Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten

Fokus i sjukvårdsdebatten behöver med andra ord flyttas från hur
mycket mer anslag sjukvården bör ges, till hur sjukvårdens
struktur ser ut. Och då inte bara den politiskt infekterade frågan
om hur mycket privat vård som skall accepteras. Det krävs ett
helt nytt perspektiv på helheten.
Det handlar om
1) hur patientmakten skall stärkas
2) hur maktspelet och de svarta hålen kan elimineras
3) hur en ny och konstruktiv roll för demokratin kan byggas.
I dag bestäms patienternas vårdbehov inte av medborgarnas (i
egenskap av skattefinansiärer) eller patienternas (i egenskap av
vårdkonsumenter) egna prioriteringar, utan av maktstrider över
deras huvuden. Genom intern lobbying kan en viss vårdgren,
oberoende av medicinska skäl, erhålla betydligt större resurser
än andra. Politiskt röstfiske resulterar i att små och vanliga
krämpor – som medborgarna själva skulle kunna betala läkemedel
och behandling för – prioriteras framför de färre men obotligt
eller svårt sjuka.
Ingen som funderar igenom dessa prioriteringsfrågor håller
med om att skattemedlen skall gå till lättare krämpor före dödssjuka.
Ändå går inriktningen i dag tydligt åt just det hållet.
Kraven på att allt mer skall inkluderas i högkostnadsskyddet är
ingenting annat än att lägga offentliga resurser på småkrämpor
och välbefinnande, vilket självklart medför att det blir mindre
kvar till svårare sjuka.
Politikerna visar sig oförmögna att avstå från kortsiktigt röstfiske
och är därmed inte kapabla att göra viktiga prioriteringar.
När förslag om att inkludera psykoterapi i vårdgarantin uppkom
i min sjukvårdsstyrelse, ställde jag frågan vad en sådan garanti
kostar och vilka effekter den får på annan vård, exempelvis
äldrevården. Ingen kunde svara. Ingen visste hur många som
43