Bondersbyarn 23 utkast.indd - Bondersbyn

En tidning för
Kamlunge, Bondersbyn
och Börjelsbyn med
omnejd
Nummer 23
Mars 2007
Utgivare:
Bondersbyns
Hembygdsförening
Innehåll
Ledare 2
Rapport från Ryiad 2
Älven behöver Dig 3
Borstingen i nöd 3
Belysningshistoria 4-5
Finnarna sopade... 6
Lakasoppa 6
Premiärer i byn 7
Kosjärvträsket, del 6 8-9
Gakkara och ... 10
Jakten på hybridalar 10
Korsord 11
Tävling, recept, m.m. 12
Omslagsfoto:
Lars-Erik Holmberg
Adress till Bondersbyarn:
c/o Sten Rönnberg
Bondersbyn 180
95292 Kalix
e-post:
bondersbyarn@bondersbyn.se
Vad är fettisdagsbullar mot en gammal hederlig
Lakasoppa? Läs Bondersbyarns inträngande reportage
om vad byborna tycker om lakasoppan!
För Astrid Enström råder det ingen tvekan om
vilken soppa som är bäst! Läs mer på sid. 6

Ledare
Landsbygdsutveckling, men hur?
Kalix kommunfullmäktige har antagit ett
Landsbygdsutvecklingsprogram och det
är bra. Dessutom har kommunen en speciell
Landsbygdsutvecklare, och det är
också bra. Ute i byarna finns en hel mängd
entusiastiska personer som brinner för sin
landsbygds utveckling, vilket
också är bra.
Då är väl allt frid och fröjd
skulle kanske den omedvetne
medborgaren tycka,
men det är inte bra! Ty det
finns ett fundamentalt fel i
hela ”upplägget”! Det verkar
som om landsbygdens
utveckling skall vila på
frivillighetens och idealismens
grund, till skillnad
mot efter vilka premisser
man utvecklar Kalix tätort.
Där fattar man politiska
beslut som finansieras med
skattemedel eller ger marknadskrafterna
möjligheter
att utveckla näringslivet.
Visst finns entusiaster och
ideellt arbetande personer
inne i tätorten, men den grundläggande
utvecklingen av infrastruktur och näring
finansieras av antingen kommun eller företagare.
Ute i byarna gäller en annan ordning. Där
skall förslagen till utveckling inte bara tas
fram av byborna, utan de skall också genomföra
dem på ideell väg eller med yt-
Rapport från Sven-Olof Carlsson,vår utsände i Ryiad:
Det pågår en intressant debatt dagligen i
lokaltidningen Arab News om kvinnans
rätt i samhället. Den bild man får är ju
skrämmande, tex. en kvinna som blir änka
är ju totalt rättslös samt när hon även saknar
någon form av försörjning är hon förpassad
till den ökande skaran av tiggare
som blir allt mer vanlig i samhället. De
pengar som hon efter vårt sätt skulle erhålla
när hennes make avlider går i första
hand till hans anhöriga såsom fader, moder
och bröder, hon tappar ju även i dom
flesta fall även bostad.
En annan artikel handlade om en kvinna
med fem barn, vars man hade blivit fängslad
på 10 år och hon fick inte tillgång till
hans banktillgångar utan hans medgivande.
Denna kvinna blev även hon förpassad
till ett liv som tiggare när inte mannen ger
henne tillgång till hans bankkonto. Även
alla deras anhöriga tog helt avstånd från
henne för att ytterligare förvärra hennes
redan besvärliga situation. Det är enormt
mycket av detta som det skrivs om, men
tyvärr blir det ingen förändring på någon
2 Bondersbyarn
terst små bidrag från Kommunen.
Byarnas underläge blir allt tydligare då
man tittar på ålderssammansättningen hos
dem som bor på landsbygden. När utvecklingen
inne i tätorterna drivs av människor
i sina ”bästa år”, skall motsvarande arbete
”Men vi skall väl vara nöjda och glada där vi bor i våra skuldfria
hus med egen brunn och avlopp!”
i byarna till övervägande del skötas av
pensionärer/hemvändare!
Inte undra på att Landsbygdsutvecklingen
går sakta! Goda idéer och lovvärda
initiativ strandar till slut på att det saknas
pengar.
Hembygdsföreningarna som oftast är
”motorerna” i byarna kokar kaffe och an-
ordnar lotterier för byborna för att få ihop
till att finansiera en byagård. En slags ”beskattning”
utöver den som proklameras på
skattsedeln. Men mer räcker det inte till.
Och pengar från kommunen för grundläggande
utveckling av byarna ser vi inte
röken av. Om man skall raljera
skedde det väl senast för tjugo
år sedan, då man drog kommunalt
vatten till Bondersbygården!
Den här utvecklingen är som
en dålig film. Man kan räkna
ut hur det slutar redan från början!
Om inget radikalt sker och politikerna
börjar slussa ut pengar
till landsbygden, kommer dagens
entusiaster att lägga av.
Främst av åldersskäl, men också
av uppgivenhet.
Lyss ni där i kommunfullmäktige.
Halva kommunens befolkning
lever ute i byarna. Varje
helg kommer vi in till tätorten
och handlar i storköp och köpcityn.
Vi bär våra pengar till
centralorten. När skall vi få tillbaka något
annat än en klapp på axeln och ett tandlöst
dokument om en Landsbygdsutveckling?
Lars-Erik Holmberg
”Medan vi jämrar oss över orättvisor i samhället, har andra det mycket sämre!”
Soldatfruarna Mia Frimodig och
Matilda Forss hade kanske levt sämre
i Arabien!
punkt eftersom religion även i detta fall
ligger till grund för denna mansdominans
i samhället.
Det är ytterst sällan någon Saudier får
något straff när det gäller denna form av
kriminalitet. Men en icke Saudier och
framförallt en icke muslim är domstolarna
väldigt kvicka att utdöma straff. Tex.
