historier och sägner från vildmarken (dorotea socken) - Murberget ...

HISTORIER OCH SÄGNER FRÅN VILDMARKEN
(DOROTEA SOCKEN)
BERÄTTADE AV
LEVI JOHANSSON
I
nordvästra Lappland, utmed gränsen till Jämtland och
Angermanland, ligger Dorotea socken. Mätt med lappländsk
måttstock är det en högst oansenlig plätt - bara en liten
smula större än hela landskapet Blekinge. Med sina 5,000
inbyggare är den jämförelsevis tätt befolkad. Endast nordvästra
hörnet kan man beteckna som verklig fjällbygd. Där
bo människorna i små byar och fattiga nybyggen, kämpande
en ojämn kamp för tillvaron med nattfrosten från de stora
myrarna. Men för befolkningen i övrigt kunna livsbetingelserna
betecknas som goda. Här finnas vidsträckta, präktiga
skogar, stora, fiskrika sjöar och snart sagt obegränsade
odlingsmöjlighater. Största delen av befolkningen är samlad
i stora byar, som med sina välbyggda gårdar och vidsträckta
inägor ge intryck av både burgenhet och hemtrevnad. Isynnerhet
frapperas främlingen av att finna så pass stora kornhässjor
på detta nordliga läge och betydande avstånd från
havet. Det nutida Dorotea kan svårligen betecknas som
vildmark.
Inlandsbanan skär tvärs igenom socknen, och en präktig
landsväg stryker igenom den på längdcn ända upp till den
översta fjällbyn, likaså telcfon och rcgelbundcn postgång:
Denna skildring från Dorotea socken, vars folkliga kultur står i närmaste
sammanhang med den ångermanländska, var ursprungligen avsedd
att tryckas i Arkiv för norrländsk hembygdsforskning. Den bygger på
uppteckningar, som gjordes år 1917.
110
P,.

Men allt detta har tillkommit så nyligen, att alla äldre personer
minnas den tid, då endast roddieder, gångstigar, skidspår
och vintervägar förmedlade samfärdseln inte bara mellan
byarna inom socknen utan även med kringliggande bygder.
Den gamla oförfalskade vildmarkstiden ligger här inom
räckhåll för de personliga hågkomsterna; sägnerna och historierna
från fordom fortleva talrikare och frodigare än
i många andra trakter, och människorna kunna än i dag berätta
dem livligt o·ch medryckande. Atminstone var detta
fallet för aderton år sedan, då jag genomreste trakten och
gjorde de anteckningar, som jag nu sökt fram och hyfsat
till utan att på något sätt förgripa mig på själva sakinnehållet.
Vi börja så med sägnerna om
SPÅFINNARNAI I VÄSTER-ORMSJÖ.
I mitten av 1700-talet, säger sägnen, fanns i Väster-Ormsjö
endast två åboar, båda finnar. Den ene av dem hette Johan
Nyberg, och den andra var en änka vid namn Märet. Bägge
två voro svåra till att trolla eller »spå», som det heter på
traktens språk. Dcnna Märct kallas också än i dag »Spå­
Märet». Nyberg hadc sin gård på södra sidan om viken i
sjöns västända, Märet mitt emot på norra sidan. Ingen av
dem hadc söncr utan cndast döttrar. En dag kom det långväga
främmande till de båda nybyggarna. Det var bröderna
Karl och Israel Samuelsson-Lundblad från Hammerdal, vilka
givit sig i väg hit norrut på spaning efter hemmadöttrar,
1 Ordet spå, som i riksspråket användes uteslutande i betydelsen förntsäga
tillkommande ting, är i stora delar av Norrland liktydigt med att
öva trolldom, under det alt utövaren befinner sig i ett dvalliknande eller
extatiskt tillstånd eller ock förgriper sig på en bild, tillverkad eller frammanad,
av den person, som man vill skada. Det är, enligt d:r E. Modin,
samma sak som lapparnas sedan ålder kända spådomskonst eller schamanism.
Både ordet i denna speciella betydelse och företeelsen torde
kunna anses vara begränsade till lappmarkerna och de sedan ålder av
lapparna genomströvade kustbygderna. Det är också företrädesvis lappar,
som uppgivits kunna spå.
111
-------- -

-------------
ty de voro båda till äktenskap lediga och hade väl förmodligen
blivit utan jordlott där hemma. Bröderna vara till yrket
))jägare», d. v. s. stamanställda knektar vid Jämtlands fältjägarekår.
I jämförelse med de småväxta finnarna vara de
stora och ståtliga, och som de därtill omtänksamt nog skrudat
sig i sina uniformer, toga de finnjäntornas hjärtan med
storm. En av mina sagesmän är sonsons sonson till denne
Karl Lundblad. Huru det gick till, då stamfadern gjorde sin
entre hos finnarna, har han hört skildras av sin farfar och
denne åter av sin farfar. Det har inte gått flera munnar
mellan. »Når mä kom, gick mä in i våndera gåln, å dit må
kom, vårt mä stanan. A stårsan tyckt de rugd, når må kom
li storgaljonshattan å sölvspännan ti slwom»l, hade gamle
Lundblad själv berättat. De friade så i var sin gård, ringo
ja och gifte sig utan onödigt dröjsmål. Hemmanen följde
ostyckade med töserna, så att det dugde nog. Efter några
år daga emellertid de båda fruarna Lundblad, sedan de
skänkt sina män tre barn var: Bröderna Lundblad måste
återigen begiva sig ut på giljarfärd, men denna gång styrde
de kosan åt hemtrakten till. I Jonsgård i Ström hade de turen
träffa på två systrar, som ingenting hellre önskade än
att få bli med karlarna och taga deras hem i besiltning.
Största delen av befolkningen i den numera stora byn Väster-Ormsjö
räknar med stolthet sina anor från dessa inflyttade
jämtar.
Johan Nyberg och Spå-Märet låga i ständig fejd med traktens
lappar, ty dessa senare tyckte sig bli för mycket trängda
av nybyggarna. Det berättas dock aldrig, att de gingo till
handgripligheter mot varandra. De kämpade uteslutande
med andliga vapen. Båda parterna vara nämligen mycket
slängda i att spå, finnarna värre likvisst. En dag kom Nybergs
största get springande mot honom ute på backen,
1 »När vi kom, gick vi in i vardera gården, och dit vi kom, blev vi
stannande. Och flickorna tyckte, att det ruvade (tog sig ståtligt ut) när
vi kom Ijti storgaljonshattarna och (med) silverspänuor uti skorna.»
112

