Ladda ner - Fas

Psykisk ohälsa, våld och trakasserier 

Arbetsliv och hälsa 

– en kartläggning 

Bengt Järvholm (red.) 

a

Produktionsgrupp 

Redaktör: Lars Grönkvist 

Omslag: Lena Karlsson 

Omslagsbild: © Diana Ong/Great Shots 

Layout: Eric Elgemyr 

Figurer: Marit Skoglund 

© Arbetarskyddsstyrelsen, 

Arbetslivsinstitutet, 

& Rådet för arbetslivsforskning 

Arbetslivsinstitutet 

7 84 Solna 

Tel: 08-730 9 00 Fax: 08-730 9 67 

ISBN 9 -7045-366-7 

Tryckt hos AB Boktryck, Helsingborg 

Arbetsmiljöns påverkan på hälsan

Psykisk ohälsa, våld och trakasserier 3 

Förord 

Arbetarskyddsstyrelsen har efter förslag från sitt programråd för 

arbetsmiljö- och arbetsskadestatistik tagit initiativ till en kartläggning 

av hur arbetsmiljön påverkan hälsan. Arbetet har skett som 

ett gemensamt projekt mellan Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetslivsinstitutet 

och Rådet för arbetslivsforskning. 

Syftet är att ge en sammanfattning av nuläget för bl a olika beslutsfattare 

och att vara en grund för utformning av lämpliga strategier. 

Kartläggningen ska ge underlag för prioriteringar av åtgärder, 

forskning och tillsyn av arbetsplatser under slutet av 90-talet. En 

liknande utredning genomfördes av Arbetsmiljökommissionen 1990 

och en viss jämförbarhet med de analyserna har eftersträvats. Det 

gäller att utifrån dagens situation se de möjligheter och problem 

som väntar. Arbetsmiljön kan i hög grad påverkas genom beslut 

på alla nivåer. Som framgår ur rapporten är arbetsmiljöfaktorer 

väsentliga för hälsa/ohälsa och det goda arbetet. 

I de olika kapitlen redovisas nuläget med hjälp av olika statistiska 

uppgifter. I den mån det varit möjligt har uppgifter representativa 

för hela landet använts. Regionala data har använts när nationella 

data saknas och när uppgifter bedöms vara relevanta även för andra 

regioner i landet. En bedömning av förändringar över tiden har 

också eftersträvats men i många fall saknas tillräckliga data för 

att kvantifiera dessa. Då har uppskattningar gjorts. Kvantitativa 

skillnaderna i hälsa och ohälsa mellan olika grupper har i möjligaste 

mån förklarats utifrån gällande teorier. 

Efter en inledande del om det föränderliga arbetslivet, sysselsättning 

och organisationer, behandlas förekomsten av olika faktorer i 

arbetslivet. Arbetsmiljöns påverkan på hälsan har traditionellt mätts

4 Arbetsmiljöns påverkan på hälsan 

med olika ohälsomått, t ex förekomst av cancer, luftvägssjukdomar. 

Dessa behandlas i del II som också belyser områden som tidigare 

mer sällan tagits upp, t ex psykisk ohälsa och arbetslöshetens betydelse 

för hälsan. Vissa grupper i samhället kan ha särskilda problem 

i arbetslivet eller löpa högre risker för ohälsa. Några sådana 

grupper redovisas i del III. Tre speciella arbetsmiljöer beskrivs, 

nämligen skolan, yrkestrafiken och byggbranschen. Inom dessa 

stora områden sker det påtagliga förändringar. Yrkesförarna var 

en av de riskgrupper som nämndes särskilt av Arbetsmiljökommissionen. 

Arbetarskyddsstyrelsen har sedan den första juli 1994 övertagit 

beställaransvaret för arbetsmiljö- och arbetsskadestatistik. Därför 

finns också en analys av hur statistiken är utformad och dess 

användbarhet för att kunna följa förändringar i fysisk, kemisk, 

organisatorisk och psykosocial exponering och dessa exponeringars 

konsekvenser. 

Ett tjugotal forskare har engagerats i arbetet som letts av professor 

Bengt Järvholm. Det fullständiga underlaget till de olika bidragen 

har inte kunnat redovisas, utan dessa kommer att publiceras separat 

av de olika forskarna. Arbetet med att ta fram rapporten har skett på 

mindre än ett år och därför har i huvudsak endast existerande register 

använts. Ofta har dock speciella bearbetningar utförts. Epidemiologiskt 

centrum vid Socialstyrelsen har tidigare framställt liknande 

rapporter, t ex Folkhälsorapporter och en Social Rapport. 

Arbetet har letts av en styrgrupp bestående av Anders Englund, 

Arbetarskyddsstyrelsen, ordförande, Carl A Asklöf, Arbetsmiljöfonden 

t o m 30/6 -95, Gunnar Aronsson, Arbetslivsinstitutet, 

Elisabet Broberg, Arbetarskyddsstyrelsen, Gunnel Färm, Rådet 

för arbetslivsforskning fr o m 1/7 -95, Christer Hogstedt, Arbetslivsinstitutet 

och Folke K Larsson, Rådet för arbetslivsforskning 

och Arbetslivsinstitutet. 

Arbetarskyddsstyrelsen 

Arbetslivsinstitutet 

Rådet för arbetslivsforskning


Innehåll 

I Dagens arbetsliv ................................................................ 7 

1 Ett föränderligt arbetsliv .......................................................9 

2 Arbetslivet – organisationer och lagar ............................... 16 

II Förekomsten av olika faktorer i arbetslivet .................. 23 

3 Fysikaliska, kemiska och biologiska faktorer ..................... 25 

4 Psykosociala faktorer i arbetet............................................ 34 

III Arbetsmiljöns påverkan på hälsan ............................... 43 

5 Dödlighet i olika yrkes- och socialgrupper ........................ 45 

6 Arbetsmiljö och hjärtinfarkt ............................................... 51 

7 Yrken och cancer ................................................................ 59 

8 Luftvägssjukdomar ............................................................. 67 

9 Hudsjukdomar .................................................................... 76 

10 Fosterskador ..................................................................... 82 

11 Arbetsrelaterade skador i rörelseorganen ........................ 88 

12 Psykisk ohälsa, våld och trakasserier .............................. 102 

13 Arbetsrelaterade olycksfall ............................................. 114 

14 Arbetslöshet, förtidspension och hälsa ........................... 122 

IV Utsatta grupper .......................................................... 127 

15 Arbete och kön ............................................................... 129 

16 Äldre personer i arbetslivet ............................................ 137 

17 Invandrare ....................................................................... 146 

18 Funktionshindrade.......................................................... 153 

19 Tidsbegränsade anställningar, obetald övertid ............. 161 

V Hälsorisker i vissa branscher och yrkesgrupper ......... 173 

20 Skolarbetets miljö ........................................................... 175 

21 Yrkesförare...................................................................... 182 

22 Hälsorisker i byggnadsarbete ......................................... 190 

VI Hälsa, rehabilitering och framtiden ........................... 197 

23 Arbetslivsinriktad rehabilitering .................................... 199 

24 Arbetsmiljöstatistik ........................................................ 206 

25 Arbetsmiljö och hälsa i framtiden .................................. 213 

VII Sammanfattning ........................................................ 217 

26 Arbetsliv och hälsa – en kartläggning ............................ 219


Forskare som bidragit med underlag till rapporten 

Ahlbom Anders, professor, Institutet för miljömedicin, Karolinska Institutet, 

Stockholm, kapitel 6. 

Ahlborg Gunnar, överläkare, Yrkes- och miljömedicinska kliniken, Regionsjukhuset, 

Örebro, kapitel 10. 

Aronsson Gunnar, professor, Arbetslivsinstitutet, Solna, kapitel 1, 19 och 25. 

Backenroth-Ohsako Gunnel, docent, Psykologiska institutionen, Stockholms 

universitet, kapitel 18. 

Broberg Elisabet, avdelningsdirektör, Arbetarskyddsstyrelsen, Solna, kapitel 13. 

Ekholm Mats, professor, Högskolan i Karlstad, kapitel 20. 

Englund Anders, avdelningschef, Arbetarskyddsstyrelsen, Solna, kapitel 22. 

Gullberg Anders, docent, EpC, Socialstyrelsen, Stockholm, kapitel 5. 

Hagberg Mats, professor, Arbetslivsinstitutet, Solna, kapitel 11. 

Hallgren Lars-Erik, tekn dr, Miljö- och Arbetsvetenskap, KTH, Stockholm, 

kapitel 13. 

Hammarström Anne, universitetslektor, Institutionen för allmänmedicin, Umeå 

universitet, kapitel 12. 

Hedberg Gudrun, docent, Arbetslivsinstitutet, Umeå, kapitel 21. 

Janlert Urban, med dr, Institutionen för epidemiologi och folkhälsovetenskap, 

Umeå Universitet, kapitel 1 och 14. 

Järvholm Bengt, professor, Institutionen för yrkes- och miljömedicin, Umeå 

universitet, kapitel 1, 2 och 3. 

Kilbom Åsa, professor, Arbetslivsinstitutet, Solna, kapitel 16. 

Kindlund Hannelotte, avdelningsdirektör, Riksförsäkringsverket, Stockholm, 

kapitel 23. 

Lagerlöf Elisabeth, informationschef, Arbetslivsinstitutet, Solna, kapitel 2. 

Lundberg Ingvar, docent, Yrkesmedicinska kliniken, Karolinska sjukhuset, 


Meding Birgitta, med dr, Arbetslivsinstitutet, Solna, kapitel 9. 

Nise Gun, yrkeshygieniker, Yrkesmedicinska kliniken, Karolinska sjukhuset, 


Plato Nils, yrkeshygieniker, Yrkesmedicinska kliniken, Karolinska sjukhuset, 


Torén Kjell, biträdande överläkare, Yrkesmedicinska kliniken, Sahlgrenska 

sjukhuset, Göteborg, kapitel 8. 

Tåhlin Michael, docent, Sociologiska institutionen, Stockholms universitet, 

kapitel 4. 

Wadensjö Eskil, professor, Institutet för social forskning, Stockholms universitet, 

kapitel 17. 

Vågerö Denny, professor, Institutet för social forskning, Stockholms universitet, 

kapitel 5. 

Östlin Piroska, dr med sc, Folkhälsoinstitutet, Stockholm, kapitel 15.


I 

Dagens arbetsliv

8 Arbetsmiljöns påverkan på hälsan


. 

1 

Ett föränderligt arbetsliv 

Knappast någon period sedan andra världskriget har inneburit 

snabbare, större och delvis mer oväntade förändringar i Sveriges 

arbetsliv än 1990-talets första hälft. Förändringarna gäller både arbetsmarknad 

och arbetsorganisation. I Arbetsmiljökommissionens 

betänkande från 1990 konstaterades att ”bristen på arbetskraft 

kommer att vara påtaglig under det kommande decenniet” (SOU, 

1990:49). Denna bedömning gjordes inte bara av kommissionen 

utan var snarare regel. Det fanns också förväntningar på att de 

anställda skulle ställa högre krav i arbetslivet. Kommissionen 

skrev: ”arbetskraften i sin helhet och framför allt den nytillträdande 

kommer att ställa högre krav på arbetsuppgifter och goda 

arbetsmiljöer.” 

Redan tre år senare råder det massarbetslöshet snarare än brist 

på arbetskraft. Tillverkningsindustrin minskade med över 200 000 

anställda mellan 1990 och 1993. Byggnadsbranschen minskade 

med 75 000 anställda. Inom den offentliga sektorn, som under 

några årtionden expanderat, sker en omfattande omvandling och 

rationalisering och antalet anställda minskar. Den fulla sysselsättningen 

var en god grund för människors krav på bättre miljöer, 

bättre arbetsvillkor och utveckling i arbetslivet, men den snabbt 

ökande arbetslösheten har förändrat dessa förutsättningar. Arbetslösheten 

har en ny karaktär och drabbar nu även de stora städerna 

och yrkesgrupper som traditionellt haft låg arbetslöshet.

0 Arbetsmiljöns påverkan Dagens på arbetsliv 

hälsan 

Sysselsättningen förändras 

Sveriges befolkning har med få undantag ökat från år till år. På 

hundra år har folkmängden ökat från knappt fem till närmare nio 

miljoner. Andelen i yrkesverksam ålder, 16–64 år, har däremot 

legat praktiskt taget oförändrad mellan 60 och 65 procent under 

det senaste seklet. Det förväntas inte heller ske någon större förändring 

under de närmaste tio åren. 

Andelen kvinnor som yrkesarbetar har ökat under seklet. År 

1890 arbetade knappt var femte kvinna utanför hemmet om man 

utesluter arbete som hembiträde eller motsvarande. Däremot 

yrkesarbetade drygt åtta av tio män. Först under 1980-talet var 

andelen yrkesarbetande män och kvinnor ungefär lika stor. 

Andelen yrkesarbetande skiljer sig mycket mellan olika åldrar, 

figur 1.1. Den är högst mellan 35 och 54 år. Skillnaden mellan män 

och kvinnor är liten. Däremot arbetar kvinnor oftare deltid. År 1995 

arbetade närmare fyra av tio kvinnor deltid 1 jämfört med knappt var 

tionde man. Drygt åtta av tio deltidsanställda är alltså kvinnor. 

% 

00 

80 

60 

40 

0 

män 

kvinnor 

6– 9 0– 4 5–34 35–44 45–54 55–59 60–64 ålder 

Figur 1.1. Andel av arbetskraften (sysselsatta plus arbetslösa) i olika åldrar 995. 

Relativ frekvens (%) av befolkningen. (AKU, årsmedeltal 995.) 

De största näringsgrenarna är idag tillverkningsindustri samt vård 

och omsorg som vardera sysselsätter ungefär 20 procent av de yrkesarbetande, 

tabell 1.1. Vård och omsorg domineras av kvinnor 

medan byggnads- och tillverkningsindustrin domineras av män. 

1. Som deltid räknas högst 35 timmar per vecka.

Psykisk Ett föränderligt ohälsa, våld arbetsliv 

och trakasserier 

Tabell 1.1. Sysselsatta män respektive kvinnor fördelade efter olika näringsgrenar 

995. Relativ frekvens (%). (AKU, årsmedeltal.) 

Näringsgren Kvinnor Män Båda könen 

Jordbruk, skogsbruk, fiske 4 3 

Byggverksamhet 0 6 

Tillverkningsindustri 9 0 

Civila myndigheter, försvaret m m 5 5 5 

Kommunikationer 4 9 7 

Handel 4 3 

Utbildning, forskning 6 8 

Vård och omsorg 37 5 

Restaurang, hotell 3 3 

Finansiell verksamhet, företagstjänster 

Rekreation, kultur, sport 

9 

Övrigt 3 3 

Antal ( 000-tal) 9 7 06 3 988 

Antalet personer inom vissa branscher har påtagligt förändrats 

mellan 1987 och 1995, figur 1.2. Stora minskningar har skett inom 

tillverkningsindustrin och byggnadssektorn samt inom jordbruk 

och skogsbruk. En närmare analys av verkstadsindustrin visar att 

yngre kvinnor och män svarar för den största minskningen. År 1994 

utgjorde kvinnor under 25 år endast två procent av de anställda. 

För män var motsvarande tal sju procent. 

Lantbruk, skogsbruk 

minskning 

Byggverksamhet 

Tillverkningsindustri 

Civila myndigheter, försvar 

Kommunikationer 

Handel 

Utbildning, forskning 

Vård, omsorg 

Restaurang, hotell m m 

Finansiell verksamhet 

Samtliga 

ökning 

-30 - 0 - 0 0 0 

Förändring i procent 

0 30 

Figur 1.2. Förändring (%) av antal sysselsatta i olika näringsgrenar (män och 

kvinnor) mellan 987 och 995. (AKU, årsmedeltal.)

Arbetsmiljöns påverkan Dagens på arbetsliv hälsan 

I Sverige finns cirka 640 000 arbetsställen, varav 270 000 med 

anställda (källa: ÅRSYS, 1994).Var fjärde anställd finns på arbetsställen 

med färre än tio anställda, var fjärde arbetar på arbetsställen 

med minst 200 anställda och varannan finns på arbetsställen med 

10–199 anställda. 

Arbetslöshetens utveckling 

Med undantag av den tidigare nämnda dramatiska uppgången i 

arbetslöshet under 1990-talet har andelen arbetslösa under nästan 

hela efterkrigstiden varit mellan en och tre procent, figur 1.3. 

% 

5 

0 

5 

Öppet arbetslösa 

Arbetsmarknadspolitiska 

åtgärder 

945 950 955 960 965 970 975 980 985 990 995 

Figur 1.3. Arbetslösheten i Sverige 945–95. För åren 985–95 redovisas också 

andel av arbetskraften sysselsatt i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. 

De långtidsarbetslösa blev allt fler under 1990-talet. Andelen av 

de arbetslösa som varit utan arbete mer än ett år ökade från cirka 

20 procent 1991 till omkring 50 procent 1995. Andelen som varit 

arbetslösa längre än två år ökade samtidigt från 5 till 30 procent. 

Närmare 200 000 människor 2 som sökte arbete i slutet av 1995 hade 

varit utan arbete på den öppna arbetsmarknaden i mer än två år. 

Arbetslöshet är vanligare bland män, 8,4 procent, än bland kvinnor, 

6,9 procent (AKU, årsgenomsnitt 1995). Skillnaderna mellan 

män och kvinnor beror i första hand på att mansdominerade yrken 

2. Antalet omfattar personer som är öppet arbetslösa eller i arbetsmarknadspolitiska 

åtgärder.


och trakasserier 3 

drabbades hårdare under 1990-talets början. Om tillverkningsindustrins 

förbättrade konjunktur består eller förbättras samtidigt 

som antalet anställda inom landsting och kommuner minskar 

kommer arbetslösheten sannolikt att bli högre bland kvinnor än 

bland män. 

Ungdomar drabbas hårdast av arbetslösheten, 14 procent av 

16–24-åringar är idag utan arbete jämfört med 4-10 procent i andra 

åldersgrupper. Tidigare har de unga generellt inte varit arbetslösa 

lika länge som de äldre, men under 1990-talet har dessa skillnader 

utjämnats (Behrenz et al, 1994). 

Organisationen av arbetet förändras 

En motkraft till det negativa inflytandet som den höga arbetslösheten 

utgör har varit det omfattande förändringsarbete som bedrivits bl a 

genom Arbetslivsfonden och som berört hundratusentals anställda 

och utvecklat den lokala kompetensen i arbetsmiljöarbete. 

På den positiva sidan finns också att svensk och internationell 

forskning nu kan ge en relativt god bild av vilka arbetsorganisatoriska 

förhållanden som är särskilt viktiga för hälsa och välbefinnande. 

Tre dimensioner som hänger nära samman med arbetets 

organisation har identifierats: uppgiftens mentala belastningsnivå 

och kravnivå, den anställdes handlingsutrymme och det sociala 

stödet. När den anställde kan kontrollera belastningar och krav, 

kan detta bidra till mental utveckling och till kompetensutveckling. 

Vid brist på kontroll kan samma kravnivå orsaka negativ stress, 

fysisk och psykisk förslitning. Socialt stöd har visats påverka hälsan 

såväl direkt som indirekt. 

Forskning har visat att det goda arbetet för de anställda också 

kan vara gott för verksamheten och organisationen (Gustavsen, 

1995). De förändringar som pågår i arbetslivet, t ex kompetensutveckling, 

plattare organisation, ökad kundstyrning och medbestämmande 

för de anställda ökar ofta företagets konkurrenskraft 

och effektivitet. 

En vanlig organisatorisk reaktion på kostnadskris har varit personalnedskärningar. 

Ökat inflytande från marknader, krav på korta 

leveranstider, kundanpassning och snabba omvärldsförändringar 

gör att ledningen försöker öka organisationens flexibilitet genom 

förändringar av den inre strukturen (Aronsson & Sjögren, 1994;


hälsan 

SAF, 1992a,b; Simonsen & Isaksen, 1995). Nedan beskrivs två sidor 

av denna strategi med påtaglig betydelse för arbetsmiljön. 

Företag försöker i allt större utsträckning möta förändringar i 

efterfrågan genom att starkare reglera och styra insatsen av arbetskraft. 

Detta kan ske t ex genom att tidsbegränsa anställningar, hyra 

in personal, anlita konsulter, entreprenörer och underleverantörer. 

Entreprenörer och underleverantörer är vanligen mest utsatta för 

förändringar i efterfrågan. Förändringen drivs också fram av att 

mer specialiserad och kunskapsintensiv produktion gör det svårare 

för företagen att upprätthålla hög kompetens utanför kärnverksamheten. 

En sannolik konsekvens av detta är minskade möjligheter 

att omplacera anställda, t ex vid rehabilitering, eftersom bredden 

i utbudet av arbetsuppgifter minskar i företag med specialiserad 

produktion. En ökning av antalet personer med tidsbegränsad 

anställning kan således ses som en konsekvens av att företagen 

strävar mot en mer flexibel organisation. Därför har en studie av 

arbetsmiljön för tidsbegränsat anställda genomförts (Aronsson, 

1996). 3 

En andra aspekt utgörs av de anställdas ökade och breddade 

kompetens. Det handlar inte längre om att växla mellan några olika 

arbetsmoment utan de anställda förväntas ha kompetens inom hela 

produktionen eller kunna handlägga hela ärenden. Vissa företag 

har därför långsiktiga planer för de anställdas utveckling såväl för 

enskilda medarbetare som yrkesgrupper. Den som inte klarar en 

sådan omställning eller inte får tillfälle att förvärva den nödvändiga 

kompetensen riskerar på sikt att förlora sitt arbete. Allt fler antas 

också komma att arbeta i lag. De som är med i arbetslagen måste 

på egen hand klara de flesta problem och störningar. Datorstöd 

är en viktig och nödvändig förutsättning för denna förändring, bl 

a för att kunna förmedla information och decentralisera beslut. 

Denna organisatoriska förändring innebär framför allt ökade krav 

på kompetens och lärande. Dessa utvecklingstendenser är positiva 

för den anställde, förutsatt att de ökade kraven balanseras med 

utbildningsinsatser. 

Risken för ökad tidspress är en negativ sida av en trimmad 

organisation som konkurrerar med kundstyrd produktion och 

snabba leveranser. Ökade krav på anställdas kvalifikationer gör att 

3. Se kapitel 19.



nyrekrytering och utbildning av anställda kan vara en för långsam 

metod att möta förändringar i efterfrågan. Om ett företag får en 

stor order måste de redan anställda klara detta, ofta till priset av 

hög tidspress och övertidsarbete. Under exportindustrins uppgång 

har övertidsuttaget varit stort, trots den höga arbetslösheten. 

Paradoxalt nog kan försöken att öka flexibiliteten genom höjd 

kompetens och trimmad organisation i vissa situationer utmynna 

i en organisation som har svårt att snabbt möta förändrade krav 

från omvärlden. Variation i arbetstiden, s k verksamhets-, konjunktur- 

eller behovsanpassad arbetstid, är ytterligare en av företagens 

strategier för att hantera snabba omvärldsförändringar (SAF, 

1992b). Till bilden hör också krav på extrainsatser och övertid 

från kärngruppen. 4 

De ovan beskrivna förändringarna har förändrat den traditionella 

pyramidformade organisationen (Utbult & Frejhagen, 1995). I 

pyramidens bas minskar rutinuppgifterna genom datorisering och 

automatisering och genom att företagen i ökad utsträckning köper 

tjänster, t ex telefonservice, vaktmästeri, underhåll och städning. 

I mellanskiktet minskar antalet nivåer och mellanchefer genom 

att arbetsuppgifter av olika slag integreras. 

4. Se kapitel 19, avsnittet om övertid. 

Referenser 

Aronsson G. Tidsbegränsat anställda – arbetsvillkor och arbetsmiljö. Arbetslivsinstitutet, 

Stockholm, 1996 (under utarbetande). 

Aronsson G, Sjögren A. Samhällsomvandling och arbetsliv. Omvärldsanalys inför 

2000-talet. Fakta från Arbetsmiljöinstitutet, 1994. 

Behrenz L, Delander L, Nyberg E. Ungdomsarbetslöshet i Sverige. I: Ungdomsarbetslösheten 

i de nordiska länderna. Nordiska ministerrådet. Tema 

Nord 1994:57, Köpenhamn, 1994, 171–198. 

Gustavsen B. Utvecklingslinjer i arbetslivet och Arbetslivsfondens roll. SNS 

förlag, Stockholm, 1995. 

SAF. Flexibilitet i företag. Svenska arbetsgivareföreningen, 1992a. 

SAF. Flexibilitet i praktiken. Anställningsformer och arbetstider. Svenska arbetsgivareföreningen, 

1992b. 

Simonsen M, Isaksen A. Mot et mer fleksibelt arbeidsmarked? Bruk av ”ikkestandardiserte” 

arbeidskontrakter. Skelys på arbeidsmarkedet, nr 1, 

1995, 73–80. 

SOU 1990:49. Arbete och hälsa. Betänkande av Arbetsmiljökommissionen, 

Allmänna förlaget, Stockholm, 1990. 

Utbult M, Frejhagen B. Det nya kompetenslyftet. Idéskrift om utveckling av arbetsplatser 

och anställda i Sverige och Europa. Arbetsmiljöfonden 1995.


. 

2 

Arbetslivet 

– organisationer och lagar 

Det finns många myndigheter och organisationer som arbetar 

med arbetsmiljöfrågor. En detaljerad genomgång gjordes 1990 

av Arbetsmiljökommissionen. Här redovisas kortfattat de organisationer 

som påtagligt förändrats sedan dess. 

Företagshälsovården (FHV) har förändrats mycket under 1990talet. 

Det beror framför allt på lågkonjunkturen, uppsägningen 

av arbetsmiljöavtalen och att statsbidraget slopades den 1 januari 

1993. När det avskaffades täckte statens bidrag 27 procent av 

företagshälsovårdens kostnader. Från 1992 till 1994 minskade 

företagshälsovårdens personal från 10 000 till 7 500 personer 

(Statskontoret, 1994:17). Samtidigt har antalet anställda som har 

tillgång till företagshälsovård minskat med tio procent. Totalt finns 

700 FHV-enheter i landet. Därtill kommer omkring 260 företag 

som är konsulter eller arbetar med rehabilitering i arbetslivet 

(Föreningen för arbetarskydd, 1995). 

Sedan statsbidraget slopades finns inga regler för hur FHV:s 

tjänster skall utformas. En utredning (Arbetsmiljöfonden, 1994) har 

presenterat ett förslag om FHV:s arbetsuppgifter och ställning. 

Med företagshälsovård menas verksamhet som: 

• bedrivs inom områdena arbetsmiljö och arbetslivsinriktad 

rehabilitering. 

• är en professionell och oberoende resurs för såväl uppdragsgivare 

som brukare.

Psykisk Arbetslivet ohälsa, – organisationer våld och trakasserier och lagar 

7 

• med kontrakterade tjänster erbjuder uppdragsgivaren kompetens 

att identifiera och beskriva sambanden mellan arbetsmiljö, 

organisation, produktivitet och hälsa. 

• baserat på en sådan helhetssyn, lämnar förslag till åtgärder 

och aktivt verkar för att dessa genomförs. 

En enkät till företagshälsovårdens kunder, visade att 1994 var 70 

procent av insatserna förebyggande arbete samt hälso- och sjukvård. 

Drygt 10 procent var rehabilitering och resten friskvård. De 

tjänster som utnyttjades hade förändrats marginellt från 1992 till 

1994. Tendensen var att minska på hälso- och sjukvård. 

Enligt arbetsmiljölagen (3 kap 2 §) skall arbetsgivaren se till 

att det finns företagshälsovård, om arbetsförhållandena kräver 

det. Detta lagrum tillämpas emellertid sällan. Nya kollektivavtal 

om företagshälsovård har träffats inom vissa områden, t ex 

byggnadsindustri, energibolag, försäkringsbranschen, grafisk 

industri, skogsindustri, stål- och metallindustri, träindustri, samt 

stat, landsting och kommuner. Kraven på kvalitet och omfattning 

varierar mellan de olika avtalen. 

Sverige har undertecknat ILO-konvention nr 161, vilket innebär 

att Sverige åtagit sig att verka för att företagshälsovården utvecklas. 

Inom EU är frågan om företagshälsovård vilande. I Finland anger 

en lag att FHV skall finnas vid alla företag. Norge och Danmark 

har vissa allmänna bestämmelser om företagshälsovård. 

Företagshälsovården är en stor organisation jämfört med t ex 

Yrkesinspektionen, Arbetslivsinstitutet eller de yrkesmedicinska 

klinikerna, tabell 2.1. Skyddsombuden är många och en viktig 

resurs för arbetsmiljöarbetet. 

Tabell 2.1. Antal personer verksamma inom vissa organisationer i arbetsmiljöområdet 

995. 

Verksamhet Antal 

Arbetslivsinstitutet 475 

Arbetarskyddsnämnden 

Arbetarskyddsverket 

35 

Arbetarskyddsstyrelsen 3 0 

Yrkesinspektionen 600 

Föreningen för arbetarskydd 4 

Företagshälsovård 7 500 

Rådet för arbetslivsforskning 40 

Yrkesmedicinska klinikerna* 50 

Skyddsombud 3 000 

* I siffran ingår även personal inom miljömedicinsk verksamhet.


hälsan 

Arbetarskyddsverket består av Arbetarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen. 

Sedan 1 juli 1995 är Yrkesinspektionen indelad i 

11 distrikt. Arbetarskyddsverkets mål är att minska riskerna för 

ohälsa och olycksfall i arbetslivet samt att förbättra den fysiska, 

psykiska och sociala arbetsmiljön. Yrkesinspektionen ska framför 

allt kontrollera att arbetsgivarna systematiskt ser till att kraven 

på arbetsmiljön uppfylls och att företagen har en organisation för 

arbetsanpassning och rehabilitering. 

Arbetslivsinstitutet bildades den 1 juli 1995 genom en sammanslagning 

av Arbetsmiljöinstitutet och Institutet för arbetslivsforskning. 

Dessutom överfördes från Arbetsmiljöfonden det 

lokala utvecklingsprogrammet, stödet till utbildning av regionala 

skyddsombud samt vissa informationsresurser. Mer än hälften 

av institutets anslag utgörs av stöd till arbetsmarknadens parter 

och till lokalt utvecklingsarbete. Arbetslivsinstitutet skall bedriva 

och främja forskning, utbildning, utveckling samt internationellt 

FoU-samarbete. Forskningen skall vara mångvetenskaplig och vara 

relevant för arbetslivets problem och utvecklingstendenser. 

Rådet för arbetslivsforskning bildades den 1 juli 1995 och tog 

då över Arbetsmiljöfondens uppgifter att finanisera forskning och 

utveckling. Anslaget är ungefär 265 miljoner kronor per år. Rådet 

skall ta fram övergripande program för forskning och utveckling 

och stödja en långsiktig, mångvetenskaplig kunskapsuppbyggnad. 

Stöd skall också ges till forskning om kvinnors villkor i arbetslivet. 

Rådet skall informera om sin verksamhet samt om den forskning 

och det utvecklingsarbete som får ekonomiskt stöd, samt främja 

internationellt samarbete. 

Arbetslivsfonden bildades 1990 och avvecklades den 30 juni 

1995. Fonden skulle främja bättre arbetsmiljö och aktiv rehabilitering, 

men också stimulera till förnyelse av arbetslivet. Det ansågs 

att denna förnyelse bl a skulle öka produktivitet och lön-samhet. 

Ekonomiskt stöd gavs till omkring 23 000 arbetsplatsprogram. 

Under det sista året utdelades dessutom s k startcheckar och kunskapscheckar 

för ungefär 300 miljoner kronor. Hälften av fondens 

stöd gick till utveckling av arbetsorganisation medan knappt en 

fjärdedel användes till fysiska förändringar av arbetsmiljön och 

knappt en femtedel till rehabilitering. Totalt tio miljarder kronor 

utbetalades varav cirka 70 procent till privata företag. Den totala


9 

kostnaden för programmen var mycket större. Arbetsgivarna svarade 

för ungefär 20 miljarder och andra finansiärer bidrog med tre 

miljarder. 

Det pågår flera utvärderingar av Arbetslivsfonden. En studie 

visar att antalet dagar med sjukpenning, förtidspensioner samt rapporterade 

arbetssjukdomar per anställd minskade mer i de företag 

som fått bidrag (Delander & Nyberg, 1995). Det är däremot inte 

några signifikanta skillnader i personalomsättning, rapporterade 

olycksfall eller deltidspensioneringar. Eftersom effekterna undersöktes 

1993 har inte de mer långsiktiga konsekvenserna kunnat 

utvärderas. Man har försökt beräkna samhällsvinsterna av att 

kostnaderna för sjukskrivning och förtidspensionering minskat. 

Om resultaten i den gjorda utvärderingen vore tillämpbara på 

alla projekt som genomförts betyder det att vinsterna skulle vara 

mellan 7,9 och 14,1 miljarder kronor. Regeringen gav i december 

1995 Arbetslivsinstitutet i uppdrag att göra en sammanfattande 

värdering av fondens verksamhet. 

Lagar och tillsyn 

Arbetsmiljölagen är en ramlag, arbetarskyddsstyrelsen utfärdar detaljerade 

bestämmelser genom kungörelser. En omfattande förändring 

av reglerna, bl a om maskinsäkerhet, har skett på grund av EES-avtalet 

och Sveriges medlemskap i EU. Från 1993 till 1994 utfärdades 114 

kungörelser. En del var ändringar av äldre föreskrifter. 

Kungörelsen om internkontroll (AFS 1992:6) innebär att arbetsgivaren 

från den 1 januari 1993 själv skall utveckla ett system 

som säkrar arbetsmiljöns kvalitet. Vid en genomgång 1994/95 i 

Östergötlands län av samtliga företag med fler än 100 anställda 

fann Yrkesinspektionen att inte någon arbetsplats uppfyllde kungörelsens 

krav. En kontroll av små företag i Stockholm i november–december 

1994 visade att fyra av tio företagare inte kände till 

kraven i föreskriften (Nise et al, 1995). 

I samband med Yrkesinspektionens tillsyn kan arbetsgivaren få 

ett inspektionsmeddelande, föreläggande eller förbud. Föreläggandet 

och förbudet kan kombineras med vite. Dessa åtgärder har 

utnyttjats i varierande frekvens under de senaste åren, tabell 2.2. 

Den kraftiga ökningen av inspektionsmeddelanden beror främst på 

att Yrkesinspektionen har ändrat sina arbetsmetoder. Inspektörerna


hälsan 

har övergått från att ge råd till att ställa krav. Föreläggandena och 

förbuden är betydligt färre och har legat på en konstant nivå under 

1990-talet. 

Tabell 2.2. Antal inspektionsmeddelande med krav, föreläggande och förbud från 

Yrkesinspektionen, samt antal stopp av skyddsombud som handlagts av Yrkesinspektionen. 

(Källa: Verksamhetsrapporter för Yrkesinspektionen.) 

Inspektions- Föreläggande Skyddsombuds- 

År meddelande eller förbud stopp 

988/89 3 43 3 3 64 

989/90 4 73 338 90 

990/9 4 379 5 8 44 

99 /9 5 830 557 6 

99 /93 8 800 5 0 3 

993/94 3 34 455 40 

Arbetsmiljölagen ger skyddsombud rätt att stoppa arbetet om faran 

är omedelbar och allvarlig. Det sker varje år ett sådant stopp per 

10 000 arbetställen. 

EU och arbetsmiljön 

Vid sidan av ekonomiska frågor ägnar sig EU allt mer åt arbetsmarknads-, 

arbetslivs- och arbetsmiljöfrågor. Samarbetet gäller 

bl a sysselsättning, jämställdhet, arbetsrätt, yrkesutbildning och 

arbetarskydd. Detta är den s k sociala dimensionen i gemenskapens 

arbete. Det gemensamma arbetet innebär oftast att med lagstiftning 

införa en miniminivå som alla länder måste beakta. 

Under de senaste åren har ett tiotal minimidirektiv tillkommit 

inom arbetsmiljöområdet, t ex skydd vid graviditet, risker vid bildskärmsarbete, 

vid exponering för farliga ämnen som exempelvis 

bly, asbest samt cancerframkallande ämnen. Produktdirektiven kan 

också ha betydelse för arbetsmiljön. De bestämmer grundläggande 

säkerhetskrav. Mer konkreta specifikationer utformas av de europeiska 

standardiseringsorganen, CEN och CENLEC. EU:s regler är 

i många fall likvärdiga med de som tidigare gällde i Sverige. 

En nyhet som EU-inträdet medfört är att arbetsgivare skall föra 

register över personer som i arbetet utsätts för vissa farliga ämnen. 

Tanken är att uppgifterna kan vara väsentliga vid bedömning av 

eventuell framtida sjukdom. 

Ett nytt handlingsprogram för arbetsmiljön har nyligen antagits 

av EU. En åtgärd är information riktad mot små och medelstora


företag. Ett nytt initiativ, SAFE (Safety Actions for Europe), 

syftar till att ta fram sådana företag som kan fungera som mönsterarbetsplatser. 

En för EU gemensam agentur för arbetsmiljöfrågor kommer 

att inrättas i Bilbao, Spanien. Den kommer att samla in och sprida 

information om teknisk, vetenskaplig och ekonomisk utveckling av 

betydelse för arbetsmiljön. Dess namn blir European Agency for Safety 

and Health at Work. Sedan 1975 arbetar European Foundation 

for the Improvement of Living and Working Conditions, Dublin, 

med arbetslivsfrågor. Stiftelsen arbetar med sju fyraårsprogram där 

ett delområde gäller arbetsmiljö och ett annat mänskliga relationer 

i företagen. Det är oklart vilka delar av Dublininstitutets program 

för arbetsmiljö som ska flytta till Bilbao. 

Joint Research Centre, JRC, är EU:s eget forskningsinstitut. Det 

är beläget på sex olika platser. Institutets viktigaste områden är 

miljöfrågor och teknisk utveckling. Cedefop, som ligger i Grekland, 

är EU:s centrum för utveckling av yrkesutbildning. 

EU har inte något speciellt forskningsprogram som rör arbetsmiljö- 

och arbetslivsfrågor. Dessa återfinns i de ramprogram som 

vart fjärde år tas fram för forskning och utveckling. Arbetsmiljöfrågor 

finns främst inom programmen Produktions- och materialteknologier, 

Standarder, mätning och provning, Biomedicin och 

hälsa, Telematik samt Socioekonomisk forskning. 

Skillnaderna är stora mellan medlemsländerna när det gäller 

arbetsmiljö, arbetsmarknad, jämställdhet och arbetsrätt. Det 

finns handlingsprogram samt sociala och regionala fonder som 

genom uppställda mål skall stärka samhörigheten mellan medlemsländerna. 

Mål 4 är det största av EU:s stödprogram och kan ses 

som ett program som tar vid där Arbetslivsfonden slutade. Det 

svenska programmet skall stödja en ökad förändringsbenägenhet 

och kompetensutveckling hos företag och anställda. Det baseras 

på ansökningar/program på regional och lokal nivå och riktas 

främst mot anställda i företag med mindre än 50 anställda. Insatser 

kan också göras i företag med upp till 250 anställda. Programmet 

prioriterar personer med låg eller gammal grundutbildning, vissa 

kontorsanställda, personer med funktionshinder och invandrare. 

Minst 50 procent av insatserna skall gälla kvinnor.

Arbetsmiljöns påverkan Dagens på arbetsliv 

hälsan 

Referenser 

Arbetslivsfonden i siffror 1990–1995, Arbetslivsfonden, Stockholm, 1995. 

Arbetsmiljöfonden. Utveckling av kvalitetssäkringssystem inom företagshälsovården. 

Arbetsmiljöfonden, Stockholm, 1995. 

Delander L, Nyberg E. Effektutvärdering av Arbetslivsfonden. Slutrapport, Centrum 

för arbetsmarknadspolitisk forskning, Högskolan i Växjö, 1995. 

Föreningen för arbetarskydd. Vem gör vad i arbetsmiljön? Föreningen för arbetarskydd, 

Stockholm, 1995. 

Nise G, Sundh-Nygård K, Hogstedt C. Små arbetsställen – stora risker? Rapport 

1995:8 från Yrkesmedicinska enheten, Stockholms läns landsting. 

Statskontoret. Företagshälsovård utan statsbidrag, Statskontoret, Stockholm, 

1994:17.


. 

II 

Förekomsten av olika faktorer 

i arbetslivet



. 

3 

Fysikaliska, kemiska 

och biologiska faktorer 

Detta avsnitt behandlar buller, vibrationer, klimat, elektromagnetiska 

fält, datorarbete, kemiska faktorer och smitta. De uppgifter 

som finns bygger ofta på enkäter och säger därför mycket lite om 

t ex vilka nivåer av kemiska ämnen som förekommer. De kan endast 

fastställas genom mätningar. Representativa mätningar som 

beskriver förhållandet i Sverige saknas i stort sett, till och med för 

de vanligaste ämnena. 

Buller 

Buller kan orsaka hörselskador vid höga ljudnivåer medan lägre 

nivåer kan vara tröttande och störande. Störande buller är vanligt. 

Cirka 50 procent av manliga och 20 procent av kvinnliga 

facklärda arbetare angav 1993 att det bullrade minst en fjärdedel 

av arbetstiden så att de inte kunde tala i normal samtalston (källa: 

SCB, Arbetsmiljöundersökning). Bland högre tjänstemän var sex 

procent utsatta för sådant buller. Totalt innebär detta att ca 800 

000 svenskar under minst en fjärdedel av arbetstiden utsätts för så 

kraftigt buller att de inte kan tala i normal samtalston. 

Vid en genomsnittlig bullernivå över 85 dB(A) krävs åtgärder 

för att reducera bullret (AFS 1986:15). En betydligt lägre nivå 

är dock eftersträvansvärd. En statlig utredning (SOU 1993:65) 

föreslog att nivån i produktionslokaler borde vara högst 70–75

6 Förekomsten Arbetsmiljöns av olika faktorer påverkan i arbetslivet 

på hälsan 

dB(A). För kontorsarbete rekommenderades 35 dB(A). Det finns 

inga undersökningar som representativt beskriver bullernivåerna 

på svenska arbetsplatser. Höga nivåer kan förekomma. På Yrkesinspektionens 

initiativ kartlades under 1993–94 bullernivåerna på 

34 arbetsställen där nivån antogs vara hög. På samtliga överskreds 

gränsvärdena (Johansson, 1995). 

Infraljud har en frekvens under 22 Hz och uppfattas endast i 

begränsad omfattning av människans hörsel. Vid höga nivåer uppkommer 

illamående, trötthet och obehagskänslor. Högt infraljud 

kan förekomma vid stora dieselmotorer, ventilationsanläggningar 

och i fordon. Det saknas information för att kunna beskriva hur 

förekommande höga nivåer är i svenskt arbetsliv. 

Vibrationer 

Vibrationer kännetecknas av sin frekvens och nivå. Man brukar 

skilja mellan vibrationer som överförs till hand eller arm, vanligen 

via handhållna verktyg, och helkroppsvibrationer. Kunskapen om 

sambandet mellan vibrationernas nivå och frekvens och risk för 

skador är bristfällig. 

Vanliga skador av handöverförda vibrationer är s k vita fingrar 

och nervskador som bl a leder till känselbortfall. En enkätundersökning 

fann att yrkesgrupper som utsätts för vibrationer från 

handhållna maskiner ofta får domningar. Bl a hade 66 procent 

av svetsare och 45 procent av plåtslagare domningar i händerna 

mot 6 procent hos kontrollpersoner (Hagberg et al, 1990). SCB:s 

Arbetsmiljöundersökningar 1989–1993 visade att 220 000–300 000 

män och drygt 30 000 kvinnor utsattes för vibrationer i händerna 

minst en fjärdedel av arbetstiden. 

Helkroppsvibrationer ger ofta ländryggsbesvär, påverkan på 

synförmåga, bristande kontroll av hand-armrörelse samt obehagsupplevelser. 

Förare som kör t ex entreprenadmaskiner, hjullastare i 

gruvindustri och skogsmaskiner kan utsättas för kraftiga helkroppsvibrationer. 

Arbetarskyddsstyrelsen har beräknat att cirka en halv 

miljon förare dagligen utsätts för helkroppsvibrationer (Kjellberg et 

al, 1993). År 1993 angav tolv procent av männen och en procent av 

kvinnorna att de utsattes för sådana vibrationer minst en fjärdedel 

av arbetstiden (källa: SCB, Arbetsmiljöundersökning, 1993).

Psykisk Fysikaliska, ohälsa, kemiska våld och trakasserier biologiska faktorer 

7 

Värme och kyla 

Arbete i kyla eller värme kan innebära speciella påfrestningar. Hälsoriskerna 

med hög värme beror förutom på temperaturen också 

på fuktigheten och på vilken typ av arbete som utförs. Riskerna 

är högre vid tungt kroppsarbete och beror också på personens 

hälsotillstånd. Vid kyla spelar bl a vindhastighet stor roll för riskerna. 

Det saknas information för att ange hur många personer 

som utsätts för kyla eller värme i sådan omfattning att det innebär 

en hälsorisk. Omkring 140 000 män och 55 000 kvinnor angav i 

SCB:s Arbetsmiljöundersökning 1993 att de minst en fjärdedel av 

arbetstiden vistades i temperaturer över 28 ° C. 

Elektromagnetiska fält 

Lågfrekventa elektromagnetiska fält kan uppdelas i ett elektriskt 

fält och ett magnetiskt fält. De karakteriseras av frekvens, styrka 

och orientering i rummet. På senare år har speciell uppmärksamhet 

riktats mot elektriska och magnetiska fält vid el-ledningar och 

bildskärmar (Socialstyrelsen, 1995). 

Det saknas gränsvärden för magnetfält i arbetsmiljön. En kriteriegrupp 

konstaterade 1995 att det inte finns tillräcklig kunskap 

för att kunna ange ett gränsvärde (Kriteriegruppen för fysikaliska 

riskfaktorer, 1995). 

De elektriska fälten finns mellan två föremål med olika elektrisk 

spänning. Fälten mäts i volt per meter (V/m). Höga elektriska fält 

förekommer t ex i närheten av högspänningsledningar. 

Magnetiska fält uppstår i anslutning till elektrisk ström och mäts 

i tesla (T). Fälten omkring strömförande ledningar varierar i takt 

med växelströmsfrekvensen, dvs med 50 perioder per sekund (50 

Hertz). Sådana fält kallas kraftfrekventa och är de fält som oftast 

diskuteras när det gäller hälsorisker av magnetfält. Styrkan hos 

dessa fält beror på hur mycket ström som går genom ledningen 

och avståndet från ledningen. Svetsare utsätts t ex för högre fält 

än de flesta andra yrkesgrupper eftersom mycket ström går genom 

svetskablarna och den som svetsar är nära dessa. 

I en mätning av 1 098 svenska män med olika yrken fann man 

att ca 40 procent utsattes för ett dagsmedelvärde över 0,2 µT 

(Floderus et al, 1995). I samma undersökning var dagsmedelvär-

8 Förekomsten Arbetsmiljöns av olika faktorer påverkan i arbetslivet på hälsan 

det för svetsare 1,9 µT. Skogsarbetare hade det högsta värdet, 2,5 

µT. De höga fälten orsakades av motorsågarna. Programmerare 

och systemmän som ofta arbetar framför datorer utsattes för ett 

dagsmedelvärde på 0,2 µT. Drygt hälften av 90 olika yrkesgrupper 

hade en nivå på mer än 0,2 µT. Yrkestiteln ger dock i många fall 

en ganska osäker bild av exponeringen eftersom stora variationer 

kan förekomma mellan olika individer inom samma yrke. 

Datorarbete 

Allt fler använder datorer i sitt arbete. För tio år sedan arbetade ungefär 

var fjärde person vid en bildskärm. År 1995 använde 54 procent 

av männen och 48 procent av kvinnorna datorer i arbetet. Datorer 

används mest inom administration och kontor där mer än 90 procent 

arbetade vid datorer 1995 (SCB, 1995). Inom lant- och skogsbruk 

använde var femte dator i arbetet. Det är framför allt textbehandling, 

registerhantering och administrativa rutiner som datoriserats. Cirka 

10 procent av datoranvändarna arbetar vid kassaterminal. Drygt 

var tionde anställd uppgav 1995 att de använde dator i hemmet för 

sitt förvärvsarbete. Cirka 20 procent av dessa var uppkopplade via 

modem. Omkring 1 procent av alla förvärvsarbetande arbetade 1995 

hemma med dator minst halva arbetstiden. 

Kemiska ämnen 

Totala antalet kemiska ämnen som förekommer i arbetsmiljön är 

okänt. Produkter som tillverkas eller importeras i större mängd än 

100 kg ska anmälas till kemikalieinspektionens produktregister. År 

1995 fanns cirka 50 000 produkter i registret och drygt 80 procent 

av dem används bara i arbetslivet. Ungefär 130 000 olika ämnen 

ingår i dessa produkter. Företagen har klassificerat omkring 1 600 

av produkterna som giftiga eller mycket giftiga.1 

Riskerna med kemiska produkter beror på vilka ämnen som 

ingår, på koncentrationen och på hur länge personen utsätts för 

produkten. Olika människor kan dessutom ha olika känslighet. I 

Sverige finns ingen systematisk registrering över hur höga halter 

av olika ämnen som förekommer i arbetslivet. Arbetarskyddsstyrelsen 

har fastställt hygieniska gränsvärden för ungefär 370 ämnen, 

1. Källa: Produktregistret, Kemikalieinspektionen.


9 

vilket betyder att det saknas gränsvärden för de flesta kemikalier 

i arbetsmiljön. 

En kontroll av slumpmässigt utvalda små arbetsställen i Stockholm 

1994 visade att det på var tredje hanterades mer än 20 kg 

hälsofarliga produkter per år. På 11 procent av arbetsställena 

fanns stor eller relativt stor risk för oönskad exponering (Nise et 

al, 1995). Knappt fem procent av företagen hanterade dagligen 

livsfarliga eller mycket farliga produkter. 

För anställda som utsattes för bly har det tidigare funnits ett centralt 

register vid Arbetarskyddsstyrelsen. Detta register upphörde 

1 juli 1990. En sammanställning mellan 1978–89 av blyhalterna 

i blod visar att antalet personer som haft nivåer över 2,5 µmol/l 

inte minskade utan snarast ökade, figur 3.1. 

antal 

personer 

50 

00 

50 

totalt 

0 

978 98 986 989 

Figur 3.1. Antal personer per år som haft en halt av bly i blod som överstigit 

,5 µmol/l under perioden 978–89. Det totala antalet i hela landet (Källa: Blyregistret, 

Arbetarskyddsstyrelsen.) 

De som har 2,5 µmol/l eller mer får inte arbeta med bly (AFS 

1992:17), för kvinnor under 50 år gäller gränsen 1,5 µmol/l. Ett 

fåtal större företag bidrog med många fall under dessa år och för 

de fyra företag som hade flest fall finns förändringarna 1978–89 i 

figur 3.2. I ett företag sjunker antalet individer med höga värden 

påtagligt men inte för de övriga. Det tyder på att exponeringen för bly 

varit oförändrad eller till och med ökat mellan 1978 och 1989.

30 Förekomsten Arbetsmiljöns av olika faktorer påverkan i arbetslivet på hälsan 

antal 

personer 

60 

50 

40 

30 

0 

0 

fyra företag 

0 

978 98 986 989 

Figur 3.2. Antal personer per år som haft en halt av bly i blod som överstigit ,5 

µmol/l under perioden 978–89, vid de fyra företag som i mitten av perioden 

hade högst antal personer med sådana värden. (Källa: Blyregistret, Arbetarskyddsstyrelsen.) 

Ungefär 200 000 personer, framför allt män, utsattes för oljor respektive 

organiska lösningsmedel minst en fjärdedel av arbetstiden 

år 1993, tabell 3.1. 

Tabell 3.1. Exponering för kemikalier bland män och kvinnor 989–93. Uppgifterna 

baseras på en enkät där personerna angett att de minst en fjärdedel 

av arbetstiden utsätts för respektive ämne. (Källa: SCB:s Arbetsmiljöundersökning.) 

Olja på hud 

Antal utsatta personer i 000-tal 

Organiskt damm Organiska lösningsmedel 

Kvinnor 

989 47 4 47 

99 9 6 4 

993 

Män 

3 7 34 

989 5 68 05 

99 46 98 

993 93 7 5 

Antalet exponerade personer har minskat med 25 procent mellan 

1989 och 1993. En särskild analys av verkstadsindustrin, visar att det 

är ungefär lika stor andel som utsätts för kemikalier 1989 som 1993. 

Detta innebär att andelen som utsätts för kemikalier inte minskat


3 

bland verkstadsarbetare. Att färre personer exponerats beror således 

i första hand på att antalet anställda minskat inom industrin. 

Omkring 450 000 personer uppgav 1993 att de utsattes för 

organiskt damm från t ex mjöl eller textilier minst en fjärdedel av 

arbetstiden. Antalet exponerade män respektive kvinnor var lika 

stort. Denna information kommer från enkäter och ger ingen 

upplysning om hur höga halter som förekommer. 

För att försöka uppskatta användningen av några kemikalier 

1995 har uppgifter insamlats från Yrkesinspektionens olika distrikt. 

En kemist/yrkeshygieniker vid varje distrikt har besvarat 

en enkät tabell 3.2. De har fått bedöma hur många som utsätts 

för några olika ämnen och om användningen ökar eller minskar. 

De bedömer att antalet exponerade kommer att minska för flertalet 

ämnen. De flesta förutspådde dock en ökad användning av 

isocyanater. Enkäten visar också att antalet exponerade personer 

per arbetsställe i genomsnitt är omkring eller under tio. 

Tabell 3.2. Antalet exponerade personer, antal företag där ämnet hanteras och 

tendensen i användningen. (Järvholm & Trägårdh 996.) 

Ämne Antal exponerade Antal företag Trend 

Asbest 000–4 000 900– 400 minskad 

Kvarts 000–5 000 900– 00 minskad 

Styren 000– 000 00–300 minskad 

Isocyanater 0 000– 0 000 000–3 000 ökad 

Skärvätskor 5 000–30 000 000–4 000 minskad 

Bly 000–4 000 00–500 minskad 

Kadmium 600– 400 60–90 minskad 

A- eller B-ämnen* 000– 000 ca 400 oförändrad 

*Ämnen förtecknade på A- eller B-listan i förteckningen över gränsvärden (AFS 

993:9.) 

SCB:s Arbetsmiljöundersökningar visar att antalet som utsattes för 

miljötobaksrök minskade med 40 procent mellan 1989 och 1993. 

År 1993 var det 215 000 kvinnor och 306 000 män som minst en 

fjärdedel av arbetstiden utsattes för tobaksrök i arbetet. Det var 

vanligare i miljöer där det samtidigt fanns andra luftföroreningar. 

Bland dem som utsattes för miljötobaksrök angav 12 procent att de 

dessutom exponerades för organiska lösningsmedel. Motsvarande 

andel var 4 procent där inte miljötobaksrök förekom. Miljötobaksrök 

var vanlig i hotell- och restaurangbranschen (38 procent) men 

ovanlig inom förskolan (1 procent).


på hälsan 

Antalet personer som utsätts för olika kemikalier i arbetet tycks 

således minska, vilket framför allt beror på en minskad sysselsättning 

i bl a tillverkningsindustrin. En allmän uppfattning är att 

halterna också minskar, men informationen från det nu nedlagda 

blyregistret talar emot detta. I avsaknad av representativa data från 

mätningar går det inte att bedöma om exponeringsnivåerna ökar, 

minskar eller är oförändrade. 

Smittämnen och andra biologiska riskfaktorer 

Sjukvårdspersonal rapporterar flest fall av smitta i arbetet. Stick- 

och skärskador och kontakt med infekterat blod kan orsaka infektion 

av hepatitvirus (typ B och C). Antalet personer som anmält att de 

smittats i arbetet har sedan slutet av 1980-talet varit kring eller 

under fem fall per år. I vissa fall är det svårt att avgöra om smittan 

skett i arbetet eller ej. 

