Att höra eller inte höra…. - Barnplantorna

L ä r a r h ö g s k o l a n i S t o c k h o l m 

Institutionen för specialpedagogik 

Att höra eller inte höra…. 

En studie om 

barn med cochleaimplantat 

Ursula W-Svensson 

Handledare Susanne Serrebo vt 1999 

EXAMENSARBETE 10 p SPECIALPEDAGOGISK PÅBYGGNADSUTBILDNING 60 p

Sammanfattning 

För ungefär 10 år sedan utfördes de första operationerna med cochleaimplantat på svenska 

barn i Lund. Sedan dess har det rests många frågor, bland annat från specialpedagoger inom 

förskolan och skolan hur man bäst ska stödja de opererade barnens sociala och 

kommunikativa utveckling. Det har handlat både om barnen som individer och om barnens 

delaktighet i en större grupp. Frågorna har ännu inte fått några entydiga svar, och många 

funderar fortfarande på i vilken utsträckning barnen kan utnyttja sin hörsel i talad 

kommunikation. 

2 

Det övergripande syftet med föreliggande arbete är att belysa de CI-opererade barnens behov 

och möjligheter. Studien grundar sig på svar på enkäter som skickats ut till föräldrar vars barn 

opererats med CI och till specialpedagoger som arbetar med döva och hörselskadade. 

Dessutom redovisas en bedömning av barnens grundläggande förmåga att uppfatta tal och 

ljud i omgivningen. Däremot är avsikten inte att visa på någon given modell för det 

pedagogiska synsättet på barn med CI. 

Av studien framgår tydligt den komplexitet som finns när det gäller ämnet cochleaimplantat 

på barn. Resultaten visar dels på den individuella variation som förekommer bland barnen 

som fått ett CI, dels på den variation som finns – framförallt bland specialpedagoger – när det 

gäller upplevelser och tankar inom ämnet. Studien visar att det har skett en attitydförändring 

på så sätt att flera av de personer och organisationer som tidigare varit motståndare till 

operationerna numera accepterar att de utförs. 

Nyckelord: Cochleaimplantat, barn, språklig kommunikation, perception 

© 1999. Ursula W-Svensson 

Öron-Näsa-Hals kliniken 

Universitetssjukhuset i Lund 

Att höra eller inte höra… © Ursula W-Svensson, 

Öron-Näsa-Hals kliniken Universitetssjukhuset i Lund 1999

Förord 

Denna utbildning har givit mig chansen att fördjupa mig i specialpedagogens teoretiska 

synsätt, kunskap och olika roller. Min övertygelse har alltid varit stor vad gäller barns 

möjlighet att i svenska pedagogiska miljöer få hjälp att finna sin kommunikativa och sociala 

grund och utbildningen har bidragit till att jag, övervägt och funnit det möjligt att fokusera 

examensarbetet på ett så komplext ämne som barn med CI. 

Susanne Serrebo som varit min handledare har med sitt stora engagemang bidragit med 

många tankar och givande diskussioner som väglett mig till ett slutförande av arbetet. 

De enkäter som arbetet delvis bygger på är ett resultat av ett välfungerande samarbete med 

Eva Jarstad. Konstruktiva och stimulerande diskussioner oss emellan har fortlöpande varit en 

självklarhet trots att vi redan från början valt att belysa resultaten ur olika synvinklar. De 

föräldrar och specialpedagoger som via enkäterna delgivit oss sina tankar har bidragit på ett 

ovärderligt sätt till arbetet. 

För att en utbildning och ett arbete av denna art såväl ska kunna påbörjas som slutföras krävs 

stöd och uppmuntran från kollegor, arbetskamrater och vänner, med vilka jag haft långa och 

intressanta diskussioner. Ingen nämnd och ingen glömd. 

Ett stort Tack till Alla som på ett eller annat sätt bidragit till att detta arbete slutförts. 

Sist men inte minst vill jag tacka familjen, med Jan och Anna i spetsen för att ha uppmuntrat, 

stöttat och intresserat följt med i arbetets olika faser. 

3 



INNEHÅLL 

- Sammanfattning 

- Förord 

1. Inledning sid. 1 

1.1 Syfte sid. 2 

1.2 Material och metod sid. 2 

2. Bakgrund sid. 3 

2.1 Begreppen hörselskada och dövhet sid. 3 

2.2 Bedömning av hörselförmåga hos små barn sid. 4 

2.3 Kommunikation sid. 4 

2.4 Specifik utvärdering av barns kommunikativa utveckling. sid. 5 

2.5 Tvåspråkighet sid. 6 

2.6 Historisk överblick sid. 7 

2.7 Tal- eller teckenspråk? sid. 8 

3. Cochleaimplantat sid. 8 

3.1 Utveckling sid. 8 

3.2 Implantatets funktion och utveckling sid. 9 

3.3 Omhändertagande av barn sid. 10 

3.4 Etiska överväganden sid. 12 

3.5 Internationella erfarenheter sid. 13 

3.6 Svenska erfarenheter sid. 14 

4. Resultat sid. 16 

4.1 Upplevelser av och attityder till implantat sid. 16 

4.1.1 Enkät till föräldrar sid. 16 

4.1.2 Enkät till specialpedagoger sid. 18 

4.2 Exempel på specialpedagogers pedagogiska funderingar sid. 18 

4.3 Kommunikativa förutsättningar och förmågor sid. 20 

4.3.1 Användning av Processorn sid. 20 

4.3.2 Talperceptionsförmåga sid. 20 

4.3.3 Bedömning av barnens teckenspråksförmåga sid. 23 

4.3.4 Förskole-/skolplacering sid. 23 

4.4 Resultatsammanfattning sid. 24 

5. Diskussion sid. 25 

5.1 Målsättning med cochleaimplantat sid. 25 

5.2 Historiskt perspektiv sid. 25 

5.3 Attityder sid. 26 

5.4 Kommunikation sid. 27 

5.5 Pedagogiska modeller? sid. 29 

5.6 Internationella respektive svenska erfarenheter sid. 31 

5.7 Avslutning sid. 31 

- Referenser 

- Bilagor 

4 



1. Inledning 

5 

Möjligheten att via en medicinsk-teknisk metod, Cochleaimplantatoperation, ge döva barn 

och vuxna en varierad grad av hörselförmåga har funnits i Sverige i drygt 10 år. Metoden som 

innebär elektrisk stimulering av hörselnerven, utnyttjas såväl internationellt som i Sverige. 

Hittills, i världen har ca 20 000 personer opererats, varav ca hälften är barn. I Sverige har ca 

300 personer opererats, varav ca en tredjedel är barn. Det pedagogiska omhändertagandet av 

barnen har påverkats genom att pedagogerna, med det döva barnet som utgångspunkt, nu även 

fått möjlighet att ge döva och hörselskadade barn med cochleaimplantat (CI) stimulans via 

auditiva intryck. 

När de första barnen opererades i Sverige (i början av 90-talet) fanns ett massivt motstånd och 

t o m ett förnekande av barnens möjligheter att höra med sitt implantat. Motståndet kom i 

första hand från brukarorganisationer och från pedagoger inom hörsel och dövverksamhet. 

Idag ser situationen till en del annorlunda ut med mer neutrala attityder och fler konkreta 

önskemål när det gäller information om implantatets funktion och förändringar i förskole- 

/skolverksamheten. SDR, Sveriges Dövas Riksförbunds ordförande säger t ex att barn med CI 

måste accepteras och att de måste välkomnas i miljöer för döva (Teckennytt, Sveriges 

Television l997). SIH, Statens Institut för Handikappfrågor i skolan arrangerade en konferens 

i Stockholm (Oktober 1997) där det framhölls ett behov av riktlinjer för pedagogiska modeller 

vad gäller arbetet med barn som opererats med cochleaimplantat. Regeringens utredning 

angående funktionshindrade barn i skolan (Funkisutredningen), som under hösten –98 kom på 

remiss till olika instanser, diskuterar även barn med CI och deras möjligheter att följa 

undervisningen i teckenspråkig skola samtidigt som barnens behov av ljud- och talstimulans 

ska kunna tillgodoses, dels via individuellt program, dels integrerat med undervisningen. 

På de flesta håll har man idag accepterat CI och man försöker därmed tillgodose barnens 

varierande behov av stödinsatser. Fortfarande finns dock rester av t ex misstroenden mot den 

hörsel implantatet kan ge (W-Svensson, 1998:b). Dagens situation, med en något mer ”neutral 

tveksamhet” och med ett klimat som mer främjar öppna diskussioner, gör att det i 

föreliggande arbete känns möjligt att belysa CI ur flera olika synvinklar. 

Med detta som bakgrund önskar jag i föreliggande arbete studera svenska barn med CI, deras 

aktuella situation, miljö och kommunikation. 

Under min utbildning till specialpedagog för döva och hörselskadade personer har ett antal s k 

inriktningsspecifika kurser erbjudit möjlighet till fördjupning inom olika områden. 

Tillsammans med min studiekollega Eva Jarstad har jag under två tidigare delkurser, om 

vardera fem poäng (bil 1 & 2) bearbetat enkäter som skickats till föräldrar vars barn opererats 

med CI respektive till specialpedagoger som har inriktning mot döva och hörselskadade barn. 

Resultaten från ovan nämnda arbeten har utnyttjats i föreliggande studie. 



1.1. Syfte 

Arbetets syfte är att på en objektiv nivå belysa barn med CI, deras behov, möjligheter och 

begränsningar till utveckling och kommunikation. Detta övergripande syfte kan spaltas upp i 

följande delsyften: 

1. Belysa upplevelser av och attityder till implantat hos föräldrar till barn med CI respektive 

hos specialpedagoger i Sverige. 

6 

2. Exemplifiera olika pedagogiska tankar för hur man kan tillgodose barn med CI dess behov. 

3. Presentera resultat vad gäller generella förutsättningar och kommunikativa förmågor hos 

barn som opererats i Lund 1990-1998. 

1.2 Material och metod 

Arbetet bygger för delsyfte ett och två på: 

- Två inbördes olika enkäter förmedlade till föräldrar (vars barn haft tillgång till CI i mer än 

6 månader) respektive till Specialpedagoger (vilka enligt lista från december 1997 var 

medlemmar i SPDH = Specialpedagoger, döv/hörsel). En mer ingående beskrivning och 

resultatredovisning finner man i W-Svensson (1998:a) respektive W-Svensson (1998:b). 

För delsyfte tre bygger arbetet på journalanteckningar efter samtliga barns besök vid 

Universitetssjukhuset i Lund oktober 1998 – april 1999. Tillgång till journalhandlingarna har 

beviljats av medicinskt ansvarig för CI-teamet i Lund. Informationen handhas på ett sådant 

sätt att inget barn eller familj kan identifieras. De handlingar som utnyttjats gäller: 

- Föräldrarnas kommentarer angående barnets användning av sitt CI respektive 

skolplacering av de 47 barn som opererats i Lund t o m december 1998. 

- Föräldrarnas upplevelse av barnets teckenspråksförmåga utifrån samtal med den 

specialpedagog som har det pedagogiska ansvaret för barnet. 

- Bedömning av barnens förmåga att uppfatta respektive tolka talat språk. För detta 

ändamål utnyttjas TaPCI (=TalPerceptionsförmåga hos barn med CI). Bedömningen är 

utförd av CI-teamets logoped. Bedömningsmaterialet är främst tänkt för barn med CI och 

är producerat vid Lunds Universitet (Hagman & Nordblom, l995). Resultaten är av 

kvalitativ art och presenteras för barnen som grupp. 

I samklang med ovanstående olika delsyften kan arbetet delas in i olika delundersökningar. 

Dessa presenteras var för sig i det följande. Respektive delundersöknings resultat presenteras 

separat för att slutligen få en gemensam sammanfattning i diskussionsavsnittet. 



2. Bakgrund 

Nedan följer en översiktlig genomgång av aktuella teorier och kunskap om barn, hörsel, 

dövhet samt kommunikation. Teorierna ska ses som utgångspunkt för föreliggande studie. 

2.1 Begreppen hörselskada och dövhet 

Det kan vara väsentligt att fundera på innebörden i begreppen hörselskada respektive dövhet. 

Man kan ha såväl en medicinsk som en funktionell förklaringsgrund till dessa. I Bonniers 

multimedialexikon (1998) läser man: 

hörselskada, nedsatt hörsel, från lätt hörselnedsättning till total oförmåga att uppfatta ljud. 

I Sverige räknas ca 800 000 personer som hörselskadade. 

dövhet, total oförmåga att uppfatta ljud. Dövheten kan vara medfödd eller uppkomma i 

barnaåren, barndomsdövhet. Vissa människor drabbas senare i livet av vuxendövhet. 

I europeiskt konsensusuttalande från Milano i Italien 1998 kan man finna en definition av 

7 

Permanent barndomshörselskada. Den definieras som bilateral permanent 

hörselnedsättning om minst 40 dB som medelvärde för frekvenserna 0,5, 1, 2 och 4 kHz. 

En hörselskada brukar ses som ett kommunikationshandikapp men det är bl a enl Tvingstedt 

(1993) viktigt att skilja mellan två grupper med olika slag av kommunikationshandikapp – de 

som är döva och de som är hörselskadade. Väsentligt för graden av handikapp är vid vilken 

ålder hörselskadan alternativt dövheten debuterat. 

Barndomsdöva är de som har en medfödd grav hörselskada eller en mycket tidigt förvärvad 

skada av sådan art att den förhindrat att via hörseln (vare sig med eller utan hörapparat) 

utveckla ett talat språk. För dessa individer blir ett visuellt/gestuellt språk – teckenspråket en 

viktig tillgång (Tvingstedt, 1993). 

Barndomshörselskadade är de som kunnat utveckla tal och språk med hjälp av hörseln (med 

eller utan hörapparat). För dessa individer är tekniska hjälpmedel och en lugn miljö en 

tillgång och ett stöd för kommunikation med talat språk (Tvingstedt, 1993). Graden av 

hörselnedsätting spelar oftast stor roll för tal och språkutvecklingen. Ju större grad av 

hörselnedsättning desto större risk för påverkan i kommunikationssituationer med talat språk. 

Vissa hörselskadade kan känna sig eller betraktas som ”socialt döva” d v s de har svårigheter 

att följa samtal med flera personer samtidigt medan de på tu man hand eller i mindre grupper 

inte får så stora kommunikativa bekymmer. 

Northern & Downs, (1991) har försökt gradera graden av hörselhandikapp hos barn utifrån 

tonmedelvärdet på det bästa örat (tabell 1). Begreppen angående lätt, mild etc är en gradering 

av handikapp som man ofta kommer i kontakt med inom hörselvården. 

Tabell 1. Gradering av grad av hörselhandikapp enligt Northern & Downs (1991) 

Hörsel (tonmedlevärde 500-3kHz på bästa örat) Grad av handikapp 

15-25 dB Lätt 

26-30 dB Mild 

31-50 dB Måttlig 

51-70 dB Svår 

> 70 dB Grav 



2.2 Bedömning av hörselförmåga hos små barn 

Traditionellt undersöks barns hörselförmåga i samband med s k BOEL-kontroll vid ca 8 

månaders ålder respektive vid s k 4-årskontroll. Båda undersökningarna utförs av en 

distriktsköterska som efter tveksamma resultat remitterar barnet vidare till audiologisk klinik. 