likasom vore hon förföljd och sökte skydd. Med ens reste
hon sig raklång på bakbenen, skvälade till så hjärtskärande
ont, störtade över ända och var stendöd. Nyberg misstänkte
genast, att en gammallappgubbe, som bodde »väst i vallen»,
dödat geten medclsten »spåsändning».l I så fall borde lappgubben
naturligen ha ordentligt betalt för omaket. Till den
ändan skar Nyberg sönder geten i tio bitar, som han lät
ligga kvar utc på backen. Den samma natten rev vargen tio
av lappens största renar. Ägaren begrep fuller väl, huru
detta hängdc ihop. Tidigt morgonen därpå infann han sig
vid nybygget. Han bar mössan i handen, grät och var yttcrst
ödmjuk och ville förlikning, ty han märkte, att finngubbens
spådomsanda var starkare än hans egen.
Spå-Märet var om möjligt ännu styvare i trolldomskonsten.
Uppe vid sommarfähuset hade hon en hop stenar uppställda.
De voro så pass stora, att hon nätt och jämnt orkade lyfta
dem. På varje sten hade honett konamn. Då hon på mornarna
släppte ut kreaturen, vände hon stenarna, så att de
fingo ))huvudändan)) mot skogen, och då boskapen på kvällarna
kom hem, vände hon stenarna helt om. Kvällar och
mornar mjölkade hon dessa besynnerliga kor. Härvid skall
hon ha gått till väga på det sättet, att hon stuckit fast en
kniv i stenen och sedan mjölkat skaftet, och detta var icke
bara en symbolisk handling, utan rama riktiga verkligheten,
ty mjölken sprutade ur knivskaftet och i stävan, så att det
bara skummade, har man berättat. Flera av dessa stenar
ha funnits kvar i nu levande personers minne, och man
visste i deras barndom t. o. m. de namn, som Märet skulle
ha haft på var och en av stenarna.
Med »de underjordiska»2 tyckes Märet ha stått på mycket
förtrolig fot. En gumma från Bellvik hade en påsk blivit
1 Spåsändning = genom luften ivägskickad spå- eller trolldomskraft
- ett slags trollskott alltså.
2 Vitra, ett människosläkte, som tros leva mitt ibland oss i osynlig
måtto.
8 113
__. -'ti

------------'-
hembjuden till Märet och då fått bevittna, huru hon i ladugården
dukade ett lika präktigt matbord åt »de underjordiske»
som det inne i stugan åt de riktiga människorna i
ordningställda, ävensom huru hon gick omkring i ladugården
och krusade och bjöd den ene efter den andre av de
för de andra osynliga gästerna att sätta sig till bords och
hålla till godo med anrättningarna. 1
Uppe i skogen hade Märet en s. k. »offerkas». Det var en
rishög, på vilken hon vid förbigåendet kastade kvistar och
käppar för att få framgång i sina företag. 2 Den kasen var
1 Förmodligen ha vi här att göra med en ren bluff, beräknad att ingiva
den besökande respekt. De gamla medelpadsfinnarna skola enligt
sägnerna ofta ha betjänat sig av liknande knep, då de haft besök av
svenska grannar. En gång »trollade» en t:inngubbe omkull en hop träd
borta i ett närbeläget berg. Undret var emellertid väl förberett. Man hade
först knutit samman träden med vidjerep och sedan huggit av dem nere
vid roten så nära, att då ett bringades att falla, drog det de andra med
sig. En karl stod förstås på vakt borta vid hygget och inväntade signalen.
- En annan finne hade stor julbjudning för folk nerifrån bygden.
Just då det höll på bli som muntrast, tog brännvinet slut till värdinnans
stora förtvivlan, men finnfar tröstade henne med att det nog skulle bli
bra med den delen, och så tog han ett stort ämbar, gick bort till en tall
i närheten och låtsades tappa brännvin ur trädet. Då han kom tillbaka,
hade han kärlet bräddfullt.
2 Dylika offerkasar ha varit ganska vanliga i andra trakter. I norra
Ångermanland funnos några stycken kvar 1917. Förmodligen äro de
ännu i behåll, ty de erhöllo alltjämt offer. De lågo vid fäbovägar och bestodo
aven massa ris, uppkastat på stora stenar. De ha uppkommit på
det sättet, att de förbigående offrat riskvistar åt stenen för att få lycka
i det ärende, vari de varit stadda. - I Graninge mindes medelålders personer
1915 flera sådana kasar, som lågo vid de vägar, som från byarna
ledde ut i skogen. De hade uppkommit på förut nämnt sätt, men de voro
här alltid lagda på stubbar. Någon uppgav för mig, att han varit med
och bränt en sådan kas, som säkert innehöll sex hästlass ris. - I Borgsjö
i Medelpad fanns i mannaminne från 1908 räknat ett offerröse vid en
fiskeväg. Vid odling körde man bort röset. Det blev flera hästlass, och
ingen sten var större än en knytnäve. Varje gång man gått förbi för att
meta i en tjärn borta på skogen, hade man offrat en sådan sten. Även i
Stöde skall det ha funnits ett sådant röse, ävensom i Vibyggerå, - I Ange
offrade man en nypa snus i en viss ihålig stubbe vid en fiskeväg.
114