Från andra länder har t ex sjukvårdspersonal i arbetet smittats 

med HIV. Det finns inget fall känt i Sverige där en anställd smittats 

av HIV i arbetet. 

Totalt insjuknar ca 600 personer i TBC i Sverige per år. Sedan 

1990 rapporteras ett till fyra fall per år där vårdanställda smittats 

med tuberkulos. 

Daghemspersonal smittas ofta av luftvägsinfektioner, men dessa 

fall anmäls inte till ISA och statistik saknas därför. En annan smittorisk 

är campylobacterinfektioner hos de som slaktar fjäderfä, 

men även här saknas statistik. 

Kraftig exponering för bakterier, svampsporer, endotoxiner och 

andra mikrobiologiska agens kan utgöra en risk i vissa arbetsmiljöer, 

t ex jordbruk, reningsverk samt vid hantering av sopor och 

returpapper. Exponeringen varierar ofta mycket kraftigt även på 

en och samma arbetsplats. Det finns inga representativa data som 

möjliggör en uppskattning av antalet personer som utsätts för så 

höga halter att de riskerar att bli sjuka. Det finns information 

som tyder på att exponeringen för mögelsporer i sågverk är ett 

minskande problem 2 . 

2. Se kapitel 8.


33 

Referenser 

Floderus B, Persson T, Stenlund C. Lågfrekventa magnetfält i arbetsmiljön. 

Arbete och Hälsa 1995:1, Arbetsmiljöinstitutet, Stockholm. 

Hagberg M, Hansson-Risberg E, Jorulf L, Lindstrand O, Milosevich B, Norlin D, 

Thomasson L, Widman L. Höga risker för besvär i händerna för vissa 

yrkesgrupper. Läkartidningen 1990;87:201-205. 

Johansson B. Centralt tillsynsprojekt avseende hörselskadligt buller 93/94. Slutrapport 

(772 YLF 2937/93), Arbetarskyddsstyrelsen, 1995. 

Järvholm B, Trägårdh C. Förekomst av vissa kemiska ämnen i arbetslivet. Arbetarskyddsstyrelsen, 

1996. (Under publicering.) 

Kjellberg A, Wikström BO, Landström U. Skador och besvär av exponering för 

helkroppsvibrationer i arbetet. Arbete och Hälsa 1993:20, Arbetsmiljöinstitutet, 

Stockholm. 

Kriteriegruppen för fysikaliska riskfaktorer. Magnetfält och cancer – ett kriteriedokument. 

Arbete och Hälsa 1995:13, Arbetslivsinstitutet, Stockholm. 

Nise G, Sundh-Nygård K, Hogstedt C. Små arbetsställen – stora risker? Rapport 

1995:8 från Yrkesmedicinska enheten, Stockholms läns landsting. 

SCB. Datorvanor 1995. Undersökning gjord på uppdrag av IT-kommissionen. 

Statistiska centralbyrån, Stockholm, 1995. 

Socialstyrelsen. Elektriska och magnetiska fält och hälsoeffekter. SoS-rapport 

1995:1, Socialstyrelsen, Stockholm.


4 

Psykosociala faktorer i arbetet 

Psykiska påfrestningar i arbetet är en viktig orsak till olika typer 

av sjuklighet, skador eller besvär. Arbetets psykosociala innehåll 

är emellertid inte enbart en källa till problem utan kan även ha 

positiva sidor. Diskussionen om ”det goda arbetet” har varit livlig 

under senare år. Att negativa förhållanden undanröjs är inte ett 

tillräckligt villkor för det goda arbetet. Ett gynnsamt arbetsinnehåll 

är positivt. Det ökar människans välbefinnande och utvecklar 

hennes förmåga till självständigt handlande. 

Två teorier 

Det finns två traditioner inom teoribildningen kring arbetets 

psykosociala förhållanden och deras konsekvenser. Den ena teorin 

fokuseras på arbetets kvalifikationsnivå medan den andra koncentreras 

på stress i arbetet. 

Företrädare för den första teorin framhåller det värdefulla i att 

människan utvecklar sin kompetens till självständigt handlande. Ett 

bra arbete är kvalificerat. Det ställer människan inför utmaningar 

samtidigt som det ger henne utrymme för egna beslut. Idealt sett 

ska arbetet bestå av uppgifter som kan lösas. När en uppgift lösts 

utnyttjas inte längre människans mentala kapacitet till fullo. Om 

målen inte förnyas fortlöpande, kan den högsta handlingskompetensen 

förtvina. Människans intellektuella förmåga är beroende 

av återkommande möjligheter till träning. 

Den andra teorin är inriktad mot stress, som uppstår där de psykiska 

kraven är höga och utrymmet för egna beslut är litet. Denna

Psykisk Psykosociala ohälsa, faktorer våld och i arbetet 

trakasserier 35 

teori brukar benämnas krav/kontroll-modellen. Höga psykiska krav 

kan t ex vara högt arbetstempo eller mental ansträngning. Det 

gynnsamma arbetet är psykiskt krävande samtidigt som människan 

har kontroll över det egna arbetet. Sådant arbete kallas aktivt därför 

att det tränar människan till att handla självständigt. Det aktiva 

arbetet motsvaras i den första teorin av det kvalificerade arbetet. 

Höga psykiska krav finns således både i arbeten med negativ stress 

och i aktiva arbeten. 

Inom en yrkesgrupp eller näringsgren kan det finnas en överrisk 

för negativ stress för vissa människor samtidigt som andra har 

förhållanden som innebär ett aktivt arbete. Kraven i dessa yrken 

tenderar att vara höga, medan handingsutrymmet kan variera 

mellan olika människor i yrket. De psykosociala förhållandena 

i dessa yrken, som i första hand finns inom servicesektorn, är 

således polariserade. 

Psykosociala faktorer och välbefinnande 

De flesta människor tillbringar en stor del av livet på sina arbetsplatser. 

Arbetets psykosociala förhållanden är rimligtvis mycket 

viktiga för den enskilda människan, t ex att arbetsvillkoren är 

drägliga och innehållet meningsfullt. Arbetets värde kan mätas 

bl a genom att studera vilken betydelse arbetsinnehållet har för 

att människor skall vara tillfredsställda med sitt arbete. Bland 

anställda som har aktiva arbeten, fria men krävande, är det tio 

gånger fler som är ”mycket nöjda” med sina arbeten jämfört med 

människor som har krävande och ofria arbetsuppgifter. Graden av 

tillfredsställelse med arbetet bland anställda som har arbeten med 

låga mentala krav finns mellan dessa två kategorier. 

Effekterna av negativ stress är mycket väl klarlagda i svenska 

såväl som utländska studier. En bearbetning av SCB:s Arbetsmiljöundersökningar 

visar att anställda med stressigt arbete löper 

fem gånger högre risk för psykosomatiska besvär, t ex magont, 

huvudvärk, trötthet, håglöshet och sömnproblem, jämfört med 

människor som har aktiva arbeten. 

Arbeten med stress och aktiva arbeten 

Ett arbetes mentala krav och utrymmet för egna beslut varierar 

systematiskt mellan arbetare och tjänstemän. Högre tjänstemän


på hälsan 

ställs som regel inför högre krav i arbetet samtidigt som de har 

ett stort handlingsutrymme. För okvalificerade arbetare gäller det 

omvända. Förekomsten av psykosociala faktorer har därför studerats 

separat för fyra olika sociala klasser, nämligen okvalificerade 

arbetare, kvalificerade (facklärda) arbetare, lägre tjänstemän och 

tjänstemän i kvalificerade 1 yrken. 

Vid sidan av yrke och näringsgren sammanhänger risken för 

stress och möjligheterna till aktivt arbete också med andra faktorer. 

I analysen har också arbetsplatsens storlek, typ av arbetsgivare, 

arbetsledningsansvar och socialt stöd studerats. 

Aktivt arbete är vanligare på små arbetsplatser, inom offentlig 

sektor och vid arbete dagtid. Både negativ stress och aktivt arbete 

är vanligare bland arbetsledare och chefer än bland genomsnittet 

av de anställda. Kraven på arbetsledare och chefer är oftast relativt 

höga och beslutsutrymmet blir därför avgörande för om deras 

arbete kan anses som aktivt eller om det medför negativ stress. 

Den sociala dimensionen är också viktig. Stöd från chefer och 

arbetskamrater och uppskattning för arbetsinsatser minskar risken 

för stress. 2 

Arbeten med negativ stress 

För okvalificerade arbetare är det fem näringsgrenar som innebär 

överrisk för negativ stress, nämligen sjukvård, detaljhandel, hotell 

och restaurang, post- och telekommunikation samt transportsektorn, 

tabell 4.1. Samtliga tillhör servicesektorn. Fem yrkesgrupper 

uppvisar överrisker, nämligen sjukvårdsbiträden, köksbiträden, postkassörer, 

chaufförer samt affärsbiträden, främst kassapersonal. 

För kvalificerade arbetare finns en påtaglig överrisk för negativ 

stress inom näringsgrenarna sjukvård samt hotell och restaurang. 

Överriskerna är större än för de okvalificerade arbetarna. För hotell 

och restaurang är t ex risken för stress cirka tre gånger högre än i 

tillverkningsindustrin, exklusive verkstadsindustrin. I sjukvården 

1. Tjänstemän i kvalificerade yrken = krav på minst tre års utbildning efter 

grundskolan eller motsvarande. 

2. Till grund för de fynd som presenteras här ligger bearbetningar av ULF och 

SCB:s Arbetsmiljöundersökningar. Analyserna omfattar endast anställda med 

minst 15 timmars arbetstid per vecka. En fullständig redovisning kommer att 

publiceras separat.



är risken två till fyra gånger högre än i tillverkningsindustrin. 

Yrkesgrupper där negativ stress är vanligare är servitörer, kockar 

och undersköterskor. 

Tabell 4.1. Förekomst av negativ stress i olika näringsgrenar uppdelat på social 

grupp. Förekomsten beskrivs som en relativ risk jämfört med gruppen ”övrig 

tillverkningsindustri”. Risker över ,0 innebär att stress är vanligare än i jämförelsegruppen, 

risker under ,0 innebär att stress är mindre vanligt.* 

Arbetare Tjänstemän 

Näringsgren okvalificerade kvalificerade lägre högre 

Verkstadsindustri 0,9/ , 0,6/ ,7 0,9/ ,7 0,5/0,8 

Byggnadsindustri 0,4/0,6 0,5/0,7 0,6/ ,5 ,0/ , 

Partihandel 0,6/ , 0,8/ ,0 0,8/ ,3 0,6/0,9 

Detaljhandel ,0/ ,5 , / ,8 ,0/ ,8 ,4/ ,7 

Hotell och restaurang ,5/ ,6 ,7/3,4 0,5/ ,5 4,5/5,6 

Transport ,3/ ,8 ,3/ ,0 , /3,0 , / ,9 

Post och telekom. ,3/ ,5 0,7/0,8 , / ,6 0,7/0,8 

Bank och försäkring ** ** ,7/ , , / , 

Offentlig förvaltning ** ** , / , , / ,4 

Utbildning ** ** ,7 0,9/ ,3 

Sjukvård , / ,0 ,3/4,0 3, /3, 3,4/4,0 

Omsorg 0,8/ , , / ,3 ,0 0,6/ ,6 

Övrig service 0,5/0,6 0,9/ , 0,9/ ,0 0,6/0,7 

* Risktalen är baserade på två undersökningsmaterial, SCB:s Arbetsmiljöundersökningar 

989–93 och ULF 979– 993. I tabellen anges risktalen från 

respektive datamaterial (en fullständig redovisning kommer att publiceras 

separat). Där endast ett tal förekommer är antalet svarande för litet i den ena 

undersökningen. 

** Kategorin har utgått ur analysen pga ett för litet antal svarande. 

För lägre tjänstemän förekommer negativ stress oftast inom 

sjukvården och transportsektorn samt inom post- och telekommunikationer. 

Stressarbete är också vanligare inom bank- och 

försäkringsverksamhet. Tandsköterskor, försäljare, receptionister, 

dataoperatörer, telefonister, bokföringsassistenter och skadereglerare 

är yrkesgrupper där negativ stress är relativt utbredd. 

För tjänstemän i kvalificerade yrken är negativ stress vanligare 

inom sjukvården samt hotell och restaurang. Yrkesgrupper med 

en förhöjd risk för stress är sjuksköterskor, läkare, tandläkare, 

storköksföreståndare, ämneslärare, klasslärare, lärare i övningsämnen 

samt yrkeslärare. 

Sammanfattningsvis är således negativ stress vanligare inom 

servicesektorn. Inom sjukvården och hotell- och restaurangnäringarna 

är risken för stress påtagligt förhöjd på samtliga nivåer i 

arbetsplatsernas hierarkier.


på hälsan 

Aktiva arbeten 

För okvalificerade arbetare är aktiva arbeten fem till tio gånger 

vanligare i omsorgssektorn än i tillverkningsindustrin, tabell 4.2. I 

vissa näringsgrenar där negativ stress är relativt utbredd, är också 

aktiva arbeten vanliga. Det gäller sjukvård, hotell och restaurang, 

detaljhandel, transportsektorn och post- och telekommunikationer. 

Aktiva arbeten finns dessutom oftare inom byggbranschen och 

partihandeln. Yrken där aktiva arbeten är förhållandevis vanliga 

är t ex dagbarnvårdare, hemvårdare och arbetsterapibiträden. 

Tabell 4.2. Förekomst av aktiva arbeten i olika näringsgrenar uppdelat på social 

grupp. Förekomsten beskrivs som en relativ risk jämfört med gruppen ”övrig 

tillverkningsindustri”. Risker över ,0 innebär att aktivt arbete är vanligare än i 

jämförelsegruppen, risker under ,0 innebär att aktivt arbete är mindre vanligt 

än i jämförelsegruppen.* 

Arbetare Tjänstemän 

Näringsgren okvalificerade kvalificerade lägre högre 

Verkstadsindustri 0,9/ , 0,8/ , 0,6/ ,3 ,0/ , 

Byggnadsindustri , /3,5 ,3/ ,8 0,7/ ,4 , / ,3 

Partihandel ,7/3, ,0/3,5 ,3/ ,9 ,3/ ,3 

Detaljhandel ,9/3,3 ,8/ ,7 , / ,0 0,8/ ,3 

Hotell och restaurang ,8/3,6 ,4/3,6 ,5/ ,8 0,5/0,8 

Transport , /3,4 , / ,5 0,9/ , 0,8/0,9 

Post- och telekom. 0,9/ ,4 0,9/ ,9 ,0/ ,5 0,8/0,9 

Bank och försäkring ** ** , / ,5 ,0/ ,0 

Offentlig förvaltning ** ** 0,9/ , 0,9/ , 

Utbildning ** ** ,5 , / ,7 

Sjukvård ,5/9,4 ,4/5,0 0,6/0,8 0,8/ ,6 

Omsorg 5,4/ 0,4 3,8/3,9 ,8 ,4/ ,8 

Övrig service ,5/ ,8 0,6/ ,8 ,0/ ,3 ,0/ ,6 

* Risktalen är baserade på två undersökningsmaterial, SCB:s Arbetsmiljöundersökningar 

989–93 och ULF 979– 993. I tabellen anges risktalen från 

respektive datamaterial (en fullständig redovisning kommer att publiceras 

separat). Där endast ett tal förekommer är antalet svarande för litet i den ena 

undersökningen. 

** Kategorin har utgått ur analysen pga ett för litet antal svarande. 

För kvalificerade arbetare är aktiva arbeten fyra gånger vanligare i 

omsorgen än i tillverkningsindustrin. Aktiva arbeten är också vanligare 

inom hotell och restaurang, sjukvården och handeln. Aktivt 

arbete finns betydligt oftare bland barnskötare och kockar. 

För lägre tjänstemän finns små skillnader mellan olika näringsgrenar 

när det gäller aktiva arbeten. Dock förefaller aktiva arbeten vara 

något vanligare inom handeln samt bank- och försäkringssektorn.



Aktiva arbeten är vanliga bland många kvalificerade tjänstemän 

och skillnaderna mellan olika näringsgrenar och yrkesgrupper är 

små. Aktiva arbeten är dock särskilt vanliga inom omsorgssektorn, 

speciellt bland förskollärare. 

Utsatta grupper 

Kvinnor har i allmänhet sämre psykosociala arbetsvillkor än män. År 

1992/93 hade t ex 12 procent av kvinnorna stressigt arbete jämfört 

med 8 procent av männen. 3 Om man däremot jämför hur vanligt 

det är med stress inom olika yrken är det ingen skillnad mellan 

män och kvinnor. Yrkestillhörigheten är alltså avgörande. 

Bilden av det aktiva arbetet är annorlunda, den genomsnittliga 

skillnaden mellan män och kvinnor är liten. 4 Däremot blir skillnaden 

större om man jämför män och kvinnor inom samma yrke 

och näringsgren. Då är aktiva arbeten ovanligare bland kvinnor. 

Invandrare är mer utsatta för negativ stress än infödda svenskar 

och de har i mindre utsträckning aktiva arbeten. Skillnaderna kan 

inte förklaras med att invandrare har en annan yrkesfördelning än 

de som är födda i Sverige. Av invandrarna var 15 procent 1992/93 

utsatta för negativ stress och 18 procent hade aktiva arbeten jämfört 

med 9 respektive 25 procent bland personer födda i Sverige. 5 

Trender 

Under de senaste decennierna har andelen okvalificerade arbetare 

minskat medan andelen kvalificerade tjänstemän har ökat. 

Tillverkningsindustrins andel av sysselsättningen har minskat 

samtidigt som omsorgssektorn vuxit. Dessa förändringar innebär 

att arbeten med höga krav och större utrymme för egna beslut har 

blivit vanligare, andelen aktiva arbeten har ökat. 

Vid sidan av denna strukturomvandling har de mentala kraven 

ökat inom vissa sektorer. År 1979 beskrev 29 procent av alla 

anställda sitt arbete som både jäktigt och psykiskt ansträngande. 

Fram till 1992/93 hade andelen ökat till 35 procent. Förändringen 

är mest påtaglig inom omsorgssektorn, sjukvård och utbildning. 

3. Enligt ULF 1992/93. 

4. Enligt ULF hade 24 procent av männen och 25 procent av kvinnorna aktiva 

arbeten 1992/93. 

5. ULF 1992/93.


på hälsan 

I dessa näringsgrenar upplevde avsevärt fler att arbetet var jäktigt 

och psykiskt ansträngande. Ökningen är särskilt markant för 

utbildningssektorn, främst för klasslärarna. Tre av fyra upplevde 

1993 att de psykiska kraven var höga. 

De psykiska kraven har ökat för flera yrkesgrupper inom sjukvården, 

t ex undersköterskor, sjuksköterskor, tandsköterskor, 

läkare och tandläkare, medan kraven på sjukvårdsbiträden och 

mentalskötare varit i stort sett oförändrade. 

Ökade krav inom barnomsorgen tycks inte påtagligt ha ökat den 

negativa stressen vilket kan bero på att beslutsutrymmet är stort. 

Negativ stress har däremot blivit vanligare bland hemvårdare. För 

socialtjänstemän har både aktiva arbeten och negativ stress ökat. 

Under 1980-talet och framåt har en minskande andel av kassörer 

och affärsföreståndare inom detaljhandeln rapporterat att arbetet 

är psykiskt krävande. Denna förändring kan bero på att lager och 

prismärkning har datoriserats. Affärsbiträdenas psykosociala villkor 

har däremot inte förändrats. Lagerarbetare har i ökad utsträckning 

rapporterat höga psykiska krav. 

Allt fler banktjänstemän och försäkringstjänstemän har psykiskt 

krävande arbetsuppgifter. Andelen aktiva arbeten och arbeten med 

negativ stress har ökat. Inom tillverkningsindustri, transportsektorn 

och offentlig förvaltning är andelen som rapporterar psykiskt 

krävande uppgifter relativt oförändrad. 

Negativ stress liksom aktiva arbeten blev således vanligare under 

1980-talet. Den viktigaste orsaken var att de psykiska kraven 

ökade. 

Framtida förändringar och förebyggande åtgärder 

Med servicenäringarnas expansion och kravet på allt mer rationella 

arbetsorganisationer kommer den genomsnittliga kravnivån inte att 

sjunka utan snarare stiga. Beslutsutrymmets utveckling blir därmed 

avgörande för den psykosociala miljön. Om handlingsutrymmet 

vidgas, kan ökade krav också ge fler aktiva arbeten. Om utrymmet 

däremot begränsas, kommer fler att drabbas av negativ stress. Det 

är alltså centralt att arbetslivet organiseras så att människor får mer 

att säga till om i den dagliga, konkreta arbetssituationen.



Referenser 

Björkman T, Lundqvist K. Från MAX till PIA. Reformstrategier inom arbetsmiljöområdet. 

Arkiv förlag, Lund, 1981. 

Helgeson B. Teorier om kvalifikation. I: Holmer J. & Karlsson J C (ed): Kvalifikation. 

Hur kompetens och meriter värderas i det moderna samhället. 

Konsultförlaget, Uppsala, 1991. 

Karasek RA. Arbetssocialisation och stress. I: Aronsson G (ed): Arbetets krav 

och mänsklig utveckling. Socialpsykologisk arbetslivsforskning. Prisma, 


Szulkin R, Tåhlin M. Arbetets utveckling. I: Fritzell J, Lundberg O (ed): Vardagens 

villkor. Levnadsförhållanden i Sverige under tre decennier. Brombergs 

förlag, Stockholm, 1994. 

Tåhlin M. Psykosociala arbetsvillkor och nedsatt hälsa i olika yrkesgrupper 

i Sverige. I: Rapport inom Arbetsmiljökommissionens kartläggning: 

Arbeten utsatta för särskilda hälsorisker, Bilagedel F. Allmänna förlaget, 


Volpert W. Sambandet mellan arbete och personlighet ur handlingspsykologisk 

synvinkel. I: Aronsson G (ed): Arbetets krav och mänsklig utveckling. 

Socialpsykologisk arbetslivsforskning. Prisma, Stockholm, 1983.



III 

Arbetsmiljöns påverkan 

på hälsan



. 

5 

Dödlighet i olika yrkes- 

och socialgrupper 

Alla människor dör, men risken att dö i en viss ålder varierar mellan 

olika grupper. De sociala skillnaderna i åldersjusterad dödlighet 

har under senare årtionden ökat i flera länder, t ex Storbritannien, 

Finland, Nederländerna, Frankrike och USA. De ökade 

skillnaderna gäller framför allt män. I Sverige var dödligheten för 

medelålders arbetare i stort sett oförändrad från 1961 till 1985 

medan den minskade kraftigt för andra yrkesgrupper. I detta 

avsnitt redovisas den totala åldersjusterade dödligheten, dvs utan 

avseende på dödsorsak. 

Social klass och dödlighet 

Förändringar vad gäller dödlighet inom olika sociala klasser har 

analyserats med hjälp av Dödsorsaksregistret och Folk- och Bostadsräkningarna 

1980 och 1985. Dödligheten i åldersgruppen 20–64 år 

har studerats för perioderna 1981–1985 och 1986–1990. Analyserna 

har justerats efter ålder och omfattar endast de yrkesverksamma. 

Män och kvinnor redovisas var för sig. 

Dödligheten har minskat i alla grupper av män, tabell 5.1. Den 

har minskat mest för manliga högre tjänstemän, som redan tidigare 

hade den lägsta dödligheten. För arbetare som inte är facklärda 

observeras också en minskning som är nästan lika stor i absoluta 

tal som för tjänstemännen. För kvinnliga företagare och kvinnliga 

jordbrukare har dödligheten däremot inte minskat.


Tabell 5.1. Åldersstandardiserad dödlighet (antal dödsfall per 100 000 personer 

och år) under perioderna 1981–85 respektive 1986–90, fördelat på sociala 

klasser bland yrkesverksamma. 

Kvinnor Män 

1981–85 1986–90 1981–85 1986–90 

Högre tjänstemän 154 142 252 205 

Tjänstemän på mellannivå 142 135 264 237 

Lägre tjänstemän 164 157 321 285 

Egenföretagare 150 155 310 305 

Jordbrukare 130 145 260 236 

Facklärda arbetare 171 161 325 306 

Övriga arbetare 170 162 391 350 

Den tidigare markanta ökningen av skillnaderna mellan arbetare 

och andra grupper har minskat eller upphört att öka under 1980talets 

senare hälft. Dödligheten kan alltså minska markant samtidigt 

som skillnaderna mellan klasserna består. 

Förändringarna för kvinnor är i absoluta tal betydligt mindre än för 

män. Den stora skillnaden i dödlighet mellan kvinnor och män har 

minskat i alla sociala klasser. Orsakerna till detta är inte kända. 

Skillnaderna i åldersjusterad dödlighet mellan olika socialgrupper 

är större bland män än bland kvinnor. Det finns två olika förklaringar. 

Indelningen i social klass bygger på yrket och är inte en 

idealisk indelning för en analys av kvinnors villkor, eftersom deras 

levnadsförhållanden i hög grad beror på makens sociala klass. Den 

andra förklaringen är att män och kvinnor dör av skilda orsaker 

i dessa åldrar och olika dödsorsaker är olika beroende av social 

klass. För t ex hjärtsjukdom, är skillnaderna mellan sociala klasser 

till och med större för kvinnor. 

Yrke och dödlighet 

Dödlighet i olika yrkesgrupper har analyserats med hjälp av Dödsorsaksregistret 

och Folk- och Bostadsräkningarna 1980 och 1985 

och redovisas för perioderna 1981–1986 respektive 1986–1990. 1 

Analyserna, som gäller åldersgruppen 20–64 år, har justerats efter 

ålder. Män och kvinnor redovisas var för sig. 

Dödligheten har beräknats för sammanlagt 245 yrkesgrupper 

under två perioder för män och kvinnor. Inom 66 yrkesgrupper 

1. Överlappningen på ett år, 1986, har en teknisk förklaring, men har liten 

betydelse för tolkningen.

Psykisk Dödlighet ohälsa, i olika våld yrkes- och och trakasserier socialgrupper 

47 

observeras både för män och kvinnor en statistiskt säkerställd 

förändring i dödlighet under båda perioderna. 2 

Yrkesgrupper med ökad dödlighet 

Trettioen yrkesgrupper uppvisade en ökad dödlighet under båda 

perioderna. Fem yrken visade på en förhöjd risk under båda perioderna, 

nämligen bokbindare, bänk- och maskinsnickare, städare, 

typografer och verkstadsmekaniker. Detta gäller för såväl män 

som kvinnor. Arbetsmiljökommissionens rapport (Wikman & 

Hörte, 1990) noterar höga risker inom vissa yrkesgrupper, framför 

allt inom tillverkningsindustrin. För en del restaurangyrken, t ex 

hovmästare, kock och köksbiträde, är dödligheten också hög för 

män under båda perioderna, men för kvinnor finns inte någon 

sådan överrisk. Bakgrunden till dessa skillnader mellan män och 

kvinnor är inte kända. 

Arbetsmiljökommissionen uppmärksammar yrkesförare som 

en särskild riskgrupp. I den nu aktuella uppföljningen var den 

relativa risken för män 1,05 och för kvinnor 1,35 under perioden 

1986–1990. 

Yrkesgrupper med låg dödlighet 

Yrkesgrupper med låg dödlighet under båda perioderna var främst 

ingenjörer, tandläkare, domstolsjurister samt yrkesgrupper i skolan. 

För män gäller detta också företagsledare, handelsresande, inköpare 

och affärsföreståndare. Kvinnliga affärsbiträden, sjukgymnaster 

och sjuksköterskor har också låg dödlighet. 

Orsaker till skillnader i dödlighet 

Sextiosex grupper uppvisade en ökad eller minskad dödlighet 

under båda perioderna. Sambanden mellan yrken och dödlighet 

är systematiska snarare än slumpmässiga. Å ena sidan är det inte 

rimligt att tro att skillnaderna endast beror på arbetsmiljön. Å 

andra sidan torde inte arbetslivet sakna betydelse. 

Förändringar i arbetsmiljö och uppväxtförhållanden anses långsiktigt 

minska skillnaderna i dödlighet mellan sociala klasser medan 

2. En fullständig redovisning av yrken med hög eller låg risk finns i Vågerö & 

Gullberg (1996).


förändringar i levnadsvanor förmodas bidra till att öka dem (Vågerö 

& Lundberg, 1995). Slusatserna kan dras utifrån analyser för åren 

1961 till 1985. Faktorer som anses öka skillnaderna är dessutom 

arbetslöshet samt om man ”fastnar” inom branscher och yrken som 

stagnerar i samhället och där arbetsmarknaden blir snäv. 

En tidigare stickprovsstudie av svenska folket fann att arbetsmiljön 

var den viktigaste orsaken till skillnader mellan olika klasser i 

avseende på självrapporterad fysisk och psykisk hälsa (Lundberg, 

1991). Det saknas emellertid ofta kunskap för att kunna förklara 

skillnader mellan yrkesgrupper. Det har funnits en tendens att 

söka förklaringar utanför arbetslivet, t ex användningen av tobak 

och alkohol eller andra individuella vanor. 

Beteenden och vanor bidrar till skillnader mellan yrkesgrupper. I 

tidigare kartläggningar diskuterades sambanden mellan beteenden 

och s k yrkeskulturella faktorer som i vid mening kan ses som en 

del av arbetsmiljön. Kulturell påverkan på arbetsplatser eller i yrket 

antogs kunna förändra individuella beteenden, som påverkar risken 

för ohälsa. Rökning bland läkare möts numera av restriktioner och 

ogillas av många kolleger. Inom läkaryrket har det utvecklats en 

anti-tobakskultur. Den låga dödligheten bland manliga läkare och 

tandläkare kan delvis bero på detta kulturella inflytande. 

Spritvanor är ett annat exempel. Värnpliktiga som vid mönstringen 

uppger att de dricker mycket söker oftare än unga män i 

allmänhet till restaurangyrken. Denna bransch är relativt tolerant 

mot alkohol. Det beror inte bara på att det är lätt att komma åt 

sprit utan lika mycket på de attityder och värderingar som är etablerade 

i dessa yrken. Den höga dödligheten bland manliga hovmästare, 

kockar och köksbiträden förklaras ofta med individuella 

alkoholvanor, men en fokusering på yrkeskulturella förhållande 

kan vara minst lika rimlig. Inom restaurangyrkena kan det också 

finnas andra riskfaktorer, t ex höga psykiska krav och litet beslutsutrymme, 

hög fysisk belastning i besvärliga arbetsställningar samt 

mutagena ämnen i stekos. 

Yrkesbyten har ofta diskuterats i termer av hälsoselektion. Det 

har noterats att människor med fysiska problem byter från tunga 

till lätta arbeten (Östlin, 1990). Sådana byten innebär att en hög 

dödlighet felaktigt kan tillskrivas arbetsmiljön. Detta har ofta använts 

som förklaring till varför en hög dödlighet i en yrkesgrupp

Psykisk Dödlighet ohälsa, i olika våld yrkes- och och trakasserier socialgrupper 

49 

inte visar sig bero på arbetsmiljön. Det är emellertid inte lika vanligt 

att yrkesbyten på samma sätt används för att hävda att dödligheten 

i vissa yrkesgrupper kan vara underskattade. Ett exempel på 

detta är byggnadsträarbetare som uppvisade låg dödlighet under 

perioderna 1981–85 och 1986–90. Den relativa risken var 0,89 

respektive 0,87 jämfört med genomsnittsbefolkningen. Detta kan 

spegla yrkets höga fysiska krav, dvs endast mycket friska personer 

söker ett sådant arbete. Det kan också vara så att byggnadsarbetare 

med sjukdomar lämnar yrket. 

Engelsk statistik över dödlighet uppvisar stora likheter med 

svensk, t ex relativt höga dödsrisker för yrkesgrupper inom tillverkningsindustrin 

och servicebranscher. För svenska kockar var 

exempelvis den relativa risken 1,6 jämfört med 1,4 för engelska. 

Yrkesgrupper med hög dödlighet har ofta legat högt under flera 

decennier, trots att arbetsmiljön och levnadsvanor förändrats och 

den sociala situationen allmänt förbättrats. 

Tidstrender 

Utvecklingen under 1980-talet har varit positiv, men det saknas 

kunskap om vilka förändringar i arbetslivet och privatlivet som 

bidragit till lägre dödlighet. En särskild uppmärksamhet bör riktas 

mot kvinnor, eftersom dödligheten tycks öka i vissa sociala klasser. 

Den markanta ökningen av skillnaderna mellan arbetare och andra 

sociala klasser tycks ha upphört under senare delen av 1980-talet. 

Skillnaderna har emellertid inte minskat. 

Många bedömare har ansett att välutbildades fördelar av gynnsamma 

levnadsvanor är tillfälliga. Om t ex tobakskonsumtionen 

minskar i samhället, minskar också tobakens betydelse för skillnader 

mellan yrkesgrupper och sociala klasser. Uppväxtvillkoren har 

dessutom successivt utjämnats under 1900-talet, framför allt för 

dem som är vuxna idag. 

Arbetsmiljö och arbetsmarknad får under det närmaste årtiondet 

sannolikt större betydelse för dödligheten. Om arbetslivets förändringar 

innebär kraftigt ökade skillnader i t ex löner, psykosocial 

arbetsmiljö och långvarig arbetslöshet, kommer sannolikt också 

skillnader i dödlighet att öka mellan yrkesgrupper och sociala klasser. 

En sådan negativ utveckling blir troligen svår att balansera med 

åtgärder som skall utjämna beteenden och levnadsvanor.


Referenser 

Lundberg O, Causal explanations for class inequality in health – an empirical 

analysis. Social Science and Medicine 1991;32:385–394. 

Vågerö D, Gullberg A. Yrken med avvikande dödlighet under 1980-talet. Institutet 

för social forskning vid Stockholms universitet och Epidemiologiskt 

Centrum vid Socialstyrelsen, 1996. 

Vågerö D, Lundberg O. Socio-economic differentials among adults in Sweden 

– towards an explanation. I: Lopez, Casselli & Valkonen (eds). Premature 

adult mortality in developed countries. Oxford University Press, 

Oxford, 1995. 

Wikman A, Hörte LG. Dödlighet. I: Arbeten utsatta för särskilda hälsorisker. 

Kartläggningsgruppens rapport till Arbetsmiljökommissionen, Allmänna 

förlaget, Stockholm, 1990. 

Östlin P. Occupational history, self-reported chronic illness and mortality: a 

follow-up of 25 586 Swedish men and women. J Epidemiol Commun 

Health 1990;44:12-16.


. 

6 

Arbetsmiljö och hjärtinfarkt 

I Sverige avlider varje år cirka 2 300 personer under 65 års ålder i 

hjärtinfarkt, därav cirka 1 900 män och 400 kvinnor. Risken ökar 

snabbt med stigande ålder, före 50 års ålder avled knappt 300 män 

och cirka 50 kvinnor per år. 

Både antalet sjukfall och dödsfall i hjärtinfarkter har varierat 

under de senaste årtiondena. Det saknas nationell statistik över 

antalet sjukfall. I Stockholms län ökade sjukligheten under 1970talet 

med ungefär två procent per år, för att sedan minska med i 

stort sett samma takt. Minskningen gäller såväl män som kvinnor, 

äldre som yngre, även om den är mer osäker för de yngre. Motsvarande 

tendens finns för dödsfall i hjärtinfarkter. Orsakerna till dessa 

variationer över tiden är okända. Ändrade rökvanor och matvanor 

brukar föreslås som förklaring till minskningen, liksom medicinsk 

behandling av högt blodtryck och höga blodfetthalter. 

Förekomsten av hjärtinfarkter varierar mellan olika landsdelar. 

Risken är högre i landets norra delar och är t ex 30–40 procent 

högre i Gävleborgs och Kopparbergs län än i Stockholms län (Hammar 

et al, 1992). Det finns också skillnader mellan grovt indelade 

socialgrupper i Sverige; t ex är risken cirka 50 procent högre bland 

arbetare jämfört med tjänstemän (Alfredsson et al, 1995). 

Hjärtinfarkt varierar alltså avsevärt mellan olika tidsperioder, i 

olika landsdelar och mellan olika socialgrupper. Skillnaderna är 

för stora för att enbart kunna förklaras av skillnader i förekomst 

av etablerade riskfaktorer som tobaksrökning, högt blodtryck och 

höga blodfetthalter.


För några kemiska ämnen finns övertygande bevis för att exponering 

i arbetslivet ökar risken för hjärtinfarkt, t ex koldisulfid 

vid tillverkning av rayon och organiska nitratestrar vid dynamittillverkning. 

I hela landet är det högst några hundra personer som 

utsätts för dessa ämnen. 

Flera andra kemiska substanser har diskuterats som tänkbara 

riskfaktorer för hjärtinfarkt. I många fall har misstankarna förlorat 

aktualitet men kvarstår för bl a förbränningsprodukter och organiska 

lösningsmedel. Det är emellertid inte känt vilka substanser 

i förbränningsprodukter som ökar risken och inte heller på vilket 

sätt de utlöser sjukdomen. Ämnen som diskuteras är bl a kolmonoxid 

och polyaromatiska kolväten. 

Sotare och arbetare som förbränner sopor utsätts för förbränningsprodukter 

och de löper en ökad risk för hjärt-kärlsjukdom. 

Förbränningsprodukter finns också i trafikmiljön. Yrkesförare har 

i flera studier visat sig löpa en ökad risk. 1 Förbränningsprodukter 

finns också i miljötobaksrök och det finns mycket som talar för 

att sådan exponering ökar risken för hjärtinfarkt. 

Buller har också anförts som orsak till hjärt-kärlsjukdom, främst då utifrån 

studier som visat ett samband mellan buller och högt blodtryck. 

Omfattande forskning visar att den psykosociala arbetsmiljön 

påverkar risken för hjärt-kärlsjukdom. En kombination av dåligt 

beslutsutrymme och höga krav anses innebära en förhöjd risk. Dessa 

arbetsförhållanden finns i vitt skilda yrken och näringsgrenar. Flygtrafikledare 

är ett exempel på yrken med sådana villkor. Det gäller 

också många serviceyrken och vissa arbetsmiljöer inom industrin 

där arbetstakten bestäms av tillverkningsprocessen. 

Dåligt socialt stöd förefaller öka risken för hjärtsjukdomar. En 

förklaring kan vara att socialt stöd dämpar effekten av hög stress. 

Flera olika faktorer i arbetsmiljö och arbetsorganisation påverkar 

det sociala stödet. Arbetslöshet kan innebära minskat socialt stöd. 

Risken för hjärtinfarkt i olika yrkesgrupper 

Uppgifter från Folk- och bostadsräkningen och Dödsorsaksregistret 

för 1981–86 respektive 1987–92 har analyserats för att beskriva hur 

människor i olika yrken drabbas av ischemisk hjärtsjukdom. Den 

relativa risken (RR) beräknas genom att dödligheten inom ett yrke 

jämförs med dödligheten bland samtliga förvärvsarbetande. En 

1. Se kapitel 21.

Psykisk Arbetsmiljö ohälsa, och våld hjärtinfarkt 


relativ risk på 1,0 innebär således att yrkesgruppen löper samma 

risk som genomsnittet bland de förvärvsarbetande. Hänsyn har 

tagits till att åldern varierar i olika yrkesgrupper. 

I analyserna har tyngdpunkten lagts på perioden 1987–92. På så 

sätt blir uppgifterna så aktuella som möjligt. Analyserna har också 

gjorts så att de kan jämföras med Arbetsmiljökommissionens rapporter 

(Alfredsson & Hammar, 1990). Ett antal yrken med antingen 

förhöjd eller sänkt risk har identifierats. I tabellerna 6.1 och 6.2 

redovisas de yrken där det 95-procentiga konfidensintervallet inte 

inkluderar referensvärdet 1,0 och antalet dödsfall under perioden 

1987–92 var minst 20. 

Tabell 6.1. Män i yrken med hög risk för hjärtinfarkt 1987–92* (Dödsfallsregistret). 

Sjukvårdsbiträden 

Socialtjänstemän 

Skogs- och flottningsarbetare 

Gruvbrytare/-byggare, bergsprängare, stenbrytare 

Övriga gruv- och stenbrytningsarbetare 

Däcks- och maskinmanskap 

Motorfordonsförare 

Lokförare m fl 

Vägtrafikbefäl 

Expeditionsvakter 

Hytt- och metallugnsarbetare 

Härdare, glödgare m fl 

Övrigt järnbruks-, metallverks-, smides- o gjuteriarbetare 

Verkstadsmekaniker m fl 

Metalliserare m fl 

Bänk- och maskinsnickare, möbelsnickare m fl 

Skiktträ- och träfiberskivearbetare 

Ram- och cirkelsågare, hyvlare m fl 

Betongarbetare, byggarbetare m fl 

Plastvaruarbetare 

Grov- och diversearbetare 

Anläggningsmaskinförare 

Truckförare och transportörskötare 

Smörjare 

Paketerare och emballerare 

Stuveriarbetare m fl 

Lager- och förrådsarbetare 

Kockar och kallskänkor 

Köksbiträden 

Städare 

Övrigt servicearbete 

* Yrken där nedre gränsen för 95% konfidensintervall överstiger 1,0 och antalet 

dödsfall 1987-92 var minst 20.


Tabell 6.2. Män i yrken med låg risk för hjärtinfarkt 1987-92* (Dödsfallsregistret). 

Ingenjörer och tekniker med byggnadstekniskt arbete, inkl arkitekter 

Elkraft- och teletekniskt arbete 

Verkstadschefer, maskiningenjörer m fl 

Kemister och fysiker 

Läkare 

Tandläkare 

Skolledare 

Universitets- och högskolelärare 

Lärare i teoretiska ämnen 

Klasslärare 

Lärare i övningsämnen 

Systemmän, programmerare m fl 

Allmänt samhällsadministrativt arbete 

Företagsledare 

Övriga företagsadministratörer 

Reklammän m fl 

Handelsresande, inköpare och försäljare 

Affärsföreståndare 

Lantbrukare, skogsbrukare och trädgårdsbrukare 

Polismän 

* Yrken där övre gränsen för 95% konfidensintervall understiger 1,0 och antalet 

dödsfall 1987-92 var minst 20. 

För män fanns sammanlagt 30 yrken med förhöjd risk enligt kriterierna 

för tabell 6.1 och 6.2. Fyra yrken uppvisade en relativ risk över 

2,0, däcks- och maskinmanskap, lokförare, skiktträ- och träfiberskivearbetare 

samt övriga servicearbetare. Av dessa 30 yrken fanns 17 

inom tillverkningsarbete, fem inom transport- och kommunikationsarbete 

och fem inom servicearbete. Bland yrkesförare inträffade 

under perioden totalt 961 dödsfall av vilka en fjärdedel eller 254 fall 

kunde hänföras till den förhöjda risken i yrket. Verkstadsmekaniker 

hade 777 dödsfall varav en fjärdedel eller 183 fall kunde tillskrivas 

riskförhöjningen i yrket. 

För kvinnor fanns fem yrken med förhöjd risk enligt kriterierna. 

Att yrkena inte var fler beror delvis på att det ofta skedde få dödsfall 

i enskilda yrken. De fem yrkena var yrkesförare, verkstadsmekaniker, 

lager- och förrådsarbetare, köksbiträden samt städare. Två yrken 

återfinns inom tillverkningsarbete, två inom servicearbete och det 

femte inom transport- och kommunikationsarbete. 

För män har 20 yrken med låga risker identifierats. Riskerna var 

lägst för läkare och tandläkare (RR=0,5). Av dessa 20 yrken fanns 

12 inom naturvetenskapligt, tekniskt samt samhällsvetenskapligt,



humanistiskt och konstnärligt arbete, tre inom administrativt arbete 

samt tre inom kommersiellt arbete. De två återstående yrkena var 

lantbrukare och polismän. 

För kvinnor har två yrken med låga risker identifierats. De är 

sjuksköterskor och klasslärare. Båda dessa yrken finns i gruppen 

naturvetenskapligt, tekniskt samt samhällsvetenskapligt, humanistiskt 

och konstnärligt arbete. 

En analys av motsvarande uppgifter under 1981–86 visar samma 

mönster som de följande fem åren. Riskerna var låga för såväl män 

som kvinnor, framför allt för akademiker, medan riskerna var höga 

inom tillverkningsarbete och serviceyrken. 

Däremot skiljer sig riskerna i enskilda yrken mellan perioderna. 

Samtliga yrken som hade relativa risker över 2,0 under perioden 

1987–92 uppvisade lägre risker 1981–86. Däckspersonal hade t 

ex ingen överrisk 1981–86. Detta kan naturligtvis tolkas som att 

riskerna ökat i vissa yrken mellan perioderna. Skillnaderna kan 

emellertid, helt eller delvis, förklaras av ett statistiskt fenomen som 

kallas ”regression fallacy”. Detta innebär att om vissa särskilt höga 

värden väljs ut så kommer en del av dem att vara höga på grund 

av slumpvariationer och de kan därför ofta vara låga om en ytterligare 

period analyseras. Det finns därför skäl att inte dra alltför 

långtgående slutsatser för enskilda yrken med särskilt avvikande 

värden, förutsatt att yrkesgruppen inte är mycket stor. Slutsatserna 

bör istället fokuseras på det övergripande mönstret. 

En jämförelse med Arbetsmiljökommissionens rapport visar att 

ungefär lika många riskyrken identifierats och att det i stort sett 

är samma yrkesgrupper. Risknivåerna är också desamma i kommissionens 

rapport med en högsta relativ risk för yrkesgruppen 

övrigt järnbruks-, metallverks-, smides- och gjuteriarbete. Det 

finns däremot skillnader för vissa enskilda yrken. I Arbetsmiljökommissionens 

rapport poängteras ett mönster med ökade risker 

för anställda i befälsställning inom transportsektorn. Detta är inte 

lika tydligt i de senare analyserna. Fartygsbefäl eller flygtrafikbefäl 

uppvisade t ex ej ökade risker under perioden 1987–92. 

För män såväl som kvinnor skiljer sig yrkena med den högsta 

och lägsta risken med en faktor på omkring fem. De låga riskerna 

finns framför allt i yrken som kräver akademisk utbildning. Yrken 

med höga risker finns i första hand inom tillverkningsoch servi-


cearbete, t ex arbetaryrken och tjänstemannayrken med låga krav 

på utbildning. Det finns idag inte kunskap för att förklara dessa 

skillnader, men det är rimligt att anta att skillnaderna beror på en 

blandning av livsstil och arbetsmiljö, där kemiska, fysikaliska och 

psykosociala förhållanden spelar in. 

Framtida förändringar 

Svenskt näringsliv och arbetsmarknaden i stort har genomgått 

och genomgår omfattande strukturomvandling som gör att 

arbetsmiljön förändras. Om denna förändring påverkar risken för 

hjärtinfarkt positivt eller negativt går inte att avgöra. Analysen av 

psykosociala förhållanden i arbetslivet, 2 visar att både aktiva arbeten 

och negativ stress ökade under 1980-talet. Det saknas information 

för att avgöra om förändringarna under 1990-talet påverkat 

arbetsmiljön så att riskerna för hjärtinfarkt ökar eller minskar. 

För att göra en rimlig prognos måste man förutom att ha kunskap 

om förändringarna i arbetsmiljön även skaffa sig kunskaper om 

förändringar i livsstil och hur dessa faktorer samverkar. Framför 

allt måste man dock erhålla mer kunskaper om vilka faktorer som 

påverkar risken för hjärtinfarkt. 

Exponering för kemiska riskfaktorer blir sannolikt under de 

närmaste åren oförändrad eller kommer att minska. 

Den höga arbetslösheten kan öka antalet fall av hjärtinfarkt. 

Eftersom en ökad arbetslöshet med t ex fem procent motsvarar ett 

stort antal personer kan även en måttligt ökad risk ha betydelse. 

Det har diskuterats huruvida den nya informationsteknologin 

leder till ökat hemarbete och minskat socialt stöd i arbetslivet som 

i sin tur kan öka risken för hjärtinfarkt. Det rör sig emellertid då 

om spekulationer. Det kan också finnas positiva inslag av en sådan 

arbetsorganisation som motverkar risken. 

Hjärtinfarkt kan förebyggas 

Det är angeläget att förklara varför risken för hjärtsjukdom varierar 

mellan breda yrkesgrupper eller sociala grupper. Forskningen 

om risker för hjärtinfarkt och annan hjärt-kärlsjukdom har i stor 

utsträckning inriktats på individrelaterade faktorer. Framför allt 

2. Se kapitel 4.



rökning, högt blodtryck och höga blodfetter är nu väletablerade 

riskfaktorer. Omfattande forskning pågår om mekanismer bakom 

dessa samband och hur de leder fram till sjukdom eller dödsfall. 

Det finns också mycket forskning kring åtgärder som kan sättas 

in mot dessa riskfaktorer. 

Analyser har visat att skillnader i rökning, blodtryck och blodfetthalter 

endast delvis kan förklara varför olika yrkesgrupper och 

sociala grupper löper olika risker att drabbas av hjärtinfarkt. En 

särskilt viktig fråga, om vilken det saknas kunskap, är arbetslöshetens 

betydelse för hjärtsjukdomar. 

Sambanden mellan olika exponeringar i arbetsmiljön och risken 

för hjärtinfarkt är betydligt sämre utforskade än sambanden mellan 

individrelaterade faktorer och hjärtinfarkt. Denna och andra 

genomgångar pekar på kunskapsluckor både när det gäller vilka 

faktorer som har betydelse och vilka förebyggande åtgärder som 

är effektiva (Kristensen, 1989 a,b, Östergren, 1995). Mycket talar 

för att samspelet mellan olika riskfaktorer är betydelsefullt. Dagens 

kunskap om riskfaktorer för hjärtinfarkt i allmänhet bygger 

på studier av män. Det är oklart i vilken grad dessa resultat kan 

användas för att bedöma risken för kvinnor. 

Den kanske viktigaste slutsatsen av analyserna är att det finns 

stor potential för förebyggande arbete, eftersom skillnaderna mellan 

yrkena med högst och lägst risk är mycket stora för både män 

och kvinnor. Denna analys baseras dessutom på en grov indelning 

i yrken vid en tidpunkt, varför en noggrannare analys byggd på 

mer detaljerad information sannolikt skulle visat på ännu större 

skillnader. Det finns ännu inte någon förklaring till skillnaderna. 

Det verkar dock rimligt att anta att flera riskfaktorer, som delvis 

förstärker varandra, och som är en blandning av arbetsmiljö och 

levnadsvanor, är förklaringen. 

Särskild uppmärksamhet bör riktas mot de stora yrkesgrupperna 

yrkesförare och verkstadsmekaniker där såväl män som kvinnor 

löper ökade risker enligt både Arbetsmiljökommissionens slutsatser 

och denna analys.


Referenser 

Alfredsson L & Hammar N. Yrke och hjärtinfarkt. IMM-rapport 1/90. 

Alfredsson L, Hammar N & Gillström P. Increasing differences in myocardial 

infarction incidence between socio-economic groups in Stockholm. Nutr 

Metab Cardiovasc Dis 1995;5:99–104. 

Hammar N, Ahlbom A & Theorell T. Geographical differences in myocardial 

infarction incidence in eight Swedish counties, 1976–1981. Epidemiology 

1992;3:348–355. 

Kristensen TS. Cardiovascular diseases and the work environment. A critical 

review of the epidemiologic literature on non-chemical factors. Scand J 

Work Environ Health 1989;15:165–179, a. 

Kristensen TS. Cardiovascular diseases and the work environment. A critical 

review of the epidemiologic literature on chemical factors. Scand J Work 

Environ Health 1989;15:245–264, b. 

Östergren PO. Arbetsrelaterad hjärt-kärlsjukdom. I: Westerholm P (red). Arbetssjukdom 

– skadlig inverkan – samband med arbete. Arbete och Hälsa 

1995:16, Arbetslivsinstitutet, Stockholm, 1995.


. 

7 

Yrken och cancer 

Cancer är en grupp av sjukdomar som bl a beror på vår livsmiljö. 

Genom att jämföra förekomsten av cancer mellan olika länder, har 

man uppskattat att miljöfaktorer påverkar uppkomsten av cancer i 

70–90 procent av fallen. Vad i miljön som orsakar är endast delvis 

känt. Kända orsaker till några typer av cancer är bl a rökning, ett 

fåtal infektioner, några kostfaktorer, ultraviolett strålning, radon 

samt vissa faktorer som oftast finns i arbetsmiljön, t ex asbest. 

Den svenska Cancerkommittén beräknade att i slutet av 1970talet 

skulle cirka 2 procent av alla cancerfall inte ha inträffat om 

de kända orsakerna i arbetsmiljön hade undanröjts. Det motsvarar 

idag ungefär 800 cancerfall om året. De flesta fallen fanns bland 

män och den faktor i arbetsmiljön som bedömdes orsaka flest fall 

var asbest. Motsvarande uppskattningar gjordes också för andra 

faktorer. Om alla t ex slutade röka, skulle antalet fall ha minskat 

med omkring 15 procent. 

Enligt studier i norra och sydöstra Sverige kunde omkring vart 

tionde fall av lungcancer bland män under 1970-talet ha förebyggts 

genom åtgärder i arbetsmiljön. En undersökning i Göteborg från 

mitten av 1980-talet visade att om asbest inte använts tidigare 

skulle nästan vart sjunde lungcancerfall bland män under 75 år 

undvikits. 

Cancer utvecklas ofta under lång tid. De tumörer som upptäcks 

idag beror framför allt på exponering från 1940-talet fram till 

1980-talet. 

I arbetsmiljön är det oftast kemiska faktorer som visats ge 

cancer. Världshälsoorganisationens cancerforskningsinstitut


(IARC) 1 har i en utvärdering av nästan 1 000 ämnen och exponeringar 

försökt fastställa om de är cancerframkallande eller ej. 

Ämnen/exponeringar som IARC har klassat som säkra eller troliga 

cancerogener och som förekommer i större omfattning i Sverige 

idag finns i tabell 7.1. 

Tabell 7.1. Uppskattning av antalet exponerade personer i Sverige. Antalet 

cancerfall på grund av exponering har beräknats bl a utifrån antagandet att 

exponeringen innebär en relativ risk på 1,1, se text. 

Exponering Antal exponerade 1990 Tumörform Cancerfall/år vid RR=1,1 

män kvinnor män kvinnor 

Arsenik 200 30 lungcancer 0,06 0,01 

Asbest 1 500 30 lungcancer 0,4 0 

mesoteliom* 0,4 0 

Bensen** 40 000 5 000 leukemi 0,8 0,1 

Dieselavgaser 30 000 1 300 lungcancer 9 0,2 

Etylenoxid*** 500 100 leukemi/lymfom 0,1 0,02 

Formaldehyd 2 000 700 nasofarynxcancer 0,01 0 

Glasindustriarbete 600 250 lungcancer 0,2 0,04 

magcancer 0,1 0,02 

tjocktarmscancer 0,2 0,1 

Gjuteriarbete 1 000 100 lungcancer 0,3 0,02 

Gummiindustriarbete 300 30 lungcancer 0,09 0 

urinblåsecancer 0,07 0 

Kadmium 400 100 lungcancer 0,1 0,02 

Krom (sexvärt) 2 000 100 lungcancer 0,6 0,02 

Kvarts 12 000 400 lungcancer 4 0,07 

Målning 22 000 800 lungcancer 6 0,1 

Klorerade organiska 

lösningsmedel 800 1100 levercancer 0,03 0,03 

non-Hodgkin lymfom 0,1 0, 1 

Radon 2 000 70 lungcancer 0,6 0,02 

Läderdamm 

(skotillverkning) 300 300 näscancer 0 0 

Sot, tjära och 

förbränningsprodukter 9 000 300 hudcancer 2 0,04 

lungcancer 3 0,05 

urinblåsecancer 2 0,03 

Starka syror 600 100 struphuvudcancer 0,02 0 

Trädamm 32 000 1000 näscancer 0,2 0 

Vinylklorid*** 300 30 levercancer 0,01 0 

* Antalet fall beräknas bli lika stort som antalet lungcancerfall av asbest. 

