Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten

STÄRK PATIENTMAKTEN
En sådan balanserande maktfaktor har nämnts: större patientmakt.
Patienterna måste kunna styra, och ta ekonomiskt ansvar
för, sin konsumtion.
En annan är den medicinska professionen, som inom sina verksamhetsfält
måste ges autonomi att få sträva efter att utveckla
högsta möjliga medicinska nivå och omvårdnadskvaliteter. Vårdproduktionen
måste skötas utan att byråkrati och politiker lägger
sig i det dagliga arbetet. Vården måste kunna lägga upp
metoder för långsiktig arbetsledning. Självständighet i arbetsledningen
kan uppnås genom bolag eller andra lösningar som
mycket tydligt drar en gräns mellan politik och produktion.
En tredje balanserande makt är demokratin och politiken. Den
har en roll, men inte som enväldig monarki, utan enbart som en
av de funktioner som har inflytande över vården.
Demokratins roll
Den demokratiska styrningen av sjukvården är formellt mycket stor.
Reellt är den däremot närmast obefintlig. Det betyder att förändringar
som innebär formellt minskad makt, ändå innebär reellt
sett ökat inflytande. Detta något invecklade samband bör vi ha i
minnet när vi diskuterar hur demokratins roll bör formuleras.
Främsta skälet för att skattefinansiera vård är att trygga den
för obemedlade. Det är politikerna som skall fördela skattemedlen
så att detta mål uppnås. Men då politikerna i realiteten saknar
information och insikt i hur resurserna används, är de oförmögna
att se till att det grundläggande målet uppnås. Därför
driver de mest hjälplösa människorna, de som både är psykiskt
sjuka och missbrukare, omkring som uteliggare. De är besvärliga
för professionen, för få för att vara röstmässigt intressanta
för politikerna och därför heller inget som byråkratin prioriterar.
Mycket tyder nu på att de äldsta medborgarna har hamnat i
samma kategori. Om de inte har sparat en förmögenhet och kan
50