hall mycket rädd om, varför hon hotade med att gården
skulle komma att brinna för den som brände hennes offerkas.
En av hennes dottersöner, som ännu var bara iillpojke,
tände en vacker dag på den numera ansenliga rishögen. Om
han gjorde det av oförstånd eller okynne, vet man icke,
men - då han i sinom tid tillträdde hemmanet, brann gården
strax därefter ned i grunden. Märet var då sedan länge
död, men hennes spådomsande levde och verkade alltfort.
Så är sägnen och den allmänna tron bland befolkningen i
trakten än i dag, men den är förmodligen felaktig i stycket
om spådomen. En sonson till den som led brandskadan,
hade utfrågat sin farmor om denna sak, sedan han av
andra fått höra sägnen. Gumman hade förnekat, att hon
förr hört talas om Spå-Märets hotelse, och hon hade heller
inte trott, att eldsvådan haft någon sådan grund. Troligast
är väl, att man för att få en förklaring till den stora
eldsvådans upphov efteråt pådiktat Märet hotelsen, vilket
gick så mycket lättare, då man visste av, att pojken bränt
hennes avgudade offerkas.
Märets måg var den förut nämnde Karl Lundblad. Att
han gifte om sig föll icke i godan jord hos Märet. På allt
sätt försökte hon göra livet surt för mågen och hans nya
hustru. De båda kvinnorna stodo ständigt på krigsfot med
varandra. En gång ville Märet ha läder till ett par skoband!,
och då hon blev nekad detta, sade hon: »Jaså! Hm
hm! Inte skall det fattas virke till skoremmar åt dig efter
mina dagar». Därmed skall hon ha menat, att kreatur ofta
skulle komma att stryka med för dem, så att de av den anledningen
skulle få gott om skinn. De lära också ha haft
en makalös otur med boskapen där i gården.
Om Spå-Märets slut berättas det på två olika sätt. Enligt
somligas uppgift gick det till som följer. Märet, som nu
1 Härmed avses förmodligen tumsbreda, famnslånga remmar av tunt
läder att i stället för ylleband, som lätt ruttna, användas sommartiden.
Sådana förekomma sparsamt även nu i fjälltrakterna.
115

-------------
Kyrkplatsen, Daratea.
var gammal och orkeslös, låg på somrarna i kornladan inpanför
den avbalkning, ·där de brukade ha halmen.! En
morgon, då de komma för att se till henne, funno de henne
ligga hopbruten vid ladans motsatta vägg. Hon var död,
och deL var blodstänk runt omkring henne på golveL och
högt uppefter väggen. De trodde, att den onde själv eller
något annat osynligt ont tagit henne av daga genom att
slunga henne tvärs över hela ladan och i väggen. Enligt
en annan uppgift befann sig Spå-Märet frisk och kry inne
i stugan, då en röst utanför ropade hennes namn. Märet
skyndade sig ut, och de innevarande hörde strax därpå
samma röst säga till henne, aLt den här gången skulle hon
inte slippa undan. I detsamma skrek Spå-Märet till så gällt,
att det sjöng i stekpannan, som hängde på väggen inne i
stugan, och efter några få ögonblick hördes en tung duns,
1 I fjälltrakterna är det alltjämt sed, att man på somrarna ligger i
lador och andra uthus.
116

Sörfors by med Oxfjället, Dorotea.
då hinhåle hyvadc den gamla häxan i väggen borta i kornladan.
Ett par mansåldrar förgingo, innan tiden hunnit utplåna
de omtalade blodfläckarna på väggen. 1 Dessförinnan
hade man flyttat ladan till en äng ett gott stycke från gården.
Där står den fortfarandc kvar, och det är inte förutan,
att den ån i dag väcker fasa hos befolkningcn. Lite
var undviker man helst att taga vågen där förbi, sedan
mörkret fallit på. Spå-Måret har allt jämt en smula respekt
med sig, trots att hon legat i jord snart en 150 år.
SPÄLAPPAR OCH DERAS BEDRIFTER.
Från den dag, då dcn förste nybyggaren slog sig ned i
trakten, och mansåldrar framigenom pågick en oavbruten
dragkamp om landets besittning mellan lapparna och den
1 Det har på många håll varit den tron, att blodfläckar efter självspillingar
och mördadc personcr skullc vara så gott som omöjliga att
utplåna. Dc konlIna igen, även om man skär Dart ur själva träet.
117

----------_.'-
bofasta befolkningen. Tack vare de förras brist på krigiska
egenskaper avlöpte striden i det hela oblodigt. Men båda
parterna voro till ytterlighet uppladdade med misstro, förakt
och hat mot varandra, och då de träffades, var det
dolska blickar och fientliga, hotfulla ord, som växlades.
Vidskepelsen och övertron var å ömse sidor den egentliga
religionen. Trollskott, spåsändningar o. d. framstodo i var
mans medvetande som odisputabla realiteter, vilka på grund
av sin lömska fjärrverkan voro långt mera fruktade än alla
yttre våldsmedel. Att uppfatta varje sjukdom och olycka
av vad slag den vara månde &åsom en tillskyndelse av illasinnade
människor eller andemakter hörde oupplösligen samman
med den gamla tidens folkliga livsuppfattning. Den
lappländske nybyggaren har med förkärlek sökt roten och
upphovet till alla sina iråkade svårigheter i den lapska befolkningens
förmenta trolldomsförmåga, och förmodligen ha
lapparna på samma sätt härlett sina motigheter från de bofasta.
Säkert är också, att de å ömse sidor gjort allvarliga
försök att komma i besittning av den mystiska trolldomsmakten
och rikta den mot varandra. Sejd och annan trolldom
har övats i trakten. Därom råder intet tvivel. I det
stycket kan man tryggt lita på folksägnens vittnesbörd. Men
de resultat man påstås hava uppnått böra naturligtvis skärskådas
mot den förut upplagda tidsbakgrunden. Vidare får
man räkna med att de ursprungliga händelserna blivit avsevärt
utökade och påbättrade under tidernas lopp. Efter
dessa allmänna anmärkningar gå vi att återgiva en liten
ringa del av det otal historier, som varit och är i svang om
de gamla spålapparna och deras bedrifter.
Jöns Jönsson i Mårdsjön hade lidit »forskada», d. v. s. att
han fått sina starrhässjor borta på skogsmyrarna utrivna
och nedtrampade av renar. Dylik åverkan utgör än i dag
en av de vanligaste och svåraste konfliktanledningarna mellan
lappar och bofasta. Renarnas ägare, en gammal lappgubbe
av den där farliga sorten, fick sig en stämning på
118