Blodspengar vid olyckshändelser är priset
mellan 500.000- 1-milj Saudi Rialer (Skr
x 2) för en muslim medan priset på en icke
muslim är fastställt till 200.000 SAR. Det
sitter en massa asiater, mest från Indien
och Pakistan i Saudiska fängelser för dom
har ju ingen möjlighet till att betala dessa
summor. Dom kan få sitta i fängelse 10-15
år innan det klaras upp genom någon form
av förlikning.
Även en stor ökning av sexuellt utnyttjande
av i första hand deras House Maid,
hembiträde, blir en allt vanligare företeelse.
Men även deras minderåriga barn
utnyttjas på samma sätt, det speglar det
samhälle som växer fram också i skydd
av religionen, för det är ju sällan någon av
dessa våldsverkare blir straffad.
Ett fall som har uppdagats är den Saudier
som reste till USA med sin familj plus
hembiträde och har där blivit straffad med
20-års fängelse för just sexuellt utnyttjande
av deras Indonesiska Hembiträde. I lokaltidningen
kallade man detta en diskriminering
av Islam fast det fanns en diger
bevisbörda mot denna man, inte klokt.
Sven-Olof

•
•
•
•
•
Vi vet:
att varje älv har utvecklat en unik
biologisk mångfald
att varje utbyggnad för evigt förstör
denna älvens rika mångfald av liv
Vi vill att:
att älvbefolkningarna ska få behålla
den livskvalitet de fria älvarna ger
att vi ska kunna fortsätta ta upp den
fisk naturen själv producerar
att besöksnäringen befrämjas. Den
kommer att skapa nya arbeten, som
älvbygden så väl behöver.
Öringens tillbakagång i älven är ett faktum.
Men att läget är så kritiskt, kände kanske
inte så många till. Mikael berättade att det
är bara ca 100 honor som leker i älvens
biflöden varje år, och att de flesta lekplatser
är förstörda av flottledsrensningar och
skogsdikning. Genetiker brukar säga att
när avelsmaterialet understiger 50 honor,
då är stammen akut utrotningshotad.
Levande Vatten
Glenn Douglas, Kalix Kommuns fiskerikonsulent,
inledde kvällen med att berätta
att Kalix Älv Ekonomisk Förening just nu
genomför ett stort EU-projekt som syftar
till att återställa vattendrag så att öringen
kan leka igen. Sommarens arbete har gått
bra tack vare det låga vattenståndet och
sex vattendrag har restaurerats. Arbetet
Älvarna behöver Dig!
Kerstin Rönnqvist i Älvräddarna har skrivit följande upprop till Bondersbyarn. Situationen
för våra outbyggda älvar är ingalunda säker. I jakten på billig energi vänds alltid
blickarna mot möjligheter att ytterligare bygga ut vattenkraften i vårt land. Miljödomstolen
har nyligen , mot allt förnuft och naturlagstiftning, givit tillstånd till utbyggnad i Västerdalälven.
Trots att området ingår i Natura 2000, ett skydd som EU skapat och Sverige
förbundit sig att följa!
Börstingen i nöd!
Kom med i Älvräddarnas Samorganisation
för att stärka vår talerätt hos
myndigheter och politiker!
Den som uppskattar en fri och obunden
älv kan visa sitt engagemang genom
att vara medlem i Älvräddarna!
Den 10 januari arrangerade Kalix Älv Ekonomiska Förening ett möte i
Bondersbyn om öringen. Bondersbygården fylldes till sista plats av intresserade
fiskare för att lyssna till Mikael Kivijärvi från Hushållningssällskapet
och den kände fiskaren och författaren Gunnar Westrin från
Råneå som berättade engagerat om öringen i hans hjärta!
fortsätter till sommaren med ytterligare
några vattendrag. Dessutom finns planer
på att starta ytterligare ett projekt som
förutom återställningsarbeten även skall
innehålla ytterligare inventeringar och
uppföljningsåtgärder av olika slag.
Öringen fångas innan den hunnit leka!
Mikael redogjorde för öringens livscykel
och menade att större delen av all öring
som produceras i älven fångas i kusten
innan den blivit lekmogen. De nya reglerna
för öringfiske med nät i kusten, som
Fiskeriverket antog i våras, är en bra början,
men då måste bevakningen förbättras.
Minimimåttet har nu också höjts till 50
cm i kusten för att ge öringen en chans att
växa upp och bli lekmogen.
Stig Eriksson, Rian och alla andra följde intresserat de två föredragshållarna
•
•
•
•
Medlemsavgifter:
enskild stödjande medlem,100 kr
hela familjen,125 kr
stödjande organisation, 200 kr
sponsrande företag, med diplom och
omnämnande i vår tidning, 500 kr
Plusgiro: 73 65 73 7
Besök Älvräddarnas egen hemsida på
internet och läs mer:
www.alvraddarna.se
Ju fler vi blir desto starkare blir vår röst!
Kerstin Rönnqvist
Westrin i högform.....
Hartijoki visar vägen
I Hartijoki, Nilivaara, har sedan flera år ett
imponerande restaureringsarbete genomförts
av fiskevårdsföreningen på platsen.
Resultaten är mycket positiva och Hartijoki
producerar nu mångfalt fler laxöringsungar
än tidigare. Nu gäller det ju att
förvalta öringstammen på rätt sätt så att
inte dessa fångas i kusten innan de hunnit
tillbaka i älven för att leka!
Öringen i Westrins hjärta!
Efter fika avslutades kvällen med ett engagerat
och intressant föredrag av Gunnar
Westrin om Öringen i hans hjärta. Åhörarna
fick följa Gunnars bana som fiskare
från tidiga barnaår till guidade fisketurer
på Nya Zeeland. Han är bra. Han slåss för
fisken och dess miljö. Och det är bara att
hoppas att hans engagemang smittade av
sig på kvällens åhörare. Då kanske vi åter
får en stark öringstam i vår Nationalälv.
En älv som är värd att skydda, vilket också
representanter för Älvräddarna påpekade
denna lyckade kväll i Öringens tecken!