** Baserat på Arbetarskyddsstyrelsens uppskattningar. 

*** Baserat på uppgifter från företag som tillverkar eller använder ämnet. 

Antal exponerade 

En s k jobb-exponeringsmatris har använts för att uppskatta hur 

många som är utsatta för cancerframkallande ämnen i arbetslivet. 

1. IARC = International Agency for Research on Cancer.

Psykisk Yrken och ohälsa, cancer 

våld och trakasserier 61 

Matrisen visar i vilka kombinationer av yrken och näringsgrenar 

som det finns risk att bli exponerad för cancerogener. Det gäller 

då människor utsatta för påtagligt högre nivåer än folk i allmänhet. 

För varje kombination av yrke- näringsgren bedöms också 

den andel personer som är exponerade. Beräkningarna bygger på 

Folk- och bostadsräkningen 1990, tabell 7.1. 

När ett hygieniskt gränsvärde ändras för ett ämne bedömer 

Arbetarskyddsstyrelsen hur många som utsätts för kemikalien. Sådana 

uppgifter har också jämförts med jobb-exponeringsmatrisen. 

Resultaten har stämts av mot det finska registret över människor 

som i arbetet utsätts för cancerframkallande ämnen. Överensstämmelsen 

mellan de olika källorna är ganska god. 

Antalet cancerfall i framtiden 

En beräkning har gjorts av hur många fall som skulle kunna undvikas 

om de kända cancerriskerna i arbetsmiljön elimineras. Dessa 

uppskattningar bygger på några antaganden: 

Antalet nya cancerfall per år är konstant och detsamma som 1992. 

Befolkningens åldersfördelning antas också vara oförändrad. Vidare 

utgår beräkningen ifrån att den relativa risken inte är ökad före 30 

år, men att den därefter är samma för alla åldersgrupper och lika år 

från år. I beräkningarna har två kombinationer av relativ risk och 

yrkesomsättning, den andel av de exponerade som slutar sitt arbete 

under ett år, använts. I det ena fallet antas den relativa risken vara 

1,1 och yrkesomsättningen 10 procent. Den beräkningen redovisas 

i tabell 7.1. I det andra fallet är den relativa risken 1,5 och yrkesomsättningen 

30 procent. Den redovisas dock ej i tabellen utan ingår 

i övervägandena över övre gränsen på antalet fall. I några fall är en 

så hög risk mycket osannolik, t ex för byggnadsmålare. 

Kommentarer kring vissa exponeringar 

Vissa vanligare exponeringar kommenteras nedan. I några fall, t ex för 

asbest, kan antalet cancerfall idag beräknas någorlunda säkert, för andra, 

t ex för dieselavgaser, är uppskattningarna mycket mer osäkra. 

Asbest 

Det är väl känt att asbest kan orsaka mesoteliom i lungsäck och 

bukhinna samt lungcancer. Rökning och asbest samverkar vid


uppkomst av lungcancer. Det finns däremot inget samband mellan 

rökning och mesoteliom. Cancerregistret visar att mesoteliom i 

lungsäcken har ökat, figur 7.1. Det är inte lika vanligt med mesoteliom 

i bukhinnan, färre än 20 fall per år. Denna cancerform har 

inte heller ökat påtagligt under de senaste årtiondena. 

ton antal fall 

24 000 

120 

22 000 

Asbestimport Pleuramesoteliom 

110 

20 000 

18 000 

16 000 

14 000 

12 000 

10 000 

8 000 

6 000 

4 000 

2 000 

0 

1954 

1957 

1960 

1963 

1966 

1969 

1972 

1975 

1978 

män 

kvinnor 

1981 

1984 

1987 

1990 

1993 

Figur 7.1. Asbestimport till Sverige (ton) och pleuramesoteliom (antal fall). 

En stor del av mesoteliomfallen beror troligen på att de drabbade 

utsatts för asbest i arbetslivet. Det finns ingen annan känd 

orsak till denna sjukdom i Sverige. Ett mineral, erionit, har i vissa 

andra länder visats orsaka mesoteliom. Erionit förekommer ej i 

Sverige. 

Importen av asbest sjönk kraftigt i mitten av 1970-talet och var 

i början av 1990-talet under 500 ton. Mesoteliom uppträder nästan 

aldrig förrän 20 år efter exponeringens början. Därefter ökar 

risken även om exponeringen upphört. Det betyder att antalet 

fall av mesoteliom kan komma att öka i Sverige trots att exponeringen 

för asbest i praktiken upphörde under 1970-talet. Utifrån 

engelska beräkningar upphör ökningen ungefär 40 år efter att 

exponeringen slutat eller minskat kraftigt. Ökningen i Sverige bör 

då upphöra omkring 2010. Om antalet fall ökar i samma takt som 

hittills skulle uppskattningsvis 150–200 män och 40–60 kvinnor 

drabbas av mesoteliom år 2010. 

100 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0

Psykisk Yrken och ohälsa, cancer 

våld och trakasserier 63 

Det är betydligt svårare att uppskatta hur många fall av lungcancer 

som kunde ha undvikits om arbetsmiljön varit fri från asbest. 

Risken påverkas sannolikt av om de som varit utsatta för asbest 

slutar röka. Enstaka undersökningar antyder också att risken för 

lungcancer kan minska om exponeringen upphör, men kunskapen 

är osäker. Utifrån tidigare svenska undersökningar är det rimligt 

att anta att lungcancerfallen för män hade varit minst 5 procent 

färre om inte asbest förekommit i Sverige. För kvinnor skulle effekten 

knappast vara mätbar. Fem procent av all lungcancer bland 

män motsvarar idag knappt 100 fall per år. 

Dagens exponering för asbest lär knappast öka risken för lungcancer 

eller mesoteliom med mer än 10 procent bland de cirka 1 500 personer 

som fortfarande är utsatta för asbest. Det innebär att färre än ett fall 

per år skulle orsakas av dagens asbesthantering, tabell 7.1. 

Dieselavgaser 

Långvarig och hög exponering för dieselavgaser ökar sannolikt 

risken för lungcancer. Arbetare i bussgarage som under lång tid 

utsatts för höga koncentrationer av dieselavgaser löper ungefär en 

fördubblad risk att få lungcancer. En ökad risk har också observerats 

för svenska stuveriarbetare där man misstänker ett samband med 

dieselavgaser. Utländska studier av lokförare som kört diesellok har 

också funnit en ökad risk. Flera studier visar att yrkesförare löper 

en ökad risk att drabbas av lungcancer, men det är däremot oklart 

om det beror på dieselavgaser. 2 Det finns tecken på att rökning 

och dieselavgaser samverkar vid uppkomst av lungcancer. 

Om dagens exponering för dieselavgaser ökar risken för lungcancer 

med 10 procent, motsvarar det i framtiden ungefär tio fall per år. 

Bensen 

Det är sedan länge känt att bensen kan påverka blodbildningen 

och ge vissa former av leukemi. Bensen finns idag nästan uteslutande 

i motorbensin, som innehåller 3–4 procent bensen. Det 

går inte att med jobb-exponeringsmatrisen räkna ut hur många 

som utsätts för bensen. Arbetarskyddsstyrelsen har uppskattat att 

40 000–50 000 människor i Sverige exponeras för bensen. Den 

svenska cancerkommittén uppskattade att cirka 0,1 fall per år av 

2. Se kapitel 21.


leukemi orsakades av bensen (SOU, 1984:67). Enligt tabell 7.1 

motsvarar en relativ risk på 1,1 knappt ett fall per år. 

Målning 

Flera studier har visat att byggnadsmålare löper en ökad risk 

för lungcancer. IARC anser att målningsarbete kan vara cancerframkallande. 

Målare har varit utsatta för asbest, vilket kan vara 

en förklaring till den ökade risken. Andra miljöfaktorer som kan 

bidra till riskökningen är t ex exponering för kvarts, olika pigment, 

bindemedel och lösningsmedel i färger. Målare förefaller också 

ha rökt mer än folk i allmänhet. För äldre målare finns i Sverige 

tecken på en ökad risk för lungcancer, men någon sådan tendens 

finns däremot inte för yngre kollegor. 3 Målare utsätts inte längre 

för asbest. Antalet cancerfall blir därför sannolikt lägre än vad en 

relativ risk på 1,1 medför, tabell 7.1. 

Kvarts 

För människor med silikos ökar risken för lungcancer. Idag är emellertid 

silikos, som orsakas av kvarts, en sällsynt sjukdom i Sverige. 

Det är oklart huruvida kvartsen i sig kan öka risken för lungcancer. 

Jobb-exponeringsmatrisen visar att ungefär 12 000 människor är 

utsatta för kvarts, vilket är några gånger fler än yrkesinspektionens 

uppskattningar. 4 Skillnaden beror till största delen på var gränsen 

dragits för vilka som skall anses vara exponerade. Risken för 

lungcancer vid den exponering för kvarts som förekommer idag 

är svår att bedöma. Om antagandena i beräkningsmodellen stämmer 

skulle några enstaka fall per år kunna uppkomma på grund 

av dagens kvartsexponering. 

Sot, tjära och förbränningsprodukter 

Sot, tjära och förbränningsprodukter innehåller ämnen som kan ge 

cancer, t ex polyaromatiska kolväten (PAH). Exponering för mineraloljor 

med hög halt av PAH, beck och stenkolstjära, ökar risken 

för hudcancer. Genom att mineraloljor idag innehåller mycket 

lägre halter än tidigare av PAH är den risken i stort sett eliminerad. 

Stenkolstjära och beck används numera sällan i Sverige. 

3. Se kapitel 22. 

4. Se kapitel 3.

Yrken Psykisk och ohälsa, cancer våld och trakasserier 65 

Svenska sotare löper en ökad risk för lungcancer. I andra länder 

har en överrisk för lungcancer observerats för arbetare i gas- och 

koksverk. En studie av gasverksarbetare i Stockholm visade däremot 

inte någon ökad risk. 

Arbete med asfalt, som innehåller stenkolstjära, kan öka risken 

för lungcancer. I dagens asfalt finns nästan aldrig stenkolstjära utan 

den baseras på bitumen som görs av petroleum. Det är emellertid 

oklart om exponering för sådan asfalt ökar risken för lungcancer. 

För sotare, gasverksarbetare samt arbetare i aluminiumsmältverk 

finns en överrisk för cancer i urinblåsan. Denna beror troligen på 

exponering för PAH. 

Det är svårt att uppskatta hur många cancerfall dagens exponering 

medför. Troligen skulle några fall per år av lungcancer och cancer 

i urinblåsan kunna förebyggas om exponeringen för sot, tjära och 

förbränningsprodukter upphörde. Antalet fall av hudcancer skulle 

sannolikt vara av storleksordningen något fall per år eller lägre. 

Andra miljöfaktorer 

Ultraviolett ljus ökar risken för hudcancer. Cancer-Miljöregistret 

visar att svenska jordbrukare och fiskare löper en mer än fördubblad 

risk att drabbas av läppcancer (EpC, 1994). Den större risken beror 

på dessa yrkesgruppers ökade exponering för UV-ljus. 

Hepatitsmitta ökar risken för levercancer. I Sverige drabbas varje 

år ungefär fem människor av gulsot i arbetet. Det är således mycket 

få fall av levercancer som kan bero på sådan smitta. Miljötobaksrök 

på arbetsplatsen kan sannolikt också bidra till att öka risken för 

lungcancer, men mycket tyder på att exponeringen minskar. 5 Arbetets 

psykosociala miljö kan också ha betydelse. Negativ stress gör 

det sannolikt svårare att t ex sluta röka. I vissa arbetsmiljöer kan s 

k yrkeskulturella faktorer ha positiv eller negativ betydelse. Bland 

läkare finns t ex en stark kultur mot rökning. 

Möjligheter att förebygga 

Åtgärderna för att minska risken för cancer i arbetslivet bygger på 

att minska exponeringen för ämnen som kan orsaka sjukdomen. 

Den mest dramatiska åtgärden är att förbjuda dessa kemikalier, 

5. Se kapitel 3.


vilket också skett med en del ämnen. Om kemikalien inte kan tas 

bort helt inriktas åtgärderna mot att minska exponeringen. 

Om alla de ämnen/exponeringar som finns i tabell 7.1 togs bort 

skulle varje år mindre än 100 cancerfall bland män och mindre än 

10 bland kvinnor kunna förebyggas. En gissning är att den totala 

minskningen ligger i intervallet 10 till 100 fall per år. Dessa beräkningar 

utgår från att de 200–250 fall, som idag får cancer av asbest, 

redan förebyggts genom att exponeringen minskade kraftigt i mitten 

av 1970-talet. Jämfört med 1950-talet och 1960-talet har sannolikt 

ytterligare några 100 cancerfall förhindrats. Det förebyggande arbetet 

att minska cancer i arbetslivet har alltså varit framgångsrikt. 

På många håll pågår forskning för att upptäcka nya cancerrisker. 

Fler exponeringar kan således i framtiden komma att betraktas som 

cancerframkallande. Om alla ämnen som föreslagits som tänkbart 

cancerogena tagits med i beräkningen i tabell 7.1, skulle antalet 

cancerfall på grund av dagens exponering naturligtvis ha visat sig 

vara större. Elektriska fält och framför allt magnetiska fält har 

diskuterats mycket under senare år. Idag går det inte att dra några 

säkra slutsatser om sådana fält innebär en ökad risk för cancer. 

Forskare försöker identifiera genetiska kännetecken som avgör 

om en människa löper högre eller lägre risk att drabbas av cancer. 

Det är emellertid inte troligt att det inom de närmaste fem åren 

utvecklas metoder så att genetiska markörer praktiskt kan användas 

för att förebygga cancer i arbetslivet. 

Även åtgärder som inte direkt gäller enskilda kemikalier i 

arbetsprocessen kan bidra till att förebygga cancer. Rökfria miljöer 

minskar exponeringen för miljötobaksrök på arbetsplatsen 

samtidigt som rökare påverkas att sluta. Åtgärder för att förändra 

matvanor i syfte att förebygga hjärtinfarkt, t ex hos yrkesförare, 6 

bidrar sannolikt också till att minska risken för cancer. Åtgärder 

för att öka den fysiska aktiviteten hos personer med stillasittande 

arbete minskar troligen risken för cancer i tjocktarmen. 


Referenser 

Cancer-Miljöregistret 1960-70. EpC-rapport 1994:4, Socialstyrelsen, Stockholm, 

1994. 

SOU 1984:67. Cancer, orsaker, förebyggande m m. Betänkande av cancerkommittén, 

Stockholm, 1984.


. 

8 

Luftvägssjukdomar 

Astma och hösnuva har under de senaste decennierna ökat i Sverige 

och andra i-länder. Ökningen är tydligast vad gäller barn medan 

resultaten inte är lika entydiga för vuxna. Närmare 2 procent av 

de 18-åringar som mönstrade 1971 hade astma. Tio år senare hade 

förekomsten ökat till nästan 3 procent. 

I början av 1990-talet hade 6–8 procent av norrlänningarna i övre 

tonåren astma och ungefär 1 procent av 16–19-åringarna drabbas 

varje år av sjukdomen. Antalet vuxna som för första gången får astma 

varierar i olika studier från 100 till 500 fall per 100 000 människor 

och år. Ungefär var 20:e vuxen individ har astma. 

De flesta barn med astma och hösnuva är också allergiker (Formgren, 

1994). För vuxna är sambandet mellan allergi och astma inte 

alls lika vanligt och det går ofta inte att säkert ange någon orsak 

till sjukdomen. 

Kroniskt obstruktiv lungsjukdom inbegripet emfysem drabbar 

framför allt rökare. Sjukdomen har blivit vanligare under senare 

år. I början av 1990-talet hade 8 procent av männen i åldern 60–69 

år kroniskt obstruktiv lungsjukdom jämfört med 4 procent av 

kvinnorna. En del avlider av sjukdomen. 

Kronisk bronkit eller kronisk slemhosta utan andra tecken på 

sjukdom kan ses som luftvägarnas sätt att skydda sig mot skadliga 

ämnen, t ex damm och tobaksrök. Dessa besvär anses emellertid 

inte öka risken för kroniskt obstruktiv lungsjukdom eller astma. 

Allergisk alveolit kan ge feberattacker, hosta, andnöd och kan 

försämra lungornas funktion. I lindriga fall går symptomen över


inom något dygn. Dessa fall kallas inhalationsfeber eller ODTS, 

organic dust toxic syndrome. Inandning av stora mängder damm 

från djur och växter kan orsaka denna feber. 

Exponeringar som ger astma ökar också ofta risken för rinnsnuva 

och nästäppa. 

Förekomst av luftvägssjukdomar i arbetslivet 

Från 1990 till 1992 anmäldes cirka 300 fall av astma per år i 

Sverige som arbetssjukdom. Rapporteringen beror naturligtvis 

på om sjukdomen uppmärksammas. I Finland är rapporteringsskyldigheten 

obligatorisk. Om rapporteringsfrekvensen varit 

densamma i Sverige som i Finland skulle drygt dubbelt så många 

fall anmälts. 

För män anmäldes astma som arbetssjukdom oftast bland bagare, 

metallugnsarbetare, svetsare och sprutmålare, tabell 8.1. 

För kvinnor var det vanligast bland träarbetare, plastarbetare och 

husdjursskötare, tabell 8.2. 

Tabell 8.1. ”Tio-i-topp” lista över de yrken bland svenska män som hade den 

högsta rapporteringsfrekvensen av astma 1990–1992 (källa: ISA). 

Yrke Frekvens (fall/100 000 och år) Antal fall 

Bagare 78 16 

Hytt- och metallugnsarbetare 70 6 

Svetsare 65 54 

Sprutmålare 60 11 

Kemisk processarbetare 59 6 

Gjuteriarbetare 57 6 

Träförädlingsarbetare 46 14 

Verkstadssnickare 35 14 

Plastarbetare 35 9 

Pappersbruksarbetare 30 8 

Tabell 8.2. ”Tio-i-topp” lista över de yrken bland svenska kvinnor som hade den 

högsta rapporteringsfrekvensen av astma 1990–1992 (källa: ISA). 

Yrke Frekvens (fall/100 000 och år) Antal fall 

Träarbetare 100 6 

Plastarbetare 63 10 

Husdjursskötare 60 5 

Verkstadsarbetare 26 6 

Laboranter 25 6 

Paketerare 24 10 

Sömmerskor 22 8 

Städerskor 13 35 

Frisörer 13 6

Psykisk Luftvägssjukdomar 

ohälsa, våld och trakasserier 69 

Om dessa uppgifter jämförs med Arbetsmiljökommissionens 

beskrivning från 1980-talets mitt så är förhållandena i stort sett 

oförändrade (Malmberg, 1990). Antalet anmälda svetsare har 

emellertid ökat från 30 till 60 fall per 100 000 svetsare och år. 

Dödsfall i astma har analyserats för olika yrken efter justering 

för olika yrkesgruppers rökvanor (Dödsfallsregistret, SCB). För 

enskilda yrken är fallen ganska få varför den slumpmässiga osäkerheten 

blir stor. Lantbrukare och lantarbetare var de enda manliga 

yrkesgrupper som uppvisade ökad dödlighet under perioden 1981 

till 1992. Hårfrisörskor den enda kvinnliga yrkesgrupp som visade 

ökad dödlighet i astma, 8 fall mot förväntade 1,8. Hårfrisörer utsätts 

för ämnen som irriterar luftvägarna, t ex blekmedel. 

Efter justering för rökvanor visar det sig att fyra yrkesgrupper 

löpte en överrisk att dö i kroniskt obstruktiv lungsjukdom under 

perioden 1981–1992 (Dödsfallsregistret, SCB). Dessa grupper var 

trädgårdsarbetare (16 fall mot 7 förväntade), brevbärare (13 fall 

mot 5,7 förväntade), truckförare (22 fall mot 10,5 förväntade) samt 

lagerarbetare (64 fall mot 30,5 förväntade). Vad gäller kvinnor var 

det endast lagerarbetare som uppvisade en förhöjd risk (12 fall mot 

5 förväntade). Den ökade risken inom dessa yrkesgrupper beror 

sannolikt på att människor omplacerats dit på grund av sjukdom. 

Kroniskt obstruktiv lungsjukdom utvecklas under lång tid och 

därför hinner människor bli förflyttade eller söka andra arbeten 

när de börjar bli sjuka. 

I arbetsskadestatistiken är det svårt att skilja mellan kroniskt 

obstruktiv lungsjukdom och kronisk slemhosta. Statistiken blir 

därför ganska osäker. Från 1990 till 1992 rapporterades årligen 

cirka 50 fall för män och ungefär 25 fall för kvinnor. De fem 

manliga yrken med högst frekvens fanns inom stål-, smides- och 

gjuteriarbete, annat tillverkningsarbete, kemisk processarbete 

samt gummi- och plastarbete, målnings- och golvläggningsarbete, 

samt trävaruarbete. För kvinnor var det vanligast bland kemiskt 

processarbete samt gummi- och plastarbete. 

Att näsbesvär anmäls som arbetsskada är ovanligt. Livsmedelsarbetare 

är den helt dominerande gruppen bland såväl män som 

kvinnor. Från 1990 till 1992 anmäldes 32 manliga fall och 13 

kvinnliga. Av dessa var 30 män och 12 kvinnor bagare.


Från 1990 till 1992 rapporterades för män 51 fall av allergisk 

alveolit och för kvinnor 11 fall. Lantbrukare hade de flesta rapporterna, 

totalt 33 fall, varav 30 män och 3 kvinnor. Sex fall fanns 

inom träförädlingsarbete. För denna yrkesgrupp har anmälningarna 

under de senaste tio åren minskat från cirka 80 till 20 fall 

årligen per 100 000. 

Orsaker till luftvägssjukdomar i olika arbetsmiljöer 

En kunskapsöversikt har nyligen publicerats (Torén, 1995). Lantbrukare 

löper en ökad risk att få astma, kronisk bronkit och allergisk 

alveolit. Astma kan bero på damm från spannmål, kvalster som 

lever på mögel, damm från husdjur eller damm och irriterande 

ämnen i svinstallar. Allergisk alveolit orsakas av damm från bl a 

mögligt hö och spannmål. Olika typer av damm och irriterande 

gaser från svinskötsel kan vara viktiga förklaringar till varför lantbrukare 

löper en ökad risk för kronisk slemhosta. I svinhus finns 

damm från grisarnas päls, föda och avföring. Det finns dessutom 

bakterier, ammoniak och svavelväte, vilket innebär att miljön i 

svinhus kan vara mycket irriterande för luftvägarna. En svensk 

studie från 1993 visade dammhalter från 7 till 14 mg/m 3 . Nivågränsvärdet 

är 5 mg/m 3 . 

Svetsrök innehåller en mängd ämnen som irriterar luftrören. De 

som svetsar i rostfritt stål löper sannolikt större risk att få astma 

än svetsare som arbetar med vanligt järn. Den ökade risken beror 

på att rostfritt stål innehåller sexvärt krom, som ger astma också i 

andra miljöer. En ny svensk undersökning har funnit att svetsare 

löper ökad risk för astma. Svenska och utländska undersökningar 

har visat att kronisk slemhosta är vanligare bland svetsare. 

Olika isocyanater och syraanhydrider är kända orsaker till astma. 

Isocyanater används som härdare i plaster, färger, lacker och vid 

produktion av polyuretanplast. De utnyttjas också vid tillverkning 

av bildetaljer, t ex säten och instrumentpaneler, samt till stoppning 

av möbler. Isocyanater används allt mer i lacker, framför allt för 

att minska innehållet av flyktiga lösningsmedel. Isocyanater och 

syraanhydrider är en trolig orsak till den ökade frekvensen av astma 

bland processarbetare, sprutmålare och plastarbetare. 

Gjuteriarbetare är en annan grupp som exponeras för isocyanater 

som ibland tillsätts för att härda gjutkärnan. Metoden kallas ”cold-



box” och tillämpas numera ofta. Med tillgänglig statistik går det 

inte att avgöra om astma orsakad av isocyanater är ett minskande, 

oförändrat eller ökande problem i Sverige. 

Damm i bagerier kan öka risken för astma, rinnsnuva, nästäppa 

och kronisk slemhosta. Exakt vad i mjölet som orsakar dessa 

sjukdomar är inte känt, men misstankar har riktas mot olika äggviteämnen. 

Enzym, t ex alfa-amylas, tillsätts för att mjölet skall 

bli bättre att baka med. Från svenska bagare och tillverkare av 

enzym har det rapporterats att allergi mot dessa tillsatser har 

orsakat astma. En ny svensk studie visar att manliga bagare löper 

en fördubblad risk för astma. Någon liknande riskökning har 

emellertid inte observerats för kvinnliga bagare, sannolikt därför 

att deras arbetsuppgifter inte är lika dammiga. Både männen och 

kvinnorna har ofta näsbesvär och slemhosta. 

Arbete med försöksdjur ökar risken för astma bland t ex laboratoriearbetare. 

De drabbas också av rinnsnuva och nästäppa. Dessa 

sjukdomar beror på allergi mot äggviteämnen från försöksdjuren. 

En svensk studie från 1980-talets mitt visade att nästan var tredje 

som hanterade försöksdjur var allergisk och att ungefär var tionde 

hade astma. 

Misstankar har väckts om att vattenbaserade färger kan vara 

irriterande för luftvägarna. Dessa färger har i stor utsträckning 

ersatt de som innehöll organiska lösningsmedel. Det är oklart om 

vattenbaserade färger i allmänhet kan orsaka luftvägssjukdomar. 

Målare och lackerare kan utsättas för t ex isocyanater i färger och 

lacker. Aziridin, som kan finnas i tvåkomponentsfärger, har nyligen 

visat sig orsaka astma. Fall av sådan astma har också upptäckts i 

Sverige. 

Det har uppmärksammats att damm från latexhandskar kan orsaka 

astma, bl a inom sjukvården. På ett belgiskt sjukhus fick drygt 

2 procent av sjuksköterskor, städerskor och laboratorieanställda 

astma av latex. Det är okänt hur många i Sverige som drabbas av 

sådan astma. 

Träarbete ökar risken för luftvägssjukdomar. Att allergisk alveolit 

har varit vanlig beror på hantering av mögligt trä. Risken 

för denna sjukdom har minskat kraftigt under senare år, framför 

allt därför att torktekniken har förändrats. De som varit mest 

utsatta för mögligt trädamm är justerare, men de sitter numera i


särskilda hytter som skyddar mot dammet. Risken för astma och 

andra luftvägssjukdomar beror troligen på trädammet i sig, men 

också på en del flyktiga ämnen som finns i virket. 

Svenska och utländska studier har visat att anställda vid pappersbruk 

och massafabriker löper större risk än andra att drabbas av 

luftvägssjukdomar. Dessa besvär kan bl a bero på pappersdamm och 

kemikalier, som används vid blekning, t ex klorgas. Massaindustrin 

använder numera även ozon till blekning. Ozon ersätter klor, 

som tagits bort för att minska belastningen på miljön. Det är väl 

känt att ozon kan orsaka luftvägssjukdomar, bl a astma. Anställda 

vid massafabriker och entreprenörer har fått luftvägsbesvär vid 

oförutsedda utsläpp av ozon. Hur många som drabbats i Sverige 

är inte känt. Fem massafabriker bleker idag med ozon. 

De rapporterade orsakerna till astma i svenskt arbetsliv stämmer 

ganska väl med utländska studier. Enligt en engelsk studie beror drygt 

vart femte fall av yrkesastma på isocyanater, den i särklass vanligaste 

orsaken. Andra rapporterade orsaker är t ex mjöldamm, 8 procent, 

lödrök, 6 procent, laboratoriedjur, 5 procent, andra kemikalier, 5 

procent samt trädamm, 4 procent. 

I en del fall går det inte att ange att något enskilt ämne är orsak 

till luftvägssjukdom. Riskfaktorerna kan då vara irriterande ämnen, 

t ex ammoniak eller aminer. Dessa ämnen har uppmärksammats 

allt mer sedan mitten av 1980-talet. Städerskors och frisörers 

ökade risk för astma kan bero på dessa irriterande ämnen, men 

kunskapsläget är osäkert. 

Miljötobaksröks betydelse för luftvägssjukdomar är oklar. Det 

finns motstridiga uppfattningar om huruvida miljötobaksrök orsakar 

astma bland vuxna. 

Arbetslokaler med t ex fuktskador kan öka risken för luftvägsbesvär. 

Något enskilt ämne eller någon särskild grupp av ämnen 

kan hittills inte förklara dessa symptom. Både bostäder och arbetsplatser 

kan ha dessa skador. Det finns inte någon enhetlig 

definition på ”sjukt hus”. Det går därför inte att uppskatta hur 

många lokaler som är skadade och inte att avgöra om det är ett 

växande eller minskande problem. 

Det finns inte heller någon information om hur många som 

drabbats av luftvägsbesvär på grund av fuktskadade arbetsplatser. 

En vanlig uppfattning är att dessa problem är vanligare i skolor



och på kontor än t ex i industrin. Både svenska och utländska 

studier visar att barn som vistas i fuktskadade byggnader löper en 

ökad risk att få astma. 

Det finns krav på att ventilationssystem i vissa lokaler skall ha 

kontrollerats senast 1994. Enligt Boverket hade mindre än varannan 

byggnad kontrollerats vid utgången av 1994. I genomsnitt 

godkändes sju av tio kontrollerade byggnader. 

Nya orsaker till luftvägssjukdomar 

Förändringar av arbetsmiljön påverkar risken för luftvägssjukdomar. 

Asbestos och stendammslunga har i praktiken eliminerats sedan asbest 

förbjudits och exponering för stendamm minskat kraftigt. 

Den ökade användningen av lacker och färger med isocyanater 

kan öka risken för astma, om inte exponeringen minskas genom 

olika åtgärder. När massaindustrin bleker med ozon kan samtidigt 

en ny riskmiljö skapas. En övergång från färger med lösningsmedel 

till vattenbaserade färger ökar sannolikt risken för luftvägsbesvär, 

om inte förebyggande insatser görs. De vattenlösliga färgerna har 

emellertid minskat risken för skador på centrala nervsystemet. I 

vattenbaserade produkter används konserveringsmedel, som kan 

öka risken för luftvägssjukdomar och allergier. En ökad förekomst 

av luftvägssjukdomar kan komma att uppträda bl a vid limning 

och målning inom verkstads- och byggnadsindustrin till följd 

av en större användning av tvåkomponentsprodukter och andra 

snabbhärdande ämnen. 

En del risker har eller håller på att omvärderas. Svetsares risk 

att drabbas av astma har uppmärksammats relativt nyligen. Fram 

till 1980-talets mitt ansåg de flesta experter att irriterande gaser, t 

ex klorgas eller svaveldioxid, inte kunde ge astma. I Nordamerika 

anses nu höga, enstaka exponeringar för dessa ämnen vara en riskfaktor 

för astma. Europeiska forskare är mer tveksamma, men en 

omvärdering kan vara på gång. Rökning har tidigare ansetts kunna 

förklara i stort sett alla fall av kroniskt obstruktiv lungsjukdom. 

Exponering för damm anses numera också kunna vara en orsak 

till denna sjukdom. 

En del nya ämnen, som kan ge luftvägsbesvär, har upptäckts 

under de senaste tio åren, t ex latexdamm på sjukhus, azidrin i 

vissa färger och miljön i svinhus.


Luftvägssjukdomar kan förebyggas 

Genom att många faktorer bakom luftvägssjukdomar är kända går 

dessa hälsoproblem också att förebygga. Det gäller att undvika 

ämnen, minska exponering för ämnen som måste användas, att 

upptäcka besvären i tid och därmed lindra sjukdomens förlopp. 

Av de ämnen, som kan påverka luftvägarna, är det endast ett 

fåtal som kräver tillstånd för att få användas i arbetslivet, t ex syraanhydrider. 

För andra miljöer, t ex laboratorier med försöksdjur, 

eller för vissa ämnen, t ex isocyanater, finns särskilda regler för 

att minska exponeringen. Dessutom krävs hälsoundersökningar 

av de som exponeras. 

Studier av personer som fått astma av isocyanater visar att prognosen 

är bättre om sjukdomen upptäcks tidigt och exponeringen 

upphör. Den stora skillnaden mellan de anmälda fallen i Finland 

och i Sverige talar för att många fall av yrkesastma, sannolikt några 

hundra per år, inte sätts i samband med arbetet. Därmed finns risk 

att dessa personer fortsätter att utsättas för faktorer i arbetsmiljön 

som försämrar deras sjukdom. Det kan leda till att de ej tillfrisknar 

och att besvären blir onödigt svåra. 

Ärftlighet för allergi, s k atopi, ökar risken för sådan astma som 

beror på exponering av ämnen från djur och växter, t ex bageridamm 

och enzymer. Eftersom allt fler barn och ungdomar får 

astma, hösnuva och allergi kommer allt fler med känsliga luftrör 

ut i arbetslivet under det närmaste decenniet. Allt fler kommer 

därmed att reagera på låga koncentrationer av damm och irriterande 

ämnen. 

Möjligheter att med läkarundersökning, hälsokontroller och 

laboratorietest identifiera känsliga människor har diskuterats, men 

metoden anses för närvarande trubbig, vilket följande exempel 

illustrerar: 

Människor som sköter försöksdjur löper hög risk att bli allergiska mot 

djuren. Risken är dessutom särskilt stor för dem som är atopiker, dvs har 

ärftlighet för allergi. Botham (1995) studerade ett engelsk läkemedelsföretag 

och de som arbetade med försöksdjur. Resultaten kan användas 

för att utvärdera hur effektiva hälsokontroller egentligen är. Efter två år 

hade 20 procent av atopikerna blivit allergiska mot försöksdjur. Ungefär 

4 procent av de ”helt friska” hade också fått sådan allergi. Ungefär var 

femte som anställs brukar vara atopiker. Om 200 människor anställs blir 

resultatet följande: Av de 40 som är atopiker får 8 allergi mot försöksdjur, 

20 procent gånger 40. Av de 160 ”friska” får 6 allergi mot försöksdjur, 4



procent gånger 160. Det innebär att 57 procent, 8 av 14, av allergierna 

skulle ha förhindrats om atopikerna nekats anställning. Med andra ord, 

även om var femte anställd skulle sorterats bort så finns ändå hälften av 

allergierna kvar. 

Inom träindustrin har risken med mögligt virke uppmärksammats. 

Exponeringen har minskat markant och därmed också risken för 

allergisk alveolit och inhalationsfeber, vilket framgår ur ISA. Med 

den statistik som finns går det emellertid inte att utvärdera hur effektiva 

olika förebyggande åtgärder varit inom andra branscher. 

Referenser 

Botham PA, Lamb CT, Teasdale EL, Bonner SM, Tomerson JA. Allergy to laboratory 

animals: a follow up study of its incidence and to the influence of 

atopy and preexisting sensitization on its development. Occup Environ 

Med 1995;52:129–133. 

Formgren H. Omfattningen av allergi och annan överkänslighet. Folkhälsoinstitutet, 


Malmberg P. Yrkeslungsjukdomar. Rapport till Arbetsmiljökommissionen, 


Torén K. Astma och yrke. I: Westerholm P (ed): Arbetssjukdom – skadlig inverkan 

– samband med arbete. Arbete och Hälsa 1995:16; 60–76.


. 

9 

Hudsjukdomar 

Risk för hudsjukdomar, framför allt på händerna, finns i många 

arbetsmiljöer. År 1993 rapporterade 935 män och 1 423 kvinnor 

sådana sjukdomar till ISA. De svarade för 4 procent av anmälda 

arbetssjukdomar. Nittio procent av anmälda hudsjukdomar är 

eksem och i 90 procent av fallen är det händerna som drabbas. 

Anmälningar är vanligare bland kvinnor än män och vanligare 

bland unga än äldre, figur 9.1 (Hedlin et al, 1994). 

antal per 1000 

förvärvsarbetande 

2,0 

1,5 

1,0 

0,5 

kvinnor 16–24 år 


män 16–24 år 

män 25–64 år 

0 

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 

Figur 9.1. Frekvens av anmäld hudsjukdom till ISA 1980–92 för män respektive 

kvinnor.

Psykisk Hudsjukdomar ohälsa, våld och trakasserier 77 

Det finns en tendens till färre anmälningar under 1990-talet, 

framför allt bland yngre. Minskningen kan bero på att allt färre 

arbetar i tillverkningsindustrin, speciellt yngre människor. 1 De 

anmälda var under tiden 1987–1991 sjukskrivna i genomsnitt 15 

veckor. Två tredjedelar av dem som 1990 var långtidssjukskrivna 2 

för hudsjukdom hade anmält den som arbetsskada. 

Bara en liten del av alla handeksem rapporteras till ISA. En tvärsnittsundersökning 

i Göteborg under 1980-talet visade att drygt 10 

procent av befolkningen i yrkesverksam ålder hade haft handeksem 

under det senaste året (Meding, 1991). Sjuttio procent av de med 

eksem hade sökt läkare och 20 procent hade varit sjukskrivna minst 

en vecka. Sjukskrivningstiden var i genomsnitt 19 veckor. Dubbelt 

så många kvinnor som män rapporterade handeksem. 

Arbetsskadestatistik för 1990–91 i kombination med FoB90 har 

visat i vilka yrken det finns en överrisk för hudsjukdomar, tabell 

9.1. De högsta riskerna uppvisar yrkesgrupper som ofta kommer 

i kontakt med vatten, oljor och rengöringsmedel. I hälften av alla 

fall uppges att vatten och rengöringsmedel är orsak till eksemet. 

I vissa arbetsmiljöer finns kemikalier som både kan irritera huden 

och ge allergier. 

Tabell 9.1. Yrkesgrupper med ökad risk för hudsjukdom 1990–91. (Hedlin et 

al,1994) 

Yrkesgrupp Antal anmälda fall 1990–91 

Frisörer (kvinnor) 92 

Maskinmontörer (kvinnor) 52 

Kockar och kallskänkor (kvinnor) 77 

Tandsköterskor (kvinnor) 53 

Verkstadsmekaniker (män) 142 

Kockar och kallskänkor (män) 33 

Städare (kvinnor) 237 

Köksbiträden (kvinnor) 148 

Vårdbiträden (kvinnor) 208 

Maskinreparatörer (män) 126 

Undersköterskor och sjukvårdsbiträden (kvinnor) 256 

Paketerare (kvinnor) 35 

Maskinmontörer (män 61 

Byggnadsmålare (män) 42 


2. Långtidssjukskriven= mer än 90 dagar.


Den högsta risken löper kvinnliga frisörer. Man uppskattar att 

ca 20 procent av frisörerna byter yrke på grund av handeksem 

(Meding, 1991). Andra utsatta yrkesgrupper är maskinmontörer, 

verkstadsmekaniker, kockar, kallskänkor, köksbiträden, tandsköterskor 

och städare. Sammanställningar från andra länder visar på 

en likartad bild av utsatta yrkesgrupper. 

Skadliga faktorer 

Hudsjukdomarna i arbetslivet är framför allt icke-allergiskt och 

allergiskt kontakteksem samt kontakturtikaria. Icke-allergiskt kontakteksem 

är den vanligaste typen. Det kallas också traumiterativt 

eller toxiskt eksem. Vatten och rengöringsmedel är de vanligaste 

orsakerna till detta eksem. Oljor, lösningsmedel, damm, smuts 

och slitage på huden finns ofta också med i bilden. Våtarbete 

är vanligt i många kvinnoyrken, t ex frisör, städare, köksbiträde, 

vårdbiträde och tandsköterska. Kvinnors ökade risk att få eksem 

kan förklaras av att de oftare än män har våtarbete såväl i sitt yrke 

som i hemmet. Vid icke-allergiskt kontakteksem är prognosen god 

om arbetsvillkoren förbättras, t ex mindre våtarbete. Förebyggande 

åtgärder kan alltså förväntas ha god effekt. 

Allergiskt kontakteksem beror på en allergisk reaktion när vissa 

ämnen kommer i kontakt med huden. Denna typ kallas fördröjd 

överkänslighet eller typ IV-allergi. Den skiljer sig från allergier 

i luftvägarna. 

Ungefär 3 700 ämnen har beskrivits som orsak till kontaktallergi. 

De ämnen som oftast ger allergi är nickel, gummikemikalier, kolofonium, 

konserveringsmedel, krom, vissa plaster och substanser i 

parfymer. Kontaktallergi innebär inte alltid ett kroniskt eksem, utan 

symptomen uppträder när huden kommer i kontakt med ämnet. 

Nickelallergi är vanligast. Var tionde svensk kvinna är allergisk 

mot nickel. Bland män är det bara 1 procent. Många får inte sin 

nickelallergi i arbetslivet utan överkänsligheten grundläggs genom 

att smycken eller andra metallföremål kommer i direkt kontakt 

med huden. I vissa studier har fyra av tio nickelallergiker fått handeksem. 

Kontakt med t ex mynt eller nycklar, men också våtarbete 

kan utlösa eksemet. Nickel i handverktyg har uppmärksammats 

under senare år, framför allt som en risk för män. Sådana handverktyg 

kartläggs för närvarande i Sverige.

Psykisk Hudsjukdomar 


EU har beslutat om förbud mot försäljning av t ex smycken, 

knappar och blixtlås som avger nickel (Lidén, 1993). Förbudet 

gäller framför allt föremål som används privat. 

Cement gav tidigare ofta kromallergi. Besvären orsakades av vattenlöslig 

kromat. I Sverige och några andra länder, t ex Danmark 

och Finland, blandas sedan 10–15 år järnsulfat i cement. Järnsulfat 

binder kromaten. I Finland har kromallergi bland byggnadsarbetare 

minskat med omkring 65 procent sedan 1987 (Roto et al, 1996). 3 

Minskningen anses bero på att järnsulfat blandas i cementen. 

Kontaktallergi mot gummikemikalier beror ofta på arbetsmiljön, 

framför allt på skyddshandskar. Kolofonium är en harts som 

finns i barrträd och används i många olika produkter, t ex plåster, 

för att det skall fästa bättre. Det utnyttjas också som flussmedel 

vid lödning och kan vid sådan användning ge eksem i ansiktet. 

Kolofonium finns också i papper. I enstaka fall har pappersarbete 

rapporterats ge eksem, men problemets omfattning är inte känd. 

Det finns mer kolofonium i mekanisk pappersmassa, som bl a 

används i s k miljövänligt papper (Karlberg et al, 1995). Många 

konserveringsmedel kan ge kontaktallergi, t ex isotiazolinoner och 

s k formaldehydavgivare. Plaster, främst epoxy och akrylater, kan 

också orsaka allergier. 

Nässelutslag, kontakturtikaria, kan vara allergisk eller ospecifik. 

Den allergiska reaktionen skiljer sig från kontaktallergi. Förutom 

hudsymptom förekommer ibland också snuva, irritation i ögonen 

eller astma. Eftersom symptomen visar sig inom några minuter 

efter exponeringen är sambandet ofta uppenbart och leder inte 

till läkarbesök. Det är oklart hur vanlig denna sjukdom är, men pågående 

studier indikerar att några procent av de yrkesverksamma 

har dessa symptom eller har någon gång drabbats av dem. Allergisk 

kontakturtikaria orsakas oftast av äggviteämnen och kan ibland 

utvecklas till kroniskt eksem, ”proteindermatit”. I arbetslivet finns 

risk för kontakturtikaria framför allt vid kontakt med gummilatex 

i handskar, hantering av livsmedel eller arbete med djur. 

Ammoniumpersulfat och kaliumpersulfat, som finns i frisörernas 

arbetsmiljö, kan ge kontakturtikaria. Gummilatex är gummiträdets 

3. Någon motsvarande undersökning finns inte i Sverige.


sav och används till olika produkter av naturgummi. Latexallergi är 

i första hand ett problem för dem som använder handskar i sjukvården. 

Eftersom risken för blodburen smitta ökat, används allt 

fler handskar inom sjukvård och tandvård. Drygt sex miljoner par 

operationshandskar och 50–60 miljoner undersökningshandskar 

av gummilatex används varje år i Sverige. Tre procent av de som 

arbetade inom tandvård och på operationsavdelningar i Stockholm 

var allergiska mot latex i början av 1990-talet (Wrangsjö, 1993). 

Utländska undersökningar har i en del fall visat att var tionde i högexponerade 

grupper är allergisk mot latex. Latexallergi kan förutom 

hudsymptom också ge astma och svåra akuta reaktioner, anafylaxi. 

Inom EU utreds riskerna med skyddshandskar. En del talar för att 

det kan bli lagstiftning, bl a om märkning av skyddshandskar och 

att gummilatex skall redovisas i innehållsdeklarationer. 

Ökad risk för atopiker att få handeksem 

Atopi innebär en medfödd benägenhet att utveckla atopiskt eksem 4 , 

allergisk snuva, allergisk ögonkatarr och allergisk astma. Minst 25 

procent av alla svenskar är atopiker. De som har atopiskt eksem 

har ömtålig hud. Flera stora skandinaviska undersökningar har 

visat att den som haft atopiskt eksem som barn löper tre gånger 

större risk att få handeksem som vuxen (Meding, 1991). De drabbas 

framför allt av icke-allergiskt kontakteksem. Alla atopiker är 

inte lika känsliga och risken beror också på vad huden utsätts för. 

En finsk studie visade att 90 procent fick handeksem om de under 

mer än två timmar per arbetsdag utsattes för ämnen som irriterade 

huden. En analys av svensk arbetsskadestatistik visar att 40 procent 

av 16–24-åringar som anmält hudsjukdom som arbetsskada hade 

haft atopiskt eksem som barn. 

Handeksem blir vanligare 

Atopiska sjukdomar ökar snabbt i de flesta länder. Flera internationella 

studier visar att före 1960 hade 2–3 procent av barnen atopiskt 

eksem. Under 1960-talet hade 4–8 procent sådana besvär. Bland 

barn födda efter 1970 drabbades 9–12 procent och då ofta före sju års 

ålder. Bakgrunden till denna ökning är oklar, men misstankar riktas 

4. Atopiskt eksem = böjveckseksem.

Psykisk Hudsjukdomar 


mot olika faktorer i miljön. Eftersom atopiskt eksem ökar risken 

för handeksem blir dessa besvär sannolikt vanligare. Handeksem 

var på 1980-talet dubbelt så vanligt som 20 år tidigare. 

Hudsjukdomar kan botas och förebyggas 

Handeksem leder ibland till arbetsbyte. Prognosen för att kunna 

fortsätta som yrkesaktiv är god om exponeringen för eksemframkallande 

faktorer, ofta våtarbete, kan elimineras eller minskas. I en 

undersökning från Göteborg uppgav 8 procent av personer med 

handeksem att de bytt yrke på grund av hudbesvären (Meding, 

1991). Sådant byte av yrke förekom ofta bland frisörer, bagare, 

tandsköterskor, städare, köksbiträden, kockar och maskinskötare. 

Med goda rutiner kring handhygien, hudvård och handskanvändning 

kan många fall av arbetsrelaterade handeksem förebyggas. 

Tiden för våtarbete skall vara så kort som möjligt. I 

många fall går det också att använda produkter med mindre risk 

för hudirritation och allergi. Atopiker bör få lämplig rådgivning 

inför val av yrke. Det finns dock en bristande kunskap om hur 

stora effekter de olika förebyggande metoderna har. 

Referenser 

Hedlin M, Bengtsson B, Norell M, Malker H. Anmälda hudsjukdomar i arbetslivet. 

Arbetarskyddsstyrelsen. Rapport 1994:10. 

Karlberg A-T, Gäfvert E, Lidén C. Environmentally friendly paper may increase 

risk of hand eczema in rosin-sensitive persons. J Am Acad Dermatol 

1995;33:427–432. 

Lidén C. Nickelförbud inom EG. Läkartidningen 1993;90:2953–2954. 

Meding B. Handeksem. En epidemiologisk undersökning. Arbete och Hälsa 

1991:28. 

Roto P, Sainio H, Reunala T, Laippala P. Addition of ferrous sulfate to cement 

and risk of chromium dermatitis among construction workers. Contact 

Dermatitis 1996;34:43–50. 

Wrangsjö K. IgE-mediated latex allergy and contact allergy to rubber in clinical 

occupational dermatology. Arbete och Hälsa 1993:25.


. 

10 

Fosterskador 

Drygt 116 000 kvinnor födde barn i Sverige 1993. Nittiosju 

procent av de barn som överlevde första veckan hade inte några 

allvarliga missbildningar. 1 Sju procent var för tidigt födda 2 eller 

hade låg födelsevikt. 3 

Många par får inte så många barn som de önskar. Olika studier 

visar att 7–20 procent av de kvinnor, som försöker, inte blir gravida 

inom ett år. En sådan situation har 15–24 procent av alla par 

varit med om någon gång. Barnlösheten beror på mannen i 30–50 

procent av de fall där en orsak kan fastställas. 

Mer än var tredje graviditet slutar med missfall. Vissa uppskattningar 

antyder till och med att nästan två av tre graviditeter slutar 

med missfall. De flesta inträffar innan kvinnan vet om att hon är 

med barn. En fjärdedel av alla kända graviditeter avbryts genom 

legal abort. 

Alla de funktioner som är nödvändiga för normal sexuell förmåga, 

fruktsamhet, graviditet och fosterutveckling kan störas av yttre 

faktorer. Kunskapen om vilka exponeringar, som säkert innebär 

en risk, är dock starkt begränsad. Kända risker är relativt höga 

doser av t ex joniserande strålning, tungmetaller som bly och 

kvicksilver, vissa bekämpningsmedel och smittämnen. Ämnen 

som ger cancer anses också kunna vara skadliga för könsceller och 

1. Källa: Medicinska födelseregistret. 

2. Tidigt födda = före 37:e graviditetsveckan. 

3. Låg födelsevikt = mindre än 2 500 gram.

Psykisk Fosterskador 


foster. Människan tycks i flera avseenden vara mer känslig än djur 

för reproduktionsstörande faktorer. 

Flera epidemiologiska studier har visat samband mellan fysiskt 

ansträngande arbete och för tidig födsel. Det gäller framför allt 

kvinnor som står och går mycket i sitt arbete. Kraftig fysisk ansträngning 

tycks kunna öka risken för missfall, men fynden i olika 

studier är inte entydiga. Extrem belastning, t ex viss idrottsträning 

på elitnivå, kan rubba menstruationer och minska fruktsamheten 

hos kvinnor. Normal fysisk ansträngning i arbetslivet är inte förknippad 

med sådan risk. 

Joniserande strålning, t ex röntgenstrålning, kan redan vid 

måttliga nivåer vara skadlig och är därför strikt reglerad. Effekten 

på människor av lågfrekventa elektriska och magnetiska fält, 

t ex från bildskärmar, har undersökts under senare år men några 

säkra slutsatser finns inte (Socialstyrelsen, 1995). Hög värme kan 

försämra mannens spermier. Misstanken att buller som skadar 

hörseln också kan ha negativa effekter på fruktsamhet, graviditet 

och fostrets utveckling har fått visst stöd i några epidemiologiska 

studier som genomförts under senare år. 

I Arbetarskyddsstyrelsens föreskrift om hygieniska gränsvärden 

(AFS 1993:9) finns endast tio ämnen angivna som skadliga för 

fruktsamhet eller foster. Betydligt fler misstänks emellertid kunna 

ha sådana effekter vid nivåer som kan förekomma i arbetslivet. Det 

gäller t ex tungmetaller, bekämpningsmedel, organiska lösningsmedel, 

anestesigaser, cytostatika och ämnen som används för desinfektion 

eller sterilisering. Ämnen som anses potentiellt skadliga för mannens 

fruktsamhet är bly, organiskt kvicksilver, kadmium, sexvärt krom, 

etylendibromid, toluen, tri- och dinitrotoluen, vissa glykoletrar samt 

vissa bekämpningsmedel. De mest skadliga bekämpningsmedlen 

används inte i Sverige. Ämnen som har östrogenlika egenskaper, t 

ex PCB, DDT och nonylfenol, befaras ha samma negativa effekt på 

mäns fruktsamhet som kvinnliga könshormon. 

Kunskapen om samband mellan psykosociala miljöfaktorer 

och fosterpåverkan är mycket begränsad. Skiftarbete förändrar 

människans hormonella dygnsrytm och är dessutom i vissa fall 

förknippad med ogynnsamma levnadsvanor och psykisk belastning. 

Oregelbunden arbetstid och nattarbete har i några nyligen 

genomförda studier visat sig ha samband med en ökad risk för


olika reproduktionsstörningar, men sambandet betraktas inte som 

vetenskapligt säkerställt. 

Risker i vissa arbetsmiljöer 

Det finns idag inte tillräckligt statistiskt underlag för att kunna ge 

en bild av i vilken utsträckning arbetsmiljön i Sverige har negativa 

effekter på fosterutveckling eller fortplantning. Arbetsmiljökommissionens 

rapport redovisar resultat från en studie över yrken 

och förlossningsutfall där nationella register använts. Bland annat 

vårdbiträden/undersköterskor, kvinnor i kemiskt processarbete 

och i övrigt kemiskt- och cellulosatekniskt arbete löper en ökad 

risk att få dödfödda barn. Barn till kvinnliga textilarbetare, svetsare, 

köksbiträden och städare har oftare låg födelsevikt. I dessa 

analyser hade man mycket begränsade möjligheter att ta hänsyn 

till andra faktorer av betydelse för fosterutvecklingen. Det krävs 

därför fördjupade studier för att klargöra om exponeringen i vissa 

yrken ökar risken för ogynnsam fosterutveckling. 

Internationella epidemiologiska studier tyder på en ökad risk 

i vissa yrken för negativa effekter på fruktsamhet eller fosterutveckling. 

Det gäller t ex kemtvättare som utsätts för perkloretylen, 

tryckeriarbetare som utsätts för toluen och andra lösningsmedel och 

veterinärmedicinsk personal som utsätts för anestesigaser. Andra 

utsatta yrkesgrupper är frisörer som exponeras för hårfärgmedel, 

textilarbetare som utsätts för färgämnen, arbetare i läkemedelsindustri 

och apotekspersonal som kommer i kontakt med bland 

annat cellgifter. En ökad risk kan också gälla arbetare i kemisk 

processindustri, gummiindustri, metall- och elektronikindustri 

och laboratoriepersonal som utsätts för lösningsmedel, svetsare 

som utsätts för metallrök, lantbruks- och trädgårdsarbetare som 

utnyttjar bekämpningsmedel, samt målare, lackerare, lokalvårdare 

och sanerare som utsätts för lösningsmedel. Många i dessa yrkesgrupper 

utsätts för flera olika kemiska ämnen i varierande nivåer 

och det har därför varit svårt att säkert avgöra vilken eller vilka 

faktorer som kan vara skadliga. Vissa av sambanden har ifrågasatts 

därför att riskökningarna helt eller delvis skulle kunna bero på 

andra faktorer, t ex rökvanor. 

Arbete inom hälso- och sjukvård innebär ofta tung fysisk ansträngning, 

skiftarbete och psykisk belastning som t ex hot och



våld. Det förekommer också exponering för kemikalier som t ex 

anestesigaser, cytostatika och medel för sterilisering. Flera utländska 

studier tyder på en ökad risk för förtidsbörd bland vårdpersonal 

som utsätts för flera belastande faktorer samtidigt (Ahlborg, 1995). 

En nyligen publicerad svensk studie visar att missfall är vanligare 

bland barnmorskor som arbetar treskift eller enbart nattskift än 

bland de som endast har dagarbete (Axelsson et al,1994). 

Exponering för organiska lösningsmedel, framför allt perkloretylen, 

förekommer i kemtvättar. En svensk studie av tvätteriarbetare 

kunde inte finna något samband mellan sådant arbete och risk för 

missfall (Ahlborg, 1990). 

Internationella studier tyder på att bly negativt påverkar mannens 

produktion av spermier. Denna effekt observeras redan vid 

exponering som motsvarar blodblyhalter omkring 2 µmol/l. Data 

från det nedlagda blyregistret tyder på att några hundra svenska 

män kan vara utsatta för så höga blynivåer att deras spermieproduktion 

riskerar att påverkas. 4 

Trender 

Från 1973 till 1993 har dödligheten i samband med födelsen 

minskat från 14 till 6 fall per 1 000 födda. Under samma period 

har andelen födda med låg födelsevikt i stort sett varit konstant. 