halsen. Häröver blev han ursinnig och begav sig raka vägen
till Jöns Jönsson och hotade, att han skulle spå honom. Till
sin egen ofärd råkade J öns J öns-gubben vara. så hårt ansatt
av rygghåll, att han inte kunde lämna sängen. I annat fall
visste han nog, vad han skulle hava gjort. Han skulle hava
givit lappen ett »tjuvnyp», så att han fått ut litet blod på
honom. Då hade han inte kunnat spå honom, och hade han
lyckats slå ut en tand på honom, så hade det varit »utspådd»
(slutspått) för honom för all framtid, vilket naturligtvis
varit en god sak. 1 Men i dag gick det inte. J öns måste
beskedligt ligga där han låg och åhöra den vredgade lappens
hemska utgjutelser. Kommenelt stycke från gården,
kastade lappen omkull sig på backen och låg alldeles som
död en lång stund. Han låg och spådde. J öns Jönsson gick
emellertid fri, men en broder till honom, Erik Jönsson,
blev sjuk med det samma, och inom fyra dygn var han död.
Det började med att ena stortån svartnade. Det svarta spred
sig undan för undan, tills hela kroppen var svart. Detta
skedde något av åren 1816 eller 1817. En sonson till Jöns
J önsson berättade både denna och följande historia. Sagesmannen
var då 75 år gammal.
Det var hos samme J öns Jönsson omkring år 1820. En hop
lappar hade kommit till byn och var nu i supartagen. Jöns
Jönsson hade en jätarpojke, som hette Daniel Elias Jonsson.
Denne tog sig före att med en vidja springa och jaga en
1 Tänderna ha allmänt ansetts ha stor betydelse för den magiska kraften.
Påståendet, att man icke kan lära sig stä blod eller eljest uträtta
något medelst formelläsning, som jag här och var påträffat, om man ej
har alla sina tänder i behåll, torde en gång i tiden ha varit en allmän
folktrossats. På sina håll säger man om en »vis» eller »klok», att han
har en tand mer än andra. I regel torde man ha ansett, att en magisk
förmåga, som man en gång förvärvat, kvarstår, även om man förlorar
tänderna, så vida de ej blivit avsiktligt utslagna av någon. Det som i
denna lwrättelse säges 0111 blodet har varit en mycket vHt spridd åsikt.
Säkrast lär dock vara att taga ut blodet medelst slag över munnen med
en gudsordsbok, helst prästens handbok.
119

Vid närmare forskande i saken fann upptecknaren, att dessa
händelser lågo närmare i tiden, än man kunnat ana. F. d.
kommunalordföranden, som utanordnat pengar lill vakt och
hospitalsvård ål de båda bröderna, levde ännu vid milt
besök --- kanske gör han så än i dag. Äldre var han inte.
Han sade, att det blev en otäckt dyr historia för kommunen.
Personer, som varit med och vaktat de vansinniga, talade
jag också med. De sade, att bröderna voro ytterst våldsamma
och tyckte sig ideligen vara i kast med spålapparoch svarta
andar. Den av själsrubbningen senare drabbade brodern
hade till en början inte varit så illa däran, men så gick han
lill nattvarden, och då bröt det ut riktigt. Man trodde, att
han bara spelat gudelig, och därför blev han straffad med
fullständigt vansinne. Man sökte flera vismän för de båda
bröderna, men allt var förgäves. Så långt ett par av vakterna.
Den ene av de båda olyckliga bröderna var ännu i
livet, och naturligtvis sökte jag rätt på honom. Han verkade
fullkomligt normal och visade sig vara över hövan
»bibelsprängd». Självfallet vidrörde jag icke hans historia,
och de förfrågningar angående gammalt och fornt, som jag
riktade till honom, blevo resultatlösa. Han ställde sig alldeles
oförstående till allt sådant. - Enligt somligas uppgifter
SKulle de äldre bellviksbönderna bl. a. ha kunnat
konsten att påtaga sig djurhamn. En gång, berättas det, hade
lapparna stulit hästar av dem, slaktat och ätit upp dem.
Bönderna gjorde sig då till järvar och reva en massa renar
för lapparna. Dessa försökte då spå i stället, men det lyckades
inte bättre, än att en av deras egna kvinnor fick sätta
till livet på kuppen. Lapparna befunna sig för tillfället ända
nere vid Sollefteå, men i Bellvik frammanade man kvinnans
bild i en vatlenså, och då de sköt på bilden, segnade lapphinnan
ihop död.
I mannaminne från uppteckningsåret (1917) levde i trakten
en gammal ]appgumma, som fiir sina trolldomsbedrifter
kallades »Spå-Elsa». En vinter bodde hon i Lajksjö, där
__i _- __
121

hon hade en kåta öster om byn. En av bönderna i byn kom
i »osåh med henne genom att han tog och kastade ut henne
ur siu stuga, då hon en gång kom dit och väsnades i fyllan.
Hon hade då raglat iväg ned på isen, där hon »lade sig i
vanmakb 1 oeh hotade ut, att allt ont skulle komma över
bonden. Hon hade emellertid inte makt alt skada honom
utan 'vidare, oeh han var klok nog att inte taga emot varken
förläring eller annat a'v henne. Då hon inle lyckades komma
åt honom själv, lockade hon till sig en av hans småI!0jkar
och bjöd honom på en kopp kaffe. Ej långt diirefter bleV
gossen tokig. Han joikade och talade i yrsel med lappar,
som inte funnas. Så fortgick det hela sommaren och ända
till julen. Han Var så urgalen, att de måste vakta honom.
De sökte nu bot hos en J>Undergörare» i Tåsjö, som helte
Jakob Daniel. Sedan bleV pojk.en bra i tio år, men då tog
det igen honom. Nu sökte de en i Strömnäs, som helle Nils
Ersson. Han gav dem en flaska, av vars innehåll de skulle
smörja den sjuke. Den flaskan skulle de sedan förvara
mycket noga, ty vart tionde år skulle anfallen återkomma.
Så har också skett, men anfallen ha blivit lindrigare och
lindrigare för var gång, och så fort man smort honom, har
han blivit bra igen. Personen i fråga sades leva 1917, men
upptecknaren kom ej åt hans hemtrakt. - Spå-Elsas renar
hade farit styggt fram med fodret åt Olov Persson i Risbäck,
varför denne blev ursinnig och sökte rätt på Elsa norr
om Rissjön, där hon för tillfället hade sitt visle. Först grälade
han upp henne duktiga tag, och sedan högg han henne
i »härnan» (kalufsen) och luggade henne så vildsint, att han
fick fulla näven med hår. Då hon såg, att han ämnade kasta
detta på elden, skrek hon och bad, att han för Guds skull
inte skulle göra så 2 , men det brydde han sig ieke om utan
1 Hon lade sig i sömnlikllande dvala - föll i trance.
2 Lapparna tyckas ha haft en principiell ovilja mot uppbrännandet av
en hel del saker. Som barn hörde förf. en liten lappojke säga, alt renarna
få huvudvärk, om man bränner renhorn, och om renmjölk eller
122