Lars-Erik Holmberg, text o foto
Bondersbyarn 3

Övre Bondersbyns Belysningsförening
Övre Bondersbyns belysningsförening bildades 1940 för området norr om bron på älvens östra sida inklusive
Marieberg, samt Forshaga och Bondeborg på västra sidan. Ungefär samma tid bildades också belysningsföreningarna
i Kamlunge och Stora Lappträsk. Bondersbyns belysningsförening hade bildats redan
1920 men distributionsområdet omfattade endast de centralare delarna av Bondersbyn.
Antalet medlemmar var vid starten 29.
Första styrelsen bestod av: Herman Fors,
Verner Nilsson, Nils Olof Johansson, Gustaf
Hansson och Gustaf Carlsson. Revisorer
var Einar Frimodig och Karl August
Nilsson. Dessa var revisorer fram till1945
men då övertogs Karl Augusts uppdrag
av Greta Enström som sedan tillsammans
med Einar Frimodig var revisorer ändå till
föreningens upphörande 1952.
5000 kr lånades i Nederkalix Sparbank
till 5,5 % ränta. Ett tiotal medlemmar gick
i personlig borgen för lånet som skulle
återbetalas med 250 kr plus ränta två
gånger per år. När lånet skulle amorteras
uttaxerades pengar av medlemmarna.
Anläggningen av lågspänningsnätet
Material inköptes, de medlemmar som
hade lämplig skog fick leverera stolpar.
En 12 meter lång stolpe betalades med 7
kr. Ledningsbygget utfördes till största delen
av medlemmarna själva. Betalningen
till dem varierade mellan 60 och 80 öre
per timme. Totalt arbetade medlemmarna
1878 timmar till en kostnad av 1311 kr.
4 Bondersbyarn
Dessutom var fyra personer till sysselsatta
med bygget till en kostnad av 147 kr. Det
var troligen elmontörer som gjorde inkopplingar
och annat som fordrade elbehörighet.
Ledningens längd var på älvens
östra sida 2283 meter och på västra sidan
5054 meter (Längderna kan vara omkastade,
ledningsnätet på östra sidan borde
vara längst). Totalt uppsattes 7337 meter
kraftledning. Antalet stolpar bör ha varit
när-mare 200. Totala kostnaden för anläggningen
av lågspänningsnätet var 9267
kr. Sedan lånet och insatskapitalet på 1120
kr nyttjats återstod en skuld på 3142 kr.
För att täcka detta utdebiterades 151 kr av
varje medlem.
Till fastigheterna var endast enfasström dragen. Denna uppställning
visar till vilken fas de olika fastigheterna var anslutna och deras
strömförbrukning under 1947.
Ett problem var att koppartråd till ledningarna
p.g.a. krigstiden inte var så lätt att få
tag på. Man fick delvis använda järntråd
vilket väl inte fungerade så bra. Järn leder
ström sämre än koppar. Nolledningen
drogs med järntråd
Lågspänningsnätet hade tre faser men
man drog nog bara en fas till varje fastighet.
Fastigheterna fördelades på de tre fa-
serna så att belastningen blev ungefär lika
på alla faser. Trefasuttag uppsattes längs
kraftledningen där man räknade med att
ström till motordrift behövdes. Dessa uttag
var inte kopplade över fastigheternas
säkringar eller elmätare. Om man behövde
trefasström, för t.ex. tröskning eller
vedkapning, där det inte fanns ett uttag i
närheten, kunde man koppla in sig direkt
på kraftledningen. Detta gick till så att
stänger försedda med krokar hängdes upp
på kraftledningens trådar och anslöts till
motorns ledningskabel.
Nu var det inte så att man stal strömmen
eller fick den gratis av belysningsföreningen.
Elmotorn som var samägd av
flera, var liksom en egen abonnent med
egen elmätare och eget säkringsskåp som
var inmonterad i samma låda som motorn.
Man avläste mätaren innan man började
använda motorn och antecknade mätarställningen
på en lista som medföljde motorn
och gjorde likadant när arbetet var
klart.
Sedan i samband med den ordinarie mätaravläsningen
avlästes också motorns mätare
och de som använt motorn fick betala
efter vad de förbrukat. Motorn debiterades
också en egen årlig grundavgift som vilken
som helst annan abonnent.
Forshaga, Bondeborg, Pataudden, Salkostudden
och Marieberg hade var sin
motor. Alla på 7,5 hästkrafter.
Elpriserna
Kraftleverantören till belysningsföreningen
var Pålänge Elektriska Kraft AB. Bolaget
hade ingen egen elproduktion längre
utan var ett rent distributionsbolag. Kraftproduktionen
las ner redan 1936.
Belysningsföreningen betalade, dels en
grundavgift, lika stor som medlemmarnas
sammanlagda grundavgifter, dels för hur
många kW/h som förbrukats. 1941 betalade
föreningen 9 öre per kW men under
Gustaf Karlsson i Varpudden hemställer
att få trefasström dragen till högst
80 meter från hans gård för att kunna
använda Bondeborgs elmotor.

Gunnar Enström i Marieberg hemställer om att få krigstidens järntrådledning
utbytt till kopparledning vilket bifölls av årsmötet.
sommaren, maj till augusti bara 3 öre.
Medlemmarna debiterades en grundavgift
som var baserad på hur många lampor
man hade. För första lampan togs 12 kr,
för andra 6 kr, tredje 5 kr, fjärde 4 kr och
så vidare tills man var nere på en krona.
Den som hade fyra lampor betalade 12 +
6 + 5 + 4 kr. Sammanlagt 27 kr i grundavgift
per år. Grundavgiften 1940 var för
de flesta omkring 30 kr. Karl Johansson
i Bondeborg med tre lampor hade lägsta
avgiften med 23 kr. Högsta avgiften hade
Elov Karlsson som hade både affär och
lantbruk och många byggnader. Han hade
17 lampor och 44 kr i grundavgift.
Bidrag
Ett statsbidrag beviljades 1943 för elektrifiering
av Kamlunge, Västanfors, Övre
Bondersbyn, Stora Lappträsk och Lilla
Lappträsk med sammanlagt 44 140 kr.
