikrist? Och vad var syftet att döda de jag dödade?” 

“Du skulle röja din egen väg”, väste Génoli. 

Amid s˚ag honom i de brinnande ögonen och visste med all säkerhet att han 

talade sanning. N˚agonstans inom sig hade han vetat det hela tiden, även om 

han inte alltid velat acceptera det. 

“Det var det jag anade.” 

“Vad tror du att du kan f˚a ut ur detta, pojk? Tro inte att du kan fly. Vi 

känner dig bättre än du känner dig själv, och vi har den ultimata kontrollen. 

Du kommer aldrig att komma undan, hur l˚anga tal du än vill h˚alla innan tiden 

är kommen.” 

“Du har fel, och du vet det lika väl som jag.” 

“Fel?” 

“Odjuret jag s˚ag liknade en leopard”, reciterade Amid leendes, “och dess 

fötter var som en björns och dess gap som gapet p˚a ett lejon.” 

“Nej.” 

“Och draken gav det sin kraft och sin tron och stor makt.” 

“Nej!” 

Amid Northen hann knappt avsluta sin mening innan Génoli kastade sig 

bak˚at med en enorm fart, och pojken kastades omkull p˚a stengolvet av bara 

vinddraget. I mittluft slängdes Génolis kropp runt, och de vita dragen försvann 

för hans växande stora kostym, tills den slukade honom och fortsatte slungas

unt, runt i en virvelvind mitt i rummet. 

511 

De enorma portarna med draken vid handtagen slungades upp, och med det 

forsade snön in i en enda virvlande tornad, och när Amid Northen ˚ater s˚ag mot 

det ställe där Génoli st˚att var inte ens kostymen kvar — den hade istället blivit 

en skugga, en kringkastande vägg av mörker som for runt i rummet snabbare 

än ögat kunde uppfatta. 

Amid Northen lyckades ställa sig upp igen, varp˚a han vände sig mot Aa- 

ron Christian, som fortfarande l˚ag p˚a golvet, chockerad som aldrig förr men 

omedveten om vad han kunnat göra p˚a alldeles för l˚ang tid. 

“Aaron!”, ropade Amid och lyckades bara knappt överrösta snöns kring- 

virvlande och Génolis konster. “Aaron, förl˚at mig. Jag var en idiot.” 

Aaron kunde inte svara. Han lyckades komma upp p˚a benen, men han kunde 

inte göra annat än stirra p˚a Amid. Han ryckte till, när han hörde en smäll över 

sig, och han hann precis se ett enormt stenblock av taket ramla ned ett par 

meter ifr˚an honom, med damm och sten kastandes omkring sig. En spricka 

hade sträckt sig längs taket och utöver väggarna, och damm hade börjat falla 

över dem. 

“Spring”, ropade Amid för att överrösta de fallande stenarna och den virv- 

lande snön. “Spring, och titta inte bak˚at ens för ett ögonblick.” 

“Men —” 

“Han har givit mig makten att besegra honom. Det var hans enda sätt att 

ta sig ned hit till att börja med. Han kunde inte klara det själv och s˚a tog han 

mig som sin springpojke... det är mitt fel att han kunde komma hit till att börja 

med. Men jag har nu ocks˚a chansen. Det är nu mitt uppdrag att f˚a honom att 

försvinna.” 

“Kan jag —” 

Ännu ett stenblock ramlade, nu bara n˚agon meter ifr˚an Aaron, och han 

lyckades precis undvika att träffas av en sten som slogs bort fr˚an den när den 

d˚anande slog i golvet.


“Spring, säger jag! Du kommer bara vara i vägen här.” 

Och Aaron sprang.

5 

513 

Damm och sm˚asten föll omkring Amid Northen där han stod i drakens 

borg. I ett hörn l˚ag Tim Alfredssons döda kropp, fortfarande med pistolen i 

handen, och över honom l˚ag en av de m˚anga stenar som fallit när borgen s˚a 

hastigt börjat kollapsa. Framför den ännu vilt brinnande brasan l˚ag den gamle 

cowboyen Jimmy Tour, hans skägg inte längre vitt utan rött av blod, hans 

cowboyhatt liggandes intill honom och hans huvud bara knappt hängandes 

kvar p˚a resten av kroppen. 