8 

De senaste åren har en ny undersökningsmetod möjliggjort hörselscreening redan på nyfödda 

barn. Metoden som benämns mätning med otoakustiska emissioner (OAE) innebär att man får 

klarhet i om barnets öra fungerar normalt vid födelsen. Om mätningen inte är godkänd utförs 

andra mer sofistikerade mätningar som hjälper till att avgöra vid vilka nivåer barnets 

hörselnedsättning ligger. I USA där OAE-mätning utförts i flera år har man fått mycket 

positiva resultat där man via barnens språkutveckling kunnat visa värdet av en tidig upptäckt 

av hörselskada. En tidigt åtgärdad hörselnedsättning har haft betydelse för språkutvecklingen 

långt upp i åldrarna (Yoshinaga-Itano, 1998). 

2.3 Kommunikation 

Barns utveckling ses idag inte som ett isolerat fenomen vare sig det gäller social, kognitiv 

eller kommunikativ utveckling. Barn har naturligtvis olika individuella förutsättningar att 

utvecklas men samspelet med omgivningen spelar samtidigt stor roll för utvecklingen. Flera 

olika studier visar värdet av att ett enskilt barn finns i ett socialt betydelsefullt sammanhang. 

Barnet måste få känna sig bekräftat som person och via samspelet få den erfarenhet och den 

kunskap som krävs för att utvecklas vidare. Genom att barnet och dess omgivning 

förekommer i olika sammanhang stimuleras barnet att upptäcka sig själv dels som individ dels 

som medlem i en grupp. Värdet av att studera barn interaktionistiskt och 

utvecklingsekologiskt betonas i flera aktuella studier där Preisler & Ahlström (1998) är ett av 

de senaste. Det är i dag allmänt känt att barn föds med en förmåga att utvecklas till en 

kompetent individ som kan fungera såväl individuellt som i grupp. För att barnet ska kunna ta 

till vara denna medfödda kompetens är inte minst den emotionella grunden viktigt, men en 

mängd faktorer spelar roll för utvecklingen. (Stern 1996, Lebeer, 1998, Preisler & Ahlström 

1998). 

Havnesköld & Mothander (1997) beskriver och förklarar att forskning visat att omgivningens 

stimulans påverkar kvaliteten i det ledningsnät som skapas i samband med hjärnans 

utveckling under barnets uppväxt. Enligt författarna tyder mycket på att man genom samvaro 

kan väcka nyfikenhet och skapa erfarenhet hos barnet och därigenom ”bokstavligen stimulera 

tillkomsten av mentala kopplingar” (Havnesköld & Mothander, 1997). Författarna resonerar 

vidare och beskriver noga spädbarnets medfödda förmågor och utvecklingskrafter. I 

beskrivningen av t ex motivationsmodeller relaterar författarna till Emde (1992) som bl a 

påvisar barnets förmåga till kognitiv assimilering. Emde menar enligt Havnesköld & 

Mothander att barnet har ett behov av att skapa mönster av sina erfarenheter. Barnet önskar 

hela tiden skapa och anpassa sina mönster så att ”de anpassas till omvärlden” (a.a.). 

”Den meningsskapande utvecklingskraften kommer att användas på alla sinnesintryck från den 

enklaste till de allra mest komplexa. Sammanfattningsvis kan de motivationsmodeller som Emde 

och Lichtenberg presenterat ses som utvecklingslinjer som aktiveras hos spädbarnet och i olika 

skepnader förblir centrala drivkrafter hela livet. De här beskrivna modellerna fäster större vikt vid 

positiva effekter och livsglädje än tidigare. Utvecklingskrafterna är biologiskt förankrade men 

kräver en känslomässig relation för att utvecklas. På det viset kombineras biologiskt och ett 

relationsorienterat perspektiv på mänskliga behov. (Havnesköld & Mothander 1997, s 117). 



9 

De senaste ca 30 åren har barnspråksforskningen påtagligt fördjupat vår kunskap om barn och 

kommunikation. Flera konkreta insikter finns, att ha förståelse för och kunskap om, när man 

diskuterar språkutveckling hos barn. Det är numera allmänt känt att barnets språkutveckling 

är en process inom vilken man kan skönja olika utvecklingsstadier. Dessutom är det som 

tidigare nämnts vedertaget att barnet mycket tidigt har en avancerad kognitiv och social 

förmåga. Barnet interagerar med sin omgivning såväl fysiskt som socialt. Till en början är 

interaktionen omedveten och spontan för att successivt bli mer medveten och viljemässig 

(Strömqvist 1989, Håkansson 1998). 

Man kan enligt Strömkvist (1989) se att flera drag i barnens kommunikativa utveckling är 

universella och oberoende av vilket språk barnet ska tillägna sig. För att ett barn ska kunna 

kommunicera optimalt krävs enligt Strömkvist en mängd faktorer där de viktigaste faktorerna 

är av biologisk, kognitiv samt social/kommunikativ karaktär. För att kunna kommunicera 

krävs alltid en kommunikationspartner som ökar barnets motivation att fortsätta 

kommunikationen och sin direkta språkutveckling. Detta motsvarar det som ofta beskrivs som 

det nödvändiga samspelet vilket krävs för att barn ska få ett optimalt tillägnande av ett språk. 

Samspelet och en medfödd förmåga att tillägna sig språk är grunden för all 

kommunikationsutveckling oavsett vilket språk som avses. 

Att barnet behöver och normalt får stöd i sin språkutveckling i samspel med omgivningen 

råder det inga tvivel om. Ragnhild Söderbergh ”talar om ’den goda dialogen’ som 

utgångspunkt för språkutvecklingen. Dialogen lockar fram barnets språk” (Håkansson, 1998). 

Barnet måste med andra ord få stimulans och impulser från omgivningen för att ta till vara de 

förutsättningar det har att tillägna sig en optimal kommunikation och ett språk. 

2.4 Specifik utvärdering av barns kommunikativa utveckling. 

Det är i många sammanhang av största värde att följa det enskilda barnets utveckling av 

specifika språkliga och kommunikativa förmågor. Det kan gälla barn som inte lär sig prata i 

normal tid eller på normalt sätt eller, vilket är aktuellt i detta sammanhang, barn som 

opererats med CI. Ett flertal bedömningsmaterial och tester används vanligen på foniatriska 

kliniker för uppföljning av den kommunikativa utvecklingen. Vilket material som används är 

beroende av barnets ålder, språkliga kompetens respektive utvecklingsnivå. Nedan följer en 

summarisk beskrivning av de material som gör det möjligt att följa varje barns specifika 

kommunikativa utveckling. 

The Reynell Developmental Language Scales II & III (Edwards et al, 1997) används förutom 

i Sverige även internationellt och ger en uppfattning om barnets impressiva och expressiva 

förmågor. Genom detta material kan man dels få en tolkning av vilka specifika språkliga 

förmågor som eventuellt vållar bekymmer och dels hur barnet klarar sig jämfört med 

jämnåriga normalhörande barn. Testet är tyvärr ännu inte standardiserat på svenska barn men 

en god jämförelsegrund kan man få genom den utvärdering som gjorts i Norge och England. 

Bedömning av talperceptionsförmågan hos barn med cochleaimplantat (TaPCI) är ett material 

som är utformat på kvalitativa grunder för att kunna anpassas utifrån det enskilda barnets 

förutsättningar att percipiera tal samt barnets medverkan i bedömningssituationen. (Hagman 

& Nordblom, 1993). Materialet ger en bild av den grundläggande förmågan att tolka enskilda 

språkljud, prosodiska fenomen etc vilka har betydelse för taluppfattningen. 



Neurolingvistiskt bedömningsmaterial (NELLI) ger en kvalitativ bedömning av t ex barnets 

motoriska, visuella, kinestetiska och logiskt grammatiska förmågor. (Sahlén & Holmberg, 

1986). 

10 

Förutom ovanstående bedömningsmaterial används vid behov material som specifikt bedömer 

barnets fonologiska respektive grammatiska utveckling vad gäller talproduktionen. 

Ett test har nyligen normerats i Sverige och bedömer hörselskadade barns språkutveckling 

(HSS). (Borg et al, 1999). Testet ger en uppfattning om det hörselskadade barnets allmänna 

kommunikationsutveckling samt om dess språkliga respektive artikulatoriska förmåga. 

2.5 Tvåspråkighet 

För att kunna tillägna sig ett eller flera språk måste ett barn känna ett starkt behov av att 

kommunicera med personer som är intressanta och intresserade av att utveckla en ömsesidig 

dialog tillsammans med barnet. Ladberg (1996) skriver t ex ”Ikke noe mennske laerer seg ett 

språk ”automatisk”, bara ved å höre språket bli snakket. Det må vare viktig å laere sig det”. I 

detta sammanhang är det viktigt att påpeka att två olika språk kan, för det enskilda barnet, ha 

olika tyngd. En period av livet kan det ena språket vara det viktigaste medan det andra är 

svagt och passivt. Att ett språk är svagt kan innebära att barnet har kännedom om språket och 

förmåga att förstå det. Det svaga språket kan vid ett senare skede utvecklas och t o m bli det 

starkare språket eller bli jämnstarkt med det språk som tidigare varit det som barnet bäst 

behärskat (Arnberg, 1991). Arnberg fortsätter och beskriver vad man bör överväga vid 

information till föräldrar i samband med olika modeller för inlärning av två språk. De frågor 

som bör framhållas är barnets förmåga i vartdera språket samt familjens övergripande mål när 

det gäller grad av tvåspråkighet. I dagens forskning rörande tvåspråkighet hos hörande barn 

råder det inga tvivel om att barn har kapacitet att lära sig två språk samtidigt. (Salameh, 1999, 

Personlig kommunikation). 

Tvåspråkighet för döva individer ter sig något annorlunda än för hörande. Teckenspråket som 

räknas som den döva personens första språk ger en god grund för kommunikation och 

förmågan att tillägna sig kunskaper och undervisning på förskola/i skolan. Svenska språket 

presenteras för döva huvudsakligen via det skrivna språket. Talat språk har en ytterst liten del 

i de dövas tvåspråkighet. Det som skiljer sig mellan hörandes och dövas tvåspråkighet är inte 

minst det faktum att alla döva förväntas få möjlighet att utveckla en gedigen tvåspråkighet där 

de två komponenterna är teckenspråk och skriven svenska (Svartholm, 1990). För att nå detta 

mål erbjuds numera föräldrar (som oftast är hörande) en gedigen utbildning i teckenspråk. 

Normalhörande barn ges oftast chansen till tvåspråkighet endast på naturlig grund om 

föräldrarna naturligt representerar olika språktillhörighet eller om man, av en eller annan 

orsak vistas i en miljö med annat kommunikativt språk än det som finns i familjen. 

2.6 Historisk överblick av kommunikationsmetod och undervisning av döva och 

hörselskadade barn 

Under de senaste cirka trettio åren har omhändertagandet och undervisningen av döva barn 

ständigt förändrats. En helt oralt inriktad undervisning, inte minst i samband med 

hörapparaternas utbredning under slutet av 1950-talet följdes på 1960-talet av en dröm om att 

hörapparaten skulle bana väg för alla hörselskadade personers hörsel- och talutveckling. 

Successivt använde dock t ex skolbarn mer och mer teckenspråk – trots hörapparaternas 



11 

utveckling. Föräldrar till döva barn samt Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) kämpade 

tillsammans för att få teckenspråket ytterligare spritt och accepterat. För att försöka närma sig 

en allmän undervisning på teckenspråk tillsatte SDR en kommitté vilken skulle utvärdera och 

inventera teckenspråket. Resultatet av kommitténs arbete blev en ordbok. Denna skulle 

användas i samband med det utökade teckenspråkliga kursutbudet. Ordboken och dåvarande 

kurser ledde till ett ytterst konstruerat tecknande där man med den talade svenskan som bas 

kompletterade med ett tecken för varje talat ord. Även morfologin i det talade språket 

markerades i flera fall. Resultatet blev s k Tecknad Svenska. (Bergman 1977). 

Diskussionerna fortskred och SDR:s starka engagemang gav till sist ett ställningstagande, i 

Sverige om det genuina teckenspråket som ett eget officiellt språk. Teckenspråket 

accepterades 1981 och härefter uppkom större möjligheter att erbjuda pedagogiska miljöer 

med ett teckenspråk som inte var påverkat av det talade språket. Fler tolkar utbildades vilket 

gav döva en chans att t ex utbilda sig vidare eller delta i olika aktiviteter för hörande. Allt fler 

och mer intensiva teckenspråkskurser, riktade till föräldrar och syskon till döva barn, gav en 

generellt bättre bas för de döva barnens kommunikation och därmed också för deras 

kunskapsinhämtande (Bergman 1977, Heiling 1993). Utmärkande för förskolor/skolor för 

döva och hörselskadade är att några av dem renodlat den språkliga miljön medan andra har 

(bland annat på grund av färre antal döva och gravt hörselskadade i upptagningsområdet) 

integrerat teckenspråk och talat språk. 

Undervisningen av hörselskadade barn har genom åren också påverkats markant. Efter många 

år av en, mer eller mindre generell individuell intregrering av hörselskadade barn i klasser för 

normalhörande, skapades det på 40-talet mer anpassade klasser för barn med hörapparater. 

Klasserna kunde vara lokalintegrerade i skolor för normalhörande respektive placerade i 

skolor för döva. Dock går fortfarande majoriteten av alla hörselskadade integrerade i vanliga 

klasser (Ahlsén 1991, Tvingstedt 1993, Presiler & Ahlstöm 1998). Tvingstedt (1993) finner 

att många hörselskadade elever som går i vanliga klasser har en påfrestande skolsituation inte 

minst vad gäller de sociala kontakterna med kamraterna. Svårigheterna ökar med ökad ålder 

och grad av hörselnedsättning. 

I takt med teckenspråkets erkännande parallellt med en ökad förståelse för hörselskadade 

barns behov av ett säkert kommunikationssätt började man individintegrera hörselskadade 

barn i förskolor och skolor för döva. Eftersom fler barn med hörselskador placeras i rena 

teckenspråksmiljöer har det, tillsammans med ekonomiska nedskärningar inneburit att antalet 

s k hörselsklasser i grundskolan, där lärare och elever talar respektive utnyttjar tekniska 

hjälpmedel, minskat markant. Elever som gått/går i hörselklasser beklagar nedskärningarna 

och man försöker propagera för hörselklassernas bevarande och därmed också fortsatt 

utnyttjande av tekniska hjälpmedel i t ex klassrumssituationen. Så sent som i mars -98 

uppvaktade ett antal hörselskadade elever regeringen i detta ärende (Rapport 980308). 

Hörselskadade elevers situation och kontaktnät belyses av Johansson (1998). Författaren som 

bygger sina resultat på enkäter och intervjuer kommer fram till att det är det geografiska 

avståndet till skolan som åtminstone till en början spelar roll vid valet av skolform. 

Hörselskadade elever i dövskolan känner, enligt studien, ingen direkt gruppgemenskap med 

sina skolkamrater medan elever som går i hörselklasser upplever gemenskapen som mer 

positiv. Hörselskadade elever som går integrerade i vanliga klasser har ofta en sämre 

skolmiljö på grund av brister vad gäller tekniska hjälpmedel. Författaren påpekar dock att hon 

funnit en stor fördel för de elever som är integrerade i vanliga klasser och samtidigt har 

kontakt med hörsellärare (a.a). 