Ungefär hälften av pengarna gick till Pålänge
Kraft AB. Övre Bondersbyns andel
av bidraget blev 8495 kr, vilket gott räckte
till att slutbetala lånet på Sparbanken. Föreningen
var nu skuldfri och hade dessutom
ett rörelsekapital
Missnöje med Pålängebolagets prispolitik
Ett missnöje hade börjat gro hos belysningsföreningarna
som hade Pålänge
Elektriska Kraft AB som elleverantör.
Man ansåg att det togs ut ett för högt elpris.
Andra kraftbolag hade tydligen lägre
pris.
21 nov. 1943, på initiativ av Månsbyns
och Rians belysningsföreningar anordnades
en konferens med representanter för
belysningsföreningarna som var underställda
Pålängebolaget. Övre Bondersbyns
Belysningsförening representerades
av Herman Fors och Verner Nilsson.
Konferensdeltagarna uttryckte sitt missnöje
över Pålängebolagets prispolitik samt
valde en kommitté som skulle förhandla
med Pålängebolaget för att få en sänkning
av elpriset samt utreda frågan om bildandet
av ett kooperativt distributionsföretag.
Förhandlingarna gav inte något omedelbart
resultat, men under 1945 sänktes
kilowattpriset med ett öre för att sänkas
ytterligare med 2 öre 1946. Priset var nu 6
öre från september till maj. Sommarpriset
hade däremot höjts till 4 öre.
Besiktning av lågspänningsnätet
Vid besiktning av föreningens ledningsnät
som utfördes av Statens Elektriska Inspektion
1948 anmärktes på ett flertal punkter
som skulle åtgärdas snarast. Bl.a. anmärktes
på att de tidigare nämnda trefasuttagen
som fanns uppsatta inte var kopplade över
säkringar utan gick direkt från nätet. Tidigare
besiktningar hade endast gett obetydliga
anmärkningar. Vid besiktningen 1946
befanns anläggningen vara i ”förstklassigt
skick”. Om det var att ledningsnätet hade
börjat förfalla eller att kraven hade höjts
är väl svårt att säga. Förmodligen en kombination
av båda.
Föreningen ansåg sig inte ha råd att åtgärda
allt genast, utan ansökte om anstånd
för att få utföra åtgärderna efterhand efter
hur ekonomin tillät. Hur det gick är inte
känt. Inspektionens svar finns inte bevarat.
Upprustningen satte i alla fall igång,
men att allt blev gjort innan föreningen
upphörde är väl knappast troligt
Bidrag till ytterbelysning
1949 beviljade Töre kommun belysningsföreningarna
bidrag för ordnande av ytterbelysning
i byarna inom kommunen med
100 kr per lampa. Bondersbyns Belysningsförening
skulle få bidrag för 11 lampor
och Övre Bondersbyns Belysningsförening
för 10 lampor.
Några lampor uppsattes inte, vad jag vet.
Kanske täckte inte bidraget kostnaderna
och man tyckte att det blev för dyrt. Strömmen
till lamporna skulle ju också betalas
av föreningen. Man kan väl också ha tyckt
att någon utebelysning inte behövdes!
Styrelsemedlemmarna 1949 var: Gustaf
Hansson, Herman Fors, Helge Häggström,
Valdemar Nilsson och Artur Enström.
Elförbrukningen
Elförbrukningen var jämfört med dagens
ytterst minimal. El användes i huvudsak
för belysning och motordrift för tröskning
och vedkapning. Elektriska kokplattor
och strykjärn började dock bli vanliga under
mitten av 40-talet. Som exempel kan
nämnas att under 1944 förbrukade Artur
Lille 639 kw, Valdemar Nilsson 311 kw,
Gunnar Enström 375 kw. Elof Karlsson
hela 980 kw!
Under 1951 förbrukade föreningens
medlemmar, som nu var 36 till antalet,
tillsammans totalt 28181 kW/h till en
sammanlagd kostnad inklusive grundavgift
2998 kr. Detta gör en genomsnittlig
årskostnad av 83 kr och 28 öre. Högsta
Elräkningen hade Elof Karlsson med 313
kr (3768 kW) och lägsta hade Karl Nilsson
med 34 kr (135 kW)
Avvecklingen av föreningen
Den 15 maj 1952 överläts föreningens ledningsnät
till Pålänge kraft AB som i sin tur
sedan någon tid ägdes av Vattenfall. Sista
årsmötet hölls i februari 1953 varefter belysningsföre-ningen
förklarades definitivt
ha gått i graven.
KG Hansson.
Den allra sista räkningen från Pålänge Kraft (Vattenfall) till Övre Bondersbyns
belysningsförening.
Bondersbyarn 5

Finnarna ”sopade rent” vid LakaVM 2007
I gnistrande vinterkyla gjorde 108 tävlande upp om mästerskapstiteln när den tredje LakaVM-tävlingen i
historien genomfördes på Kamlunges notplats den 23 februari. Efter två timmars fiske var den finska dominansen
ett faktum. De fem första platserna belades av fiskare från vårt grannland i öster och överst på
prispallen stod åter en kvinna, Jaana Jaako från Torneå, med en lake på 1750 gram! För andra gången på
tre år vinner en kvinna den prestigefyllda pimpeltävlingen!
Tävlingen arrangeras av Fiskegruppen
i Kalix älv i samarbete med Kamlunges
Fiskevårdsförening och genomförs på
kvällen i skenet från marschaller och en
stor stockeld där gratis kaffe serveras. Under
hela tävlingen visas fiskefilmer och
fiskeinformation på en filmduk mitt i tävlingsområdet.
Där presenteras också med
jämna mellanrum den aktuella ställningen
i tävlingen om vem som kan dra upp den
största laken och bli årets Lakamästare!
Tävlingen blir allt populärare
Första året tävlingen genomfördes startade
61 fiskare och nu kunde tävlingsledningen
räkna in 108 deltagare. Nästan 80
% ökning! De tävlande kom i år från när
och fjärran. De mest långväga kom från
Danmark. 15 deltagare kom från Finland,
vilket skulle bli ödesdigert för de segersugna
Svenskarna!
