historier och sägner från vildmarken (dorotea socken) - Murberget ...

hall mycket rädd om, varför hon hotade med att gården
skulle komma att brinna för den som brände hennes offerkas.
En av hennes dottersöner, som ännu var bara iillpojke,
tände en vacker dag på den numera ansenliga rishögen. Om
han gjorde det av oförstånd eller okynne, vet man icke,
men - då han i sinom tid tillträdde hemmanet, brann gården
strax därefter ned i grunden. Märet var då sedan länge
död, men hennes spådomsande levde och verkade alltfort.
Så är sägnen och den allmänna tron bland befolkningen i
trakten än i dag, men den är förmodligen felaktig i stycket
om spådomen. En sonson till den som led brandskadan,
hade utfrågat sin farmor om denna sak, sedan han av
andra fått höra sägnen. Gumman hade förnekat, att hon
förr hört talas om Spå-Märets hotelse, och hon hade heller
inte trott, att eldsvådan haft någon sådan grund. Troligast
är väl, att man för att få en förklaring till den stora
eldsvådans upphov efteråt pådiktat Märet hotelsen, vilket
gick så mycket lättare, då man visste av, att pojken bränt
hennes avgudade offerkas.
Märets måg var den förut nämnde Karl Lundblad. Att
han gifte om sig föll icke i godan jord hos Märet. På allt
sätt försökte hon göra livet surt för mågen och hans nya
hustru. De båda kvinnorna stodo ständigt på krigsfot med
varandra. En gång ville Märet ha läder till ett par skoband!,
och då hon blev nekad detta, sade hon: »Jaså! Hm
hm! Inte skall det fattas virke till skoremmar åt dig efter
mina dagar». Därmed skall hon ha menat, att kreatur ofta
skulle komma att stryka med för dem, så att de av den anledningen
skulle få gott om skinn. De lära också ha haft
en makalös otur med boskapen där i gården.
Om Spå-Märets slut berättas det på två olika sätt. Enligt
somligas uppgift gick det till som följer. Märet, som nu
1 Härmed avses förmodligen tumsbreda, famnslånga remmar av tunt
läder att i stället för ylleband, som lätt ruttna, användas sommartiden.
Sådana förekomma sparsamt även nu i fjälltrakterna.
115