Detta gäller även det totala antalet missbildningar. Vissa specifika 

missbildningar har dock minskat på grund av att de numera upptäcks 

vid ultraljudsundersökning och föranleder abort. 

Det pågår en intensiv internationell debatt om sjunkande spermietal. 

Någon sådan sänkning har inte påvisats i Sverige. Det finns heller 

inget som tyder på en minskad fruktsamhet (Högberg, 1995). 

Antalet nya kemiska ämnen som introduceras i arbetslivet förväntas 

inte minska i framtiden. Kraven på utvärdering av deras eventuellt 

negativa effekter kommer däremot att öka. Särskild uppmärksamhet 

kommer att riktas mot ämnen som upplagras i kroppen och därför 

på sikt kan bli skadliga trots relativt låg exponering. 

Risk för skadliga effekter är störst vid hög exponering som kan förekomma 

t ex vid driftsstörningar, reparationsarbete, olyckor, avsaknad 

av fungerande skyddsutrustning och vid felaktig hantering. 

4. Se kapitel 3.


I framtiden kommer sannolikt ergonomiska och psykosociala 

förhållanden i och utanför arbetet att ha större betydelse för fruktsamhet 

och fosterutveckling än kemiska faktorer i arbetsmiljön. 

Vissa grupper är särskilt sårbara, t ex kvinnor i fyrtioårsåldern som 

är gravida eller försöker bli med barn. 

Förebyggande åtgärder 

I Sverige har myndigheterna varit återhållsamma med lagstiftning 

eller föreskrifter, som innebär att särskild hänsyn tas till gravida. 

Ett viktigt skäl är att lagstiftarna velat undvika diskriminering av 

kvinnor på arbetsmarknaden. Svenska myndigheter har också ställt 

höga krav innan en exponering bedömts som potentiellt skadlig 

för fruktsamhet eller foster. 

Danska och finska myndigheter har varit mer aktiva att ställa 

krav på riktade riskbedömningar och åtgärder mot faktorer som 

misstänks skada fostret. Danska Arbejdstilsynets kampanj ”Arbetsmiljö 

och friska barn” i Danmark 1993–94 är ett sådant exempel. 

Av de nordiska länderna har Danmark den mest omfattande klassificeringen 

av ämnen i arbetslivet som kan ha negativa effekter 

på fostret (AMI-rapport Nr 35/1991). 

Inom EU sker klassificering och märkning av kemiska ämnen 

som kan vara skadliga för fostret enligt direktiv 92/32/EEG. Klassificeringen 

gäller dels kvinnors och mäns fruktsamhet, dels effekter 

på embryots, fostrets och barnets utveckling upp till puberteten. 

Ämnen som via bröstmjölken kan skada barnet klassificeras för 

sig. Kemikalieinspektionen svarar för hur reglerna tillämpas i 

Sverige. 

Arbetarskyddsstyrelsens föreskrift om gravida och ammande 

arbetstagare (AFS 1994:32) har tillkommit för att anpassa de svenska 

bestämmelserna till EU:s direktiv. Arbetsgivaren är skyldig att bedöma 

om exponering i arbetet har negativa effekter på graviditet 

eller amning. Om det finns en sådan risk skall arbetsgivaren snarast 

vidta nödvändiga åtgärder. I sista hand finns möjlighet för kvinnan 

att vara ledig från arbetsuppgifter som innebär en risk. 

Gravida arbetstagare får inte arbeta under vatten, under förhöjt 

tryck (AFS 1993:57) eller med rök- eller kemdykning (AFS 1995:1). 

Gravida får inte arbeta där det finns risk för smitta av röda hund 

eller toxoplasma om de inte vaccinerats eller på annat sätt har



fullgott skydd (AFS 1994:34). Gravida eller ammande arbetstagare 

får inte heller arbeta med bly (AFS 1992:17) eller i gruva under 

jord ”förknippat med särskilda risker” (AFS 1994:33). Den kvinna 

som arbetar med joniserande strålning och blir gravid har rätt till 

omplacering (SSI FS 1989:1). Kvinna som är gravid eller har fött 

barn högst 14 veckor tidigare får inte tvingas till nattarbete om 

läkare intygar att det skulle vara skadligt för säkerhet eller hälsa 

(AFS 1994:32). 

Referenser 

Ahlborg G. Pregnancy outcome among women working in laundries and drycleaning 

shops using tetrachloroethylene. Am J Ind Med 1990;17:567– 

575. 

Ahlborg G. Physical work load and pregnancy outcome. J Occup Environ Med 

1995;37:941–944. 

Axelsson G, Ahlborg G, Bodin L. Oregelbunden arbetstid, lustgasexponering 

och graviditetspåverkan bland barnmorskor. Delrapport 2: Missfall. Avd 

f Miljömedicin, Göteborgs universitet. Rapport YM 31/94, Göteborg, 

1994. 

Högberg U. Är människans fortplantning hotad? Läkartidningen 1995;92:872– 

876. 

Socialstyrelsen. Elektriska och magnetiska fält och hälsoeffekter. SoS-rapport 

1995:1, Stockholm, 1995.


. 

11 

Arbetsrelaterade skador 

i rörelseorganen 

Rörelseorganens olika delar är skelett, leder, muskler, brosk och 

bindväv samt tillhörande nerver. Samspelet mellan dessa delar 

är mycket komplicerat, vilket innebär att smärta och symptom 

ofta är svåra att avgränsa. Olika experter är heller inte eniga vilka 

diagnoser som ska användas och hur de ska avgränsas. Världshälsoorganisationen, 

WHO, rekommenderar att sjukdomar i rörelseorganen 

som har samband med arbetslivet kallas ”arbetsrelaterade 

muskuloskeletala sjukdomar”. 

Kända och misstänkta riskfaktorer för arbetsrelaterade sjukdomar 

i rörelseorganen omfattar både fysiska och psykosociala förhållanden. 

Exempel på fysiska faktorer med ökad risk för sjukdom i 

rörelseorganen är bl a tungt fysiskt arbete, plötslig överbelastning, 

statisk belastning, bristande variation i arbetsuppgifter (ensidigt 

upprepat arbete), tryck mot kroppsdel, extrema arbetsställningar, 

vibrationer, långvarigt sittande och låsta arbetsställningar. Psykosociala 

faktorer som ökar risken är t ex tidspress, brist på 

stimulans, brist på påverkansmöjligheter av det egna arbetet och 

dåligt socialt stöd. 

Det finns en omfattande forskning om sambandet mellan yttre 

belastning, t ex lyft, och belastningen på muskler, senor och skelett. 

Det går också att beräkna hur stora krafter en vävnad tål innan den 

går sönder. Vid tung belastning, t ex tunga lyft, är detta en viktig 

kunskap. De skador som uppträder då vävnader plötsligt går sönder 

brukar i arbetsskadestatistiken registreras som arbetsolycksfall.

Psykisk Arbetsrelaterade ohälsa, våld skador och trakasserier i rörelseorganen 

89 

Många sjukdomar och smärttillstånd i rörelseorganen beror på 

att samma rörelse upprepas många gånger. Det finns flera olika 

teorier om varför dessa belastningar kan ge skador, men ingen 

är ännu helt accepterad. Mekanismerna till att psykologiska och 

sociala faktorer leder till skador är också oklara. 

En teori bygger på att endast en viss typ av muskelfibrer är aktiva 

vid låg belastning, s k typ 1-fibrer. En låg statisk belastning kan 

överbelasta dessa fibrer, vilket i sin tur leder till smärta och skada, 

t ex genom att muskelcellernas energiförråd blir uttömt. 

En belastning samtidigt som muskeln förlängs kan leda till 

slitskador i de delar av muskelcellen, som ska dra samman muskeln. 

Sådana skador kallas ruptur av z-diskerna. Detta är vanligt vid träningsvärk. 

Vid repetitivt arbete antas en skada skapa en ond cirkel 

av degenerativa processer, bl a genom att kalcium frigörs. 

En annan teori gäller muskelspolar och de nerver som reglerar 

dessa spolars känslighet. Muskelspolarna känner av musklernas 

spänning. Statiskt arbete, som kan leda till frisättning av kemiska 

ämnen och eventuellt syrebrist, kan orsaka en ökad känslighet hos 

muskelspolarna. Den ökade känsligheten kan leda till en förhöjd 

muskelspänning som i sin tur kan medföra smärta och stelhet. 

Tryck och nötning är de vanligaste orsakerna till skador på större 

nerver i samband med arbete. Vid upprepade tryck och nötningar 

kan vävnaden svullna. Om utrymme ej medger utvidgning ökar 

trycket ytterligare. Ett ökat tryck kan också försämra nervens 

blodförsörjning och funktion. 

Psykologiska och sociala faktorer kan påverka den fysiska belastningen 

t ex genom att förändra arbetsställningar, arbetsrörelser 

och arbetstakt. Stress kan också öka spänningen i musklerna. Den 

ökade spänningen kan leda till smärta. En långvarig smärta kan 

förändra nervsystemets funktion och därför försvinner inte symptomen 

även om den belastning som orsakade muskelspänningen 

upphör. Psykologiska och sociala faktorer samt stress kan också 

påverka hur symptom från rörelseorganen uppfattas. 

Samband mellan riskfaktorer och skador 

Det finns omfattande forskning över hela världen om vilka faktorer 

som leder till skador och vissa samband finns etablerade sedan 

många år, t ex uppkomsten av seninflammationer vid upprepade 

ensidiga handledsrörelser. De flesta forskare är överens om att såväl


fysiska som psykosociala faktorer i arbetet kan vara en viktig orsak 

till symptom och sjukdomar i rörelseorganen, och att dessa besvär 

förstärks och permanentas. Flera svenska översikter har publicerats 

(Hagberg, 1996; Hansson 1989; Nisell & Vingård, 1992). 

Under de senaste åren har forskningen visat på samband mellan 

uppkomst av artros i vissa leder och belastning liksom mellan helkroppsvibrationer 

och ryggbesvär. Psykosociala faktorers betydelse 

har också fått ökad uppmärksamhet. Vetenskapliga studier har visat 

starka samband mellan psykosociala förhållanden i arbetslivet och 

symptom i ländrygg och nacke och andra ospecifika sjukdomar. 

Däremot är sambanden svagare mellan sådana förhållanden och 

specifika sjukdomar i ländrygg, nacke, armbågar, handleder, höfter 

och knän. 

Ibland råder oenighet mellan olika experter om sambanden 

mellan olika faktorer och skador i rörelseorganen. Detta visar sig 

bl a i svårigheter att i försäkringskassor och förvaltningsdomstolar 

fastställa orsakssamband vid bedömning av arbetsskador. 

Sambanden beror både på faktor, typ av skada och vilket organ 

som drabbas. Med en specifik skada avses sjukdomar där förändringarna 

kan diagnosticeras med objektiva metoder. Exempelvis 

kan artros fastställas med röntgenundersökning och seninflammation 

vid klinisk undersökning. Med ospecifika förändringar avses 

smärttillstånd där man ej känner de bakomliggande orsakerna till 

värken. Nedan redovisas de viktigaste sambanden uppdelade på 

vilken del av kroppen som drabbas. 

Händer och armar 

Bland forskare råder stor enighet om att upprepade rörelser, 

kraftgrepp och onormala ställningar i handleden kan orsaka seninflammation, 

s k tendinit. Det kan också leda till inklämning 

av nerven i handleden, s k karpaltunnelsyndrom. Uppgifter som 

kräver upprepade handledsrörelser och kraftgrepp med handen ökar 

risken för tennisarmbåge, bl a för charkuterister. Upprepade slag 

med handen kan leda till skador på bl a blodkärl och nerver. 

Nacke, axlar 

Vetenskapliga studier visar starka samband mellan seninflammationer 

i axeln och arbete där händerna ofta hålls ovan axelhöjd,


91 

t ex hos målare, varvssvetsare och bilmontörer. För svetsare och 

plåtslagare kan mer än 90 procent av sådana seninflammationer 

vara orsakade av förhållanden i arbetet. Upprepade belastningar 

på axel och skuldra kan också leda till påverkan på kärl och nerver, 

s k thoracic outlet syndrome (TOS). 

Smärttillstånd i muskler kan uppträda efter arbete som är ensidigt 

och repetitivt, vanligen i kappmuskelns övre del. Det är vanligt vid 

monteringsarbete och arbete framför bildskärm. Förändringar av 

kotorna i halsryggraden kan uppträda vid hög belastning på ryggraden 

t ex i gruvarbete. Det är dock oklart om dessa förändringar 

leder till symptom. Diskbråck i halsryggen är ganska ovanligt och 

det är oklart varför de uppkommer. Psykosociala förhållanden i 

arbetsmiljön har visat starka samband med värk i nacken. 

Ländrygg 

Sambanden mellan arbetsmiljö och sjukdomar i ländryggen är i 

allmänhet svagare än sambanden mellan arbetsförhållanden och 

besvär i nacke, axel, arm och hand. Ospecifik smärta i ländryggen, 

s k lumbago, är vanligt förekommande. Exakt vad i ryggen 

som utlöst smärtan är oftast okänt och i många fall kan man inte 

identifiera någon yttre orsaksfaktor. 

Tunga lyft i böjda och vridna ställningar, helkroppsvibrationer, 

plötsliga överbelastningar och långvarigt stillasittande ökar risken 

för ryggont. Vetenskapliga studier har visat starka samband mellan 

psykosociala förhållanden i arbetslivet och besvär i ländryggen. 

Paradoxalt nog kan värk i ländryggen hindra normala aktiviteter, 

försämra arbetsförmågan och innebära sjukskrivning samtidigt 

som aktivitet, t ex träning, effektivt kan minska värken (Nachemsson, 

1991). 

Det finns misstankar om att s k åldersförändringar i ländryggen 

uppträder tidigare hos personer som haft tungt fysiskt arbete. 

Diskbråck i ländryggen är också vanligare i yrkesgrupper som har 

tungt fysiskt arbete. 

Knän, fotleder och fötter 

Inflammation i knäledens slemsäckar är vanligt hos mattläggare och 

andra yrken där knästående arbete förekommer. Med ultraljud har 

man även kunnat påvisa förtjockningar av slemsäcksväggarna hos


yrkesgrupper med knästående arbeten. Artros i knäleden förekommer 

oftare hos varvsarbetare och gruvarbetare än i icke-manuella 

yrken. Orsaken är oklar men kan möjligen vara upprepade skador i 

knäna. Professionella dansare löper en ökad risk för seninflammation 

av akillessenan vid fotleden. Studier av balettdansare har visat att 

mer än hälften haft artros i stortåns grundled. Symptom, som värk 

i fötterna, är vanligt bland serveringspersonal. 

Artros 

Degeneration eller s k förslitning av leder kallas artros eller spondylos. 

Dessa förändringar kan upptäckas med röntgen, men det 

finns inte några entydiga samband med symptom eller nedsatt 

arbetsförmåga. Hög fysisk belastning i arbetet kan orsaka artros 

i höftleder, knäleder, yttre nyckelbensleder och halsryggrad. Ett 

flertal undersökningar har visat att lantbrukare har en förhöjd 

förekomst av höftledsartros. Man har funnit att risken är särskilt 

hög hos dem som kör mycket traktor, men det är oklart vad som 

är orsak till den ökade risken. 

Förekomst av riskfaktorer 

Ungefär var tionde man rapporterade 1993 tunga lyft under minst 

halva arbetsdagen, tabell 11.1. Tunga lyft var dubbelt så vanliga 

bland män som bland kvinnor. Upprepade vridningar och böjningar 

var däremot vanligare bland kvinnor. 

Tabell 11.1. Förekomst i procent av fysiska riskfaktorer bland yrkesverksamma 

1984, 1989 och 1993. 

Män Kvinnor 

1984 1989 1993 1984 1989 1993 

Tungt kroppsarbete minst 

hälften av tiden 

Vridning och böjning på samma 

15 11 11 6 5 5 

sätt många ggr per timme varje dag 

Framåtböjd utan stöd med händer 

28 * 22 35 * 28 

eller armar minst hälften av tiden 

Vriden arbetsställning minst 

20 18 17 19 19 17 

hälften av tiden 

Händerna i eller över axelhöjd 

16 14 15 17 15 15 

minst hälften av tiden 

* Uppgift saknas. 

12 12 13 8 8 9 

(Källa: Specialkörningar av SCB:s Arbetsmiljöundersökningar.)


93 

Tungt kroppsarbete och tunga lyft förekommer oftast bland 

byggnadsarbetare. Det förekommer bland mer än hälften av betongarbetare, 

murare, isolerare och arbetare i glasmästerier. De 

står också ofta framåtböjda utan stöd för händerna. Målare är den 

yrkesgrupp som oftast rapporterar att de arbetar med händerna i 

höjd med eller över axeln. Närmare åtta av tio målare rapporterar 

att de har sådant arbete mer än två timmar per dag. Vridna arbetsställningar 

förekommer oftast inom tandvården (Arbetarskyddsstyrelsen 

& SCB, 1995). 

Fortfarande förekommer många tunga lyft inom vården, t ex vid 

förflyttning eller lyft av patienter. Dessa belastningar kan tangera 

eller överskrida vävnadernas hållfasthet. 

Kontroll över det egna arbetet och monotona, upprepade 

arbetsuppgifter ökar risken för skador i rörelseorganen. Varannan 

kvinna och drygt var tredje man upplever att de inte kan bestämma 

när olika arbetsuppgifter skall utföras, tabell 11.2. En stor andel 

upprepar dessutom enkla arbetsmoment många gånger i timmen. 

Sådana arbetsuppgifter är vanligare bland kvinnor. Förändringarna 

från 1984 till 1993 är ganska små. 

Tabell 11.2. Förekomst i procent av psykosociala riskfaktorer bland yrkesverksamma 

1984, 1989 och 1993. 

Män Kvinnor 

1984 1989 1993 1984 1989 1993 

Kan bestämma arbetstakten 

högst halva arbetstiden 

Upprepar enkla arbetsmoment många 

* 35 37 * 48 51 

gånger per timme halva tiden eller mer 

Kan för det mesta inte själv bestämma 

34 34 32 45 42 39 

när olika arbetsuppgifter skall göras 

Är för det mesta inte med och beslutar 

* 36 36 * 48 49 

om uppläggningen av det egna arbetet 

* Uppgift saknas. 

(Källa: SCB:s Arbetsmiljöundersökningar.) 

* 24 21 * 30 28 

Sjukskrivning, förtidspension och arbetsskador 

Sjukdomar i rörelseorganen är den dominerande orsaken till 

sjukpenning, förtidspension och arbetssjukdom. De svarade 

1994 för 40 respektive 53 procent av alla förtidspensioner bland 

män och kvinnor (RFV, 1995). Av alla sjukpenningdagar berodde


1990 37 procent på sjukdomar i rörelseorganen. 1 Av alla anmälda 

arbetssjukdomar 1994 var 73 procent belastningssjukdomar, varav 

37 procent var lokaliserade till nacke och skuldra, 22 procent till 

armarna och 19 procent till ryggen. 

Sjukskrivning är vanligare bland människor som har hårt fysiskt 

arbete, obekväma arbetsställningar eller repetitiva arbetsuppgifter 

än bland dem som har ”intellektuellt arbete”. Sjukskrivning och 

förtidspension påverkas också av ersättningens nivå, läget på arbetsmarknaden 

samt individens attityder till smärta och obehag. Risken 

för förtidspension beror dessutom på utbildning och erfarenhet och 

därmed möjligheterna till alternativa arbetsmöjligheter. Statistik 

över sjukskrivning och förtidspensioner speglar därför inte bara 

arbetslivets risker och hälsoeffekter utan även olika individuella 

och samhälleliga förhållanden. 

Anmälningar om arbetsskador påverkas av hur reglerna för ersättning 

är utformade. Innan en sjukdom anmäls som arbetsskada 

bedöms om sjukdomen eller olyckan orsakats eller förvärrats av 

arbetet. Anmälningsfrekvensen beror därför också på den drabbades 

kunskap om vilka sjukdomar som arbetet kan orsaka. 

Det saknas aktuell nationell statistik över sjukskrivning eller 

förtidspension där dessa diagnoser kan kopplas till olika riskfaktorer 

eller yrken. En studie från Stockholms län visade 1988 att de flesta 

kvinnor som fick förtidspension på grund av belastningsskador hade 

arbetat som städare, sjukvårdsbiträde, affärsbiträde, barnsköterska 

eller köksbiträde. Yrkesförare, betong- och byggarbetare samt 

städare var de män som löpte allra störst risk att bli förtidspensionärer. 

Andra utsatta yrkesgrupper var maskinmontörer, verkstadsmekaniker, 

lager- och förrådsarbetare och byggnadsträarbetare. 

Detta mönster gällde sannolikt hela landet. Lärare i teoretiska 

ämnen löpte däremot en liten risk att få belastningsskador eller bli 

förtidspensionerade. 

Antalet anmälda belastningssjukdomar för år 1990–91 varierade 

mycket mellan olika yrkesgrupper. Dessa sjukdomar var vanligast 

inom yrkesgrupper som utsätts för hög fysisk belastning, tabell 11.3. 

Bland män var styckare och svetsare mest utsatta. För kvinnor var 

det vanligast bland metallpressare och charkuterister. Ingenjörer 

och lärare hade en låg frekvens. 

1. Statistik för senare år saknas.


95 

Tabell 11.3. De fem yrken med högst förekomst av arbetssjukdom förorsakad 

av belastning i relation till antalet sysselsatta 1990–91. Endast yrken med minst 

1 000 arbetande ingår. 

Yrke 

Kvinnor 

Antal per 1 000 arbetande 

Glas-, keramik- och tegelarbetare 44 

Slaktare, charkuterister 42 

Maskinmontörer, hopsättare 39 

Svetsare, glasskärare 37 

Stål-, metall-, smides- och gjuteriarbetare 

Män 

36 

Slaktare, charkuterister 31 

Murare 24 

Gjuteriarbetare 23 

Golvbeläggningsarbetare 22 

Glashyttearbetare 

(Källa: ISA/FOB90.) 

22 

Arbetsolyckor som drabbar rörelseorganen har delvis ett annat 

mönster än arbetssjukdomar. Knappt 20 procent av alla anmälda 

olycksfall 1993 utgjordes av överbelastning av kroppsdel. Olyckor 

på grund av överbelastning uppkommer framför allt vid lyft, ofta i 

samband med patientförflyttningar, tabell 11.4. Kvinnor är särskilt 

drabbade, framför allt de som arbetar inom vården. 

Tabell 11.4. De fem yrkesgrupper bland kvinnor och män som oftast drabbats 

av olyckor i samband med överbelastning 1990–91. 

Yrke 

Kvinnor 

Antal per 1000 arbetande därav pga lyft 

Vårdbiträden, hemvård 9 7 

Vårdare, psykiskt utvecklingsstörda 6 5 

Undersköterskor, sjukvårdsbiträden 5 4 

Slaktare 5 3 

Skötare, psykisk vård 

Män 

4 3 

Betongarbetare 6 4 

Mejeriarbetare 5 1 

Gruvarbetare 4 2 

Poliser 4 1 

Betongvaruarbetare 

(Källa: ISA/FoB90.) 

4 2 

Sjukfrånvaron efter en arbetsskada ger en viss uppfattning om hur 

allvarliga konsekvenserna är. Frånvaron beror både på hur svår 

skadan är och på hur arbetsmiljön ser ut. Risken för sjukfrånvaro 

efter en arbetsskada (sjukdom eller olycka) i rörelseorganen är


högst inom tung industri, tabell 11.5. Att kvinnor i byggindustrin 

är mindre utsatta än män beror på att de oftare har kontorsarbete. 

I övrigt är konsekvenserna som regel betydligt allvarligare för 

kvinnor än för män. Det beror bl a på att kvinnorna har de mest 

ensidiga och manuella arbetsuppgifterna. 

Tabell 11.5. Näringsgrenar med högst antal dagars sjukfrånvaro på grund av 

belastningsrelaterad arbetsskada (sjukdom och olycksfall). Antal dagar per 

förvärvsarbetande och år, 1993. 

Antal dagar per arbetande 

Näringsgren män kvinnor totalt 

Gruvor 3,0 5,9 3,2 

Skogsbruk 2,0 1,9 2,0 

Textilvarutillverkning 1,1 2,7 1,9 

Gummi/plasttillverkning 1,2 2,8 1,8 

Byggverksamhet 1,8 0,7 1,7 

Sjötransport 1,1 2,8 1,5 

Stål/metallframställning 1,3 2,8 1,5 

Metallvarutillverkning 1,2 2,6 1,5 

Samtliga näringsgrenar 

(Källa: ISA.) 

0,9 1,0 0,9 

Yrken med hög risk 

Byggnadsarbetare löper hög risk för sjukdomar eller arbetshindrande 

besvär i rörelseorganen. Oavsett om man undersöker 

besvär, sjukskrivning, förtidspension eller anmälningar om arbetsskada 

blir bilden densamma. Det stämmer väl med att arbetet är 

fysiskt krävande. Även andra yrkesgrupper med fysiskt krävande 

arbete, t ex slaktare, skogsarbetare och svetsare löper ökad risk. 

För kvinnor finns höga risker bland sjukvårdsbiträden och 

undersköterskor, affärsbiträden, sömmerskor, charkuterister och 

vissa typer av verkstadsarbetare. Den ökade risken beror huvudsakligen 

på höga fysiska krav och ensidigt arbete. Ensidigt arbete i 

kassatjänst och vid uppackning kan delvis förklara varför kvinnliga 

affärsbiträden är drabbade. 

Yrkesförare löper en ökad risk att drabbas av smärtor i rörelseapparaten. 

2 Deras överrisk beror bl a på helkroppsvibrationer, 

stillasittande samt tunga lyft vid lastning och lossning. 

Personal inom tandvården, bl a tandläkare, är den enda tjänstemannagrupp 

med högre utbildning som rapporterar en hög 

2. Se kapitel 21.


97 

förekomst av arbetshindrande besvär. Ingen annan yrkesgrupp 

har så stor andel med besvär i hals, nacke, axel och arm. Orsaken 

är troligen precisionsarbete i kombination med bundna, svåra 

arbetsställningar. Dessutom förekommer ofta ackordsarbete. 

Lärare, systemerare, programmerare, ingenjörer och tjänstemän 

inom bank- och försäkringssektorn är exempel på yrkesgrupper 

med låg risk för besvär, sjukskrivning eller förtidspension. Detta 

beror till stor del på att deras arbete inte är tungt, ensidigt eller 

kräver besvärliga arbetsställningar. Samtidigt har de inflytande över 

uppläggningen av arbetet. 

Skillnad mellan män och kvinnor 3 

Det finns flera förklaringar till varför kvinnor oftare än män drabbas 

av skador i rörelseorganen. Antalet anmälda arbetssjukdomar 

i rörelseorganen 1990–91 var t ex 13 per tusen bland manliga 

maskinmontörer jämfört med 39 per tusen bland kvinnor. En 

orsak är skillnader i exponering för riskfaktorer. Kvinnor har 

oftare ensidigt, monotont arbete och mindre inflytande över 

uppläggningen av det egna arbetet. Kvinnor har dessutom i större 

utsträckning än män en dubbel belastning genom hemarbete, t 

ex städning. Fysiologiska skillnader mellan män och kvinnor har 

också betydelse, t ex för seninflammationer i handleden vid kraftgrepp 

och upprepade rörelser. 

Förebyggande insatser 

Smärtor och sjukdomar i rörelseorganen är vanliga och kostsamma både 

för enskilda människor och samhället, varför förebyggande åtgärder 

är särskilt angelägna. Sådana insatser bör inriktas på att skapa 

arbetsmiljöer som efterliknar förhållandena för yrkesgrupper med 

låg förekomst av förtidspensionering, sjukskrivning, arbetsskador 

och arbetshindrande besvär. Dessa yrken karaktäriseras av låg fysisk 

belastning, inga ensidiga eller svåra arbetsställningar samt inflytande 

över hur arbetet organiseras och genomförs (Hagberg et al, 1995). 

Förebyggande åtgärder kan riktas mot arbetsmiljön, t ex fysiska 

eller organisatoriska insatser eller mot den enskilde, t ex träning 

eller avslappningsövningar. Under senare år har framför allt 

variation och egenkontroll poängterats som viktiga åtgärder för 

3. Se även kapitel 15.


att förebygga arbetsrelaterade muskuloskeletala sjukdomar. Det 

förebyggande arbetet inriktas ofta mot att få arbetstagare och 

arbetsledare att själva medverka till förbättringar, ofta med stöd 

av experter, t ex från företagshälsovård. 

Det är svårt att ange gränsvärden för belastning och varken 

Sverige eller andra västliga länder har några generella normer. 

Däremot blir nationella rekommendationer allt vanligare, med 

varierande juridisk status. 

Det är viktigt att i tid upptäcka miljöer med höga risker och 

individer som löper hög risk att utveckla t ex kroniska smärttillstånd. 

Metoderna för att identifiera sådana miljöer och individer 

är fortfarande bristfälliga. 

Tidstrender 

SCB:s Arbetsmiljöundersökningar tyder på att förhållanden som 

påverkar risken för skador i rörelseorganen har varit oförändrade 

mellan 1984 och 1993, tabell 11.1 och 11.2. 

En liknande trend finns i SCB:s undersökningar om besvär från 

rörelseorganen. Som framgår ur tabell 11.6 ökade andelen människor 

med besvär något mellan 1984 och 1989, men andelen har 

varit oförändrad mellan 1989 och 1993. 

Statistik från ISA ger delvis en annan bild än SCB:s undersökningar. 

Tabell 11.6. Besvär rapporterade i SCB:s Arbetsmiljöundersökningar 1984– 

1993. Procent av sysselsatta män respektive kvinnor. 

Besvär varje vecka År Män Kvinnor 

Handleder eller händer 1984 8 11 

1989 9 14 

1991 9 14 

1993 9 14 

Axlar eller armar 1984 16 22 

1989 18 30 

1991 19 30 

1993 19 30 

Övre del av rygg, nacke 1984 16 27 

1989 19 32 

1991 19 32 

1993 19 33 

Ländrygg 1984 20 23 

1989 20 24 

1991 20 23 

1993 20 22


99 

Antalet anmälda arbetssjukdomar och olycksfall i rörelseorganen 

ökade enligt ISA kraftigt fram till slutet av 1980-talet men 

minskade sedan markant, figur 11.1 och 11.2. Ökningen i antalet 

anmälda arbetssjukdomar 1993 hänger samman med en ändring 

av arbetsskadeförsäkringen. 

antal 

15 

10 

5 

män 

kvinnor 

0 

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994 

Figur 11.1. Frekvensen av anmälda arbetsolyckor i rörelseorganen sedan början 

1980-talet (källa: ISA). 

antal 

15 

10 

5 

kvinnor 

män 

0 

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994 

Figur 11.2. Frekvensen av anmälda arbetssjukdomar i rörelseorganen sedan 

början 1980-talet (källa: ISA).


Det finns ingen helt säker förklaring till den påtagliga minskningen av 

antalet arbetssjukdomar i rörelseorganen under 1990-talet. Det 

är osäkert om det motsvaras av en faktisk minskning av antalet 

personer som drabbas av arbetsrelaterade muskuloskeletala sjukdomar 

i rörelseorganen. Anmälningarna påverkas av ersättningsregler 

i försäkringssystemen och det är troligt att det är en del av 

förklaringen till minskningen. Det har också framförts att färre 

personer rapporterar besvär och smärtor från rörelseorganen när 

det är ont om arbete. De vill inte riskera att förlora sin anställning. 

Det nuvarande rapporteringssystemet för arbetssjukdom 

och arbetsolycksfall i rörelseorganen ger således information som 

är svårtolkad. 

Vissa förändringar i arbetslivet kan öka risken för skador i rörelseorganen. 

Ny teknik kan ge tidigare okända besvär, t ex mus-sjuka, dvs 

skador i leder och muskler orsakade av ensidigt arbete med datormus. 

Allt fler arbetsuppgifter medför stillasittande med statisk belastning 

på nacke, skuldror, arm och hand vilket kan innebära risk för besvär 

och skador. Ändrade anställningsvillkor kan också få ogynnsamma 

konsekvenser. Övergången från anställning till entreprenader inom 

skogsarbetet har inneburit att förare av skogsmaskiner i ökande 

utsträckning fått skador och besvär. Det krävs långa arbetspass för 

att de dyra maskinerna ska bli lönsamma. 

Den förvärvsarbetande befolkningens medelålder har stigit. De 

tidigaste tecknen på åldrande märks i rörelseorganen. Vissa former 

av fysisk belastning påskyndar detta åldrande. Belastningsskador 

läks dessutom långsammare med stigande ålder. En ökande andel 

äldre i arbetslivet kan således förväntas leda till att antalet med 

långvariga sjukdomar och smärttillstånd i rörelseapparaten ökar. 

Många tunga belastande moment finns kvar i arbetslivet, främst 

inom servicenäringarna. Dessa belastningar kommer sannolikt 

också att fortsätta att utgöra en viktig orsak till skador i rörelseorganen. 

Ett ökat antal äldre i samhället leder till ett ökat behov 

av sjuk- och äldrevård. Allt fler patienter och äldre människor 

kommer att vårdas i hemmet. Där är tillgången på medhjälpare, 

ergonomiskt anpassade arbetsutrymmen och hjälpmedel begränsad. 

Det är därför troligt att tunga lyft/förflyttningar förblir ett 

problem inom många vårdyrken.

Arbetsrelaterade Psykisk ohälsa, våld skador och i trakasserier rörelseorganen 

101 

Referenser 

Arbetarskyddsstyrelsen, Statistiska Centralbyrån. Arbetsskador 1994. Statistiska 

meddelanden 1995; Am 69 SM 9510:1–100. 

Hagberg M. Nacke och skuldra. Förebygg arbetsrelaterad sjuklighet. Rådet för 

arbetslivsforskning, 1996. 

Hagberg M, Silverstein B, Wells R et al. Work related musculoskeletal disorders 

(WMSDs): a reference book for prevention. (Ed) Kuorinka I, Forcier L. 

Taylor & Francis Ltd, London 1995;1–421. 

Hansson T. Ländryggsbesvär och arbete. Arbetsmiljöfonden, 1989. 

Nachemsson A. Ont i ryggen – orsaker, diagnostik och behandling. SBU, 


Nisell R, Vingård E. Arbetsrelaterade sjukdomstillstånd i rörelseorganen. En 

medicinsk kunskapsöversikt. Arbetsmiljöinstitutet, Arbete och Hälsa, 

1992:40. 

Riksförsäkringsverket. Nybeviljade förtidspensioner 1971–1994. Statistikinformation 

Is-I (1995:2), RFV, Statistikenheten, 1995.


. 

12 

Psykisk ohälsa, våld 

och trakasserier 

Psykisk ohälsa kan omfatta allt från lättare former av psykiska 

besvär till konstaterad klinisk sjukdom. Vad som betraktas som 

friskt respektive sjukt varierar såväl historiskt som socialt och 

kulturellt. Det finns inte någon klar gräns mellan psykisk hälsa 

och ohälsa eller mellan sjukdom och besvär. Psykisk ohälsa kan 

givetvis bero på många olika omständigheter, ofta i samspel med 

varandra. Det kan vara svårt att avgöra vad som beror på t ex miljön 

i hemmet och i arbetet. Om människor i vissa yrken uppvisar 

en ökad risk kan det bero på faktorer i arbetet men också på att 

personer med psykisk ohälsa söker sig till vissa arbeten. Det kan 

också vara svårt att i arbetsmiljön särskilja effekter av arbetsorganisation, 

socialt stöd och individuella faktorer. En analys av SCB: 

s Arbetsmiljöundersökningar 1989–1993, som gjordes för denna 

kartläggning, tyder på att viktiga orsaker till psykiska besvär var 

mobbning, arbetskonflikter, brist på socialt stöd samt låga krav i 

arbetet. Forskarna anser idag att mobbning framför allt beror på 

brister i arbetsorganisationen. 

Psykisk ohälsa/hälsa hänger bl a samman med arbetets organisation 

vilket redovisas i kapitel fyra. Störningar i relationerna mellan 

individer och grupper på en arbetsplats kan yttra sig i konflikter, 

samarbetsproblem och kränkande särbehandling. Störningarna kan 

också yttra sig i ineffektivitet i verksamheten som i sin tur leder till 

bl a irritation, olust och uppgivenhet. På sikt kan även detta leda till


sänkt välbefinnande som kan bli långvarigt. I detta avsnitt beskrivs 

huruvida och på vilket sätt våld och hot, mobbning och sexuella 

trakasserier förekommer i olika arbetsmiljöer. Resultaten bygger 

på analyser av SCB:s Arbetsmiljöundersökningar (SCB 1995:5) 

och specialanalyser som gjorts för denna rapport. 

Psykisk sjukdom är en betydande orsak till sjukskrivning och 

förtidspension. Det är ett övergripande begrepp för många 

tillstånd, t ex depressioner, schizofreni, paranoida psykoser och 

demenssjukdomar. 

Vissa kemiska ämnen, t ex organiska lösningsmedel och bly, 

kan ge skador på nervsystemet som orsakar psykisk ohälsa och 

sjukdom. Nyare forskningsresultat har väckt misstankar om 

samband mellan exponering för olika kemikalier, bl a organiska 

lösningsmedel, och andra sjukdomar i nervsystemet, t ex multipel 

skleros. Det har också diskuterats om det kan finnas ett samband 

mellan elektromagnetiska fält och Alzheimers sjukdom. 

Människor som utsätts för en plötslig händelse i arbetet med 

kraftig stress kan utveckla svåra psykiska symptom. Ett sådant 

tillstånd brukar kallas post-traumatiskt stress-syndrom. Det kan 

utvecklas till ett kroniskt tillstånd som är mycket svårbehandlat. 

Yrkesförare kan drabbas av detta i samband med trafikolyckor. 

En svensk studie följde förare av tunnelbanetåg som kört över en 

människa (Theorell et al, 1994). De första tolv månaderna efter 

olyckan hade förarna mer sömnbesvär, mängden stresshormon 

ökade och sjukfrånvaron steg. Yrkesförare som en gång drabbats 

av post-traumatiskt stress-syndrom löper en ökad risk att få det 

igen. Soldater på utlandsuppdrag är en annan riskgrupp. Utländska 

studier tyder på att individuella egenskaper i kombination med 

faktorer i omgivningen kan påverka om en människa får svåra 

kroniska symptom vid kraftig stress. 

Det saknas i stor utsträckning forskning och systematiserad 

kunskap om sambanden mellan arbetsmiljöfaktorer och psykiska 

sjukdomar. Försök har gjorts att inför denna kartläggning få fram 

uppgifter om hur sjukskrivning i psykisk sjukdom varierar mellan 

olika yrken och branscher. Det har emellertid inte varit möjligt 

att göra riskberäkningar från RFV:s statistik. 

Den psykiska hälsan kan också påverkas av risken att bli arbetslös, 

permitterad eller förflyttad inom arbetsplatsen. Detta har studerats


med hjälp av SCB:s Arbetsmiljöundersökningar (SCB 1995:4). 

Dessa analyser visar att bl a sömnsvårigheter, trötthet och håglöshet 

ökar när det finns risk för arbetslöshet och omflyttning. Bilden är 

densamma för kvinnor och män. Den ökade risken är lika stor vid 

förflyttning som vid oro för att bli arbetslös. Detta kan tala för att 

just osäkerheten utgör en riskfaktor. 

Våld och hot i arbetet 

På senare år har våld och hot blivit alltmer uppmärksammat som 

ett arbetsmiljöproblem. Det kan drabba t ex väktare och kassörskor 

i samband med rån, eller skötare inom psykiatrisk vård som utsätts 

för våld eller hot från förvirrade eller våldsamma patienter. Personal 

vid behandlingshem för utvecklingsstörda eller personal som 

vårdar människor med senil demens kan få slag från patienterna. 

Den psykiska påfrestningen och ohälsan blir naturligtvis mycket 

olika beroende på under vilka omständigheter hot och våld förekommer, 

men också beroende på vilka möjligheter till stöd och 

utbildning som finns tillgängliga för den som drabbats. 

De fall som anmäls som arbetsskada kan vara psykisk ohälsa 

och/eller kroppsskador. Från 1985 till 1994 anmäldes varje år 

mellan 600–800 sådana arbetsskador bland kvinnor och 400–500 

fall bland män. Hälften av alla anmälningar kom från vård- och 

omsorgssektorn. Andra drabbade yrkesgrupper var väktare och 

poliser, tabell 12.1. 

Tabell 12.1. Yrkesgrupper med hög frekvens av anmälda arbetsskador av våld 

eller hot. Endast fall med sjukfrånvaro eller tandskada 1990–91. 

Antal fall per år Relativ frekvens* 

Män Kvinnor Män Kvinnor 

Skötare psykiatrisk vård 71 100 9,6 6,2 

Väktare 66 23 8,5 7,1 

Vårdare, psykiskt utvecklingsstörda 11 87 3,6 5,4 

Poliser 70 12 4,6 4,4 

Spårvägs-, tunnelbaneförare 4 4 4,9 7,6 

Spärrvakter 7 3 13,8 10,0 

Socialsekreterare 14 32 2,6 1,8 

*Antal fall per 1 000 personer och år. (Källa: ISA, FOB90.) 

I SCB:s Arbetsmiljöundersökning 1989–1993 fick ett slumpmässigt 

urval människor ange om de utsatts för hot eller våld i sitt arbete 

(SCB 1995:5). Nio procent av kvinnorna och 5 procent av männen


angav att de minst ett par gånger per månad utsattes för våld eller 

hot. Skillnaden mellan män och kvinnor är statistiskt säkerställd. 

År 1993 hade således cirka 185 000 kvinnor och 120 000 män 

en arbetssituation där de utsattes för våld eller hot minst ett par 

gånger per månad. Dessa situationer var vanligast inom hälso- 

och sjukvården eller socialt arbete där 22 procent av kvinnorna 

drabbades jämfört med 30 procent av männen. Män var således 

mer utsatta än kvinnor vilket beror på att männen oftare arbetar 

inom psykiatrin där våld och hot är vanligt. 

Poliser är den enskilda yrkesgrupp som är mest utsatt, men hot 

och våld är också vanligt bland vårdpersonal, väktare samt yrkesförare 

och viss postpersonal, tabell 12.2. 

Tabell 12.2. Yrken där våld och hot är vanligast. Frekvensen anger hur stor andel 

i procent av samtliga, män och kvinnor sammanslaget, som uppgivit att de utsätts 

för våld eller hot minst ett par gånger per månad. 

Poliser 72 

Skötare inom psykiatrisk vård 70 

Väktare 57 

Vårdare av utvecklingsstörda 48 

Socialsekreterare 43 

Buss- och taxiförare 35 

Undersköterskor 28 

Sjuksköterskor 23 

Postkassörer 22 

Läkare 

(Källa: SCB 1995:5.) 

17 

Hälften av dem som är utsatta för våld och hot känner olust inför 

arbetet. Denna känsla är något vanligare bland män. De som hotas 

är dessutom tröttare och har mer sömnproblem eftersom tankar 

på jobbet håller dem vakna. 

Förekomsten av hot och våld har undersökts i SACO-grupper 

under 1992 (Cocke & Strömberg, 1992). I genomsnitt anger 11 

procent att de utsatts för våld eller hot de senaste två åren. Det är 

vanligast bland arbetsterapeuter, socionomer och läkare där cirka 

25 procent drabbas. En särskild undersökning av socionomer har 

funnit att mindre än hälften av de drabbade anser att de har fått 

tillräckligt stöd. Det är ett tecken på att arbetsmiljöansvaret inte 

fungerar väl i dessa situationer (Westlander & Envall, 1993). 1993 

hade 4 procent av åklagarna utsatts för våld i arbetet under de tre 

senaste åren och hot rapporterades av 32 procent (Aronsson & La-


gerwall, 1993). Våld mot åklagarnas familjer hade förekommit hos 

2 procent och hot mot familjen rapporterades av 11 procent. 

Mobbning 

Ungefär 250 kvinnor och 100 män per år anmälde mobbning som 

arbetsskada 1992–1993. 1 Fem procent av kvinnorna och männen 

uppgav i SCB:s Arbetsmiljöundersökningar 1989–93 att de utsattes 

för personlig förföljelse genom elaka ord och handlingar från chefer 

eller arbetskamrater minst ett par gånger per månad (SCB 1995:5). 

Totalt sett visar dessa analyser att det är ganska små skillnader 

mellan olika yrken och mellan olika branscher. Åtta procent av 

kvinnorna som arbetar på hotell och restauranger uppger att de 

mobbas jämfört med fyra procent bland samtliga svaranden. Åtta 

procent av männen som arbetar inom undervisning eller post- och 

telekommunikation har mobbats jämfört med fem procent bland 

samtliga. Vid jämförelser mellan kvinnor och män inom olika yrkesgrupper 

är det endast kvinnor i tillverkningsindustri och män 

i pedagogiskt arbete som urskiljer sig beträffande mobbning. I 

övrigt tycks det med enstaka undantag vara så att mobbning inte i 

någon högre grad bestäms av yrkestillhörighet eller bransch. Andra 

studier har visat att problemet är vanligast i undervisningssektorn 

där 14 procent av de anställda är mobbade jämfört med 3,5 procent 

inom samtliga näringsgrenar (Leyman, 1991). 

Drygt 75 procent av mobbade män angav 1991 att de attackerades 

av andra män och 3 procent av kvinnor. För kvinnor gällde att 

40 procent mobbades av andra kvinnor och 30 procent av män. 

Övriga attackerades av både män och kvinnor. Att kvinnor i så 

hög utsträckning mobbas av män tolkas som att de mobbas av sina 

manliga chefer (Leyman, 1991). 

I SCB:s Arbetsmiljöundersökningar 1989–93 fann man att omkring 

80 procent av alla som utsattes för mobbning kände olust 

inför arbetet, medan drygt 30 procent av icke-mobbade kände 

olust. Bland de mobbade var olustkänslor vanligare bland kvinnor 

än män. Dessutom uppgav mobbade personer oftare att de 

var trötta, hade sömnproblem, huvudvärk och oro i magen (SCB 

1995:5 och specialanalyser). Mobbning kan utlösa en krisreaktion, 

där det är viktigt att förstå chockens olika faser (von Schéele, 1992). 

1. Mobbning=kränkande särbehandling.


Det råder dock brist på kunskap och forskning om hur mobbning 

påverkar människors hälsa och livsvillkor. 

Mobbning uppfattas av forskarna ofta bero på problem i organisation 

och ledning. Det uppstår sällan i arbetsgrupper där det 

finns en bra dialog mellan arbetsledning och medarbetare (von 

Schéele, 1993). Sannolikt är det lättare att åtgärda mobbning i 

lindrigare former och dess konsekvenser blir också mindre. Det 

finns ganska lite systematiserad kunskap och erfarenhet om hur 

mobbning på enskilda arbetsplatser ska upptäckas och åtgärdas, 

särskilt i lindrigare former. 

Sexuella trakasserier 

Sexuella trakasserier brukar definieras som ”ovälkommet sexuellt 

uppträdande i ord och handling som leder till att personen känner 

sig förnedrad, stressad eller på annat sätt illa till mods”. Enligt 

jämställdhetslagen är arbetsgivaren skyldig att se till att arbetstagare 

inte utsätts för sexuella trakasserier. 

Två procent av kvinnorna och en procent av männen uppgav i 

SCB:s Arbetsmiljöundersökning 1993 att de utsattes för sexuella 

trakasserier (SCB 1995:5). För hela den yrkesverksamma befolkningen 

skulle det motsvara 35 000 kvinnor och 18 000 män. Andra 

svenska och internationella studier har redovisat högre frekvenser 

för kvinnor, mellan 13 och 23 procent (Lagerlöf, 1993). Skillnaderna 

beror troligen på en kombination av olikheter i intervjuteknik och 

definitioner. Vid två svenska universitet hade 12 respektive 15 

procent av de anställda kvinnorna utsatts för sexuella trakasserier 

under 1990-talet. Bland kvinnliga studerande på fyra universitet 

hade mellan 7 och 21 procent trakasserats. 

Vid en analys av arbetsmiljöundersökningen 1993 framkom att 

sexuella trakasserier av kvinnor är vanligast bland dem som arbetar 

på restauranger och hotell samt bland buss- och taxiförare. SCB: 

s undersökningar skiljer inte på om trakasserierna är från arbetskamrater, 

kunder eller andra personer. Sexuella trakasserier är 

ovanligare bland män och skillnaderna mellan olika yrken och 

branscher faller inom den statistiska felmarginalen. 

Drygt varannan kvinna och man som trakasserats känner olust 

inför arbetet (SCB:s Arbetsmiljöundersökning 1993). De som


drabbas uppger dessutom mer än andra anställda att de känner sig 

trötta, illa till mods och att de har sömnsvårigheter. Amerikanska 

studier har funnit att varannan kvinna som trakasserats försämrar 

sina arbetsprestationer och så gott som samtliga har psykiska besvär 

(Doyal, 1995). Var fjärde amerikansk kvinna som utsatts för 

trakasserier söker läkarvård. 

Två typiska arbetssituationer har identifierats där sexuella trakasserier 

förekommer (FRID-A, 1987). Den ena är en kvinnodominerad 

arbetsplats, där chefen är en man som använder sin makt för att ha sex 

med en eller flera ”utvalda” kvinnor. Den andra är en mansdominerad 

arbetsplats, där mannen är norm och kvinnan är underordnad. Trakasserierna 

kan här ta sig många uttryck som grova skämt, pornografiska 

bilder och sexuella anspelningar i handlingar och ord. 

Självmord 

Omkring 1 500 dödsfall per år registrerades som självmord under 

1980-talet. En tredjedel av dessa var kvinnor. För mer än 500 dödsfall 

om året är det svårt att avgöra om döden uppkommit genom 

olycksfall eller avsiktligt. Studier har visat att flertalet fall sannolikt 

är självmord. I statistiken över det totala antalet självmord brukar 

man räkna in dessa fall. Det finns ingen nationell statistik över 

självmordsförsök. En uppskattning är att det går cirka tio försök 

per fullbordat självmord (Socialstyrelsen, 1994). 

För att studera förekomsten av självmord i olika yrken har Dödsfallsregistret 

analyserats för två tidsperioder, 1981–86 respektive 

1987–92. 2 I Arbetsmiljökommissionens rapport finns en liknande 

analys för perioderna 1971–75 och 1976–79 (Stefansson, 1989). 

Tabell 12.3. Yrkesgrupper bland män med en ökad risk för självmord under 

perioden 1971–92. 

Skötare inom mentalvård 


Trädgårdsarbetare 

Skogsarbetare m fl 

Däcks- och maskinmanskap 

Verkstadsmekaniker 

Svetsare 

Kemiska processarbetare 

Grov- och diversearbetare 

Lager- och förrådsarbetare 

2. Analysen omfattar endast yrkesgrupper med minst 10 fall av självmord.


Tio yrkesgrupper bland män uppvisar en ökad frekvens av självmord 

under minst tre av fyra tidsperioder, tabell 12.3. 3 För kvinnor är 

självmord vanligare bland läkare och sjuksköterskor. 

Vissa yrkesgrupper har en lägre självmordsfrekvens än genomsnittet 

under både 1981–86 och 1987–92, tabell 12.4. 4 Bland män 

gäller det vissa tekniska yrken och företagsledare medan kvinnor 

uppvisar en låg risk för lärare, affärsbiträden och barnskötare. 

Tabell 12.4. Yrkesgrupper med minskad förekomst av självmord under både 

1981–86 och 1987–92. Analysen omfattar endast grupper med minst 10 fall. 

Män 

Ingenjörer 

El- och teletekniskt arbete 

Verkstadschefer m fl 

Systemerare 

Företagsledare 

Övriga företagsadministratörer 

Kvinnor 

Klasslärare 

Affärsbiträden 

Barnsköterskor m fl 

Det saknas kunskap för att förklara varför självmord är vanligare 

eller ovanligare än genomsnittet i vissa yrken. Såväl faktorer med 

som utan relation till yrket kan ha betydelse. Man vet att självmordsfrekvensen 

är högre bland män, skilda och personer med missbruk. 

Om missbruk förekommer oftare i vissa yrken kan det vara en del av 

förklaringen. Det kan också finnas en tendens att personer med t ex 

psykisk sjukdom i högre grad än andra arbetar i vissa yrken. Arbete 

på lager har tidigare varit en reträttplats för personer med sjukdom 

vilket skulle kunna förklara överrisken i denna grupp. 

Sjukvårdspersonal uppvisar en ökad risk. Som förklaring har föreslagits 

att arbetet är psykisk pressande med risk för utbrändhet, 

men också att dessa yrkesgrupper genom sina kunskaper oftare 

klarar av att genomföra ett självmord. I en enkät i Stockholm 

anger tolv procent av manliga läkare att de funderat på att ta sitt 

liv under det senaste året jämfört med två procent bland manliga 

ingenjörer och företagsadministratörer. Bland kvinnor framkommer 

inga klara skillnader mellan olika yrkesgrupper (Stockholms 

läns landsting, 1995). Om dessa resultat är giltiga för hela landet 

3. Perioderna är 1971–75, 1976–79, 1981–86 samt 1987–92. 

4. Uppgifter saknas för 1971–75 och 1976–79.


är oklart. Det är möjligt att manliga läkare i storstäder arbetar 

under andra arbetsvillkor än övriga läkare. 

Sjuksköterskor och barnmorskor har besvarat en enkät med bl a 

frågor om självmord. 5 Närmare 90 procent av de tillfrågade, lika 

för män och kvinnor, anser att kollegor när de är i kris inte får 

stöd på sin arbetsplats t ex vid psykiska besvär, missbruk eller självmordsbeteende. 

Tjugo procent anger att mobbning förekommer 

på arbetsplatsen men endast sex procent har själva varit utsatta. 

Sjuksköterskorna anser att risken för att drabbas av utbrändhet 

är stor (SHSTF, 1995; Gustavsson et al, 1996). Liknande resultat 

har erhållits i en undersökning av läkare (Beskow, 1991). 

Tidstrender 

De är troligt att psykisk hälsa/ohälsa i betydande utsträckning 

påverkas av förhållanden i arbetsmiljön. Antalet anmälda arbetssjukdomar 

till ISA på grund av psykiska störningar har ökat mellan 

1985 och 1993, figur 12.1. 

antal 

1000 

800 

600 

400 

200 

kvinnor 

män 

0 

1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 

Figur 12.1. Antalet anmälda arbetssjukdomar bland anställda på grund av psykiska 

störningar 1985–1993 (ISA). 

Det går dock inte att avgöra om denna ökning beror på förändringar 

i arbetsmiljön eller på en förändrad benägenhet att anmäla arbets- 

5. Enkäten genomfördes av SHSTF och omfattade 2 656 personer.


skador. Framtida förändringar i risker kommer ej att kunna utläsas 

i ISA eftersom psykisk ohälsa i stor utsträckning är undantagen i 

den nya arbetsskadelagstiftningen. 

Det finns en viss ökning i andelen personer som i SCB:s Arbetsmiljöundersökningar 

angett att de utsatts för våld eller hot mellan 

1989–93. För kvinnor hade andelen ökat från 8,3 till 9,6 procent, 

för män från 4,7 till 5,9 procent. Båda ökningarna är statistiskt 

säkerställda. Den enda yrkesgrupp som har en säkerställd ökning 

är kvinnliga affärsanställda där andelen ökat från 3 procent 1989 

till knappt 9 procent 1993 (SCB 1995:5). Däremot finns ingen 

motsvarande ökning av anmälningarna av våld och hot till arbetsskaderegistret 

efter 1989 (ISA). 

Andelen män som uppger att de är mobbade ökade från fyra till 

fem procent från 1989 till 1993. Fem procent av kvinnorna uppger 

att de är mobbade och frekvensen var oförändrad mellan 1989 och 

1993 (SCB 1995:5). Det saknas data för att avgöra om antalet personer 

som utsätts för sexuella trakasserier har ökat eller minskat. 