2.7 Tal- eller teckenspråk? 

12 

Det råder idag inga tvivel om vilket språk som är det bästa och mest tillgängliga för döva barn 

och dess familjer. För hörselskadade däremot är diskussionen aktiv. Ska barnen 

erbjudas/rekommenderas teckenspråk eller ska de erbjudas talat språk? Vid vilken typ av 

hörselskada/grad av hörselskadad bör barn och familj rekommenderas att kommunicera med 

teckenspråk? Frågorna är många och svaren ytterst få. Mer forskning, kunskap och erfarenhet 

krävs för att om möjligt hitta en lösning för att de hörselskadade barnen ska få ”en så 

utvecklande och stimulerande miljö som möjligt utifrån deras specifika behov” (Ahlström & 

Preisler 1998). Alhström & Preisler fortsätter: 

Men under tiden som ideologer, politiker och teoretiker funderar och diskuterar skolfrågan 

för de här eleverna, gör sig verkligheten ibland påmind och fodrar konkreta lösningar på 

rent praktiska problem (a.a, s 8.) 

3. Cochleaimplantat 

I följande kapitel presenteras cochleaimplantatets historiska bakgrund, funktion respektive 

etiska diskussioner och rutiner i samband med operation på barn. 

3.1 Utveckling 

Man har länge kunnat skönja ett intresse för att på konstgjord väg rekonstruera människans 

hörsel. Redan på 1800-talet presenterade Volta de första intrycken av hörselförnimmelser i 

samband med elektrisk stimulering av hörselnerven. En relativt lång period följde då man inte 

presenterade några resultat på området. På 1950-talet tog forskningen ny fart och vi fick en 

rask utveckling där de mest aktiva forskarna fanns i Australien, Frankrike, USA och 

Österrike. Den första vuxna patienten opererades med CI på 60-talet. Ett förhållandevis enkelt 

implantat utnyttjades och elektroden placerades extracochleärt (CI-teamen i Stockholm och 

Lund, 1997). 

Implantatet vidareutvecklades successivt. Så småningom fick det både fler kanaler och det 

kunde dessutom placeras intracochleärt. 

Ett flertal företag runt om i världen producerar implantat där de mest kända namnen är 

Clarion, Cochlear, MedEl och Philips. Konkurrens och diskussion finns angående t ex hur 

många elektroder som krävs för att personen ska få så optimal hörsel som möjligt. Det pågår 

även forskning av ren teknisk art där man försöker optimera stimuleringshastigheten av de 

elektriska impulserna samt även för att förminska de yttre delarnas storlek. 

När man såg att kommunikationssituationen hos vuxna, som opererats med CI, förändrades 

mycket positivt började man diskutera om även barn kunde har glädje av ett implantat. 1985 

opererades det första barnet i Australien. De första åren opererades endast barn som tidigare 

haft normal hörsel men efter hand kom även barn med medfödd dövhet att bli aktuella för 

operation. Det första svenska barnet under 18 år opererades 1990 medan det första svenska 

förskolebarnet opererades 1991. Båda operationerna skedde i Lund. På liknande sätt som 

utomlands rördes det sig till en början endast om barn som blivit döva efter sjukdom eller av 

andra orsaker men barn med medfödd dövhet blev snart, 1993 aktuella för operation (CIteamen 

i Stockholm och Lund, 1997). 



I föreliggande arbete grundar sig de kommunikativa resultaten uteslutande på barn som 

opererats med ett implantat av märket Cochlear. I det följande väljer jag därför att enbart 

beskriva funktion och utveckling av denna typ av implantat. 

3.2 Implantatets funktion och utveckling 

13 

Ett cochleaimplantat består av en yttre och en inre del. Den inre delen (fig 2) består av ett 

antal elektroder, elektronik, en magnet och en mottagarantenn. Elektroderna förs in i snäckan 

(fig. 3). 

Fig 2. Den inre delen av ett cochleaimplantat (Cochlear, 1998). 

Fig 3. Genomskärning av örat som visar ytterörat med öronmusslan och hörselgången, mellanörat med hörselbenen samt 

innerörat med snäckan (Bonniers, 1998). 



De yttre delarna (fig 4) är en processor, en mikrofon och en sändare. Ljudet tas upp av 

mikrofonen och går vidare till processorn där ljudet omtolkas till elektriska signaler. 

Signalerna förs vidare till implantatet via sändarspolen som är placerad över huden bakom 

örat och som hålls på plats tack vare den magnet som är placerats under huden vid 

operationen. Mottagaren för ljudet vidare i form av elektriska signaler till elektroderna i 

snäckan och hörselnerven får i sin tur signaler att reagera på. Hjärnan tolkar signalerna som 

ljud och personen hör. 

talprocessor 

Fig 4. Spectra 24 Talprocessor, mikrofon och sändarspole (Cochlear, 1998). 

14 

Majoriteten av de barn som föreliggande arbete grundar sig på har den variant av Cochlears 

implantat som benämns spectra 22. På hösten 1997 började man i Lund operera barn med en 

nyare variant av implant som benämns spectra 24 (fig. 4). Skillnaden mellan spectra 22 och 

24 är tekniskt sätt ganska stor men i praktiken ger de jämförbara resultat vad gäller barnets 

hörselupplevelser. Den senare varianten av implantat erbjuder flera olika program att välja på 

samt redan idag en huvudburen processor. Till det implantet som benämns spectra 22, som 

alltså bärs av ca hälften av de barn som ingår i detta arbete, möjliggörs endast ett program, 

och utvecklingen av en huvudburen processor pågår. 

3.3 Omhändertagande av barn 

Sättet på vilket ett barn och dess familj bemöts i samband med utredning inför eventuell 

operation samt under och efter operation varierar till en del bl a beroende på var i landet man 

blir opererad. Operationer på barn görs främst i Lund respektive i Stockholm, enstaka barn 

har dessutom, den senaste tiden opererats i Göteborg. Även i Linköping planerar man att 

utföra operationer på barn. Rutinerna för omhändertagandet kan, förutom beroende på lokala 

variationer anpassas något dels utifrån varje enskilt barn och enskild familjs situation samt 

utifrån mer eller mindre kontinuerliga diskussioner, inom och/eller utanför teamet. Målet är 

att på bästa sätt tillgodose varje individs behov utifrån hans/hennes enskilda förutsättningar. 

CI-teamet för barn i Lund har sedan l990 bestått av de yrkeskategorier som presenteras i figur 

5 nedan. 

BARN - CI - TEAM LUND 

Ingenj ör 

Läkare 

Barnaudionom 

Koordinator 

Logoped 

Barnhab.läkare 

Barnkurator Barnpsy kolog 

Hemortsprog ra m 

specialpedag og , 

kurator m. fl 

HÄRN ÖSAND 

FAL UN 

LUDVIKA 

ALINGSÅS 

MÖLNDAL 

GÖTEBORG 

FALKE NBERG 

LAHOLM GNOSJÖ 

ÖREBRO 

TRELLEBORG 

GISLAV EDVÄX JÖ KA LMAR 

HÖÖR 

LUND KARLSKRONA 

MA L M Ö KRISTIANSTAD 

AND ERS LÖ V ÅH US 

mikrofon 

sändarspole 

Fig 5. Yrkeskategorier i Ci-teamet för barn i Lund. (Konradsson1998). 



15 

De generella ramar som teamen i Lund och Stockholm presenterar för omhändertagandet före, 

under och efter en implantatoperation kan presenteras via nedanstående sammanfattande 

genomgång av rutiner (CI-teamen i Lund och Stockholm, 1997). 

Efter inkommen remiss erbjuds familjen (helst utan att barnet/barnen medföljer) ett eller flera 

informationssamtal då audiologen tillsammans med psykolog eller kurator ansvarar för 

informationen. Under samtalet går man igenom bakgrund, förväntningar samt ger en 

grundläggande information om implantatets funktion. Familjen får samtidigt flertalet 

informationsbroschyrer och material för att i lugn och ro, i hemmiljö, kunna avgöra om man 

önskar fortsätta kontakten och i så fall följa den fortsatta utredningen inför eventuell 

operation. Om familjen så önskar görs, oftast av psykolog och/eller kurator ett hemortsbesök 

där man fortsätter samtal och diskussion som påbörjats under informationssamtalet 

tillsammans med audiologen. Kontakt tas då även med barnets aktuella förskola/skola. 

Föräldrarna får via samtalen en grund för att själva fatta beslut om operation eller ej. Man 

uppmanar familjen att söka kontakt med olika barn och familjer som valt respektive valt bort 

operation. Man ser också till att familjen har kännedom om hur vuxna döva lever och 

kommunicerar. 

För en medicinsk och kommunikativ utredning kallas familjen till kliniken. Läkare, ingenjör, 

audionom och logoped gör då formella bedömningar av barnets medicinska respektive 

audiologiska förutsättningar liksom av dess kommunikativa respektive motoriska utveckling. 

Psykologen och kuratorn träffar barn och familj på nytt för uppföljning av tidigare samtal 

samt för att vid behov göra en utvecklingsbedömning på barnet. Om familjen får klartecken 

angående möjlighet till operation får familjen återigen ta beslut om man önskar låta operera 

barnet. 

Kirurgen ansvarar naturligtvis för operationen men även en ingenjör medverkar och kan då 

utföra objektiva mätningar av implantatets funktion samt få en grund för de inställningar av 

processorn som krävs för att det enskilda barnet ska uppleva ljud respektive inte få för starka 

ljud. Psykolog eller kurator erbjuder föräldrarna ett samtal under själva operationen. Någon 

dag efter operationen träffar ingenjör, audionom och logoped barn och familj för att 

återknyta/knyta kontakten och diskutera själva inkopplingsperioden. Inkopplingsperioden 

startar, då svullnaden vi operationsområdet lagt sig, ca 4-6 veckor efter operation. Barn och 

familj vistas på patienthotellet i Lund och får träffa ingenjör, audionom och logoped dagligen 

under 6-10 dagar. Under någon eller några av dessa dagar medverkar också den pedagog som 

kommer att fullfölja träning/stimulans med ljud på hemorten. Barn och familj kommer 

härefter på kontroll och uppföljning till Lund vid behov dock minst en gång per termin. 

Ständigt påverkas och förändras rutiner dels utifrån den enskilda familjens/barnets behov och 

förutsättningar, hemortens möjligheter dels utifrån teamets växande erfarenhet. Ovanstående 

schematiska framställning ska därför endast ses som riktlinjer utifrån vilka de flesta barn som 

ingår i denna studie behandlats. 

Hemortens ansvarige pedagog bedömer såväl barnets teckenspråk som dess övriga 

kommunikativa förmåga i barnets naturliga, dagliga miljö. Bedömningen jämförs med 

teamets uppfattning och tillsammans kommer man fram till lämpliga åtgärder. Kontakten med 

pedagoger och lärare från barnets hemort är en förutsättning för att barnet ska garanteras bästa 

möjliga stöd i sin kommunikativa utveckling samt i sitt utnyttjande av implantatet på ett 

optimalt sett. Det är ett gemensamt ansvar mellan team och ansvarig person från hemorten att 

kontakt, diskussion och information upprätthålls. 



3.4 Etiska överväganden 

16 

Oavsett var i världen man arbetar hamnar de som arbetar med CI på barn i de etiska 

diskussionerna. Cohen (1997) går i närkamp med olika kommentarer som yttras av de som är 

tveksamma till värdet av att ha/få ett implantat. Cohen diskuterar fraser som: ”CI 

opererationer är riskfyllda och på experimentstadiet", "föräldrar har ingen rätt att bestämma 

över sina barn", "barnen lär sig inte prata"...etc. Cohen menar att operationerna inte är 

experimentoperationer och att de inte medför större risker än andra operationer som utförs i 

narkos. Att man som förälder inte skulle få bestämma över sitt barn menar Cohen är 

förvirrande, han säger: "Alla som själva är föräldrar vet att man måste bestämma vad barnet 

ska göra, när de ska göra det osv". När det gäller CI måste man som förälder, enl Cohen, 

bestämma om operation NU för att barnet senare ska kunna få en chans att välja (CI eller ej)". 

Cohen lämnar flera argument för att en tidig operation på små barn inte är nämnvärt 

problematisk, vare sig kirurgiskt eller pedagogiskt och att en tidig operation (vid ca två 

årsålder) ger barnen förutsättningar för en reell chans senare. 

Varför ställs vi inför så många utmaningar idag jämfört med tidigare? Det frågar sig Lennart 

Koskinen i sin handbok i etiska frågor (1993). Han svarar själv och ser en orsak i den snabba 

tekniska utvecklingen vilken inte har motsvarats av en lika snabb inre utveckling och mognad 

hos människor. 

Inom vården, är enligt Koskinen, den tveklöst mest väsentliga frågan, den om hur vi ser på 

människan. Betydelsefullt är vad som sker i samspelet mellan vårdens människosyn och 

människans egna upplevelser. Man talar oerhört ofta om den nödvändiga helhetssynen. Men 

enligt Koskinen definieras begreppet sällan. Många gånger litar man sig till ”tyst kunskap” 

om helhetssynen och man hoppas att den som lyssnar har samma tolkning av innehållet. Det 

är betydelsefullt att definiera sina tankar samtidigt som Koskinen är väl medveten om att 

språket kan begränsa dvs att vi alltid riskerar att glömma säga ALLT vi menar. I samband 

med tankar om helhetssyn ligger det nära till hands att även diskutera livskvalitet. Den totala 

livskvaliteten bestäms enl Koskinen av en samverkan mellan vårt fysiska, psykiska, sociala, 

existentiella och andliga välbefinnande. I Ståhlbergs bok (1995) är det många såväl vuxna 

som de två barn som intervjuats som just beskriver livskvaliteten som förbättrad efter en 

operation med CI. Livskvalitén för dessa personer innebär bl a möjlighet att dela 

hörselintryck, höra röster, förstå tal etc. 

Aupeix & Linde (1998) berör även de etiska överväganden i samband med implantat. De 

skriver att ”endast undantagsvis och endast i mycket speciella fall” ska barn nekas operation. 

Aupeix & Linde skriver vidare att varje yrkeskategori i teamet ska med författarnas synsätt 

tillåtas att lägga fram sina synpunkter utifrån respektive yrkeskategoris perspektiv, utan att 

man rekommenderar var sig det ena eller det andra. 

”Det viktigaste är dock att dessa synpunkter presenteras för vad de är, nämligen teorier inte 

sanningar. På så sätt får föräldrarna, utan att vi inkompetensförklarar dem möjlighet att 

samla kunskap ur olika källor, för att slutligen nå ett för dem riktigt beslut”. (Aupeix & 

Linde 1998, s 37). 

Aupeix & Linde menar vidare att föräldrarna måste få den tid de behöver mellan hembesök 

och utredning. Det är viktigt, skriver Aupeix & Linde, att föräldrarna ska ha realistiska 

förväntningar på resultatet av operationen samt att de ser behovet av en fungerande 

kommunikation vilket, för majoriteten av barnen innebär teckenspråk som kommunikativ bas. 