Vid Amid Northens fötter l˚ag hans in i döden älskade Mia. 

Amid Northen föll p˚a knä inför henne och lade sitt ansikte i tv˚a blodiga 

händer. Runt honom föll stenar och block, dammet virvlade och med det den 

skugga som var draken. 

Detta är din sista tid. 

Rösten viskade, men hördes änd˚a över allt annat, klart och tydligt, och det 

var Génolis röst. 

“Du kommer inte att döda mig”, sade Amid utan att se upp p˚a skuggan. 

Varför inte? 

“Du behöver mig. Du kan inte göra detta själv. Du kan skapa synvillor... 

mindre verkan... du kan p˚averka... men du kan inte förstöra. Du kan inte stiga 

ned till jorden. Du behöver mig.” 

Jag kan döda dig och ta en annan. 

“Nej. Jag är den utvalde.” 

Amid s˚ag upp fr˚an sina händer och för ett ögonblick stod allt stilla. För ett 

ögonblick föll han in i Mias snövita hy, hennes läppar och hennes gröna ögon, 

för ett ögonblick s˚ag han henne igen. 

För ett ögonblick var han tillbaka där han var tidigare. Framför sig s˚ag han 

Natalia och honom lekte med LEGO-klossar i vardagsrummet. Steven Northen


satt i soffan och skrev, och hans hustru Cecilia lagade mat i köket intill, med 

stereon p˚a p˚a högsta volym, för hela den lyckliga familjen att njuta. 

“Sluta.” 

Amid välte Natalias klossar p˚a lek och hon skrattade och knuffade till ho- 

nom, Steven lade ut en skämtsam kommentar och — 

“Sluta!” 

“Vad är det, son?” 

Amid Northen s˚ag upp. Han och Génoli var kvar p˚a de klippor där slottet 

hade st˚att, men slottet var inte kvar, ej heller Tim Alfredssons eller Jimmy 

Tours kroppar. Génoli var ˚aterigen en människa, i samma kostym och med 

samma bleka hy och svarta handske. Snön hade slutat falla, och vindarna stod 

stilla. Allt var tyst. 

“Jag vet vad du gör”, sade Amid Northen. “Jag vet vad du försöker göra.” 

Génoli sträckte ut sin handsktäckta hand mot Amid, och lade den försiktigt 

över hans panna, smekte den över hans blodtäckte ansikte och lät den till sist 

stanna över hans ögon. 

“Du kan f˚a allt vad du vill ha.” 

Amid var hemma igen. Natalia log brett mot honom, sedan tog hon upp en 

av de stora klossar han precis vält omkull, och kastade den löst mot honom. Den 

landade bara försiktigt mot hans arm, men han överreagerade skämtsamt och 

kastade sig över klossarna för att börja kittla henne p˚a magen. Natalia skrek 

gällt efter mamma, medan Amid 

Sluta. 

kittlade henne över hela magen och vid armh˚alorna och 

Sluta. 

hon var ensam. 

Amid stod i kyrkans badrum och s˚ag framför sig, s˚ag kropparna ligga halvt 

över varandra, stilla, kalla, vita. Blodet l˚ag i en växande pöl p˚a det vita golvet. 

Han s˚ag ned p˚a sina händer, och s˚ag dem mörkröda av blod.

515 

Han satte sig p˚a knä intill sin mor, och han hörde fortfarande ett gurglande 

av smärta. 

“Lever du?” 

“Ja.” 

Jag dödade dem. 

“Jag älskar dig, Amid.” 

Han s˚ag mot sin far, och han l˚ag alldeles stilla och kall även han. Amid 

kände försiktigt med sina fingrar över hans rygg. Den kändes stel och kall som 

golvet. 


Amid var tillbaka hemma. Maten stod p˚a bordet. Radion spelade popmusik 

p˚a hög volym om kärlek. Fadern stängde av den och bjöd till mat. De satte sig. 