Frekvensen av självmord har minskat mellan 1980 och 1993, både 

för män och kvinnor och i alla yrkesverksamma åldrar. Manliga 

läkare uppvisade en ökad risk under perioden 1971–79 vid Arbetsmiljökommissionens 

analys. För perioden 1981 till 1992 fanns inte 

någon säkerställd riskökning. Den relativa risken för självmord 

bland manliga läkare var 1,1 under 1987–92. Vid en studie av olika 

åldersgrupper uppvisade emellertid manliga läkare födda mellan 

1921 och 1940 en ökad risk under perioden 1981–1992. För övriga 

yrkesgrupper med en förhöjd risk finns inga säkerställda skillnader 

i relativ risk mellan de olika perioderna. 

Möjligheter till prevention 

Såväl nationellt som internationellt saknas i stor utsträckning 

forskning om samband mellan psykiska sjukdomar och förhållanden 

i arbetsmiljön. 

Hot och våld, mobbning och sexuella trakasserier har relativt 

sent uppmärksammats i forskningen som arbetsmiljöproblem. 

Jämställdhetslagen ålägger arbetsgivare att verka för att anställda 

inte utsätts för sexuella trakasserier. Särskilda föreskrifter har 

utarbetats mot kränkande särbehandling (AFS 1993:17) och om 

hot och våld (AFS 1993:2) i vilka det finns förslag om åtgärder.


Det anses att mobbning sällan uppstår i arbetsgrupper med bra 

arbetsklimat, där arbetet flyter normalt och där man löser problem 

när de dyker upp, där det också finns en bra dialog mellan arbetsledning 

och medarbetare. Mobbning och framför allt åtgärder mot 

mobbning anses i hög grad hänga samman med ledningsfrågor, 

dvs arbetsorganisation och chefsskap. 

Vissa kemiska ämnen, t ex organiska lösningsmedel och bly, kan 

orsaka psykisk ohälsa. Dessa risker är förhållandevis väl kända 

och kan påverkas med olika åtgärder, t ex byte till mindre toxiska 

ämnen och reducering av exponeringen. 

På flera håll i landet har särskilda enheter byggts upp för att 

förebygga självmord. Det är troligt att åtgärder som förbättrar 

den psykosociala miljön 6 också har en förebyggande effekt för 

självmord. 

6. Se kapitel 4.


Referenser 

Arbetarskyddsstyrelsen, SCB. Hotad, mobbad eller sexuellt trakasserad på jobbet. 

SCB, Information om utbildning och arbetsmarknad, 1995:5, Statistiska 

Centralbyrån, Stockholm, 1995. 

Arbetarskyddsstyrelsen, SCB. Osäker framtid. SCB, Information om utbildning 

och arbetsmarknad, 1995:4, Statistiska Centralbyrån, Stockholm 1995. 

Aronsson G, Lagerwall LE. Åklagares arbetsvillkor. Undersökningsrapport 

1993:25, Arbetsmiljöinstitutet. 

Beskow J. Swedish physicians in the perspective of life and death. Stress Res 

Rep 1991:225. National Institute for Psychosocial Factors and Health, 


Cocke-Spalloni B, Strömberg A. Akademikers arbetsvillkor. Jämförelser mellan 

SACO-förbunden. Undersökningsrapport 1992:31, Arbetsmiljöinstitutet. 

Doyal L. What makes women sick. Gender and the political economy of health. 

London: Macmillan 1995. 

Folkhälsorapport 1994. Socialstyrelsen, SoS-rapport 1994:9. 

FRID-A. Sexuella trakasserier i arbetslivet. JÄMO, Stockholm 1987. 

Gustavsson L, Beskow J, Arnetz B. Självmordsbeteende bland sjuksköterskor. I: 

Att satsa på hälsa – förebygga självmord och självmordsförsök. Rapport, 

Centrum för suicidforskning och prevention, Stockholms läns landsting 

och Institutet för Psykosocial Miljömedicin, Stockholm, 1996. 

Vårdförbundet SHSTF. Hur mår syster. En forskningsrapport om sjuksköterskornas 

psykosociala arbetsmiljö, Stockholm, 1995. 

Höög J, Stattin M. Förtidspensionering. Yrke, arbetsmarknad och social situation. 

Umeå studies in sociology, No 107, 1994, Sociologiska institutionen, 

Umeå universitet, Umeå. 

Lagerlöf E. Women, work and health. Ministry of health and social affairs, 1993 

(Ds 1993:38), Stockholm, 1993. 

Leymann H. Vuxenmobbing på svenska arbetsplatser. Arbetarskyddsstyrelsen 

1991. 

Schéele von A. Vardagens stress. En bok om stresshantering. Arbetarskyddsnämnden, 

Stockholm 1992. 

Schéele von A. Mobbning. En arbetsmiljöfråga. Arbetarskyddsnämnden, Stockholm 

1993. 

Stefansson CB. Yrke och självmord i Sverige 1961–65, 1971–75 samt 1976–79. I: 

Arbeten utsatta för särskilda hälsorisker, bilagedel F, Stockholm 1989. 

Stockholms läns landsting. Stocholms läns arbetshälsorapport 1995. Yrkesmedicinska 

enheten, Nordvästra sjukvårdsområdet, 1995. 

Theorell T, Leymann H, Jodko M, Konarski K, Norbeck HE. Person under 

train incidents from the subway driver’s point of view – a prospective 1 

year follow-up study: the design, and medical and psychiatric data. Soc 

Sci Med 1994;38:471–475. 

Westlander G, Enwall E. Arbetsvillkor för yrkesgrupper inom SSR. Undersökningsrapport 

1993:10, Arbetsmiljöinstitutet.


. 

13 

Arbetsrelaterade olycksfall 

Olycksfall är skador som uppkommer under kort tid och där 

sambandet med vissa yttre förhållanden, t ex ett fall, är uppenbart. 

Onormala plötsliga händelser som inte leder till personskada brukar 

kallas för tillbud. Forskningen kring olycksfall är idag ofta inriktad 

mot ett systemteoretiskt angreppssätt. Människan ses som en del 

av ett system där olika faktorer påverkar varandra. Ett olycksfall 

betraktas då som ett oväntat händelseförlopp. 

I dessa modeller fästs inte så stor vikt vid enskilda händelser 

utan vid hur olika faktorer samverkar. Tekniska system ska t ex 

vara sådana, att mänskliga felhandlingar skall kunna inträffa utan 

att leda till katastrofer. I tidigare forskning lades ofta orsaken till 

olycksfall på människan. Personer med hög olycksbenägenhet skulle 

identifieras och olycksfall skylldes på den mänskliga faktorn. 

Statistik över olycksfall i arbetet 

Sedan 1906 finns årlig statistik över arbetsolycksfall i Sverige. Idag 

finns tre olika nationella register. Informationssystemet om arbetsskador 

(ISA) omfattar alla förvärvsarbetande. Statistiken bygger 

på arbetsgivarnas anmälan om arbetsskada till Försäkringskassan. 

ISA administreras av Arbetarskyddsstyrelsen. 

Trygghetsförsäkringens informationssystem (TSI) baseras på 

personer som omfattas av avtalsförsäkringarna. 

SCB frågar varje år ett slumpmässigt urval av befolkningen mellan 

16 och 64 år om de haft besvär som orsakats av arbetet och

Psykisk Arbetsrelaterade ohälsa, våld olycksfall 


som lett till frånvaro. Sedan 1991 har 25 000 personer besvarat 

dessa frågor varje år. 

Kvaliteten på registren beror på hur uppgifterna inhämtas och 

anmälningsbenägenheten. Ju allvarligare en olycka är desto större 

är chansen att den anmäls eller blir ihågkommen vid en intervju. 

Ekonomiska incitament, t ex speciell arbetsskadeersättning, medför 

också att fler olycksfall rapporteras. Anmälningarna till ISA anses 

ha påverkats av införandet av 14 dagars sjuklöneperiod 1992. Om 

uppgifter om olycksfall insamlas med enkäter eller intervjuer har 

man visat att rapporteringsgraden avtar ju längre tid som gått 

mellan olycksfallet och intervjun (SCB 1994:5). 

Det tycks främst vara kortare arbetsolycksfall i mindre företag 

som inte anmäls till ISA i samma grad som tidigare, trots att arbetsgivarnas 

skyldighet att rapportera inte förändrats. Eftersom 

80 procent av de anställda finns i företag med minst tio anställda, 

påverkas inte statistiken i alltför omfattande grad av den minskade 

rapporteringen från mindre företag. Antalet personer som omfattas 

av TSI har minskat under 1990-talet i och med att viss statlig 

verksamhet bolagiserats och därmed lämnat systemet. Lantbrukare 

är en annan grupp som inte längre redovisas i TSI. Dessa grupper 

är förhållandevis små och bedöms inte påverka statistiken i någon 

större grad. SCB mäter huvudsakligen arbetsorsakade besvär i sin 

studie, men redovisar också olycksfall i arbetet. 

Dödsolyckor 

Sedan 1990 inträffar det mellan 100 och 150 dödsolyckor per år 

i arbetet bland anställda och egenföretagare. Det motsvarar för 

män 4,9 fall och för kvinnor 0,4 fall per 100 000 förvärvsarbetande. 

Jämfört med senare delen av 1980-talet har risken minskat 

för män och är oförändrad för kvinnor. Den största minskningen 

bland männen har skett i den äldsta åldersgruppen som förut låg 

högst. Frekvensen arbetsolyckor med dödlig utgång är låg i Sverige 

jämfört med övriga nordiska länder och internationellt. Knappt 

hälften av dödsfallen under 1990-talet har skett i samband med 

fordonsolyckor eller flygolyckor. Fallolyckor orsakade 14 procent 

av dödsfallen och fallande träd eller andra föremål 14 procent. 

Våld mot person svarade för 2 procent.


Figur 13.1. Antal dödsfall per 100 000 förvärvsarbetande i relativ frekvens i 

Frankrike, USA och Sverige, 1980–1991. 

ISA:s statistik kring dödsolyckor är tillförlitlig men antalet fall 

är litet. Det gör det svårt att studera risker i specifika yrken eller 

branscher. Under senare år har piloter, fiskare, gruvarbetare och 

däcks- och maskinpersonal visat sig löpa en överrisk för dödsfall i 

arbetet. Dessa fyra yrkesgrupper med knappt 15 000 personer hade 

i genomsnitt knappt två dödsfall per år under perioden 1990–94. 

Jämfört med en studie för 1985–88 har piloterna tillkommit. Övriga 

yrkesgrupper hade även då överrisker (Malker et al, 1990). 

Under 1990-talet har det skett en förändring av åldersstrukturen 

vad gäller dödsolyckor. För första gången är det de yngsta som 

har de högsta relativa frekvenserna. Tidigare har alltid de äldsta 

legat högst. 

Arbetsolycksfallen minskar 

Den minskade benägenheten att anmäla olyckor bedöms framför allt 

omfatta lindrigare fall. Därför analyseras här endast fall med minst 

30 dagars sjukfrånvaro. Det ger också jämförbarhet med Arbetsmiljökommissionens 

redovisningar. Cirka 10 000 sådana olycksfall per 

år har rapporterats till Arbetarskyddsstyrelsen under de senaste åren. 

Frekvensen har ungefär halverats mellan 1986 och 1993. 

Minskningen avser både män och kvinnor och alla åldersgrupper. 

Även TSI visar på färre allvarliga olycksfall mellan 1989 och 1992.



antal per 1000 

förvärvsarbetande 

7 

6 

5 

4 

3 

2 

1 

män 

kvinnor 

0 

1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 

Figur 13.2. Antal arbetsolycksfall med mer än 30 sjukdagar per 1 000 förvärvsarbetande 

efter kön 1986–1993. 

Minskningen var 22 procent. Med allvarliga arbetsolycksfall avses här 

fall som antingen leder till över 30 dagars frånvaro eller till invaliditetsersättning. 

SCB redovisar en minskning av arbetsolycksfall som leder 

till frånvaro. Metoden ger dock inte möjlighet att tillräckligt noggrannt 

studera utvecklingen för arbetsolycksfall med lång frånvaro. 

Överbelastning är den typ av olycksfall som minskat mest. Mellan 

1990 och 1993 hade antalet rapporterade fall halverats för 

både män och kvinnor. För kvinnor har också maskinolyckorna 

halverats medan fallolyckorna minskat med 20 procent. De största 

minskningarna relativt sett har skett bland yngre kvinnor. För män 

har fall och maskinolyckor minskat med en tredjedel. 

Både för män och kvinnor gäller att de äldsta har den högsta 

förekomsten av arbetsolycksfall med lång sjukfrånvaro. 

Det finns många förklaringar till minskningen av olycksfallen i 

arbetet. Ett omfattande säkerhetsarbete pågår kontinuerligt ute på 

arbetsplatserna. Dessutom kan s k systemtillsyn och internkontroll 

påskynda detta arbete. Antalet personer som arbetar i tung industri 

har också minskat. Gruppen nyanställda yngre män, vilka har en 

ökad olycksfallsfrekvens, har minskat i antal. Arbetsuppgifterna 

har förändrats, vissa arbetsmoment har t ex automatiserats. Som 

redan påpekats kan förändringen också bero på minskad anmäl-


ningsbenägenhet på grund av ändrade ersättningsregler i försäkringssystemen. 

Lågkonjunkturen kan vara en bidragande faktor. 

Idag finns inte nog kunskap för att kunna kvantifiera betydelsen av 

olika tänkbara faktorer till minskningen av olycksfall. 

Överbelastning 

Maskinolycka 

Fall 

15 

kvinnor 

16–24 år 

25–54 år 

55–64 år 

10 

män 

16–24 år 

25–54 år 

55–64 år 

5 0 5 10 15 

antal per 10000 förvärvsarbetande 

Figur 13.3. Arbetsolycksfall med över 30 sjukdagar per 10 000 förvärvsarbetande. 

De vanligaste olyckshändelserna efter ålder och kön, 1993. 

Att totala antalet olycksfall minskar behöver inte betyda att riskerna 

för en enskild arbetstagare minskar i motsvarande grad. Om 

arbetsmiljön är oförändrad är rimligen riskerna det också. Inom 

sjukvården kan man exempelvis se att arbetsolycksfallen för sjukvårdsbiträden 

och undersköterskor ligger på samma nivå1990 som 

tio år tidigare. Under samma period ökade olycksfallen för sjuksköterskorna. 

Detsamma gäller inom hemvård och barnomsorg. 

Här anmäldes fler arbetsolycksfall per anställd 1990 än 1980. 

Olycksfall i tung industri 

Riskerna för arbetsolycksfall i olika yrken har jämförts. Resultaten 

redovisas separat för män och kvinnor. 1 Bland män fanns det 84 

yrkesgrupper som uppvisade en statistiskt säkerställd överrisk för 

1. Olycksfall under 1990–1991 med minst 30 dagars sjukfrånvaro har jämförts 

med yrkesuppgifter i Folk och bostadsräkningen 1990. Totalt omfattar analysen 

290 yrken. Hänsyn har tagits till att åldersfördelningen kan variera mellan olika 

yrken. Vid beräkningarna av över- och underrisker har jämförelser genomgående 

gjorts med genomsnittet för samtliga förvärvsarbetande.



olycksfall jämfört med samtliga förvärvsarbetande. Huvuddelen 

av dessa fanns inom tillverkningsarbete, 57 yrkesgrupper, transport- 

och kommunikationsarbete, 9 yrkesgrupper, och jordbruks- 

skogs- eller fiskeriarbete, 7 yrkesgrupper. Bland kvinnor fanns 24 

yrkesgrupper med en överrisk, därav 14 med tillverkningsarbete, 

och 4 med jordbruks- skogs- och fiskeriarbete. De 15 yrken som 

hade högst överrisk omfattar enbart män. Ett annolunda mönster 

kan uppträda om speciella typer av olyckor analyseras. T ex löper 

elektriker en hög risk för olyckor som beror på elektrisk ström. 

Däckspersonal 

antal fall 

88 

Byggnadsträarb. 1156 

Brandpersonal 185 

Träförädlingsarb. 251 

Betongvaruarb. 96 

Övr. byggn.arb. 733 

Gruvarbetare 102 

Renägare 17 

Skiktträarb. 47 

Godshantering 127 

Gjuteriarbetare 85 

Betongarb. m fl 455 

Lantbrukare m fl 908 

Slaktare m fl 165 

Lastbilsförare 1221 

nedre konfidensintervall 

0 1 2 3 4 5 6 7 

Figur 13.4. Femton yrkesgrupper med överrisk för arbetsolyckor med mer än 30 

sjukdagar, 1990–91. Yrkena är ordnade efter konfidensintervallets nedre gräns. 

Samtliga grupper utgörs av män. 

Sju yrkesgrupper uppvisade en statistiskt säkerställd överrisk på 

mer än tre gånger jämfört med genomsnittet för samtliga anställda. 

I dessa yrken sysselsattes 116 000 män. De högsta riskerna fanns 

bland däckspersonal, byggnadsträarbetare, brandpersonal samt 

träförädlingsarbetare. Det fanns inget yrke där kvinnor hade en 

relativ risk på tre eller högre. I de 37 yrkesgrupper med minst 

dubbel risk ingick två kvinnliga grupper, träförädlingsarbetare 

och husdjursskötare. Pappersarbetare, pappersvaruarbetare och 

hemvårdare var de tre yrkesgrupper som för övrigt hade högst 

risk bland kvinnor. Bortsett från den sista gruppen som omfattar 

över 100 000 förvärvsarbetande rör det sig om små yrkesgrupper 

(sammanlagt cirka 8 000 kvinnor i de fyra yrkesgrupperna). 

relativ 

risk


Motsvarande studie avseende arbetsolyckor från 1985 och 1986 

visar att det var samma yrken som uppvisade förhöjda risker vid 

båda tillfällena (Malker et al, 1990). 

Olycksfallsfrekvensen var högst i åldersgruppen 55–64 år (3,9 

per 1 000 män och år jämfört med 2,9 per 1 000 i yngre åldrar; 2,7 

respektive 1,2 för 1 000 kvinnor i motsvarande åldersklasser). 

En analys med avseende på ålder och yrke visade att samma yrkesgrupper 

förekom i alla åldersklasser. Undantaget var undersköterskor, 

sjukvårdsbiträden och postiljoner där kvinnor i åldern 55–64 

år uppvisade ökad risk till skillnad från yngre åldersgrupper. 

TSI redovisar olycksfall som orsakat invaliditet. I detta register 

uppvisade män tre gånger högre risk än kvinnor. Den äldsta åldersgruppen 

visade på högst risk, både bland män och kvinnor. De 

yrken som enligt TSI löpte högst risk för invaliditet sammanföll 

väl med ISA:s resultat. I TSI kan också skadans kostnad analyseras 

vilket ger en indikation om skadornas allvarlighet. De yrkesgrupper 

som fått högst ersättning per sysselsatt är trävaruarbetare, 

gruvarbetare och lantbruks- och skogsarbetare. 

Nya olycksrisker 

Trots att praktiskt taget alla typer av anmälda arbetsolycksfall 

minskar finns det undantag. Det gäller anmälningar om våld och 

hot. Här finns en viss ökning för kvinnor från 1985 och framåt. I 

vilken grad ökningen är en följd av ökat våld eller ökad anmälningsbenägenhet 

är oklart. SCB:s Arbetsmiljöundersökningar som 

gjordes 1989, 1991 och 1993 tyder på att en ökning skett. År 

1993 uppgav 9,2 procent av kvinnorna och 5,4 av männen att de 

var utsatta får våld eller hot om våld i arbetet. Fyra år tidigare var 

motsvarande siffror 8,3 respektive 4,7 procent (ASS/SCB 1995:5). 

Skillnaden är statistiskt säkerställd. Inom den psykiatriska vården 

har våld från patienter alltid utgjort en stor andel av olycksfallen. 

Det är fortfarande den sektor som uppvisar högst olycksrisk tillsammans 

med väktare och ordningsvakter. 

En ny yrkesgrupp med hög frekvens av olycksfall är professionella 

idrottsmän, huvudsakligen fotbolls- och ishockeyspelare. 

Skolelever omfattas av arbetsmiljölagen men denna grupp har 

inget anmälningssystem som synliggör arbetsskador. Studier har 

visat att de löper betydligt högre risk för olycksfall än genomsnittet 

bland förvärvsarbetande vuxna.



Den nya tekniken kan medföra att nya olycksrisker uppkommer 

men också att farliga arbetsmoment automatiseras eller förändras. 

I äldre och enklare tillverkningssystem är det lättare att 

identifiera olycksrisker. Komplexa tillverkningssystem med långt 

driven robotisering gör det svårare att förutsäga vad som händer 

vid driftsstörningar och reparationer. 

Möjligheterna att i framtiden via arbetsskadeanmälningar kunna 

följa utvecklingen av arbetsolycksfall kommer i hög grad att bero 

på utformningen av eventuell arbetsskadeersättning. 

Olycksfall går att förebygga 

Det är uppenbart att många olycksfall går att förutse och därmed 

förebygga. Vissa risker är så uppenbara att det inte krävs några 

specialkunskaper eller speciell teknik för att upptäcka dem. I takt 

med att riskerna minskar blir de allt svårare att upptäcka och 

förebygga. Då måste mer avancerade metoder användas, t ex energianalys 

och systematisk riskanalys. Metoderna måste hela tiden 

utvecklas och anpassas till produktionssystemen etc. 

Det finns sannolikt stora möjligheter att göra arbetsplatserna 

ännu säkrare än de är idag. Vid yrkesinspektionen i Göteborg 

lät man under 1994–1995 elva företag genomföra en förenklad 

riskanalys som komplement till sedvanlig inspektion. Då uppmärksammades 

124 arbetsmoment som företagen ansåg innebar 

allvarlig eller mycket allvarlig risk för skada. I många fall hade 

dessa risker inte uppmärksammats med traditionell tillsyn eller i 

företagens egna säkerhetsrutiner (Strömberg et al, 1995). 

Referenser 

Arbetarskyddsstyrelsen, SCB. Hotad, mobbad eller sexuellt trakasserad på jobbet. 

Information om utbildning och arbetsmarknad 1995:5, Stockholm, 

1995. 

Malker B, Malker H, Weiner J, Broberg E, Lindén A. Yrkesrelaterade arbetsolycksfall. 

Riskidentifiering med hjälp av ISA. Arbete och Hälsa 1990:30. 

Arbetsmiljöinstitutet, Solna. 

SCB. Arbetsskador och arbetsorsakade besvär. En jämförande studie över två 

statistikprodukter. Bakgrundsfakta till arbetsmarknads- och utbildningsstatistiken 

1994:5. 

Strömberg H, Alfljung B, Järvholm B. Systematisk riskredovisning. Arbete, 

Människa Miljö 1995;3:219–222.


. 

14 

Arbetslöshet, förtidspension 

och hälsa 

Risken att skadas i arbetet minskar givetvis vid arbetslöshet. En norsk 

studie från 1970-talet fann att sjukdomar och besvär från rörelseapparaten 

avtog när de anställda vid en konservindustri blev långtidsarbetslösa 

(Westin & Norum, 1974). Däremot ökade förekomsten 

av psykiska problem som oro, ångest och sömnsvårigheter. 

Sedan den tidiga industrialismen har det varit känt att det finns 

ett samband mellan arbetslöshet och hälsa. Under lång tid var 

det självklara sambandet att nedsatt hälsa leder till ökad risk för 

arbetslöshet. Idag står ofta det motsatta fenomenet i fokus, dvs 

att arbetslöshet leder till nedsatt hälsa. 

Forskningen på 1930-talet pekade framför allt på det ekonomiska 

hot som arbetslösheten innebar. De arbetslösa svalt och 

bodde trångt, vilket gjorde dem mer mottagliga för både fysisk 

och psykisk ohälsa. 

Efter andra världskrigets slut var arbetslösheten låg i de flesta 

europeiska länder. I Sverige hade vi en lång högkonjunktur som 

först under 1960-talet visade tecken på avmattning. Det var också 

under sent 1960-tal som arbetslöshetsforskning av modernt snitt 

startade i Sverige. 

Studier under senare år har visat samband mellan arbetslöshet och 

olika hälsoproblem. Bland arbetslösa finns försämrat hälsobeteende, 

ökat sjukvårdsutnyttjande, mer sjukskrivning, fler diagnostiserade 

sjukdomar och en förhöjd dödlighet (Folkhälsogruppen, 1992), men

Psykisk Arbetslöshet, ohälsa, förtidspension våld och trakasserier och hälsa 

123 

sambandets riktning har ibland varit svårbedömd. Innebär t ex ett 

samband mellan alkoholmissbruk och arbetslöshet att arbetslöshet 

leder till alkoholmissbruk eller att människor med alkoholmissbruk 

har svårare att få arbete? 

Orsakerna varierar också med graden av arbetslöshet i samhället. 

När få är arbetslösa står orsaken till enskilda människors 

arbetslöshet ofta att finna i egenskaper hos dem själva, som arbetshandikapp 

eller svårigheter att anpassa sig till arbetsmarknadens 

krav. Under lågkonjunktur slår arbetslösheten mer blint och vem 

som blir arbetslös beror främst på andra faktorer än personliga 

egenskaper. 

Rökning och alkohol 

Flera studier har funnit ett samband mellan rökning och arbetslöshet. 

Sannolikheten att börja röka (eller att inte sluta) är betydligt 

högre bland de arbetslösa än bland dem som har arbete. Rökare 

löper också större risk än icke-rökare att bli arbetslösa. En delförklaring 

är att det är fler som röker i grupper med högre risk 

för arbetslöshet, t ex vissa yrkesgrupper med kort utbildning och 

låg lön (Hammarström, 1995). 

Bland ungdomar, särskilt män, har man funnit ett starkt samband 

mellan arbetslöshet och alkohol. Detta gäller såväl de som före 

arbetslösheten var lågkonsumenter som de som var högkonsumenter 

(Hammarström, 1995). 

Sambandet mellan alkoholkonsumtion och arbetslöshet hos vuxna 

är däremot mindre entydigt. Personer som missbrukar alkohol ökar 

sitt missbruk i samband med arbetslöshet (Smart, 1979). 

Psykiska besvär 

Psykiska besvär ökar vid arbetslöshet och minskar vid återinträdet på 

arbetsmarknaden. Uppföljningsstudier har visat att arbetslösa redan 

före arbetslösheten hade mer psykiska symptom än de som inte drabbades 

av arbetslöshet, dvs de ”utsorteras” från arbetsmarknaden. På 

motsvarande sätt hade de som fick arbete bättre psykisk hälsa än de 

som förblev arbetslösa. Detta kan tolkas som att den psykiska hälsan 

har betydelse för möjligheterna att få eller behålla ett arbete. 

En undersökning i Stockholm visade att samtidigt som arbetslösheten 

steg från 1990 till 1994 så ökade andelen med psykiska


besvär bland de arbetslösa. Lågkonjunkturen innebär en ökad 

konkurrens om jobben vilket gör att de svagare har svårare att 

hävda sig. Dessutom innebär det bekymmersamma arbetsmarknadsläget 

att chanserna att få ett arbete upplevs som små, vilket 

ökar den allmänna stress som de arbetslösa känner. Hög arbetslöshet 

kan alltså medföra att en större andel av de arbetslösa får 

psykiska besvär. 

Sjukdomar och dödlighet 

Studier från Storbritannien har visat att de arbetslösa utnyttjar mer 

sjukvård och köper mer läkemedel än de som inte är arbetslösa; 

även sjukskrivning och förtidspensionering påverkas. 

Då arbetslösheten stiger sjunker regelmässigt den totala sjukskrivningen 

i samhället. Det har ofta tolkats som att de som fortfarande 

har arbete minskar sjukfrånvaron för att inte försämra sina 

möjligheter att behålla arbetet. En annan förklaring är att de som 

blir arbetslösa har en högre sjukfrånvaro när de har arbete än de 

som inte blir arbetslösa. 

Svenska studier har visat att sjukfrånvaron (antal sjukdagar) är 

högre bland arbetslösa än bland dem som inte är arbetslösa. Jämför 

man sjukskrivningar hos samma individer före och under arbetslöshet 

ökar sjuktalet bland icke facklärda arbetare med 1,4 gånger 

och bland facklärda arbetare med 2,1 gånger. Bland tjänstemän är 

det däremot ingen skillnad (RFV, 1994). 

Arbetslöshet kan utlösa stressreaktioner. Blodtrycket har mätts och 

följts upp hos arbetslösa, manliga byggnadsarbetare (Janlert, 1992). 

Ju längre arbetslöshet desto mer steg blodtrycket, figur 14.1. 

Dödligheten bland arbetslösa är ökad i alla åldrar. Arbetslösa 

män uppvisar i flera olika studier från västeuropa mellan två och 

tre gånger högre dödlighet än män som har arbete. Danska studier 

har visat att detsamma gäller bland kvinnor. Dödsorsaker som är 

överrepresenterade bland arbetslösa är olyckor, självmord och 

hjärt-kärlsjukdomar (Folkhälsogruppen, 1992). 

Förtidspension och hälsa 

Det finns en likhet mellan långtidsarbetslöshet och förtidspension. 

Båda tillstånden innebär att man ställs utanför arbetsgemenskapen,

Psykisk Arbetslöshet, ohälsa, förtidspension våld och trakasserier och hälsa 

125 

dess kamratkrets och värderingar. Den sociala acceptansen är större 

för förtidspensionärer än för långtidsarbetslösa. 

% 

12 

10 

8 

6 

4 

2 

0 

0 

1–12 

13–26 

>26 

veckor 

Figur 14.1. Förändring av blodtryck (systoliskt) vid olika längd på arbetslösheten 

bland manliga byggnadsarbetare. 

Forskningsresultaten om eventuella hälsoeffekter av förtidspension 

i sig varierar. En svårighet är att förtidspension i de flesta fall är 

motiverad av sjukdom. Effekten av pension i sig har därför varit svår 

att skilja från effekter av den bakomliggande sjukdomen. Bland de 

som varit äldre vid pensioneringen tycks den inte försämra upplevd 

hälsa, sjukvårdsutnyttjande och kliniska tecken på sjukdom. 

Förtidspension på grund av sjukdom upplevs av den drabbade som 

mindre påfrestande än förtidspension av arbetsmarknadsmässiga 

skäl. Det finns idag bristfällig kunskap om de som förtidspensioneras 

av arbetsmarknadsskäl får en försämrad hälsa av detta. 

Förebyggande insatser 

Sverige har gjort sig känt för sin ”aktiva arbetsmarknadspolitik”, 

försöken att ersätta öppen arbetslöshet med utbildning, omskolning 

och beredskapsarbete. Det finns få studier om denna politiks 

betydelse för de arbetslösas hälsa. Tillgängliga data visar dock att 

beredskapsarbete eller utbildning är bättre än öppen arbetslöshet. 

Än bättre är ett vanligt arbete.


För förtidspensionerade är det en fördel om pensionen varit 

förutsedd under en längre tid, att det finns ett socialt nätverk 

vid sidan om arbetskamraterna och att den pensionerade har en 

meningsfull verksamhet utöver det tidigare arbetet. 

Referenser 

Folkhälsogruppen. Arbetslöshet som folkhälsoproblem. Allmänna förlaget, 


Hammarström A. Ungdomsarbetslöshet och ohälsa. Studentlitteratur, Lund, 

1996. 

Janlert U, Hammarström A. Alcohol consumption among unemployed youths: 

result from a prospective study. Br J Addict 1992;87:703–744. 

Janlert U. Unemployment and blood pressure in Swedish building labourers. 

J Int Med 1992;231:241–246. 

Riksförsäkringsverket. Att analysera ohälsotalet. Ett försök att ringa in ohälsoarbetets 

effekter. RFV redovisar 1994:6, Stockholm, 1994. 

Smart R. Drinking problems among employed, unemployed and shift workers. 

Journal of Occupational Medicine 1979;21:731–736. 

Westin S, Norum D. Når sardinfabrikken nedlegges. Institutt for hygiene og 

institutt for sosialmedisin, Universitetet i Bergen, 1974.

Äldre personer i arbetslivet 127 

IV 

Utsatta grupper

128 Utsatta grupper


. 

15 

Arbete och kön 

Vid en internationell jämförelse utmärker sig Sverige av att den 

kvinnliga förvärvsfrekvensen är nästan lika hög som den manliga. 

År 1995 yrkesarbetade 76 procent av kvinnorna och 80 procent 

av männen i åldrarna 16–64 år. 

Horisontell segregering 

Många yrken domineras antingen av män eller kvinnor, figur 

15.1. 

Kontorsarbete 

Försäljare 

Undersköterskor 

Barnskötare 

Städare 

Hemvårdare 

Säljare 

Tekniker, ingenj. 

Sekreterare 

Ekonomiledare 

Sjuksköterskor 

Lastbilsförare 

Lantbrukare 

Motorreparatörer 

Köksbiträden 

0 

20 

kvinnor män 

Figur 15.1. De största 15 yrkesgrupperna i storleksordning. 

40 

60 

80 

100 %

130 Utsatta grupper 

Detta brukar kallas horisontell segregering. Drygt 40 procent av 

kvinnorna arbetade 1990 i yrken där andelen kvinnor var minst 90 

procent. Omkring 45 procent av männen hade yrken där andelen 

män var minst 90 procent. 

Många kvinnor arbetar med vård och omsorg. I de flesta andra 

länder utför kvinnorna detta i hemmen och kommer inte med i 

arbetsmarknadsstatistiken. Den svenska arbetsmarknaden framstår 

därför som mer könsuppdelad än i andra länder. 

Andelen yrkesgrupper med en jämn fördelning mellan könen 

har ökat från 21 till 30 procent under de senaste 10 åren (källa: 

LNU). Förändringen av andelen män och kvinnor i de fem största 

mans- och kvinnodominerade yrkena från 1975 till 1990 framgår 

ur figur 15.2 och 15.3. 

% 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

1975 1980 

Handelsresande 

Verkstadsmekaniker 

Maskinmontörer 

Chaufförer 

Mekaniskt arbete 

1985 1990 

Figur 15.2. Andel kvinnor i de 5 vanligaste mansdominerade yrkena, 1975– 

1990. 

Kvinnornas andel bland t ex handelsresande ökade från 12 till 25 

procent medan andelen män i sekreteraryrket minskade från 13 till 

ca 9 procent. Den största ökningen av andelen kvinnor har skett 

i mansdominerade yrken som kräver en akademisk utbildning, 

t ex biologer, jurister, kemister, fysiker, läkare, tandläkare och 

veterinärer (Jonung, 1989).

Äldre Arbete personer och kön 

i arbetslivet 131 

% 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

1975 1980 

Affärsbiträden 

Sekreterare 


Hemvårdare 

Barnskötare 

1985 1990 

Figur 15.3. Andel män i de 5 vanligaste kvinnodominerade yrkena, 1975– 

1990. 

Vertikal segregering 

Kvinnors arbetsuppgifter skiljer sig många gånger från mäns, 

dessutom är färre kvinnor chefer, tabell 15.1. Även inom ett och 

samma yrke har kvinnor ofta lägre status. Denna uppdelning kallas 

vertikal segregering. Eftersom kvinnors arbetsuppgifter har lägre 

status innebär det också att deras insatser värderas lägre, vilket 

leder till lägre lön. När kvinnor tar över arbeten som män utfört, 

sänks arbetets värde, exempel på detta finns från tobaksindustrin 

(Gunnarsson, 1989). En del forskare anser att läkarnas status kommer 

att minska, eftersom allt fler kvinnor söker sig till detta yrke 

(Riska & Wegar, 1993). När män tar över kvinnodominerade arbetsuppgifter 

uppvärderas arbetet och därmed lönen (SOU 1993:7). 

Exempelvis fann man att när män tog över hålkortsstansning steg 

lönen för det arbetet. 

En jämförelse mellan kvinnor och män som gått ut gymnasiet 

1982–1985 och arbetade heltid år 1990 visade att kvinnorna hade 

drygt 30 000 kronor lägre medianlön per år. Skillnaden beror på att 

kvinnor har yrken med lägre lön, horisontell segregering, och att 

kvinnor inom samma yrke har lägre inkomst, vertikal segregering. 

År 1968 hade män i genomsnitt 27 procent högre timlön än kvinnor


inom samma sektor med samma utbildning, erfarenhet, och yrkesposition 

1 (källa: LNU). Denna löneskillnad hade 1981 minskat till 

12 procent. Under 1980-talet förändrades inte lönegapet. År 1991 

hade män 13 procent mer i lön än kvinnor med likartat arbete. 

Tabell 15.1. Procentandel kvinnor som arbetar som chefer i privat och offentlig 

sektor. 

Andel kvinnor Andel kvinnor bland 

Sektor bland chefer samtliga anställda 

Privat sektor 9 35 

Offentlig sektor 29 70 

staten 20 49 

kommuner 16 80 

landsting 40 83 

Kvinnor som arbetar deltid eller upprepade perioder stannar hemma 

för att vårda sina barn har begränsade möjligheter att göra karriär. 

Detta anses starkt bidra till att kvinnor har lägre positioner i arbetslivet. 

Det gäller även yrken som domineras av kvinnor. Kvinnors 

lägre lön kan också förklara varför det blir hon och inte mannen 

som arbetar deltid och att det är hon som oftare stannar hemma för 

att vårda barnen. Mäns yrkesval påverkas dessutom mer av lönen än 

kvinnors och män söker sig därför till yrken med hög lön. 

Arbetstid och hemarbete 

Kvinnor arbetar deltid 2 oftare än män. Nästan fyra av tio kvinnor 

arbetade deltid 1995 jämfört med knappt var tionde man. 1992 

var 28 procent av kvinnors frånvaro vård av barn, jämfört med 3 

procent för män. 

För de kvinnor och män som lever i familjeförhållanden gäller 

att kvinnor ägnar mer tid åt hemarbete och männen mer tid åt 

förvärvsarbete. År 1991 yrkesarbetade kvinnor i genomsnitt 26 

timmar per vecka samtidigt som de arbetade i hemmet 19 timmar. 

Männens arbetstid var 40 timmar i veckan, men de ägnade bara 5 

timmar åt hemarbete. Om en kvinna yrkesarbetar mycket och har 

hög lön, gör hennes man också en större insats hemma. 

Kvinnliga chefer utsöndrar mer stresshormon efter arbetet medan 

utsöndringen minskar bland manliga chefer (Frankenheauser et al, 

1989). Efter en arbetsdag dröjer det också längre innan kvinnliga 

chefers blodtryck sjunker. Motsvarande skillnad finns inte mellan 

1. Privat eller offentlig sektor. 

2. Deltid = högst 34 timmar per vecka.

Äldre Arbete personer och kön i arbetslivet 133 

kvinnliga och manliga kontorister. Kvinnliga chefer upplever en stark 

konflikt mellan arbete och hem medan kvinnor i lägre positioner 

ägnar dubbelt så mycket tid åt barnen och tycker inte att hemarbetet 

är stressigt. I stressiga situationer får kvinnliga chefer som regel 

mycket mindre socialt stöd än kvinnor i lägre positioner. 

Övertid kan skapa konflikter mellan yrkesarbete och hemarbete. 

Tio timmar övertid per vecka innebär en större risk för kvinnor 

att få hjärt- och kärlsjukdomar än för män som arbetar extra lika 

mycket (Alfredsson & Theorell, 1983). En förklaring kan vara att 

kvinnor har fler rollkonflikter än män. 

Skillnader i arbetsmiljö 

Den könsuppdelade arbetsmarknaden innebär också skillnader 

mellan mäns och kvinnors arbetsvillkor. Män kommer t ex oftare 

i kontakt med oljor och lösningsmedel. De är mer utsatta för 

vibrationer, buller eller mycket varma miljöer. 3 Detta är en bild 

av den horisontella segregeringen. Män arbetar oftare i tillverkningsindustrin 

eller byggbranschen, där sådana exponeringar 

är vanliga. Kvinnor är mer utsatta för våld, hot, mobbning. De 

drabbas också oftare av belastningssjukdomar. 4 

De anställdas egen upplevelse av arbetsmiljön har studerats i 

SCB:s Arbetsmiljöundersökningar 1989–1993. En särskild analys 

gjordes av mansyrken, kvinnoyrken samt arbetare och tjänstemän. 

Ett mansdominerat yrke utgörs av minst 75 procent män och på 

motsvarande sätt definieras ett kvinnoyrke. Andra yrken redovisas 

nedan som yrken med jämn könsfördelning. 

Tabell 15.2. Rapporterad förekomst av vissa arbetsmiljöfaktorer i procent bland 

kvinnliga respektive manliga tjänstemän i kvinnodominerade, mansdominerade 

respektive jämnt könsfördelade yrkesgrupper (Östlin 1996). 

Arbetsmiljö- Kvinnodominerade Mansdominerade Jämnt könsfördelade 

faktorer 

Svåra arbets- 

Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor Män 

ställningar 21 14 18 8 19 12 

Ensidigt arbete 45 34 41 25 43 30 

Tunga lyft 

Kan påverka 

4 8 3 8 3 7 

eget arbete 

Lär sig nytt och 

76 84 80 89 78 86 

utvecklas i arbetet 48 61 61 70 58 71 


4. Se kapitel 11 och 12.


Kvinnliga tjänstemän hade oftare sneda arbetsställningar, ensidigt 

arbete och litet inflytande över arbetet. De hade också mindre 

möjligheter att lära sig något nytt och utvecklas i arbetet, tabell 

15.2. Dessa skillnader fanns bland tjänstemännen för såväl kvinnoyrken 

som mansyrken. För arbetare var mönstret detsamma om 

yrket var mansdominerat eller hade en jämn fördelning mellan 

könen (Östlin, 1996), tabell 15.3. 

Tabell 15.3. Rapporterad förekomst av vissa arbetsmiljöfaktorer i procent bland 

kvinnliga respektive manliga arbetare i kvinnodominerade, mansdominerade 

respektive jämnt könsfördelade yrkesgrupper (Östlin 1996). 

Arbetsmiljö- Kvinnodominerade Mansdominerade Jämnt könsfördelade 

faktorer 

Svåra arbets- 

Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor Män 

ställningar 34 37 54 33 44 32 

Ensidigt arbete 51 58 82 67 76 62 

Tunga lyft 

Kan påverka 

24 29 17 33 17 28 

eget arbete 

Lär sig nytt och 

70 74 42 66 54 62 

utvecklas i arbetet 38 46 24 38 31 40 

I kvinnliga arbetaryrken hade emellertid män lika ofta som kvinnor 

besvärliga arbetsställningar. Män hade oftare ensidigt arbete än 

kvinnor. Även i kvinnodominerade arbetaryrken hade män större 

beslutsutrymme, t ex över arbetstid och när uppgifter skulle göras. 

De var också mindre stressade. Femtiosex procent av männen jämfört 

med 44 procent av kvinnorna kunde själva bestämma när arbetet 

skulle göras. Fyrtiotre procent av kvinnorna och 32 procent av männen 

uppgav att de sällan kunde ta korta pauser för att prata. 

Män angav oftare än kvinnor att lyft på minst 20 kg förekom flera 

gånger dagligen oavsett om det gällde arbetare eller tjänstemän i 

mans- eller kvinnodominerade yrken eller yrken med jämn könsfördelning. 

För kvinnor förekom oftast tunga lyft bland anställda 

inom hälso- och sjukvården. 

Resultaten visar att kvinnors och mäns arbetsförhållanden skiljer 

sig åt både inom arbetar- och tjänstemannayrken, oavsett grad av 

könsfördelning. Kvinnor och män utför olika arbetsmoment även 

i samma yrke. Det är inte så att det kön som är i minoritet alltid 

diskrimineras; t ex har män i kvinnodominerade yrken i allmänhet

Äldre Arbete personer och kön i arbetslivet 135 

större inflytande över uppläggning av eget arbete och arbetstakt 

än kvinnorna i samma yrke. 

Skillnader i ohälsa 

Skillnaderna mellan mäns och kvinnors ohälsa kan bero på arbetsmiljön, 

men också på förhållanden utanför arbetsplatsen, t ex 

hemarbete, livsstil och biologiska olikheter mellan könen. 5 

Skillnader i dödlighet mellan olika socialgrupper är mindre för 

kvinnor än för män. 6 Yrkesgrupper med hög eller låg dödlighet 

är densamma för män och kvinnor. Män utsätts oftare för cancerframkallande 

ämnen. Risken för astma är i stort sett densamma 

för kvinnor och män. Fler kvinnor får hudsjukdomar eftersom de 

har mer våtarbete. De yrken som innebär ökad risk för hjärt- och 

kärlsjukdomar är desamma för kvinnor och män. Kvinnor med 

tunga arbetsmoment, t ex inom vård och omsorg, blir särskilt utsatta 

med stigande ålder på grund av deras generellt lägre fysiska 

kapacitet i kombination med effekter av åldrandet. 7 

Framtiden 

Den horisontella segregationen jämnas ut långsamt. Den kommer 

därför att bestå under många år. Könsutjämningen blir sannolikt 

snabbast inom mansyrken, särskilt de som kräver hög utbildning. 

Det beror på att kvinnorna blir allt mer välutbildade. Kvinnor kommer 

därför att söka sig till välbetalda yrken för att bli ekonomiskt 

oberoende. Män kommer sannolikt inte att välja kvinnoyrken, 

eftersom dessa har lägre löner, sämre karriärchanser samt ger 

sämre möjligheter till att höja kompetensen. 

Kvinnlig kompetens är delvis annorlunda än mäns och den 

håller på att omvärderas. Fler kvinnor kommer att nå beslutande 

positioner därför att fler har den kompetens som behövs. Den 

vertikala segregeringen kommer troligen att jämnas ut snabbare 

än den horisontella. 

5. Skillnader i hälsa och ohälsa beskrivs i andra kapitel och berörs därför bara 

översiktligt. 


7. Se kapitel 16.


Referenser 

Alfredsson L, Theorell T. Job characteristics and myocardial infarctin risk – effect 

of possible confounding factors. Soc Sci Med 1983;17:1497–1503. 

Gunnarsson E. Kvinnors arbetsrationalitet och kvalifikationer. QVIST-projektet 

Arbetsrapport 6, Arbetslivscentrum, Stockholm, 1989. 

Frankenheauser M, Lundberg U, Fredrikson M, Melin B, Tuomisto M, Myrsten 

AL. Stress on and off the job as related to sex and occupational status in 

white-collar workers. J Org Behavior 1989;10:321–346. 

Jonung C. Jämställdhet i arbetsmarknaden. I: Arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik 

1988 – ökade krav på omställning? Ds 1989;44:119, Arbetsmarknadsdepartementet, 

Stockholm. 

Löneskillnader och lönediskriminering: Om kvinnor och män på arbetsmarknaden. 

SOU 1993:7, Kulturdepartementet, Stockholm. 

Riska E, Wegar K (ed). Work and medicine. Women and the medical division 

of labour. Sage Publications Ltd, London, 1993. 

Östlin P. Arbete, kön och socioekonomiska förhållanden. Rapport, Yrkesmedicinska 

enheten, Nordvästra sjukvårdsområdet, Stockholms läns 

landsting, 1996.


. 

16 

Äldre personer i arbetslivet 

Det finns ingen allmänt accepterad definition av ”äldre” i arbetslivet. 

Det biologiska åldrandet sker gradvis, i växlande takt i olika 

organsystem och olika snabbt för olika människor. För vissa funktioner, 

särskilt den mentala förmågan, är kapaciteten oförändrad 

eller till och med förbättrad ända upp till 60–70 års ålder. I andra 

funktioner, t ex cirkulationsorganens och musklernas kapacitet kan 

en begynnande nedgång påvisas redan i 30–40 årsåldern. 

ILO har använt åldern 55 år och äldre som definition av ”old 

worker” (Schneider, 1995). Några svenska myndigheter använder 

samma åldersgräns (Thunberg, 1994). I andra sammanhang har 

gränserna 50 respektive 60 år använts. De definitioner som använts 

är ofta ett uttryck för omvärldens förväntningar på människor i olika 

åldrar. Om man tar hänsyn till både arbetsgivares förväntningar 

och mycket tidiga tecken på biologiskt åldrande kan en gräns på 

45 år vara realistisk. En så låg gräns ger också större möjligheter 

för förebyggande åtgärder, t ex beträffande fortsatt yrkesval vid 

fysiskt krävande arbetsuppgifter. 

Människor i åldern 45–64 år ökar i andel av den arbetsföra 

befolkningen. År 1985 var 38 procent i den åldern, 1995 hade de 

ökat till 41 procent och år 2005 beräknas de utgöra 45 procent. 

Sysselsättningsintensiteten, dvs den andel av befolkningen som 

är i arbete, har för äldre män varit svagt sjunkande, medan den 

ökat för äldre kvinnor, figur 16.1. Under 1990-talets lågkonjunktur 

har den minskat såväl för män som för kvinnor.


% 

100 

80 

60 

40 

20 



män 55–59 år 

män 60–64 år 

0 

1976 1978 1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994 

Figur 16.1. Sysselsättningsintensiteten för män och kvinnor i åldrarna 55–59 

respektive 60–64 år, 1976-95 (Källa: AKU). 

Andelen heltidsarbetande minskar snabbt med stigande ålder. 

Sextio procent av 55–59-åriga män arbetar heltid jämfört med 10 

procent av 64-åringarna. För kvinnor minskar andelen från 40 till 

5 procent. Internationellt sett har inget annat land så stor andel 

äldre kvinnor i arbetslivet. För äldre män är intensiteten högre i 

Japan och Norge, figur 16.2. 

Japan 

Norge 

Sverige 

USA 

Portugal 

Storbritannien 

Grekland 

Spanien 

Finland 

Turkiet 

Holland 

Österrike 

män 

kvinnor 

0 20 40 60 80 100 % 

Figur 16.2. Sysselsättningsintensiteten bland 60–64-åriga män respektive kvinnor 

i några olika länder år 1993 (källa: ILO).


Den minskande sysselsättningsintensiteten bland äldre i Sverige 

beror bl a på en ökad arbetslöshet och ökad förtidspensionering. 

De äldre grupperna har färre arbetslösa än de yngre, men de äldre 

är utan arbete längre perioder. 1 I en studie av människor som 1988 

erhöll förtidspension undersöktes samband mellan bl a ålder, kön, 

civilstånd, socioekonomisk status och födelseland (Höög & Stattin, 

1994). Även när dessa andra faktorer beaktades var sambandet mellan 

ålder och förtidspension mycket starkt. En longitudinell studie, 

som baserades på ULF och granskade förtidspensioner från 1980 

till 1989, kom till ett liknande resultat. Förtidspension var drygt 

fem gånger vanligare bland 60–64-åringar jämfört med 45–54åringar. 

Monotont och repetitivt arbete innebar 1,5 till 2 gånger 

högre risk för förtidspension hos de som var över 45 års ålder. De 

vanligaste orsakerna till att äldre förtidspensioneras är sjukdomar 

i rörelseorganen, cirka 30 procent, och sjukdomar i cirkulationsorganen, 

cirka 7 procent. 

Många äldre är varken yrkesverksamma eller förtidspensionerade. 

Av 64-åringarna tillhörde 1992 nästan var tredje kvinna och 

var femte man denna grupp (Thunberg, 1994). 

% 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

1984 

1989 

1991 

1993 

kvinnor män 

16–24 år 

kvinnor män 

25–54 år 

kvinnor män 

55–64 år 

Figur 16.3. Andelen personer i olika åldersgrupper och kön som har arbeten 

som kräver längre utbildning än tre år 1984–93 (källa SCB: Arbetsmiljöundersökningar). 

1. Se kapitel 14.


För personer födda före 1950 är skolunderbyggnaden sämre ju 

äldre man är. Av de äldsta personerna på arbetsmarknaden har 

cirka 50 procent endast folk- eller grundskola, medan 10 till 15 

procent har högskoleutbildning. Motsvarande siffror för personer 

i 35–40 årsåldern är 20 respektive 25 procent. 

I SCB:s Arbetsmiljöundersökningar har frågor ställts om vilken 

utbildning och lärotid arbetsuppgifterna kräver. I figur 16.3 och 16.4 

framgår att kraven ökar och att män i betydligt större utsträckning 

än kvinnor kunnat/fått tillgodogöra sig utveckling i arbetslivet. 

% 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

1984 

1989 

1991 

1993 

kvinnor män 

16–24 år 

kvinnor män 

25–54 år 

kvinnor män 

55–64 år 

Figur 16.4. Andelen personer i olika åldersgrupper och kön som har arbeten 

som kräver längre lärotid i yrket än tre år 1984–93 (källa SCB: Arbetsmiljöundersökningar). 

De äldre och olika näringsgrenar 

Hotell och restauranger har lägst andel äldre medan den är högst 

i jord- och skogsbruk där var femte man eller kvinna är 55 år eller 

äldre tabell 16.1. Dessa skillnader speglar sannolikt både yrkets 

påfrestningar och krav, möjligheter att själv bestämma över arbetet, 

och kulturella och tidsmässiga förändringar i yrkesval. Näringar 

som minskar i omfattning har ofta fler äldre samtidigt som expanderande 

branscher har ett ökat inslag av yngre. Anmärkningsvärt 

är den låga andelen äldre män i tillverkningsindustrin, 9 procent,


vilket tyder på att arbetsförhållandena är dåligt anpassade till deras 

kapacitet och krav. 

Tabell 16.1. De äldres andel i procent av arbetskraften i olika näringsgrenar, 

1994. Personer i åldern 55–64 år. (Källa: AKU.) 

Näringsgren Män Kvinnor 

Jord & skogsbruk 21 21 

Tillverkningsindustri, gruvor m m 9 15 

Verkstadsindustri 12 10 

Byggnadsindustri 11 15 

Varuhandel, restaurang- och hotell 4 10 

Parti och detaljhandel 13 14 

Samfärdsel, post & tele 20 8 

Offentlig förvaltning 14 17 

Sjuk- och hälsovård 14 13 

Samtliga 13 13 

Arbetslivets krav och äldres förutsättningar 

Arbetsuppgifter som ställer höga fysiska krav finns i jordbruk, 

skogsbruk, gruvor och industri, men också inom servicesektorn som 

sjuk- och hälsovård, städning, hotell och restaurang och transport. 

Många äldre kvinnor har servicearbeten. Av 50–64-åriga kvinnor 

som 1989–93 arbetade i vården uppgav 44 procent att de hade 

kroppsarbete (SCB:s Arbetsmiljöundersökningar). Bland manliga 

arbetare i gruvor och industri hade 67 procent sådana uppgifter. 

Efter 30–40-årsåldern minskar den fysiska arbetsförmågan. 

Fram till 60-årsåldern minskar syreupptagningsförmågan med i 

genomsnitt 30 procent och muskelstyrkan med 20 procent. Variationerna 

mellan olika människor är emellertid stora. Syn, hörsel 

och balans försämras också, vilket kan påverka möjligheterna att 

klara yrkesarbete (Kilbom & Torgén, 1996). Finska studier tyder 

på att muskelstyrkan minskar snabbare i yrken med höga fysiska 

krav. Det skulle alltså kunna karaktäriseras som någon form av 

”slitage” (Ilmarinen, 1991). Fysiska aktiviteter i arbetet har sannolikt 

inga träningseffekter på hjärta och kärl, frånsett t ex reguljär 

träning av brandmän. 

I vissa näringsgrenar och yrken utsätts människor troligen för 

större fysiska krav än de egentligen klarar av. Det saknas emellertid 

mätningar som kan ge en representativ bild av såväl arbetets krav


som den anställdes förmåga. Enligt SCB:s Arbetsmiljöundersökningar 

1989–93 var det ungefär lika många unga som gamla som 

kände sig uttröttade i kroppen efter arbetet minst en gång i veckan. 

Skillnaden mellan män och kvinnor var emellertid betydande, 

vilket kan bero på att kvinnor utsattes för högre belastningar än 

män i förhållande till den fysiska arbetsförmågan. 

Tidigare forskning har gett en ganska pessimistisk syn på medelålders 

och äldre människors psykiska och mentala kapacitet. Nyare 

longitudinella studier har emellertid modifierat bilden. Försämringen 

går långsammare än forskare tidigare har antagit. Den 

startar också senare i livet. Förmågan att bearbeta information 

försämras först i 60-årsåldern (Hallsten, 1996). Skillnaden mellan 

olika människor är stor, åldrandet är bara en av flera faktorer som 

påverkar försämringen. 