17 

”Det är dock förkastligt att ikläda sig en expertroll och komma med råd eller färdiga förslag 

utan att ha respekt för föräldrarnas integritet, kompetens och möjlighet att ta emot och själva 

värdera och ta ställning till olika slags information, inklusive synpunkter som kan förefalla 

direkt motstirdiga” (Aupeix & Linde, 1998, s 42). Avslutningsvis är det författarnas bestämda 

uppfattning att inget barn ska opereras med cochleaimplantat utan att familjen och barnet först 

genomgått en fullständig psykosocial utredning och förberedelse. 

Lane beskriver däremot faran i att låta döva barn opereras och menar att man inte minst sätter 

deras identitet som döva på spel (Lane, 1996). 

3.5 Internationella erfarenheter 

Nedan följer en generell beskrivning av de erfarenheter av barn med CI man uppvisat 

internationellt med fokus på England. Inom föreliggande arbete finns det inte utrymme för en 

djupare analys om var och en av de oerhört väsentliga frågorna. Jag väljer trots allt att beröra 

några av dem och förväntar mig samtidigt att de presenterade referenserna blir intressanta för 

läsaren att fördjupa sig i. 

Ett välkänt centrum för implantatverksamhet finns i Nottingham i England. I Progress Report 

(1997) presenterar CI-teamet med pedagogen Archbold i spetsen sina resultat. De 

sammanfattande resultat man presenterar i rapporten är bla följande - här presenterade i 

punktform. 

- Alla barn använder sina implantat 

- Inga större komplikationer vid operation 

- Flera utvecklade medicinskt och tekniska faktorer finns som förbättrar förutsättningar för 

en optimal inställning av processorn 

- Barn som opereras tidigt (2-3årsåldern) får bättre auditivt baserade kommunikativa 

möjligheter än för barn som opereras sent 

- Barn som inte har ngn nytta av konventionella hörapparater kan bli aktuella för operation 

dvs > 60 db 1 - 4 kHz (Progress Report, 1997). 

Under Danavox symposium i Danmark angående pedagogiska aspekter runt barn med CI 

presenterade Archbold sina funderingar på vilka barn som kan bli aktuella för operation i 

framtiden. Hon nämnde då barn med tilläggshandikapp t ex utvecklingsstörning, barn med 

hörselrester, och progredierande hörselnedsättning samt inte minst barn under 2 års ålder 

(Archbol l997). Archbold beskriver också hur väsentlig barnets team från hemorten är. Man 

har i Nottingham ett etablerat samarbete mellan centralt CI-team och hemortens lärare samt 

övrig personal t ex psykolog. (a.a) 

Liknande resultat finner man i såväl New York; USA (Cohen & Waltzman l997) som i 

Hannover, Tyskland (Bertram l997). Från New York presenteras resultat på barn som 

opererats före 2 års ålder. Cohen & Waltzman poängterar att det inte finns någon ökad 

kirurgisk risk om man opererar före 2 års ålder. Istället pekar författarna på de tydligt positiva 

resultat som finns vad gäller såväl barnens auditiva perceptionsförmåga som talproduktion. I 

artikeln berör man inte barnens teckenspråk. 



3.6 Svenska erfarenheter 

18 

Det sägs ibland att svenska resultat inte kan jämföras med internationella p g a att den svenska 

modellen med teckenspråk som en viktig komponent i barnens kommunikation är olik de 

internationella modeller som förekommer. Med tanke på detta och utifrån det reella behovet 

av att få en psykosocial diskussion om barnens funktion hemma och på dagis beviljade 

socialstyrelsen ett par projekt där just den psykosociala aspekten på cochleaimplantat skulle 

belysas. 

Aupeix & Linde (1998) som ansvarat för ett projekt, beskriver i sitt arbete utvecklandet av det 

psykosociala omhändertagandet av barn före, under och efter operation med CI. 

Beskrivningen sker med en mer eller mindre personlig vinkling av utvecklandet av ett 

psykosocialt omhändertagande av barnen. 

Preisler, Tvingstedt & Ahlström (1998), som ansvarat för ytterligare ett projekt, har ännu inte 

färdigställt sitt material. Jag har dock fått tillstånd att utnyttja delar av ett förhandsmaterial ur 

vilket jag här fokuserar på sammanfattning och slutsatser. Arbetet bygger på analyser av 

videoinspelningar respektive på intervjuer med familjer vars barn opererats med implantat. 

En av författarnas slutsatser bygger på, som följande citat visar, den komplexitet som finns 

runt Cochleaimplantat hos barn. 

Det handlar om ett komplext samspel mellan barnets biologiska förutsättningar; barnet 

[sic!] möjligheter att gå in i relationer och samspel med sin omgivning samt omgivningens 

förhållningssätt mot barnet. Vad som kan underlätta anpassningen till ett liv med ett 

cochlea implantat är att barnet själv får möjlighet att successivt anpassa sig till att använda 

det på ett optimalt sätt. Krav på ökade prestationer från barnets sida och ökade 

träningsinsatser från de vuxna fungerar däremot kontraindicerande. (Preisler, Tvingstedt & 

Ahlström (1998, s 11). 

Författarna beskriver språkutvecklingen hos de barn som ingått i studien. Resultatet här visar 

att de barn som har den bästa talspråksutvecklingen också har ett välutvecklat teckenspråk. 

”Det var barn som i handling visade att de hade en medvetenhet om språkets funktion i 

kommunikation och samspel och de hade en välfungerande kommunikation med sin 

omgivning. De var vana vid att förstå och bli förstådda” (a.a, s x). 

Barnens nytta av implantaten diskuteras och en slutsats blir att barnen har mest glädje av 

implantatet i hemmiljön, tillsammans med föräldrar och syskon. Det visade sig i 

undersökningen att när barnen vistades i sin förskola fungerade de som socialt döva barn även 

med implantatet på. Barnen kunde inte utveckla lek och samspel med kamrater via tal och 

hörsel, vare sig dessa var hörselskadade eller hörande och framförallt inte om de var döva. 

(a.a.). 

Författarna avslutar sin rapport med slutsatsen att 

Med ett implantat fungerade de flesta barnen i studien i audiologisk bemärkelse som gravt 

hörselskadade. Med det avses att de kunde uppfatta enstaka talade ord från omgivningen. 

Men att döma av deras reaktioner när andra använde talspråk i kontakten med dem hade de 

svårt att uppfatta hela satder och därmed meningen i det språkliga budskapet. Barnen 

behövde en visuell-manuell/gestuell språklig kod för att kunna kommunicera åldersadekvat 

med vuxna och med andra barn i naturliga samspelssituationer. Ett implantat kan vara en 

möjlighet för det tecknande barnet att nalkas den hörande världen om mötet är kravlöst och 

på barnens villkor. Men om omgivningen ensidigt satsar på att barnet ska kunna etablera 



19 

kontakt och utveckla relationer till andra samt tillgodogöra sig information och kunskap om 

omvärlden via tal kan detta få negativa konsekvenser för hela barnet [sic!] utveckling, d v s 

deras känslomässiga, kommunikativt-språkliga och kognitiva utveckling. Deras självkänsla 

och identitet kan även påverkas negativt. De vuxnas roll är därför synnerligen viktig genom 

att på olika sätt främja leken och det sociala samspelet mellan barnen i barngruppen. 

(Preisler, Tvingstedt & Ahlström 1998, s 15.) 

Lindmark & Sköld-Garay (1998) beskriver i sin rapport resultatet av ett psykosocialt 

utvecklingsarbete. Sammanfattningsvis konstaterar författarna bland annat att ingen förälder 

ångrat sitt beslut att låta operera sitt barn. 

En större referensgrupp har, av socialstyrelsen tillsatts för att tillsammans enas om ett möjligt 

arbetssätt inför och efter en operation med cochleaimplantat på barn. Referensgruppen som 

består av representanter från CI-teamen i Lund och Stockholm, brukarorganisationer, 

yrkesföreningar m fl presenterar ett vårdprogram som beräknas vara färdigställt inom en snar 

framtid. En förhandsupplaga har dock kommit mig till del ur vilken man kan läsa följande om 

målsättningen för ett cochleaimplantat på barn. 

Målsättningen med cochleaimplantat är att barnen ska få tillgång till hörselupplevelse, och 

beroende på det enskilda barnets förutsättningar, möjlighet att tillägna sig talat språk. Barn med 

cochleaimplantat ska i likhet med andra barn ges möjligheter att utvecklas efter sina 

förutsättningar och behov. Målsättningen för vårdprogrammet för barn med cochleaimplantat är att 

beskriva dessa barns behov och föreslå habiliterings/rehabiliteringsplan för de samlade 

vårdinsatserna. Gruppen döva/gravt hörselskadade som erhåller cochleaimplantat år en liten grupp 

men ökar snabbt i antal. Det är därför viktigt att ge förutsättningar för en likvärdig behandling av 

dessa barn i olika delar av landet. Barn med CI har i likhet med andra barn med grava hörselskador 

och med hörapparater behov av auditiv stimulans och även av teckenspråk. Gravt hörselskadade 

barn med hörselrester och hörapparater är i en likartad situation som dessa barn, varför 

diskussionen i flera avseenden kan gälla även denna grupp av barn. (Bredberg, 1999, s 8) 

CI-teamen i Sverige, i Lund och Stockholm har hitintills legat lågt med officiell presentation 

av kommunikativa resultat hos de barn som opererats. En orsak till detta är hänsynstagande 

till den enskilda familjen. Fram till idag har förhållandevis få barn opererats och risken för 

identifiering av ett enskilt barn har därför tidigare varit stor. På senare tid finns det tillräckligt 

stort underlag för att beskriva barnen på ett trovärdigt sätt utan att ge möjlighet att identifiera 

en enskild individ. Föreliggande arbete presenterar resultat från CI-teamet i Lund. Även till 

vårdprogrammet (Bredberg, 1999) följer bilagor med ytterligare resultat från de barn som 

opererats i Lund samt resultat från dem som opererats i Stockholm. Resultaten presenteras 

generellt på ett sådant sätt att inget barn kan identifieras. 

Kommunikativa resultat presenteras, på barn med CI och deras talproduktion, av Stockholms 

CI-team i audionytt (nr 2, 1998). Man kan här läsa att majoriteten av barnen som fått 

implantat uppvisar skillnader beträffande ljud- och stavelseanvändning efter att ha fått sin 

processor. (Östlund & Fermelin, 1998). Författarna kommenterar visserligen att barn med CI 

är en heterogen grupp men att barnen utvecklat nya förmågor, t ex tolkning av 

omgivningsljud, tack vare sitt CI. Vad dessa förmågor har för reell betydelse i vardagen 

önskar författarna lämna utanför diskussionen. (a.a.) 



4. Resultat 

20 

I avsnitt 4.1 och 4.2 nedan redovisas reslutat från två inbördes olika enkäter producerade till 

föräldrar vars barn opererats med CI respektive till specialpedagoger som är medlemmar i 

yrkesföreningen, SPDH. Samtliga frågor och svar redovisas inte utan endast de som är 

relevanta för föreliggande undersöknings syfte. De frågor som resultaten bygger på markeras 

med kursiv stil. För anonymitetens upprätthållande redovisas svaren gruppvis. 

En mer detaljerad beskrivning finns att få i W-Svensson (1998:a respektive 1998:b) samt i 

Jarstad (1998:a resp 1998:b) dessutom bifogas enkäterna denna studie bilaga 1 och 2. 

Resultat från bedömningar av de kommunikativa förutsättningarna och förmågorna hos 

barnen samt deras förskole- respektive skolplacering redovisas i avsnitt 4.3 

4.1 Upplevelser av och attityder till implantat 

4.1.1 Enkät till föräldrar (se bilaga 1) 

Redovisningen nedan bygger på 38 svar av 50 utskickade enkäter till föräldrar vars barn fått 

ett Cochleaimplantat för minst sex månader sedan. . 

Upplever du att ditt barn har en optimal kommunikation? 

Vilket språk/kommunikationssätt använder du och ditt barn? 

Vilket språk/kommunikationssätt använder ditt barn med sina kamrater? 

Många familjer (24 familjer) upplever att deras barn har en optimal kommunikation med sin 

omgivning. Några föräldrar kommenterar dock att man här är ”partisk” i sin bedömning, 

andra kommenterar att barnet ibland blir missförstått och flera kommenterar att man i sin 

bedömning utgår från barnets teckenspråkliga förmåga. Drygt hälften av föräldrarna ser alltså 

med tillfredsställese på sitt barns kommunikation. Bland de som svarat nej på frågan finner 

man tilläggskommentarer som: ”optimal utifrån hans förutsättningar”, ”jfrt med döva barn till 

döva föräldrar naturligtvis stor skillnad”, ”svårt förstå artikulationen men teckenspråket är 

bra”, ”förutsätter att omgivningen kan teckenspråk annars oerhört begränsad” eller 

”missförstår ibland och blir missförstådd”. 

Det kommunikationssätt barnet väljer i hemmet ser enligt svaren ibland annorlunda ut jämfört 

med valet av kommunikationssätt bland kamrater. I Hemmiljön gäller för majoriteten av 

familjerna att man kommunicerar med en kombination av teckenspråk och talat språk (fig 6). 

Sju familjer anger att man växlar kommunikationssätt beroende på omständigheterna (t ex 

teckenspråk i simhallen men tal i övriga situationer). Två barn i gruppen är i behov av annat 

kommunikationssätt (taktilt teckenspråk, bilder och/eller kroppsspråk). 

Bland kamrater är det enligt föräldrarna i några fall så att barnen väljer kommunikationssätt 

efter kamratens förutsättningar och behov. Denna kategori placeras i figuren i stapeln med 

rubriken ”beror på omständighet” (fig 7). Teckenspråket utnyttjas oftare bland kamrater än i 

hemmet. 



antal barn 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

21 

Kommunikationssätt med föräldrarna 

tal tecken 

språk 

kombination 

annat beror 

på 

omst 

fig 6. Föräldrarnas enkätsvar angående vilket kommunikationssätt barnet utnyttjar med föräldrarna. 

antal barn 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

Kommunikationssätt bland kamrater 

tal teckenspr kombination 

annat beror på 

omst 

Fig 7. Föräldrarnas enkätsvar angående av hur barnet kommunicerar med kamrater 

Vilken fundering anser du ha varit mest väsentlig för beslutet att operera ditt barn? 

Har du eller ditt barn berörts av negativa attityder till CI? 

I samband med dessa frågor får man naturligtvis en mängd svarsvariationer. Samtliga 

kommentarer kommer inte att redovisas. Några nämns förutom nedan även i samband med 

diskussionsavsnittet. 

Det är efter genomgång av enkätsvaren påtagligt att föräldrarna har sett ett CI som en 

möjlighet för barnet att närma sig den hörande världen. Man har velat utnyttja ”befintliga 

resurser för att ge barnet en extra chans att lära sig utnyttja omgivningsljud”, 

”varningssignaler och avläsning”, ”en ytterligare dimension utöver teckenspråket” eller man 

har velat ge barnet en chans att tillägna sig ”en bra svenska, såväl skriven som talad”. Någon 

förälder skriver dessutom att man ”tog chansen trots CI debatten”. 

När det gäller de negativa attityderna svarar ca hälften (22 familjer) att man inte direkt berörts 

av negativa attityder. Resterande familjer svarar ja på frågan och beskriver i kommentaren att 

man känner sig illa bemötta av såväl dövvärlden, personal på hörselvården som av föräldrar 

till döva barn som valt att inte låta operera sitt barn. 