ände upp håret. Della gjorde så mycket, att hon inte kunde
rå på honom med sina konster, men i stället hämnades hon
på hans broder Jakob, som hon ett år därefter spådde tokig,
så att han en Hlllg tid måsle vara på hospitalet i Piteå, och
där dog han. Jakob Persson hade varit oförsiktig nog att
taga emot en bunt tändstickor av henne, och då fick hon
makt med honom.
Spå-Elsa hade blivit ond på en gumma i Ormsjö, och då
gjorde hon sig besväret all fara en lång väg extra bara för
att bli i tillfälle bjuda henne på kaffe. Efter detta blev
gumman tokig. De måste aIllita flera »vismän», innan hon
blev bra igen.
Följande målande tidsbild gavs aven 52-årrig födorådstagare
i socknens övre del: »Far min tjänade i sin ungdom dräng
hos 'Jonke östi backen' i Ormsjö. Dit kom det en kväll en
lappgumma, som de kallade 'Nisch-Turs-Kersti'. Hon söp
sig full, så att hon till sist låg alldeles för vrak. Samma
kväll kom det dit en karl från Havsnäset, som hette Blom.
Prästen i Tåsjö helle också Blom, och på honom var lappgumman
arg. Då hon nu i fyllan hörde namnet Blom, trodde
hon, att del 'var prästen, som kommit dit. Genast sprang
hon upp och tog till alt dansa och joika, och till sist kastade
hon sig raklång på golvet och blev liggande som avsvimmad.
Hon skulle spå Blommen. Denne tog då upp sin
tunga nyckelknippa och slog 'tjötan'l ett hårt slag över munnen,
så alt hon började blöda ymnigt. Sedan han tagit blod
på ett papper och stoppat i sin ficka, sade han: 'Nog fan
har jag så pass, att jag kan betala en spålapp ! Kofften
renast kom i elden, fingo renkorna ont i juvret. Hos vår norrländska
allmoge i gemen har upphriinnandet av avklippta naglar, hår Q. d. åter
ansetts vara säkraste sättet att freda sig för en hel del »onh, som av
illvilliga människor eller fientliga andernakter åsamkats en, genom att de
betjänat sig av de frånskilda kroppsprodukterna som medier.
1 »Tjöla» är en föraklfull benämning på en lappkvinna. Ordet förekommer
även på jämtlandssidan.
123

_____________n_
(kolten) kostar int mer än hundra riksdaler'. I detsamma
nappade han lapptjötan och kastade henne på elden, varpå
han sprang ut och spände för hästen och for sina färde.
Gårdsfolket drog naturligen lappgumman m elden med detsamma.
Så stor respekt hade Blom för lappkvinnans spådomskonst,
att han inte vågade stanna i gården, fastän han
tagit ut blodet på henne. Detta talade far själv om.» Så
långt min sagesman.
Något snarliknande hade en annan gubbe i en helt annan
del av socknen att berätta: »Det är väl en 50 år sedan», sade
han. "Far min och en till fick en midsommarkväll se en
lappkvinna hoppa över staketet och in på kyrkogården. De
gick fram och tittade efter, och då låg tjötan framstupa på
den sist öppnade graven. Pappa hoppade då in på samma
ställe som kvinnan. Han hade det vettet, att han inte skulle
gå in rätta vägen. Tjötan låg där till utseendet livlös. Hon
höll nog på hämta spådomskraft från de döda. 1 Far fattade
henne i hårflätan, drog henne på det sättet till staketet och
kastade henne över. Hon syntes inte känna det minsta av
den hårdhänta behandlingen. Far ämnade släpa henne till
prästgården, men då Vaknade hon till liv, gnuggade sig i
ögonen och sa, att hon var så 'kureL' (sömnsur), varpå hon
reste sig och lommade iväg därifrån.
Följande historia är egendomlig så till vida, att den uppger,
att lappar spå varandra. Eljest är det regel, att de
låta sin konst gå ut over de bofasta. Det är den förut
nämnde gamle kommunalordföranden, som berättar: "En
lappkvinna från Narge, som hette Kerstin, blev gift med en
gammellapp, som bodde här i byn. De hade en måg, som
hette Jon Tomasson. Han var renlapp. Kerstin hade blivit
1 Tron på möjligheten att göra detta torde ha varit allmän. I synnerhet
i Medelpad har förf. erhållit talrika uppgifter härom. Många namngivna
trollgubbar sägas ha haft för sed att nattetid gå på kyrkogården
och »tala med de döda», och de trollkunniga spelmännen gingo dit och
»hämtade ny kraft», då de vid de långa bröllopen blevo uttröttade.
124

förargad på mågen. Då denne en vår var på uppflyttning
nerifrån landet och befann sig vid hyn Avaträsk, kände han
på sig, all något ont var i görningen, varför han ..tog av sig
kollen och hängde den på en stickningsbuske. Själv gick han
upp i hyn. Då han kom tillbaka, var kolten alldeles upphackad
i ryggen. Svärmodern hade skickat honom en spåsändning,
men han slapp helskinnad undan tack vare sIn
fyndighet 1 Della skedde en påskmorgon. Far min hade
själv hört Jon tala om detta. En morbror till mig 'födde Ut'2
den där Kerstin.»
Genom sina fixa tids- och personuppgifter ävensom på
grund av händelsernas närläge i tiden måste de flesta av
de anförda historierna trots sin fantastiska utsmyckning
karakteriseras som berättelser. Rena sägner med detta Innehåll
äro, egendomligt nog, mycket sällsynta i trakten. En av
de få anträffade är följande:
En präst och en spålapp kom i tvist med varandra om
lappens konst. Prästen trodde väl inte på hans förmåga.
Lappen påstod, att han skulle kunna spå ihjäl prästen, om
denne så stode inom altarringen. Prästen gav honom lov
att försöka. Så gick prästen upp i kyrkan och inom altarringen,
och lappen stannade ute på kyrkogården, där han
gjorde sina konster. Prästen kände ingenting farligt, där han
stO(t. Två gånger såg han lappen komma och titta i dörren.
Han skulle se efter, om spådomen tagit. Då lappen för tredje
gången gick bort, kände prästen likasom ett slag i ena sidan,
men det gjorde honom ingenting. Då det inte blev
mera av och lappen inte heller kom igen, gick prästen ut
på kyrkogården. Där fann han lappen liggande död. Han
hade ansträngt sig så hårt, att han spruckit.
1 Det var naturligtvis någon pojkrackare i byn, som råkat gå förbi
och funnit tillfället lägligt att spela en av de föraktade och illa tålda
lapparna ett skälmspratt.
2 "Föda ull, = sköta en ålderstigen person, tills han som död bäres
ut. Uttrycket ),föda ihjä1» är en skämtsam förvanskning.
.._---- .1
125