Färre lakar fångades i år
Trots att de yttre förutsättningarna var de
bästa, dvs. svinkallt och nästan nymåne,
nappade laken sparsamt. Endast tio tävlande
vägde in sin fångst, men detta förtog
på intet sätt spänningen. Teoretiskt sätt kan
man vinna LakaVM i sista sekunden eftersom
endast den tyngsta fisken räknas.
Lakakvarium
LakaVM skiljer sig i många avseenden
från en traditionell pimpeltävling, förutom
att allt sker i mörker. Pimpelhål finns borrade
i förväg och både tävlande och publik
6 Bondersbyarn
underhålls med fiskefilmer och fiskeinfo på
en jättestor filmduk. Strax bredvid brinner
en stor eld där den frusne kan värma sig
med gratis kaffe och kanske bättra på kraften
med en varm korv. Nytt för i år var ett
akvarium dit alla de största lakarna släpptes
för beskådande. En liten doppvärmare
fick hjälpa till att hålla värmen i vattnet
och lakarna tyckets inte alltför upphetsade
av uppmärksamheten!
Segrarinnan Jaana Jaako omges av
tvåan Siipola Martti och trean Laanila
Mikko. Foto: Patrik Öström
Prispallen fylldes av finnar!
När tävlingen avslutades efter två timmar
med en serie raketskott, stod det klart att
finnarna hade sopat hem det mesta. Överst
på prispallen stod Jaana Jaako från Torneå
och bakom sig hade hon fyra landsmän!
Först på femte plats kom en ortsbo. Efter
tävlingen mumlades det om att arrangera
ett VM-läger för att kunna bryta den finska
dominansen!
LakaVM rekryterar unga fiskare
Tack vare sitt upplägg tycks LakaVM också
locka de riktigt unga fiskarna att prova
lyckan. I år deltog några fiskare som var
så små att en riktigt stor lake hade kunnat
bli deras överman! Arrangörerna satsar
också på att tävlingen skall bli en riktig
festlig kväll på Kalixälvens is. Och det är
väl ett fint sätt att hedra en av våra Nationalälvar?
Kanske tävlingens sponsorer
resonerade på samma sätt när det fyllde
prisbordet med intressanta priser?
Lars-Erik Holmberg
Resultat
1 Jaana Jaako Torneå 1750
2 Sipola Martti Kemi 1210
3 Laanila Mikko Kemi 1180
4 Tuomo Heikkilä Oulo 980
5 Veijo Matala Kemi 800
6 Evert Karlsson Börjelsbyn 630
7 Laanila Juhani Kemi 570
8 Bengt Degerhäll Luleå 530
9 Stig Stenberg Kalix 380
10 Eva Nyberg Piteå 320
Den gudomliga Lakasoppan
Dagen efter LakaVM serverades på traditionellt vis lakasoppa i Bondersbygården. Chefskocken Carl-Gösta
Johansson hade tillsammans med sina kökspojkar: Kalle, Karl-Gunnar och Lars-Erik kokat en ymnig soppa
som doftade gudomligt. Men hur god är den egentligen? En av kökspojkarna gick till botten av sopptallrikarna
och frågade ett urval av de nästan 50-tal gäster som trotsade vädret.
Axel Hansson, stor lakakännare,
bedömde
att han nu skulle klara
sig till nästa lakafest!
Ingrid Videstig mumlade:
delikat, mellan
tuggorna och slevade
vidare.
Jan Enström menade att
detta är mat för en riktig
lantbrukare!
Olle Björkman delade
ut högsta betyg, trots
att han funnit två ben i
soppan.
Den yngste soppgästen,
Isak Broström
satt stum av beundran
över soppan!

Anders ”sotarn” Karbin från Morjärv
hade tagit med sig kaminen ut på
isen!
Ulf Kummu från Börjelsbyn blev utan
fisk, men räknar med att sikhåvningen
skall bli desto bättre till sommaren!
William Weiber från Kalix kan vara den
nya generationen lakafiskare som skall
bryta Finnarnas dominans!
Arne Johansson hade fullt upp vid korvpannan.
Den starka kylan stimulerade
aptiten hos de tävlande.
Premiärer i Bondersbyn
Julen 2006 var det dags för två premiärer
i Bondersbyn. Det traditionella julfirandet
i Bondersbygården hade omformats
till ett julbord, och i det gamla fina
kapellet genomförde bönhusföreningen
den allra första julottan i byns bönhus.
Hembygdsföreningen hakade på den populära
”premiärtrenden” och beslutade att
ersätta den traditionella julfesten i Bondersbygården
med ett julbord.
Beslutet var djärvt eftersom julfesten
sedan gammalt också fungerat som en
”skattläggning” av byns innevånare i syfte
att stärka föreningens kassa.
Skulle byborna klara av att undvara julklappsauktionen,
Luciatåget och den efterföljande
julgröten?
Många ställde upp
Planeringslkommittén som bestod av
Gunilla Häggström, Gunilla Björkman,
Monika Söderholm, Jenny Johansson och
undertecknad tog fran tio förslag till julbuffén.
Sedan var det dags för inköp, bakning
och stekning. Ragnhild Häggström, Maj-
Britt Lindgren och Anita Bucht engagerades
också. Resultatet blev ett dignande
julbord där också Arne Johanssons fina
”Lappträskfisk” fick sin givna plats.
Nobelfest på lokalnivå
Festdatumet bestämdes till den 10 december,
eftersom ingen av byns innevånare
var bjuden på Nobelfesten.
Tydligen hade tidpunkten påverkat de
sextital deltagarna. Bästa ”gåbortskläderna”
var påtagna och här och där i vimlet
kunde upptäckas en och annan med medalj
eller annan utmärkelse!
Festen blev lyckad och om vi har ”gnistan”
kvar till nästa år möts vi på en ny Nobelfest
i Bondersbygården!
