Nr 3 - tema barns rätt till trygghet och skydd - Rädda Barnen

Han lämnade aldrig barn
agus sutardi, 39, växte själv upp på ett barnhem.
nu är han tillbaka som rektor för samma institution.
– mina egna erfarenheter gör att jag förstår vad barnen
behöver, säger han.
text sOPhie aRnÖ Foto elin beRGe
a gus
Sutardi kom till barnhemmet
Asuhan Anak Nugraha i staden
Bandung redan som 7-åring.
– Jag hade definitivt hellre
bott hemma, men min familj var
fattig och hade inte råd att sätta
mig i skola, förklarar han och lutar sig tillbaka
i stolen bakom skrivbordet på den lilla
rektorsexpeditionen.
Efter en kortare utflykt som lärare är
han tillbaka på den plats där han spenderade
det mesta av sin uppväxt, och där han
också mötte sin fru. Nu bor de med sina tre
barn i ett av rummen på institutionen och
ansvarar för verksamheten.
– Vi försöker skapa en familjekänsla. Vi
har förklarat för våra egna barn varför de
måste dela med sig av oss. Men de klagar
ibland på att de måste dela vår uppmärksamhet
med andra.
Han vill med sina erfarenheter bidra till att
flera får mod, styrka och möjligheter som de
kanske inte skulle ha fått annars. Det handlar
framförallt om tillgången till utbildning.
– De flesta barn som kommer hit har föräldrarna
i livet men de kommer från väldigt
fattiga förhållanden. Det ser vistelsen här som
en chans och tävlar om att göra bra ifrån sig.
– Vi gör utflykter, äter lunch med borgmästaren
och andra aktiviteter som de aldrig
skulle ha fått uppleva hemma.
Men institutionen ställer också krav. Alla
barn måste delta i olika arbetsuppgifter,
lägga sig och kliva upp på samma tider
oavsett vilken ålder de är i. De finns små
möjligheter att påverka.
– I och med att vi är en muslimsk institution
är vi till exempel tvungna att be vissa
tider. Vi måste väcka alla runt fyra på morgonen
så att de hinner upp och tvätta sig
före bönen. De som klagar är de som inte är
vana att gå upp och be hemma. Vi försöker
att göra det till en vana för dem.
aGUS SUtaRdI mINNS att det var väldigt tufft
när han var liten.
– Den som inte följde reglerna fick hårda
straff.
Idag är det mildare tycker han.
– Barnen får till exempel själva vara med
och bestämma vilket straff den som inte har
skött sig ska få. Det kan handla om att tvätta
toaletterna, göra armhävningar eller sit-ups.
Och samtidigt som reglerna är samma
för alla försöker de anställda hitta ett sätt
att möta varje enskilt barns behov.
– Vi ger till exempel mer uppmärksamhet
åt de yngsta, men får försöka dölja det
för att inte skapa avundsjuka.
En kväll i veckan samlas alla barn och
personalen för ett samtal där var och en
kan lätta sitt hjärta och få stöd.
– Ofta tar de upp frågor som rör deras
34 Barn 3/2010