------------
SMÄHISTORIER FHÄN DOROTEA.
Tomten. En kvinna från trakten tjänade i sin ungdom
hos en bonde i Ströms socken. Den tidens fähus voro låga
och öppna ända till ryggåsen. Vid inre gavelväggen i god
manshöjd från golvet vilade på starka åsar en bred brits.
Uppe på den hade fåren sin plats om vintern, varför den
kallades »fårgällen». Där hade också pigan sin sovplats.
Ofta hörde hon på nätterna en person komma 'och gå uppför
stegen och förbi hennes liggplats bort till fåren. Hon
kände även, huru tiljorna i gällen gåvo efter för tyngden.
Den besökande tycktes bära tungt, ty han stånkade av ansträngningen.
Han kom visst med hö, ty det prasslade som
av sådant, och strax efteråt tog fåren till att knastra och
tugga så flitigt, fastän de för länge sedan ätit upp sin kvällsvard.
Efter en stund gick den besökande ned av gällen och
ut. Hon hörde så väl, huru han öppnade och stängde dörren,
då han gav sig iväg, men däremot ej, då han kom. Detta
upprepades flera gånger. Detta var tomten, ty andra hade
ute på gården i mörkret sett en skepnad, som hade bara
ett öga. Detta var mycket stort, satt mitt i pannan och lyste
som eld. Detta hade kvinnan sedermera berättat för sina
barn, och en av sönerna, en gubbe på 75 år (1917), berättade
det för upptecknaren.
Förgjorda bössor. Jon Andersson i Hisbäck var rent bra
till att förgöra bössor för skyttar, påstod den samme gubben,
som berättade föregående. Det var mycket gott om
järpe i skogen närmast Jons gård, varför man gärna hölls
däromkring och »skogade», men det var tusen slut och blankt
omöjligt att få ihjäl mer än en järpe de dagar Jon Andersson
var hemma, ty fick han bara höra bössmällen,så var det
stopp, att man fick bössan till att döda mera åtminstone
den dagen. En kusin till sagesmannen gick en dag med bössan
på axeln förbi Jons gård. Detta såg gubben. Snart träffade
han på massor av fågel i skogen. Att komma djuren
126

inom skotthåll var ingen konst, och karlen dammade på
och sköl som i det värsla krig, men si, få ihjäl ett endaste
liv, det var lögn. Slutligen kom han en tjäder på mycket
nära håll. På den sköt han inte mindre än fem skott. Han
var så säl\Cr skytt, alt man inle behöver tvivla på att varenda
kula gick rätt igenom fågeln, men ändock trillade denne
inte ned. Till slut gav fågeln sig i väg och flög, och, kan
man länka sig, då ramlade alla tarmarna ur honom! Då
såg skylten, alt det inte var lönt hålla på längre, varför
han gick hem, och far hans kunde så pass, att bössan sedan
dräpte. 1
Till ovanslående tillåter sig upptecknaren göra några erinringar.
Uppgiften att fågeln flög sin vä!1 fastän tarmarna
föllo ur honom, kan mycket väl vara riktig, så otrolig den
än låler. Som halvvuxen yngling var jag en gång själv ute
för något liknande. Jag kom en tjäderhona alldeles inpå
livet. Hållet var knappast 20 steg. Fågeln salt uppe i en
gran ptt ringa höjd. J ag tog liggande ställning med slöd och
sköt tre skOlt, ulan att det synles bekomma fågeln det minsta.
Då gick jag ända fram till trädet och brände av ett
skott på endasl några få meters håll. Kulan formligen ristade
upp fågeln hela vägen inunder, så att inälvorna blevo
hängande under honom. Lika fördärvat ämnade han flyga
sin kos, men han kom inte långt, ty ett föregående skott
hade krossat ena vingbenet. Men tro inte, att tjäderhonan
nu strök med utan vidare! Hon sprang och flaxade med
tarmarna släpande efter sig, så att jag hade all möda infånga
1 Det har för de gamla jägarna varit ett odisputabelt faktum, att somliga
bössor dödat bättre än andra, även om de senare haft både större
lod och starkare genomträngningsförmåga. En del har hållit före, att
ju mjukare järn det varit i bösspipan, desto större skulle den dödande
förmågan vara. Andra åter ha trott hemligheten ligga i räfflornas större
eller mindre stigning - ju mera vridna de varit desto bättre. De flesta
åter ha bakom den dräpande förmågan sett en rent andlig kraft, vilken
genom varjehanda magiska åtgöranden kunnat ökas och minskas, ja, rent
ut helt och hållet avlägsnas.
127

-------------
henne och vrida nacken av henne. Somliga fåglar äro rent
otroligt seglivade, under det åter andra av samma art dö
av den minsta anledning - rent ut av bara smällen, tycker
man. Jag tror inte, att detta beror vare sig på individuella
egenskaper eller på skjutvapnet. Tvärtom torde den
ökade eller minskade motståndskraften bero av vissa allmänna,
arten påverkande tillfälliga betingelser. Det är en
känd sak, att alla djur under parningstiden äro mera utlu'lJliga
och seglivade än eljest. Sak samma lär förhållandet
vara med honorna under ett visst dräktighetsstadium. Mitt
jaktäventyr här ovan tilldrog sig också under lektiden på
våren. Otänkbart är inte heller, att månskiflen, temperaturförhållanden
och tillgången på föda kan ha en liknande
inverkan på djuren. Det är min övertygelse, att vi här ha
al t söka lösningen till de »förgjorda» bössornas problem. Naturligtvis
har den till synes rent mystiska oturen vid skytte
mången gång berott på att skytten varit indisponerad till
hand eller öga, så att han helt enkelt bommat.
Ormkungen. Mattias Olofsson i Tvärselet dog i slutet av
1870-talet. Han hade en gång fått se självaste »årmkongen».
Det var uppe i berget ovanför Tvärselebyn. Kring en stor
stubbe låg en onaturligt stor orm ringlad. Han var lång
som en kornstång (sädesstör) och på huvudet hade det växt
fram »nå slags hornspjutap, så att del såg ut som en obegripligt
fin krona. Det var »årmkongen» själv. Hunt omkring
honom var det fullt med småormar, »som höll ihop
och stridde». N' Mattes gick närmare för alt kunna se det
hela bättre, men den, som fick bråttom därifrån, det var
n' Mattes, för alla småormarna syntes ämna flyga på honom.
Det lär vara mycket farligt att slå ihjäl en ormkung, för
då kommer det fram så oherrans mycket småormar, alt det
är otänkbart, att man skall kunna klara sig för dem. Lite
lönt är det att ta till fötters, för ormarna biter sig själva
i stjärten och rullar som tunnband, och det går mycket for-
128