4.1.2 Enkät till specialpedagoger (se bilaga 2) 

50 svar (varav 5 blanka, för kommentar, se diskussionsavsnittet) har inkommit av 96 

utskickade enkäter. De drygt 50% inkomna svaren är inget tillfredsställande resultat. Därför 

kan man inte dra några långtgående slutsatser om specialpedagogens generella tankar. 50 

personer har ändock svarat, och några svar presenteras nedan. 

Utifrån den kunskap Du har idag 

…anser du att ett barn med medfödd dövhet kan ha glädje av ett implantat? 

....anser Du att ett barn som blivit döv före 3 årsålder kan ha glädje av ett implantat? 

....anser Du att ett barn som blivit döv efter 3 årsålder kan ha glädje av ett implantat? 

....anser Du att ett barn som blivit döv i vuxen ålder kan ha glädje av ett implantat? 

22 

Det är utifrån enkätsvaren tydligt att man främst tror på glädjen av ett implantat som ges till 

de personer som blivit döva i vuxen ålder. Det är uppenbart att tveksamheten är stor, 

framförallt till att barn med CI, som är födda döva eller som blivit döva före tre års ålder, 

skulle kunna ha glädje av sitt implantat. Angående dessa barngrupper blir svaren troligen inte, 

kanske eller nej de mest frekventa med 56 % av svaren respektive 51 % av svaren. Endast 32 

respektive 37 % av svaren består av ja eller troligen. 

Att de som blivit döva i vuxen ålder kan ha nytta av ett implantat råder det däremot betydligt 

mindre tvivel om. 78 % svarar här ett ja eller troligen på frågan. 

Tror Du att barn med CI och deras föräldrar möter positiva attityder till CI? 

Tror Du att barn med CI och deras föräldrar möter negativa attityder till CI? 

Upplever Du att attityder till CI har förändrats under de senaste åren? 

56 % av de som svarat på enkäten tror att familjen möter positiva attityder (d v s svarar ja 

eller troligen) medan 34 % tror att familjen möter negativa attityder. Generellt menar 68% 

(varav 48% ja) att attityderna förändrats de senaste åren. Många tar vara på möjligheten att i 

enkäten kommentera hur attityderna eventuellt förändrats. Överlag menar man att motståndet 

mildrats tack vara ökad kunskap om CI och en acceptans av att operationsmetoden finns 

liksom att allt fler träffat barn med CI. Någon skriver att ”rädslan har minskat, kunskap och 

erfarenhet gör att CI inte är lika skrämmande” en annan skriver att man idag ej diskuterar 

operation eller ej, samma person fortsätter: ”CI finns och man diskuterar mer hur man ska 

kunna tillgodose dessa barn en bra förskolevistelse”. En annan person kommenterar: ”det har 

blivit lite mjukare, CI accepteras men inte fullt ut”. 

4.2 Exempel på specialpedagogers pedagogiska funderingar angående barn med CI 

Nedanstående redovisning härstammar från svar på en av enkätfrågorna i den enkät till 

specialpedagoger som beskrivits ovan. 

Utifrån den kunskap Du har i dag, vilka pedagogiska metoder/tankegångar har Du/skulle Du 

ha i arbetet med ett eller flera barn med CI? 

Då frågan medvetet är ställd som en öppen fråga har en mängd svarsalternativ inkommit. 

Utifrån dessa utkristalliserar sig dock fyra grupper som kan beskrivas via nedanstående 

punkter. 



23 

Grupp A: Poängterar barnets behov av att få stimulans av hörsel och tal parallellt med 

teckenspråket 

Grupp B: Poängterar barnets behov av teckenspråk vilket går före stimulans av hörsel och tal. 

Grupp C: Jämför barn med CI och barn med traditionella hörapparater. 

Grupp D: Poängterar individuella variationer hos alla barn. 

Till grupp A kan man bland enkätsvaren hitta 18 specialpedagoger som alltså vill fokusera på 

ljud och tal i kombination med teckenspråket. En person menar att barnet utifrån sina 

förutsättningar måste få tillgång till ”realupplevelser där sinnesintrycken är sammanvävda i 

erövrandet av ”världen”. Den enskilda sinnesupplevelsen är en del men alla sinnesupplevelser 

tillsammans är mer än summan av delarna”. Ett annat svar visar något mer konkret på 

områden inom vilka man kan tänkas ge barnen extra stimulans t ex ”hjälpa barnet att 

lokalisera och härma ljud både ute och inne, mycket sång, ramsor och musik, språkutveckling 

med teckenspråk och efter bedömning av barnets tal – språklekar med de höselskadade 

barnen”. Andra tankar som förekommit bland svaren är: ”…. eventuellt förmiddag 

teckenspråk och eftermiddag med talspråk” eller någon som skriver att det finns ”många 

aktiviteter på förskolan varför inte anpassa dessa till CI-barn (använd rösten). Den speciella 

CI-verksamheten vi har i dag skulle då kunna tas bort”. 

Till grupp B kan man bland enkätsvaren hitta 12 specialpedagoger som alltså fokuserar på 

teckenspråket och underordnar alternativt senarelägger tal respektive ljudstimulans. Detta kan 

t ex representeras via följande svar: ”utgå från att barnet har en dövidentitet, med teckenspråk 

som första språk eller via svaret ”Teckenspråket är första språket, låta barnet uppleva ljud i 

naturliga situationer, utifrån barnets intressen och nyfikenhet”. Någon jämför med traditionell 

talträning och skriver: ”talträning enligt gammal modell tar för lång tid från andra delar, risk 

hitta talfrökennisch”. Kanske kan tankarna från denna grupp sammanfattas i följande svar: 

”Teckenspråket måste förankras, barnet känna trygghet om det kan ett språk, sen är det är 

moget att ta till sig tal. Metod: lek med mycket glädje”. 

Till grupp C kan man bland enkätsvaren hitta 4 specialpedagoger som alltså menar att barn 

med CI kan jämföras med hörselskadade barn och den träning man bedriver med dem. Två 

svar som kan sägas tillhöra denna grupp är ett som säger att man ”inte behöver tänka barn 

med CI som en grupp. Det går utmärkt att ha hörselskadade och CI barn i samma grupp t ex 

rytmik och annan riktad träning” ett annat svar lyder: ”precis som barn med hörselrester är 

man observant, om reaktion på ljud förklarar man, en håller i träningen, bra om barnet vet 

vem man använder rösten till”. 

Till grupp D hittar man 6 specialpedagoger som alltså direkt uttrycker den individuella 

variation som finns bland barn med eller utan CI. Någon skriver att det är viktigt att ”se varje 

barns speciella behov, lyhörd för reaktioner, åldersadekvata aktiviteter, viktigast med 

helhetssyn, regelbunden öppen kontakt med föräldrar”. En annan skriver att man bör ”utgå 

från varje barns förmåga” och att man inte kan se barn med CI ”som en homogen grupp d v s 

val av metod och material utifrån varje enskilt barns behov”. 

10 personer av de som skickat in enkäten har antingen undvikit att besvara frågan (5 pers) 

eller klart deklarerat att man inte vet eller har någon erfarenhet av att fundera runt den 

aktuella frågan. 



4.3 Kommunikativa förutsättningar och förmågor hos barn som opererats med CI. 

Nedanstående sammanställning kan ses som ett mått på barnens grundläggande 

kommunikativa förutsättningar. Förutsättningar för kommunikation kan belysas ur flera 

synvinklar men de punkter jag valt att fokusera på rör barnens användning av sin processor, 

barnens kommunikativa miljö samt deras teckenspråk respektive talperceptionsförmåga. För 

samtliga parametrar gäller den aktuella situationen för 47 barn som opererats i Lund fram 

t o m december 1998. Informationsinsamling respektive bedömningarna är utförda mellan 

oktober 1998 och mars 1999. Redovisningen sker på ett sådant sätt att ett enskilt barn och 

dess familj inte går att identifiera. 

4.3.1 Användning av Processorn 

24 

Föräldrarnas beskrivning av hur ofta barnen använder sin processor tyder på att majoriteten 

använder den hela sin vakna tid (figur 8). Enstaka barn använder processorn, på egen begäran 

även nattetid. De barn som uppges använda apparaten ofta är barn som har flera 

funktionshinder eller barn som vistas i miljöer med begränsat behov av att tolka ljud och tal. I 

nämnda miljö hittar vi även de barn som valt att endast använda sin processor tidvis d v s i 

utvalda situationer t ex vid talträning, TV-tittande etc. Dock bör det påpekas att det finns flera 

barn som vistas i miljö där teckenspråket är det enda förekommande språket som samtidigt 

valt att använda processorn alltid. 

Barnens användning av processorn 

ofta 

13% 

tidvis 

7% 

alltid 

80% 

Fig. 8. Föräldrarnas beskrivning av barnens användning av processorn. 

4.3.2 Talperceptionsförmåga 

Nedanstående tabeller (tabell 2-4) visar översiktligt hur många barn/ungdomar som befinner 

sig på vilken nivå vad gäller talperceptionsförmågan. I den vågräta raden visas vilken del av 

bedömningsmaterialet som avses och lodrätt visas vilken kvalitativ grad av förmåga 

barnet/ungdomen har. Tabell 2 visar endast de barn som nyligen fått sin processor dvs har fått 

den för mindre än ett år sedan. Tabell 3 visar de barn som haft sin processor mellan ett och tre 

år. Tabell 4 visar de barn som haft sin processor mer än tre år. För att tabellen ska bli 

överskådlig har jag endast markerat barnets auditiva förmåga, dvs förmågan att tolka ljud utan 

hjälp av läppavläsning. Generellt gäller dock att samtliga barn ökar sin talperceptionsförmåga 

påtagligt om de har möjlighet att utnyttja läppavläsning parallellt med hörselintrycken. 

Svårighetsgraden för de förmågor som bedöms via detta material varierar. Redan efter mycket 

kort tid med CI klarar flera barn av att identifiera om det finns ljud i omgivningen eller ej 

(kategorin ljud/tystnad). Att avgöra om ett ljudet är starkt eller svagt respektive om det är 

långt eller kort är något svårare, dvs de kräver något mer erfarenhet av ljudupplevelser 

(intensitet respektive duration). Ytterligare ljuderfarenhet krävs för att avgöra om det är 



25 

någon som talar eller tolka vad det är för ett ljud man hör (identifikation av språkljud 

respektive identifikation av icke språkliga ljud). Att tolka om ett ord är långt eller kort (antal 

stavelser) eller vilken vokal respektive konsonant som finns i ord av typen minimala par 

vållar svårigheter för många barn som inte blivit medvetna om talet och talets funktion. Något 

lättare är det att identifiera sitt namn. De fyra kategorierna längst till höger i tabellen kräver 

mest av barnets erfarenhet av talat språk. Att tolka ord respektive meningar där man endast 

har ett begränsat antal valmöjligheter (closed set) är alltid lättare än om man inte har några 

valmöjligheter (open set). 

De antal barn som av olika skäl inte vill eller kan medverka vid bedömning av respektive 

kategori markeras på raden för ej genomförbar bedömning. På raden för oförmåga markeras 

det antal barn som inte klarar uppgiften vid ren auditiv bedömning. Viss förmåga innebär att 

barnen visar tecken på att klara uppgiften ibland medan en relativt god förmåga innebär att de 

klarar uppgiften oftast. De barn som markeras på raden för god förmåga klarar samtliga 

uppgifter i deltestet. 

I tabellerna nedan (tabell 2-4) kan man se att majoriteten av barnen lyckats tillgodogöra sig en 

relativt god förmåga på flera av parametrarna redan efter mindre än ett års utnyttjande av ett 

implantat. Hur mycket av den mer språkligt inriktade talperceptionen barnen klarar beror till 

viss del hur mycket man använder sitt implantat samt i vilken miljö man vistas. 

Av de barn som inte klarar att genomföra uppgiften har några, förutom den grundläggande 

hörselskadan, andra funktionshinder som försvårar möjligheten att genomföra strikt 

medverkan vid formell bedömningssituation. Övriga barn i den grupp som inte genomför 

uppgiften har p g a sin ålder eller p g a språklig försening inte den mognad som räcker för att 

medverka i uppgiften. 

Det är väsentligt att poängtera skillnaderna i möjlighet att genomföra bedömningarna. Att 

kunna medverka vid t ex bedömning av förmåga att tolka ord i open set är alltid lättare då det 

inte alltid krävs att barnet ska peka eller samtidigt identifiera en bild. Däremot är denna 

uppgift svår och medför fler barn som har en oförmåga än som måste tillföras dem som inte 

kan genomföra bedömningen. 

Tabell 2. Förmågan hos12 barn som nyligen fått sin processor dvs för mindre än ett år sedan. Siffrorna markerar det antal 

barn som har en beskriven auditiv förmåga, dvs hur de klarar uppgiften utan hjälp av läppavläsning. 

God 

förmåga 

9 6 6 6 4 3 3 3 4 3 3 3 3 

Relativt 

god 

förmåga 

2 3 3 4 3 1 1 1 4 1 

Viss 

förmåga 

1 2 2 2 4 3 1 1 4 5 3 3 1 

Oförmåga 

4 6 6 2 5 5 7 

Ljud/ IntenDuraIdentiIdenti- Antal Vokaler Konso- Barnets Ord i Ord i Meningar Meningar 

tystsitettionfikationfikation av stavnanter 

namn closed open set i closed i open set 

nad 

av icke elser 

set 

set 

språkljud 

språkljud 

Ej 

genomförbar 

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 



26 

Tabell 3. Förmågan hos 17 barn som haft sin processor mellan ett och tre år. Siffrorna markerar det antal barn som har en 

beskriven auditiv förmåga, dvs hur de klarar uppgiften utan hjälp av läppavläsning. 

God 

förmåga 

13 11 11 11 10 8 8 8 10 8 8 8 8 

Relativt 

god 

förmåga 

1 1 1 1 2 1 1 1 3 4 2 

Viss 

förmåga 

3 3 3 4 4 6 5 5 4 3 4 2 3 

Oförmåga 

1 1 3 3 4 




nad 

av icke elser 

set 

set 

språkljud 

språkljud 

Ej 

genomförbar 

2 2 1 1 2 2 2 2 2 2 2 

Tabel 4. Förmågan hos 18 barn som haft sin processor mer än tre år. Siffrorna markerar det antal barn som har en beskriven 

auditiv förmåga, dvs hur de klarar uppgiften utan hjälp av läppavläsning. 

God 

förmåga 

17 17 17 17 14 12 12 12 11 11 10 11 9 

Relativt 

god 

förmåga 

3 3 3 1 1 2 

Viss 

förmåga 

1 1 1 1 3 5 5 4 3 1 3 1 

Oförmåga 

1 1 3 6 4 6 




nad 

av icke elser 

set 

set 

Ej 

genomförbarspråkljud 

språkljud 

De prelingualt gravt hörselskadade barnen (30 barn) - d.v.s. de barn som, på grund av ärftliga 

faktorer eller av okänd orsak blivit döva före tre års ålder – kan vi studera mer i detalj i tabell 

5. I tabellen nedan tas ingen hänsyn till hur länge barnen haft tillgång till sitt CI. I tabellen 

framgår t ex att de mest grundläggande perceptionsuppgifterna (längst till vänster i tabellen) 

klaras helt auditivt av majoriteten av denna grupp barn. Drygt en tredjedel av barnen klarar att 

auditivt tolka de mer språkligt inriktade uppgifterna, med relativt god eller god förmåga. 

