historier och sägner från vildmarken (dorotea socken) - Murberget ...

----------
Sjörået. Gubbsjön i övre delen av Dorotea socken är så
grund, att man vid lugnt väder kan se bottnen nästan över
hela sjön. Modern till en av mina meddelare, vilken senare
var cn gumma i 70-årsåldern, hade en blank, vacker solskensdag
rott »östöver grunna» och då fått se något högst
pesynnerligt. En liten killing hoppade och sprang nere på
sjöbottnen. Hon såg honom så tydligt, att hon lade märke
till att hans horn var så pass långa som ett pekfinger. Hon
vilade på årorna och betraktade synen, men båten hade
god fart, så att den snart gled bort från platsen. Kvinnan
»mönne,} tillbaka (backade) båten, men nu var killingen borta.
Meddelaren ansåg, att detta inte kunde vara annat än sjörået.
Att sådant och mycket annat besynnerligt funnits i gamla
tider, var hon säker på, eftersom det i »gammelkatjesn» uttryckligen
talades om »skogsrå, sjörå, tomtegubbar och mera
sådannt».
Gäddan i Rissjön. I denna sjö finnes endast röding och
öring, då däremot i den endast en halv mil längre ned efter
vattendraget belägna Arksjön gäddan är huvudfisken, åtminstone
vad storleken beträffar. Enligt sägnen skall det i
forna tider ha funnits gädda även i Rissjön, och den skall
ha varit både mycket storväxt och talrik. Somliga tro t. o. m.,
att den fortfarande finnes där men icke kan fångas på
grund av någon gammal trolldom. Om de här sakerna berättas
följande: Långt tillbaka i liden var det tvenne åboar
i byn, bägge lappar. Den ene hette Jon Abrahamsson och
den andre Zakarias Larsson. De två var ovänner och gjorde
allt för att skada varandra. Naturligtvis kunde de »spå».
En dag hade Jon fått en massa stora gäddor, medan "Sakris»
blivit utan, vilket självfallet mycket förtröt den senare.
Sade han så till Jon: »Inte ska då dina barn behöva äta
ihjäl sig på gäddbena hädanefter». Sedan den dagen har
icke en enda gädda synts till i Rissjön. Enligt en annan
uppgift gick det till på det sättet, att en liten lappflicka
132