Anton Björkman förste officianten
Föreningen blev väldigt glad när Anton
Det kan DOCK noteras att den delikata
LAKEN saknades på julbordet. Kanske
något att tänka på till nästa år?
Anton Björkman var officiant
när byn genomförde
sin första egna julotta.
Björkman lovade att hålla den första julottegudstjänsten
i byn.
Anton kontaktade dessutom vår egen
sångfågel Josefine Andersson från Lappträsk
som skulle komma hem från Stockholm
med sin sambo Andreas. Dom
lovade att sjunga och spela guitarr vid
gudstjänsten. Därtill kom Emma Enström
från Pataudden med sin tvärflöjt för att
spela tillsammans med byns egen ”kantor”
Ragnhild Häggström.
Stämningsfull gudstjänst
Den av stearinljus upplysta lokalen fylldes
av bybor, hemvändare och andra besökare.
Efter en fin gudstjänst, vackra sånger
och stämningsfulla psalmer serverades de
femtio deltagarna kaffe, smörgåsar och
inte minst Gunilla Björkmans hembakade
saffransbröd och pepparkakor.
Nu ser vi alla fram emot nästa julotta
med nya talare, musikanter och trevliga
samvaro.
Annika Gustafsson
Emma kom
med tvärflöjten
Josefine Andersson och Andreas spelade
och sjöng på den första julottan
i byn.
Bondersbyarn 7

Kosjärvträsket
- ett utdikningsprojekt utan motstycke. Del 7
Så skördades träsket
Höet slogs med lie och bars ihop med en
schwea. Det vanliga var att slå med liar
som var försedda med vinge. Vingen samlade
ihop höet i en fin sträng och man slog
vanligtvis så att man gick slag fram och
tillbaka medan man slog. Den här tekniken
gick att använda så länge det inte
var fräknen eller starren växte för tjockt.
Då blev lien svårhanterlig och arbetet var
tungt.
I de tjockaste fräkenmaderna slog man
utan vinge och gick slagen runt om området,
så att allt slogs från samma håll.
Träsket var då tappat på vatten, men det
var fortfarande så pass blött att det stänkte
om lieorven. Höet lades upp för att torka
på den avhuggna stubben. När det var för
blött tvingades man bära iland allt hö och
bre ut det för torkning där.
Höet bars i schwean. Ett schwea var 6
alnar och en kvarter långt (3,75 meter) och
blev på så sätt ett mått på en viss mängd
hö. En sådan börda var mycket tung, ända
upp till 50 kilo. Man fick hjälpas åt för
att bäraren skulle få upp bördan på axeln.
Många använde därför kortare svean för
att få lättare bördor.
Höet fick torka på marken ett par dagar
innan det bars in i ladorna. Om det var
vattensjukt hässjade man höet innan det
ladades. Man beräknar att en lada rymde
sex vinterskrindor, d v s drygt 2300 kilo,
vilket födde två kor under vintern.
Under vintern kördes höet hem till gårdarna
i vinterskrindor, vilka troligtvis
rymde 9 centner hö (382,5 kg) och var
nästan dubbelt så stora som de skrindor
lantbruksingenjören Bokström angav i sin
skördeberäkning.
Här skördas en träsklott i början av 1940-talet av Alrik Enström,
Edvin Enström och Sigurd Enström.
Foto: Okänd.
8 Bondersbyarn
Bilden är tagen i slutet av 1940-talet av Alvar Häggström och visar hur hans
bror Helge Häggström bär en börda fräkenhö med en ”schwea”. Höet torkades
utbredd på ”stubben” eller i enkla hässjor och bars sedan in i lador.
Än idag kan man se resterna av de enkla hässjor som fordom stod på träsket.
Herbert Häggström med ett schwéan som mäter sex
alnar och en kvarter ( 3,75 meter). Når man fyllde ett
schwéan kunde bördan väga upp mot 50 kilo!

Skördeväxter
Den viktigaste skördeväxten var fräkne.
Dess latinska namn är Ecuisetum fliviatile
(sjöfräken). Det är den mest vattenbundna
av alla fräkensorter och kan bli upp till
160 cm lång. Troligtvis innebar detta att
fräkenskörden kunde variera en hel del
mellan olika goda växtår. Fräknen är ihålig
och flyter på vattnet sedan den slagits
med lie. Ofta fick fräknen torka liggande
på stubben ute på träsket. Det sägs att
korna älskade fräkenhöet och de mjölkade
väldigt bra av denna utfodring.
Volymmässigt kom nog starrskörden som
god tvåa, men starr ansågs som en ganska
mager föda åt korna. Den vanligaste starrarten
på träsket var nog Älvstarr (carex
rhynchophysa), men det skördades nog en
hel del andra lågväxande starrarter också.
Starrens stjälkar är trekantiga och styva.
Troligtvis innehåller de mycket kisel, vilket
bidrar till att den klassas som en sämre
foderväxt än fräknen. Ibland berättas att
kor som utfodrades hela vintern på starr,
slutade mjölka och blev utmärglade. Inte
undra på att man i vissa kulturer samlade
björksav på våren åt korna och lät dem ”
dricka märg i benen”!
Kärrälting, (Triglochin maritima) eller
sältingen som man kallade den, var nog en
ganska bra foderväxt. Den var inte så högväxt
och gav nog inte så stor skörd. Den
växte nära stränderna, men nu när träsket
inte längre sköts tycks sältingen vara på
väg att försvinna.
Dessutom förekommer uppgifter om att
man slog ”häringen”, och det är lite svårt
att avgöra vilken växt man avsåg. Av
Fräkne i Långrå sommaren 2006. Sommaren var mycket torr, vilket missgynnade
fräknen och gynnade andra arter. Exempelvis den röda kråkklövern som syns på
bilden
biologen Lars-Åke Janzon på Historiska
Riksmuseet fick jag följande förslag att
tolka namnet ”häringen”:
Hära är ett namn som förr oftast användes
för stagg (Nardus stricta) Stagg är
ett lågt gräs, ca 20 cm, som växer i tuvor.