Många förmågor som beror på kunskap och erfarenheter, t ex 

ordförståelse, tycks vara oförändrade eller kan till och med öka 

upp till 60-årsåldern. De äldre verkar också kunna kompensera 

minskad kognitiv kapacitet och psykomotorisk snabbhet genom 

ett mer strategiskt sätt att planera och genomföra sitt arbete. De 

utnyttjar alltså erfarenhet på ett sätt som unga människor inte 

kan. Deras arbetsprestation kan bli lika hög eller högre än vad 

en ung människa förmår. Arbetsmotivation, engagemang och 

arbetstillfredsställelse tycks öka med åldern. Variationen mellan 

olika människors mentala och psykiska kapacitet ökar också med 

åldern. Erfarenheter från arbetslivet påverkar sannolikt människors 

mentala kapacitet och personlighet under vuxenlivet. 

Kompetens och säkerhet ökar alltså med stigande ålder. Det ger 

större inflytande och bättre möjligheter att klara arbetsuppgifterna. 

Denna hypotes stöds av SCB:s Arbetsmiljöundersökningar, 

som bl a tar upp frågor om den psykosociala arbetsmiljön. I figur 

16.5 framgår svaren på några frågor som speglar beslutsutrymme, 

stress, arbetsuppgifternas svårighetsgrad och möjligheterna till 

utveckling. Svaren är mycket likartade för män och kvinnor, därför 

redovisas inte könen separat. 

Hälsa 

Allt fler får med stigande ålder kroniska sjukdomar. Sjukdomar i 

cirkulationsorganen rapporterades av 22 procent av personer i


För svåra 

arbetsuppgifter 

För mycket 

ansvar 

För lite 

inflytande 

För stor arbetsbelastning 

16–24 år 

25–54 år 

55–64 år 

0 20 40 60 80 100 % 

Figur 16.5. Psykosociala förhållanden i arbetet i olika åldrar (SCB:s Arbetsmiljöundersökningar 

1989–93). 

åldern 55–64 år 1992/93 (källa: ULF). Motsvarande andel bland 

personer i åldern 35–44 år var 3 procent. Nedsatt rörelseförmåga 

uppgavs av 28 respektive 20 procent av kvinnor respektive män 

i åldern 55–64 år, medan motsvarande andelar i åldern 35–44 år 

var 5 respektive 3 procent. För fler äldre än yngre krävs alltså att 

arbetet anpassas på grund av sjukdom. 

Det finns idag inte kunskap om äldre i högre grad än yngre 

riskerar sjukdom på grund av arbetet. Man vet t ex inte om risken 

för belastningsskador ökar med stigande ålder på grund av den 

belastning man tidigare utsatts för eller om risken i huvudsak 

bestäms av de aktuella arbetsvillkoren. 

Framtiden och äldres arbetsvillkor 

Redan 1988 förutsåg en statlig utredning att andelen äldre i arbetslivet 

skulle öka. Utredaren drog slutsatsen att det ”kommer att krävas 

stora organisatoriska förändringar i företag och myndigheter under 

de kommande åren” (Arbetsmarknadsdepartementet, 1988). Sedan 

1987 har förändringarna i arbetslivet knappast gynnat de äldres 

möjligheter att yrkesarbeta. Det finns snarare tecken på att deras 

situation på arbetsmarknaden har försämrats, bl a har förtidspensionärerna 

blivit fler och allt fler äldre blir arbetslösa. 

ILO har analyserat de äldres situation på arbetsmarknaden utifrån 

olika länders trygghetslagstiftning (Schneider, 1995). Författaren


tecknar två framtidsscenarier. I det ena fallet nås en kompromiss 

så att företagens krav på flexibilitet och ambition att bli av med de 

äldre dämpas, liksom statens strävan att minska kostnaderna för 

förtidspensioner. En konfrontation uppstår om staten successivt 

försämrar pensionsvillkoren samtidigt som företagen rationaliserar 

och avskedar de äldre. Författaren anser att åtgärder för att anpassa 

arbetet till äldre kan bli framgångsrika först om företag och organisationer 

kan se ekonomiska fördelar. 

Jämfört med yngre har de äldre i allmänhet större erfarenhet, 

högre lojalitet, högre social kompetens och lägre korttidsfrånvaro. 

Å andra sidan har fler äldre än yngre symptom och sjukdomar och 

den fysiska arbetsförmågan är lägre. 

De äldre på arbetsmarknaden är utsatta bl a därför att deras 

skolunderbyggnad är dålig. Många gick i skolan för 25–45 år sedan 

och deras kunskap är delvis inaktuell. I dagens arbetsliv ökar 

kraven på utbildning och upplärning, figur 16.3 och 16.4. Andelen 

män i åldern 55–64 år som hade arbeten med krav på minst 3 års 

utbildning hade t ex ökat från 17 till 26 procent från år 1984 till 

1993. En kritisk faktor är om de äldre tillräckligt snabbt kan anpassa 

sig till nya villkor på arbetsmarknaden. Ett livslångt lärande 

är därför nödvändigt, framför allt med tanke på dagens snabba 

förändringar. De senaste åren har begreppet ”lärande arbete” 

myntats. Lärande och utveckling i tät kontakt med arbetsplatsen 

och arbetsuppgifterna poängteras särskilt. Denna form av lärande 

är sannolikt särskilt effektiv för äldre. 

De äldres lägre fysiska arbetsförmåga får sannolikt allt mindre 

betydelse i traditionellt tunga industrier, eftersom fysiskt krävande 

moment förändras och blir lättare. Vissa arbetsuppgifter t ex byggnadsarbete, 

manuell sophämtning och rökdykning, ställer så höga 

krav på de anställda att en förändring av arbetsuppgifter i högre 

ålder snarare är regel än undantag. Om det inte finns alternativa 

arbetsuppgifter eller arbetsmarknader för dessa grupper är det stor 

risk att de slås ut. 

Servicenäringarna, t ex vård och omsorg, kommer även i framtiden 

att ha fysiskt krävande arbetsmoment. Äldre kvinnor är då 

särskilt utsatta eftersom de utgör en stor grupp inom vård och 

omsorg och många av dem har tunga arbetsuppgifter. Ungefär 

var fjärde 55–64-årig kvinna har nedsatt rörelseförmåga och det


krävs därför en omfattande beredskap för att anpassa arbetet eller 

skapa en alternativ arbetsmarknad. En äldre människa klarar tunga 

arbetsmoment bättre om hon själv kan avgöra när och hur det skall 

utföras. Arbetsorganisatoriska aspekter är därför viktiga. 

Ergonomiska insatser, t ex god belysning, bullerdämpning och 

lyfthjälpmedel, och flexibel uppläggning av arbetet gynnar alla 

åldrar, men är särskilt viktiga för de äldre i arbetslivet. 

Referenser 

Aronsson G (red). De äldre i arbetslivet. Arbetslivsinstitutet, Stockholm, 1996 

(Under publicering). 

Arbetsmarknadsdepartementet. Arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik. 

Ett diskussionsunderlag i ett 90-talsperspektiv. Ds 1988:16, Allmänna 


Hallsten L. Psykologiska livsförändringar och arbete. I: Aronsson G (red). De äldre 

i arbetslivet. Arbetslivsinstiutet, Stockholm, 1996 (Under publicering). 

Höög J, Stattin M Förtidspensionering. Yrke, arbetsmarknad och social situation. 

Sociologiska institutionen, Umeå universitet, 1994. 

Ilmarinen J, Louhevaara V, Korhonen O, Nygård CH, Hakola T, Suvanto S. 

Changes in maximal cardiorespiratory capacity among aging municipal 

employees. 1991;17(suppl 1):99-109. 

Kilbom Å, Hallsten L, Aronsson G. Äldres förmågor och arbetets krav. Läkartidningen 

1993;90:4316-4325. 

Kilbom Å, Torgén M. Fysisk förmåga, hälsa och sjuklighet i ett ålders- och yrkesperspektiv. 

I: Aronsson G (red). De äldre i arbetslivet. Arbetslivsinstiutet, 

Stockholm, 1996 (Under publicering). 

Schneider G. Ageing societies: Problems and prospects for older workers. World 

Labour Report 1995. ILO, Geneve, 1995, 31-54. 

Thunberg T (red). De äldre i arbetslivet.Arbetslivsfakta 2:94. Arbetsmarknadsstyrelsen, 

Arbetslivsfonden, Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, 1994.


. 

17 

Invandrare 

Sverige har varit ett invandringsland sedan andra världskriget 

(Wadensjö, 1973 och 1995; Ekberg, 1991; Lundh & Ohlsson, 

1994). Under krigets slutskede kom många flyktingar, bl a från 

Estland. Manliga yrkesarbetare rekryterades under 1940-talets 

högkonjunktur, bl a från Italien och Ungern. Denna invandring 

fortsatte under 1950-talet. De flesta invandrarna under detta årtionde 

var kvinnor, främst från Tyskland och Finland. Många fick 

arbeten som hembiträden. 1960-talet var arbetskraftsinvandringens 

decennium. Svensk ekonomi expanderade snabbare än någonsin 

tidigare. Många företag rekryterade arbetskraft utomlands, främst 

från Finland och Sydeuropa. De ställde ofta inga speciella krav 

på yrkeskunskaper. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) engagerades 

också för att rekrytera arbetskraft utanför landets gränser. I slutet 

av 1960-talet kom flyktingar från Polen och Tjeckoslovakien. Sedan 

1970-talet har flyktingar dominerat invandringen, först från 

länder utanför Europa, men under 1990-talet har många kommit 

från f d Jugoslavien. 

Under 1950-talet efterfrågades yrkesarbetare och specialister, 

t ex läkare och tekniker, men också kvinnor till hushållsarbete. Under 

nästa årtionde och i början av 1970-talet rekryterades framför 

allt okvalificerad arbetskraft till industrin och vissa serviceyrken. 

Senare fick invandrare i första hand arbete inom servicesektorn. 

De fick emellertid allt svårare att få arbete, vilket märktes redan 

under 1980-talets högkonjunktur. Många av 1990-talets flyktingar

Äldre Invandrare 

personer i arbetslivet 147 

har mer än en grundläggande utbildning. Denna stora invandring 

har dock sammanfallit med den svåraste lågkonjunkturen sedan 

andra världskriget. De har därför haft mycket svårt att få arbeten 

som motsvarar deras utbildning. 

Invandrare är inte någon enhetlig grupp. Deras yrkesval och 

möjligheter till arbete har bl a berott på varifrån de kommit och 

när de kommit till Sverige. En del invandrare, t ex välutbildade 

specialister från västeuropeiska länder, har en väl så stark ställning 

på arbetsmarknaden som icke-invandrare. 

I detta kapitel beskrivs invandrarnas arbetslivsdeltagande, deras 

yrken och arbetsförhållanden samt förekomsten av arbetsskador. 

Arbetskraftsdeltagande och arbetslöshet 

Genom specialbearbetningar av AKU och SCB:s Arbetsmiljöundersökningar 

har förhållandena för invandrare och personer 

födda i Sverige jämförts (Wadensjö, 1996). Åtta procent av alla 

män och kvinnor som 1994 förvärvsarbetade var födda i utlandet 

och fyra procent var utländska medborgare. 

Under 1960-talet var andelen i arbetskraften högre bland invandrare 

än bland människor födda i Sverige. Detta mönster har 

successivt förändrats sedan 1970-talet och mer dramatiskt under 

de senaste fem åren. Arbetskraftsdeltagandet är idag betydligt 

lägre bland invandrare än bland svenskfödda. Andelen invandrare 

som är i arbetskraften varierar mycket efter vilket land de kommer 

från, tabell 17.1. 

Tabell 17.1. Arbetskraftsdeltagande 1994 i åldern 16–64 år efter födelseland i 

procent av befolkningen i respektive grupp. 

Män Kvinnor 

Danmark 72 70 

Finland 78 73 

Norge 80 71 

Tyskland 83 63 

fd Jugoslavien 58 51 

Polen 70 66 

Iran 58 44 

Turkiet 70 38 

Chile 66 54 

Samtliga utrikes födda 69 61 

Samtliga inkl. födda i Sverige 

(Källa: Specialbearbetning av AKU.) 

79 76


Skillnaderna är större bland kvinnor än bland män. Exempelvis är mindre 

än hälften av kvinnorna från Iran och Turkiet i arbetskraften. 

Det finns stora skillnader i arbetslöshet om man jämför grupper 

som är födda i olika länder, tabell 17.2. Nordbor och tyskar 

har låg arbetslöshet, i vissa fall lägre än bland människor födda i 

Sverige. Vistelsetid i Sverige, grad av utbildning och arbetserfarenhet 

är också av vikt när det gäller att få arbete. Generellt sett har 

invandrare således en besvärligare situation på arbetsmarknaden 

än de som är födda i Sverige. Den invandrarpolitiska kommittén 

ger en likartad bild (SOU 1995:76). 

Tabell 17.2. Arbetslöshet i procent 1994 i åldern 16–64 år efter födelseland. 

Män Kvinnor 

Danmark 13 6 

Finland 11 8 

Norge 12 4 

Tyskland 6 5 

fd Jugoslavien 16 14 

Polen 21 13 

Iran 32 35 

Turkiet 17 23 

Chile 20 19 


Samtliga inkl. födda i Sverige 9 7 

(Källa: Specialbearbetning av AKU.) 

Yrken bland invandrarna 

Invandrare har oftare arbeten inom yrken med låga krav på 

formell utbildning och inlärningstid, t ex inom industri- och 

servicesektorerna och inom yrken som kräver lång utbildning 

och inte är kulturbundna, t ex ingenjörer, läkare och naturvetare. 

När arbetsuppgifterna kräver goda kunskaper i svenska, t ex vissa 

tjänstemannayrken, är andelen invandrare i regel låg. 

Invandrare är överrepresenterade i vissa yrken, tabell 17.3. 

Manliga invandrare arbetar oftare än svenskfödda som städare. 

Det gäller också inom textil- och konfektionsarbete samt arbete 

inom hotell och restaurang. Mönstret har inte ändrats under lågkonjunkturen 

utan är detsamma 1994 som det var 1989. Kvinnliga 

invandrare är oftare än kvinnor födda i Sverige industriarbetare. 

Nordbor och tyskar följer emellertid inte detta mönster.



Tabell 17.3. Yrken med högst överrepresentation bland invandrade män respektive 

kvinnor jämfört med personer födda i Sverige år 1994. Inom parentes anges ett 

index som är kvoten mellan antalet personer i yrket och förväntat antal.* 

Födelseland Män Kvinnor 

Danmark tekoarbete (4,3) jordbruksarbete (3,8) 

glasarbete (4,0) systemerare (3,1) 

Finland stål och metall (3,7) bevakningsarbete (2,5) 

tekoarbete (3,7) verkstadsarbete (1,5) 

Norge hälso- och sjukvård (5,2) systemerare (3,1) 

tandvårdsarbete (3,4) vägtrafikarbete (3,1) 

Tyskland transportarbete (5,8) trävaruarbete (10,8) 

finmekaniskt arbete (4,3) finmekaniskt arbete (5,2) 

f d Jugoslavien städare (8,1) livsmedelsarbete (9,9) 

tekoarbete (7,1) elektronikarbete (9,0) 

Polen städare (5,9) elektronikarbete (4,8) 

tekoarbete (5,5) grafiskt arbete (3,8) 

Födda utom Europa** städare (8,2) tekoarbete (4,5) 

hotell och restaurang (7,0) elektronikarbete (3,5) 

Samtliga utrikes födda städare (4,3) verkstadsarbete (2,4) 

hotell och restaurang (3,6) tekoarbete (2,3) 

* Endast yrken med minst 5 000 män respektive kvinnor. 

** Utom Australien, Kanada, Nya Zeeland och USA. 

(Källa: Bearbetning av AKU 1994.) 

Tidsbegränsade anställningar har blivit vanligare under lågkonjunkturen. 

I genomsnitt hade 17 procent av invandrarna tidsbegränsat 

arbete 1994 jämfört med 9 procent bland alla anställda. 

De som invandrat under de två senaste decennierna och de som 

kommer från länder utanför Norden har oftare än andra sådana 

anställningar, tabell 17.4. 

Tabell 17.4. Andel i procent av anställda med tidsbegränsad anställning år 1994. 

Personer i åldern 25-54 år. 

Andel 

Födelseland 

Finland 11 

Övriga Norden 13 

Övriga Europa* 15 

Utom Europa** 

Invandringsår 

28 

–1969 9 

1970–79 12 

1980–89 24 

1990– 42 (Källa: Bearbetning av AKU 1994.) 

* Inklusive Australien, Kanada, Nya Zeeland och USA. 

** Exklusive Australien, Kanada, Nya Zeeland och USA.


Att invandrare oftare har tidsbegränsad anställning kan bero på att 

de relativt nyligen börjat arbeta i Sverige, men bristande kunskaper 

i svenska kan också minska möjligheterna till fast arbete. 

Invandrare har oftare än svenskfödda arbete som innebär negativ 

stress. 1 Det gäller även om man tar hänsyn till att invandrare finns 

i andra yrken än de som är födda i Sverige. Om invandrare med 

funktionshinder jämförs med svenskar med funktionshinder har 

invandrare oftare ett mer fysiskt och psykiskt påfrestande arbete. 2 

Utrikes födda män har oftare skiftarbete än män födda i Sverige, 

14 respektive 6 procent. Skillnaden för kvinnor är mycket mindre, 

5 respektive 3 procent. En närmare analys visar att det framför 

allt är invandrare som kom omkring eller före 1970 som har skiftarbete. 

De kom ofta till industriarbete där skiftgång förekommer 

och tydligen har de fortsatt att ha samma typ av arbete. 

I tillgängliga register om ohälsa, t ex ISA eller Dödsfallsregistret, 

går det inte att utläsa födelseland, inte heller informationen i SCB:s 

Arbetsmiljöundersökningar räcker för att göra meningsfulla analyser. 

Drygt tusen invandrare har varit med i vardera de tre studier som 

gjorts 1989, 1991 och 1993. Om dessa uppdelas på födelseland och 

kön blir varje grupp för liten för meningsfulla analyser. 

Sjukskrivning, förtidspension och arbetsskador 

En analys av olika ohälsomått i invandrargrupper kräver tillgång till 

uppgifter om antalet invandrare i olika åldrar och kön. De senaste 

uppgifterna om detta finns i Folk- och bostadsräkningen 1990. En 

samkörning med FoB90 och RFV:s register respektive Arbetsskaderegistret 

(ISA) har genomförts (Malker, 1994). Den visar att 

invandrare 1990 i genomsnitt hade fler dagar med sjukpenning än 

svenskfödda. Efter åldersstandardisering framkom stora skillnader 

beroende på födelseland. En analys av förtidspensionering visar 

på ett likartat mönster. 

Antalet arbetsolyckor per 1 000 personer var drygt 20 procent 

högre bland invandrare, och anmälda arbetssjukdomar 30 procent 

högre under perioden 1988 till 1992. I dessa analyser har hänsyn 

tagits till kön, ålder och yrke. 

Bakgrunden till den högre förekomsten av arbetsrelaterad 

ohälsa är oklar. Det är uppenbart att skillnaderna inte enbart kan 


2. Se kapitel 18.



hänföras till att invandrarna har andra yrken än svenskfödda eftersom 

även en analys inom enskilda yrken i de flesta fall visar att 

invandrarna löper högre risk. En förklaring kan vara att invandrare 

har andra arbetsuppgifter än personer med samma yrke födda i 

Sverige. Invandrarna kan också löpa en större risk genom kortare 

yrkeserfarenhet, dåliga språkkunskaper eller sämre utbildning på 

arbetsplatsen, även om de har samma arbetsuppgifter. Sociala och 

kulturella förhållanden kan också ha betydelse. Det finns idag inte 

kunskap som kan belysa hur viktiga dessa faktorer är. 

Framtida utveckling 

Under 1980- och 1990-talen har utvecklingen på arbetsmarknaderna 

i såväl Europa som USA gynnat välutbildade och missgynnat 

lågutbildade. I USA har löneskillnaderna mellan olika utbildningsgrupper 

ökat. I Europa med starkare fackliga organisationer har 

skillnaderna i arbetslöshet mellan grupper med olika utbildning 

ökat. Det finns inget som tyder på att de tendenser som funnits 

under de båda senaste decennierna vad gäller efterfrågan 

på arbetskraft kommer att förändras. God utbildning samt bred 

språklig och social kompetens kommer troligen att belönas i än 

högre utsträckning än nu. 

Invandrare har i genomsnitt inte kortare utbildning än svenskfödda. 

Deras utbildning är snarare något längre. En lång utbildning 

är dock ingen garanti för att få ett kvalificerat arbete. Invandrare 

har mindre ofta arbeten med höga utbildningskrav inom yrket. Det 

är emellertid stora skillnader mellan invandrare från olika länder. 

Manliga invandrare från Sydeuropa och länder utanför Europa 

har betydligt oftare arbetsuppgifter med lägre utbildningskrav än 

genomsnittet, tabell 17.5. 

Tabell 17.5. Andel i procent med minst ett års utbildningskrav i yrket. 

Födelseland Män Kvinnor 

Västeuropa* 56 50 

Östeuropa 68 51 

Sydeuropa 27 45 

Utom Europa** 36 44 


Sverige 56 50 

* Inklusive Australien, Kanada, Nya Zeeland och USA. 

** Exklusive Australien, Kanada, Nya Zeeland och USA.


Motsvarande skillnader mellan invandrarkvinnor från olika länder 

är betydligt mindre. Män och kvinnor födda i Sverige har dessutom 

yrken som ställer högre krav på vidareutbildning. 

Svenskfödda får oftare än invandrare utbildning på arbetstid. 

Invandrare från Sydeuropa och länder utanför Europa får mindre 

ofta än andra invandrare utbildning på arbetstid. 

De ökade skillnaderna mellan yrken som kräver lång respektive 

kort utbildning kommer sannolikt också att medföra större 

skillnader mellan invånare som är födda i Sverige och dem som 

är födda utomlands. Dessa skillnader kan minskas om invandrare 

i större utsträckning får sådana arbeten som de är utbildade för. 

Ökad uppmärksamhet bör därför riktas mot hur företag och förvaltningar 

rekryterar sina anställda och vilka faktorer som påverkar 

detta mönster. 

Referenser 

Arbete till invandrare. Delbetänkande av Invandrarpolitiska kommittén. Arbetsmarknadsdepartementet, 

Stockholm, 1995, SOU 1995:76. 

Ekberg J. Vad hände sedan? En studie av utrikes födda på arbetsmarknaden. Acta 

Wexionensia, Växjö, 1991. 

Lundh C, Ohlsson R. Från arbetskraftsimport till flyktinginvandring. SNS 

Förlag, Stockholm, 1994. 

Malker B. Invandrare i arbetslivet. Arbetslivsfakta 3:94, Arbetarskyddsstyrelsen, 

Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetslivsfonden, Riksförsäkringsverket, 

Socialstyrelsen, 1994. 

Wadensjö E. Immigration och samhällsekonomi. Studentlitteratur, Lund, 

1973. 

Wadensjö E. Den mörka bilden – invandrarna på 1990-talets arbetsmarknad. I: 

Rådet för arbetslivsforskning: Invandrarna på arbetsmarknaden, Stockholm, 

1995. 

Wadensjö E. Invandrarnas arbetsmiljö. Institutet för social forskning, Stockholm, 

1996. (Under utarbetande).


. 

18 

Funktionshindrade 

Ett funktionshinder är den begränsning som gör att en individ inte 

kan utföra en aktivitet på det sätt som anses normalt. Hindret kan vara 

medfött eller bero på sjukdom eller skada. Ett handikapp betecknar 

de konsekvenser som följer av funktionshindret. Handikapp är alltid 

ett relativt begrepp och uppstår i samspelet mellan individen och 

miljön. En funktionshindrad person kan vara handikappad i vissa 

arbetsuppgifter men ej i andra. Inom EU har närmare en fjärdedel 

av befolkningen någon form av funktionshinder. 

En arbetshandikappad är en funktionshindrad person med nedsatt 

arbetsförmåga. Graden av arbetshandikapp beror på faktorer 

som konjunkturläget i samhället, arbetsplatsens tillgänglighet, 

arbetsmiljöns och arbetsorganisationens utformning, tillgången 

på arbetstekniska hjälpmedel och attityder i en arbetsgrupp. De 

flesta arbetshandikappen beror på rörelsehinder, astma och allergi 

och andra somatiska sjukdomar, figur 18.1. 

Allt fler människor tenderar att klassificeras som arbetshandikappade 

för att de inte motsvarar kraven i arbetslivet. Det kan bero 

på förändringar som följt av strukturomvandlingar, datoriseringar 

på arbetsplatser, produktivitetsökningar och tilltagande stress. 

Bedömningar av de arbetshandikappades situation försvåras av 

att det saknas entydiga definitioner av arbetshandikapp. Till detta 

kommer att det inte finns statistik som täcker längre tidsperioder 

(Wadensjö, 1984). WHO har givit ut en klassifikation (ICIDH) 

av handikapp som för närvarande är föremål för översättning till


svenska. Det är för tidigt att avgöra om den kommer att komma 

i allmänt bruk i Sverige. 

Nedsatt rörelseförmåga 

Astma, allergi och andra 

somatiska sjukdomar 

Socialmedicinska problem 

(alkohol, droger) 

Mentala störningar 

Mentala handikapp 

Hjärt- lungsjukdomar 

Nedsatt hörsel 

Nedsatt syn 

0 

10 

Figur 18.1. Fördelning av arbetshandikapp i Sverige 1994 (N=68 000). Avser 

personer som var registrerade hos AMS (Abrahamsson & Alm, 1995). 

I maj 1995 var 17 800 svenskar med arbetshandikapp sysselsatta i 

arbetsmarknadspolitiska åtgärder, 4 800 i offentligt skyddsarbete, 

46 000 hade lönebidrag och 29 000 jobbade inom Samhall (källa: 

AMS). 

Före 1970-talet ansågs handikapp vara en personlig egenskap 

och därför fokuserades samhällets insatser uteslutande mot individen. 

På senare år har förhållanden i samhället mer betonats 

som betydelsefulla för funktionshinder och arbetshandikapp. 

Psykologisk forskning har visat att det är viktigt med studier av 

samspelet mellan individen och arbetsmiljön för att förstå om ett 

funktionshinder ska utvecklas till ett handikapp eller ej. 

I en svensk studie (Engstrand et al, 1995) undersöktes företagsledares 

syn på funktionshindrade. Den allmänna uppfattningen 

var att de skulle vara välutbildade och ha tillgång till tekniska 

hjälpmedel. Det ansågs också viktigt att arbetsplatsen var anpassad 

till den funktionshindrade. Företagsledarna ansåg att anpassningen 

av arbetsplatsen skulle bekostas av samhället och att det var bra 

med flexibelt lönebidrag. 

Som exempel på problem med att ha funktionshindrade anställda 

framfördes bl a bristande flexibilitet, irritation i arbetslaget vid 

20 

30 

40 

50 %

Äldre Funktionshindrade 


stressande situationer och extra kostnader för arbetsledning och 

arbetsmiljö. Positivt var att de funktionshindrade tillförde mänskliga 

kvaliteter, social kompetens och ökade det sociala ansvarstagandet 

på arbetsplatsen. Mest tveksamma var företagsledarna 

mot personer med socialmedicinska arbetshandikapp. Studien 

visar att ekonomiska aspekter har stor betydelse vid anställningen 

av en funktionshindrad. Samtidigt är tekniska och psykologiska 

aspekter viktiga. 

Enligt amerikanska studier har vissa arbetsgivare attityder som 

försvårar möjligheterna till att anpassa funktionshindrade på en 

arbetsplats. Amerikanska funktionshindrade kvinnor beskrivs som 

dubbelhandikappade, dels beroende på funktionshindret men också 

på grund av könstillhörigheten. Tillhör de dessutom en etnisk 

minoritet är hindren ännu större. 

I en svensk studie från början av 1990-talet (Bond, 1992) undersöktes 

om personer med nedsatt intellektuell förmåga kunde 

fungera vid en mekanisk verkstad inom Samhall. Resultaten visade 

att av de 32 arbetsoperationerna var 14 lämpliga för personer 

med olika grad av förståndshandikapp. Ibland krävdes dock viss 

anpassning av arbetsoperationen. 

Enligt en SCB-undersökning 1984 hade 40 procent av alla personer 

med nedsatt syn anställning på den öppna arbetsmarknaden. 

Hälften av de synskadade männen mot en femtedel av kvinnorna 

var förvärvsarbetande, enligt Synskadades Riksförbunds undersökning 

från 1984. 

Det finns många tekniska hjälpmedel för synskadade, t ex talsyntes 

från skrift, och metoder för att läsa bilder med känseln. 

Studier av synskadade har visat att ett fungerande socialt stöd på 

arbetsplatsen är det viktigaste förhållandet för att behålla fotfästet 

i arbetslivet. Det är också en förutsättning för att en lyckad rehabilitering 

(Jeppsson-Grassman, 1987). 

Tjugosju procent av samtliga hörselskadade hade någon form av 

sjukbidrag/sjukpension 1991–92. Hörselskadade på arbetsmarknaden 

har ofta lång anställningstid och de byter ogärna arbete. 

Det är inte alla personer som berättar för arbetsgivaren om sitt 

funktionshinder. Enligt en svensk studie från 1991–92 hade 28 

procent bland hörselskadade inte berättat för sin arbetsgivare att 

de hade nedsatt hörsel (Söderlind, 1993).


En handikappsombudsman tillsattes 1994. Myndigheten ska 

värna om de funktionshindrades rättigheter och bevaka handikappområdet 

internationellt, främst inom EU. Ombudsmannen ska 

också sprida information, bilda opinion, ge råd och vägledning 

om rättigheter och granska lagar och författningar. 

Samhall är en statsägd koncern som ger arbete åt 29 000 arbetshandikappade. 

Företaget har statligt stöd som ska garantera resurser 

för både individuellt stöd och generell arbetsplatsutveckling. 

Målsättningen är att de arbetshandikappade ska övergå till den 

reguljära arbetsmarknaden. Från 1990 till 1994 lämnade knappt 4 

000 personer Samhall på detta sätt, vilket motsvarade 2–5 procent 

av de anställda med arbetshandikapp. Drygt 50 procent anställdes 

vid mindre privata företag och 37 procent fick samma typ av arbete 

som de haft vid Samhall (Pölde, 1994). 

Arbetsmiljö 

Undersökningar av de funktionshindrades uppfattning om den egna 

arbetsmiljön visar att rörelsehindrade och personer med höggradigt 

nedsatt arbetsförmåga oftare än andra grupper anser att de har små 

möjligheter att påverka arbetets inriktning. De är dessutom oftare 

än andra missnöjda med arbetsförhållandena, tabell 18.1. 

Tabell 18.1. Arbetsförhållanden i procent för olika funktionshindrade grupper 

1990–93 (ULF). 

Grupp/ Små möjligheter att påverka Stort missnöje med Andel 

funktionshinder arbetsförhållandena arbetets inriktning av bef.* 

Rörelsehindrade 38 13 1,5 

Nedsatt hörsel 29 7 8,1 

Nedsatt syn 27 9 0,6 

Hjärtsjuka 

Höggradigt nedsatt 

31 7 1,1 

arbetsförmåga 35 10 4,9 

Hela befolkningen 25 6 100 

*Andel i procent av de som besvarat ULF och som angivit att de haft funktionshinder. 

Funktionshindrade anger oftare än samtliga yrkesverksamma, att 

de har ensidiga arbetsuppgifter, svåra arbetsställningar, arbeten 

med vibrerande verktyg, bullriga och smutsiga arbeten. De anser 

att arbetet är jäktigt och enformigt. Däremot är det små skillnader 

mellan grupperna i upplevelsen av psykisk ansträngning, sociala 

relationer eller förekomsten av olycksfall, tabell 18.2.

Funktionshindrade 


Tabell 18.2. Förekomst i procent av vissa arbetsmiljöförhållanden hos funktionshindrade 

och samtliga sysselsatta 1990/93 (ULF). 

Funktionshindrade Samtliga 

Upprepade ensidiga rörelser 47 37 

Olämpliga arbetsställningar 53 42 

Vibrationer 13 9 

Öronbedövande buller 25 18 

Svårt smutsande arbete 17 12 

Jäktigt och enformigt arbete 14 9 

Psykiskt ansträngande 42 40 

Nära vän på arbetet 79 83 

Isolerad på arbetet 0,8 1 

Olycksfall i arbetet senaste 12 månaderna 8,5 6 

En jämförelse mellan kvinnor och män visar att det är samma 

skillnader mellan könen bland funktionshindrade som i hela den 

yrkesverksamma befolkningen. Män har oftare än kvinnor bullriga, 

smutsiga arbeten och oftare kontakt med vibrerande verktyg, 

medan kvinnor har mer upprepade och ensidigare rörelser. Kvinnor 

har oftare en nära vän på arbetsplatsen och de känner sig mindre 

isolerade än sina manliga kollegor. 

En jämförelse mellan funktionshindrade svenskar och funktionshindrade 

invandrare visar att skillnaderna i arbetsmiljön mellan 

dem är små men statistiskt säkerställda. Invandrarna har oftare än 

svenskar en arbetsmiljö med fysisk och psykisk påfrestning. 

Förändringarna av arbetsmiljön för de funktionshindrade har 

studerats i ULF-undersökningarna 1976 och 1990–93, tabell 18.3. 

Anmärkningsvärt är den höga och ökande förekomsten av olämpliga 

arbetsställningar hos rörelsehindrade och den höga förekomsten 

av öronbedövande buller hos hörselskadade, som dock minskade 

något men var högre än bland genomsnittet. Resultaten kan tyda 

på att personer med dessa funktionshinder i viss utsträckning 

stannar kvar i de miljöer där funktionshindren uppkommit. Det 

finns ingen tendens till att personer med funktionshinder får en 

arbetsmiljö som är lika bra eller bättre än genomsnittet. Snarare 

ökade skillnaden mellan rörelsehindrade och genomsnittet av 

yrkesverksamma mellan 1976 och 1990–93. En möjlig förklaring 

till detta är att personer med rörelsehinder blir kvar i ensidiga 

manuella arbeten och inte får del av arbetsmiljöförbättringar i 

samma utsträckning som genomsnittet.


Tabell 18.3. Förändring i procent av arbetsmiljöfaktorer mellan 1976 och 

1990–93 hos funktionshindrade med rörelsehinder eller nedsatt hörsel, samt 

bland samtliga yrkesverksamma (ULF). 

Rörelsehindrade 

Upprepade ensidiga rörelser 

Nedsatt hörsel Samtliga yrkesverksamma 

1976 48 46 39 

1990–93 

Olämpliga arbetsställningar 

43 43 37 

1976 45 46 36 

1990–93 

Vibrationer 

57 51 42 

1976 11 18 9 

1990–93 

Öronbedövande buller 

14 15 9 

1976 22 35 21 

1990–93 

Jäktigt och enformigt arbete 

23 30 18 

1976 16 11 12 

1990–93 

Psykiskt ansträngande 

18 11 9 

1976 43 37 38 

1990–93 47 38 40 

Graden av hörselnedsättning har inte något starkare samband 

med hur individen upplever sitt handikapp på arbetsplatsen. Mer 

än hälften av alla hörselskadade uppgav i en svensk undersökning 

från 1991–92 att de ofta gissade sig till vad som sades i gruppen. 

En femtedel angav att de ej var med i det sociala samspelet på 

kafferaster (Söderlind, 1993). 

I en svensk studie från 1993–94 jämfördes dövas och hörandes 

upplevelser av arbete, samarbete, arbetsrelationer m m. På arbetsplatsen 

användes både svenska och teckenspråk. De hörande hade 

mycket varierande teckenspråkskunskaper trots arbetsplatsernas 

försök att skapa tvåspråkighet. Det var ingen skillnad mellan döva 

och hörande vad gäller anställningstid, utbildningsnivå och typ av 

tjänst, men de döva hade i högre grad än de hörande vikariat eller 

projektanställningar. 

De döva ansåg att de hade betydligt färre möjligheter än övriga 

anställda att utveckla sin yrkeskompetens och komma till sin rätt 

på arbetsplatsen. Trots små skillnader i arbetsuppgifter upplevde 

de döva arbetet som mindre socialt betonat än vad de hörande 

gjorde. Studien visar att döva kände mindre stöd på arbetsplatsen

Äldre Funktionshindrade 


och utanför arbetet. Detta kan göra döva mer sårbara vid ökade 

belastningar i arbetet. 

Majoriteten av de döva och hörande är nöjda med de sociala 

kontakterna i arbetsgruppen. Det kan tolkas som att de är nöjda 

med att vara ute i arbetslivet eller att förväntningarna inte är så 

höga. Goda kunskaper i teckenspråk hos de hörande leder inte 

automatiskt till bra attityder till döva kollegor. Både döva och 

hörande anser att det finns många barriärer i det sociala samspelet 

på arbetsplatsen (Backenroth, 1995). 

Möjligheter och problem i framtiden 

Trots att de funktionshindrade i många avseenden är mer känsliga 

för negativ påverkan av arbetsmiljön har de i genomsnitt en fysiskt 

och psykiskt mer belastande arbetsmiljö än genomsnittet av den 

yrkesverksamma befolkningen. Denna skillnad minskade inte mellan 

1970- och 1990-talet utan förstärktes snarare. Detta kan delvis 

förklaras av att de funktionshindrade i högre grad än andra arbetar 

inom tillverkningsindustri och med manuella arbetsuppgifter. 

Den tekniska utvecklingen gör att många arbetsmoment blir 

fysiskt mindre tunga. Å ena sidan kan utvecklingen av olika hjälpmedel 

också förväntas öka de funktionshandikappades möjligheter 

till att finna arbete på den öppna arbetsmarknaden. Å andra sidan 

kan de nya kraven på flexibilitet, social kompetens och förändringskompetens 

göra att de funktionshindrade får ökade svårigheter att 

finna anställningar. 

Genom sin svaga ställning på arbetsmarknaden kan det befaras 

att funktionshindrade kommer att arbeta i arbetsmiljöer som 

innebär större risker än genomsnittet. Ett exempel på detta är 

att personer med nedsatt hörsel oftare än andra arbetar i bullriga 

miljöer, se ovan. Det innebär att de har ännu svårare att uppfatta 

tal och dessutom kan deras hörselskada ytterligare försämras. 

De funktionshindrades möjligheter är dessutom beroende på 

attityder hos arbetsgivare och arbetskamrater och ekonomisk 

stimulans. På en nationell nivå är det väsentligt att kunna följa 

om ekonomisk stimulans leder till en förbättrad situation för de 

funktionshindrade. Med nuvarande statistik är detta i det närmaste 

omöjligt.


Referenser 

Abrahamsson K, Alm L. Employment policies, institutional support and work 

environment for adults with functional impairments – some observations 

from Sweden. I: Leichsenring K, Strumpel C (eds). Mandatory 

employment or equal opportunities? Employment policies for people 

with disabilities in the UN-European region. International Expert Meeting 

in Vienna, Austria 1–2 December 1994. Europäisches Zentrum fur 

Wohlfahrtspolitik und Sozialforschung, Wien, 1995. 

Backenroth G. Den psykologiska betydelsen av sociala relationer. Socialt samspel 

mellan döva och hörande i arbetslivet. Socialmedicinsk Tidskrift. 

1995;6–7:280–286. 

Bond A. Arbetsuppgifter vid en mekanisk verkstad. En analys utifrån krav på 

förståndsfunktionen. Stiftelsen Handitek, Borlänge, 1992. 

Engstrand LE, Engstrand PG, Renström C. Arbetslivets tillgänglighet för funktionshindrade 

i Jönköpings län. Högskolan i Jönköping, 1995. 

Jeppsson-Grassman E. Tillbaka till arbetslivet? De vuxensynskadades möjligheter. 

Socialhögskolan, Rapport nr 35, Stockholms universitet, 1987. 

Pölde AM. Övergångar. Uppföljning 1994/95. Samhall AB, avdelningen för 

metodutveckling, Tullinge, 1994. 

Söderlind O. Hörselnedsättning, isolering och konflikter. Hörselskadades Riksförbund 

(HRF), Arbetsmiljöprojektet, Rapport, Stockholm, 1993. 

Wadensjö E. De arbetshandikappades arbetsmarknadssituation och åtgärder för 

arbetshandikappade. I: Delegationen för arbetsmarknadspolitisk forskning 

(EFA), Arbetsmarknadspolitik under omprövning. SOU 1984:31, 

Arbetsmarknadsdepartementet, Stockholm, 1984.


. 

19 

Tidsbegränsade anställningar, 

obetald övertid 

Ökad förändringstakt, avregleringar och ökad konkurrens anges 

ofta som motiv för ökade krav på organisatorisk flexibilitet. 

Det kräver att de anställda har en bred och delvis överlappande 

kompetens. En flexibilitet i arbetstider eftersträvas också liksom 

möjligheten att anpassa antalet anställda efter svängningar i efterfrågan 

(Aronsson & Sjögren, 1994; SAF, 1992a,b). Ett ytterligare 

drag i detta är att anställningsförhållanden allt mer ersätts med 

affärsrättsliga förhållanden såsom franchising, entreprenörer och 

inhyrning av arbetskraft. I Sverige hade 13 procent av arbetskraften 

tidsbegränsade anställningar 1995. Tendensen är internationell, i 

USA är andelen omkring 25 procent. 

Antal och tidstrend 

Antalet fast anställda har minskat från 3,7 miljoner till ca 3 miljoner 

från 1987 till 1995 (Bäckström, 1995). Minskningen är något 

större bland män än bland kvinnor. 1 Hälften av de fasta arbetena 

har försvunnit för dem som är under 25 år. 

De tidsbegränsade anställningarna svarade för ca 50 procent 

av alla nyanställningar 1990. Motsvarande siffra för 1994 var 

70 procent. När arbetslösa får ett arbete är detta i dominerande 

grad ett tillfälligt arbete (Holmlund, 1995). År 1995 hade knappt 

500 000 personer tidsbegränsad anställning. Omkring 180 000 

hade vikariat, 90 000 var objekts- eller projektanställda, 80 000 

1. 17 procent bland män och 10 procent bland kvinnor.


var behovsanställda, 45 000 hade provanställning och 30 000 var 

säsongsanställda. Omkring 75 000 var praktikanter eller hade 

feriearbete. 2 Samtliga grupper utom behovsanställda varierar 

mer eller mindre i takt med konjunkturen så att de är lägst vid 

högkonjunkturens maximum omkring 1990, figur 19.1a-d. Antalet 

behovsanställda har ökat hela tiden sedan 1987. Antalet projektanställda 

män ökar kraftigt från 1991. 

antal 

200 000 

175 000 

150 000 

125 000 

100 000 

75 000 

50 000 

25 000 

Figur 19.1a. Utveckling av vikariat 1987–95 (källa SCB). 

antal 

100 000 

80 000 

60 000 

40 000 

20 000 

0 

1987 

kvinnor 

män 

1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 

män 

kvinnor 

0 

1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 

Figur 19.1b. Utveckling av säsongsanställning 1987–95 (källa SCB). 

2. Detta kapitel behandlar i första hand vikariat, projektanställning, behovsanställning 

och säsongsanställning.

Äldre Tidsbegränsade personer i anställningar, arbetslivet obetald övertid 

163 

antal 

100 000 

80 000 

60 000 

40 000 

20 000 

män 

kvinnor 

0 

1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 

Figur 19.1c. Utveckling av objektsanställning 1987–95 (källa SCB). 

antal 

100 000 

80 000 

60 000 

40 000 

20 000 

kvinnor 

män 

0 

1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 

Figur 19.1d. Utveckling av behovsanställning 1987–95 (källa SCB). 

Kvinnor har oftare än män tidsbegränsade anställningar, 15 procent 

jämfört med 12 procent. Tidsbegränsade anställningar är vanligare 

i skogslänen än i andra delar av landet och vanligare i kommuner/ 

landsting än i stat eller enskild tjänst. 3 Sådana anställningar är också 

mycket vanligare bland yngre än bland äldre. Bland kommunalt 

anställda under 25 år hade 67 procent en tidsbegränsad anställning 

3. 17 procent i kommuner, 13 procent i staten och 12 procent i enskild tjänst.


1994, jämfört med 6 procent i åldrarna över 45 år. Variationen mellan 

olika branscher är stor, tabell 19.1 (AKU, 1994). 

Tabell 19.1. Procentandel tidsbegränsat anställda inom några olika branscher 

1994 (AKU). 

Näringsgren Kvinnor Män 

Jordbruk 27 25 

Tillverkningsindustri 9 7 

Restaurang och hotell 30 30 

Bankverksamhet 5 5 

Undervisning 14 21 

Hälso- och sjukvård 13 18 

Socialvård 21 29 

Film, radio, TV etc 22 24 

Arbetsmiljö och arbetsvillkor 

För att belysa arbetsmiljö och arbetsvillkor för tidsbegränsat 

anställda genomfördes en studie inför denna rapport. SCB:s Arbetskraftsundersökning 

i maj 1995 kompletterades med ett antal 

frågor. I urvalet ingick personer i åldern 16–64 år, varav 804 med 

fast anställning, 318 i vikariat, 152 objekt/projektsanställda och 

137 behovsanställda, 43 säsongsanställda samt 110 personer med 

annan typ av anställning t ex provanställning, lärling eller praktikant. 

Förutom de ordinarie AKU-frågorna om bl a anställning, 

yrke, bransch, arbetsgivare, ingick frågor från andra SCB-studier 

om arbetsmiljöns sociala och psykologiska aspekter samt hälsa. 

Dessutom fanns nykonstruerade frågor med speciell inriktning 

mot tidsbegränsat anställda. Vid redovisning av skillnader mellan 

grupper har hänsyn tagits till ålder och kön. 4 

Vikariatsanställda 

Vikariatsanställning utan fast bottentjänst är den största gruppen. 

Den domineras av kvinnor till 76 procent. Vikariat finns framför allt 

inom socialvård och inom vård och omsorg där drygt 40 procent av 

de vikariatsanställda arbetar. Kvinnorna uppger oftare än männen 

att de har otillräckliga kunskaper om arbetsmiljö och säkerhetsfrågor, 

tabell 19.2. Detta beror på att kvinnor är överrepresenterade 

i branscher där de anställda rapporterar bristande kunskaper, men 

också på att kvinnliga vikarier generellt anger otillräcklig kunskap. 

4. En fullständig redovisning kommer att publiceras (Aronsson, 1996).


165 

De tidsbegränsat anställda anser sig ha otillräckliga kunskaper i 

högre utsträckning än fast anställda men det varierar mellan olika 

branscher, tabell 19.3. 

Tabell 19.2. Andel i procent av olika grupper som anser att de har otillräckliga 

kunskaper om arbetsmiljö och säkerhetsfrågor. 

Män Kvinnor 

Vikarier 26 50 

Projekt/objektsanställda 28 44 

Behovsanställda 48 49 

Säsongsanställda 32 24 

Fast anställda 22 34 

Manliga vikarier får utbildning på arbetstid i ungefär samma 

omfattning som fast anställda medan kvinnliga vikarier har färre 

utbildningsdagar, tabell 19.4. 

En fråga belyser om den anställde fått nödvändig utbildning eller 

instruktion för att kunna genomföra arbetsuppgifterna på ett bra 

sätt. Denna fråga är nära knuten till de vardagliga arbetsuppgifterna. 

Vikarier anger åsidosättande av sådana krav i högre grad än andra. 

Vikarier och behovsanställda har det lägsta inflytandet över 

både när arbetet ska utföras och över uppläggningen av arbetet, 

tabell 19.5. 

Vikariatsgruppen rapporterar tillsammans med de fast anställda 

den högsta stressnivån. Fast anställda, vikarier och projektanställda 

anger i högre utsträckning än andra grupper att de har svåra arbetsuppgifter. 

Tabell 19.3. Andel i procent, av anställda i några större branscher, som anger att 

de har otillräckliga kunskaper om arbetsmiljö, skydds- och säkerhetsfrågor. 

Bransch Tidsbegränsat anställda Fast anställda 

Industriarbete 36 28 

Byggnadsindustri 29 15 

Butiker, varuhus m m 52 35 

Civila myndigheter, försvar 42 18 

Hälso- och sjukvård 43 31 

Projekt/objektsanställda 

Denna grupp finns främst inom pedagogiskt arbete, byggnadsindustri, 

journalistik och tekniskt arbete, 57 procent är män. 

De projektanställda rapporterar högre inflytande i arbetet än 

andra grupper och de har mest internutbildning, tabell 19.4. De


anger oftare än andra grupper att de har svåra arbetsuppgifter och 

har bättre möjligheter till lärande och utveckling i arbetet. 

Denna grupp kan betraktas som relativt gynnad. Svåra arbetsuppgifter 

matchas med inflytande i arbetet, med utbildningsinsatser 

och lärande. På den negativa sidan finns att de i mindre utsträckning 

än övriga tidsbegränsade anställda anger att de får stöd från 

arbetskamrater. Det är den grupp bland de tillfälligt anställda som 

har mest obetalt extraarbete. 

Behovsanställda 

De behovsanställda kallas ofta in med kort varsel. De arbetar 

framför allt inom socialt arbete, hälso- och sjukvård, detaljhandel 

samt inom hotell och restaurangbranschen. Två av tre i denna 

grupp är kvinnor. De behovsanställda är mest utsatta i flera avseenden. 

En stor andel anger t ex att de har otillräckliga kunskaper 

om arbetsmiljö och säkerhetsfrågor, tabell 19.3. De rapporterar 

oftare än andra att anställningsformen påverkar viljan att påtala 

brister i arbetsmiljön. De får minst utbildning på betald arbetstid, 

tabell 19.4, och minst möjligheter till lärande och utveckling 

på arbetet. De har också minst inflytande på när arbetsuppgifter 

skall göras. 

Tabell 19.4. Genomsnittligt antal dagar betald utbildning under senaste året. 

Män Kvinnor 

Vikarier 9 5 

Projekt/objektsanställda 15 8 

Behovsanställda 4 2 

Säsongsanställda 5 2 

Fast anställda 9 7 

Säsongsanställda 

De säsongsanställda utgör en mindre grupp än de andra, 61 procent 

är män. De har den lägsta formella utbildningsnivån. Säsongsanställda 

finns huvudsakligen inom byggnadsindustrin, jordbruk 

samt hotell och restauranger. De uppger liksom de behovsanställda 

oftast att anställningsformen minskar benägenheten att påpeka 

brister i arbetsmiljön. Säsongsanställda får minst utbildning på 

betald arbetstid, tabell 19.4. Svåra arbetsuppgifter förekommer i 

mindre utsträckning än i övriga grupper.


167 

Tabell 19.5. Möjligheter att påverka det egna arbetet i olika grupper. (”+” innebär 

goda möjligheter, ”–” innebär sämre möjligheter än genomsnittet.) 

Bestämma om när Besluta om arbetets 

arbetet ska utföras uppläggning 

Fast anställda + + 

Vikarier – – 

Säsongsanställda – + 

Projektanställda ++ ++ 

Behovsanställda — — 

Anställningsform och önskvärt yrke 

Från en tidigare undersökning är det känt att i valet mellan en fast 

och en tidsbegränsad anställning så föredrar mer än 90 procent 

en fast anställning (Berlin, 1995). 

I denna undersökning ställdes frågan om det nuvarande yrket 

också är det önskvärda yrket i framtiden. En högre andel av de fast 

anställda bejakar denna fråga, 72 procent, jämfört med 50 procent 

bland tidsbegränsat anställda. 

För att få en uppfattning om vilka villkor som krävs för att föredra 

en tidsbegränsad anställning fick de tillfrågade välja mellan att ha 

en tidsbegränsad anställning i ett önskvärt framtidsyrke respektive 

en fast anställning i ett annat yrke, tabell 19.6. 

Tabell 19.6. Svar på frågan om en fast eller tillfällig anställning är att föredra i 

förhållande till önskvärt, icke önskvärt yrke. 

Anställningsform Önskvärt yrke Val 

fast (N=217) nej 25 procent är villiga att byta till tillfällig 

anställning i önskvärt yrke 

tillfällig (N=374) ja 58 procent lämnar yrket för fast anställning 

i icke-önskvärt yrke 

tillfällig (N=375) nej 52 procent föredrar fast anställning 

i icke-önskvärt yrke framför tillfällig 

anställning i önskvärt yrke 

Fast anställda som inte arbetar i sitt önskvärda yrke (N=217) 

föredrar i stor utsträckning att fortsätta att ha en fast anställning. 

Endast 25 procent väljer en tillfällig anställning i ett önskvärt yrke 

framför att ha kvar sin fasta anställning. 

En majoritet av tidsbegränsat anställda föredrar också att byta 

till en fast anställning framför att ha en tillfällig anställning i ett 

önskvärt yrke. Av de som arbetar i ett önskvärt yrke (N=374) föredrar 

58 procent att lämna det för en fast anställning i annat yrke.


Av de som varken har fast anställning eller är i ett önskvärt yrke 

(N=375) skulle 52 procent föredra en fast anställning framför ett 

önskvärt yrke i en tillfällig anställning. 

Det finns också ett samband mellan att vara i det önskvärda 

yrket och arbetsförhållanden och hälsa. Oberoende av anställningsform 

anger de personer som ej är i önskvärt yrke att de har 

mindre möjligheter att lära sig nytt och utvecklas. De finner också 

arbetet mindre viktigt än andra aktiviteter i livet och har ett sämre 

socialt stöd på arbetsplatsen. Det finns också ett samband mellan 

symptom och önskvärt yrke eller ej, figur 19.2. Däremot finns det 

inget samband mellan symptom och anställningsform. 

% 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

Ont i ryggen 

Trött och håglös 

Huvudvärk 

Tillfälligt anställda 

önskvärt yrke annat yrke 

Fast anställda 

önskvärt yrke annat yrke 

Figur 19.2. Förekomst av symptom hos personer i önskvärt respektive annat yrke. 

Dessa samband mellan att vara ”instängd” i icke önskvärt yrke och 

hälsobesvär kan relateras till möjligheterna att byta arbete. Allt 

färre tror att de kan få ett likvärdigt arbete utan att flytta. Från 

1989 till 1993 hade denna andel minskat från 55 till 17 procent 

(Arbetarskyddsstyrelsen och SCB, 1995). 

Obetald övertid 

Variation i arbetstiden, s k verksamhets-, konjunktur- eller behovsanpassad 

arbetstid, är en annan sida av företagens strategi 

för att hantera snabba omvärldsförändringar (SAF, 1992b). En 

uppfattning är att många anställda känner sig så pressade av risk


169 

för nedläggning av företaget eller egen arbetslöshet att de arbetar 

extra utan att få betalt. För att få en bild av hur omfattande detta 

obetalda extraarbete är ställdes i en tilläggsundersökning till AKU 

under maj 1995 frågan ”Har Du under mätveckan arbetat extra tid 

utöver överenskommen tid utan ekonomisk översättning i Din huvudsyssla?” 

(för en fullständig beskrivning se Aronsson, 1996). 

Obetalt extraarbete är vanligast bland projektanställda och 

fast anställda medan det är ovanligt bland säsongs- och behovsanställda. 

När analyserna görs branschvis minskar skillnaderna 

mellan olika anställningsformer. I de flesta fall arbetar fast anställda 

mer på obetald tid. 

Skillnaderna är också stora mellan olika undergrupper. Män 

arbetade mer extra utan betalning under mätveckan än kvinnor, 

13 jämfört med 8 procent. Anställda i medelåldern arbetar mest 

extra. Närmare var sjunde i åldern 45–55 år arbetar utan betalning 

medan dessa insatser är mest sällsynta bland ungdomar under 

25 år. Åldersmönstret gäller både män och kvinnor, men det är 

tydligare bland män. Ungefär var femte man i åldern 45–55 år 

arbetar extra obetalt jämfört med var tionde kvinna. Det är ingen 

större skillnad mellan gifta/sambo och ensamstående och inte 

heller någon skillnad mellan de som har respektive inte har hemmavarande 

barn. 

