Vinter 2009 - Magasin Skärgård

→ när hon
gick i pension och nu tillbringar
hon helst all sin tid i snickarboden. Hennes
sjöfåglar har blivit populära reseminnen från
Åland.
Storlommen är hennes absoluta favorit.
Den svart-vita fågeln har en makalöst vacker
teckning och samtidigt är den så trolsk med
sitt vemodiga läte.
– Men jag gillar alla sjöfåglar, det har jag
alltid gjort, säger Synnöve Nordström som
bor ett stenkast från hamninloppet till västra
hamnen i Mariehamn och kan se sina favoriter
genom fönstret i snickarboden.
I somras ordnades en jurybedömd hantverksutställning
på Åland och ett par diplom
delades ut till väl utfört hantverk. Ett av diplomen
fick Synnöve Nordström. Uppskattningen
av den professionella juryn värmde
gott och gav extra råg i ryggen.
Det var nämligen tillfälligheter som
gjorde att Synnöve blev »fågelmakare« när
hon slutade som laboratorieskötare för snart
femton år sedan. Hon är förvånad själv.
– Om någon hade sagt för 20 år sedan att
jag skulle tälja och karva i trä hade jag storskrattat.
Jag som inte ens har täljt en barkbåt
i hela mitt liv. Däremot har jag tyckt om att
teckna och måla.
Det hela började när hon råkade få ärva
några slöjdknivar som lockade till användning.
Hon anmälde sig till en kurs i slöjd
och läste så småningom varenda träslöjdsbok
som fanns på biblioteket i Mariehamn.
Redan från början var hon klar över målet
– hon ville skapa sina älskade sjöfåglar – och
den första fågel hon gjorde var en ejder. Den
har hon kvar men den visar hon inte för
någon. Den blev så ful.
– Men jag gav inte upp och nu har jag
lärt mig en hel del, mest genom försök och
misstag.
I dag hanterar Synnöve sina slöjdknivar
och bildhuggarjärn med schvung och finess
och tålamodet tycks aldrig tryta. Hon ledsnar
inte fastän åtskilliga timmars arbete kan gå
om intet när träet spricker eller när näbben
blir för smal och halsen för kort.
– Jag skulle helst sitta i min snickarbod
hela tiden med radion som mitt enda sällskap
men ibland måste jag sköta hushåll och barnbarn
också, säger hon glatt.
Hon lär sig något nytt hela tiden som
underlättar arbetet. Numera torkar hon ofta
träbitar i plastpåsar, då går torkningen långsamt
och risken för sprickor minskar. Synnöve
gör sina fåglar i olika storlekar, från små och
platta som passar till broscher och kylskåpsmagneter
till exemplar i naturlig storlek.
Efter en del experimenterande har hon
hittat sina favoritmaterial – lind och al. Linden
är mjuk att skära i och alen har en vacker
rödtonad nyans som passar bra till fåglar som
förblir omålade.
Hon börjar med att rita ut fågelns konturer
på träbiten och sedan får »gubben« ställa
upp och såga ut fågeln med bandsåg. Sedan
45 2009
tar det tidsödande arbetet vid. Att för hand
karva ut och forma fågeln – flisa efter flisa.
Hur många timmar hon lägger på varje
exemplar vet hon inte. Hon har försökt skriva
upp men alltid kommit av sig »när potatisen
kokat sönder« eller något annat hänt.
– Det är viktigt att få fram varje arts
karaktär – kroppsformen, huvudformen, ja
allt. Jag har studerat otaliga fågelböcker för
att få fram de rätta proportionerna.
När fågeln har sin rätta form slipar hon
den helt slät och sedan börjar nästa moment
– målningen som är minst lika tålamodsprövande.
Speciellt om fågeln är liten och
teckningen rik.
Synnöve målar med akrylfärger som hon
blandar till själv för att få de rätta nyanserna.
På en burk står det »strandskata« och innehållet
vittnar om att färgen passar till den
fågelns röda och granna ben.
Sakta men säkert växer Synnöves fågelvärld
och när kunderna kommer och vill ha
något annat än en sjöfågel – ja, då läser hon i
sina böcker innan hon formar en kråka eller
en skata eller varför inte en kungsfiskare.
– Men jag gör helst inte fåglar på beställning.
Jag vill göra sådant som jag känner för
just nu, säger hon. ❧