tare än någon människa kan springa, så att man är dödens,
om man slår ihjäl en »årmkong». Det visste n' Mattes och
aktade sig. Han hade själv talat om det här för min sagesman
och flera med för resten, och det har väl aldrig fallit
någon in att inte tro honom, för det har varenda en vetat
förut, all ormarna ha sina kungar. 1
Tomtormen. 2 Om denna mystiska varelse berättade en gammal
gubbe följande. I hans föräldrahem var det på det
viset, att korna beständigt var så oroliga inne i fähuset.
De stod ideligen och sträckte i bindslena, alldeles som hade
de sett något farligt inne vid väggen. Till sist tog de hem
Anders Danielsson i Risbäck, som var »visman» (klok).3 Han
sa, att korna såg »tomtårmen». Därför var de så förskräckta.
Man trodde att tomtormen inte var grövre än en »tvinnatråd»,
d. v. s. en för grövre sömnad hoptvinnad linnetråd, samt
att han var genomskinlig och därför nästan omöjiig att se
för människor. Korna åter såg honom mycket väl och hade
fasa för honom, emedan han brukade sticka dem. Det var
ingen naturlig varelse della, och av ondo var han. Anders
Danielsson hölls länge i fähuset för att »spå bort» tomtormen.
Huru han härvid betedde sig, visste inte sagesmannen, men
korna blev verkligen lugnare efter den betan.
1 Innehållet i berättelsen om ormkungen är allmängmigt för mycket
stora områden i Norrland.
2 Föreställningarna om tomtormen har förf. då och då påträffat å vitt
skilda trakter inom mellersta Norrland. I regel uppfattas han som ett
lyckoväsen - ett gott gårdsrå. Råkar man döda honom, förlorar man
»turen» (lyckan) i gården, beroende därpå, att det lyckobringande väsen·
det kommit bort. I Tåsjö, grannsocken till Dorotea, har tomtormen an·
setts stå i tomtens tjänst och vårda sig om hästarna, men han var hämnd·
girig. (Se Erik Modin: Gamla Tåsjö, sid. 322.)
3 »Viskar!» eller »vismalll> = en vis karl, d. v. s. en som är hemmastadd
i förvetna konster och i besittning av magisk kraft - andra trak·
ters kloka gubbar och trollgubbar.
9 129
•.2_----------------t

----------__nr_
Bjäran. Man var i en gärd utsatt för att det blev så
mycket bjäradynga 1 omkring husen. Nu hade man av de
gamla hört, att man sådana gånger skall passa på en tors­
.ctagskväll och ta av bjäradyngan och låsa in dcn bakom
sju lås. Tredje torsdagskvällen kommer »bjäramoran», d. v. s.
hon som gjort bjäran och har den att dra åt sig. Hon är
tvungen infinna sig för att söka få köpa något av gårdens
alster. Får hon icke detta, så dör bjäran för hcnne. Man
följde här denna lärdom och mycket riktigt! Tredje torsdagskvällen
kom hustrun i närmaste granngård och ville
nödvändigt köpa ett halvt skålpund smör. Det fick hon förstås
inte, och sen slapp de Sie bjäradynga mer där i gården.
Den svarta hunden. »Gammel-Blommem dog på 1880talet.
Han ansågs vara en »stygg» karl, som brukade trolldom.
Då en av hans grannar mistade en fölunge, trodde
han, att Blommen rådde för detta. Vad han kunde ha haft
för uträkning med det, vet man ej, men han tog och skar
ena låret av fölet och grävde ned det i en agnhög, som
tillhörde Blommen. Då denne fick se detta, blev han förslås
arg, ty han förstod, att det var gjort i elak avsikt, och
så mycket förmådde han, att den andre i 17 veckor blev
liggande i den mest olidliga värk i ena låret, så att det till
sist blev döden. Den samma natten manncn dog, låg Gammel-Blommen
jämte en av sina söner i en lada hemma på
deras gård. Då inträffade något besynnerligt. En stor, svart
främmande hund kom in i ladan och gick bort till Gammel­
Blommen, som steg upp och kastade ut hunden, men han
måste göra det tre gånger, innan han blev fri honom. Min
sagesman hade hört detta av den där yngre Blommen, som
hade varit så upprörd, då han berättat det, att han bara
hade velat gråta, för han var alldeles säker på, att q.en där
hunden var »Gamm-karln» själv, d. v. s. den ondc.
130
1 Rötsvamp, s. k. trollsmör, Aethalill111 septiculll. (EnI. E. Modin.)

En riktig »viskar!». Hos Ivar Jacksson i Dabbsjön hade
de cn jätarjänta, som blev sjuk på ett konstigt sålt. Hon
hade inte ont utan tvintcs bara bort, blev blek, mager och
eländig. Då skickade Ivar efter bror sin, OJ Jacksson, som
var en vida beryktad viskar1. Han kom och tittade på jäntan,
och sedan lämnade han åt Ivar en tomflaska och sa:
»Nu ska du gå öst på berget, så finner du en kallkälla, som
rinner mot Nordstjärnan. Stoppa ned flaskan i källan och
tag henne full med vatten och sätt igen korken nere i vattnet.
1 Sen ska du gå nerefter bäcken, som rinner från källan
och bryta dig tre alkvistar och kasta dem ned i källan».
Ivar hade för min meddelare sagt, att så länge han varit i
Dabbsjön och där sprungit upp alla marker, så hade han
aldrig förr sett till någon kallkälla öst på berget, men nu
fann han en sådan utan sökande, och det på köpet en riktig
en. Några alar såg han emellertid icke till där omkring.
Då tog han i stället tre rönnkvistar och kastade i källan i
tanke, att det kunde smälla lika skarpt, vad det var, b:;tra
det var något. Då OJ Jacksson fick hand om flaskan med
vattnet, skakade han den först duktigt, och sedan tittade
han genom den mot dagen, och så sa han: »Hm, hm t Du
fann inte, det jag satte för, med det får väl vara bra ändå».
Men då blev Ivar rent ut bensvag. Aldrig hade han kunnat
tro, att brodern var så slängder till att se i det fördolda.
- Nå - Ola tog det där vattnet och )>lagade till något i det»
och tvättade flickan därmed, och det stod väl inte på,
förrän hon var frisk och duktig igen.
1 Denna regel för hämtandet av vatten tiII hälsobot eller annat magiskt
bruk har jag påträffat överallt inom mina vidsträckta undersökningsområden,
som utgöras av ett 40-tal norr!andssocknar, men icke nog därmed.
Det är vetenskapligt utrönt, att radioaktivt vatten längre behåller emanationen,
om det tappas på detta sätt, än om det öses i flaskorna. Den
sista uppgiften erhöll jag år 1914 av handelskemisten J. Landin, som
dock icke förut kände till den folkmedicinska regeln.
131