Tabell 5. Förmågan hos 30 prelingualt gravt hörselskadade barn. 

God 

förmåga 

25 22 21 21 16 11 11 11 13 10 10 11 10 

Relativt 

god 

förmåga 

3 4 4 5 6 5 2 2 10 6 1 2 

Viss 

förmåga 

2 3 4 3 7 10 9 10 7 9 8 8 5 

Oförmåga 

3 7 6 4 10 8 14 




nad 

av icke elser 

set 

set 

språkljud 

språkljud 

Ej 

genom- 

Förbar 

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 



4.3.3 Bedömning av barnens teckenspråksförmåga 

27 

En stor del av alla barn har enligt föräldrarna bedömts ha en åldersadekvat 

teckenspråksförmåga (figur 9). Bedömningen grundar sig på respektive barns specialpedagogs 

beskrivning till föräldrarna, undantagsvis direkt till mig, av barnets förmåga att kommunicera 

på teckenspråk. En mindre andel av barnen har antingen språkliga svårigheter av generell art 

vilket också drabbat teckenspråket eller ett tilläggshandikapp som försvårar specifik språklig 

kommunikation med omgivningen. Några enstaka barn/elever har successivt valt att i samtliga 

situationer kommunicera med talat språk varför dessa barns teckenspråksutveckling 

begränsats. 

Teckenspråksförmåga hos 47 barn med CI 

Adekvat efter 

omständigheterna 

30% 

Fig. 9 Global bedömning av Teckenspråksförmågan hos 47 barn med CI 

Figuren visar att majoriteten av barnen (26 barn) har en åldersadekvat kommunikation med 

hjälp av teckenspråket. 14 barn har adekvat kommunikation utifrån omständigheterna vilket 

kan innebära att barnets hörselskada upptäckts/uppstått så sent att man inte haft tillgång till 

teckenspråket mer än en kortare tid. Det kan också röra sig om barn som vistas i 

hörande/talande miljöer och därigenom inte exponeras för teckenspråket i så hög grad. För de 

7 barn som bedömts ha en begränsad kommunikation med teckenspråk bör man närmare 

studeras barnets situation och övriga språkliga förmåga. Dessa barn kan t ex ha en försenad 

generell språklig utveckling eller ha tilläggshandikapp av annat slag. 

4.3.4 Förskole-/skolplacering 

Av de sammanlagt 47 barnen går idag (april 1999), 24 barn i förskola respektive 23 i skola. 

Tabellen nedan visar barnens/elevernas huvudsakliga förskole-/skolplacering. Några barn har 

s k anpassad placering d v s de har möjlighet att växla mellan olika grupper på samma eller 

olika förskolor/skolor. Exempel på anpassad placering kan t ex vara ett barn som har 

möjlighet att växla förskoleavdelning alternativt växla mellan olika skolklasser där det 

kommunikativa språket skiljer. 

Tabell 6. Föräldrarnas information angående barnens förskole-/skolplacering. Sammanställning, april 1999. 

Förskolebarnens huvudsakliga kommunikativa/sociala miljö 

Förskoleavdelning med teckenspråk som Förskoleavdelning med talat språk som första Förskoleavdelning med talande/hörande 

första språk 

språk och där tecken utnyttjas som stöd barn. 

13 barn 6 barn 5 barn 

Skolelevernas huvudsakliga kommunikativa/sociala miljö 

Klass med teckenspråk som 

Första språk 

Begränsat 

15% 

Åldersadekvat 

55% 

Klass med talat språk som första språk 

tillsammans med hörselskadade elever 

13 elever 6 elever 4 elever 


Öron-Näsa-Hals kliniken Universitetssjukhuset i Lund 1999 

Klass med normalhörande elever

4.4 Resultatsammanfattning 

Nedan följer i punktform de ovan redovisade och mest centrala resultaten. 

28 

- Föräldrar till barn med CI upplever överlag att barnen har en optimal kommunikation med 

sin omgivning. Barnen kommunicerar via en kombination av teckenspråk och talat språk 

med sina föräldrar. Bland kamraterna utnyttjas teckenspråket oftare än i hemmet. 

- Föräldrarna ser ett CI som en möjlighet för barnen att närma sig den hörande världen. 

- Hälften av alla föräldrar upplever att man berörts av negativa attityder till CI. 

- Specialpedagogerna har en större tilltro till ett implantats värde för en person som blivit 

döv i vuxen ålder än för barn. Drygt hälften av specialpedagogerna tror inte att barn som 

fötts döva eller blivit döva före tre års ålder kan ha glädje av ett implantat. 

- Specialpedagogerna upplever en attitydförändring till CI på barn; motståndet har mildrats 

bland annat tack vare ökad kunskap. Drygt hälften av specialpedagogerna tror att 

familjerna möter positiva attityder och en mindre grupp tror att familjerna möter negativa 

attityder. 

- Specialpedagogerna som står för olika pedagogiska tankegångar kring arbetet med barn 

som fått CI kan delas upp i olika grupper. En grupp poängterar barnens behov av ljud- och 

talstimulans parallellt med teckenspråk, en poängterar att teckenspråket bör gå före 

stimulansen av hörsel och tal, en jämför barn med CI med barn som har traditionella 

hörapparater och den sista gruppen poängterar individuella variationer hos barnen. 

- Majoriteten av barnen använder alltid sin processor. 

- Barn som haft sitt implantat en längre tid har bättre förmåga att tolka tal och ljud än barn 

som haft tillgång till sin processor en kortare tid. Individuella variationer finns när det 

gäller barnens auditiva talperceptionsförmåga. 

- Av de barn som fötts döva eller blivit döva före tre års ålder klarar majoriteten av att tolka 

intensitets- och durationsskillnader i omgivningen samt att identifiera 

språkliga/ickespråkliga omgivningsljud. Drygt en tredjedel av dessa barn klarar att 

auditivt tolka de mer språkligt inriktade uppgifterna. 

- Drygt hälften av barnen har ett åldersadekvat teckenspråk medan ca en tredjedel har ett 

teckenspråk som är adekvat efter omständigheterna (t ex beroende på tillgång till 

teckenspråk i omgivningen). En mindre del av barnen har ett begränsat teckenspråk. 

- Hälften av barnen går i förskolan och den andra hälften av barnen går i skolan. De flesta 

vistas i en miljö där teckenspråket är huvudspråket, några barn är integrerade bland 

normalhörande och några vistas i en miljö där man utnyttjar tecken som stöd. 



5. Diskussion 

29 

I detta kapitel kommer jag med, utgångspunkt från föreliggande studie, diskutera olika frågor 

som är aktuella i samband med barn och CI. 

5.1 Målsättning med cochleaimplantat 

I det vårdprogram som refererades ovan (s 15) kan man läsa att målsättningen för ett 

cochleaimplantat som ges till barn är att de ska ”få tillgång till hörupplevelse, och beroende 

på det enskilda barnets förutsättningar, möjlighet att tillägna sig talat språk." Barnen bör alltså 

ges möjlighet att utveckla såväl talförståelse som talproduktion och en kommunikation med 

talat språk. 

Har vi gett de barn som hittills opererats denna chans? Om vi tittar på hela gruppens resultat 

vid bedömningarna med TaPCI (tabellerna 2-4 ovan) kan vi ge ett svar som både är jakande 

och nekande. Många barn har lyckats utveckla en förmåga att t ex tolka ord och meningar helt 

auditivt. 16 av 35 barn, som haft CI mer än ett 1 år, har dock ingen eller mycket liten förmåga 

att tolka talat språk. Frågan är vilka faktorer som spelar roll i detta sammanhang. 

Föreliggande arbete ger inte svar på denna fråga, men kan kanske stimulera till eftertanke och 

funderingar som kan hjälpa barnen vidare i sin kommunikation med omgivningen. 

För att komma så nära det i vårdprogrammet definierade målet som möjligt krävs det 

professionellt samarbete. Ett samarbete där CI-teamets olika medlemmar i en ömsesidig 

dialog informerar och diskuterar med de personer (vanligen förstadielärare/specialpedagog) 

som arbetar närmast barnet. Allt ska givetvis ske med föräldrarnas medverkan och inflytande. 

5.2 Historiskt perspektiv 

I debatter, om Cochleaimplantatets vara eller icke vara uttrycks ibland farhågor om en 

tillbakagång till den ”misslyckade” metodiken på 60-talet. Det debattörerna syftar på är den 

sk orala metoden då barn med eller utan hörselrester till varje pris skulle lära sig 

tala/artikulera. Priset som betalades var i en del fall brister i kunskap, språklig kompetens 

samt avsaknad av naturlig kommunikation med jämnåriga och andra. Kan en upprepning av 

dessa negativa komponenter förhindras? Ja, jag vill tro det, inte minst tack vare de senaste ca 

40 årens forskning som bl a inneburit förbättrad förståelse för och kunskap om såväl barns 

psykosociala och kommunikativa kompetens, förutsättningar och behov samt om döva 

barns/vuxnas behov av teckenspråk. Dessutom har man blivit allt skickligare på att såväl 

objektivt som subjektivt bedöma barns hörsel och grad av hörselrester. Jag vill inte tro att man 

idag, 1999 i en professionell kontakt med barn, vare sig vill eller kan bortse från dessa 

nyvunna kunskaper. Detta gäller antingen barnen är döva, hörselskadade, normalhörande eller 

hörande med ett cochleaimplantat. 

Den dessutom nyvunna erfarenhet om cochleaimplantatets faktiska hörselvinster liksom om 

dess för- och nackdelar innebär också att vi, med all sammantagen kunskap i ryggen, kan ta 

oss an ett barn med CI. Risken att någon, t ex à la 50-talsmodell, skulle sätta ett barn utan 

tillräcklig hörsel framför spegeln och låta det härma, en för barnet obegriplig ljudräcka, 

hoppas jag är obefintlig. Denna förhoppning kan till viss del infrias utifrån de pedagogiska 

tankegångar som finns hos specialpedagoger runt om i landet. Drygt hälften av 



specialpedagogerna poängterar, i sina svar på enkäten, de individuella variationer som finns 

hos barnen eller fokuserar på vikten av ljud- och talstimulans parallellt med teckenspråket. 

30 

När det gäller CI kan man känna igen sig i beskrivningen som Koskinen (1993) gör av den 

snabba tekniska utvecklingen. Vi som yrkesverksamma och även som föräldrar kan ibland 

känna oss förundrade och fundera på om utvecklingen enbart är av godo. Jag hoppas dock att 

man med en helhetssyn på barnet som bär CI och dess familj kan se tekniken som en 

möjlighet och inte en fara. 

5.3 Attityder 

38 av de 50 utskickade enkäterna till föräldrarna har besvarats vilket kan ses som en relativt 

god svarsfrekvens. Normalt kan man, enligt Granstedt (1998, personlig kommunikation) 

bland svenskar förvänta sig en svarsfrekvens på ca 60 %. Den sammanfattande 

svarsfrekvensen på enkäten till specialpedagogerna är däremot endast på drygt 50%. Fem 

blanka enkäter återkom från specialpedagogerna. Av dessa följs två av kommentar där 

personliga orsaker anges som skäl att inte besvara frågorna. Två följs av brev där man öppet 

kan skönja attitydfunderingar. En av dem misstänker anonymitetsbrist och en kan ej skriva 

ned sina svar i denna enkätform. Troligen är det flera andra som inte svarat alls som också 

står för dessa eller liknande funderingar. En enkät återkom blank utan kommentar. Det faktum 

att enkäterna skickades ut strax före sommaruppehållet, 1998, bidrar förmodligen också till 

relativt få svar inkommit. Den med andra ord något låga svarsfrekvensen från 

specialpedagogerna kan ha flera tänkbara orsaker vilka inte ytterligare diskuteras här. 

När det gäller attitydfrågorna svarar ca hälften av föräldrarna att man inte möts av negativa 

attityder och hälften att man störs av negativa attityder från dövvärlden, personal från 

hörselvården respektive andra föräldrar till döva barn. Detta överensstämmer till viss del med 

specialpedagogernas uppfattning. Möjligen tror specialpedagogerna att de positiva attityderna 

överväger. I samband med attitydfrågan som riktades till specialpedagogerna uppmanas man 

att fundera på de förändringar som möjligen uppstått de senaste åren. Överlag menar 

pedagogerna att motståndet mildrats tack vara ökad kunskap om CI och en acceptans av att 

operationsmetoden finns liksom att allt fler faktiskt träffat barn med CI. Någon 

specialpedagog skriver att ”rädslan har minskat, kunskap och erfarenhet gör att CI inte är lika 

skrämmande” en annan skriver att man idag ej diskuterar operation eller ej, samma person 

fortsätter: ”CI finns och man diskuterar mer hur man ska kunna tillgodose dessa barn en bra 

förskolevistelse”. En annan person kommenterar: ”det har blivit lite mjukare, CI accepteras 

men inte fullt ut”. 

Trots att attityderna förändrats finns det fortfarande tveksamma tankar runt CI och operationer 

på barn. Det är ganska uppenbart att specialpedagogerna är mer tveksamma till om t ex ett 

barn med medfödd dövhet överhuvudtaget kan ha glädje av ett implantat. Detta trots att det 

idag finns belägg för att barn med medfödd dövhet kan dra nytta av ett CI och då speciellt om 

barnet opererats tidigt dvs helst före tre års ålder (Vårdprogrammet, 1999). I föreliggande 

studie visas också att en tredjedel av barnen med prelingual grav hörselnedsättning kan tolka 

tal och språk auditivt. Att en ytterligare större andel kan tolka motsvarande uppgifter med 

hjälp av hörselförmågan i kombination med läppavläsning framkommer inte i detta arbete 

med torde vara det förväntade resultatet. 



5.4 Kommunikation 

31 

Kommunikationsförmåga är säkerligen en av komponenterna till det vi kan kalla livskvalité. 

Personer som av någon anledning saknar optimal kommunikation med sin omgivning känner 

sig ofta socialt utanför och osäkra (Andersson, 1985). Vuxna som opererats med CI, och 

därmed förenklat olika kommunikationssituationer, beskriver att den totala upplevelsen efter 

operation är en förbättrad livskvalité (Ståhlberg 1995). Även barn med CI uttrycker sig på 

liknande sätt (a.a. 1995). Liknande resultat framkommer också i Sköld & Garay (1998) samt i 

W-Svensson (1998:a) respektive Jarstad (1998:a). I dessa arbeten framkommer föräldrarnas 

tillförsikt till barnets totala situation och valmöjligheter i samband med kommunikation. Efter 

att ha mött samtliga barn som fått CI i Lund, kan jag inte heller undgå att se den glädje och de 

möjligheter för kommunikationen ett CI kan ge för de flesta personerna. I W-Svensson 

(1998:c) kan vi dessutom få en enblick i upplevelserna hos vuxna personer med CI. Arbetet 

visar hur de allra flesta är mycket nöjda med sin situation efter operationen med CI. 