De ˚at. 

Glädje. 

Lycka. 

Nej. 


“Nej.” 

Amid ställde sig upp, och vände sig ifr˚an Génoli och Mia. Han var tillbaka 

p˚a klippan. Mias döda kropp gapade tom av hennes energiska glädje. 

Skal. 

“Amid”, viskade Génoli efter honom, men Amid ignorerade honom, och gick 

l˚angsamt ut mot klippkanten. Vinden slog i hans h˚ar, och viskade i hans ögon 

om en bredare, större värld p˚a andra sidan havet. För första g˚angen p˚a mycket 

länge ville han tro den. 

“Alla drömmer om en underbar värld”, sade han till Génoli, utan att vända 

sig om, utan att se bort fr˚an det svarta, stormande vattnet bara meter bort. “Al- 

la drömmer om fantastiska slut. Mannen med pipan och läsglasögonen, kvinnan 

med förklädet och h˚aret i en knut. Dottern och sonen som leker tillsammans,


hunden som stojar runt.” 

Han sparkade till p˚a en sten vid sin fot, och s˚ag den falla ned längs klipp- 

kanten. När den till sist landade i vattnet, ett tiotal meter nedanför, hörde han 

inte dess ljud för vinden och v˚agorna, och han s˚ag inte dess v˚agor bland alla 

andra. 

“Men det är en lögn. Pappan är hemligt bög, och mamman ligger med sin 

squashinstruktör. Sonen snortar kokain och dottern snattar.” 

Amid s˚ag ut över havet, och för första g˚angen p˚a länge s˚ag han ett ljus i 

horisonten. Orangeröda str˚alningar mot molnen, de första antydningarna p˚a en 

soluppg˚ang att belysa den kalla, döende ön. 

“Är det inte sant?” 

Han vände sig om och s˚ag bort mot Génoli, som stod kvar där han stod, 

med bägge händer bakom ryggen som den första g˚angen de träffades, i landet 

av Ingenting. 

“Alla drömmer om episka slut”, fortsatte han när Génoli inte svarade. “Alla 

förväntar sig att när allt slutar märker man det s˚a uppenbart som det bara g˚ar. 

Hur kommer det sig att allt är lögn? Vem bestämde det här?” 

“Allt vad du vill ha”, försökte Génoli ˚aterigen, i en nästan uppgiven ton. 

“Jag har äntligen först˚att vad som är trasigt med den här världen”, fortsatte 

Amid. “Det är s˚adana som mig.” 

“Du kan vara en gud”, viskade Génoli. 

“T. S. Eliot skrev Det är s˚a här världen slutar — inte med en smäll utan 

med ett gnyende.” 

Amid backade ett steg närmare klippkanten. Han s˚ag sig tvärsäkert om över 

axeln, och s˚ag de första str˚alarna av den mäktiga soluppg˚angen. Nedanför stor- 

made de svarta v˚agorna som aldrig förr. Génolis brinnande röda ögon spärrades 

plötsligt upp, när han kom till insikt över vad som hände, och han öppnade 

munnen för att säga n˚agonting, försöka stoppa pojken, men han hann inte. 

“Jag kommer inte ens att gny”, sade Amid och föll baklänges ned i vattnet.

Epilog 

˚Arhundradets storm 

517


˚Arhundradets storm hade media kallat det, men vad som började med ett 

riktigt stormuppbyggande under ett par dagar slutade minst sagt i ett antik- 

limax, och hösten och vintern 2005 blev den svalaste och lugnaste p˚a femton 

˚ar. 

Det var inte första g˚angen media haft fel när det gällde vädret, och allt 

gick i sin vanliga ordning: alla p˚astod först att de verkligen kände p˚a sig att 

n˚agonting var p˚a g˚ang, och när det sedan visade sig att allt gick över innan det 

ens börjat, p˚astod samma grupp att de ju hela tiden förstod att det inte var 

n˚agonting speciellt med den här hösten, och att de alltid vetat att media bara 

bl˚aste upp det hela. Och ingen anklagade n˚agon annan för att hitta p˚a, för alla 

hade ju haft precis lika fel. 