----------
Sjörået. Gubbsjön i övre delen av Dorotea socken är så
grund, att man vid lugnt väder kan se bottnen nästan över
hela sjön. Modern till en av mina meddelare, vilken senare
var cn gumma i 70-årsåldern, hade en blank, vacker solskensdag
rott »östöver grunna» och då fått se något högst
pesynnerligt. En liten killing hoppade och sprang nere på
sjöbottnen. Hon såg honom så tydligt, att hon lade märke
till att hans horn var så pass långa som ett pekfinger. Hon
vilade på årorna och betraktade synen, men båten hade
god fart, så att den snart gled bort från platsen. Kvinnan
»mönne,} tillbaka (backade) båten, men nu var killingen borta.
Meddelaren ansåg, att detta inte kunde vara annat än sjörået.
Att sådant och mycket annat besynnerligt funnits i gamla
tider, var hon säker på, eftersom det i »gammelkatjesn» uttryckligen
talades om »skogsrå, sjörå, tomtegubbar och mera
sådannt».
Gäddan i Rissjön. I denna sjö finnes endast röding och
öring, då däremot i den endast en halv mil längre ned efter
vattendraget belägna Arksjön gäddan är huvudfisken, åtminstone
vad storleken beträffar. Enligt sägnen skall det i
forna tider ha funnits gädda även i Rissjön, och den skall
ha varit både mycket storväxt och talrik. Somliga tro t. o. m.,
att den fortfarande finnes där men icke kan fångas på
grund av någon gammal trolldom. Om de här sakerna berättas
följande: Långt tillbaka i liden var det tvenne åboar
i byn, bägge lappar. Den ene hette Jon Abrahamsson och
den andre Zakarias Larsson. De två var ovänner och gjorde
allt för att skada varandra. Naturligtvis kunde de »spå».
En dag hade Jon fått en massa stora gäddor, medan "Sakris»
blivit utan, vilket självfallet mycket förtröt den senare.
Sade han så till Jon: »Inte ska då dina barn behöva äta
ihjäl sig på gäddbena hädanefter». Sedan den dagen har
icke en enda gädda synts till i Rissjön. Enligt en annan
uppgift gick det till på det sättet, att en liten lappflicka
132

fick elt gäddben sittande i halsen och dog. Hon var enda
barnet. Modern som härvid greps aven gränslös sorg,
»spådde bort» gäddan ur sjön, för att icke någon mer skulle
råka i samma olycka.
Grädde ur lulten. Det var på ett ställe en bondgumma,
som kunde spara smör lika bra, då korna stod i sin, som
då de mjölkade som bäst. Detta kom sig därav, att hon
kunde ösa grädde ur "väre», d. v. s. luften. Det var givetvis
från grannar och andra, som hon trollade grädden, så
att de fick så mycket sämre resultat, då de kärnade. Så
resto hon en gång bort på en tid. Hon tillsade pigan att
en viss dag kärna smör. Innan hon började kärna, skulle
hon ta med en slev tre gånger i luften utom dörren och
låtsas ösa i kärnan. Hon gjorde så, men då hon inte såg
någon ökning i kärnan, öste hon ytterligare en massa gånger,
men det blev inte mera i kärnan för det. Så ställde hon sig
till att kärna, och då tog grädden till att öka så våldsamt,
att inga kärl höll på räcka till att ösa av i.l
Den döda med stäuan. I Ströms socken i Jämtland var det
en gumma, som en längre tid for och »gick igen", sedan
hon var död. Hon syntes alltid bära på en mjölkstäva.
Man trodde, att hon i livet brukat fara och tjuvmjölka
grannarnas kor och därför fått till straff denna oro i graven.
Många hade mött henne utan att någon haft mod tilltala
henne. Men så en kväll var det en gumma, som trött och
vresig gick hem från kvarnen, där hon dygnvis legat och
vaktat mälden. Hon mötte också den döda med mjölkstävan.
"Hö, hö!» snäste hon till den döda och fortfor: »Är
du här? Jag menar just, att du går till svartgropen din
1 Denna sägen torde ha varit spridd över hela Norrland. Förf. har
påträffat den på en massa vilt skilda platser men aldrig lokaliserad.
133

-----------
och sov i ro». Den döda försvann med detsamma och
ingen mer behövde se henne efter den dagen. Bara man
tilltalar en, som går igent, så får den ro i graven, men
inte skall man hunsa till dem på detta sättet utan fråga
dem, vad de vill, för de döda har alltid något viktigt
ärende, som de vill ha uträttat sådana gånger. De far nog
inte och går igen för ros skull, ansåg meddelaren, och i det
stycket har han den gamla allmänna meningen med sig.
Orrnäsfjällen från Borga, Dorotea.
Den döda och svärmodern. På 1880-talet levde i en av
socknens avlägsnaste byar en bondgumma och hennes sonhustru.
De var de allra bittraste fiender. Jämt och ständigt
låg de i kiv och strid med varandra. En dag sade den
äldre kvinnan i vredesmod: »Jag har bett till Gud, att jag
1 Här hade det varit bekvämt att få använda ordet gengångare, men
varken detta eller något annat likvärdigt specialord för saken finnes i de
många norrländska dialekter, som förf. känner till. Man hjälper sig överallt
med omskrivningar.
134