Obetalt extraarbete är vanligare bland tjänstemän. Under 

mätveckan arbetade fyra procent av LO-medlemmarna extra, var 

tionde TCO-tjänsteman och mer än var fjärde SACO-medlem. 

Fjorton procent av SACO-akademikerna hade mer än fem timmar 

obetalt arbete medan ingen LO-medlem arbetade obetalt fem 

timmar eller mer. Uppgifter har inte inhämtats om de intervjuade 

haft rätt till ersättning vid övertid. 

Femton procent av statligt anställda arbetade obetalt jämfört 

med mellan åtta och nio procent av anställda i landsting, kommuner 

och privata företag. 

De största skillnaderna mellan grupperna framträder när materialet 

delas in efter yrke. I grupperna samhälls- och företagsadministrativt 

arbete anger en tredjedel att de arbetat mer än fem 

timmar obetalt under mätveckan. Stor mängd obetalt arbete finns 

även bland tekniker, övrigt kommersiellt arbete, systemerare och 

programmerare. Män är överrepresenterade i dessa yrkesgrup-


per. Bland de större arbetargrupperna jordbruk, trädgård och 

djurarbete, trävaruarbete, bygg- och anläggningsarbete, städning, 

paketerings- och lagerarbete, civil bevakning och skydd, försäljning 

i detaljhandel, hotell och restaurang samt barnskötare är det i stort 

sett ingen som rapporterar obetalt extraarbete. 

Positiva och negativa effekter av tillfälliga anställningar 

Denna studie har beskrivit vissa sidor av den ”nya arbetsmarknaden” 

i Sverige, men det finns fortfarande många kunskapsluckor. 

Ekonomisk otrygghet i en tidsbegränsad anställning har t ex inte 

belysts. Det går emellertid ändå att dra vissa slutsatser: 

• Kvinnor är överrepresenterade i de två anställningsformer 

som är mest problematiska, behovsanställning och vikariat. 

De är dessutom underrepresenterade i den mer gynnsamma 

gruppen av projekt/objektsanställda. Därför påverkar förändringarna 

på arbetsmarknaden påtagligt köns- och jämställdhetsaspekterna. 

• Behovsanställda och vikarier har mindre möjligheter till 

utbildning, kompetenshöjning och utveckling i arbetet. 

• Uppmärksamhet bör riktas mot arbetsmiljöns signalsystem 

eftersom tillfälligt anställda i mindre utsträckning påtalar 

brister. Den tidsbegränsade anställningsformen anses av 

31 procent försvåra möjligheterna att påtala brister i arbetsmiljön 

och 41 procent anger att det är svårare att få gehör 

för synpunkter på arbetsmiljön. 

• En stel arbetsmarknad och hotande arbetslöshet kan vara 

en orsak till att människor stannar kvar i arbeten de av olika 

skäl borde lämna. Den ”goda personalomsättningen” minskar. 

Så många som 28 procent av de fast anställda arbetar 

inte inom det yrke de skulle vilja. Konsekvenserna är en 

pessimistisk syn på möjligheterna att lära och utvecklas i 

arbetet. Vissa symptom är också vanligare i denna grupp. 

Det är således önskvärt att arbetsbyten blir mindre riskabla 

och att det finns stöd till utbildning som leder till önskvärt 

arbete.


171 

Referenser 

Arbetarskyddsstyrelsen, SCB. Osäker framtid. Information om utbildning och 

arbetsmarknad. SCB förlag, Stockholm, 1995:4. 

Aronsson G. Tidsbegränsat anställda – arbetsvillkor och arbetsmiljö. Arbetslivsinstitutet, 

Stockholm, 1996 (under utarbetande). 

Aronsson G, Sjögren A. Samhällsomvandling och arbetsliv. Omvärldsanalys inför 

2000-talet. Fakta från Arbetsmiljöinstitutet, 1994. 

Berlin L. Massiv majoritet för ett fast jobb. Tidningen Arbetsmiljö, nr 4, 1995, 

7–8. 

Bäckström A. Har vi fått en ny arbetsmarknad? Stencil, LO, 1995-08-10. 

Holmlund B. Livstidsjobb och korta jobb. Arbetsmarknad och arbetsliv, 1995, 

nr 2, 1995, 149–155. 

SAF. Flexibilitet i företag. Svenska arbetsgivareföreningen, 1992a. 

SAF. Flexibilitet i praktiken. Anställningsformer och arbetstider. Svenska arbetsgivareföreningen, 

1992b.

172 Utsatta grupper

Hälsorisker i byggnadsarbete 173 

V 

Hälsorisker i vissa branscher 

och yrkesgrupper

174 Hälsorisker i vissa branscher och yrkesgrupper


. 

20 

Skolarbetets miljö 

Nästan 900 000 barn och ungdomar hade 1993/94 grundskolan 

som sin arbetsplats. I gymnasieskolan studerade 250 000 elever. 

Över 100 000 lärare undervisade dessa barn och ungdomar. I 

landet finns cirka 500 gymnasieskolor med i genomsnitt 500 

elever och 50 lärare. De 5 000 grundskolornas storlek varierar. 

Omkring 90 000 elever går i skolor med färre än 100 elever. De 

studerar i en helt annan social miljö än de 130 000 i skolor med 

fler än 500 elever. Under läsåret 1993/94 utgjordes varje klass av 

i genomsnitt 20 elever i årskurs 1–3, 22 elever i årskurs 4–6 och 

25 elever i årskurs 7–9. 

Förutom elever och lärare är skolan arbetsplats för t ex kökspersonal, 

vaktmästare och administrativ personal. Detta avsnitt 

belyser endast arbetsmiljön för elever och lärare. 

Elevernas arbetsmiljö 

I en studie av nio högstadieskolor fick 15åringar åren 1969, 1979 och 

1994 besvara frågor om sin skolmiljö (Ekholm, 1995). Frågorna var 

varje år desamma. Ungdomarna fick ange vad de skulle vilja ändra 

på. Resultaten visar på minst missnöje med skolans sociala miljö, 

figur 20.1. Mindre än tio procent ville ändra på klasskamrater, lärare 

eller skolans ordning. Irritation över matkö och ordningen i kön 

hade minskat under dessa 25 år. Skolornas idrottsanläggningar och 

gårdar hade rustats upp, vilket lett till att eleverna blivit mindre 

missnöjda med dessa. Detsamma gäller uppehållsrum. Två skolor 

av de nio hade sådana utrymmen 1969. Tjugofem år senare fanns

176 Hälsorisker i vissa branscher och yrkesgrupper 

det uppehållsrum i samtliga skolor. Eleverna var mest irriterade 

över skolmat och toaletter. Problemet var inte toaletternas fysiska 

utformning utan de sociala normer som reglerar deras användning. 

Tonåringarna uppfattade t ex att toaletterna endast fick användas 

under rasterna. 

Toalett 

Uppehållsrum 

Maten 

Matkö 

Lokaler 

Skolgård 

Gymnastiksal 

Ordning 

Lärare 

Klasskamrater 

0 

20 

40 

1969 

1979 

1994 

100 % 

Figur 20.1. Andel 15-åringar i procent vid nio skolor som bedömt vilka detaljer i 

skolmiljön de vill ändra på eller byta ut 1969, 1979 respektive 1994. 

När barnen är tio år och börjar på mellanstadiet arbetar de efter 

ett schema som innebär att de byter arbetsuppgift var 40:e eller 

60:e minut. Denna uppdelning av skoldagen har sina rötter i 

klosterskolan. Observationer har visat att lärarna använder den 

mesta tiden till att informera om olika fakta (Ekholm & Fransson, 

1987; Lövgren, 1991). Eleverna arbetar sedan med de uppgifter 

som läraren gett dem. Detta arbetssätt gör skoldagen monoton, 

trots uppdelningar i olika ämnen. De korta arbetspassen innebär 

att rutinerna blir de samma oavsett ämne. Detta mönster har inte 

ändrats på länge, vilket framgår ur figur 20.2. Skolverkets undersökningar 

1992 och 1995 visar på samma mönster. 

Skolans ambition är att verksamheten delvis skall utgå från 

elevernas egna intressen. Genom att ungdomarna själva får vara 

med och besluta om hur skolarbetet ska organiseras är tanken att 

deras arbetsvilja skall hållas levande under skolåren. 

60 

80

Hälsorisker Skolarbetets i miljö byggnadsarbete 177 

Enskilt arbete 

Grupparbete 

Diskussion 

Fråga–svar 

Läraren talar 

1969 

1979 

1994 

Figur 20.2. Andel 15-åringar i procent vid nio skolor som vid tre tillfällen (1969, 

1979 och 1994) angett att fem olika arbetssätt förekommer varje dag i skoloarbetet. 

I Skolverkets utvärdering 1991 och 1995 fick var tionde elev i 

årskurs 9 svara på i vilken utsträckning de hade fått bestämma 

något, figur 20.3. 

Klassresa 

Kamrat i 

grupparbete 

Arbetssätt 

Tema 

Arbetsmiljö 

Lektionsinnehåll 

Läxor 

Hur prov 

ska vara 

Antal prov 

Läroböcker 

0 

0 

20 

20 

40 

40 

100 % 

Figur 20.3. Procentuell andel elever från årskurs nio i 101 skolor som angett att de 

fått vara med och bestämma mycket eller ganska mycket i tio olika frågor 1992. 

Skolresans mål och val av kamrat till grupparbete var de områden 

som flest elever tyckte att de fått påverka. De flesta elever ansåg 

60 

60 

80 

80 

100 %


inte att de haft något inflytande alls över arbetsmiljön eller arbetets 

uppläggning. Resultaten från de nio högstadieskolorna visar att 

mönstret varit i stort sett detsamma under 25 år. Elevernas mycket 

begränsade inflytande innebär att många har svårt att se någon 

mening med skolarbetet. 

Skolans starka regelbundenhet, fasta sociala struktur och dess 

mekaniska relationer mellan lärare och elever skapar en arbetsplats, 

där de unga fjärmar sig från vuxenlivets föreställningar. Nio av 

tio lärare i de nio högstadieskolorna anser att de och eleverna har 

samma syn på hur ungdomarna skall uppföra sig i och utanför skolan. 

Endast en av tre elever anser att de är överens med sina lärare 

om detta. Detta mönster är oförändrat från 1969 till 1994. 

Lärarnas arbetsmiljö 

Lärarna och eleverna har inte samma syn på skolarbetet. Enligt den 

ovan nämnda undersökningen anser eleverna, mer än lärarna, att 

kunskapsförmedlingen dominerar undervisningen, figur 20.4. 

Enskilt arbete 

Grupparbete 

Diskussion 

Fråga–svar 

Läraren talar 

0 

20 

40 

60 

80 

1969 

1979 

1994 

100 % 

Figur 20.4. Andel lärare i procent vid nio skolor som vid tre tillfällen (1969, 1970 

och 1994) angett att fem olika arbetssätt förekommer varje dag i skolarbetet. 

Lärarna tyckte att arbetet var mer varierat. Skillnaden mellan lärares 

och elevers uppfattningar kan bero på att lärarna i sina svar 

redovisar sina avsikter med undervisningen mer än de faktiska

Hälsorisker Skolarbetets i miljö byggnadsarbete 179 

förhållandena. Inte heller lärarnas svar tyder på att skolans arbetssätt 

förändrats märkbart under de senaste 25 åren. 

Lärarnas arbetssituation är relativt hektisk under de 37 veckor 

som eleverna går i skolan. De psykiska kraven har ökat under de 

senaste åren. 1 Lärarna är på skolan tillsammans med eleverna större 

delen av sin arbetstid. Det är en relativt bullrig miljö. När elever 

flyttar runt, rör på bänkar och stolar blir det bullrigt samtidigt som 

akustiken i många klassrum är dålig (Paulsson, 1993). 

I olika undersökningar uppger mer än nio av tio lärare att de 

känner sig trygga i arbetet. Sex procent i en sådan undersökning 

har emellertid under de två senaste åren blivit utsatta för våld 

(Paulsson, 1993). Från 1985 till 1990 anmäldes varje år våld som 

arbetsskada av 4 av 10 000 grundskolelärare jämfört med 1 av 

10 000 gymnasielärare. Antalet anmälningar ökade emellertid 

inte under denna period (Malker et al, 1992). Även lärare som 

inte utsatts för direkt våld kan uppleva att de blir trakasserade. 

Ungefär 15 procent ansåg år 1993 att de trakasserades av elever 

på högstadiet och gymnasiet (Paulsson, 1993). 

Läraren är ofta ensam vuxen i klassrummet. Arbete i lag har ökat, 

men oftast under planering och fortbildning. Vid undervisning eller 

handledning av elever arbetar de flesta lärare fortfarande ensamma. 

I en medelstor svensk kommun uppgav drygt var tredje lärare att 

de någon gång under läsåret undervisat tillsammans med en kollega 

(Lindvall & Ekholm, 1994). I samma kommun led var tionde 

lärare av huvudvärk, magont eller värk i musklerna som de ansåg 

hade samband med arbetet. Var tredje kände oro inför arbetet. Var 

sjunde lärare hade svårt att sova under veckorna. Var tionde rapporterade 

att de kände olust eller var trötta när de gick till arbetet. 

Detta mönster förändrades inte mellan 1992 och 1994. 

Mycket få lärare söker sig bort från sitt yrke. Även om en del 

lärare tycker att deras arbetssituation är besvärlig känner 90 procent 

trygghet på arbetsplatsen. De har också arbetslust och tycker att de 

har stöd av sitt arbetslag. Åttio procent av grundskolelärarna och 

70 procent av gymnasielärarna ogillar när deras skola kritiseras. 

Det tyder på en positiv inställning till arbetsplatsen. 

Det är viktigt att människor får veta hur de klarar sina arbetsuppgifter. 

Skolan har ett omfattande system, som ger eleverna 

1. Se kapitel 4.


besked på deras prestationer. För lärare finns det färre möjligheter 

till gensvar. På frågor om kritik och uppskattning uppger färre än 

var tionde lärare att de uppmuntrats av skolans ledning (Lindvall 

& Ekholm, 1994). Varannan får uppskattning från eleverna medan 

var fjärde får beröm av kollegor. Det är således från eleverna som 

lärarna i första hand får reaktioner på sina arbetsinsatser. 

Skolans fysiska miljö 

En enkät kartlade 1993 hur landets rektorer uppfattade skolans 

fysiska miljö (Arbetarskyddsstyrelsen, 1993). Ventilationen var 

det mest angelägna problemet. Drygt 60 procent av rektorerna 

prioriterade sådana åtgärder. Andra viktiga områden var underhåll 

och renovering av byggnader samt åtgärder mot buller. Tio procent 

rapporterade problem med mögel, sjuka hus eller allergier. En 

genomgång av yrkesinspektionens krav mot dessa skolor visade 

att problem med ventilationen dominerade. 

En studie av ett slumpmässigt urval lärare visade att drygt åtta 

procent hade eget arbetsrum medan hälften delade utrymme med 

andra lärare (Paulsson, 1993). Fyrtio procent saknade alltså en 

enskild arbetsplats på skolan. Många lärare sitter därför hemma 

och förbereder sina lektioner. 

Statistiken över elevers sjukdomar och olyckor är osäker. Elever 

förefaller att löpa en större olycksrisk än yrkesarbetande i genomsnitt. 

De högsta riskerna finns i gymnastiken och på skolgården. 

Buller i slöjdsalar kan vara så högt att det skadar hörseln. 

Framtiden 

Ett nytt arbetssätt håller på att växa fram. Eleverna får själva svara 

för allt mer av inlärningen. Tillsammans med skolledning och 

kollegor får läraren ta större ansvar för ekonomin och för att den 

enskilda skolan uppnår sina mål. Lärarnas arbetsuppgifter får ökat 

inslag av handledning, utvärdering och ekonomisk uppföljning. 

Lärares hälsa är bättre än många andra yrkesgruppers. Dödligheten 

är låg liksom risken för hjärtinfarkt. 2 Den psykiska pressen har 

ökat, men eftersom lärarnas handlingsutrymme är stort är negativ 

stress inte så vanlig. 3 Om skolans organisation ändras så att lärarnas 

beslutsutrymme krymper ökar risken för negativ stress. 

2. Se kapitel 5 och 6. 

3. Se kapitel 4.

Hälsorisker Skolarbetets i miljö 

byggnadsarbete 181 

Förebyggande åtgärder 

Upprustning av skolans fysiska miljö gynnar både lärare och elever. 

Skolledare har angett underhåll och förbättring av ventilation som 

angelägna områden. 

Eleverna har en relativt monoton arbetssituation. De har litet 

inflytande över sitt eget arbete och arbetsmiljöns utformning. 

Skolan har gång på gång fått i uppdrag att organisera arbetet så 

att eleverna får ett verkligt inflytande. De vuxnas perspektiv dominerar 

emellertid fortfarande skolarbetet. En av de mest effektiva 

förebyggande insatserna för att förbättra skolan som arbetsplats 

är att öka elevernas inflytande. 

Skolans och samhällets förändring ställer lärarna inför nya kunskapskrav, 

bl a i datorteknik och ekonomi. Lärarnas kompetens 

måste hela tiden utvecklas för att de skall klara sitt arbete och 

inte riskera utslagning. Kunskap är idag i högre grad än tidigare 

färskvara och eftersom lärare ska vara kunskapsförmedlare krävs 

betydande fortbildning, vilket ställer krav både på lärarna och 

skolornas resurser. 

Läraryrkets höga psykiska krav gör att det behövs andra arbetsuppgifter 

för en del äldre eller sjuka lärare. Skolan har få alternativa 

arbetsuppgifter för lärare. Det är ett stort problem när de ska 

rehabiliteras efter sjukdom. 

Referenser 

Arbetarskyddsstyrelsen. Skolans arbetsmiljö. Resultat och erfarenheter 92/93, 

Arbetarskyddsstyrelsen, Solna 1993. 

Ekholm M. Skolledningen och förbättringen av skolan. Longitudinella perspektiv. 

I: Wingård B (ed): Hur har rektor det egentligen? Gothia, Göteborg, 

1995. 

Ekholm M, Fransson A. Skolans socialpsykologi. Rabén och Sjögren, Stockholm, 

1987. 

Lindvall K, Ekholm M. Arbetsatmosfären i Örebros skolor. En enkätbelysning 

1992 och 1994. Högskolan i Karlstad, Karlstad, 1994. 

Lövgren E. Bilder från skola och vuxenutbildning. Nationell utvärdering – sammanfattning 

av de senaste årens rapporter. SÖrapport 91:14, Allmänna 


Malker B, Nordin H, Grundberg K, Malker H, Weiner J, Strandell A. Skolans 

arbetsmiljö i siffror – olyckor och sjukdomar. Arbetarskyddsstyrelsen, 

Solna, 1992. 

Paulsson I. Lärarnas arbetsvillkor. Synen på organisation, fysisk miljö och 

psykosociala arbetsvillkor. Undersökningsrapport 1993:36, Arbetsmiljöinstitutet, 

Solna, 1993.


. 

21 

Yrkesförare 

Yrkesförare i olika branscher måste alla ha särskilt körkort eller 

speciell utbildning för att transportera gods eller människor. År 

1990 fanns det i Sverige ungefär 110 000 yrkesförare 1 (Källa: FoB 

1990). Antalet har ökat under de senaste fem åren. Transportbranschen 

består av flera verksamhetsgrenar varav de viktigaste 

är lastbils, buss och taxinäringen, tabell 21.1. Yrkesförare är i 

första hand ett manligt yrke. Den största andelen kvinnor finns 

bland buss och taxiförare. 

Tabell 21.1. Yrkesförarnas fördelning i procent på förarkategorier och kön. 

Män (N=100 857) Kvinnor (N=8 870) 

Last- och paketbilsförare 67 26 

Buss- och personbilsförare 29 68 

Lok- och motorvagnsförare 3 1 

Spårvagns- och tunneltågsförare 

(Källa: FOB 90, SCB.) 

1 5 

Vid årsskiftet 1993/94 fanns drygt 13 000 åkerier varav 57 procent 

bara hade en bil. Cirka 40 procent av lastbilarna används vid byggande 

och anläggning. Var tionde bil går på fjärrtrafik och lika stor 

andel används i skogsbruket. Omkring fem procent är tankbilar. 

Övriga används för olika distributionsuppdrag. Taxibranschen 

har ungefär 14 500 ordinarie bilar, varav 9 000 tillhör företag 

med en bil. 

Föraryrket är ensamt samtidigt som det ställer höga krav, men 

erbjuder små möjligheter att kontrollera det egna arbetet. Förarna 

1. Truckförare och grävmaskinister ingår inte i denna sammanställning..

Hälsorisker Yrkesförare 

i byggnadsarbete 183 

sitter stilla under långa pass och möjligheterna till raster är små. 

Olämpliga arbetsställningar, tunga lyft, vibrationer och luftföroreningar 

finns i vissa förarmiljöer. Busschaufförer och taxiförare utsätts 

ibland för hot och våld. Många yrkesförare arbetar skift och nattetid. 

En del förare kör på ackord, t ex inom taxi och renhållning. 

Yrkesförare byter relativt ofta arbetsgivare. En uppföljning av 

1 731 buss, taxi och lastbilsförare från 1974 till 1985, visade att 

drygt hälften var kvar i yrket efter tolv år medan drygt var fjärde 

hade lämnat branschen (Hedberg et al, 1988). Busschaufförer 

stannade kvar längst i yrket. Förare som hade fysiskt tunga uppgifter 

bytte yrke oftare än andra yrkesförare. Belastningsbesvär 

var tillsammans med oregelbundna arbetstider och låg lön de tre 

vanligaste orsakerna till att förare lämnade yrket eller valde andra 

arbetsuppgifter. 

Hälsorisker 

Hjärt- kärlsjukdomar 

Flera nationella och internationella studier visar att yrkesförare 

löper en ökad risk att få hjärt och kärlsjukdomar. En genomgång 

av 19 nordiska studier visar att busschaufförer och taxiförare är 

särskilt utsatta. För lastbilsförare är resultaten inte lika entydiga. 

Studier i andra länder ger i stort sett samma bild. 

Den höga risken för hjärt och kärlsjukdomar beror troligen på 

livsstil och arbetsmiljö (Hedberg et al, 1991). Flera undersökningar 

visar att yrkesförare röker mer än folk i allmänhet. En jämförelse 

mellan 1981 och 1990 visar emellertid att rökarna blivit färre. 

Andelen vanerökare hade minskat från 47 till 31 procent. 

Studier av yrkesförare visar att många, framför allt busschaufförer 

och taxiförare, upplever att de har en dålig psykosocial miljö, 

figur 21.1. 

Samma förargrupper löper också en ökad risk att drabbas av 

hjärt och kärlbesvär. Snäva tidtabeller, tät trafik och otåliga passagerare 

ökar pressen på bussförarna, framför allt i storstäderna. 

Kravet på bra dagskassa och svårigheterna att påverka efterfrågan 

är påfrestande för taxichaufförerna. Risken att utsättas för våld 

kombinerat med det ofta förekommande ensamarbetet förstärker 

förarnas intryck av att de får ett dåligt socialt stöd. Lastbilsförare 

är också stressade i arbetet, framför allt de som kör i närtrafik i


storstäder och större tätorter. Lastbilsförare har emellertid större 

möjligheter att kontrollera sitt arbete än busschaufförer och taxiförare. 

Skiftarbete och oregelbundna arbetstider kan också bidra 

till den ökade risken för hjärtsjukdom. 

Avspänd 

Yrkesförare: 24% 

Kontrollgrupp: 43% 

Stort Litet 

Beslutsutrymme 

Aktiv 



Passiv 



Spänd 



Krav 

Låga Höga 

Figur 21.1. Fördelning av yrkesförare (n=352) och yrkesarbetande män (n=650) 

med avseende på krav och beslutsutrymme enligt modell av R Karasek (Hedberg 

et al, 1991). 

Yrkesförare motionerar mycket lite på sin fritid och de sitter ofta 

stilla under långa arbetspass. Detta kan, i kombination med sämre 

matvanor, vara en orsak till att förarna ofta väger för mycket. En 

svensk studie fann att yrkesförare äter fet mat, men lite grönsaker 

och frukt. De oregelbundna arbetstiderna påverkar också matvanorna 

liksom att förarna ofta tvingas äta ute på t ex tavernor eller barer. 

Belastningssjukdomar 

Många yrkesförare drabbas av besvär eller sjukdom i rörelseorganen. 

För förare som är 50 år eller äldre är sådana skador det 

vanligaste skälet till att de lämnar yrket. Många förtidspensioneras 

också på grund av sådana besvär (Hedberg et al, 1988). 

En svensk studie visar att förare, som kör färdtjänst och renhållningsbilar, 

oftare än andra yrkesförare får värk i armar och händer (Hedberg 

et al, 1987). Dessa besvär kan bero på tunga lyft i kombination med 

olämpliga arbetsställningar. Tankbilsförare har oftare värk i armar, 

fotleder och fötter. De har en del tunga arbetsmoment, t ex när de



drar slangen fram till den tank som skall fyllas. Arbetsfysiologiska 

mätningar har visat att dessa dragningar innebär en mycket hög 

fysisk belastning. Förare som kör lätta lastbilar i närtrafik har oftare 

värk i ländrygg och ben (Hedberg et al, 1987). Arbetsfysiologiska 

och ergonomiska mätningar har visat att besvär i ländryggen sannolikt 

kan bero på momentant hög belastning när förarna lastar 

och lossar bilarna. Arbetsställningar kan också vara svåra beroende 

på godsets och mottagningsplatsernas utformning. 

Helkroppsvibrationer kan medföra besvär i ländryggen. De förekommer 

framför allt vid körning på ojämnt underlag och överförs 

främst via sitsen och ryggstödet. Risken är störst då vibrationerna 

kombineras med vridna arbetsställningar och långvarigt sittande 

utan pauser. 

Kvinnliga yrkesförare uppvisar en förhöjd frekvens av besvär i 

rygg och axlar/armar jämfört med män, tabell 21.2. 

Tabell 21.2. Procentuell förekomst av smärta/värk i olika delar av kroppen minst 

en gång per vecka efter arbetet hos kvinnliga (n=63) respektive manliga (n=696) 

buss-, taxi-, distributions- och lastbilsförare, och hos samtliga sysselsatta kvinnor 

respektive män 1989/93. 

Kvinnor Män 

Del av kroppen Yrkesförare Samtliga Yrkesförare Samtliga 

Nacke eller övre delen av ryggen 42 32 31 19 

Nedre delen av ryggen 41 23 30 20 

Axlar/armar 48 30 27 19 

Handleder/händer 12 14 11 9 

Höfter/ben 25 22 24 19 

(Källa: Arbetsmiljöundersökningarna 1989/93, SCB.) 

Kvinnors muskelstyrka är i genomsnitt 30–50 procent lägre än 

männens. Skillnaden mellan könen är störst i armens och skuldrans 

muskelgrupper, vilka är av stor betydelse vid tunga lyft. Det är därför 

svårt för flertalet kvinnor att arbeta som tankbils eller närdistributionsförare. 

Den ergonomiska utformningen av vissa fordon är inte heller 

anpassade för kvinnliga förare. Det kan t ex gälla dimensioner på 

stolar, rattar och reglage och kraven på fysisk styrka. 

Cancer och luftvägssjukdomar 

En sammanfattande utvärdering av epidemiologiska och experimentella 

data visar att dieselavgaser troligen kan ge cancer. Riskerna med 

bensindrivna bilars avgaser är däremot svårare att bedöma.


En svensk studie av taxiförare, busschaufförer och lastbilsförare 

visar att olika yrkesgrupper löper olika stor risk att få cancer. Risken 

varierar också mellan olika geografiska områden (Stockholms läns 

landsting, 1994). I storstäderna löper taxichaufförer och förare som 

kör ut varor högre risk för lungcancer än samma grupper i andra 

län. I Stockholms län är cancerrisken högst för varubilarnas förare. 

Busschaufförer uppvisar däremot ingen överrisk för lungcancer. 

Lastbilsförarnas ökade risk för lungcancer kan delvis bero på deras 

rökvanor, men avgaserna kan också ha betydelse. 

Arbetsolyckor 

Trafikolyckor är den vanligaste orsaken till dödsolyckor i arbetslivet. 

Var tredje händer med lastbil. En svensk undersökning visar 

att två av tre är olyckor med personbilar (Bylund et al, 1995). En 

amerikansk studie av dödsfall i arbetslivet visade att lastbilsförare 

kom på sjunde plats medan taxichaufförer och personbilsförare 

kom på trettonde plats. 

Under 1990 rapporterades totalt 4 166 arbetsolyckor bland 

yrkesförare. I genomsnitt fyra av 100 förare råkar varje år ut för 

en olycka i arbetet. Frekvensen av skadade bland anställda i lastbilsåkerier 

har successivt minskat sedan 1987, men är ändå dubbelt 

så många som genomsnittet för samtliga branscher (Källa: ISA). 

En svensk undersökning har studerat de som ådragit sig invalidiserande 

eller dödliga skador vid färd med motorfordon under 

arbetstid (Bylund et al,1995). Den visar att yrkesförare löper högst 

risk och har en högre andel svåra skador och invaliditeter än övriga 

yrkesgrupper. Det kan bero på en låg användning av bilbälten. 

Våld från passagerare utgör också en skaderisk för både buss 

och taxiförare (Bylund et al, 1995). En svensk undersökning fann 

att 13 procent av allvarliga personskador bland bussförare hade 

sitt ursprung i handgemäng. 

Mellan 1 och 10 procent av alla svåra trafikolyckor beror på att 

föraren somnat vid ratten (Landström, 1990). Denna orsak till 

olyckor är sannolikt underskattad. Människors vakenhet varierar 

över dygnet. Den är som lägst under senare delen av natten. Risken 

att somna vid ratten är t ex sju gånger högre tidigt på morgonen 

jämfört med andra tider på dygnet. Arbetstidens längd kan vara 

en annan orsak. Olycksrisken ökar kraftigt i slutet av en arbetsdag.



Internationella studier visar att arbetspass som är längre än elva 

timmar ökar risken för olyckor. Arbetets art påverkar också vakenheten. 

Det är lättare att hålla sig vaken i stadstrafik än på landsväg 

och svårast på motorväg. Ålder, buller, vibrationer, temperatur, ljus, 

ventilation, raster och mat påverkar också vakenheten. 

EU:s regler 2 för yrkesförares arbetstider infördes i början av 

1990talet, men de reglerar endast själva körningen. Längsta tillåtna 

körtid är nio timmar per dygn. Två dagar per vecka får föraren köra 

tio timmar. Bilen måste ha färdskrivare och ackord är förbjudet. 

Den tidigare arbetstidskungörelsen (ATK) utgick från den totala 

arbetstiden. T ex ingick tiden för lastning och lossning. EU:s regler 

är mer detaljerade och lättare att kontrollera än ATK. Körtiden är 

visserligen kortare, men den totala arbetstiden kan ändå bli 14 timmar 

två arbetsdagar per vecka. Om föraren sover i bilen räknas det 

som ”dygnsvila”. Det har tidigare inte accepterats i Sverige. 

Droger ökar risken för olyckor. En amerikansk rapport visar att 

var tredje trafikdödad lastbilsförare var påverkad av droger, t ex stimulantia 

som amfetamin, men också marijuana och alkohol. Ungefär 

var tionde var spritpåverkad. En engelsk studie visar att var sjätte 

som körde tung lastbil hade tecken på sjukdomar som förknippas 

med alkohol. En svensk studie fann att 8 procent av de förare som 

dog i arbetet var påverkade av alkohol (Bylund et al, 1995). 

Yrkesförare och framtiden 

Kraven på teknisk kompetens och språkkunskaper ökar, vilket 

kommer att påverka utbildningen och rekryteringen av förare. 

Yrkesförare är idag en lågutbildad grupp. 

Ny teknik kommer att förändra lokförarnas arbetsvillkor. Tågen 

kommer inte att köras manuellt utan lokförarnas uppgift blir i första 

hand att övervaka instrument. Stressen ökar troligen därför att arbetet 

blir mindre självständigt samtidigt som hastigheterna ökar. 

För de flesta yrkesförare innebär den nya informationstekniken 

att deras egen kontroll över arbetet minskar. Den psykiska 

påfrestningen kommer därför att öka. Den ökade stressen är 

särskilt allvarlig för busschaufförer och taxiförare, som redan har 

en överrisk för hjärt och kärlsjukdomar. 

2. EEG 3820/85


Yrkesförarnas hälsa kan förbättras 

Försök görs för att påverka yrkesförarnas livsstil, t ex motion, 

rökning och matvanor, för att minska risken för hjärt och kärlsjukdomar. 

I ett projekt försökte forskare och kostexperter påverka 

förarnas attityder och kunskap samtidigt som en del vägrestauranger 

erbjöd en bättre, mer näringsriktig mat. Förarnas matvanor 

ändrades i positiv riktning. 

Åtgärder för att minska hög fysisk belastning kan förväntas ha god 

effekt. Det är viktigt att ta hänsyn till att den fysiska arbetsförmågan 

minskar med ökad ålder och skiljer sig mellan män och kvinnor. 

De som kör lastbil och taxi behöver inte följa bilbälteslagen 

som infördes 1975. Ungefär var tredje förare som kör lätt lastbil 

använder bälte. Var tionde taxichaufför sätter på sig bilbältet. 

Ännu färre förare av tunga lastbilar har säkerhetsbälte. En svensk 

studie visar att fyra av tio skadade skulle fått lindrigare skador 

om de använt bilbälte. Drygt 40 procent av de som dog skulle 

ha överlevt. Ytterligare 20 procent skulle ha klarat sig bättre om 

bilen varit utrustad med airbag och föraren haft bälte. Bussar har 

mycket dålig säkerhet vid kollisioner. Det saknas en deformationszon 

omkring föraren. Säkerhetsbälte och bältessträckare kan öka 

säkerheten avsevärt. Begränsade körtider och arbetstider, framför 

allt nattetid, kan minska risken för att föraren somnar vid ratten. 

Drogproblemen bör också uppmärksammas. 

Det finns således goda möjligheter att minska antalet olycksfall, 

eftersom den bästa tänkbara förebyggande tekniken ännu inte 

används.



Referenser 

Bylund PO, Björnstig U, LarssonT. Trafikskador under arbetstid med inriktning 

på invalidiserande skador. Olycksanalysgruppen, Västerbottens läns 

landsting och Kirurgiska kliniken, Norrlands universitetssjukhus, Umeå, 

Rapport nr 51, 1995. 

Hedberg G. Epidemiological and ergonomic studies of professional drivers. 

Solna, Arbetarskyddsverket, Arbete och Hälsa 1987:9. 

Hedberg G, Jacobsson KA, Langendoen S. Faktorer som påverkar omsättningen 

bland yrkesförare. En retrospektiv kohortstudie. Solna, Arbetsmiljöinstitutet, 

Arbete och Hälsa 1988:11. 

Hedberg G, Jacobsson KA, Janlert U, Langendoen S. Riskindikatorer för 

ischemisk hjärtsjukdom i en kohort av manliga yrkesförare. Solna, Arbetsmiljöinstitutet, 

Arbete och Hälsa 1991:48. 

Landström U. Vakenhet, sömnighet och insomningsrisker under fordonskörning. 

Solna, Arbetsmiljöinstitutet, Arbete och Hälsa 1990:41. 

Stockholms läns landsting, Nordvästra sjukvårdsområdet, Samhällsmedicinska 

divisionen. Yrkesförare 1994. Rapport om arbetsmiljö och sjuklighet 

bland yrkesförare med särskild inriktning på förhållanden inom Stockholms 

län. Yrkesmedicinska enheten, Nordvästra sjukvårdsområdet, 

Rapport nr 5/1994.


. 

22 

Hälsorisker i byggnadsarbete 

Omkring 240 000 arbetade 1995 i byggbranschen varav fyra procent 

var kvinnor. Byggbranschen svarar för knappt tio procent av BNP. 

Byggindustrins nedgång under de senaste åren har varat längre än 

under tidigare lågkonjunkturer. Högkonjunkturen under 1980talets 

sista år medförde å andra sidan en mycket kraftig uppgång. 

Byggnadsarbetare var tidigare ofta anställda för avgränsade 

projekt. På några ställen i landet hölls arbetslaget samman och 

lagbasen ordnade nya anställningar. De som arbetade för underleverantörer, 

t ex elfirmor, målerier eller VVSföretag, var som 

regel tillsvidareanställda. I slutet av 1980talet skrev hela branschen 

avtal om tillsvidareanställningar. Många har sagts upp under 

lågkonjunkturen, trots att anställningsformen ändrades. Det är 

framför allt de yngre som förlorat sina arbeten. Byggnadsarbetarnas 

medelålder är därför högre i dag än på 1980talet, och motsvarar 

ungefär 1960 och 1970talens nivåer. 

Byggnadsarbetet ställer höga krav på psykiska och fysiska prestationer. 

Många äldre tvingas därför lämna branschen innan de blir 65 

år. Färre än var tionde anställd orkar arbeta som byggnadsarbetare 

fram till den allmänna pensionsdagen. Lagarbetet har bidragit till 

denna utslagning, som ofta skett mellan ett avslutat och ett nytt 

projekt. Laget vill ha friska och effektiva byggnadsarbetare för 

att det gemensamma ackordet inte skall försämras. Arbetare med 

sociala problem eller psykiska besvär har också haft mycket svårt 

att komma med i ett bygglag.


De största byggföretagen och lokala byggmästareföreningar 

etablerade i mitten av 1980talet ett särskilt byggföretag, Galaxen. 

Det skulle ge byggnadsarbetare, som kunde rehabiliteras, möjligheter 

att successivt få normala anställningar. Galaxen, som får 

statligt lönebidrag, har varit mer framgångsrikt än prognoserna. 

Tjugofem procent av de rehabiliterade har kunnat gå tillbaka till 

ett normalt arbete utan stödåtgärder. Ytterligare en stor andel har 

kunnat arbeta kvar i Galaxen till ordinarie pensionsålder. 

Tre typer av hälsorisker 

I det flesta länder uppvisar byggbranschen framför allt tre typer 

av hälsorisker: 

• fallolyckor och andra olyckor. 

• belastningsskador i rygg, skuldror, axlar, armar och ben. 

• skadliga ämnen, t ex asbest, stendamm och lösningsmedel. 

Dessutom är bullerskador vanliga. Dessa risker kan beskrivas med 

data från Dödsfallsregistret, Cancermiljöregistret, ISA, SCB:s 

Arbetsmiljöundersökningar samt Bygghälsans register över hälsoundersökningar. 

Olycksfall 

Byggnadsarbetare råkar ut för fler olycksfall än genomsnittet 

förvärvsarbetande. Konsekvenserna blir också allvarligare, bl a 

längre sjukskrivningar. 

År 1993 anmäldes totalt 24 arbetsolyckor per 1 000 byggnadsarbetare, 

vilket är dubbelt så många som genomsnittet för alla 

förvärvsarbetande (Källa: ISA). Under senare år har olyckorna 

i byggindustrin minskat i samma takt som i näringslivet i stort. 

De vanligaste olyckorna är fallolyckor (28%), skador av fallande 

föremål (28%), hanteringsolyckor (18%) och skador på grund av 

överbelastning (15%). Mest utsatta är de yngsta och äldsta byggnadsarbetarna. 

Vägarbetare, bergarbetare och ställningsbyggare 

är mest olycksdrabbade. Husbyggares och anläggningsarbetares 

sjukfrånvaro vid olycksfall är längre, 34 dagar, än genomsnittet 

för alla i arbetslivet, 27 dagar. 1 

SCB:s enkät (1995) om arbetsrelaterade besvär visade att sju 

procent av byggnadsarbetarna angav att de drabbats av en arbets 

1. Medianvärden.


olycka under de senaste tolv månaderna jämfört med tre procent av 

alla tillfrågade. Varannan byggnadsarbetare hade varit sjukskriven 

för skadan. 

Frekvensen av dödsolyckor för byggnadsarbetare är ungefär 

dubbelt så hög som för genomsnittet av förvärvsarbetande. Antalet 

dödsolyckor i byggnadsindustrin är för få för att en närmare 

analys av riskerna för enskilda yrken eller variationer från år till 

år skall kunna göras. Sett över flera år minskar dödsolyckorna i 

byggbranschen i samma takt som i hela arbetslivet. En internationell 

jämförelse visar att Norge och Finland 1993 uppvisade dubbelt så 

hög risk som Sverige, tabell 22.1. Holland låg på ungefär samma 

nivå som Sverige, medan risken i Storbritannien var ungefär 

densamma som i Finland och Norge. Västtyskland, Frankrike och 

Belgien hade frekvenser som låg flera gånger högre än Sveriges. 

Dessa skillnader beror sannolikt på vilka åtgärder olika länder 

vidtar för att förebygga olyckor. 

Tabell 22.1. Förekomst av dödsolyckor inom byggnadsverksamhet i några olika 

länder. Genomsnittlig frekvens under 1980-talet. 

Antal dödsfall per 100 000 arbetare 

Sverige 4* 

Holland 5 

Danmark 7 

Norge 8 

Finland 10 

Storbritannien 10 

USA** 16 

Västtyskland 20 

Belgien 22 

Frankrike 25 (Källa: ILO Statistics, Geneva, 1993.) 

* I statistik från ISA anges ett något högre antal fall, men för att kunna jämföra 

med övriga länder används ILO-statistiken. 

** Omräknat från antal fall per miljon arbetstimmar. 

Belastningsskador 

SCB:s enkät om arbetsrelaterade besvär visar att byggnadsarbetare 

har obekväma arbetsställningar dubbelt så ofta som genomsnittet. 

Tunga lyft är tre gånger så vanliga i byggbranschen (SCB, 1995). 

Byggnadsarbetare uppger dubbelt så ofta som andra att de har besvär 

i rygg och höfter. Dubbelt så många målare som genomsnittet bland 

förvärvsarbetande har ont i nacke, axel, arm och höfter.


I samband med Bygghälsans hälsokontroller gjordes från 1989 

till 1992 en särskild undersökning av besvär i rygg, skuldror, nacke, 

axlar, armar och ben, tabell 22.2. 

Tabell 22.2. Frekvens (procent) besvär från rörelseapparaten för olika yrkesgrupper 

inom byggnadsindustrin. Resultaten bygger på undersökningar från 

Bygghälsan mellan 1988 och 1992 (Holmström et al,1995). 

Yrkesgrupp Nacke Axlar Ländrygg Knän 

Golvläggare 16 23 34 29 

Isolerare 27 34 33 25 

Kranförare 34 35 29 17 

Målare 25 28 26 21 

Pappläggare 14 25 40 29 

Plåtslagare 16 24 28 27 

Ställningsbyggare 20 35 33 23 

Arbetsledare 14 16 20 14 

Tjänstemän* 12 14 17 10 

* Inom byggnadsindustrin. 

Variationen i frekvenserna för besvär i olika organ mellan olika 

yrkesgrupper stämmer väl med var höga fysiska påfrestningar förekommer. 

Målare arbetar t ex ofta med händerna över axelhöjd 

vilket ökar risken för problem med axlar och nacke. Generellt 

löper byggnadsarbetare trefyra gånger högre risk för besvär än 

arbetsledare och tjänstemän i byggsektorn. 

Belastningsskador dominerar bland anmälda arbetssjukdomar, 

år 1994 var de 73 procent av samtliga. 2 

Kemiska ämnen 

År 1994 anmäldes till Arbetsskaderegistret (ISA) ett fall per 1 000 

byggnadsarbetare av sjukdomar, som orsakats av kemiska ämnen. 

I vart tredje fall angavs asbest som orsak. 

En analys av Bygghälsans register visar att isolerare, rörmokare 

och plåtslagare, som tidigare utsatts för höga halter av asbest, 

löper en ökad risk för lungsäckscancer 3 och mellan två och tre 

gånger högre risk för lungcancer. För träarbetare, som sällan 

utsätts för asbest, är emellertid risken för lungcancer lägre än för 

genomsnittssvensken. 

I flera internationella studier har målare uppvisat en ökad risk för 

lungcancer som framför allt anses bero på asbestarbete. Bygghälsans 

2. Gäller anställda inom hus, anläggnings och vägbranschen. Källa: ISA. 

3. Lungsäckscancer = mesoteliom.


material visar att målare som började i yrket under 1930talet eller 

tidigare löper en ökad risk för lungcancer (relativ risk = 1,5) medan 

de som började senare inte uppvisar någon överrisk. 

I andra länder, t ex England, löper byggnadsarbetare också en 

ökad risk att dö i lungsäckscancer, lungcancer och dammlunga. 

Denna överrisk anses också till mycket stor del bero på exponering 

för asbest. 

Bygghälsans material visar också att betongarbetare löper en 

något större risk att få läppcancer. Denna ökning beror troligen 

på utomhusarbete och ökad exponering för ultraviolett ljus. 

Buller 

En bullerskada per 1 000 byggnadsarbetare anmäldes 1994 till ISA. 

Jämförelser mellan Bygghälsans hälsoundersökningar har visat 

att dessa skador minskat efter en rad olika förebyggande åtgärder. 

Hörselstatus hos 40–44åriga betongarbetare och plåtslagare har t 

ex förbättrats. För dessa båda yrkesgrupper har antalet bullerskador 

halverats från 1970talets början till slutet av 1980talet. 

Psykosociala förhållanden 

Osäkra anställningsvillkor har tidigare karaktäriserat byggbranschen. 

Samtidigt har byggnadsarbetet i regel uppfattats som ett 

”gott arbete” med bra möjligheter att styra, lägga upp arbetet och 

utveckla den egna kompetensen. De anställda ser också ett påtagligt 

resultat av sina arbetsinsatser. Under 1980talet skärptes kraven på 

korta byggtider, framför allt för att minska kreditkostnader. Under 

byggprojektets slutfas, t ex målning, måste eventuella förseningar 

arbetas in. Stressen har därför sannolikt ökat markant under de 

senaste åren. SCB:s undersökning 1995 om arbetsorsakade besvär 

visar att tre procent av byggbranschens anställda besväras av stress 

och psykiska påfrestningar jämfört med fem procent av samtliga. 

Byggindustrins arbetsledare har varit särskilt psykiskt belastade. 

Tidspress, regler, föreskrifter, kostnadsansvar samt medarbetarnas 

förväntningar och krav upplevs som mycket påfrestande. Flera arbetsledare 

som drabbats av hjärtinfarkt, har beskrivit detta förlopp 

strax innan de blev sjuka. Några sådana fall har anmälts som arbetsskada, 

men försäkringskassornas bedömning har varierat. 

Från 1971 till 1979 har Bygghälsan hälsoundersökt cirka 226 000 

byggnadsarbetare. Den totala dödligheten, som följts till och med


1992, var lägre än genomsnittet i Sverige. Den i jämförelser med 

genomsnittsbefolkningen lägre totala dödligheten bland byggnadsarbetare 

anses bero på att de måste vara mycket friska för att 

klara av arbetet. Den relativa risken att dö i hjärt och kärlsjukdomar 

var 0,8. Dödligheten i sjukdomar, som brukar förknippas med 

alkohol, t ex skrumplever, var också lägre än genomsnittet med 

en relativ risk på 0,6. En analys, som utifrån Dödsfallsregistret 

jämfört byggnadsarbetarnas risker med alla andra i arbetslivet 

mellan 1987 och 1992 visar ett likartat mönster. Engelska undersökningar 

av dödsorsaker i olika yrkesgrupper ger också en 

liknande bild (Drever, 1995). 

Framtiden och förebyggande åtgärder 

Byggbranschens arbetsmiljö har haft en gynnsam utveckling. 

Olycksfall och dödsolyckor har minskat. Internationellt sett är de få. 

Tidigare erfarenheter har visat att såväl planering som uppföljning 

av ett byggprojekt har stor betydelse för olycksutvecklingen. En 

genomtänkt planering av materialflödet kan t ex förebygga skador 

vid transporter. Regelbundna skyddsronder där t ex räcken och 

täckning av hål inspekteras kan förhindra fallolyckor. 

Den samlade kunskap, som arbetsgivare, fackliga organisationer, 

skyddsombud och företagshälsovård byggt upp under decennier, 

kan lätt gå förlorad i en så dynamisk bransch om den inte hålls 

levande. En hotbild är en byggboom och en snabb rekrytering av 

människor med liten yrkesvana, och nya arbetsledare med mindre 

kunskap om risker och säkerhet. En snabb ökning av byggandet kan 

då också gå ut över planering, projektering och val av material. 

Exponering för kemiska ämnen kan byggherre, arkitekt och 

projektör påverka redan under planering och projektering, t ex 

vid val av material och ytbehandling. Speciella risker kan t ex förekomma 

vid arbete med isocyanater eller organiska lösningsmedel. 

Om mer byggmaterial återanvänds krävs rengöringsprodukter, 

som kan innebära nya risker. 

Projektering och planering är också viktiga moment för att 

förebygga belastningsskador. En övergång till lättare och smalare 

plattor förutsätter att reglarna sätts tätare. Ändrad dragning av 

ledningar påverkar arbete över axelhöjd. En ergonomiskt genomtänkt 

planering ger ofta också en mer rationell byggprocess.


Byggnadsarbetaren måste i mycket större utsträckning än industriarbetaren 

själv planera sitt arbete. För att förebygga skador måste 

arbetaren ha grundläggande kunskap i ergonomi. Arbetslaget har 

här en viktig roll. En långt driven specialisering kan öka riskerna 

för skador, t ex att en arbetare bara spikar taklister. 

Bullret vid borrning i berg kan ge hörselskador, som kan förebyggas 

med skyddsutrustning. Byggnadsarbetarnas hörselskador 

har minskat under de senaste 20–25 åren. Företagshälsovårdens 

arbete har sannolikt haft stor betydelse för denna utveckling. En 

förutsättning för fortsatt gynnsam utveckling är att hörselskydd 

används minst lika mycket som idag och att hörselkontroller genomförs 

minst lika effektivt som de senaste decennierna. 

Byggnadsarbetare har ofta en bra psykosocial miljö 4 med stort 

inflytande över det egna arbetet. De allt mer pressade byggtiderna 

kan emellertid öka kraven och minska handlingsutrymmet. Arbetsledares 

och lagbasars mellanställning bör särskilt uppmärksammas. 


Referenser: 

Arbetsorsakade besvär 1995. Statistiska meddelanden, Am 43 SM 9501, SCB, 

1995. 

Drever F (ed). Occupational health. Decennial supplement. The Registrar 

General’s decennial supplement for England and Wales. HMSO, London 

1995. 

Holmström E, Moritz U, Engholm G. Musculoskeletal disorders in construction 

workers. I: Ringen K, Englund A, Welch L, Weeks J, Seegal J (ed). Occuppational 

Medicine: State of the art reviews. 1995; 10:295–311. 

ILO. Year book of labour statistics 1994. ILO, Geneve, 1994.

Arbetsliv och hälsa – en kartläggning 197 

VI 

Hälsa, rehabilitering 

och framtiden

198 Hälsa, rehabilitering och framtiden


. 

23 

Arbetslivsinriktad 

rehabilitering 

Arbetslivsinriktad rehabilitering är insatser som görs för att människor 

skall få tillbaka eller behålla sin arbetsförmåga efter medicinsk 

behandling. Detta kapitel tar endast upp den rehabilitering 

som sker på grund av sjukdom, t ex behandlas inte den som beror 

på sociala problem. Endast rehabilitering som bekostas av samhället 

via försäkringskassan belyses, vilket t ex utesluter arbetsgivarnas 

åtgärder innan sjukskrivningen varat mer än fyra veckor. 

Den arbetslivsinriktade rehabiliteringen bygger på lagstiftning 

från 1992, som tillkom efter omfattande utredningar och intensiv 

debatt. Det fanns förhoppningar om att samhällets kostnader 

skulle minska och att fler skulle komma i arbete. 

Alla har rätt till rehabilitering som ska leda till att de kan börja 

arbeta och försörja sig igen. Försäkringskassan har ansvaret för 

samordning. År 1994 var samhällets kostnader för denna rehabilitering 

3,7 miljarder kronor, tabell 23.1. 

Tabell 23.1. Samhällets kostnader för rehabilitering 1994. 

Köp av tjänster 

Kostnad (Mdr kr) 

0,7 

Arbetshjälpmedel etc 0,2 

Mellanskillnad mellan rehabiliteringsersättning och sjukpenning 0,3 

Arbetsmarknadsinstitutet (AMI) 1,4 

Försäkringskassans administrativa kostnader 0,7 

Bidrag från Arbetslivsfonden 0,4 

Totalt 3,7

200 Hälsa, rehabilitering och framtiden 

Detta motsvarar 5 procent av de drygt 73 miljarder som sjukpenning 

(25,7 Mdr kr; inklusive arbetsskador och grundnivå för rehabiliteringspenning), 

förtidspension och sjukbidrag (37 Mdr kr), lönebidrag 

(5,1 Mdr kr) och skyddat arbete (5,3 Mdr kr) kostade. 

Åtgärderna vid rehabiliteringen indelas i utredning, utbildning 

och arbetsträning, tabell 23.2. 

Tabell 23.2. Fördelning i procent av antalet åtgärder vid arbetslivsinriktad 

rehabilitering 1993/94 (Källa: RFV). 

Åtgärd 

Arbetsträning 

Kvinnor Män 

på egna arbetsplatsen 45 40 

på annan arbetsplats 15 17 

Utbildning 9 11 

Utredning 31 32 

Totalt 100 100 

Från 1991/92 till 1993/94 minskade utbildningsinsatserna medan 

arbetsträningen ökade. Bland män minskade utbildningen från 16 

till 11 procent och bland kvinnor från 15 till 9 procent. Försäkringskassan 

bekostar omkring 60 procent av åtgärderna medan resten 

delas lika mellan arbetsgivare och andra aktörer, bl a socialtjänsten. 

Ersättningen skall i princip inte betalas ut mer än ett år. Drygt 

hälften får ersättning mindre än två månader. De flesta som får 

rehabilitering har drabbats av sjukdomar eller skador i rörelseorganen, 

tabell 23.3. 

Tabell 23.3. Fördelning i procent av diagnoser bland de som erhåller rehabiliteringsåtgärder 

(Källa: RFV). 

Diagnos Andel Rehabiliteringsfrekvens* 

Rörelseorganens sjukdomar 49 24 

Psykiska störningar 15 18 

Skador/förgiftningar 13 17 

Cirkulationsorganens sjukdomar 5 15 

Övrigt 17 14 

Samtliga 100 18 

* Andelen av långtidssjukskrivna som fått minst en rehabiliteringsåtgärd. 

Rehabilitering i olika branscher 

Uppgifter från ÅRSYS och RFV:s register över sjukförsäkring och 

rehabilitering har samkörts för denna rapport. Informationen har 

använts för att studera hur vanlig rehabilitering är i olika branscher 

och för att analysera hur insatserna fungerar i olika närings-

Arbetsliv Arbetslivsinriktad och hälsa rehabilitering 

– en kartläggning 201 

grenar. Två mått har använts, dels hur stor andel av alla anställda 

i en viss bransch som fått rehabiliteringsersättning, dels hur stor 

andel av de långtidssjukskrivna som fått rehabiliteringsersättning, 

vilket kallas rehabiliteringsfrekvens. 

Av alla långtidssjukskrivna erhåller 18 procent någon form av 

arbetslivsinriktad rehabilitering. Av dessa är 58 procent kvinnor, 

42 procent män. Att fler kvinnor än män har rehabiliteringspenning 

kan förklaras av att fler kvinnor än män är långtidssjukskrivna. 

För både kvinnor och män är rehabilitering vanligast 

inom tillverkningsindustrin. För männen är det också vanligt 

inom servicebranschen. Rehabilitering var ovanligast bland högutbildade 

tjänstemän. Skillnader i rehabiliteringsinsatser mellan 

olika branscher kan till stor del förklaras av variationer i långtidssjukskrivningar 

mellan olika näringsgrenar. 