Många internationella och svenska kliniker med erfarenhet poängterar att barns hörsel- och 

kommunikationsutveckling fortgår i många år. Bedömningarna, i föreliggande arbete, av 

barnens talperceptionsförmåga visar också att barnen ökar sin förmåga att tolka talat språk ju 

längre de har haft sitt CI. Majoriteten av barnen som haft CI en längre tid har en säkrare 

perceptionsförmåga än de som haft CI kortare tid. Vi ser också i tabell 5 ovan att flera barn 

som är födda döva eller har blivit döva i tidig ålder kan lära sig tolka talat språk. Det globala 

perspektivet, som föreliggande arbete utgår ifrån visar, det som också Preisler et al 

konstaterar, den komplexitet som gömmer sig bakom de kommunikativa resultaten hos ett 

barn som fått CI. Naturligtvis vore det intressant att dela upp resultaten utifrån fler parametrar 

t ex ålder vid operation, orsak till dövhet, språklig miljö etc. I kommande arbeten planerar jag 

att närmare belysa de faktorer som möjligen kan ligga till grund för den variation som 

föreligger vad gäller barnens talförståelse samt även talproduktionen. 

Jag har i denna studie medvetet inte kommenterat barnens talproduktion vilket bla orsakas av 

det välkända fenomenet att talperception alltid föregår talproduktion (Håkansson, 1998). 

Därför torde det vara mest väsentligt att initiera bedömningarna med just barnens förmåga till 

perception av ljud och tal. En bedömning av talperceptionen ger en uppfattning om barnets 

grundläggande förmågor att i ett utgångsläge ta till vara ljud och tal i omgivningen. Om 

miljön härefter är optimal och den språkliga omgivningen erbjuder en god planteringsgrund 

kan vi med stor sannolikhet förvänta oss en vidare utveckling av talat språk. 

Enligt föräldrarnas svar på enkäten användes ofta en kombination av teckenspråk och tal i 

hemmet, varför är det så? Med detta val av kommunikationssätt kan man hoppas att 

föräldrarna ser att barnen har möjlighet att tillgodogöra sig ljud och talat språk förutom 

teckenspråket. Föräldrarna måste märka att barnen har glädje av såväl tal som teckenspråk 

annars valde man troligen inte detta kommunikationssätt. Dessutom har föräldrar till flera av 

barnen, kanske på gott och ont, önskat kompensera barnens avsaknad av talad kommunikation 

på förskolan/i skolan. Det är också viktigt att belysa hur föräldrarna beskriver barnens 

kommunikation med kamrater. Några barn kan, enligt föräldrarnas svar på enkäten, 

uppenbarligen anpassa sin kommunikation utifrån med vem de talar. Barnen lyckas på sätt 

upprätthålla en god kommunikationen oavsett om samtalspartnern/lekkamraten utnyttjar 

teckenspråk eller talat språk. I denna grupp finns både de med medfödd och förvärvad dövhet 

representerade. Vid en noggrannare analys av enkätsvaren då jag jämfört svar på olika frågor 

individ för individ, så tycks det som om det är barn som fötts döva eller blivit döva före tre års 



32 

ålder och som samtidigt opererats tidigt (2-3 år) som främst har en förmåga att växla språk 

beroende på vilken person man talar med. Givetvis kan man inte göra någon absolut tolkning 

av detta men det är uppenbart att föräldrarna upplever att barnen lyckas växla mellan olika 

språk/kommunikationssätt. Frågan i detta sammanhang blir vilket språk som är det första 

språket för ett barn i denna situation? 

När det gäller barn med CI finns minst två ytterligare aspekter att belysa, nämligen barnets 

förutsättningar att ta till sig ett talat språk via hörseln samt barnets möjligheter att utöva det 

ena eller andra språket i samspel med andra. Ger ett implantat tillräckliga hörselupplevelser 

för att lära sig utnyttja talat språk? Efter att ha träffat dessa 47 barn och bedömt såväl deras 

språkförståelse, talperception, produktion som övriga neurolingvistiska förmågor är jag 

övertygad om att barn med CI under gynnsamma omständigheter kan lära sig kommunicera 

med talat språk. De gynnsamma förutsättningarna är t ex ålder vid operation och/eller den 

stimulans med ljud och tal som barnet får via kommunikativt samspel i omgivningen. Man 

bör också poängtera vikten av en optimerad programmering av processorn. Ingenjörens 

mätningar och bedömningar i samarbete med audionom och logoped är här en 

grundförutsättning. Arbetet i samband med att barnet får sin processor är därför oerhört 

väsentligt. Den pedagogiska miljön där barnet vistas dagligen är naturligtvis också 

betydelsefull inte minst för barnets språkinlärning, oavsett vilket språk som blir målet. 

Familjens och barnets trygghet och förtroende för dem som är engagerade runt barnet är av 

största vikt. 

Det som, ur pedagogiska synvinkel, är kärnfrågan när det gäller barn med CI som vistas 

teckenspråksmiljöer är egentligen inte ”vilket språk” utan den talade svenskans roll. Att 

teckenspråket och skriven svenska ska finnas är en självklarhet, men kan talet också få en 

naturlig plats på förskolor och skolor där barn med CI befinner sig? 

Språklinlärningen sker, som alla vet i samspel med andra såväl barn som vuxna. Ger vi 

barnen en reell chans att tillgodogöra sig talat språk på naturlig väg – i samspel med 

jämnåriga och andra. Preisler et al (1999) samt Aupeix och Linde (1998) uttalar sig mer eller 

mindre tydligt om att de barn som har teckenspråket väl förankrat senare kan tillägna sig talat 

språk. Detta är mycket troligt men inte en självklarhet. Barnet måste för att tillägna sig ett 

talat språk få stimulans av ljud och tal i omgivningen och få frekventa chanser att samspela på 

talat språk. Att få stimulans via skrivet språk och teckenspråk kan inte innebära att man 

automatiskt lär sig utnyttja tal – oavsett hur bra man hör. Det vore väsentligt att närmare 

studera barns tvåspråkighetsutveckling (talat språk och teckenspråk) särskilt om barnet får 

optimal stimulans på båda språken samtidigt. Vad ger vi barnen för ”signaler” om vi väntar 

med att erbjuda talat språk? För att kunna utveckla en naturlig tvåspråkighet är det önskvärt 

att man tidigt erbjuds båda språken parallellt med varandra. Detta skulle kunna ske genom att 

de olika språken representeras av olika personer i omgivningen eller i olika rum/miljöer. 

Vid bedömningar av barnens förmåga att kommunicera på teckenspråk är avsaknaden av test 

och bedömningsmaterial en försvårande faktor. Erfarenhet, av hur teckenspråksutvecklingen 

vanligen ter sig finns hos pedagoger som arbetat länge med döva barn, men de subjektiva 

uppfattningar som oftast ligger till grund för bedömningarna är inte vetenskapligt 

tillfredsställande. De skattningar av barnens teckenspråk som Preisler & Ahlström gjort visar 

dock att flera barn som inte har en åldersadekvat teckenspråk trots det har en normal 

talspråksutveckling. Detta skriver Preisler et al i sin rapport (1999), de påpekar dessutom att 

barn som initialt inte hade vare sig teckenspråk eller tal utvecklade sitt tal när deras 

teckenspråk tog fart. Författarnas sammanfattning visar också att tal och tecken kan utvecklas 



parallellt. Några tillfredsställande argument eller forskning som skulle tyda på att 

teckenspråket nödvändigtvis måste föregå talet föreligger, som jag ser det, inte. 

33 

Olika grader av tvåspråkighet (teckenspråk och talat språk inklusive skriftspråket) borde vara 

ett mål i pedagogens arbete med de barn som fått CI. Det ena språket får, för det enskilda 

barnet, inte utesluta det andra. Naturligtvis måste man ta hänsyn barnets ålder, språkliga 

kompetens och eventuella andra handikapp t ex allmän språkförsening av djupare 

neurolingvistisk art. För bedömning av dessa förutsättningar är det helt avgörande med 

samarbete mellan olika yrkeskategorier - i första hand logoped, psykolog och pedagog. 

Ett barn som opererats med CI borde, vilket också formuleras i vårdprogrammet, utifrån sina 

förutsättningar, ges möjlighet att utvecklas till en individ i vår gemensamma värld där man 

tillåts vara både talande och tecknande. Frågan är om vi alla är beredda på detta. Vi måste via 

våra pedagogiska metoder och modeller ge barnen möjlighet att bli ”både och” ( dvs hjälpa 

dem att tillhöra en gemensam värld med både tal och tecken). 

5.5 Pedagogiska modeller? 

Idag finns det bl a utifrån de redovisade enkätsvaren från specialpedagogerna två stora 

pedagogiska inriktningar i arbetet med barn som fått CI. En inriktning har en stark förankring 

i teckenspråket, så stark att man menar att barnet endast ska exponeras för talad svenska när 

och om teckenspråket är väl etablerat och utvecklat. 

Den andra inriktningen menar att man parallellt med teckenspråket kan föra in talat språk, 

integrerat i den vanliga verksamheten eller i särskilda situationer/miljöer. 

Hur man i detalj ska gå tillväga för att för det enskilda barnet nå en tvåspråkighet skulle i 

detta sammanhang bli en alltför lång diskussion. För att kunna erbjuda det enskilda barnet en, 

ur flera synvinklar, optimal miljö samtidigt som man inte raserar gruppens behov krävs 

samarbete. Samarbete med föräldrar och olika yrkeskategorier vars olika kompetensområden 

kan förenas till en mycket god grund för barn och barngrupp. 

Självklart måste man ta hänsyn till den enskilda individen och hans/hennes språkliga 

förutsättningar. Men miljön och den vilja till anpassningar som finns inom barnets dagliga 

verksamhet tycks ändå ha stor betydelse för barns utveckling. Detta visar O’Donoghue (1998) 

enligt material som presenterades vid en workshop i Hannover. Risken finns att ett barn som 

vistas i en helt igenom teckenspråkig miljö undertrycker sin förmåga att höra av osäkerhet och 

vilja att anpassa sig till miljön. Det är med stor sannolikhet viktigt att bejaka alla barns olika 

resurser. I detta fall innebär resurserna förmågan att ta till sig ljud och tal via processorn och 

sitt implantat. 

Det talas i många, såväl pedagogiska som medicinska sammanhang om vikten av att ha en 

helhetssyn på barn (Fischbein et al 1996). Med helhetssyn menar Fischbein m fl att man ska 

ta hänsyn till barnets psykiska och biologiska resurser liksom hans/hennes sociala och fysiska 

miljö. Fischbein går i sitt resonemang vidare och diskuterar inflytandet från arv respektive 

miljöfaktorer. Hon menar att inflytandet från dessa faktorer varierar för olika egenskaper 

liksom att det för samma egenskap kan variera beroende på miljöns ”permissivitet – 

restriktivitet”, ju mer frihet desto mer betydelse har individens arv och förutsättningar 

(Fischbein. 1995). Miljöns stimulans respektive icke stimulans påverkar också. Det är 



34 

uppenbart att miljön spelar en stor roll i barnets utveckling även om det naturligtvis inte har 

en helt avgörande betydelse. Detta gäller såväl hemmiljön som förskole-/skolmiljön. Barnet 

har dessutom medfödda eller förvärvade funktioner som måste tas hänsyn till. När det gäller 

de förvärvade funktionerna kan det t ex vara barn som blivit döva p g a sjukdom/olycka etc 

eller ett barn som fötts dövt och senare fått hörsel via ett cochleaimplantat. För mig är det 

uppenbart att man för barnets skull måste ta hänsyn till helheten oavsett om en del i den 

omfattande helheten skett via operation eller via andra faktorer. Om en relevant helhetssyn 

ska kunna tillämpas måste alla inblandade acceptera att gå in i ett professionellt och fruktbart 

samarbete med olika yrkeskategorier. 

Preisler et al skriver (1999) att barn som har en ”kravlös tillvaro på barnets villkor” klarar sig 

bättre än andra. Författarna skriver också att ”krav på ökade prestationer från barnets sida och 

ökade träningsinsatser från de vuxna fungerar däremot kontraindicerande”. Barnet ska enligt 

författarna själv få ”möjlighet att successivt anpassa sig till att avända det på ett optimalt sätt”. 

(för något mer utvidgade citat se sid 14 ovan). Vad innebär detta för den pedagogiska 

verksamheten? Det motsatta begreppet krav kan visserligen kännas som väl auktoritärt. Bör 

man inte skapa möjligheter för ett barn att utnyttja sin förmåga? Även om 

förmågan/funktionen uppstått vid en operation som föräldrarna valt åt sitt barn bör barnet få 

alla chanser att utnyttja och pröva på nya möjligheter? Vad innebär det för ett barn om vi 

skulle följa barnet ”kravlöst” när barnet samtidigt är opererat? Om barnet ÄR opererat och har 

fått sin processor och därefter får en ”kravlös tillvaro” där man följer barnets intentioner utan 

att hjälpa eller väcka intresse för ljud etc får vi troligen inga goda resultat så vida inte barnet 

har en extrem egen drivkraft att utveckla sin kommunikation med såväl döva som hörande. 

Barn måste få ett samspel inte minst via, som Söderbergh skriver ”den goda dialogen”. Vi 

måste som pedagoger arbeta på ett barncentrerat sätt men samtidigt erbjuda och väcka barnets 

förmåga att tolka ljud och tal samt kommunicera via talat språk. Pedagogen måste ge barnet 

näring till sitt hörande och kommunicerande oavsett det språkliga målet. 

I artiklar och debatter förekommer tyvärr ofta tyckanden och antaganden som sällan eller 

aldrig ges referenser till. Vad ligger till grund för det som Preisler et al nämner (1999) (citat 

sid 14 ovan), vi ensidigt skulle satsa på talad kommunikation? 

I psykologtidningen ser vi att yrkesföreningen för psykologer som arbetar inom området 

döv/hörsel är tveksamma till CI på barn. 

CI ses med stor skepsis av flertalet döva och hörselskadade, liksom av yrkesföreningen. Ett implantat ger ett 

mycket grovt ”hörande”, hävdar man och ett talspråk baserat på CI har inte förutsättningar att bli långt när så 

nyanserat som teckenspråket. Teckenspråket har en relativt sett svagare ställning på kontinenten där CI och 

talträning följdriktigt fått ett större genomslag. Nu är man orolig att detta ska komma att påverka utvecklingen 

även i Norden. 

- det känns som att vrida klockan tillbaka, nu måste vi kämpa för rätten till teckenspråk, säger psykologerna 

jag pratat med. (psykologtidningen, nr 16, 1998) 

Som en frågande kommentar till ovanstående citat kan man framföra: Vem och varifrån 

kommer tankarna att teckenspråket ska ersättas och framförallt vem har kunskap att avgöra 

om hörseln via ett CI är tillräcklig för att få ett nyanserat talspråk? Borde vi inte vara lyhörda 

och lyssna på barnen och deras föräldrar, samt de experter på CI som finns inom CI-teamen 

innan vi förstorar problemen alltför mycket? 

Utifrån de 47 barn som jag studerat är jag övertygad om att man, som pedagog inte kan följa 

en separat modell för samtliga barn. Hänsyn måste tas till barnet som individ, familjen, miljön 



35 

respektive till barnets hörselerfarenhet före samt efter operation med ett CI. Att följa modellen 

som Fischbein för fram är angeläget och innebär att den ansvarige pedagogen i dialog med 

såväl föräldrar, barn, CI-team som övriga experter (t ex personal från barnhabilitering) kan 

stödja barnet i dess kommunikations och språkliga utveckling. 