“Lyckan är som en ö l˚angt ute i Stilla havet som har rapporterats av sjömän 

när den framträder ur töcknet p˚a ett ställe där ingen kartograf har markerat 

den”, skrev Graham Greene. “Ön försvinner igen under en generation, men ing- 

en navigatör kan vara riktigt säker p˚a att den inte bara existerade i inbillningen 

hos n˚agon för länge sedan död utkik.” 

Var folket p˚a Maryville lyckliga den ovanligt svala hösten 2005? Om du 

fr˚agar dem, säger de nej. När vi minns händelser som inte var särskilt unika — 

alla dagarna när vi bara är, utan att göra n˚agonting viktigt eller storartad — 

säger vi aldrig att vi var lyckliga, vi säger att vi saknade n˚agonting. De flesta 

människor reser genom sina liv, och säger att de aldrig riktigt f˚ar vad de vill 

ha, att de aldrig riktigt blir lyckliga. De allra flesta dör alldeles säkra p˚a att de 

aldrig f˚att riktigt allt de önskade av livet — eller än värre, de inbillar sig att 

de en g˚ang hade det, och kämpade hela resten av livet p˚a jakten efter denna 

illusion. 

Om du fr˚agar mig om de var lyckliga, s˚a säger jag att ja, det var de. Lycka är 

inte existensen av glädjemedförande element, liksom mörker inte är existensen 

av mörkerbringande materia. Lycka är fr˚anvaron av ondska, liksom mörker är 

fr˚anvaron av ljus. Det blir aldrig riktigt mörkt — det är alltid lite bakgrundsljus

n˚agonstans, en lampa som lyser kvarter om inte m˚anga, m˚anga städer bort, 

en stjärna som lyser upp tillvaron trots att den befinner sig just miljontals 

kilometer med vakuum bort. 

519 

P˚a samma vis blir ingen riktigt lycklig, för alltid finns n˚agonting skrämmande, 

ett monster som gömmer sig i garderoben eller under sängen, och när s˚a gar- 

deroben öppnas och ficklampan lyser in under sängen... har monstret förflyttat 

sig till vinden eller källaren, ute i skogen eller djupt nere i vattnet. Ingen är 

n˚agonsin helt lycklig, alla söker alltid efter n˚agonting mer. Men är det inte bara 

för att de inte har n˚agonting att jämföra med? Hade s˚a inv˚anarna p˚a Maryville 

vetat vad som kunde ha hänt... d˚a hade de kanske själva vetat hur lyckliga de 

var. 

Ingen kommer n˚agonsin att minnas Amid Northen. Amid Northen fanns 

inte, liksom Mia Carlsson, och likväl kommer ingen att sakna dem. Louise 

Carlsson dog 2024 i lungcancer, ensam och utan den dotter hon alltid önskat 

sig kunna f˚a. 

Steven och Cecilia Northen fick en underbart vacker dotter, Natalia Northen, 

som började intressera sig för sin faders konst s˚a sent som i trettio˚ars˚aldern, och 

som släppte sin första roman ett straxt ˚ar innan fadern dog av en hjärtattack. 

Han dog glad över vad hans enda barn ˚astadkommit för världen. Det var ett 

lyckligt slut. 

Det lyckliga slut vi alla drömmar om, s˚a lyckligt som ett liv kan bli, när vi 

g˚ar in i det och genast vet hur det kommer att sluta. 

† 

Kim Nordström l˚ag och sov p˚a soffan när Sanna kom hem, fredagen den 

trettonde januari 2006, och han vaknade av att f˚a en bunt papper kastade p˚a 

sig innan Sanna vände sig igen, tog väskorna och gick till dörren. Väntandes 

vid dörren s˚ag han deras tv˚a barn. 

“Vad fan är det här?”, mumlade han sömndrucket efter henne.


“Skiljsmässopapper.” 

Hon stängde dörren efter sig och barnen, och de vände sig aldrig om igen. 

† 

Aaron Christian njöt av känslan av den ljumma v˚arbrisen när den bl˚aste i 

hans mörka h˚ar. 