Rehabiliteringsfrekvensen anger hur stor andel av de långtidssjukskrivna 

som får rehabiliteringspenning. Den högsta frekvensen 

finns inom tillverkningsindustrin samt vård och omsorg, tabell 

23.4. Eftersom människor som drabbats av sjukdomar i rörelseorganen 

får rehabilitering oftare än andra sjuka, är frekvensen 

högre i branscher där belastningssjukdomar är vanliga. Jord- och 

skogsbruket är ett undantag från denna regel. Bakgrunden till detta 

är ej känd, men en tänkbar förklaring är att de långtidssjukskrivna 

i denna bransch varit så sjuka att rehabilitering inte ansetts möjlig. 

Tabell 23.4. Andel långtidssjukskrivna och rehabiliteringsfrekvens i procent 

1993 inom olika branscher, åldersstandardiserat (Källa: RFV). 

Andel långtids- Andel med rehabili- Rehabiliterings- 

Bransch sjukskrivna teringsersättning frekvens 

Jordbruk, skog, fiske 6,6 0,8 12,4 

Tillverkningsindustri 7,0 1,9 20,2 

Byggnadsindustri 

Handel och 

6,8 1,6 19,6 

kommunikationer 

Finansiell verksamhet, 

6,0 1,1 16,5 

media 5,9 1,2 15,4 

Utbildning och forskning 6,2 1,5 17,4 

Vård och omsorg 8,0 1,7 17,8 

Samtliga branscher 6,6 1,4 17,7 

En detaljerad analys visar att rehabiliteringspenning är vanligast 

för både män och kvinnor i fem branscher, nämligen inom en 

mindre del av textilindustrin, glas- och glasvaruindustrin, batteri-


och ackumulatortillverkning, tillverkning av karosser samt annan 

metallvarutillverkning. I dessa branscher hade 1993 2–3 procent 

av männen och 3–5 procent av kvinnorna rehabiliteringspenning. 

I flera branscher fick endast 0,2–0,4 procent av männen och 

kvinnorna rehabiliteringspenning, t ex flygbolag och konsultföretag 

inom dataområdet. 

Enstaka branscher hade ett avvikande mönster, t ex större delen 

av textilindustrin, stenvaruindustrin, industrin för keramiska produkter 

och serviceföretag till finansförmedling. Trots att långtidssjukskrivning 

var vanligt i dessa branscher 1993 hade få rehabiliteringspenning. 

Varför så är fallet kan inte förklaras utan ytterligare 

utredningar, men det avvikande mönstret tyder på att sådana som 

kanske kunde ha rehabiliterats inte erbjudits sådana möjligheter. 

Egenföretagare och små företag 1 hade lägst rehabiliteringsfrekvens. 

Frekvensen står i övrigt inte på något entydigt sätt i 

samband med arbetsplatsens storlek. 

Rehabilitering för utsatta grupper 

Upp till 35 års ålder är rehabilitering vanligare bland män än bland 

kvinnor. Många yngre kvinnor med långa sjukskrivningar är borta 

i samband med graviditeter. Det är då sällan aktuellt med rehabilitering. 

Om dessa förhållanden beaktas är rehabilitering lika vanlig 

bland män som kvinnor. 

Rehabilitering är minst vanlig bland personer med minst tre års 

utbildning efter gymnasiet. De kan lättare byta arbete än personer 

med sämre grundutbildning och har därför mindre behov av 

rehabilitering. 

För människor över 40 år är utbildningen däremot inte avgörande 

för rehabiliteringsfrekvensen, figur 23.1. Bland de yngre får 

de med kortast utbildning sällan rehabilitering. Den exakta bakgrunden 

är inte känd. En tänkbar förklaring är att mycket låg 

utbildning i sig ses som ett hinder för rehabilitering, men det kan 

också bero på att andra problem, t ex missbruk, är vanligare i 

denna grupp. 

Effekter av rehabilitering 

Många gånger är det svårt att bedöma behovet av rehabilitering. 

Försäkringskassan gör bedömningen från den utredning som görs 

1. Färre än fem anställda.



% 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

2-årigt gymnasium 

Grundskola 

Folkskola 

0 

25 30 35 40 45 50 55 60 ålder 

Figur 23.1. Rehabiliteringsfrekvens med avseende på ålder och utbildning. 

efter fyra veckors sjukskrivning. I de fall en återgång till arbetslivetskulle 

skett utan åtgärder medför sådana onödiga kostnader 

och troligen dessutom en i onödan förlängd sjukfrånvaro. Sätts 

åtgärder in vid fall som avslutas med förtidspension, kan individen 

utsättas för onödiga påfrestningar och samtidigt uppstår onödiga 

kostnader. Om åtgärder inte sätts in när de skulle kunna förkorta 

sjukskrivningen gör både individen och samhället en förlust. 

Kunskaperna om rehabiliteringens effekter är mycket begränsade. 

Systematiska försök till utvärderingar görs sällan. Det är 

också svårt att finna lämpliga kontrollgrupper. Oftast mäts resultatet 

helt enkelt utifrån att alla som fått rehabilitering annars 

skulle förtidspensioneras. En sådan utvärdering räcker som regel 

inte, om olika åtgärder skall jämföras. Resultaten kan emellertid 

användas för att motivera de direkta kostnaderna för rehabilitering. 

De täcks nämligen om ytterligare fem procent kan återvända 

till arbetslivet. Kalkylen förutsätter att de som rehabiliteras kan 

arbeta hälften av tiden fram till ordinarie pensionsålder och att 

förtidspension är enda alternativet. 

En uppföljning av olika åtgärder 1993/94 visar att 92 procent av 

de som fick utbildning blev friskskrivna efter utbildningen. Efter 

utredning friskskrevs 74 procent och efter arbetsträning 85 procent. 

Man kan inte dra någon slutsats om åtgärdernas effektivitet


ur dessa uppgifter eftersom fördelningen på typ av rehabilitering 

torde ha skett med hänsyn till personernas olika förutsättningar 

att tillgodogöra sig rehabiliteringen. Minst risk för återinsjuknande 

hade de som fått utbildning, tabell 23.5. 

Tabell 23.5. Sjukskrivningsmönster under första halvåret som följt efter att 

rehabiliteringsåtgärden avslutats. Medelvärde av andel sjukskrivna i procent. 

Andel sjukskrivna 

Åtgärd 

Arbetsträning 

14 till 60 dagar mer än 60 dagar 

på egna arbetsplatsen 8 18 

på annan arbetsplats 11 12 

Utbildning 5 8 

Utredning 7 15 

Ej behov av åtgärd 9 14 

Sjukskrivningsmönstret ett halvt år efter friskskrivningen är naturligtvis 

inte något bevis på att rehabiliteringen lyckats i ett längre 

perspektiv. Riksförsäkringsverket har en längre tid följt människor 

som försäkringskassan 1991 köpt rehabiliteringstjänster åt 

(RFV 1995:13). Det är troligt att dessa har något sämre förutsättningar 

att lyckas med rehabiliteringen än t ex personer för vilka 

arbetsgivaren bekostat rehabiliteringstjänsten. Studien visade att 

det tar flera år innan resultaten av rehabiliteringen börjar stabiliseras. 

Det genomsnittliga antalet sjukdagar minskade åren efter 

köpet av rehabiliteringstjänsten. Efter tre år hade 35 procent av 

personerna ingen eller ringa frånvaro. För 30 procent var sjukfrånvaron 

fortfarande hög medan 35 procent hade förtidspension. 

Framtiden 

Arbetsgivarna är enligt arbetsmiljölagen skyldiga att ”på lämpligt 

sätt organisera arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet”. 

Yrkesinspektionen svarar för tillsynen. En ny föreskrift om 

rehabilitering trädde i kraft 1 juli 1994 (AFS 1994:1). Under andra 

halvåret 1994 tog yrkesinspektörerna upp dessa frågor vid sju 

procent av inspektionerna. Året innan var det tre procent. 

Antalet förtidspensioner har minskat de senaste två åren, men 

fortfarande lämnar många arbetslivet på grund av ohälsa, omkring 

40 000 personer 1995. Samtidigt är det klart att rehabiliteringen 

i sin nuvarande utformning har gränser för vad den kan åstad-



komma. En del sjukdomar som leder till förtidspension kommer 

även i framtiden att huvudsakligen bli föremål för medicinsk 

rehabilitering. För dessa sjukdomar är förebyggande insatser det 

mest effektiva sättet att minska utslagningen. 

Referenser 

RFV. LS – En studie av rehabiliteringsarbetet på försäkringskassan. RFV 

Redovisar 1994:5. 

RFV. RIKS-LS – några resultat från en riksomfattande undersökning om 

långvarig sjukskrivning och rehabilitering. (Under tryckning). 

RFV. Förekomst av omfattande sjukskrivning samt arbetslivsinriktad rehabilitering 

i olika branscher år 1993. RFV Informerar 1995:14. 

RFV. Yrkesinriktade rehabiliteringstjänster. RFV Redovisar 1995:13.


. 

24 

Arbetsmiljöstatistik 

Arbetsmiljöarbetet syftar till att förebygga ohälsa och befrämja 

hälsa. Den snabba förändringen av arbetsmiljön och dess komplexitet 

gör det omöjligt att följa utvecklingen utan tillgång till statistik. 

Den kan registrera förhållanden om arbetsmiljön, t ex hur vanligt 

förekommande en viss kemisk exponering är, eller effekterna av 

arbetsmiljön, t ex hur vanliga vissa sjukdomar är. Det finns idag 

flera register med mer eller mindre stark anknytning till arbetsmiljön. 

En genomgång av 17 olika informationskällor har nyligen 

genomförts (Forsberg, 1994). Flera av dessa har inte primärt 

skapats för att beskriva arbetsmiljön eller dess påverkan på hälsan. 

I denna kartläggning har forskarna ombetts bedöma arbetsmiljön 

och dess påverkan på hälsan idag och förändringen över tiden. De 

har själva avgjort vilka informationskällor som skall användas. 

Rapporten har tagits fram på mindre än ett år. Analyserna bygger 

därför i huvudsak på bearbetningar och samkörningar av befintliga 

register. Kartläggningen är därför också en utvärdering av hur 

forskarna bedömer att befintlig statistik kan användas för att 

utvärdera arbetsmiljöns påverkan på hälsan. 

Register i denna kartläggning 

Forskarna har oftast använt registren för att beskriva skillnader 

mellan olika yrkesgrupper eller branscher, tabell 24.1. Mera sällan 

har registren använts för att avgöra om vissa exponeringar eller 

sjukdomar blir vanligare eller om skillnader mellan olika grupper

Arbetsliv Arbetsmiljöstatistik 

och hälsa – en kartläggning 207 

ökar eller minskar över tiden. Det går t ex inte att avgöra om 

överrisken för hjärtinfarkt bland yrkesförare ökar eller minskar. 

Tabell 24.1. Olika informationskällor/register som används inom arbetsmiljöområdet 

(byggt på Forsberg, 1994). Användningen av registren för analyser i 

denna rapport har angivits. Om registret utnyttjats för att följa förändringar i tid, 

trendanalyser, har det särskilt noterats. 

Användning i Trend Register 

Register denna rapport analyser hållare 

Informationssystem om arbetsskador (ISA) ja(+)* ja ASS 

Informationssystem om arbetsskador (TSI) ja ja AMF/TFA 

Hjärt-Miljöregistret nej nej IMM 

Register över sjukfrånvaron ja nej RFV 

Register över förtidspensioner ja nej RFV 

Dödsorsaksregistret nej nej SCB 

Dödsfallsregistret (1) ja (+) ja SCB 

Dödsfallsregister (2) ja ja SOFI/EpC 

SCB:s Arbetsmiljöundersökningar 

SCB:s undersökning av- 

ja (+) ja SCB 

arbetsorsakade besvär ja nej SCB 

Undersökning av levnadsförhållanden (ULF) ja (+) ja SCB 

Levnadsnivåundersökningar (LNU) ja ja SOFI 

Cancerregistret ja nej SoS 

Cancer-Miljöregistret ja nej SoS 

Missbildningsregistret nej nej SoS 

Medicinska födelseregistret nej nej SoS 

Slutenvårdsregistret nej nej SoS 

Register över hjärtinfarktfall i Stockholms län nej 

* ”+” anger att minst tre forskare använt registret. 

** Stockholms läns landsting. 

nej SLL** 

För att beskriva utvecklingen av svårare arbetsolyckor har Trygghetsförsäkringars 

arbetsskaderegister (TSI) och framför allt Arbetarskyddsstyrelsens 

arbetsskaderegister (ISA) använts. Båda dessa register 

gar likartad information och har använts för att påvisa tidstrender. 

ISA har även använts för att beskriva riskerna i vissa yrken för 

sjukdom, framför allt luftvägssjukdomar, hudsjukdomar och rörelseorganens 

sjukdomar. Det har gjorts genom en samkörning med 

FoB för att få uppgift om antalet personer i olika yrken. 

SCB:s Arbetsmiljöundersökningar har utnyttjats av flera forskare. 

Då har tre undersökningar ofta slagits samman, t ex 1989, 1991 

och 1993. Det krävs för att få tillräckligt stort material för att 

kunna göra uppdelningar efter kön, ålder, yrke och bransch. 

Fysikaliska och kemiska faktorer har nästan enbart kunnat 

beskrivas utifrån självrapporterad exponering i SCB:s Arbetsmiljöundersökningar.


Undersökningarna om levnadsförhållanden (ULF) och SCB:s 

Arbetsmiljöundersökningar har använts för att bedöma förekomsten 

av psykosociala faktorer, bl a stress. Analyserna av de båda registren 

har gett likartade resultat. LNU har använts i begränsad omfattning, 

sannolikt på grund av att materialet är mindre än t ex i ULF. I de fall 

LNU använts har informationen varit snarlik den i ULF. 

ULF har använts för att studera bl a funktionshindrade, men 

urvalen är för små för att studera förändringar över tiden. Trots 

att 1990 och 1993 års undersökningar slogs samman blev materialet 

i enskilda grupper litet, ofta under 100 personer. 

Dödsfallsregistret har använts för att studera dödlighet totalt 

samt i hjärtinfarkt, luftvägssjukdomar och självmord. För totala 

dödligheten har det varit möjligt att analysera förändringar över 

tiden i olika yrkesklasser. Genom s k hushållskopplade dödsfallsregister 

kan man bättre separera risker som har med yrke respektive 

levnadsvanor att göra. Ett sådant register har skapats genom 

ett samarbete mellan Institutet för social forskning (SOFI) och 

Epidemiologiskt Centrum (EpC) på Socialstyrelsen. 

Cancer-Miljöregistret (CMR) har använts för att påvisa en 

överrisk i hudcancer vid utomhusarbete. 

För att följa vissa exponeringar eller effekterna av vissa exponeringar 

har Arbetarskyddsstyrelsen tidigare haft register såsom 

blyregistret, silikosregistret, asbestregistret. Blyregistret har utnyttjats 

för att beskriva exponeringen för bly och givit intressant 

information. En nackdel är emellertid att data saknas efter 1990, 

då registret lades ned. 

Statistik om yrke och bransch 

I många analyser görs jämförelser mellan yrkesgrupper eller 

branscher. Om det inte finns några skillnader kan det tolkas som 

att arbetsmiljön saknar betydelse för hälsa och välbefinnande. Om 

yrket inte har en stark koppling till de faktorer som påverkar 

hälsan, kan yrkesindelning självfallet inte användas för att spegla 

arbetsmiljöns effekter. Detta gäller sannolikt många kemikalier, 

som bara en mindre andel av en yrkesgrupp är utsatt för. Det kan 

också gälla andra faktorer. Mobbning har t ex inte kunnat förknippas 

med ett bestämt yrke. 1 Det är alltså andra faktorer än yrket som 

avgör om det finns en ökad risk för mobbning. Om yrket med tiden 

1. Se kapitel 12.

Arbetsliv Arbetsmiljöstatistik och hälsa – en kartläggning 209 

blir mindre och mindre kopplat till faktorer som påverkar hälsan, 

kan en analys utifrån denna indelning underskatta betydelsen av 

arbetslivet. Det gäller särskilt jämförelser mellan yrkesgrupper. 

Å andra sidan kan skillnader mellan yrkesgrupper också representera 

skillnader i faktorer som ej är direkt kopplade till arbetslivet, 

t ex levnadsvanor. Detta kan leda till att betydelsen av 

förhållanden i arbetslivet överskattas eller underskattas vid analyser 

baserade på yrke. Det är inte troligt att bättre yrkesindelningar 

påtagligt ändrar förutsättningarna för tillförlitliga analyser. Direkt 

mätning av de faktorer som har påtaglig betydelse för hälsa/ 

ohälsa torde innebära väsentligt bättre möjligheter att bestämma 

förändringar över tid. 

Även om analyser byggda på yrke har uppenbara svagheter är 

det svårt att peka på några alternativa klassificeringar som skulle 

kunna ersätta yrkesuppgifter. Yrket är dessutom den viktigaste 

parametern för att bestämma socioekonomisk grupp. I vissa fall 

kan yrkesgrupper och kanske framför allt branscher vara en 

lämplig indelningsgrund för vissa typer av åtgärder, t ex riktad 

information. Det är därför troligt att uppgifter om yrke och 

bransch under de närmaste åren kommer att ha stor betydelse för 

arbetsmiljöstatistik. Inom SCB pågår ett utvecklingsarbete för att 

ur ÅRSYS och andra register belysa in- och utträde ur arbetsmarknaden. 

Det kommer sannolikt att ge information om avgångar till 

förtidspension m m inom olika yrken och branscher. 

Genom samkörningar med FoB har vissa register kunnat tillföras 

uppgifter om de drabbades bransch och yrke samtidigt som 

jämförbara uppgifter från hela befolkningen inhämtats från FoB. 

Detta har gjort det möjligt att studera yrkesrelaterade risker för 

cancer, dödsfall och arbetsskador. Samma möjlighet finns när det 

gäller förlossningsutfall, vilket redovisats i Arbetsmiljökommissionens 

rapport. Eftersom folkräkningarna omfattar hela befolkningen 

har även ganska små yrkesgrupper kunnat studeras. 

Det saknas aktuell information om yrke och bransch för alla 

yrkesarbetande. De senaste uppgifterna är från FoB90 och förändringarna 

sedan 1990 är omfattande. 2 Nästan alla register utom 

SCB:s Arbetsmiljöundersökningar kräver komplettering med uppgifter 

om yrken och branscher. Denna information behövs för att 

avgöra om förändringar av antalet sjuka beror på att yrkesgruppens 

2. Se kapitel 1.


storlek eller arbetsmiljön ändrats. För framtida studier av arbetsmiljö 

och hälsa behövs alltså också i fortsättningen information 

om vilka branscher och yrken människor är verksamma inom. 

Statistik som saknas och möjligheter till förbättringar 

Historiska överväganden, traditioner och organisation av institutioner 

som samlar in statistik torde ha ett betydande inflytande över 

vilka data som insamlas och bearbetas. Vid denna kartläggning har 

det varit svårt att utvärdera vissa områden därför att det saknas 

relevant statistik. Denna kartläggning skall inte i detalj utreda och 

utforma framtida statistik om arbetslivet. Det går naturligtvis att 

förbättra statistiken inom alla områden. Inom några är behovet av 

tillförlitlig statistik tydligt och statistiken kan också förbättras. 

Det är svårt att få fram tillförlitlig information om hur sjukdomar 

i rörelseorganen förändras över tiden. Det gäller klinisk 

sjukdom, sjukskrivning och smärta, men också data över faktorer 

i arbetsmiljön som orsakar eller försämrar dessa skador. Analyserna 

visar att anmälningarna av belastningsrelaterade sjukdomar till 

ISA minskade mycket kraftigt mellan 1989 och 1993 men SCB:s 

Arbetsmiljöundersökningar noterade inte någon minskning av 

symptom under samma period. Det går heller inte att avgöra om 

ökningen av antalet anmälningar till ISA under 1980-talet var en 

effekt av förändrad tillämpning av arbetsskadebegreppet eller en 

följd av förändringar i arbetsmiljön, t ex en ökning av antalet 

högrepetitiva, ensidiga arbetsuppgifter. RFV:s statistik innehåller 

inte sådana uppgifter att det går att bedöma om sjukskrivningar 

eller förtidspensionering i dessa diagnoser minskar i olika branscher 

eller yrkesgrupper. Det går heller ej att få uppgift om vilken 

kroppsdel, t ex ryggen eller nacke/axlar, som drabbas. 

En första ansats för en bättre statistik om belastningsskador kan 

vara att utnyttja information om sjukskrivning och förtidspension. 

Med lämpliga registreringsrutiner kan informationen vara anonym. 

Eftersom sjukdomarna är vanliga krävs det inte att alla 

drabbade registreras utan det skulle räcka med ett slumpmässigt 

urval. Ett sådant register kan sannolikt också användas för att följa 

effekten av rehabiliteringar. Sjukskrivning och förtidspension är 

inte det optimala måttet på belastningsskador, eftersom antalet 

sjukskrivna också påverkas av t ex ersättningsregler, ekonomiska

Arbetsliv Arbetsmiljöstatistik 

och hälsa – en kartläggning 211 

konjunkturer och trender i diagnoser. Det behöver därför utvecklas 

nya mått som kan användas i nationell statistik. 

Det krävs mer kunskap om de viktigaste orsakerna till belastningsskador 

och bättre statistik över hur vanliga de skadliga 

faktorerna är. Den enda nationella registrering av faktorer som 

kan orsaka belastningsskador är SCB:s Arbetsmiljöundersökningar. 

En säkrare bild av exponeringen, t ex för ensidigt arbete, kräver 

sannolikt mätningar. 

Ytterligare en möjlighet att följa belastningsskadornas utveckling 

och deras samband med arbetsmiljön kan vara att välja ut 

grupper med en viss exponering som följs under längre tid. 

Longitudinella vetenskapliga studier över dessa tillstånd tycks i 

stort sett saknas i Sverige. Det saknas bl a kunskap om hur dessa 

sjukdomar påverkar utslagningen i olika branscher och yrken. 

Sådana studier kan beskriva vissa riskgrupper och exponeringar, 

t ex medelålders och äldre kvinnor med tungt, fysiskt arbete, eller 

yrkesgrupper med repetitivt arbete. 

För att bedöma om exponeringsnivåerna för kemiska faktorer, 

buller, vibrationer etc, minskat krävs representativa mätningar. De 

kan inte ersättas med enkäter eller expertbedömningar. Representativa 

mätningar saknas i Sverige. Vissa kungörelser, t ex om asbest, 

kvarts och bly, föreskriver att arbetsgivaren regelbundet sänder 

resultaten från mätningarna till Yrkesinspektionen. 

En enkät till yrkeshygieniker/kemister vid yrkesinspektionerna 

gav viss information om hur experter bedömer tidstrender och 

antalet exponerade. Det är dock få exponeringar som kan studeras 

på detta sätt. Det misslyckades t ex att uppskatta antalet personer 

som utsattes för organiska lösningsmedel. 

Relativt enkla mätningar av många människor är sannolikt att 

föredra framför omfattande mätningar av få exponerade. Organiska 

lösningsmedel skulle t ex kunna mätas med passiv provtagare. 

Det är ett litet rör eller bricka, som bärs på kragen eller axeln. 

Buller kan undersökas på ett liknande sätt. Sådana mätrutiner 

kräver emellertid ett visst utvecklingsarbete. 

Det är dyrbart att samla in information om exponering om 

specialister måste vara med vid mätningen. Det går t ex knappast att 

mäta damm utan att tekniker finns på plats, eftersom pumpar måste 

ställas in och filter måste hanteras på ett särskilt sätt. Analysen av


filtret sker ofta genom vägning och kostnaderna är vanligtvis ganska 

låga. En möjlighet skulle vara att yrkesinspektörer vid inspektioner 

samlar in mätdata som gjorts vid internkontroll på arbetsstället. 

Det finns uppgifter som tyder på att bl a funktionshindrade och 

invandrare missgynnas när det gäller förbättring av arbetsmiljön. 

Som framgår ur tidigare kapitel 3 finns det brister i statistiken för dessa 

grupper. Den nuvarande statistiken, t ex SCB:s undersökningar, 

bygger på slumpmässiga urval av befolkningen. De utsatta grupperna 

är som regel en mycket liten del av detta urval. För analysen måste 

dessa små grupper också delas upp i undergrupper, t ex yrke, bransch, 

födelseland, typ av besvär. Människor som t ex är synskadade, är en 

så liten del att den slumpmässiga osäkerheten blir alltför stor. 

Särskilda insatser kommer sannolikt att göras för att dessa grupper 

ej ska vara missgynnade. Effekterna av sådana åtgärder kommer 

därför inte att kunna utvärderas med den befintliga statistiken. 

En möjlighet till förbättrad statistik är att öka urvalets storlek, 

men det blir sannolikt för dyrt. Om grupperna skall utökas med tio 

gånger så många, krävs tio gånger så stort urval med upp emot några 

hundra tusen människor i det totala slumpmässiga urvalet ur befolkningen. 

Särskilda grupper, t ex vissa invandrargrupper eller människor 

med vissa funktionshinder, som följs regelbundet är sannolikt 

både billigare och bättre. Om dessa väljs på ett representativt sätt 

kan longitudinella data samlas in för fortlöpande uppföljningar av 

arbetsvillkor och hälsa. Dessa grupper skulle samtidigt kunna användas 

för forskning och metodutveckling. Redan grupper om 

några hundra hörselskadade eller synskadade skulle ge bättre information 

än dagens ULF och arbetsmiljöundersökningar. 

Tidsbegränsat anställda är en växande grupp, som emellertid 

inte kan upptäckas i nuvarande arbetsskadestatistik. En enkel 

åtgärd vore att komplettera anmälan om arbetsskada med uppgift 

om personen har fast eller tidsbegränsad anställning. 

3. Se kapitel 17 och 18. 

Referenser 

Forsberg EM. Statistik och register inom arbetsmiljöområdet. Genomgång 

gjord utifrån Arbetsmiljöfondens roll som forskningsfinansiär. Arbetsmiljöfonden, 

Stockholm, 1994.


. 

25 

Arbetsmiljö och hälsa 

i framtiden 

Arbetslivet är stadd i ständig omvandling. De senaste tio årens 

största förändringar är att antalet anställda i traditionell tillverkningsindustri 

minskat med ungefär 25 procent. De tillfälligt 

anställda har ökat och är 1995 omkring en halv miljon. Arbetsmarknaden 

har också blivit allt mer segregerad. I verkstadsindustrin 

ökar andelen medelålders män medan kvinnor och ungdomar 

minskar. Arbetslösheten har samtidigt ökat kraftigt. Dessa 

förändringar påverkar arbetsmiljön. Allt färre människor kommer 

att utsättas för kemiska ämnen, t ex oljor, organiska lösningsmedel 

och stendamm. Nya tekniker kan innebära att vissa speciellt 

riskabla ämnen kommer att användas mer, t ex isocyanater. Det är 

emellertid mycket svårare att bedöma om exponeringsnivåerna 

kommer att öka, minska eller vara oförändrade. 

Med servicenäringarnas expansion och behovet av mer rationella 

arbetsorganisationer ökar sannolikt den psykiska belastningen. 

Om de anställdas beslutsutrymme minskar samtidigt som 

kraven skärps kommer den negativa stressen att öka. Om deras 

beslutsutrymme däremot vidgas, kan kraven vara positiva och ge 

fler aktiva arbeten. 

De maktförhållanden som reglerar beslutsutrymmet i arbetsorganisationen 

bygger på mönster och rutiner som utvecklats 

under lång tid och som tar lång tid att förändra. Trenden mot mer


organisatorisk flexibilitet kan öka beslutsutrymmet för en del, 

men det kan också minska, t ex för underleverantörer och vissa 

serviceföretag. 

I Arbetslivsinstitutets omvärldsanalys och bild av framtidens 

arbetsliv poängteras en rad kvalitativa förändringar och förskjutningar, 

som kommer att omsektorisera arbetsliv och samhälle 

(Aronsson & Sjögren, 1994). Med teknikutvecklingen kan gamla 

gränser brytas upp, t ex var och när arbetet kan utföras. Målstyrning 

ersätter också allt mer detaljstyrning. De anställda kommer 

i allt större utsträckning att själva planera och utforma arbetet. 

Gränsen mellan tjänstemän och arbetare kommer successivt att 

suddas ut. Det kommer inte heller att finnas någon tydlig gräns 

mellan industrimiljö och kontorsmiljö. 

Denna gränslöshets konsekvenser är svåra att förutse, men de 

påverkar t ex livsroller, lärande och stress. Arbetsmiljö blir mer 

diffust som begrepp, när skillnaden mellan arbete och fritid blir 

mindre tydlig. Samspelet mellan många olika miljöer innebär att 

den psykosociala och fysiska exponeringen sannolikt blir mycket 

mer komplex. 

Arbetslösheten drabbar numera också tjänstemän, offentligt 

anställda och akademiker. Detta påverkar människors attityder 

och beteenden negativt. Några tänkbara konsekvenser är att den 

nödvändiga personalomsättningen minskar. Människor stannar 

alltså alltför länge kvar på sina arbetsplatser och i sina yrken, trots 

att de för hälsans och välbefinnandets skull borde byta. En ökad 

ekonomisk otrygghet gör att de anställda accepterar mer övertid. 

Det finns också en risk för en växande svart sektor, som rekryterar 

arbetslösa till riskfyllda arbetsuppgifter. Rädsla för arbetslöshet 

kan dämpa kritik mot arbetsmiljön. Nuvarande signalsystem för 

risker kan då sluta att fungera. 

Kretsloppstänkandet gör att det blir svårare att skilja mellan inre 

och yttre miljö. Återvinning påverkar arbetsmiljön, i första hand för 

dem som hanterar avfall, demonterar och återvinner. Gamla problem 

blir åter aktuella, t ex buller, damm och vibrationer. Ett 

kretslopp kräver att konstruktion, produktion och återvinning samordnas, 

vilket bl a påverkar arbetsmiljön i tillverkningsindustrin. 

Arbetsmiljökommissionen noterade en ökande skillnad mellan 

arbetares och tjänstemäns hälsa. Ökningstakten tycks emellertid ha

Arbetsliv Arbetsmiljö och och hälsa hälsa – en i framtiden 

kartläggning 215 

dämpats, men skillnaderna i dödlighet har däremot inte minskat. 

Olika yrkesgrupper löper olika stor risk för hjärtinfarkt. Det går 

inte att bedöma om dessa skillnader kommer att minska eller öka. 

Svensk officiell statistik visar inte något samband mellan 1990talets 

ökade arbetslöshet och ökad risk för självmord. Utländska 

studier tyder emellertid på det, och erfarenheterna talar för att 

stigande arbetslöshet leder till ökad sjuklighet och ökade psykiska 

besvär. Det finns däremot inte samma negativa erfarenheter av 

förtidspensionering. Utsatta gruppers minskade möjligheter till 

förtidspension kan alltså öka arbetslösheten och därmed också 

försämra hälsa och välbefinnande. 

Det finns tydliga skillnader i olycksfallsrisk mellan olika yrkesgrupper. 

Hög risk förekommer framför allt i tung industri. Olycksfallen 

har minskat under en lång följd av år, men det finns 

fortfarande en stor potential för att minska riskerna. Ju mindre 

riskerna blir desto svårare blir de att upptäcka och ibland också att 

åtgärda. Om man får en minskning beror delvis på om nya 

tekniker, t ex strukturerad riskanalys, vinner insteg i det dagliga 

arbetsmiljöarbetet. 

Den nya informationsteknologin innebär både möjligheter och 

problem. Vissa monotona, ensidiga arbeten kan automatiseras, 

vilket kan bidra till att belastningssjukdomarna minskar. Den nya 

tekniken kan också leda till ensidigt arbete. Övervakande och 

mindre självständiga arbetsuppgifter kan ge negativ stress, t ex för 

lokförare. Informationsteknologin kan också användas för övervakning 

och därmed minska människors egen kontroll över arbetet, 

vilket ökar den psykiska påfrestningen. För en del yrkesgrupper, 

t ex busschaufförer och taxiförare, innebär bristande inflytande 

redan nu ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar. 

Den svenska arbetsmarknaden är uppdelad mellan kvinnor och 

män. Det sker en viss utjämning. Den går snabbast bland välutbildade 

grupper och i yrken som domineras av män. I tillverkningsindustrin 

har kvinnorna snarare blivit färre under 1990-talets 

lågkonjunktur. När industrins kvalifikationskrav skärps ökar risken 

för ytterligare segregering, eftersom få kvinnor har teknisk 

gymnasiekompetens. 

Vissa grupper har inte fått del av den allmänt förbättrade 

arbetsmiljön. Rörelsehindrade har t ex i genomsnitt en mer fysiskt


och psykiskt belastande miljö än andra grupper. Denna skillnad 

har snarast förstärkts från 1970 till 1990. På dagens arbetsmarknad 

efterfrågas flexibilitet, social kompetens, förändringskompetens 

och övertid. Invandrare, rörelsehindrade och äldre med låg formell 

utbildning riskerar att få de minst eftertraktade arbetena, 

som ofta har de sämsta arbetsmiljöerna. I dessa grupper riskerar 

många dessutom att gå arbetslösa under långa perioder. 

Under de senaste decennierna har allt fler barn och ungdomar fått 

astma och allergi. Allt fler människor i arbetslivet är alltså särskilt 

känsliga, t ex för våtarbete och ämnen som irriterar luftvägarna. Om 

dessa människor någorlunda fritt skall kunna välja yrke och arbetsuppgifter, 

ställs det höga krav på arbetsmiljön. I annat fall finns det 

risk att de blir diskriminerade på arbetsmarknaden. 

Det går inte att göra någon säker prognos om huruvida framtidens 

arbetsmiljö blir bättre eller sämre. En möjlig utveckling är 

att en del får det bättre medan andra får det sämre. Det är 

emellertid alldeles klart att arbetsmiljön kan påverkas, främst 

genom arbetsplatsens utveckling, men också med myndigheters 

stöd och med ny kunskap. För att kunna iaktta vad som händer 

krävs det ännu bättre metoder för att mäta arbetsmiljöns effekter 

på hälsan och kunna göra jämförelser över tiden. 

Arbeten med goda psykosociala förhållanden tenderar långsiktigt 

att bli fler. Det talar för att arbetsvillkor och hälsa kommer att 

förbättras för vissa grupper samtidigt som det finns farhågor för 

att vissa utsatta människors förhållanden blir oförändrade eller 

försämrade. Sammantaget talar alltså mycket för att arbetslivets 

utveckling kommer att medföra ökade skillnader i hälsa mellan 

olika grupper i samhället. 

Referenser 

Aronsson G, Sjögren A. Samhällsomvandling och arbetsliv. Omvärldsanalys 

inför 2000-talet. Fakta från Arbetsmiljöinstitutet, Stockholm, 1994.


. 

VII 

Sammanfattning

218 Hälsa, rehabilitering och framtiden

Arbetsliv och hälsa – en kartläggning Sammanfatting 

219 

. 

26 

Arbetsliv och hälsa 

– en kartläggning 

Det svenska arbetslivet har påtagligt förändrats de senaste tio 

åren. Sysselsättningen inom jord- och skogsbruk, tillverkningsoch 

byggnadsindustri har minskat med 20 till 25 procent. Knappast 

någon femårsperiod i modernt svenskt arbetsliv har inneburit 

snabbare, större och delvis mer oväntade förändringar än 1990talets 

första hälft. 

Det finns en trend mot att allt fler blir tidsbegränsat anställda, 

särskilt behovsanställda och projektanställda. Tretton procent 

eller en halv miljon har idag tidsbegränsade anställningar. Deras 

anställningsvillkor varierar mycket. Projektanställda erbjuds goda 

möjligheter till utbildning och kan styra det egna arbetet medan 

behovsanställda och vikarier har avsevärt sämre villkor. 

Omkring åttio procent 16–64-åriga män och kvinnor yrkesarbetar, 

men andelen varierar med åldern. Andelen yrkesarbetande 

äldre män tenderar att minska medan den ökar bland kvinnor. 

Inget annat land har så stor andel äldre kvinnor ute i arbetslivet. 

För män ligger Japan och Norge högre. 

Den svenska arbetsmarknaden är könsuppdelad. Mer än var 

tredje förvärvsarbetande kvinna finns inom vård och omsorg 

jämfört med ungefär var tjugonde man. Inom byggbranschen och 

tillverkningsindustrin finns en av tio kvinnor och fyra av tio män.

220 Hälsa, rehabilitering Sammanfattning 

och framtiden 

Utsatta grupper 

Kvinnor arbetar oftare deltid. Deras arbetsuppgifter har som 

regel lägre status än mäns och ställer lägre krav på utbildning och 

lärotid. Kvinnor har som regel också mindre möjligheter att 

påverka sitt arbete. De är mer utsatta för ensidigt arbete och 

drabbas av fler arbetsskador i rörelseorganen. Män har oftare 

tunga lyft. En viss utjämning pågår mellan män och kvinnor så att 

det blir fler kvinnor inom mansdominerade yrken. Förändringen 

går snabbast inom akademiska yrken. Äldre kvinnor, som arbetar 

inom vård och omsorg, är en särskild riskgrupp. Deras fysiska 

förmåga minskar med stigande ålder samtidigt som arbetsuppgifterna 

ställer krav på många tunga lyft. 

De som har funktionshinder har oftare ensidiga, smutsiga 

arbetsuppgifter och mer arbete med vibrerande verktyg än människor 

i allmänhet. De arbetar också oftare i bullriga miljöer och 

tycker att arbetet är jäktigt och enformigt. Deras inflytande över 

det egna arbetet är också mindre. Kartläggningen tyder på att 

dagens arbetsmiljö är mer påfrestande för rörelsehindrade och 

hörselskadade än för 20 år sedan. 

Invandrare är ingen enhetlig grupp. Deras möjligheter att få 

arbete och välja yrke beror på vilket land de kommer ifrån och när 

de kom till Sverige. Tyska män har t ex lägre arbetslöshet än 

yrkesarbetande i allmänhet. Det är sju–åtta gånger vanligare att 

utomeuropeiska män arbetar som städare eller på hotell och 

restauranger än män födda i Sverige. För utomeuropeiska kvinnor 

är arbete i textilbranschen och elektronikindustri fyra gånger 

vanligare än för kvinnor födda i Sverige. 

Kemiska och fysikaliska faktorer 

Det finns cirka 130 000 registrerade kemiska ämnen i arbetslivet. 

Allt färre utsätts för t ex organiska lösningsmedel, oljor och bly. 

Det är däremot oklart om exponeringen minskar för de mest 

utsatta grupperna. Blyregistret 1 tyder på att antalet högst exponerade 

inte minskat under 1980-talet. Om trenden är oförändrad är 

ungefär 150 människor så högt exponerade att de borde avstängas 

från arbete med bly. 

1. Blyregistret är numera nedlagt.


Buller är fortfarande ett stort problem på många svenska arbetsplatser. 

Cirka 800 000 svenskar utsätts för så högt buller att de inte 

kan samtala i normalt röstläge. Drygt 200 000 människor exponeras 

för vibrationer minst en fjärdedel av arbetstiden. 

Allt fler arbetar vid dator. Ungefär varannan förvärvsarbetande 

använde datorer 1995. Distansarbete från bostaden är emellertid 

fortfarande sällsynt. Ungefär en procent datorarbetar hemma 

minst halva arbetstiden. 

De psykiska kraven förändras 

Om de psykiska kraven är höga samtidigt som beslutsutrymmet är 

litet utsätts människor för negativ stress. Många anställda inom 

hotell, post, restauranger, sjukvård, telebolag och transportföretag 

har mer negativ stress än i andra näringsgrenar, t ex tillverkningsindustrin. 

De psykiska kraven har skärpts inom många branscher 

och yrken de senaste 20–25 åren. Denna skärpning är mest 

markant i omsorg, sjukvård och utbildning. I tillverkningsindustrin 

är förändringarna däremot små. 

Ett bra arbete är aktivt, erbjuder stort beslutsutrymme över det 

egna arbetet och ställer höga mentala krav. Sådana arbetsvillkor 

finns oftare i vissa branscher som detaljhandel, omsorg, utbildning 

samt vissa delar av sjukvården. Ett aktivt arbete är minst vanligt i 

tillverkningsindustri och transport- och kommunikationsbranschen. 

Små arbetsställen 2 erbjuder oftare än stora ett aktivt arbete. 

Kvinnor har generellt sämre psykosociala arbetsvillkor än män, 

vilket beror på att de oftare än män har yrken där negativ stress är 

vanligare. Om man jämför den psykosociala miljön mellan män och 

kvinnor inom samma yrke är däremot skillnaderna små. Invandrare 

har genomgående sämre psykosocial miljö än personer födda i Sverige. 

Skillnader i ohälsa 

Risken för hjärtinfarkt varierar mycket mellan olika yrkesgrupper. 

Den är lägst i akademiska yrken. I vissa grupper är den endast hälften 

av risken för förvärvsarbetande i allmänhet. En del yrkesgrupper inom 

tillverkningsindustri och servicenäringar löper däremot en fördubblad 

risk jämfört med genomsnittet. Olika individuella faktorer, t ex 

2. Färre än 20 anställda.


och framtiden 

rökning och högt blodtryck, förklarar endast en del av dessa 

skillnader. Det är oklart vilka faktorer i arbetsmiljön som är 

viktigaste orsakerna till den ökade eller minskade risken och vilka 

åtgärder i arbetsmiljön som mest effektivt förebygger hjärt- och 

kärlsjukdomar. Mycket talar för att olika riskfaktorer samverkar. 

De stora skillnaderna mellan olika yrkesgrupper och branscher 

tyder på att ett förebyggande arbete mot hjärtinfarkt kan bli 

mycket framgångsrikt om de skadliga/gynnsamma faktorerna kan 

identifieras. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot såväl manliga 

som kvinnliga yrkesförare och verkstadsmekaniker, som är de 

största grupperna med ökad risk för hjärtinfarkt. 

Belastningsskador är det vanligaste skälet till förtidspension och 

arbetssjukdom. Fyra av tio förtidspensionerade män är belastningsskadade. 

Antalet anmälda belastningsskador och sjukdomar 

till ISA har minskat markant under 1990-talet, men fortfarande 

anmäls varje år nästan 20 000 fall. Det är emellertid oklart om 

denna minskning enbart beror på ändrade regler för sjukpeng och 

arbetssjukdom. Enligt SCB:s Arbetsmiljöundersökningar har förhållanden, 

som ofta ger belastningsskador, t ex ensidiga rörelser 

eller tunga lyft, inte förändrats från 1989 till 1993. 

Ungefär 150 000 män och drygt 10 000 kvinnor bedöms vara 

exponerade för kända cancerframkallande ämnen. De vanligaste 

är bensen, dieselavgaser, andra förbränningsprodukter samt trädamm. 

Mellan tio och hundra framtida cancerfall per år skulle 

uppskattningsvis kunna förebyggas om all exponering för kända 

cancerogener upphörde i arbetslivet. 

I Sverige rapporteras varje år cirka 300 fall av astma, som orsakas 

av arbetsmiljön, t ex allergiframkallande eller irriterande ämnen. 

Bagare, som andas in mjöldamm löper stor risk, samt t ex träarbetare 

och människor som arbetar med isocyanater. 

Varje år anmäls mer än 2 000 hudsjukdomar som arbetsskador. 

Våtarbete, t ex hårvård och städning, är den vanligaste orsaken till 

handeksem. Ungefär var femte frisör tvingas byta yrke därför att 

de fått handeksem. Hudsjukdomar och arbetsmiljö ligger bakom 

många långa sjukskrivningar. Två av tre långtidssjukskrivna för 

hudsjukdom hade också anmält den som arbetsskada. 

Eftersom allt fler barn drabbas av astma och allergi, ökar också 

risken för att allt fler får problem som vuxna, om inte något görs


för att förbättra arbetsmiljön, t ex minska våtarbete och irriterande 

ämnen i luften. 

De allvarliga arbetsolyckorna minskar. Antalet dödsolyckor har 

t ex halverats de senaste 15 åren. Olyckor som leder till mer än 30 

sjukdagar har också halverats från 1986 till 1993. Män löper 

dubbelt så hög risk som kvinnor att drabbas av en sådan skada. 

Riskerna varierar mycket mellan olika yrkesgrupper. Riskyrkena 

är i stort sett desamma som för tio år sedan, bl a brandman, 

byggnads-, gjuteri-, gruv- och träindustriarbetare. Även om olyckorna 

minskat kan förebyggande insatser sannolikt fortfarande ge 

mycket bra resultat. 

Arbetsmiljöns negativa effekter på fosters utveckling och fortplantning 

kan inte klarläggas, eftersom det inte finns systematiska 

data. Flera förhållanden i arbetslivet kan emellertid påverka graviditet 

och foster. I hälsovård och sjukvård kan de anställda exponeras 

för flera olika faktorer samtidigt. En del studier tyder på att de som 

arbetar inom sjukvården och utsätts för flera olika belastningar, 

löper en ökad risk för missfall eller för att få dödfödda barn. 

Psykisk ohälsa 

Våld och hot i arbetslivet har uppmärksammats allt mer under 

senare år. Närmare var tionde kvinna uppgav 1993 att hon minst 

ett par gånger i månaden hotades eller utsattes för våld. Var 

tjugonde man hade liknande upplevelser. Ungefär lika många 

kvinnor som män rapporterade att de mobbats. En del data tyder 

på att allt fler män utsätts för mobbning. 

Det är oklart varför självmord är vanligare i vissa yrkesgrupper. 

För män är det t ex sjömän, skogsarbetare, grovarbetare, mentalskötare 

och sjukvårdsbiträden. Kvinnliga riskyrken är läkare och 

sjuksköterskor. 

Byggnadsindustrin, skolan och yrkestrafiken 

Tre arbetsmiljöer har studerats speciellt i denna rapport, nämligen 

byggnadsindustrin, skolan och yrkesförarnas arbetsvillkor. 

Byggnadsarbete ställer höga krav på psykisk och fysisk arbetsförmåga. 

Endast var tionde byggnadsarbetare orkar därför arbeta 

fram till pensionsdagen. Byggnadsarbetare råkar mer än dubbelt 

så ofta ut för olyckor som andra yrkesarbetande. De löper också


och framtiden 

dubbelt så hög risk för belastningsskador. Isolerare och plåtslagare, 

som tidigare använde asbest, löper idag en ökad risk för lungcancer 

och mesoteliom. 

Skolans arbetsmiljö präglas starkt av pedagogiken. Eleverna 

anser ofta att de inte har inflytande över sitt arbete och att 

arbetsdagen är monoton. Lärarna upplever sitt arbete som mer 

varierat än eleverna. Nästan var tionde lärare har symptom som de 

förknippar med arbetet. I slutet av 1980-talet anmälde 4 av 10 000 

grundskolelärare våld som arbetsskada. 

Yrkesförare är en grupp med speciella hälsoproblem. De har 

framför allt en överrisk för hjärt- och kärlsjukdomar. Yrkesförarna 

löper också en ökad risk att få lungcancer, belastningsskador och för 

att drabbas av olyckor. Möjligheterna att förbättra yrkesförarnas 

arbetsmiljö är mycket goda. 

Kunskap saknas inom flera områden 

Denna kartläggning har berört en rad olika områden. Inom en del 

saknas det självfallet kunskap. En del kunskapsluckor är särskilt 

påtagliga. Risken för hjärtinfarkt varierar mellan olika yrkesgrupper. 

Det finns idag ingen förklaring till dessa skillnader. För att 

förbättra de förebyggande insatserna krävs ytterligare kunskap om 

gynnsamma och ogynnsamma faktorer, inte minst vilka kombinationer 

som kan öka risken för hjärt- och kärlsjukdomar. 

Arbetslivsvillkorens samband med psykisk sjukdom är mycket 

lite utforskat. Det saknas också kunskap om hur dessa sjukdomar 

kan förebyggas. 

Det har varit svårt att få fram kunskap om vilka åtgärder som 

effektivt kan förbättra olika utsatta gruppers situation, t ex möjligheter 

att få och behålla ett arbete. Det behövs också mer kunskap 

om hur arbetet kan påverka deras hälsa positivt. 

Statistik saknas 

Inom några områden saknas det statistik. Den kan också vara 

besvärlig att tolka. Det finns ingen riktigt tillförlitlig information 

om skador i rörelseorganen. Dessa sjukdomar står för en stor del av 

kostnaderna för sjukskrivning och förtidspension. 

För att kunna bedöma halter av olika kemikalier, nivåer på buller 

och vibrationer krävs mätningar. Sådana representativa metoder


och mätvärden saknas idag. Det går därför inte att bedöma om de 

som t ex utsätts för organiska lösningsmedel har samma, högre 

eller lägre exponering idag jämfört med för tio år sedan. 

Kartläggningen ger också signaler om att vissa grupper, t ex 

rörelsehindrade och invandrare, har sämre arbetsmiljö än andra. 

Den tillgängliga statistiken är emellertid inte tillförlitlig. För att 

kunna följa hur små, utsatta gruppers arbetsmiljö utvecklas, krävs 

en förändring av arbetsmiljöstatistiken. 

Rapporten skisserar hur statistiken skulle kunna förändras och 

förbättras. En bättre offentlig statistik kan inte förväntas belysa 

alla förändringar eller avslöja nya risker. Vetenskapliga longitudinella 

undersökningar kan i många fall vara en väl så effektiv 

informationskälla. 

Nya sjukdomar och riskgrupper 

Förbränningsavgaser, t ex dieselavgaser, har uppmärksammats 

allt mer som cancerframkallande ämne. Elektromagnetiska fält 

har förknippats med såväl cancer som en rad andra sjukdomar och 

besvär. Trots många undersökningar går det emellertid inte att 

dra några säkra slutsatser. 

Irriterande faktorers betydelse för astma har aktualiserats liksom 

olika allergiframkallande ämnen. Allt fler människor kan 

förväntas ha allergi när de börjar sin karriär i arbetslivet. 

Flera grupper som har en utsatt position i arbetslivet har 

kommit i fokus under senare år. Den starka horisontella och 

vertikala uppdelningen mellan kvinnor och män har generellt 

väckt betydligt större intresse än för tio år sedan. En hög arbetslöshet 

och omfattande invandring under 1990-talets början har 

gjort det svårare för nya invandrare att ta sig in på arbetsmarknaden. 

Den höga arbetslösheten bland invandrare har därför uppmärksammats 

särskilt. Att invandrares arbetsmiljö verkar vara 

sämre än andra gruppers har emellertid inte i samma omfattning 

belysts i debatter och utredningar. 

Anmälda arbetsskador efter hot och våld har ökat. Det är svårt 

att avgöra om detta beror på att problemet uppmärksammats, t ex 

i media, eller att det är frågan om en verklig ökning. 

Under 1980-talet ökade de psykiska kraven i många arbeten. En 

del grupper, t ex många akademiker, vissa byggnadsarbetare och


och framtiden 

anställda inom barnomsorgen, har haft positiva förändringar 

eftersom det egna beslutsutrymmet är stort. För yrken med litet 

beslutsutrymme har den negativa stressen däremot ökat. Inom en 

och samma näringsgren kan alltså den negativa stressen öka 

samtidigt som fler får bättre psykosociala arbetsvillkor. Det beror 

på att beslutsutrymmet kan variera mellan olika grupper inom 

näringsgrenen. Det gäller bl a vård och omsorg där de psykiska 

kraven har ökat kraftigt. För vissa har det medfört att den negativa 

stressen ökat medan andra fått bättre miljö genom att de fått ökat 

inflytande över det egna arbetet. 

Skärpta krav på kompetens ökar risken för en polarisering mellan 

utsatta och gynnade. Denna trend kan motverkas genom kompetensutveckling 

av grupper med låg formell utbildning. 

Arbetsmiljön har också blivit bättre 

Målmedvetna satsningar på förebyggande åtgärder har gett många 

positiva resultat. Många klassiska yrkessjukdomar, t ex metallförgiftningar, 

stendammslunga och asbestos, finns knappast längre i 

Sverige. Allt färre människor utsätts för kemikalier. 

Många cancerrisker har förebyggts. Idag är det färre människor 

som exponeras för kända cancerframkallande ämnen än för tio år 

sedan. Efter samhällets insatser, bl a i form av lagstiftning och 

information, har exponeringen för asbest minskat kraftigt sedan 

1970-talets mitt. I många andra länder används asbest fortfarande. 

Japan förbjöd asbest först i april 1995, men inte krysotilasbest som 

i Sverige och andra länder varit det mest använda materialet. 

Exponering för bl a mineraloljor som ökar risken för hudcancer 

och cancerframkallande färgämnen har minskats med liknande 

metoder. Cancerkommittén uppskattade 1984 att cirka två procent 

av alla cancerfall kunde bero på arbetsmiljön under 1960-talet och 

tidigare. Det motsvarar idag ungefär 800 fall per år. Efter miljöförbättringar 

uppskattas att de kända cancerframkallande ämnen som 

nu finns i svenskt arbetsliv orsakar mellan 10 och 100 fall per år. 

Insatserna mot arbetsolyckor har varit mycket framgångsrika. 

Inget annat västeuropeiskt land har så få dödsolyckor som Sverige. 

Dödsfallen har minskat med ungefär 75 procent på 25 år, bl a för 

byggnadsarbetare.


Den psykosociala miljön har förbättrats för många yrkesgrupper 

genom att det egna beslututrymmet har blivit större. 

En positiv kraft för att förbättra arbetsmiljön är kunskapen om 

att en god arbetsmiljö också främjar produktivitet och effektivitet. 

Sambandet är emellertid svårt att mäta. 

Det goda arbetet 

Forskare och arbetsmarknadens parter gav i Arbetsmiljökommissionen 

(SOU 1990:49) en relativt samstämmig definition av det goda 

arbetet. Vad som betecknas som ett gott arbete beror på samhällets 

utvecklingsnivå samt den rådande kultur- och människosynen. 

Det går att identifiera en rad förhållanden som inte ska finnas. 

Det goda arbetet kännetecknas av låg exponering för farliga 

faktorer, t ex ensidiga och monotona rörelser, vissa kemiska 

ämnen och negativ stress. 

Arbetet ska ge möjlighet att lära och utvecklas i arbetet. Att nå 

framgång i arbetet är positivt för alla människor. 

Goda sociala relationer är viktigt för välbefinnande och hälsa. 

Möjligheten till sociala relationer påverkas bl a av arbetets organisation. 

Arbetet utgör en del av individens tillvaro och det påverkas och 

påverkar individens övriga roller inom familj och samhälle. Ett 

gott arbete ska positivt påverka individens möjligheter att verka 

inom samhället och familjen. Ett gott arbete kännetecknas även av 

ett bra socialt stöd på arbetsplatsen. 

Från parterna betonas också att ett gott arbete ska vara jämlikt, 

rättvist, innebära trygghet och inflytande. 

Ett gott arbete innefattar psykiska krav samtidigt som människan 

har inflytande över det egna arbetet och utvecklingsmöjligheter. 

Sådant arbete finns inom många akademikeryrken och det är 

också dessa grupper som uppvisar lägst dödlighet och löper minst 

risk för hjärtinfarkt. Frånsett vissa vårdyrken uppvisar de också låg 

risk för självmord. En sådan psykosocial miljö finns också i vissa 

andra yrkesgrupper, t ex affärsbiträden, snickare, elektriker, plåtslagare, 

fastighetsarbetare och lantarbetare. 

Denna kartläggning visar att trenden när det gäller att undvika 

vissa farliga faktorer väsentligen är positiv, t ex exponeras allt färre


och framtiden 

för farliga kemikalier och färre drabbas av svåra olyckor i arbetet. 

För vissa människor sker en positiv utveckling när det gäller 

inflytande över arbetet, möjligheterna att lära, och de får nya 

utmaningar i arbetet. För andra, t ex vissa grupper av tidsbegränsat 

anställda, sker däremot inte denna positiva utveckling. 

Referenser 

Arbete och hälsa. Arbetsorganisation, arbetsmiljö och hälsa – rapport från en 

arbetsgrupp under Arbetsmiljökommissionen. SOU 1990:49, Arbetsmarknadsdepartementet, 

bilagedel B, 30–35, 1990.

Ladda ner - Fas

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?