Det är som Preisler & Ahlström skriver (1998) ”verkligheten som gör sig påmind och fordrar 

konkreta lösningar på dagliga problem” (citat se sid 8 ovan). Jag är övertygad om att med stöd 

från alla yrkeskategorier, föräldrar och barn kan man nå ett bra flexibelt och professionellt 

arbetssätt som stödjer barnen i dess fortsatta kommunikationsutveckling. 

5.6 Internationella resultat kontra svenska erfarenheter 

I svenska uppsatser av olika dignitet kan man finna kritiska åsikter dels om de internationella 

resultat som presenteras och dels angående möjligheter att jämföra internationella resultat 

med svenska (Preisler & Ahlström 1994, Aupeix & Linde 1998, Cramér & Wohlrath 1996). 

Kan vi ändå lära oss något av att studera internationella resultat? Ja, jag är övertygad om 

detta. Själklart kan man inte totalt sammansmälta internationella erfarenheter med svenska 

sådana. Jag tror ändå att vi kan tillägna oss mycket av den erfarenhet, på gott och ont, som 

finns runt om i världen av CI när det gäller operation, habilitering/rehabilitering, undervisning 

m.m. 

Insikt om situationen för barn med CI runt om i världen får man bl a i samband med 

deltagande i internationella konferenser respektive möten. Vid den senaste konferensen (april, 

1999) som leddes av Brittish Cochlear implant group fick jag möjlighet att bl a diskutera 

tvåspråkighet (med teckenspråk som en komponent) med en lärare från England. Hennes 

uppfattning av kommunikationssituationen, för barn med CI i England, är att ca 40 % av 

barnen utnyttjar teckenspråk och talat språk. Ca 40 % utnyttjar övervägande talad engelska 

medan 20 % utnyttjar övervägande teckenspråk (Sheldon, 1999, personlig kommunikation). 

Utifrån detta kan man inte säga att kommunikationen enbart är oral. 

När det gäller barn med CI har England kommit längre än Sverige, dvs man har en längre 

erfarenhet och kunskap om fler barn och deras situation efter en operation. Att se på resultaten 

dels från föreliggande arbete och från vårdprogrammet (1999) innebär inte annat än att man 

kan konstatera att Sverige har liknande erfarenheter som England. 

Det är dock viktigt att söka mer och fördjupad kunskap om barn med cochleaimplantat. 

Naturligtvis ska vi i Sverige utgå ifrån och anpassa den miljö som är mest känd för oss. Att 

utnyttja och dela med sig av erfarenhet olika länder emellan måste ses som en breddning av 

möjligheterna för barn med CI att utvecklas och kunna utnyttja sin hörsel optimalt. 

5.7 Avslutning 

Som avslutning kan det vara det intressant att belysa den fundering som föräldrarna ansett 

vara väsentlig inför valet av operation eller ej. Exempel på kommentarer angående detta i 

enkäterna är t ex ”vill ge mitt barn ett val döv/hörande. Barnet bestämmer själv”, ”vill ge 

barnet en möjlighet till varningssignaler, möjlighet till tal”, ”ge barnet en chans att välja”, 

”möjlighet till en form av hörsel”, ”möjlighet för barnet att själv välja identitet” eller 



36 

”utvecklingen går framåt, positiv utveckling för andra döva barn”. Dessa kommentarer visar 

att föräldrarna vill ge barnet en chans att ur ett livsperspektiv välja en värld av ljud eller 

tystnad. Föräldrarna skriver ofta ”ge en möjlighet” eller ”ge en chans” vilket jag tycker visar 

att man inte tar något för givet och att man är medveten om implantatets begränsningar. 

Sammanfattningsvis visar också så gott som samtliga svar på enkäten att föräldrarna har 

förståelse för att barnet måste ha teckenspråket som en stomme i kommunikationen med 

omgivningen. Min upplevelse är att denna grupp av föräldrar är ytterst ödmjuka och nöjda 

men samtidigt i många fall mycket aktiva diskussionspartners när det gäller barnets 

habilitering/rehabilitering. Om nu föräldrarna har valt ett CI för sitt barn måste vi som arbetar 

med barnen ge varje barn en chans att dagligen få utnyttja och samtidigt få glädjas åt den 

hörsel de fått via implantatet. Varje individ måste bejakas efter sina förutsättningar även om 

det i CI-sammanhang inte är medfödda utan skapade förutsättningar. Barnet har dock en 

medfödd förmåga att kommunicera som det på ett eller annat sätt bör få stöd och hjälp att 

utnyttja, oavsett vilket kommunikationssätt som avses. 

Det känns angeläget att påpeka min personliga inställning att vi aldrig får förneka något barn 

och dess totala kommunikationsmöjligheter om barnet, som i detta sammanhang antingen är 

normalhörande, hörselskadad, döv eller hörande med cochleaimplantat. 

Ett barncentrerat arbetssätt är eftersträvansvärt. Utifrån barnets perspektiv kan man sedan 

mötas och vidareutveckla kommunikation samt samspel. Den vuxnes lyhördhet, intuition och 

fantasi kan motivera barnet att gå vidare i sitt lärande i samspel med andra barn och vuxna. 

Ragnhild Söderberg talar om ”den goda dialogen” som en förutsättning för att barnet ska 

utveckla sin språkliga kommunikation. Barnet måste bemötas utifrån den individ han/hon är 

enskilt och i grupp. Monica Dominique har i något sammanhang talat på liknande sett om 

barn och hur man kan väcka deras intresse för musik. Hon säger att barn måste få tillgång till 

ett bra material (t ex ett piano) och ges möjlighet att lyssna på musik och praktisera musik i 

flera olika sammanhang först därefter kan vi stödja barnet med ”pianolektioner”. 

Det jag avslutningsvis vill poängtera är, efter en optimerad programmering av processorn och 

anpassning till ljudvärlden, värdet för barnet av omgivningens stöd, intresse och stimulans 

och vikten av ett gott samspel med omgivningen antingen det handlar om tal, tecken eller 

något annat. 

Metoden att operera och stimulera barns hörsel med ett cochleaimplantat har redan visat sig 

mycket fruktbar för många av dem som opererats. I såväl föreliggande studie som i det s k 

vårdprogrammet visas många positiva sidor av att använda ett implantat. Önskvärt är 

naturligtvis att hitta vilka specifika faktorer som inverkar på barnets utnyttjande, glädje etc av 

ett implantat. De faktorer som skulle kunna spela roll i detta sammanhang kan t ex vara: den 

kommunikativa/språkliga miljön, den pedagogiska ”metoden”, barnets neurofysiologiska 

mognad, barnets tidigare hörselerfarenheter, orsaken till hörselskadan etc. Framtida forskning 

kommer troligen att rikta in sig bl a på att finna några av de eventuellt avgörande faktorerna i 

den komplexa bild som idag är tydlig bland barn med CI. 

Det råder idag inga tvivel om att operationerna på barn kommer att öka såväl på barn som 

föds döva som på barn med hörselrester eller tilläggshandikapp. 



REFERENSER 

Ahlsén, Å. (1991). Ur tystnaden : en hörselvård växer fram. Solna LIC Stockholm Hörselskadades riksförbund 

(HRF). 

Andersson, B. (1985). Döv som vuxen. Skolöverstyrelsen. Stockholm. 

37 

Archbold, S. (1997). Reahbilitation and educational Implications of Cochlear Implantation. In Cochlear Implants 

with Emphasis on the Pedagogical Follow-up for Children an Adults. 17 th Danavox Symposium, 97-108. 

Arnberg, L. (1991). Så blir barn tvåspråkiga: vägledning och råd under förskoletiden. Wahlström & Widstrand. 

Aupeix, B. & Linde, M. (1998). Från teori till verklighet. En modell för psykosociala insatser i samband med 

cochleaimplantat operationer på barn. Malmöhus läns landsting, Utvecklingsnämnden rapportserie nr 7. 

Bergman, B. (1997). Tecknad Svenska. Utbildningsforskning 28. Liber Stockholm. 

Bertram, B. (1997). Special pedagogic care programme of the cochlear implant center ”Wilhelm Hirte” 

Hannover (CIC) for children with a cochlear implant. In Cochlear Implants with Emphasis on the 

Pedagogical Follow-up for Children an Adults. 17 th Danavox Symposium, 51-78. 

Bonniers Mulitmedilexikon, 1998. Compact 98. 

Borg, E. et al. (1999). Habilitering av hörselskadade barn: utvärdering av språklig förmåga. Läkartidningen. 

Forthcoming. 

Bredberg, G. (1999). Vårdprogram för behandling av döva barn med cochleaimplantat. Socialstyrelsen. 

Stockholm. 

Cochlear. (1998). Nucleus Cochlear Implantsystem. Biocord AB. Malmö. 

Cohen, L. (1997). Ethical considerations regarding cochlear implants in young children. In Cochlear Implants 

with Emphasis on the Pedagogical Follow-up for Children an Adults. 17 th Danavox Symposium, 37-42. 

Cohen, L. & Waltzman, S. (1997). Cochlear implantation in children under two years of age. In Cochlear 

Implants with Emphasis on the Pedagogical Follow-up for Children an Adults. 17 th Danavox Symposium, 

43-50. 

Cramér-Wohlrath, E., Hjeml, A.. & Vegefors, K. (1996). PUFF-modellen. Sökande av pedagogiska teorier och 

metoder för praktiskt arbete med CI-barn, ett utvecklingsarbete. Lärarhögskolan, institutionen sör 

specialpedagogik. Stockholm. 

Edwards, S., Fletcher, P., Garman, M., Hughes, A., Letts, C. & Sinka, I. (1997). Reynell Developmental 

Language Scales III. NFER-NELSON Publishing Company Ltd. UK. 

Fischbein, S., Kylén, G., Alba, G., Frank, K. & Kylén, A. (1996) En modell för helhetssyn. Lärarhögskolan i 

Stockholm. Institutionen för specialpedagogik. 

Granstedt, K.(1998). Personlig kommunikation. 

Hagman, J. & Nordblom, M. (1996). TaPCI – ett material för bedömning av TalPerceptionsförmågan hos barn 

med CochleaImplantat. Institutionen för logopedi och foniatri. Lund Universitet. 

Havnesköld, L. & Mothander, P. (1997) Utvecklingspsykologi. Psykodynamisk teori i nya perspektiv. Liber AB. 

Heiling, K. (1993). Döva barns utveckling i ett tidsperspektiv. Stockholm: Almkvist & Wiksell. 

Håkansson, G, (1998). Språkinlärning hos barn. Studentlitteratur, Lund. 



Jarstad, E. (1998:a). Barn med CI Föräldrars upplevelser av barnens kommunikation, miljö och identitet. 

Lärarhögskolan, institutionen för specialpedagogik. Stockholm. 

38 

Jarstad, E. (1998:b). Den pedagogiska miljön för CI-barn under förskoleåldern. Lärarhögskolan, Institutionen för 

specialpedagogik. Stockholm. 

Johansson, J-A. (1998). Hörselskadade elevers skolsituation. Elever som går integrerat på Silviaskolan och på 

Östervångsskolan. Södra Sveriges Kunskapscenter. Lund. 

Konradsson, K. (1998). Barnteamet i Lund. BARNPLANTA-bladet Hösten 1998. Riksförbundet för barn med 

Cochleaimplantat. Kungälv 

Koskinen, L. (1993). Vad är rätt - handbok i etik. Prisma. 

Lane, H. (1996). Ethical Considerations of Pediatric Cochlear Implantation. Föredrag hållet vid Sixth 

Symposium on Cochlear Implants in Children. 

Ladberg, G. (1996). Barn med flera språk. Tvåspråkighet och flerspråkighet i familj, förskola och skola. 

Gyldendal, Oslo. 

Lebeer, J. (1998). How mutch brain does a mind need? Scientific, clinical and educational implications of 

ecological placticity. Developmental Medicine & Child Neurology, 40. 

Lichtenberg (1989). Psychoanalysis and Motivation. Hillsdale N.J.: The Analytic press. 

Lindmark, L. & Sköld- Garay, C. (1998). Psykosocial uppföljning i samband med cochleaimplantat på barn. 

Södersjukhuset, Hörselkliniken. Stockholm. 

Norhtern, J.L., & Downs, M. P, (1991). Hearing in Children (4:e rev uppl) Baltimore, MD: Williams & 

Wilkings, USA. 

O’Donoghue, GM. (1998). Material presenterat vid workshop i Hannover. 

Preisler, G. & Ahlström, M. (1994). Cochleaimplantat på barn. Vad säger den psykologiska och pedagogiska 

forskningen? Rapport från samverkansprojektet DHB-HRF-SDR. 

Presiler, G. & Ahlstöm, M. (1998). En studie om hörselklasser som flyttar in i Dövskolan. Rapport nr 100. 

Psykologiska institutionen, Stockholms universitet. 

Preisler, G., Tvingstedt, A-L., & Ahlström, M. (1998). Cochleaimplantat på barn – en psykosocial 

uppföljningsstudie. Psykologiska institutionen. Stockholms Universitet. 

Progress Report. (1997). Outcome for peadiatric Cochlear Implantation in Nottingham: safe – effective – 

Efficient. Nottingham Peadiatric cochlear programme. 

Psykologtidningen. (1998). Nr 16. 

Rapport. (1998.03.08). Sveriges television. 

Sahlén, B & Holmberg, E. (1986). Neurolingvistisk undersökningsmodell för språkstörda barn. Upab. 

Salameh, E. (1999, personlig kommunikation) 

SIH. (1997). Rapport från konferens kring döva respektive hörselskadade barn och ungdomar med 

cochleaimplantat och konsekvenserna för förskola och skola. Okt. 1997. 

Stern, D. (1996). Moderskapskonstellationen. Natur & Kultur, Stockholm. 

Ståhlberg, U. (1995). På upptäcktsfärd i ljudriket. Färentuna Kikkuli. 



Stömqvist, S. (1989). Barns språk. Malmö Liber. 

Svartholm, K. (1990). Språklära. Stockholm 

Tvingstedt, A-L. (1993). Sociala betingelser för hörselskadade elever i vanliga klasser. Almqvist & Wiksell 

International. Stockholm. 

Teckennytt. Sveriges television. 

W-Svensson, U. (1998:a). Barn med CI - Föräldrarnas upplevelser av barnens kommunikation, miljö och 

identitet. Lärarhögskolan, Institutionen för specialpedagogik. Stockholm. 

39 

W-Svensson, U. (1998:b). Specialpedagogers syn på arbetet med barn som har opererats med cochleaimplantat, 

Lärarhögskolan, Institutionen för specialpedagogik, Stockholm. 

W-Svensson, U. (1998:c). Att bli gravt hörselskadad i vuxen ålder - en övergripande studie ur ett socialt , 

pedagogiskt och kommunikativt perspektiv. Lärarhögskolan, Institutionen för specialpedagogik, 

Stockholm. 

Yoshinaga-Itano, C. 1998. Factors predictive of successful outcome of deaf and hard-of-hearing children of 

hearing parents. University of Colorado. Department of Speech, Language & Hearing Sciences. 

Östlund, E. & Fermelin, H. (1998). Stöd i skolan viktig för CI-barnen. Audionytt, 25 (2), 20-22.

Att höra eller inte höra…. - Barnplantorna

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?