Grågröna blad, stänglar med ett ax i tippen.
Växer på mycket mager mark och
ratas oftast av kreaturen. Det är mycket
troligt att det var stagg som man kallade
”häringen”! Jag kan också gissa att denna
växt var ganska svårslagen med lie, och
kanske det var den här växten som man
också kallade ”sticknålen”! När man slog
sticknålen tappade lien snabbt bettet, troligtvis
därför att växten innehåller mucket
kisel.
På vissa områden växer stora bestånd av
bladvass, och troligtvis slog man också
detta. Ett av slåtterområdena kallades ju
också för Storvasslandet.
Lars-Erik Holmberg, text o foto
fortsättning i nästa nummer...
Stagg
Havssälting
Älvstarr Finnvikudden. På träsket
fanns en mängd starrarter, men detta
var den vanligaste.
Bondersbyarn 9

”Gakkaraa”, ”sisselstjit” och andra lokala fågelnamn.
Gulsparv – sisselstjit
Beckasin – spirilipi - himlabässen
Sädesärla – gråila - takvippa
Pilfink – tweint
Talltita – spititita
Taltrast – djyliböytt - tölosparrn
Ladusvala – saxeschwölo
Gråsiska – altös
Bofink – twäint
Gråsparv – kåorntio
Gräsand – blåhårsch
Lom – gakkara
Berguv – beristöt
Fiskgjuse – spännarn
Gräsand – blåhårschn
Gök – gokko
Hackspett – träknorn
Spillkråka – kålvkreicka
Lavskrika – röolln
Nötskrika – norristjir
Orre – årr
Orrhöna – orrve
Tjäder – tjiror
Tjäderhöna – röö
Storspov – spovi - klyvi
10 Bondersbyarn
Bondersbyns reporter Olle Björkman har läst en artikel om fågelnamn
på olika dialekter skriven av Gunnar Pettersson, en gammal bybo. Då
inspirerades han att skriva följande betraktelse och uppmaning till alla
som vill bevara vår dialekt!
På dom allra flesta fåglar vi har omkring
oss finns, utöver det namn som står
i fågelboken, ett namn på bondska
(kalixmål). Dom namnen har vi snart
glömt bort så det kanske är bra med en
repetition på åtminstone några. Våra namn
är väl för det mesta mer beskrivande och
roligare och det vore tråkigt om dom bara
försvinner.
Här invid finns några namn som vi kan
öva oss på och lägga på minnet tills den
stora invasionen av både små och stora
fåglar sätter in.
Kallar ni mig ”Haraboppen”?
En del fåglar bar olycka
I gammal folktro var en del fåglar fefåglar.
Dom kom med olycka, otur, sjukdom
och död om dom höll till kring en gård.
Tjädern, ugglan, ripan, korpen och göken
ville man inte ha kring gården. Dom förde
bara med sig elände.
Sparvar och svalor förde lycka till gården
och dom skulle man inte döda – dom var
ju ”skickade”.
Och andra kunde kalendern
Göken slutade ropa när den såg den första
höhässjan. Då Sel-Johan höll på med
slåttern och göken fortsatte att ”gocka”
hade han ropat åt den –”säij do ät hässja
din f-n” – och då blev den tyst.
En ”gubbe” berättade att då han var
ung då räknades kråkan till flyttfåglarna.
”Vi är dummare än kråkan för den har ju
vett att flytta härifrån då det börjar snöa.”
Han ansåg kråkan vara den ”verkliga
vårfågeln”. Var det dom kommunala
soptipparna, där kråkan lätt kunde äta sig
mätt, som gjorde att den blev ”stannfågel”.
Eller är det klimatförändringen?
Olle Björkman
Jakten på ett sällsynt träd i Bondersbyn
I boken Träd och Buskar i Norr rapporterar botanikern Bernt Larsson om ett intressant växtfynd i norra
Bondersbyn. Det berättar om en hybrid mellan den vanliga gråalen och den betydligt sällsyntare klibbalen.
Klibbalen är en relikt från tider med betydligt mildare klimat här uppe, och finns i mindre populationer ute
på öarna och spridda lokaler på fastlandet. Den nordligaste växtlokalen ligger i Överkalix.
Nu är det lättare sagt än gjort att reda ut
var den här alhybriden växer, samt om
det verkligen är en hybrid man hittar! Det
finns nämligen ett par underarter till gråalen
också, såsom lappalen och den mycket
sällsynta karelska alen!
Djupträskområdet?
Efter tips från Anders Hallman, Innanbäcken,
skulle hybridalen finnas vid Djupträsket
eller Djupträsktjärnen. Undertecknad
besökte Djupträsktjärnens nv-ända en
sommardag beväpnad med kamera och
öppet sinne. Och visst fanns där konstiga
alar! Rundade blad med lågt antal märgpar
och märkligt begärliga för älgen. Enligt
floran har klibbalen 5-8 st märgpar,
mot gråalens 9-12.
Expertisen osäker
Ett samtal med naturbruksläraren och botanikern
Jan Ahlm förvirrade situationen
ytterligare. Han berättade om att det fanns
fynd av alhybrid vid en kallkälla i Stråkanäs,
men han kände inte till något fynd i
Bondersbyn. Dessutom berättade han om
ett flertal nya fynd av lappal, något som
kan bidraga till ytterligare förväxlingar.
Svårt att urskilja hybriderna
Så här säger Jan Ahlm:
- Det är mycket svårt att särskilja alhybriderna
även när man har alarna framför
sig. Gråalar söderut har alltid spetsiga
blad. Våra gråalar har ofta några rundade
blad, och ibland ganska många. Lappalen
har de flesta blad rundade, men inte alla.
Eftersom lappalen är en gråal, som jag
förmodar varit skild från den andra av t.ex
inlandsisen, och fått den avvikande formen,
går den säkert ihop med den vanliga
Lappal eller en klibbalhybrid, vem vet?
gråalen, där båda finns, och bildar ett mellanting.
