MS ESTONIA Svensk översättning ISBN 91-38-31458-4 - Statens ...

.
järn hade enligt muntlig information en
tendens att krypa ur sitt läge och bryta
upp låsplattan. Detta reparerades en gång
på Finnboda varv genom att man tryckte
tillbaka lagertappen i läge och borrade
upp för nya låsbultar.
Tillgänglig information och omfattande
undersökningar visar ingenting
som tyder på att några andra reparationer
utfördes under fartygets livstid på eller
inom områdena för rampens och visirets
olika manöver- och låsanordningar.
Så som nämnts i 3.2.10 noterades
isskador åren 1982, 1985 och 1987. Vid
dessa tillfällen uppstod skador på visiret.
Den första skadan var av mindre omfattning
och skadeanmäldes inte till försäkringsbolaget.
Den sista av dessa skador
var den mest omfattande och medförde
bl.a. utbyte av det näst nedersta bordläggningsstråket
som ligger närmast över
det som ursprungligen hade förstärkts.
Detta gällde även på motsvarande nivå
något akter om visiret. Plåtens tjocklek
ökades från ursprungliga 14 mm till 20
mm (det nedersta stråkets tjocklek var 28
mm). Omfattningen av denna reparation
visas i figur 3.12. Ingen skada noterades
och inget arbete utfördes på bottenpartiet
eller på visirets stävskena eller låsanordningarna.
3.4
Arrangemang och
utrustning för
nödsituationer och
livräddning
3.4.1.
Allmänt
Kraven på nöd- och livräddningsutrustning
är detaljreglerade i SOLAS-konventionen.
Enligt specifikationen skulle fartyget
byggas i enlighet med SOLAS 1974,
men det första certifikatet utfärdades
enligt SOLAS 1960. Den finska sjöfartsmyndigheten
kontrollerade att fartyget
uppfyllde kraven så länge som det seglade
under finsk flagg och Bureau Veritas
○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○
Figur 3.12 Omfattning av reparationer år 1987 efter isskador
övervakade det för den estniska sjöfartsmyndighetens
räkning under den därefter
följande perioden. Besiktningarna
skedde årligen och den som genomfördes
vid flaggbytet var omfattande.
3.4.2
Livbåtar och flottar
Fartyget var utrustat med tio öppna motordrivna
livbåtar byggda av glasfiberarmerad
plast. De fem båtarna på babordssidan
var godkända för sammanlagt 368
personer och de fem på styrbordssidan
för sammanlagt 324 personer. En av båtarna
på styrbordssidan var en man-överbord
räddningsbåt (MOB-båt). Två båtar
var utrustade med strålkastare. Båtarna
hängde under dävertar på däck 8 och
embarkering skedde från däck 7.
Fartyget hade 63 uppblåsbara flottar,
godkända för sammanlagt 1␣ 575 personer.
De var packade i containrar, stuvade
på däck 7 och 8 och var utrustade med
hydrostatiska frigöringsmekanismer. Tolv
flottar var gjorda för att sjösättas med
dävertar. Fyra dävertar fanns på däck 7.
De återstående flottarna var avsedda att
släppas i sjön. Med ett undantag var
flottarna tillverkade år 1980 och levererades
till VIKING SALLY under byggtiden.
De genomgicks och certifierades en
gång om året enligt ett rullande schema.
Denna service utfördes av ett svenskt
företag bemyndigat av tillverkaren och
godkänt av Sjöfartsverket i Sverige.
Livbåtarna och flottarna som fanns
ombord uppfyllde kraven enligt SOLAS
1974 med avseende på antal och standard.
Livbåtar och flottar besiktigades varje
år i samband med utfärdandet av säkerhetscertifikatet
för passagerarfartyg. Sista
besiktningen skedde i juni 1994.
Fartyget hade också sex styva flottar
på det högst belägna däcket. De kunde ta
20 personer var. De hade installerats för
att tillgodose kravet i SOLAS 1960 på
”övriga flythjälpmedel”.
Alla sjösättningsanvisningar hade förnyats
i samband med flaggbytet för att
beakta de nya språkliga förutsättningarna.
estonia – slutrapport 43