Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten

POLITIKERNA HAR ABDIKERAT
informationen om sjukvården som styrelsearbetet ger, men till
detta är ju inte styrelsens uppgift begränsad. I december 1995
bekräftades styrelsernas ringa roll då flera av beställarbudgetarna
för 1996 behandlades [centralt i landstinget] före det att
respektive styrelse antagit dem. Detta på grund av ett tidsschema
som gjorde att styrelsebehandlingen inte fick rum.
Styrelsens begränsade makt underströks av att verksamheten under
denna period genomgick stora förändringar. Faktum är att sjukvårdsområdet
på ett år minskade den egenproducerade slutenvården
med cirka tio procent, främst på grund av nedläggningen
av Sabbatsbergs akutsjukhus och omorganisation av äldrevården
mot mer sjukhusanknuten hemsjukvård.
Min motion hävdar också att delar av landstingets utbud är
överdimensionerat, medan andra och viktigare verksamheter
lider av resursbrist.
En sådan felallokering är allvarlig, i synnerhet med tanke på landstingets
nuvarande obalanser i ekonomin. Denna typ av strukturella
problem måste sättas i centrum på sjukvårdsstyrelsernas
dagordningar. För mig är det obegripligt varför prioriteringsdiskussioner
är så sällsynta, för inget parti kan ju egentligen vara
emot att resurserna satsas där de bäst behövs. Problemet är att
vi inte är vana vid att väga nytta mot kostnad. I planekonomier
blir allt i jämlikhetens namn på något sätt alltid lika viktigt.
Indragningar på marginell verksamhet uppfattas som lika svår
att genomföra som på mer central sjukvård. Dessutom är det i
marginella verksamheter som vi politiker ofta finner möjlighet
att profilera oss och våra partier. Den grundläggande sjukvården
är ur det perspektivet inte lika intressant.
Motionen avslutas med en vädjan.
Med de tider vi nu lever i har vi inte råd med lyxen att brodera vackert
i kanterna, nu gäller det att tillgodose våra högt ställda
18