Han stod i aktern av den b˚at som hette Önskan, den enda regelbundna 

passagerarb˚aten mellan Maryville och fastlandet. Aaron lutade sig mot relingen, 

och s˚ag ut över de ljusa v˚agorna i det lysande v˚arvädret. D˚a och d˚a hoppade en 

fisk upp, och ibland kunde han se en av f˚aglarna dyka ned och komma tillbaka 

med ett saftigt byte i näbben. 

L˚angt borta, varifr˚an de ˚akte, s˚ag han en enda fläck i den annars perfekta 

horisonten, som en smutsfläck p˚a ett foto, och han visste med hela sin själ att 

han aldrig skulle ˚atervända dit, att han aldrig skulle se staden Maryville igen. 

Han visste inte varför, men han hade alltid avskytt den platsen. 

Aaron vände sig om, och s˚ag bort mot nästa horisont, och hoppades att 

snart f˚a se första anhalten till sitt nya liv. 

En medel˚alders kvinna med gr˚aa slingor i sitt annars blonda h˚ar, kom ut 

p˚a aktern. Bakom henne drog hon en väska, och efter henne gick tv˚a barn — 

en ton˚arsflicka och en yngre pojke. Familjen satte sig ned, en bit ifr˚an Aaron, 

och drog fram en termos och en p˚ase smörg˚asar fr˚an väskan. Aaron sneglade 

bort mot familjen, medan kvinnan hällde upp koppar med varm choklad, och 

delade upp smörg˚asarna mellan barnen. 

Han tyckte att han kände igen henne n˚agonstans ifr˚an, men kunde inte 

placera henne. Antingen var de p˚a väg ifr˚an Maryville, resonerade han, eller 

s˚a hade de varit där p˚a semester eller n˚agot s˚adant, och de var nu p˚a väg 

därifr˚an. Oavsett vad, s˚a hade han mycket väl kunnat se de n˚agon g˚ang utan 

att medvetet minnas det.

521 

Kvinnan mötte hans blick, och innan Aaron han dra bort den ifr˚an henne i 

ett försök att verka nonchalant, började hon att prata med honom. 

“Aaron, eller hur?”, fr˚agade hon medan hon hällde upp dryck fr˚an en annan 

termos till sig själv. Aaron nickade försiktigt, och kvinnan reste sig upp och tog 

med sig koppen. “Sanna”, sade hon vänligt och räckte fram sin hand. Han tog 

den, och de s˚ag p˚a varandra, Aaron fortfarande övertygad om att han sett henne 

förut. 

Sanna lutade sig över relingen och s˚ag ut mot det vidöppna havet. Trots att 

det bara var januari sken solen starkt över det och färgade vattnet bl˚att, och 

temperaturen som byggdes upp p˚a b˚aten kändes som om det var sommar. 

“Kaffe?”, fr˚agade hon och räckte över sin kopp. “Jag har mer”, lade hon till 

när han s˚ag fr˚agande ut. Han tog koppen, och log. 

Aaron drack ur koppen, och begrundade henne när hon drog upp ett ciga- 

rettpaket ur jackfickan, och tände en cigarett i munnen. Han noterade att hon 

trots ˚alderstecknen — ett par rynkor, det gr˚asprängda h˚aret — fortfarande var 

mycket vacker. 

“Cigg?”, fr˚agade hon och räckte över paketet. 

“Nej tack”, svarade han med en gest. “Jag har slutat.”

522 KAPITEL 16. HÄR BEHÖVS VISHET

Coda 

Nya himlar och en ny jord 

† 

523


† 

De iskalla strömmarna drog över hans ansikte och hans kropp, och han kände 

det isande mörkret sträcka sig över h˚aret, längs nacken och ned för ryggraden 

under tröjan. 

Först förstod han inte var han var. 

Sedan förstod han allt. 

Amid vände sig om i mörkret, och tog in en kallsup med saltvatten. Han 

svalde det. 

N˚agonstans ringde en kyrkklocka. N˚agonstans s˚ag han ett ljus. 

Var är jag? 