- Några klara tecken är: klibbal är kal på
skaft, knopp och baksida. Lappal, likaså,
men kan ha några få hår. Hastigt påminnande
på magra marker om brakved, och
på andra marker om klibbal, men har aldrig
med urnupen spets. Gråal är ganska
hårig till mycket hårig under, har hårigt
skaft och hår på nya skott och nästan alltid
hårig knopp.
- Klibbal x gråal har oftast några urnupna
blad, och lite hår på nervernas undersida
och bladskaften. De kan också ha hår på
knoppen.
- Klibbal x lappal borde också finnas och
blir då hårfri. Eftersom lappal är en gråal
kommer hybriden ändå heta lappal x gråal.
Bilden invid ser ut som lappal, men
kan eventuellt vara en klibbalshybrid!
Så långt Jan Ahlm. Han vill ha starkare
bevis, så vi får återkomma!
Lars-Erik Holmberg (alexpert?)

Vårkryss nr 23
Vårkrysset 23
Vår korsordkonstruktör Annika Gustafsson ställer nu Bondersbyns läsare
på prov i Vår-Vinterkrysset 23.
Lösningen skickas före 1 juni till: Annika Gustafsson, Bondersbyn 120,
95292 Kalix. Märk kuvertet med Kryss 23
De två först öppnade rätta lösningarna belönas med var sin trisslott.
Lycka till!
Lösningen på Vinterkrysset 22
Vi belönar de två första rätta lösningarna med trisslotter.
Lotterna går till: Olga Nordin i Boden och Edith Johansson
i Bondeborg
Gratulerar!
Bondersbyarn 11

Kalender
Inga fasta arrangemang finns planerade.
Men ”Byamat” kan förekomma med kort
varsel. Se affischer.
Preliminärt om vädret tillåter kommer en
utflykt att arrangeras till Ängesstugan i
”Krokarna” på Långfredag mellan 12.00-
15.00 med våfflor eller korv.
Sedan vet redaktionen att Carl-Gösta Johansson
hyser starka planer på ännu en
vårsupé!
Recept
Elisabeth Perssons chokladkaka
200 gram smör smältes
200 gram blockchoklad - låt chokladen
smälta ner i smöret
4 ägg - rör ner ett i taget
2 dl strösocker och
1 tsk vaniljsocker
1½ dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
Smörad, mjölad form, 175 grader, max ½
timme - kan vara lite ”rå”.
En efterlängtad dikt!
Doft av sommar.
Skomakar`n förr, skrev på sin dörr: “Stängt
mellan hägg och syren”.
Svalan som kom tyckte han om, och flugsnapparsång
från en gren.
Och doften från blommande häggar.
Från syrener mot röda väggar.
Han lämnade sulan och lädret,
och njöt av försommarvädret.
Han visste att allt går så snabbt förbi.
Som skimret av ljus över vatten,när solen
tömmer sitt guld däri.
Och fåglarna tystnar för natten.
Sara Frittzén-Bry
Inskickad av Gertrud Ek
- Det syns på kvasten på farstubron hurudan
kvinna som bor i huset.
(Det var oftast frun i huset som band
björkriskvasten som stod vid bron)
Redaktionskommitté
Olle Björkman 27005
ollebjorkman@spray.se
Karl-Gunnar Hansson 27024
hansson.kg@telia.com
Lars-Erik Holmberg 27010
larserik.holmberg@telia.com
Sten Rönnberg 27082
sten@ronnberg.se
Annika Gustafsson 27092
Från Förr
Förr var det bara att lära sig cykla på ”storcyklar”.
Som Herbert Söderholm och Arne
Lindgren fick göra på tidigt 1920-tal.
På den tiden var det inte aktuellt att
prata om cykelhjälmar? Men å andra
sidan körde inga långtradare på byavägen!
Arne överlevde cykling utan hjälm, blev
flottningsförman, samt nättingfiskare.
Här vittjar han nättingtinor i Långforsen.
Nu fyller Arne 90 år och tillhör en
av de äldsta i Bondersbyn!
Tommy Rönnberg 27045
tommy.ronnberg@bondersbyn.se
Kontaktpersoner:
Kamlunge:
Kjell Rönnbäck 54031
bastuheden@telia.com
Börjelsbyn:
Mariana Andersson 26148
ake.fors@spray.se
Tävling
Den här gången frågar vi om ett par välsvarvade
tvillingar. Vad heter de och var
hör de hemma? Trots namnet har de absolut
ingenting med månfärder eller andra
rymdäventyr att göra. Först öppnade rätta
svar belönas med en trisslott.
Förra tävlingen
Föremålet vi frågade om var en slags
klove som nog främst var avsedd att användas
när man sydde i läder - en laskklove
alltså. Snarlika klovar har använts
av slöjdare för att hålla fast arbetsstycken
som var för små eller annars olämpliga
att spännas fast i hyvelbänken. Ju hårdare
man drog igen hyvelbänkens fastspänningsanordning
desto hårdare klämde kloven
igen. Vår klove är utformat så att den
borde ha passat perfekt i en hyvelbänk.
Men man kan också ha pressat ihop kloven
med en skruvtving eller surrat ihop
den med ett snöre runt skänklarna (rester
av ett snöre finns kvar) och klämt fast
den mellan knäna då man satt och sydde.
Tävlingen var tydligen svår, endast ett
svar inkom. Det var från Ragnhild Häggström
som får en trisslott som belöning.
Skicka Ditt svar till redaktionen :
c/o Sten Rönnberg
Bondersbyn 180
95292 Kalix
e-post: bondersbyarn@bondersbyn.se
Grafisk form: Lars-Erik Holmberg
Tryck: GJ Offset, Kalix
Upplaga: 500 ex.
Kontakta oss eller skicka manus om Du
vill berätta något i tidningen.
Obs! Nu finns Bondersbyarn på
internet också!
http://www.bondersbyn.se
Stöd utgivningen av Bondersbyarn genom prenumeration 150 kronor per år till postgiro 928384-7 eller bankgiro 211-7943
Glöm inte att ange namn och adress på talongen märkt ”Bondersbyarn 2007”