historier och sägner från vildmarken (dorotea socken) - Murberget ...

halsen. Häröver blev han ursinnig och begav sig raka vägen
till Jöns Jönsson och hotade, att han skulle spå honom. Till
sin egen ofärd råkade J öns J öns-gubben vara. så hårt ansatt
av rygghåll, att han inte kunde lämna sängen. I annat fall
visste han nog, vad han skulle hava gjort. Han skulle hava
givit lappen ett »tjuvnyp», så att han fått ut litet blod på
honom. Då hade han inte kunnat spå honom, och hade han
lyckats slå ut en tand på honom, så hade det varit »utspådd»
(slutspått) för honom för all framtid, vilket naturligtvis
varit en god sak. 1 Men i dag gick det inte. J öns måste
beskedligt ligga där han låg och åhöra den vredgade lappens
hemska utgjutelser. Kommenelt stycke från gården,
kastade lappen omkull sig på backen och låg alldeles som
död en lång stund. Han låg och spådde. J öns Jönsson gick
emellertid fri, men en broder till honom, Erik Jönsson,
blev sjuk med det samma, och inom fyra dygn var han död.
Det började med att ena stortån svartnade. Det svarta spred
sig undan för undan, tills hela kroppen var svart. Detta
skedde något av åren 1816 eller 1817. En sonson till Jöns
J önsson berättade både denna och följande historia. Sagesmannen
var då 75 år gammal.
Det var hos samme J öns Jönsson omkring år 1820. En hop
lappar hade kommit till byn och var nu i supartagen. Jöns
Jönsson hade en jätarpojke, som hette Daniel Elias Jonsson.
Denne tog sig före att med en vidja springa och jaga en
1 Tänderna ha allmänt ansetts ha stor betydelse för den magiska kraften.
Påståendet, att man icke kan lära sig stä blod eller eljest uträtta
något medelst formelläsning, som jag här och var påträffat, om man ej
har alla sina tänder i behåll, torde en gång i tiden ha varit en allmän
folktrossats. På sina håll säger man om en »vis» eller »klok», att han
har en tand mer än andra. I regel torde man ha ansett, att en magisk
förmåga, som man en gång förvärvat, kvarstår, även om man förlorar
tänderna, så vida de ej blivit avsiktligt utslagna av någon. Det som i
denna lwrättelse säges 0111 blodet har varit en mycket vHt spridd åsikt.
Säkrast lär dock vara att taga ut blodet medelst slag över munnen med
en gudsordsbok, helst prästens handbok.
119