Ljuset kom närmare honom, svävande, flytande i vattnet. 

Vem är jag? 

Han vände sig ˚ater i mörkret, och kände kylan tränga p˚a, kände sitt blod 

sakta frysa till is. Han s˚ag sig om, men s˚ag inget slut. Han s˚ag bara det eviga 

mörkret... och det enda ljuset i tomheten. S˚a hörde han en röst, och han vände 

sig mot ljuset och kände det tala till honom. 

“Amid.” 

Vem är du? 

“Jag är en av De tv˚a.” 

Ljuset kom närmare honom, men han s˚ag änd˚a inte vad det var — det var 

bara en boll av ljus, svävande i mörkret, och med ens började det sakta men 

säkert att cirkla runt honom, och han vände sig om för att följa det med blicken. 

Det kalla saltvattnet sved i hans ögon, men han kunde inte släppa ljuset med 

blicken för en enda sekund. 

Tv˚a? 

“Jag är det vita.” 

St˚a stilla.

525 

Han for runt efter ljuset, som kändes som det rörde sig snabbare. Till sist 

kunde han inte röra sig i takt med det, och han svängde istället med huvudet 

efter det, innan han blev för yr och stannade upp. 

“Det vet du att jag inte kan”, sade ljuset och fortsatte att röra sig. 

Var är jag? 

“Vid slutet.” 

Slutet av vad? 

“Allt.” 

Amid visste inte hur mycket han förstod, men han svalde djupt. Hans mun 

var fylld med saltvatten, det flöt genom hans näsa, men han märkte det knappt. 

Han stängde ögonen — inte för att han inte ville se ljuset längre, för det ville 

han, men för att han var trött och hans ögon sved av saltvattnet och kölden. 

B˚ade han och ljuset var tysta under en mycket l˚ang stund, och först trodde han 

att ljuset försvunnit, kanske att det bara varit en illusion, sedan — 

“Tack för allt, Amid.” 

Vad händer med mig? 

“Du dör.” 

Han stannade upp och tvekade, men ins˚ag att han p˚a n˚agon niv˚a ständigt 

först˚att det. 

Kommer jag komma till himlen? 

Ljuset tvekade. 

“Nej.” 

I mörkret och i kylan och i den eviga tomheten som var döden s˚a log Amid 

Northen. 

Det gör ingenting. 

“Du hade rätt som du sade”, sade ljuset. “Idyllen är en utopi vi aldrig 

kommer att f˚a. Och bara i att inse det kan mänskligheten f˚a nya himlar och en 

ny jord.” 

Amid Northen tvekade, och var inte säker p˚a vad han skulle säga. Vad han


kunde säga. Han var plötsligt mycket trött. 

Vad är sanningen?, fr˚agade han sedan ljuset. 

Inget svar kom p˚a vad som kändes som timmar, dagar, veckor,˚ar. N˚agonstans 

ströps pojkens lungor p˚a sista uns av luft. 

“Det finns ingen”, svarade ljuset tyst. 

Pojken svalde. En t˚ar av sorg och av glädje rann ut fr˚an hans öga och 

blandade sig med havets salta vatten och nattens och dödens svarta mörker. 

Tack. 

N˚agonstans kände Amid Northen en ström sl˚a hans kropp in i en klippa, 

men han kände ingenting. Det var som om han redan lämnat den för att resa 

vidare in i tomheten. Ett sista mörker drog över världen, och han vände sig 

mot ljuset och slog upp ögonen igen, bara för att se hur det l˚angsamt börjat 

försvinna bort˚at. 

N˚agonstans försvann det sista ljuset i världen. N˚agonstans slukades han 

av en evig kyla, en svarthet och en tysthet, absolut och täckande som en v˚at 

handduk över honom, och n˚agonstans drog den honom ut fr˚an v˚ar värld — inte 

in i en annan, bara ut fr˚an v˚ar. 

Han öppnade munnen en sista g˚ang, men kunde inte längre tala eller andas. 

Han stirrade en sista g˚ang ut i tomheten. 

Havet slukade honom.

Här - Anton Nordenfur

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?