MS ESTONIA Svensk översättning ISBN 91-38-31458-4 - Statens ...

12.7.3
Undersökningar av
infästningarna
Bottenlåsets infästning och visirörat
Prover från öronen till bottenlåsinfästningen
som bärgats från vraket testades
med avseende på materialegenskaper.
Materialet var vanligt fartygsstål med en
sträckgräns på ca 240 MPa och en dragbrottgräns
på ca 410 MPa. Brottytornas
karaktär är typiska för duktil stålplåt av
god kvalitet som brustit på grund av
lokal överbelastning. Några förgrenade
sprickor som var små i jämförelse med
öronens storlek upptäcktes nära primärbrottytorna
på svetsarna mellan plåtarna
och låsbulthylsan. Dessa sprickor kan ha
uppkommit under normal drift på grund
av cykliskt varierande driftsbelastningar
eller exempelvis under den sekvens som
ledde till att bottenlåset brast. Den separata
effekten av dessa små sprickor har
inte varit möjlig att kvantifiera, men deras
kombinerade effekt på låsets lastbärande
förmåga var uppenbarligen liten
på grund av stålplåtens töjbarhet.
Brottytorna på alla de tre bottenlåsinfästningarna
undersöktes med hjälp av
optiskt stereomikroskop och ett svepelektronmikroskop.
Slutsatsen var att alla
brottytorna hade duktil karaktär och att
brotten var följden av överbelastning.
Det noterades också att de kälsvetsar
som sammanfogade hylsan och låsbussningen
visade tecken på dålig samman-
166 estonia – slutrapport
○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○
Figur 12.17 Visirörat till
bottenlåset med en skiva med
samma diameter som bulten
införd.
○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○
ATLANTLÅSETS VISIRÖRA
Deformationsanalys
Ursprunglig form markerad med tunn streckad linje
smältning och bristfällig genombränning.
Hårdheten uppmättes på svetsar och
plåt till öronen på förpiksdäcket för att
man skulle få en skattning av svetsförbandets
hållfasthet. Hårdheten av svetsgodset
mellan bussning och öra var
HV10=270–275, som kan omräknas till
en brottgräns på 865 MPa (DIN 50150)
för svetsmaterialet. Öronplåtarnas hårdhet
var HV10=128–150 vilket stämmer
väl överens med den uppmätta brottgränsen
av 417 MPa. Svetsgodset och
den angränsande värmepåverkade zonen
var sålunda betydligt starkare än
materialet i de plåtar som hade sammanfogats.
Brotthållfastheten på varje infästningsöra
beräknades på grundval av de materialegenskaper
som konstaterats vid proven
och det faktiska tvärsnittet av varje
brottyta.
Svetsfogarna bidrar i betydande grad
till öronenhetens hållfasthet. Brottytan
längs svetsen uppvisade stor variation,
vilket gjorde mätningarna av den svetsstorlek
som bidrar till hållfastheten mycket
svår. Det mest entydiga värdet för
bottenlåsets styrka erhölls genom en analys
av visirörats deformation. En överföringsberäkning
som utvecklats vid undersökningen
användes för att uppskatta
svetsarnas bidrag. Beräkningen tyder på
att svetsfogens faktiska storlek skulle ha
kunnat vara ca 3 mm. Detta iakttogs
också, även om den verkliga svetsfogen
var tämligen oregelbunden.
Figur 12.18 Visirörats mått efter olyckan.
57,8 och 57,3
Visirets anslutande öra var böjt och
förlängt (figurerna 12.17 och 12.18).
Hårdhetsprovet visade att plåtmaterialet
mest sannolikt var vanligt fartygsstål och
av samma typ som materialet i gångjärnsöronens
plåtar. Visirörats aktra del
med hålet hade förlängts och krökts mot
styrbord. Genom att analysera hålets och
öronkantens form drog man slutsatsen
fas 1
fas 2
.