Nr 3 - tema barns rätt till trygghet och skydd - Rädda Barnen

a
lla barn berättar, men de berättar på
sitt eget språk. Klassens clown kan
vara en unge som i själva verket håller
på att implodera av sorg. Det samma
kan gälla för den duktigaste flickan.
Att våga ställa frågan ”hur har du det
hemma?” till barn är ett riskmoment. Svaret kan
vara att barnet har det bra, men det kan också
vara att det lever med våld i sin närhet, pedofili,
fattigdom. Ett sargat barn saknar tillit, hon svarar
inte gärna på frågor. Du måste kanske fråga
många gånger, och begripa hur hon berättar,
annars tiger hon som muren. Det måste även finnas
en utväg för barnet.
Vi lever i ett diagnossamhälle. Listan på ”disorders”
känns oändlig. Det finns forskning som
säger att arbetarklassens barn är överrepresenterade
i statistiken för ADHD och DAMP. Ibland kan
diagnoser träffa rätt. Men det är inte en vågad
tanke att de ibland träffar fel.
Ja, barn sitter stilla, barn är aktiva. En del
bär tystnaden som ett språk, andra skriker sig
hesa. Det är lätt att se till ett beteende och ställa
diagnos. Det är mycket svårare att ta reda på var
beteendet kommer ifrån. Ska jag sätta en tillfällig
lapp över hålet eller ska jag laga det?
VäRLdEN BEStåR aV hål, världen består av välgörare
som lappar. När Rubin Ali, den indiska barnskådespelerskan
som bidrog till att göra Slumdog millionaire
till en världssuccé intervjuas, förstår vi att
hon lever kvar i slummen med sin familj. Ledarskribenten
på DN säger att vi, för att bekämpa fattigdom
måste använda pengar på ett ”långsiktigt
sätt för att övervinna de försvarsmekanismer som
fattigdomen skapat”. Ty den fattige kan inte flytta
rakt in medelklassens miljö. Så sant som det är
sagt, vägarna är långa i klassamhället, längre än
vad vi tror, också i Sverige.
Jo, fattigdom skapar försvarsmekanismer,
och dem studerar medelklassen. Men hur ser de
försvarsmekanismer ut som rikedom skapar, vem
studerar dem? Hur ser de försvarsmekanismer ut
som försvarar övergrepp, svält, våld? Insektshusen
i Rosengård, hur kunde det hända?
Jag växte upp under fattiga förhållanden, med
föräldrar som inte hade rösträtt i det land jag
växte upp i. Mina föräldrar hade båda vuxit upp
under krigsförhållanden i Finland. De kom traumatiserade
till ett Sverige som välkomnade dem
med öppna armar, industrin behövde muskler
och vården händer. Men samma land var oförmöget
att ställa frågor om historiken i våra liv.
Barn 3/2010
KRÖNIKAN
Susanna Alakoski
sargat barn saknar tillit
” En
del bär tystnaden
som ett
språk, andra skriker sig
hesa
I mItt BaRNdomSHEm talade vi ett annat språk än
svenska. Det förekom våld, det saknades pengar,
det förekom missbruk. Såklart påverkade det
mitt liv. Men jag bar på tystnades språk, skammens,
skuldens. Jag minns inga frågor som petade
i tystnaden. Och när frågor äntligen ställdes
så ställdes de försent, sargad svarade jag inte på
frågor längre.
År har gått sedan jag var barn. Vi kan mer om
barns liv och psyken nu än någonsin. Vi kan mer
om sociologi, pedagogik, psykologi. Vi har fler
metoder än vi hinner använda och välviljan är
stor att hjälpa. Ändå pågår helvetena dagligen. Vi
lever i en stor feldiagnos eftersom vi vet vad som
behöver göras, men inte förmår.
Palme höll ett tal om ”projektet månen”.
Många ville ta sig till månen samtidigt. Man samlade
därför olika nationers intelligentia inom de
områden som krävdes och satsade allt på ”projektet
månen”. Vi vet alla hur det gick, och nu talas
det om mars.
Om vi idag satsade alla demokratiska länders
ekonomiska, pedagogiska, psykologiska, sociologiska
resurser på två generationer unga, skulle vi
ta oss till månen på jorden då? ■
susanna alakoski är författare och
aktuell med romanen ” håpas du
trifs bra i fengelset”.
37
Foto SARA MAc KEy